Senaste kommentarerna i forumet

Hur är det möjligt. Att man efter flera år ändå hamnar i svackor. Tycker att jag borde ha lärt mig. Kan inte vara med mannen jag lämnade. Ändå smyger sig tankarna på, tänk om........
Jag har det bra. Fin lägenhet, uteplats och nära till allting. Vänner, barn. barnbarn.
Men ändå känner jag mig väldigt ensam ibland. Känns som det blir värre när det är fint väder.
Och det känns som jag jagar folk för att göra saker.
Vi var ju ett par i 20 år, så det kanske det ändå tar tid. Mannen bor nära, och vi har träffats ibland, med gemensamma vänner. Jag ser inte längre fyllan, och han är trevlig och glad när vi träffas. Men kanske är det allt detta som berör mig. Men jag vet ju att han fortsätter att dricka.
Jag vet att han inte är villig att ändra sig.
Kanske jag bara ska låta ledsamheten gå över, och sitta stilla i båten. Det är ju inte farligt att ha några jobbiga dagar.
När jag läser tillbaka i min tråd så vet jag att det är inte så jag vill leva.
Var tvungen att skriva av mig lite, för att få ordning på tankarna.

Du har gjort helt rätt! Det ÄR viktigt att markera och anmäla, både för din egen del men också på något sätt för samhället i stort. Du är stark och modig och det är verkligen hemskt att det ska behöva ta ett år för att få det prövat i rätten. Försök minnas tillbaka till känslan du hade när du anmälde. Du är viktig och värdefull och förtjänar att behandlas väl av alla, men speciellt av de närmaste. Håll ut och gå inte tillbaka, det blir bättre ❤️

@Emka Tack för ditt svar! Det är skönt att höra att det finns fler som befinner sig i en liknande situation, även om jag inte önskar dig eller någon annan detta. Men jag tror att det är svårt för omgivningen att veta vad man går igenom om de inte har erfarenhet av det själv, och det är väl därför jag sökt mig hit. Jag förstår väl att jag själv är väldigt medberoende i situationen och det är därför det är så otroligt svårt att lämna, och ibland får han mig på riktigt att tvivla på mig själv och vad som är ett rimligt alkoholintag.
När jag hör din historia tillsammans med sonen så tycker jag självklart att du också ska stå på dig. Alkoholen gör ju att alla i en familj mår dåligt, livet liksom kretsar kring det även om den beroende är nykter eller inte; det gör livet så oberäknelig genom att man aldrig vet hur exempelvis en helg kommer bli.

Tack för dina värmande ord, både du och jag är värda något så mycket bättre!

@Livrädd igen Du gjorde helt rätt i att polisanmäla! Du får inte acceptera att han gjorde så mot dig! Gå inte tillbaka till honom! Var stark! Du är värd så mycket mer och bättre liv än det livet tillsammans med honom! Det kommer inte bli bättre förrän han inser att han måste ha hjälp! Stå på dig! Kram

Hej! Känner så väl igen mig i det du beskriver. Att man tänker att det är en själv som överreagerar osv. Men jag har bestämt mig för att jag inte tänker acceptera detta längre! Framförallt för vår son som också reagerar starkt på att pappa dricker varje helg. Jag har bett om att ska han dricka får han göra det någon annanstans. Han är inte så sugen på det o har fortsatt dricka här hemma. Jag börjar väl inse att det är dags att lämna honom! Svårt men måste tänka på mig själv och sonen! Alkoholen vinner! Ända till personen själv i fråga förstår att denne behöver hjälp. Spelar ingen roll vad man säger eller gör. De får det alltid till att det är alla andras problem. Stå på dig och lita på din magkänsla! Du är värd så mycket mer än att ha detta omkring dig! Så försöker jag tänka! Kram

Inser att det inte går längre. Har gett upp hoppet. Har varit på forumet en tid nu och nu startar jag en ny tråd för en ny tid har börjat.
Har som anhörig haft guldfiskminne och gett mig in i samma destruktiva spiral flertal gånger men ser inget hopp längre.
Har fått löften om att han ska söka behandling, löften om att aldrig mer dricka, löften massa tomma löften.
Sårade känslor av beteenden och situationer skapade på fyllan men inte en enda gång blivit visad att han faktiskt förstår sitt ansvar. Han blir snarare irriterad på mig förutom de gångerna han vill håva in mig då låter det annorlunda.
Jag har lovat mig själv så många gånger att lämna men gått tillbaka rakt in i fällan, när jag tryggt finns där som det passar så smyger sig beteendet fram igen och allt är ju mitt fel.
Har läst era trådar och förstår att det finns massor av råd och tips och stöd här och att jag själv är ansvarig för vilka val och därmed konsekvenser jag får i mitt liv.
Jag måste bort ifrån honom för han gör inget åt sina problem.
Det gör för ont och jag kan inte tänka mig att leva så här längre.

