Senaste kommentarerna i forumet

@Marina1958 Jag som är alkoholist, men numera nykter sedan inte riktigt ett år, kan inte förstå att man skulle planera saker vid sidan av som man håller hemligt för sin partner, såvida det inte handlar om någon slags överraskning eller liknande. Att söka bostad i ett år utan att ha en öppen dialog om det känns så fruktansvärt respektlöst att jag blir frustrerad av att läsa det. Om man har en partner som misshandlar en eller liknande, då skulle jag kunna förstå att man inte tar upp det av rädsla, men inte annars.

Om man känner att saker inte är som det ska vara längre i förhållandet, varför tar man inte upp det med ens partner istället?

Jag förstår att det är tufft, men det känns ändå som att du har möjlighet till en bättre framtid nu.

@Marina1958

Hej. Vilket kaos du lever i. Jag lärde mig aldrig förstå min, jag lär nog inte göra det heller - nånsin. Förstår vi våra anhöriga kanske vi själva hade problem? 🤔

Det jag började fokusera på var mig själv, för jag upplevde att jag började bli dränerad på energi på honom.
Lär dig förstå dig själv. Hur vill jag leva? Vad är värdefullt för mig?
Hur kan jag komma dit? Då jag funderade som mest sade min kompis till mig, vilket var nådastöten : "vet du, en sund relation ska bygga ett vi utan att förstöra ett jag" . Då insåg jag. Neej. Detta fungerar inte.

Du nämner att han gör slut då och då. Visa dig själv den respekten som han tydligen inte gör och ge honom konsekvenser av handlande. 💕
Säger han att det är slut så är det.
Kanske han insett att du kommer tillbaka vad han än gör.
Du kan inte förändra honom men du kan förändra det du tycker är okej och inte.

Som sagt, försök sluta försöka förstå dig på honom. Ge de försöken i stället till att komma fram till vad du behöver och vill ha ditt liv. ❤️ Kram.

Förstår mig inte på min alkoholist! Vi är båda strax över 60 och har varit ett par i snart 6 år. Han har druckit mycket alkohol ända sedan tonåren, jag dricker enbart ett glas rött till maten då och då. Våren 2019 kulminerade hans supande, såpass att han bad mig om hjälp, för första gången. Jag fick in honom redan dagen efter på en 5 veckor lång vistelse på Nämndemansgården. Han betalade detta själv, ca 200.000.
Efter att ha kommit hem från Nämndemansgården, höll han sig nykter 1-2 månader, men började sedan smygdricka igen, och vägrade gå på den 1 år långa uppföljningen efter behandlingen. Han gjorde slut med mig då och då, eftersom det var mig ”det var fel på”. Han blev helt personlighetsförändrad efter Nämndemansgården. Från att ha varit en omtänksam, rolig och glad person, blev han en tråkig gammal gubbe. December 2019 var hans drickande så kraftigt igen att jag vägrade träffa honom. Jag gav honom ultimatum. Det enda som kunde få oss att vara tillsammans igen var att han åkte med mig till Ryssland och tog en speciell behandling där, som gör att om de dricker så dör de. Efter några dagars funderande bestämde han sig.
I januari 2020 tog han behandlingen. Han blev tråkigare och tråkigare. Såg allt bara negativt. Det enda han gjorde/gör, (förutom att jobba), är att ligga i sängen och titta på skitprogram på TV, och i reklampauserna spela spel på sin telefon. Han har hög arbetsmoral, och är hel och ren, så det kan ingen klaga på.
I januari 2021 var det dags att förnya behandlingen i Ryssland, men då vägrade han. Fram tills nu har han haft några korta återfall med alkohol. Jag märker ju det direkt förstås, men han nekar.
I tisdags började vår första gemensamma semester, på 16 månader. Vi har jobbat jättemycket båda två, och i alla fall jag hade glatt mig åt gemensam semester. På morgonen låg han och som vanligt höll på med sin telefon, och som vanligt när han märker att jag kommer i närheten, eller sneglar åt hans håll, så vände han bort telefonen. Jag råkade dock se att det var ett mejl från en bostadssajt han fått. Frågade honom då om varför han var med där. Jo, blev svaret, jag har varit med där i snart ett år för att söka en bostad åt mig, för jag vill inte att vi är ett par längre! så sade han förra sommaren också, men ändå så fortsatte vi att vara ett par. Vi var ute på landet nu i tisdags där vi skulle spendera semester (enligt hans förslag), men han tog sitt pick och pack och åkte in till stan igen. Vi har inte haft någon kontakt sedan dess.
Jag är såklart jätteledsen och vet inte vad jag ska tro.
Han sade också innan han lämnade mig att han inte trivdes med att vara så kontrollerad. Jag ansåg att det låg hos honom själv, (vilket han inte höll med om), eftersom fakta är följande: HAN ringer mig 4-5 ggr om dagen, jag ringer ALDRIG honom, jag är ofta ute på landet, (där han inte trivs), jag kommer ALDRIG in till lägenheten utan att först meddela honom via sms att jag är på väg, jag kollar ALDRIG hans telefon (han vill inte det), han får kolla min telefon när han vill, om han vill…

