Senaste kommentarerna i forumet

Härligt med ridningen. Och det säger ju en del om hur han fungerar, att han såg din ridning som något dåligt och ifrågasatte och blev sur. Låter kontrollerande och egoistiskt. Och att han säger att du måste hämta grejer är kanske ett sätt att få dig dit igen. Åk inte dit själv tycker jag. Och grejer kan ju ha affektionsvärde, men kanske kan du stå ut med att förlora dem om han nu skulle vara så barnslig/elak att han slänger dem för att jävlas. Kan du kontakta en jurist och få tips och råd hur du ska komma vidare? Känns som att du skulle behöva bli klar och klippa banden både praktiskt och mentalt. Att ha det som nu är kanske jobbigare än att ta tag i det sista, även om det känns övermäktigt. Styrka till dig!

Hej
Mitt första inlägg här och det blir långt! Sorry.
Jag är (var?) partner till en alkoholist. Vi har inte träffats mer än några månader men känt till varandra i många år. H*n drack hårt i sommar och lades in med farligt hög promille. Sökte sig därefter själv till behandlingshem och har klarat av det. H*n ville inte att jag skulle berätta om detta men klart att folk undrar när någon på ett litet ställe som vi bor på försvinner i flera veckor och den mycket nya partnern är ensam kvar och sköter allt. Tilläggas ska att jag själv är återhämtad spelmissbrukare och jag lovade att jag aldrig mer skulle ljuga om missbruk när jag lade av. Lögnerna har nästan drivit mig i graven och jag hatar att ljuga så mycket, jag är klar med det och det sa jag direkt när det kom upp att jag inte skulle berätta för någon.
Jag berättade till slut i förtroende för en enda närbo för att ha möjligheten att be om hjälp om något skulle hända. (Vilket det hade gjort med vandalisering)
Jag berättade för partnern idag och nu är jag mer eller mindre lämnad. Det tog ruskigt hårt att jag berättat för en person och mig kan man aldrig mer lita på. Hela behandlingshemmets intagna håller tydligen med om att jag är en gräslig och opålitlig person på grund av detta. Jag har bett om ursäkt för att jag sårat men även stått på mig om att jag inte ljuger om sådant och nu kan man aldrig prata i förtroende med mig om något. Reaktionen är massiv och hade h*n haft alkohol så hade h*n druckit på grund av detta. Jag beklagade det men sa också att det intranät okej att försöka skylla sitt drickande på någon annan. Man väljer alltid själv att göra eller ej.
Jag vill vara med min partner och jag är så jäkla ledsen. Jag älskar hen absolut, mycket och häftigt! Jag behöver inte vara med hen. Jag har klarat mig själv genom massor och vet att jag är stark ensam också, men jag vill. Jag vill bara inte bli medberoende.. jag har liksom klarat av mitt missbruk redan.
Hur i hela friden tacklar jag detta? Är det verkligen så fel att inte vilja ljuga för andra oskyldiga människor?
Ta hand om er och hoppas någon orkar läsa och få ihop allt det här 😔

@Hallonpaj Jag behöver nog ett allmänt stöd. Jag är som sagt alldeles ensam i detta och han har hela sin familj bakom sig som tycker synd om honom.
Vi har ju varit tillsammans i så många år att det är mycket grejer. Vi äger även huset med stallet tillsammans.
Grejen är att han anser nu att om jag inte tänker komma hem igen så ska jag hämta min skit. Jag säger att det kanske är han som ska börja packa. Han säger att alternativet att jag skulle köpa ut honom är uteslutet men det kan väl inte han bestämma? Ska jag behöva slänga hälften av mina grejer nu för jag har ingenstans att ha dem innan vi vet vad som händer med huset? Jag är så trött!!!

Hej "gladpålåtsas" och alla andra!

Jag såg att det i samband med prat om Al-Anon dök upp en fundering på hur en hittar deras online-möten, så jag tänkte bara lägga in denna länk: https://www.al-anon.se/al-anon-elektroniska-moten/

Där ser ni vilka online-möten som är igång just nu.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@livrädd igen, ang bodelning, har ni komplicerade tillgångar/hus/arv etc?
Mitt ex och jag som inte hade så mycket tillgångar spaltade upp och delade rakt av. Enklast och bra för oss, att blanda in tex jurist kändes för svårt, för mycket skam.

