Senaste kommentarerna i forumet

Vilken svår situation. Tror ni först och främst måste fokusera på er själv. Det är så mycket oro och smärtsamma känslor att hantera. Anhörigprogram i kommunen, kurator eller psykolog på vårdcentralen, kyrkan kanske, finns alanon och anhörigveckor man kan åka på. Mår ni lite bättre så kan ni hantera din bror på ett mer konstruktivt sätt.

Du säger att du tror att din bror har ångest för att hans beteende skadar andra. Vet inte riktigt hur du menar men att ni mår bättre avlastar ju din bror från en del skuld. Du säger också att din bror undviker alla situationer där känslor/konfrontation är inblandat. Tjat, förebråelse, tårar hjälper inte honom att bli drogfri. När ni pratar med honom utgå istället från er själva och tala inte om vad han ska göra. Berätta för honom vad som gör er oroliga.

Jag känner med dig. Minns hur tungt det var där i början. Och hur det fortfarande kan kännas så. Särskilt som jag är den enda som erkänner för mig själv hur det står till. Hans familj är medberoende, hans nya sambo troligen också och vänner har han inte. Iaf inte nyktra. Jag läste Beroendepersonligheten av Nakken här i veckan och tyckte den gav massor, han beskriver så tydligt att man lätt kan se och överföra vad det är som syns och vad som känns under ytan. Du kommer fixa det här. För livet utan är så mycket lättare. Resan dit är inte särskilt lätt men när man väl har kommit en bit på väg, så fantastiskt fridfullt det blir igen! Att vara helt avtrubbad inför att en man säger sig älska lider, som det blev när du var sjuk, verkar vara en gemensam nämnare vid beroende. Så var det för mig med. Det var snarare alltid en tävling i vem som är sjukast och det om något är ett tydligt tecken på att man inte är i en relation till en annan människa utan snarare är ett föremål i deras liv.

Å, jag har läst dina inlägg så länge. Det här är så ledsamt, och ändå kan jag tänka mig att det är en lättnad. En vän till mig sa, efter att båda hennes föräldrar supit ihjäl sig, att "nu vet jag i alla fall var jag har dem, de ligger still på kyrkogården och jag behöver inte springa runt och leta efter dem eller oroa mig för att de ska göra bort sig". I mina barns fall har jag önskat så länge att deras pappa bara ska göra slut på sig, istället för att spöka i vårt liv. Så ofta har jag sagt att jag "sörjer nån som inte är död". Sen önskar jag ju såklart att vi fått leva lyckliga i alla våra dagar istället, men när vi nu inte fick det...

Önskar dig och barnen allt gott. De jobbiga minnena kommer att blekna och de fina stiga fram i ljuset. All lycka till er! /Clara

Du, det spelar ju ingen roll om han är "bara" alkoholist eller om det är nåt mer. Så där ska du inte ha det. Den här sidan, alkoholhjälpen, har ju en telefonlinje också. Ring dem, de är JÄTTESNÄLLA och även om man är anonym kan man få uppföljningssamtal, så var det för några år sen i alla fall. Jag vet att det känns omöjligt när man befinner sig mitt i det, men det går faktiskt att ta sig ur. Och inget är ditt fel och du gör inte fel, det är bara han som projicerar.

Stor kram!
Clara

@gros19 Jo det är verkligen en sorg att man inte kan göra något. Och för mig är det som att jag kan förstå min maktlöshet intellektuellt men inte känslomässigt. Tack för fint svar i övrigt, så skönt att höra och läsa om andras erfarenheter och att det går att på något sätt omfamna maktlösheten och få lite sinnesro.

Hej @Kattiz!
Började läsa det du skrivit och blev väldigt berörd. Måste egentligen sova nu, men känner att jag vill skriva till dig. Skulle vilja ge dig en stor, varm kram. Förstår att du känner dig som en trasa, helt slut. Det är inte konstigt med tanke vad din man/sambo utsätter dig och dina/era barn för. Det du beskriver låter som psykisk misshandel. Du verkar befinna dig i en väldigt svår och tuff situation just nu, men jag ser också en styrka i dig genom din text. Du har tagit steget mot förändring för dig och dina barn. Du gör helt rätt som flyttar. Lämna och avsluta den relationen snarast.