Ibland är det bra och ibland sämre. Mannen kanske börjar förstå men han pendlar igenom alla "moode"... Elak-ska ta hunden-jag saknar dig-hoppfullhet-till uppgivenhet. Han ringer konstant.
Snäll på dagen-elak fram på em/kväll... Full då så klart.

Kom på i går att jag behöver ju faktiskt inte vara hans papperskorg. Ska blocka honom i längre perioder.
Har berättat för vänner som jag träffat och för familj. Njuter av mitt hem och min lilla stengård.

Denna ro, byter jag aldrig bort. Mest orolig att han ska komma hit. Vara som en osalig ande och supa runt här , i vår omgivning. Hoppas pengarna är slut snart... så länge de finns så dricker han och hoppas han dricker upp de alla. Kommer märka när han börjar tigga mer.
Måste få i väg hans saker till hemlandet. Rädd han ska komma hit när jag är på jobbet.

Jag har börjat sälja saker för att få i hopa till hålet i kreditkortet...Förhoppningsvis för sista gången!

@gros19

Tack för ditt meddelande. Jag tar verkligen till mig dina råd. Det är lätt hänt att jag bara tänker att min sambo behöver hjälp eftersom det är han som missbrukar, vilket leder till att jag helt glömmer bort mig själv. Och jag har kommit till insikt att jag inte kan hjälpa honom mer än vad jag redan gör. Jag såg att alanon fanns i en grannstad så tänker att jag ska gå dit, tror det kan vara väldigt givande för mig. Jag ska även kolla upp anhörigvecka, känner mig desperat efter hjälp så är otroligt tacksam för dina tips. Tack!

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra ... En del av Sinnesrobönen.

Tog en gammal tråd att skriva i istället för börja med ny. Började med tråden den 9 december 2020 ... 🙄

Att acceptera ja, att saker är på vissa sätt. Idag en frustration över att känna sig bortvald för att en rinnande vätska och gift är "viktigare".
Jag vet att det är svårt komma ur, men känner mig ändå rätt sviken. Då är jag samtidigt medveten om att man inte kan leva någon annans liv. Då man inte vill arbeta för förändring trots barn. Sånt grepp. 😔

Jag försöker med mantra. Släpp taget då det rubbar eget välmående, rå om dig, man kan inte rädda någon annan. Försöker ha en "förnuftsdialog" och pepp i mitt eget huvud.
Sköt om er. 💕
🌺

@jijo
Du undrar hur man orkar. För egen del kan jag säga att jag anpassat mig. Jag har skapat ett par tidigare trådar i forumet där lite av det framgår. När jag tänker tillbaka hur det var i början av relationen kan jag tycka att det borde varit uppenbart för mig att det inte skulle bli bra. Men å andra sidan, det är ju med mina levda erfarenheter som jag kan förstår det nu. Jag var naiv. Jag ville inte ge upp. Jag pratade inte med någon utan höll det mesta dolt. Jag distanserade mig från andra (vilket också var enklaste sättet för mig som konflikträdd och introvert).