Har också häst💕
Jag har försökt hitta AA/anhöriggrupper etc online men inte lyckats. Bor inte i storstad så ont om grupper här. Men kanske på sikt.. Just nu är jag så trött på allt som rör A men ändå behöver en ju prata om det. Är arg på all kraft som det suger ur mig men ’this too shall pass’.

Heja er alla❤️

@livrädd igen, är det sällskap/stöttning när du ska hämta saker eller bärhjälp?

@Kennie Hade jag inte haft min häst så hade jag nog inte levt idag. Jag rider nästan varje dag, tränar dressyr regelbundet för B-tränare och har så smått börjat tävla. Det är så otroligt roligt eftersom jag har utbildat min häst själv från grunden. Problemet jag alltid har fått slåss mot är hans synpunkter om att jag är för många timmar i stallet varje dag, "du red ju igår måste du rida idag också?" Och "kan du inte prata om något annat än hästar?" Om någon från hans familj har pratat häst och frågade mig om något så blev han arg och började skälla på mig för att jag tjatar om hästarna igen.
Jag önskar att jag slapp träffa honom igen, men det måste ju på något sätt göras en bodelning.

Hej,
Al-anon tror jag är jättebra, finns kanske on-line nu? Och tids nog kommer du orka engagera dig i andra människor, jag tror inte du kommer behöva vara ensam framöver. Men förstår att det är för mycket att ta tag i nu. Om jag var du skulle jag undvika kontakt med honom, det verkar göra dig osäker och mer sårbar. Lita på din instinkt, du behövde ta dig ifrån honom. Hur har du det med hästarna, rider du ofta? Är gammal hästtjej själv så jag vet vilken glädje de kan ge..

@Mammatill2 @Hallonpaj @annalena11 @Livrädd igen
Vilka kämpar vi är! Jag tänker att jag gör det för de yngsta barnens skull… säkert korkat det också!
Ena stunden vill jag bara gråta, nästa stund är jag urförbannad. Jag vill egentligen vara urförbannad hela tiden, då hade jag kanske orkat flytta. Men mest är jag så fruktansvärt bitter på mig själv att jag stannat i alla dessa år. Jag vet att jag har personlighetsförändrats till det sämre, inte den glada och jordnära som jag en gång var.
Nu är jag mest orolig hela tiden.
När jag träffar andra och inte han är med mår jag bättre, mer avslappnad, jag behöver inte vakta någon annan.
Samtidigt är jag aldrig riktigt ärlig när jag träffar andra, de skulle bli djupt chockade över vad jag har stått ut med i alla dessa år. Jag skäms över att jag inte gjort något åt det, skäms så det gör ont i hjärtat. Ledsen, arg och skam, allt på en gång!

@Kennie Tack för dina kloka ord!
Mitt största problem just nu är nog att jag känner mig så ensam. Det får mig att tvivla ännu mer på mig själv. Han försöker dessutom vara väldigt snäll och förstående just nu, och det påverkar mig. Jag har ännu inte kommit så långt att jag känner mig stark och orkar stå emot honom. Jag skulle önska att jag hade en "sponsor" eller liknande som jag kan kontakta när det känns som värst. Jag är så fruktansvärt trött att jag inte orkar umgås med människor, då är det svårt att finna någon vän också.
Jag funderar på att gå på ett al-anon möte, jag vill ha mer kunskap kring alkoholism. Just nu läser jag mycket om våld i nära relationer och narcissism. Det är lite läskigt, för det är väldigt mycket igenkänning.

Hej livrädd,
Vill bara säga att jag blir väldigt berörd av det du skriver. Jag förstår att du behöver stöd med det praktiska. Har du varit i kontakt med Kvinnofridslinjen? Vet också att det finns företag som specialiserar sig på att hjälpa till med det praktiska, googla på "hjälp att skiljas". Det du skrev om att du kanske bara ska stå ut... Nej, tänker jag, vi får bara ett liv, varför ska du leva det i rädsla tillsammans med en man som är för svag för att styra upp sitt liv trots att han vet att hans drickande leder till våld mot dig. Det du skrev om övningen med lapparna hos psykologen var så talande, du vet vad som är bäst för dig. Du har tagit ett stort och viktigt steg, dra i alla trådar du kan för att komma vidare. Och ge inte upp.. Det är ju av en anledning det kallas medberoende. Det drar i dig nu, men jag tror att du är bättre på att stå emot beroende än vad ditt ex är. All styrka till dig!

@annalena11
Haft en lugn sommar, förra sommaren var rena kaoset. 🤯 😔
Singel till skillnad mot sommaren 2020. Haft svårt släppa taget men, inser att det är det mest förståndiga.
Man kan inte rädda någon annan, men man kan rädda sig själv.