Bra att du söker hjälp! Kommunen ni bor i är skyldiga att hjälpa er. Sedan finns Alkohollinjen, dit man kan ringa. Och Al-anon. Kanske någon annan här på forumet, med mer erfarenhet än mig, kan ge råd om vart du ska vända dig för att få bra hjälp! Fortsätt gärna skriva här på forumet också.

Jag vill verkligen säga att jag känner med dig och önskar dig all lycka till i fortsättningen! Ta hand om dig och dina barn ❤️ Ni är värdefulla.

Du har gjort helt rätt. All den där oron, alla lögner, det tär på en. Du har markerat och markerat och inget hjälper- inget annat än att gå. Jag är imponerad av dig som orkar hålla i. All lycka till med flytten och nya boendet! Du är stark.

Jag blev glad när jag läste att du flyttar ifrån honom inom två veckor. Du gör helt rätt fast det känns jobbigt nu. Det är också bra att du har vågat berätta att han dricker och är alkoholist oavsett vad han tycker. Jag hoppas att ni får ett bättre liv när du flyttat, du och din dotter. Du får tänka att det inte skulle vara bra för din dotter att leva i det destruktiva förhållande som ni haft du och din sambo. Hon är värd att leva med en lycklig mamma som mår bra.
Lycka till med ditt nya liv!

Tack ❤️❤️@Ishavet

@Kaffetanten88
Det verkar som att flera bitar faller på plats för dig i livet. Du gör medvetna, aktiva, ansvarsfulla val för ett bra liv för dig och din son. Fantastiskt starkt av dig! Fortsätt så! Du har allt att vinna. Önskar dig varmt lycka till i fortsättningen ❤️

Ser att ni alla för en otrolig kamp med att kontrollera något ni inte har makt över. Det första som ni behöver göra anser jag, är att på djupet inse maktlösheten. Det är jättesvårt, men går och är nödvändigt. Ingen kan inte påverka om en anhöriga missbrukar alkohol eller andra droger. Hot förebråelse, sunt förnuft hjälper inte. Jättesvårt att förstå men det handlar om känslor man måste lära sig hantera. De allra flesta vet ju vad som är "lagom" att dricka även om man förnekar det. Det som brukar leda fram till en förändring är att må riktigt, riktigt dåligt och det är därför viktigt att inte undanhålla konsekvenserna av missbruket, vilket vi anhöriga är specialister på.

På alanon kan anhöriga få stöd och råd och det första man får lära säga är just maktlösheten inför drogen, men framför allt får man lära sig ta hand om sig själv. Det går att må bra trots att situationen ser ut som den gör. Givetvis finns det mycket sorg förknippat med att ha en nära anhörig som förstör sitt liv och som man kanske inte nå fram till. Har själv genomgått ett anhörigprogram enligt tolvstegsmodellen, vilket alanon även använder sig av. Det förändrade mitt liv och jag har en son som levde ett väldigt destruktivt liv, med flera överdoser. Sedan finns det även program som är mer riktade till er som får eller fått vara en förälder för er mamma eller pappa. Kallas vuxna barn-grupper. Ni kan leta på nätet efter både det och lämplig alanongrupp. Kommunen brukar också erbjuda stöd till anhöriga. Sitt eget liv kan man påverka, där är man inte maktlös. Lider med er för det är inte rätt att man ska behöva vara förälder till sin förälder. Ta hand om er, dölj inte missbruket och ta emot all hjälp. Så här tänker jag.❤

@Tofu
Tack för din fina, stöttande kommentar. Tusen tack ❤️

@Rådvill
Du skriver att hans drickande bara är ett problem på helgerna. Hans drickande är ett problem för dig, lita på den känslan och ta den på allvar.