Det tog många år innan jag begrep att jag inte kan ändra honom. Ytterligare tid behövde också gå innan jag förstod att han inte har förmåga att komma till insikt om sig själv.

Jag har, av fler skäl, valt att stanna. Men om jag vetat det jag vet idag... ja då skulle jag aldrig satt mig bredvid den där spännande och dynamiske mannen på jobbfesten för mer än 30 år sedan.

Man borde inte hålla kvar och kämpa på i ett förhållande som är destruktivt. Inte heller fast det finns mycket som varit bra, och en del av det som fortfarande finns kvar.

Ta hand om dig! Själv ska jag gå min dagliga långpromenad. Det hjälper min själ🙂

@Tröttiz
Jag förstår precis, att något så intensivt samtidigt kan kännas overkligt är verkligen hemskt och förvirrande.
Den här sjukdomen är så giftig på så många plan..
Glad att höra att det lagt sig hos dig, önskar dig allt det bästa.❤️

@Leodolph
Jag har också haft många av de känslorna, men nu börjar komma på fötter. De känslor jag mest har nu är att jag inte riktigt vet vem han egentligen var/är, han var ju så ofta full och känns som att vi inte existerat fastän vi gjort det. Han känns som en främling. Svårt att förklara. 🤔 Och nu är jag trött och samtidigt har jag inte riktigt ron att somna. Jag känner mycket igen mig vad du nämner. Det lägger sig med tiden.

Vad gjorde du för roligt före detta kaos? Någon person du tappat kontakten med som du kan kontakta och träffa? En hobby du kan återuppta som inte påminner om honom? Och vet du, köp dig en blombukett. 🤗 Förutsatt att du gillar blommor. 💕
Kram.

Håller med övriga, mem tänker också att det är bra att sondera terrängen för hjälp om han väljer att inte behandla sin sjukdom så småningom.
Hur kan du få hjälp med din bebis och 2,5åring? Har du ett kontaktnät runt dig för stöttning? Kanske prat med bvc så att de kan hjälpa med kurator och liknande om det behövs i framtiden?

Förstår verkligen att du inte kan leva under sådana omständigheter. För mig förefaller du ganska nedbruten och jag tror du i första hand behöver hjälp själv. Vet inte hur du känner själv.

Kommunen är skyldig att erbjuda stöd i någon form för anhöriga till en person med missbruksproblem. Till alanon är du alltid välkommen och där träffar du människor som levt eller lever under liknande omständigheter. Där finns mycket förståelse och kunskap och du kan även få en sponsor där, någon att ringa till vid behov. Sedan finns det något som jag för egen del upplevde förändrade mitt liv och det är att åka på en anhörigvecka. För min del gjorde jag den på Nämndemansgården. Man bor då där under en vecka och jobbar från morgon till sent på kvällen med anhörigproblematik.

Hoppas du hittar något som passar. Tycker också du kan berätta för din sambo att du sökt hjälp, men undvik att tala om vad han bör göra. Föder bara motstånd. Förändras du tvingas din sambo till någon form av anpassning till den nya situationen. Alltså börja med dig själv är mitt råd.

@Tummetott

Ja det är en väldigt speciell känsla jag får när jag läser igenom de olika historierna här på alkoholhjälpen. Jag känner en lättnad att ha någon som förstår mig så jag inte känner mig lika ensam, samtidigt som jag går sönder inombords om att det finns så många drabbade där ute.

Jag förstår dig, jag kan skrika det till mig själv ibland. Men det är så otroligt svårt. Jag har ju alltid tänkt att det ska vara han och jag genom allt. Under de år vi gått igenom har vi stött på så mycket motgångar och han har varit en otrolig stöttepelare för mig.