Tänker ofta på min väns ord. :
En sund relation ska bygga ett vi utan att förstöra ett jag. Klok vän, men nog något jag insett länge men tar ett tag komma loss från en relation.

Men så himla frustrerad över vad alkohol kan göra, totalt bryter ner de beroende och dem runtomkring.
Så glorifieras alkohol överallt. 😩
🌹

@annalena11 Kram! Jag önskar att jag kunde känna mig starkare.

Det är så otroligt många som har problem men det känns som man är ensam och skäms. Jag pratar inte öppet om detta men är fullt medveten om det mesta. Vad jag borde göra, att det kan vara likadant hos grannen och att det är typiskt att jag som anhörig drar mig undan. Känner att jag har alla svar men orkar inte…allt kommer komma upp på ytan. Han kommer spåra ur…återvändsgata!!!

@Livrädd igen Önskar att jag kommit så långt som du. Kram

@annalena11 Jag tillbringade hela min semestervecka instängd ensam i lägenheten. Gick bara ut om det var absolut nödvändigt och pratade inte med någon. Jag inser att det kanske inte är det smartaste att göra så, det har gjort att jag är ännu mer mottaglig för hans påtryckningar om att jag ska komma hem.
Om vi leker med tanken att jag säger upp ställplats och lägenhet och flyttar tillbaka, vad kommer att hända då? Ärligt talat så tror jag att det vore droppen, då kommer jag inte att orka mer. Men det är svårt att leva så här också.

@Hallonpaj Bryta med honom tills han är nykter! Det tar jag med mig. Tack 🙏🏼

@gladpålåtsas åh vad jag känner igen allt du skriver!
Men bara processen med att flytta känns urjobbig. Hur blir det sen? Spårar han ur helt? Jag vet att jag klarar mig, både ekonomiskt och som ensam. Jag är mest rädd för allt runt omkring.

Hur har det gått för er här i tråden? Själv haft en lugn semester men i helgen var det dags igen. Inte så mycket men tillräckligt. Känner mig inträngd, vill inte träffa någon längre. Rädd för frågor eller att han ska bete sig illa. Jag kvävs!

@Hallonpaj Och här sitter jag och lämnade för 10 månader sedan. Ett väldigt stort och farligt steg att ta, men nu tvivlar jag starkt på att jag reder ut detta. Jag skulle behöva praktisk hjälp! Hämta mina saker, göra bodelning, ordna upp mitt liv. En vän som tidigare hjälpt mig lite har slutat höra av sig. Hon är livrädd för mitt ex och hon ska även vittna mot honom i kommande rättegång. Sedan har jag ingen! En pappa som är drygt 80 år som jag absolut inte vill tynga och oroa med mina problem.
Vad gör man? Hur gör man? Ofta tänker jag att det enklaste vore att flytta hem igen. Jag är 50, jag får försöka stå ut resten av livet.
Tröttheten! Jag kan sova hur mycket som helst, men blir aldrig någonsin utvilad. Migrän hela semestern och idag började jag jobba.

Ja känner igen det. Min A hade väldigt mycket empati nykter. Onykter blev han empatilös och var ett fruktansvärt ego. Bara han han han.

Moonlight beroendesjukdomen är en hjärnsjukdom och man brukar säga att den beroende har kidnappad hjärna. Man kan bli empatilös som du känt av hos din mamma, man kan inte resonera därför när hjärnan är kidnappad av en drog så lever man mest i amygdala, bakre delen av hjärnan där vi ständigt är i kamp eller flykt. Hjärnan är ständigt stressad och den är ständigt ockuperad. Den kopplar inte. Varken känslor eller tankar kopplar o har kontakt med din mammas innersta väsen. Hennes hjärna är kidnappad av drogen som hon ser som det medlet hon måste ha för att hon ska må bra. Denna sjukdom är brutal mot alla, inte bara den beroende. Förstår att du mår jättedåligt. Din mamma är sjuk o alla som hotar hennes drog står i skottgluggen. Tänk på dig själv så mycket du förmår. Al-anon anhörig grupper finns i hela Sverige. Alanon.se . Ingen förtjänar ett dåligt liv pga någons beroendesjukdom..din mamma förtjänar heller inte denna sjukdom men varken du eller hon vet när hon får sitt uppvaknande. O hon vill innerst inne säkert inte att du ska lida. Men hennes hjärna är som sagt kidnappad av sjukdomen nu.