Om jag förstår rätt så går han dig till mötes och dricker inte alkohol en tid, men sedan förskjuts gränser och mängden alkohol ökar på helg efter helg. Hans dryckesmönster påminner i så fall om min mans. I vintras ringde jag till Alkohollinjen och fick hjälp att se den dubbelheten som finns hos min man. När han inte dricker är han ödmjuk, överens med mig och det finns tillit och kärlek mellan oss. När hans sug efter alkohol kommer smygande och han hittar anledningar till att dricka igen förändras han. Då kan han istället tycka att det är jag som är tråkig som inte dricker och jag står i vägen för den avkoppling alkoholen ger honom. Första helgen är det kanske bara en eller två öl, men hittills har han aldrig klarat att hålla sig till det (åh, vad jag önskar att det vore så!). En öl blir några helger senare flera öl och flera glas whisky tills han tappat kontrollen fullständigt och ångrar sig. När suget efter alkohol kommer kör han över våra gemensamma överenskommelser, mina gränser och kan bli kylig eller överlägsen mot mig. Kanske känner du igen den dubbelheten i din sambo?

Ja, min erfarenhet är att ens eget drickande kan påverkas av att leva med någon som har problem med alkohol. Jag, precis som du, har en restriktiv syn på alkohol. Min syn på alkohol har blivit ännu mer restriktiv under åren. De senaste åren dricker jag princip ingenting alls. Precis som för dig började det med att jag inte ville godkänna min mans drickande genom att själv ta ett glas vin och sedan har jag fått sådan avsmak för alkohol efter att ha upplevt dess negativa konsekvenser. Jag känner igen mig i känslan du beskriver när din sambo öppnar kylen och knäpper ännu en öl. Där har jag varit så många, många gånger också.

Det är så starkt och bra av dig att du pratar med din sambo och är tydlig med var du står. Heja dig! Som jag förstår har ni också satt gränser för alkoholen och han har testat kontrollerat drickande. Den alkoholmängd du beskriver att han konsumerar i den period han är i nu är dock, som jag ser det, väldigt hög. Särskilt med tanke på att du uttryckt att du inte vill att han dricker när du är hemma. Om han fortsätter att dricka så som han gör, vart är ni då om tre, fem, tio år?

När du tvivlar på sig själv. Om det kanske är du som är för restriktiv. Kom ihåg att för DIG är hans drickande ett problem. För mig har det varit skönt att nå den insikten och stå fast vid det. Att lyssna till sig själv och lita på sin egen känsla.

Jag tycker du ställer viktiga frågor om livskvalitet i din text. Kan man inte vara nöjd med ett liv utan alkohol? Jag tänker att alkohol är så förrädiskt… för självklart kan man vara nöjd och leva ett rikt liv utan alkohol. Men jag antar att det är så som man hört så många gånger, att varje människa måste välja och vilja själv.

@Anxt jag är i precis samma situation. Min mamma dog plötsligt i höstas och min pappa har alkoholproblem. Nu har han också tagit antabus till och från och att han varit nykter ger ju lite andrum i alla fall men oron finns där hela tiden. Jag upplever att min pappa blivit gammal så fort som i sig blir en sorg utöver sorgen över mamma. Maktlösheten är svårast tycker jag. Jag har så svårt att hitta en acceptans av läget, vill hjälpa och kontrollera honom till varje pris som ju tär mycket på mig. Hur blir man fri?

Va kul att höra att han höra av sig mer nu. Håller tummarna att det håller i sig! ❤️@seriequeen

Fina självomhändertagande❤
Så härligt att läsa om hur du har vuxit och blivit stark inuti dig själv. Fina övningar och val har gett dig det bästa resultat och än har du mycket kvar att upptäcka.
Jag blev glad över att höra av dig 🙏

Livet är i förändring hela tiden och det jag fick igenom innan skiljer sig från det jag måste jobba med nu. Men viktigast är att hela tiden våga sätta sig själv i centrum och göra det som man själv mår bra av. Jag har en lång väg kvar ur det trauma som var men vi är starka varelser och jag ska ta mig upp till ytan med hjälp av mig själv👌
Bamsekram till dig från Azalea🧡

Och ja, hade varit så himla kul att få träffa alla er i verkliga livet och få ansikten till er alla 🙏