Det är även jobbigt med att leva med en fasad utåt hela tiden. Våra vänner och familj ser oss som väldigt framgångsrika för vår ålder, har hus, ny bil och har rest och upptäckt mycket under dessa år. Vi har ofta haft middagar och fester och bjudit på allt bara för att vi vill att alla ska ha det bra och roligt, men det blir allt mer sällan då jag känner sån skam att han alltid blir för full och ”snear”, vilket förstör hela upplevelsen för mig. Vi är väldigt kärleksfulla mot varandra men bakom allt det här finns även ett helvete och det är otroligt svårt att dela det med anhöriga. Det är en skam som blir värre och värre för varje dag som går.

Hur orkar man? Hur länge har du levt i ett liv med missbruk? Om du vill svara på det såklart ❤️Jag har pratat med honom idag, sagt att jag kommer inte orka länge till och frågat honom hur han tänker kring framtiden. Min syster har även pratat med honom (utan att jag pratat med henne innan,de är väldigt nära vänner.)Har förhoppning om att han förstår allvaret den här gången. Jag har inte riktigt vågat säga ifrån förut då rädslan varit för stor att vårt förhållande ska ta slut..
Vill även passa på att tacka dig så mycket för ditt meddelande, betyder så mycket för mig❤️
Kram och ta hand om dig!

@EsterHanna
Eländes elände ... Vilket jäkla kaos. 😔
Du behöver allt stöd för att komma ur det där. Ha bilder framför dig hur du vill ha ditt liv. Vad är värdefullt för dig. 💕

Själv undrar jag hur få sömn nu, har som tryck över bröstkorgen, är väldigt trött men får ingen ro ... 🙄

@Tröttiz, Tack Tröttiz, du vet ju att jag drog den här valsen för precis ett år sedan... Men nu släpper jag inte-är inte ledsen, kan känna sorg för honom men jag har redan gått vidare för länge sedan. Har omedvetet bara väntat på rätt tillfälle. När han tog ut pengarna från kreditkortet sa jag ingenting-tänkte bara stilla att nu...Han åkte utan bråk, för att han ville-jag är hemma på torsdag igen... mmm...eller hur? Har fått blocka honom på både messenger och sms... Otrevlig och full, gapar och skriker.

@EsterHanna
Lider med dig. Så vidrig sjukdom som bryter ner både beroende och anhöriga. Då är det bara att inte prata. Det lönar sig ju inte.
😪

Full som en kastrull skriker mannen som ett barn. Inte vackert. Arg, ledsen, förtvivlad och panikslagen. När jag står fast hotar han med " att ringa mina föräldrar". Gick en promenad och sen ringde min 82-åriga mamma och berättade då allt inkl varför. Medans vi pratade började mannen ringa henne. Jag sa att just nu är det ingen ide att prata i och med att han är onykter så hon blockade honom.

Hade ALDRIG klarat detta om han varit kvar i landet. Betydligt lättare nu när han finns på avstånd. Men så hemsk denna sjukdom är, så fruktansvärd.

Det är många tankar och känslor som kommer till mig när jag läser om vad du går igenom. Så många olika historier som finns på detta forum för anhöriga, men ändå så mycket som förenar oss. Du @jijo är (tyvärr) inte ensam om dessa upplevelser och känslor av ensamhet, frustration och uppgivenhet mm.

Jag, som stannat kvar i ett liv med missbruk, skulle vilja ropa och vädja till dig och andra att ta er ur detta snarast! Jag förstår mer än väl att det är jättesvårt! Ni har företag ihop och du älskar den han är som nykter.

Man vill ju tro på förändring och att han kanske kan ändra sig. Kanske kommer han till insikt och håller sig nykter under en tid. Hoppet om förändring är ju ändå det som får oss att stanna. Det tragiska är att vi är många som i efterhand måste konstatera att det inte blev bättre, utan tvärt om ofta sämre. Har man då även barn tillsammans kommer allt att bli ännu svårare.

