Senaste kommentarerna i forumet

@Morgonsol Tack snälla! ❤️ Jag skulle vilja gå på ett sådant möte, det verkar finnas i vår stad. Han försöker varje dag ha koll på mig, vad jag gör och när jag är hemma. Han säger att om jag inte tänker på hem igen så säljer vi gården, eller så köper han ut mig. Att jag skulle köpa ut honom säger han att "den dörren är stängd". Jag skulle mycket väl kunna skrapa ihop pengar till det. Men det känns som att han vill skrämma mig, han vet att jag avskyr att bo i lägenhet i stan. Men jag börjar vänja mig. Och lugnet på kvällarna när jag kan äta vad jag vill, titta på vilka program jag vill är så skönt.

Varje gång jag har sagt att jag inte vill fortsätta med honom så blir han kall och arrogant och då känner jag min traumabindning starkt. Sen börjar han igen med "gulliga" sms att vi måste kunna lösa detta.

Förutom att han dricker starköl tor-lör så dricker han numera en massa 3,5 i veckorna. Men han tycker att jag överdriver och förstorar upp saker när jag säger att det inte är någon skillnad mot förut. Men som jag ser det så får han ju i sig avsevärda mängder alkohol varje vecka. Och hans kropp har börjat säga ifrån. Högt blodtryck och en massa varierande diffusa symptom.
Jag vet att det inte tjänar något till att argumentera mot honom, jag vinner aldrig. Det enda som händer är att jag tvivlar mer på mig själv. Jag är så trött och jag har kronisk migrän. Enligt min läkare så beror det på hela min livssituation. Han har sagt att jag kanske inte ens har migrän om jag skulle leva ett annat liv. Det här är inget annat än ett rent helvete.

Vilket modigt och fint samtal du hade med din man. Väldigt respektfullt. Tydligt och bra. Verkligen bra. ❤️@Ishavet

@Ishavet Nu är det väldigt bra faktiskt. Jag har mycket utöver alkoholen som jag slåss med. Dels är min son sjuk. Genetisk sjukdom. Dels fick jag för 2 månader sen reda på att jag är bipolär. Men nu med rätt medicin mår jag bra. Jag har snart varit nykter 6 månader och det går jättebra. Känns lätt nu. Jag vill inte dricka. Vill inte lägga till ett problem till liksom. Om jag mår dåligt vill jag hitta andra lösningar till att må bra än alkohol.
☺️❤️

Vad är det egentligen som håller Dig kvar hos honom? Har Du gått till botten med det? Jag vet, man är van att ha partnern, man tar varann för givet - men om man väger fördelar och nackdelar? Vad väger eg tyngst? Vart är Ni på väg tror Du? Är förhållandet viktigare än att Du mår bra och känner mod och framtidstro?

Åh, jag hoppas att Du ska klara Dig ifrån den sjuka mannen! Jag vet, det är svårt men droppen urholkar stenen… Du kan få ett bättre liv - Du förtjänar ett bättre liv! För varje gång Du dras in i hans nät utsätter Du Dig för förnedring! Gör inte det! Gå Din väg! Inte hans! Sök det goda, det vackra, det sunda och friska! Var stark! Kram!

Dom vet vad dom ska säga. Kan våra svaga punkter. Gå inte på det. Han är sjuk o du blir sjuk själv av att lyssna på honom. Du ska inte ifrågasätta dina känslor. Du vet han är sjuk . Men man håller på sådär o dividerar med sig själv. Försök våga gå till ett möte med Al-anon. Möten o städer finns på al-anon.se. Du behöver mer stöd. Inte ensamhet. Å du är verkligen inte ensam om detta problem ! Kram

Jag skrev här för några år sedan, då jag hade varit ihop med min kille i två år. Nu har vi snart varit ihop i sex år och sambo i snart ett år.

Kort sammanfattning är att min sambo i hela sitt vuxna liv har druckit. Innan vi träffades, och även i början av förhållandet, drack han varje helg/ledig dag. Han har tidigare sagt att han inte kan dricka starköl då han inte kan hantera det, har istället druckit 2,8 men då i stora mängder.

För några månader sedan drack han för mycket och var väldigt dum emot mig. Det har hänt en gång tidigare och dagen efter hade vi ett långt prat och jag sa att han fått välja mellan mig och alkoholen, att jag inte ville att han skulle dricka alls när jag är hemma. Han respekterade detta men efter några veckor kom frågan "är det okej om jag tar en öl ikväll?" Jag ville inte vara den tråkiga och tänkte att det var okej när det bara var en. Efter några sådana veckor pratade vi om det och även om jag inte riktigt kommer ihåg vad vi sa så slutade det med att vi bestämde att han inte behövde "be mig om lov".

Och nu är vi här. En flaska vin varje helg (halva på fredag och halva på lördag), några starköl, några 2,8 och allt som oftast en whisky, både fredag och lördag. När hans son är här är det något mindre konsumtion, kanske bara en eller två öl och en whisky.

Vi har pratat om det här flera gånger, att vi har olika syn på alkohol. Jag har insett att jag har en väldigt strikt syn på det och det har bara blivit värre sen vi blev ihop. Det enda jag kan jämföra det med, som jag inte ens vet stämmer, är att det är som att jag har växt upp med en alkoholist.