Tog era råd och backade faktiskt efter jag bara gick runt och storgrät hemma hos honom i helgen. För jag tror jag var slut på energi och ork kring detta. Han ville stötta men han kunde inte förstå. Men jag valde att backa och låta han ta steget och då frågade han om jag ville äta middag och se nästa Sverige match i hop och att han skulle berätta för sin bästa vän att vi försöker igen. Och bleeeev så glad. Plus han hör av sig nu. Blev typ chockad att han smsade mig. Hoppas bara det håller i sig. Vi får se

Du är långt ifrån ensam med dessa tankar, man kan få ont i magen och känna sig sönderstressad för mindre! Jag har det rätt lika som du, men jag har eget boende men vi är inte skilda än. Många är dom gånger jag också undrat vad som är alkoholen som talar och vad som kanske är nåt annat. Det haglar med elaka och arga sms, kränkande och sårande saker, så fort han på fyllan fått gör sig jag igen begått någon oförrätt. Han kan skylla på mig för saker han själv ställt till med, jag har tydligen dålig attityd och är en negativ kärring som inte vill allt som han vill. Han blånekar till att ha alkoholproblem även om han både förlorat jobb, körkört och förhållandet till sina barn pga alkoholen. Han ser det inte och på fyllan pyser allt ut över mig. Imorgon kan han sen skicka ett helt annorlunda sms om typ nåt han läst på tidningen, vanliga saker och så tycker han jag bara ska vara glad och inte komma ihåg gårdagens hatkampanj. Han kan uppriktigt undra varför jag är ledsen, men oj om jag får för mig att säga jag blivit ledsen av det han skrev på fyllan och att jag vill han slutar dricka. Dethär har hållit på i 10 år, jag har haft eget boende i de tre senaste. Skilsmässa har inte gått att genomföra då han liksom din man kräver mertiden med barnen och klarar av att visa upp en snygg fasad till myndigheter så det är ingen som tror mig på det helvete vi levt med och hamnar ärendet i domstol är det långt ifrån klart att barnen hamnar hos mig. Han är världmästare på lögner och manipulation. Full blir han dessutom elak och direkt hotfull tidvis. Jag vet bättre än att ta åt mig och håller mig på avstånd, vill inget hellre än att komma till ett avslit men han verkar njuta av att hålla resten av oss hängande. Märklig syn på att ha familj, han säger ibland han absolut inte vill förlora mig pch älskar mig så, bara för att efter nästa flaska skrika ut alla mina fel och brister. Tur för dig att du ska flytta i alla fall och kanske kan få andas lite, ville i alla fall förklara att här på forumet är vi många med likartade öden och resan till ett böttre liv är lång men att skriva av sig här är en god början till terapi och helande för oss anhöriga! Fortsätt skriv och läs runt i trådarna, du är i gott sällskap här och kommer få både stöd och råd på resan!

Hej..

Mitt allra första inlägg här. Har precis hittat hit..
Jag är mitt i en separation från en alkoholist.

Jag har inte 20 års förhållande med min sambo men är uppväxt med en styvmamma som är alkoholist och under hela mitt liv (från tonåren- 41) har jag sett min pappa ställa ultimatum, hitta på ursäkter för att hon inte kommer på kalas osv. Har bara tyckt att det är patetiskt och har varit så arg på honom som håller henne om ryggen och på oss som ser på och bara är tysta..

För ca 3 år sedan träffade jag min sambo via gemensamma vänner.
Vi började dejta/inledde en relation.

Jag har mycket i bagaget med destruktiva förhållanden osv.
Han fick mig att känna att jag var värd ett normalt förhållande och en bra man. Han gav mig uppmärksamhet, var på. Accepterade mitt förflutna med motiveringen att det är nu som räknas osv.
Jag hade 6 månader tidigare separerat från min dotters pappa med narcissistiska drag. Efter över 2 år med försök hade jag äntligen lyckats lämna honom..

När jag och min sambo träffades så pratade han väldigt mycket om sitt ex. Det var det stora samtalsämnet när vi sågs. Hur hon svikit honom, varit otrogen, egoistisk osv. Jag reagerade på detta och frågade rakt ut om han verkligen var klar där.
Jag kände hela tiden att det måste finnas känslor kvar iom att han hela tiden pratade om henne. Han hävdade att så inte var fallet, det var sveket han inte kunde komma över osv.