Så fint att läsa om din resa och ditt mod.
Förstår att du verkligen jobbat med dig själv. Du inger verkligen hopp och visar en väg ut med att dela med dig av din egen resa. Önskar dig ljus och lycka på din väg och vill tacka för att du visar mig vägen genom att dela med dig.
Kram

@Åsa M
Tack! Ja jag ska försöka hålla på mina gränser men då han tycker jag beter mig som en morsa som ska berätta för honom vad han får och inte får göra så är det väl så att jag och sonen får fly hemmet när det är dags. Jag känner verkligen att jag inte orkar se det mer. Kram

@Tackohej
Tack för dina synpunkter! Det är så svårt allt det här. Ibland funderar jag verkligen på om det är jag som är tråkig och man vill kanske inte inse att den man älskar utvecklat ett beroende. Men när man ser att ens barn också blir väldigt påverkad av situationen varje helg är det väl dags att agera. När han haft en rejäl fylla försöker han att hålla igen. Men då går han iväg till affären och köper sig 3,5 or och sedan drar han i sig alla burkar under samma kväll. Det är så sjukt ledsamt vad alkohol kan göra med en familj. När man inte dricker själv är det så svårt att förstå hur alkohol kan bli så viktig för någon. Jag förstår ju att det blir ett beroende och allt det där. Kram

Nej, det är inte du som har problem! Han har problemet och du mår dåligt av det. Skickar en stor kram och hoppas att du orkar hålla på dina egna gränser. Tycker du att hans beteende inte är okej så är det inte okej. Lita på magkänslan.

Hej, beklagar verkligen sorgen.

Hoppas du tycker det är ok att jag svarar här. Jag är en tillfrisknande alkis (insåg för 2,5 år sen att jag var beroende och påbörjade tillfriskningen).

Från mitt perspektiv finns flertalet varningsflaggor såsom att dricka i smyg tex.
3,5or tex drack jag själv ibland i veckorna för att kunna förklara att jag luktade öl (men smög i mig ren sprit från någon gömma). Blev som en bensin vara för att fungera till slut. Var helt radiostyrd.

Att en beroende skyller allt på andra ingår även helt i sjukdomsbilden.

Det jag själv upplevt och många andra beskriver är att den beroende måste själv komma till insikt och vilja göra förändringen.
För mig var den första vändpunkten när jag läste en bok som heter ”skål ta mig fan” skriven av en tillfrisknande alkoholist.

Jag vill verkligen inte råda till något eller påstå att din mans situation är som min men det låter verkligen inte som något är ditt fel.

Hoppas det löser sig på bästa sättet för dig och er. Det är en hemsk åkomma med beroende för alla inblandade.

Jag tycker att det är intressant med hjärnan och hur den funkar. Jag drack när jag hade obehandlad järnbrist. Fick svårt att fokusera, sortera intryck, sätta igång etc. Alkoholen funkade sin lugn och bränsle samtidigt.
Jag tänker att det är lite så med ADHD också. Svårt att sortera och komma till ro.
Jag tror att det är svårt att vara måttlig så länge man medicinerar kemiska obalanser i hjärnan.
Jag gick i behandling under sex månader för drygt ett år sedan. Jag drack sällan innan och var inte klassad som beroende när jag började behandlingen. Trodde att jag skulle avstå helt och vara en ”duktig flicka” men det gick inte. Jag drack då och då pinsamt nog när man måste erkänna det.
Innan jag slutade hade jag ett samtal med min syster. Jag ville fortsätta att dricka socialt och hon ifrågasatte det, eller hon pratade om konsekvenserna och det är väldigt svårt att motivera ett drickande som kan gå överstyr. Det bästa vore ju om det fanns en tredje part som kunde ställa den typen av frågor. Hur och varför han väljer att dricka trots att han vet att det kan gå överstyr och skada de man älskar.
Sen ska jag säga att man är inte vid sina sinnens fulla bruk. Och det är oerhört läskigt. Jag satt en dag och lovade min dotter att inte dricka mer och drack ändå dagen efter. Mina barn är de viktigaste i mitt liv och går alltid först…och ändå… Det är oförklarligt och läskigt. Man tar såna beslut med en annan del av hjärnan tror jag. Besatt!
Så sugsurfande och så var nyttigt. Det var nyttigt för mig att tvingas erkänna det där. Jag förträngde gärna de dåliga minnena.
Men det jag vill säga med det här är att en diagnos och eventuell medicinering kanske behövs, annars går det kanske i din mans fall att hitta andra vägar att må bra. För många av oss handlar det om att bromsa i tid när det blir för mycket intryck. Att hitta sätt att få naturliga kickar i livet. Ofta handlar det om att vara här och nu. Det har funnits ett par personer här tidigare som har ADHD diagnoser och som har hört till de sk ”periodarna” som ganska tydligt beskriver hur de fungerar. Mondaymorning
Och ADHD alkonåntingHypernånting.
Det finns kanske likheter.
För mig är det ingen fara nu när jag är i kemisk balans, men jag har heller aldrig gillat att vara full. Det är nog annorlunda om man gillar det. Dock vill jag bara understryka att det faktiskt kan vara rätt obegripligt även för en själv hur det fungerar. Det kräver lite eftertanke.
Hoppas det går bra för er!