Du är så ung och jag önskar dig ett fantastiskt bra liv framöver! Samtidigt skulle jag vilja ruska om dig och säga ”Ta all hjälp du kan få för att kunna ta dig från det här destruktiva förhållandet nu!”

Ta hand om dig❤️

@Tröttiz det är där jag har hamnat, tappat bort mig själv och prioriterar aldrig mig själv längre. Jag längtar efter ett rofyllt liv, vill kunna tänka framåt. Vill vara glad och må bra, ha ork att göra saker!
Det var väldigt kloka ord ” Ett sunt förhållande bygger upp ett vi utan att rasera ett jag”. Så ”enkelt” ska det ju faktiskt vara. Jag är så glad att jag skrev här för jag har känt en sån stor oro för hur jag ska tänka framåt, ha en längtan inför framtiden. För som det är nu tänker jag timme för timme..tack tack tack för din respons!❤️Kram!

@uddda
Jag tror det har gått så långt att jag helt har tappat mig själv. Jag låter dagarna bara gå för jag har ingen ork kvar. Fyller 28 om två veckor och kan liksom inte tänka framåt. Jag känner mig så förtvivlad att alkohol kan förstöra så mycket. Min sambo fyller 26 i år och han är så otroligt driven och vill så mycket med livet men jag har sagt åt honom att fortsätter det såhär kommer han inte komma någon vart. Igår brast det för mig och jag sa att jag orkar inte längre. Han sa då ”ge mig till måndag, sen kör jag stenhårt med kost och träning”. Det har han sagt 1000 gånger så jag suckar bara när han säger det. Det tär så otroligt mycket på mitt mående och mina systrar börjar även bli oroliga för mitt tillstånd (två av dem vet vad det handlar om). I maj i år gick det så långt att jag fick åka till psykakuten och därefter har jag börjat med antidepressiva vilket jag känner har hjälpt en del. Det jag har svårast för med min sambos missbruk är att han alltid vänder på saker, att jag även gör massa fel. Och ärligt talat så tycker jag att jag sällan gör fel. Jag tar hand om det mesta hemma, tvättar, städar, lagar mat. Egentligen är det inte en börda men jag känner mig ouppskattad för allt jag gör, sällan jag får ett tack eller att han tar tillfälle att lätta bördan för mig. Jag dricker extremt lite, tar inga droger. Och när jag pratar med honom skäller jag inte ut honom utan jag vill bara att han ska inse att jag kommer inte orka länge till, och så blir han bara arg och skriker. För mig känns det som att jag varit tillsammans med en person jag inte vill vara tillsammans med det här året, för när han är nykter är han världens snällaste och omtänksammaste människan jag vet. Han har mer ork när han är nykter, då kan han överraska med en hotellnatt eller en god hemlagad middag. Men när han dricker så är det det enda han gör. Jag förstår allvaret i det men jag känner mig så vilsen och det är så svårt när jag inte kan ventilera med någon om detta. Har en terapeut jag går till men hon har semester nu och vi har mest fokuserat på mitt mående och inte hunnit gått in så mycket på min sambos drickande. Jag har inte ställt något ultimatum. Jag tog upp igår att vi måste prata om framtiden för jag har en längtan efter barn (det har han också) men som situationen är nu så finns det inte ens på kartan att vi ska börja försöka bli gravida. Jag längtar efter ett lugnt och härligt liv, det här är långt ifrån det. 😢 tusen tack för din respons, betyder så mycket för mig❤️❤️

@tusentankar nej du är ingen idiot som inte lämnar direkt. Och nej du är inte en dålig förälder som stannar. Jag håller med ullabulla, sitt still i båten och försök landa i allt som nu hänt och ta inga stora beslut såhär i slutet på graviditeten. Positivt är ju att din sambo har sökt hjälp, tänk på det! Sen är det ju hans ansvar att fortsätta det arbete som behövs för att få till en förändring såklart. Hur det blir i framtiden får väl tiden utvisa tänker jag. Ofta är väl ett tillfrisknande en process som går fram och tillbaka för alla inblandande.