Efter 3 månader tillsammans släppte jag garden, detta efter att han visat kärlek för min dotter. Vi hade det jätte bra. Ost och vin kvällar. Bastu och öl osv. Vi drack mycket men för mig var det på en ”nykär fas”. Jag och mitt ex gjorde aldrig sånt och jag uppskattade dessa kvällar med mys och djupa diskussioner.

Efter ett år av friktionsfritt förhållande flyttade vi in hos honom och hans tonårsgrabbar. Jag hade vissa tveksamheter, dålig magkänsla över att flytta, byta fsk osv. Hade även påtalat att det aldrig skulle fungera om han inte började ställa mer krav på barnen/sluta curla. Vi kom överens om att han skulle göra det så jag inte skulle komma in som den elaka bitchen och börja uppfostra så stora barn.

Till en början respekterade de mig/ vi möttes halvvägs i det mesta. Efter ett tag så fann jag mig mer och mer i att leva efter deras rutiner. Jag märkte det knappt för det var så successivt. Vi som par fungerade iaf så blundade och tänkte att det blir bättre. Vi älskar ju varandra, snart är de vuxna osv.

Strax innan Corona dök upp var vi på semester utomlands. Jag hade vid några få tillfällen innan känt lite att min sambo körde sitt eget race, känt mig överkörd, utanför vid några tillfällen osv.
Hade även tagit upp med honom att jag inte kände mig älskad, att han aldrig bekräftade mig osv. Han hade lovat att bättra sig. Visste själv att han var dålig på det/bottnade i osäkerhet efter ”sveket” osv.

På den resan upplevde jag att jag endast var statist i hans liv. Allt vi gjorde var utifrån hans behov. Jag började uppmärksamma hans ”Jag ska”
Alltid ”jag, jag, jag.” ”Mitt rum, min, mitt osv”. Bet ihop under resan och när vi kom hem.
Covid bröt ut. Vi skaffade hundvalp. Han har aldrig velat ha barn, förlovning osv igen och jag accepterade det. Han skaffade hund ”för min skull” istället.

När vi hämtat hem valpen blev jag sjuk inom 2 veckor. Var jätte dålig och hade feber i 6 veckor. Under den tiden reagerade jag på/blev ledsen över att han var så obrydd. Han drack varje dag medans jag låg sjuk i feber. Kändes konstigt, i min värld hade jag blivit orolig om det var åt andra hållet.

Det har gått över ett år sedan dess. Jag har knappt druckit en droppe och om/när väldigt liten mängd.
Har däremot uppmärksammat att han dricker mycket och har tagit upp det flera gånger.
Han har lovat att bättra sig.

Jag har trott att han gjort det men samtidigt trott att han slutat älska mig/träffat någon annan då han tagit distans till mig.
Inga myskvällar längre, vi har varit på varsin våning och han har inte visat intresse på att prata med mig eller följa med mig och dottern på aktiviteter. Tackar nej när jag vill planera saker m motiveringen att han är klar med den delen, han har stora barn.
Han frågar aldrig om vi ska basta längre, ger ingen godnatt puss osv. Har blivit svartsjuk vilket inte är likt mig. Aldrig upplevt det på det här sättet tidigare.

Har under den här tiden fått upp röda flaggor/ reagerat på att det aldrig finns en ölburk synlig nånstans. Jag vet ju att han tar bastuöl etc.

Har vid flera tillfällen kommit hem från jobbet på kvällen 21:30 och min dotter är vaken, jag får natta trots att jag jobbat sedan 7 på morgonen.
Jag har alltid haft sömnproblem av och till men senaste 8 månaderna är de konstanta.