Vet inte vart jag ska börja men det håller på att bli ohållbart för mig vad gäller min mans alkoholvanor. Vi har varit gifta länge och har ett fint och starkt förhållande. Vi har tre barn. Men för två år sedan dog ett av våra barn i suicid. Min man hade redan innan dödsfallet ökat sitt intag och vi hade en del diskussioner om det. Men varenda gång fick jag höra att det är jag som gör det till ett problem. Han hanterade sorgen helt med alkohol och stängde in sig och ville bara va ifred. Jag tog upp detta med vår samtalshjälp vi hade pga att vi förlorat ett barn. Det var samma då att han slog ifrån sig och menade att det var jag som var problemet och att han behövde alkohol för att klara av sorgen. Under en period blev det sedan bättre och ingen var gladare än jag. Men nu under en tid tillbaka har han börjat på helgerna. Han köper alltid 6-7 öl med 6,9% alkoholhalt. Jag vet oxå att han gömmer undan alkohol så det ska se ut som att han köpt mindre än han har. Nu har han även börjat köpa 3,5 or mitt i veckan ibland också och då drar han i sig alla 6 burkar samma kväll. Häromveckan drack han alltså torsdag tom sönd. Jag tycker inte att det här är normalt någonstans och vår son som är 15 år reagerar också väldigt starkt på detta men han vågar inte säga nått till sin pappa om det utan pratar med mig istället. När jag tar upp detta med min man tycker han att det är jag som påverkar sonen negativt med detta. Jag har nu sagt till min man att jag vill att han slutar med detta hemma. Vill han dricka får han göra det någon annanstans! Hans svar på detta är att han vill inte ha någon morsa som säger åt honom vad han ska göra och att han gör vad han vill i sitt eget hem. Sagt och gjort så kom han hem med en laddning alkohol igår. Det jag reagerade på var att nu var det även en liten flaska vodka med. Vet inte hur många vinflaskor jag har gömt på olika ställen i huset då han typ köpt dom till mig. Men jag har slutat dricka helt. Tycker inte det är trevligt längre! Och vill inte dricka inför sonen som har nog med att se pappa onykter varje helg. Jag börjar väl inse att jag måste göra allvar i att lämna honom 😢 När han inte dricker är allt hur bra som helst. Men när helgen närmar sig mår jag bara mer och mer dåligt för man funderar på hur mycket han tänker dra i sig. Men förstår nu att hans nummer 1 är alkoholen. Vi umgås i stort sätt inte längre på helgerna för jag eller han drar sig undan.

Jag tänkte också slänga in några råd. Om ni tror han har en diagnos försök få den utredd. Det kan hjälpa mycket i nykterheten att få hjälp med den. Men han måste också vara nykter för att få den utredd. Så det är ett dilemma. Just obehandlade diagnoser gör ju att man kan behandla sig själv med alkohol. Det har ju jag omedvetet gjort. När jag bestämde mig för att ta hjälp på annat håll för mina problem blev det lättare att vara nykter också. Sen är det ju det. Han måste vilja vara nykter. ❤️

Det känns som en vettig reaktion, jag tror att hade rollerna varit ombytta så hade han varit orolig även… tycker det är ett tecken på att han vill ha kontroll och makten!