@tusentankar nej du är ingen idiot dom inte lämnar direkt. Och nej du är inte en dålig förälder som stannar. Jag håller med ullabulla, sitt still i båten och försök landa i allt som nu hänt och ta inga stora beslut såhär i slutet på graviditeten. Positivt är ju att din sambo har sökt hjälp, tänk på det! Sen är det ju hans ansvar att fortsätta det arbete som behövs för att få till en förändring såklart.

@Dotter1 jag känner med dig. Jag har en pappa som också på äldre dagar blivit alkoholist, en oro som är svårt för mig att hantera, särskilt nu när min mamma har gått bort. Jag vet inte vad ni kan göra. Har ni försökt prata med din mamma (när hon är nykter) om vad ni/du ser och upplever? Och vad säger hon i så fall? Det är ju svårt när det gäller ens förälder, speciellt när de är äldre och skröpliga, det går ju som inte att lämna, iaf inte för mig.

@jijo
I sånt här är det lätt hänt att man liksom tappar bort sig själv. Been there done that ...

Nu så här i efterhand kan jag bara konstatera att jag varit för snäll, anpassat mig, anpassat mycket till galenskap. Dit vill du inte komma ...
Vad är viktigt för dig? Sätt gränser för dig. Jobbigt men nödvändigt för ens eget välmående. 🌹

Ett sunt förhållande bygger upp ett vi utan att rasera ett jag. 💕

@EsterHanna
Ja,, maktlös är man. Men man kan ju inte fatta beslut för någon annan, frustrerande, utan bara vara bredvid då någon har ett destruktivt leverne.

Det här med självinsikt har jag också märkt av, har med sjukdomen att göra. Vi lever minsann i olika världar.

Det här med som du säger att i mina ögon såg han sig själv, jag har inte sett det så. Jag har berättat om mina upplevelser om drickandet för honom, så kanske det stämmer. Att jag ser tillvaron och honom så... Kanske han delvis gled undan för någon gång har han sagt att jag har varit med om alltför mycket med honom. 🤔 Istället för att prata känslor och tankar kanske det är lättare, eller snarare mindre jobbigt att dra sig undan. Jag är ju också himla tråkig som nästan inte dricker/ druckit så det fanns ju säkert flera skäl ...

Han har nyligen fått dom för rattfylleri. Han har en hög sådana ... 🤯 För väl att det inte hänt något tokigt. Men inte gör ju det att han slutar dricka. 😔 Han har bara verkat sur över att han åkt fast. Hoppas verkligen inte att han drar ner någon annan i fallet om han kör igen.

Kram. 🌺

Härligt att läsa att du har sån energi. 😄

Wååw! Detta va tufft att läsa, men kan tänka mig att det måste vara ännu tuffare för dig. Först vill jag säga att det är otroligt modigt & starkt av dig att skriva här & våga be om hjälp & råd. ❤️ Tyvärr vet jag inte riktigt vad jag skriva för att på något sätt få dig att må bättre? Kan bara dela lite tankar & känslor om hur jag kanske gjort eller tänkt. Jag har varit i ett förhållande i över 6år förr då det år efter år blev annorlunda, då pga droger endast & ingen A. Men det enda jag kunde göra i slutändan va att förstå mitt eget värde, förstå att personen jag så älskar tyvärr inte finns kvar då beroendet hen nekar tagit över. Att säga något är temporärt är bara ett desperat försök till att slippa inse sanning. Du har kommit ikapp honom & kommit på honom. Jag tror också han börjar förstå det, men det sorgliga är att allt kan vara för sent när han väl väljer att inse. Som du säger det är inte hans höga, berusade han du är kär i. Men verkar inte vara så ofta du längre träffar eller känner den kärlek för den person du en gång gjorde?

Hur mår du?
Hur går dina tankar?
Förstår du allvaret?
Har du ställt ultimatum?

Hoppas det inte blev allt för rörigt & kanske kunde ge något i allafall.

Men all styrka till dig!!! Kram ❤️