Iaf. Vid nyår ringde jag min mamma och grät för att jag kände mig så ensam i tvåsamheten och hade gjort ett tag. Hon tyckte att det på hans sätt att vara verkade som att han inte ville längre men var för feg för att själv avsluta relationen. Ringde honom, grät och ställde honom mot väggen. Han hävdade att han älskar mig, skulle skärpa sig, var dålig på att visa känslor osv. Jag godtog det men det blev inte bättre. Försökte gång på gång att få honom engagerad i förhållandet och min dotter. Hans intresse där hade försvunnit helt och jag kände mig ensamstående fast med 3 gånger dubbelt så många att städa efter och betala mat för.

På alla hjärtans dag slutade jag 21. Handlade blommor och choklad på hemvägen, hade köpt ett presentkort på massage till honom online, hade så dåligt samvete över att inte vara hemma.
Kom hem. Han hade gjort lite mat. Varma mackor och en soppa. Han öppnade bubbel men tog bara ett glas och sa sedan att jag kunde ta resten. Reagerade på att han återigen druckit när jag jobbat. Varför kunde vi aldrig vara på samma nivå osv. Slutade med att han blev arg och gick och lade sig.

Hade vid det laget uppmärksammat en förändring hos honom varje gång han blev onykter och särskilt vid intag av rödvin. Elak, taggig, kommentarer osv. Var säker på att han druckit rödvin men fanns ingen flaska i återvinningen, ingen bib, ingen öppnad. Kände mig knäpp och hela tiden ”Jag vet att han druckit vin, vart fan är flaskan?!”

Hittade den 2 veckor senare när jag var ute på altanen med en potatissäck vi köpt. Fick en känsla och öppnade förvaringslådorna där vi har blomjord etc. Där låg en påse med tomburkar och en tom flaska rött.

Eftersom min styvmamma alltid smugit och gömt gick det upp ett ljus för mig då.
Varför han umgåtts med teven i källaren och inte mig, full när jag inte var hemma osv.

Började leta i huset och hittade fler gömmor. Blev psykotiskt till slut och är väl än.. Frontade iaf dagen efter och har gjort några gånger efter det. Ingen respons trots att jag påtalat att han är alkoholist. Man gömmer inte om man inte har problem. Ställt några halvhjärtade ultimatum men den sista gången kände jag verkligen att ”Nej! Jag tänker inte vara som pappa, aldrig i livet!” Talade om det för honom. Du får en sista chans sen är det bra. Välj!
Såklart valde han mig. Sen åkte han till släktingar med sonen och festade där, svarade knappt i telefonen och visste inte hur snabbt han skulle koma hemifrån innan de åkte.
När de kom hem så drack han upp det han hade kvar och fortsatte såklart.

Ställde återigen ultimatum med vetskapen om att han skulle till släktingarna igen om ca 3 dagar. Jag var väldigt bestämd och han förstod det. Han lovade återigen och åkte. Drack inte de första 2 dagarna där. På lördagen kände jag i magen att nu kommer han dricka. Ringde på väg hem från jobbet och han var nykter då. Frågade rätt ut om han skulle dricka. Svaret var att han tänkt ta ett par öl. ”Du lovade ju! Dricker du nu så kommer du göra det imorgon också” Han försökte prata bort det med ursäkter till varför, bara ikväll osv. Slutade med att jag sa ”Du lovade. Nu är du nykter och har ett val. Dricker du nu så väljer du aktivt bort oss, det är Ditt val nu”
Fick mess senare om att han druckit 2 öl.

Dagen efter så var han full på kvällen när jag slutade jobba. Det efter 20 tal mess om vilken idiot han var, vill inte förlora dig, bla bla bla.
Det gjorde så ont att ha rätt och jag låg naken i badrummet i säkert en timma och bara grät..
Efter det kollade jag på några lägenheter, han snackade bort mig igen, lovade osv. Men har under hela tiden känt att jag inte kan vara kvar. Man kan inte ställa det ultimatumet och sedan inte fullfölja?
Förhållandet är skit och jag ska flytta nu, mitt eget beslut och jag var tydlig redan innan hans val att jag inte tänker vara ”pappa”. Jag kommer säga varför osv.

Så här är vi 4 månader senare. Jag flyttar om 2 veckor och hans ursäkt utåt är att vi har konflikter/ jag funkar inte m grabbarna. Jag är ärlig när folk (familj/vänner) frågar, säger varför. Han har hela tiden nekat till att han har problem och jag har äcklats av honom. Skalet av en person jag blev kär i. Den som inte finns längre.