Hoppas att han förstår att du bryr dig och att det är med omtanke och kärlek @Zella

Han har haft problem med hjärtat sedan han var 16, låg på sjukhus för ett par veckor sedan.
Igår pratade vi i telefon, och då sa han att han var trött och nog behövde åka in igen.
Jag ringde honom igår vid 17.00 för och höra hur han hade det...
Mitt under samtalet dusande mobilen i golvet, och han försvann.
Jag ringde om flera gånger utan att få ett svar, oron steg.. Och jag började panik tänka om jag skulle ringa någon granne till honom, som skulle kunna kolla läget, eller om jag skulle ringa 112, och förklara läget.
Han ringde upp mig efter en stund, och var ovänlig, och sa att jag hade osunt kontroll behov... Han hade bara somnat.

Jag sa bara, bra jag vet nu att du lever.
Han slängde på luren...
Känner lite oro i kroppen att det ska hända honom något, men i kväll vågade jag inte ringa och kolla att allt är bra.

@Kaffetanten88
Det måste vara en lättnad att få en diagnos ♥️
Min närstående är också biopolär

@Sisyfos
Hej igen, och tack för din feedback ❤️

I helgen som var drack han ingenting här hemma, enligt överenskommelsen. Däremot var han iväg på dagen på lördagen och hjälpte några kompisar och då dracks det några öl. När han kom hem på eftermiddagen fortsatte han inte dricka här, men han var kylig och irriterad. Det gör mig så himla ledsen.
Hur som helst, vi har pratat mycket mer i veckan som varit. Det är väl som du skriver, Sisyfos, att han inte kan sluta för att jag kräver det. Vi pratade om det. Han sa att han instämmer i min vilja och att vi är överens. Han vill inte dricka. Han sa att om det hade funnits ett piller som han kunde ta, som gjorde att han aldrig mer skulle vilja dricka en öl, så skulle han ta det utan att tveka. Jag försöker förstå. Han vill inte dricka, men vill heller inte ge upp alkoholen. Han har bestämt sig tidigare för att ta steget att inte dricka alls, men hittills inte klarat det. När han hållit upp en tid hittar han anledningar att dricka. Han har provat kontrollerat drickande, men som jag skrivit här flera gånger nu, så förskjuts gränser och den måttliga mängden alkohol klarar han inte att hålla. Till slut blir han full, kanske dagar i rad. Och jag faller tillbaka i mina gamla beteenden av misstänksamhet och förtvivlan. Bara i veckan som var nu kom jag på mig själv med att leta tomburkar i garaget. Slutade direkt när jag insåg vad jag höll på med. Men detta dryckesmönster som jag beskriver här har föregåtts av ett värre missbruk, då han drack sig full flera dagar i veckan hemma själv. Ett tag när det var som värst lovade han mig efter varje helg att han skulle sluta dricka, men det höll maximalt ett par dagar. Han försökte, men sedan blev drickandet bara ännu värre helgen efter igen. Idag förstår han inte själv hur han klarade sig igenom de åren… jag skriver nog detta för att jag bearbetar det fortfarande. Och försöker förstå vart vi är nu, på resan bort från beroendet. Det har varit en lång resa med många djupa dalar. Det är jobbigt att tänka på och nu efteråt förstår jag inte att jag stod ut. Så många besvikelser, så mycket oro. Men vi har också kommit varandra närmare och trots många törnar har kärleken vuxit.

Alkohol ger honom avkoppling. Vi misstänker båda att han skulle kunna ha ADHD, men han är inte utredd. Sedan tycker han öl och whisky är väldigt gott och tycker om det sociala kring alkoholen. Även om han mest dricker i ensamhet. Han har mycket aktiviteter och fritidsintressen (som han kunnat plocka upp allt eftersom alkoholen minskat i hans liv). Han jobbar mycket. Jag tar det mesta med barnen och hemmet.