@Moonlight skrev:"Empati existerar inte hos dem?"

Nog kan alkohol göra så att man som alkoholist prioriterar fel, det kan det absolut och man kan nog lätt bli humörspåverkad av när ens tillgång till alkohol hotas. Sedan kan man säkert när man väl är berusad ha lättare att brusa upp o.s.v. Men att man skulle bli empatilös är inte något jag känner igen.

Brist på empati, skulle jag tro, är en oberoende variabel när det kommer till alkoholism, men kanske kan den som redan har en brist på empati ge uttryck för den ännu mer om den blir alkoholist. Nu är min analys baserad på anekdotiska observationer förvisso och jag känner inte till om det finns någon forskning i ämnet.

@Moonlight
Tänker på alkohol...
Människor kan supa bort barn, äktenskap, hus, jobb.... Man förstår inte. Jag har försökt sluta att förstå, börjar gå bättre med det men svårt är det att förstå alkoholens makt. Jag har börjat fokusera på mig själv i stället. Jag tappar förståndet annars...

Då man säger till om alkohol gnäller man och är ett hinder som ska forceras.

Alkoholen är viktig och relationer hamnar i skymundan. Så länge någon är i ett beroende kommer alkohol att vara viktigare än vad relationer är. Spelar ingen roll om det är årsdag med frun, barnens kalas eller graviditet. Det är smärtsamt. Vidrig sjukdom. Därför som det kallas familjesjukdom, väl.

Kram. 💕

Hur tänker en alkolist egentligen?
Jag är så besviken på min mamma även om jag med åren har insett att jag kan inget göra o har slutat att bry mig/ta åt mig mer men mina bröder t ex som inte har en pappa i sitt liv då han valde att inte närvara borde ha stöttning hos vår mamma men nä hon prioriterar enbart sig själv o hennes drickande?
T o m på min brors födelsedag när vi åt på restursng o han ville visa mamma sin nya lya han hade då med sin tjej precis skaffat ryter hon ifrån o säger att hon kan titta på den en annan dag ..det är inte viktigt utan de viktiga var att hennes vänner satt o våntade på KROGEN? jag erbjöd mig att köra henne till lyan o snabbt till krogen efteråt, skulle ta kanske 15min max men nä ..hur kan man vara så egoistisk t o m på ens sons födelsedag?
O jag får en utskällning av bpde min mor o moster då jag inte kan följa med på en suparkryssning då jag istället ska på namnkalas för min väns barn..o kallar det jippo osv?? Nu är jag gravid o skulle endå aldrig fölht med men det vet dem ej om...
Varför är alkolister så egoistiska o elaka?! Jag är så ledsen ..är dessutom gravid i v8 o inte vågat prata med min mamma ol det än då jag senast när jag var gravid o fick missfall i v11 fick en UTSKÄLLNING stt jag ens berättsr tidigt? Ingen stöttninh där inte. Empati existerar inte hos dem?

Å varför ska ja begrava mina känslor jämt å ständigt!! Finns INGEN ja Behöver begrava dom för. Ta hänsyn till. Förut alltid varit så. Men NU. Nu har ja ingen i min närhet att va medberoende till å då ser ja så tydligt hur ja tidigare sopat mig själv under mattan. Ja vill faktiskt finnas till nu. På riktigt. Ja tycker inte att ja är mindre betydelsefull än nån annan! Vare sig den har ett beroende eller ej. Att han skulle behöva mig så mycket mer o då okejar ja att inte leva ut mitt liv o mina känslor. För o hjälpa honom. Det funkar aldrig..inte heller för mig. Därför beroende är en sjukdom vi inte rår på. O va självutplånande får ingen beroende o bli frisk. Ingen får mig att bli frisk genom att utplåna sig själv för min skull. Ja är arg idag. Också lite stolt att ja faktiskt nu tar in dessa insikter. Min beroendesjuka man ja hade en relation med är död pga alkoholen. Han orsakade ett jävla lidande för sig, mig, sina barn, föräldrar m.m. Ja hade inte kunnat få honom att förstå sjukdomen o fått honom ge upp o ta till sig hjälpen. Ja gjorde allt ja förmådde. Nu är det min tur att göra allt för mig själv istället. Han hjälpte inte mig. Ja försökte hjälpa honom o fanns nog där mer för honom än tvärtom men hjälpa honom hade han bara själv kunnat göra. Men nu försöker ja hjälpa mig själv verkligen. Ut ur medberoendet o beroendet ska ja! Nån dag !