Förra helgen kom han hem mitt i natten och talade om att han är alkoholist. Att han haft problem sedan 2002 och att hans ex liksom jag ställt ultimatum på ultimatum.
”Jag har gjort det igen”

Efter det har vi kunnat prata om det. Men ju fler dagar som går, desto mer försvinner hans insikt. Ikväll är det mitt fel att han dricker. Det är mitt fel att han kommer isolera sig nu, han har minsann sagt att vi inte ska säga till någon osv!” Jag har berättat för min familj och hans syster. Nu är det jag som är problemet. Direkt hans syster konfronterat honom gick han ner och drog flera starköl.
Kvällen har avslutats med att han är glad att bli av med mig, han dricker pga mig osv..

Det värsta är att jag trots att jag vet bättre har så dåligt samvete..
Jag är totalt vilse och har ingen kontroll över mitt eget liv längre.
Gråter, sover knappt, äter knappt. Mår dåligt över att jag delat ”hemligheten”.
Men jag var ju tvungen? Vill inte vara en möjliggörare..?

Du skrev tidigare att han varit dum mot Dig när han druckit och att Du själv inte vill dricka tillsammans med honom. Du har en strikt syn på alkohol och det stärks av rädslan att han ska dricka. Hur är det i andra relationer, vänner och övrig familj? Är det samma inställning då? Oavsett så verkar det som att detta är en ständig källa till bråk och konflikter… vore det inte skönt att slippa det och bryta upp?Så länge Du är kvar i det förhållandet kommer problematiken att finnas kvar tror jag - även om Du älskar honom som Du säger… men vad lägger Du in i det ordet? Varför älskar man någon som gör en illa? Är det kärlek?

Råd tas tacksamt emot.,

@S.L
Kom du av dig S. L? 🤔
Berätta gärna mera då du vill och orkar. 💕

@Ad libitum för det första är det väl klyschan, att jag älskar honom. Sen är det nog som du skriver, vana och en form av trygghet. Och så vet jag inte om det är en så pass stor sak att jag vill göra slut, det är juh vara ett problem på helgerna. Han dricker inte i veckorna (om han inte är ledig) och jag är medveten om att jag har en väldigt strikt syn på alkohol.

Jag har dock funderar på det sen igår och insett att så pass "strikt" som jag är nu har jag inte varit tidigare och jag tror det beror på hans konsumtion. Kan det bli så? Någonstans tror jag att jag är rädd för att om jag skulle vara mer liberal skulle det innebära att han dricker mer så därför vill jag inte dricka alls, antagligen med förhoppningen att det ska påverka honom att dricka mindre.

@Livrädd igen Det är väl det här som är problemet när något sakta normaliseras, vad det nu än kan vara, att även om man på något sätt rationellt kan se på det och veta att det är tokigt, så kan man ändå tvivla på sig själv och hur det egentligen är. Som du har beskrivit situationen så ska du absolut lita på ditt omdöme och din magkänsla om att det förhållande var tokigt och inte hälsosamt för dig.

Det kanske är lätt att känna tvivel vid tillfällen då du tänker på de bra stunderna, för det måste ju såklart ha funnits också. Men påminn dig då om de allra tokigaste händelserna. Det är absolut inte alla som har det som ni hade det, men på tok för många. Ingen ska behöva uppleva att någon man är i nära relation med tar stryptag på en.

@Ad libitum Jag önskar verkligen att jag kunde vara stark. Jag har funderat mycket över mitt liv och tänkt att om jag går tillbaka så har vi åtminstone 15-20 år kvar tillsammans. Och då känner jag enbart ångest.
Han får mig att känna skuld och egoism som för en gångs skull försöker tänka på mig själv. Men det är ju han som skulden borde ligga hos. Han säger dessutom att han inte har en aning om varför jag "har dragit igen". Då börjar jag nästan fundera själv och tänker att jag överdriver, det var kanske inte så farligt. Och det är kanske som han säger, att alla har det som vi. 😔