Anledningen att min gräns går vid att han inte ska dricka hemma är just för att jag är medveten om att jag inte kan styra över honom, och jag vill helst inte behöva göra det heller, men jag måste sätta gränser för drickandet här hemma eftersom det påverkar mig/barnen direkt och eftersom det varit ett stort problem under åren. Men i helgen som var, tappade jag fotfästet igen när han kom hem på lördagen och var tydligt missnöjd. Jag pratade med honom om detta också. Vilka mekanismer i hans hjärna triggas när han tar en öl? Och sedan inte kan fortsätta hemma? Är det klokt att dricka när han är iväg? Vågar han ta risken? Han menar att han inte är alkoholberoende längre och att det inte är något problem för honom att avstå alkohol hemma, att det gick ut över mig/oss förra helgen men att det inte ska hända igen. Jag vågar knappt tro på det, men jag hoppas…

I det ”program” han gick fick han bland annat lära sig om olika verktyg att använda när han kände suget eller tänkte på alkohol. Det var olika färger på kort där han skrivit upp konsekvenserna av sitt drickande på, ungefär så, om jag minns rätt. Men också konsekvenserna av att avstå. Det använde han sig av då, men han tycker inte han behöver det längre.

Snart är semestern här och snart har han hållit upp en tid igen och då… när suget kommer och anledningarna att dricka hopar sig… hur ska han då tänka? Hur ska jag agera? Hur kan vi proaktivt se till att inte hamna här igen? Hur får vi stopp på karusellen, som trots våra ansträngningar håller oss kvar? Kan han någonsin klara att bli måttlig?
Jag önskar innerligt att min man kom till den punkten att han, en gång för alla, bestämde sig för att bli helt alkoholfri. Det pratade vi också om i veckan. Och att det måste komma inifrån, med styrka, från honom.

Jag har läst lite i forumen ”vara måttlig” och ”vara alkoholfri”. Kanske borde jag istället skriva där? Jag skulle gärna få tips, tankar och idéer om hur jag kan stötta min man på bästa sätt. Alla ni som orkat läsa är hjärtligt välkomna med er input! ❤️

Ångest. Jag gjorde en polisanmälan för drygt ett år sedan och nu har han blivit kallad till förhör. Vad ska jag göra med all skuld jag känner? Jag vet hur jag tänkte när jag anmälde och det var mycket för att markera att jag inte accepterar vad som helst. Sedan ångrade jag mig. Nu känner jag mig dum för att jag gjorde en stor grej av det. Jag sitter på jobbet men vill helst bara gräva en grop och hoppa ner och gömma mig. Förmodligen blir jag väl kallad till nytt förhör också. Jag vill inte och jag orkar inte!!!!

Har ingen uppfattning om Linneagården och det som passar den ena är kanske inte bra för någon annan. Du vet väl att alla beslut som fattas, om man får att avslag på någon ansökan, så kan man överklaga till förvaltningsrätten. Har haft kontakt med en terapeut på Nämndemansgården, en person jag litar mycket på. Han säger att du kan bli nykter på egen hand, genom miljöterapi, KBT, tolvstegsbeahandling osv. Motivationen är det viktigaste och den växlar ju tyvärr ofta, en färskvara kan man säga. Har varit på behandlingshem som definitivt inte varit bra, mycket pengar i den branchen. Minns ett ställe där jag var tillsammans med en ung flicka med mycket stora missbruksproblem. Ett "skitställe" men hon fick där en kontaktman som var mycket bra för henne. Flickan blev nykter och drogfri och fick ett bra liv. Med det sagt att oförutsedda saker händer, så något som är mindre bra kan ändå bli något väldigt positivt i slutändan.

Hej, Orolig_nu!

Vilken tuff situation du beskriver. Du låter trött, på flera plan, och har svårt att se en väg framåt, en väg ut. Det är du verkligen inte ensam om. Ditt andra inlägg här blir en så kraftfull illustration på hur det kan vara att befinna sig i en sån här situation - där funderingar på förändring skapar mer frågor än vad som besvaras. Men trots att du är så trött fortsätter du att skriva här på forumet, för att få ut orden och för att kanske få andras perspektiv på situationen. Klokt och starkt av dig.

Du skriver att du inte vet hur du ska få hjälp, men att du verkligen behöver det. Utifrån det du skriver, de många aspekter som skapar oro för dig, låter det klokt av dig att försöka få någon form av kontakt, någon att prata med, som kan stötta dig i att reda i de här sakerna! Du skriver att din man dricker och försummar sitt föräldraansvar när han har barnen, och det väcker en stark oro för hur de påverkas av situationen. Barn märker ofta mycket mer än vad vuxna tror. Det du skriver väcker inte bara oro, utan också en stark önskan om att du ska få hjälp och stöd, så att du kan fortsätta vara den starka trygga föräldern som dina barn behöver, oavsett hur din man väljer att göra med alkoholen.

Det finns lite olika vägar till en stödkontakt. Socialtjänsten, Alkohollinjen, det specialiserade kommunala anhörigstödet, och Al-Anon är några exempel som dyker upp som har varit hjälpsamt för andra. Alla vägar går att inleda med en anonym kontakt, för att undersöka vad det finns för stöd att få för just dig. Du kan också skriva direkt till oss rådgivare via menyvalet "Stöd" och sedan "Fråga oss". Vad tror du själv skulle kunna vara ett bra första steg för att få hjälp att komma vidare?

Oavsett hur du väljer att göra, fortsätt gärna skriva här och berätta hur du har det och hur det går för dig.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

Tack för svar! Känner till "gången" och LVM-anmälningar finns redan.

Någon som hört talas om Linnéagården (vid Lindalens behandlingshem)?
Tror på och håller med dig Gros när det gäller Nämndemansgården och håller med utifrån allt jag vet, men tyvärr kan jag inte bestämma, inte ens om jag betalar själv. Finns mycket åsikter här och där. Kanske hamnar hon där till sist ändå. Men som sagt just nu nyfiken på om något hört om detta behandlingshem nära Hudiksvall, Lindalens med fyra avdelningar varav Linnéagården (för kvinnor) är ett.

Knappt sovit något i natt.
Vet inte hur jag ska göra!
Vi har tagit flera lån i mitt namn som han behöver hjälpa mig att betala av innan jag lämnar. Det är steg 1.

Sedan ska vi bo någonstans också! Jag vill inte bo kvar i huset, men vet inte om han har råd att köpa ut mig eller om vi båda flyttar. Steg 2 är att ordna med det.

Steg 3 Packa allt och besluta vem som ska ha vad.
Steg 4 Är att besluta hur vi ska ha barnen.
Orkar jag själv med bara varannan helg? Orkar jag om han är själv med dem mer än varannan helg?

Sen kommer tankarna på om jag någonsin kommer hitta nån som är lika snäll som han, som förstår mig och vill mig väl. Som är som han fast utan alkoholen. Vet inte vilket steg det blir, långt fram nånstans.

Steg 5 Ordna med alla papper för skiljsmässan, och ordna så att han kan komma åt sin epost, och allt annat utan att jag ska ha lösenordet till det. Och att han inte har mina lösenord till allt. Ringa banken så vi inte har dispositionsrätt på varandras konton.
Dela upp pengarna på sparkontot och sälja av aktier och fonder och dela upp.

Steg 6 Eller kanske tidigare? Berätta för barnen. Vad berättar jag? Att jag vill skiljas för att? Skyddar jag dem om jag inte säger som det är eller ska jag säga sanningen?
Berätta för andra nära också.

Steg 7 8 9 10
Ja, vad är det mer som ska göras?

Det är rätt läskiga beskrivningar av alkoholister härinne. På beroendesidorna finns alla vi som har insett att vi dricker för mycket och försöker göra något åt det. Din man saknar insikt och det kan ingen diskussion mellan er påverka. Du som är en normal reflekterande människa kommer att tvivla på dig själv. Han som saknar insikt kommer att argumentera för att det finns andra som dricker som han gör. Alkoholism är en eskalerande sjukdom så det kommer troligtvis att bli värre. Du har insikten, du har rätt, men som Stenmark uttryckte sig: ”det är inte lönt att förklara för nån som int begrip”. Tyvärr.
3,5: or innehåller för övrigt en inte oansenlig mängd sprit. 33:or nästan 3 cl och 50 4,4. Beroende på hur många han får i sig är det inte osannolikt att han skulle kunna få i sig sprit motsvarande en flaska vin. Öl är förövrigt mycket onyttigt på andra sätt: kalorier, sockerbalansen i kroppen etc.
Hoppas du litar på dig själv. Att gå tillbaka till någon som saknar sjukdomsinsikt är inget alternativ.

Bra och modigt gjort att ta samtalet.
Din man börjar om igen och igen. Jag tänker att han faktiskt behöver hitta orsaken till varför han dricker/drack och ersätta den med andra sätt att må bra.
Det är kanske inte långsiktigt hållbart att vara nykter för att nån annan kräver det.
Nu verkar din man dock vara rätt insiktsfull och tidigare ha gjort uppehåll, men jag gissar att han medicinerar något med alkoholen: nedstämdhet, ångest, oro, trötthet, stress. Han behöver kanske hitta vad och ersätta alkoholen med något annat, t.ex. motion/träning, avslappning, projekt. Något som ger endorfiner och tillfredsställelse helt enkelt.
Hoppas det går bra nu!