Det kryper i mig varje gång han går till kylen, när jag hör en öl knäppas, när jag hör honom stampa i takt med musiken han lyssnar på. Det sistnämnda komma skit, för han mår juh bra. Han är glad när han dricker och tycker livet är underbart. Och då är jag en tjurig kärring, som inte vill "unna" honom det.

Han tycker att det är tråkigt att jag knappt inte vill dricka alls. Ikväll sa han att han skulle vilja att vi kunde ta ett glas vin tillsammans men det är som en spärr för mig. Jag har inget emot att dricka själv, även om det inte är ofta, men jag vill inte göra det med honom. Det känns som att jag då ger honom ett godkännande att dricka och jag vet att det inte bara blir ett glas för honom. Han menar att för honom är alkohol livskvalitet och min syn är att det känns tråkigt att just alkohol ska vara det. Kan man inte vara nöjd med livet utan alkohol?

När vi pratade om det ikväll igen kom vi ingenstans. Han hade redan hunnit dricka lite och jag tror det gjorde att han kunde vara mer ärlig om hur han tycker. Tidigare har han sagt att han ska dra ner på det, "gått mig till mötes", men ikväll sa han in princip att han vill dricka och inte vill bli styrd i det. Hans önskan är att jag ska tycka det är okej ("det är juh bättre än tidigare i alla fall") och min önskan är att han inte skulle dricka alls. Som det känns nu vet jag inte hur vi ska kunna mötas i det.

Han dricker inte i veckorna och har aldrig gjort, det är "bara" varje helg.

Och ja, jag vet inte. Vet inte var jag vill komma med det här. Är helt enkelt fortfarande rådvill, efter alla dessa år.

@Åsa M
Tack för ditt tydliga, raka resonemang. Det stärker mig att läsa det du skriver.

Jag har bestämt mig, och allas era ord stärker mig i den känslan. Jag bestämde mig redan i julas egentligen, att nu räcker det. Sedan hade vi några nyktra, bra månader innan alkoholen smög sig in i vårt liv igen, fast via 3,5or så att jag inte riktigt förstod först. Trots mitt tvivel på mig själv och trots mina funderingar på situationen, så hade jag bestämt mig. Innerst inne visste jag att min gräns var nådd. Jag vägrar ha alkoholen i mitt liv längre och om min man inte kan avstå alkoholen så kan vi inte leva tillsammans längre. Jag tog samtalet med honom några dagar efter att jag senast skrev här. Jag berättade om hur gärna jag vill fortsätta att bygga vårt liv, hur gärna jag vill leva tillsammans med honom. Berättade om våra gemensamma drömmar och att jag verkligen vill att vi ska ha det bra tillsammans. Men i den bilden finns alkoholen inte med. Jag vägrar. Alkoholen förstör för oss och om han inte kan se det så har vi så olika synsätt att vi inte kan leva tillsammans. Om han fortsätter dricka alkohol så vill jag inte mer. Då kan vi inte leva tillsammans mer. Jag kände en sådan urkraft i mig under samtalet. Såg honom rakt i ögonen och menade varje ord.
Han sa att det vi har är mer värdefullt och att han väljer bort alkoholen för att rädda vårt liv tillsammans. Nu har han inte druckit sedan dess. Fortsättning följer…

Tack igen till alla som svarat ❤️

@Kaffetanten88
Så viktigt att läsa det du skriver. Intressant att läsa om vad som fick dig att sluta och hur du kom till insikt. Tack för att du delar med dig ❤️ så stark du är! Hur är det för dig idag?

@gros19 Tack för svar

Vissa såna saker skulle jag nog kunna ta upp, speciellt med att skjutsa till sjukhus och att han hamnat i slagsmål (vilket han iofs lär förneka). Att tala om känslor med honom hjälper nog inte speciellt mycket.

Det finns något du inte ska göra och det är precis vad du vill dvs säga att han borde gå till alkoholmottagningen. Det väcker motstånd och ilska och du kan förvänta dig att din pappa går i försvar. Tala idtället om för din pappa hur du upplever situationen. Vad som gör dig orolig, rädd, ledsen t.ex att du är orolig för att din mamma inte kommer till sjukhuset när hon behöver. Att du är rädd för att din bror påverkas negativt av situationen. Att du saknar din nyktra pappa kanske och att du är rädd för vad som ska hända när han råkar i slagsmål. Alltså utgå från dig själv och tala inte om vad din pappa ska eller bör göra.

Sedan tycker jag du ska söka hjälp för egen del anhörigprogram kanske, vilket kommunen brukar erbjuda. Någon samtalskontakt, kurator eller någon på alanongrupp där du kan du få mycket råd och stöd från personer som har liknande erfarenhet. Alltså fokus på dig själv och ditt eget mående i första hand. Kanske kan du få någon hjälp från anhöriga, bekanta eller kommunen så att din mamma får den hjälp hon behöver. Så tänker jag men du får säkert fler förslag.

Har varit på många behandlingshem genom mitt arbete och om man inte har för allvarliga psykiska besvär så är Nämndemansgården det bästa alternativet. Där har man kunskapen, erfarenheten, engagemanget och ett helhetsperspektiv. Man spelar i en egen division om du förstår vad jag menar och din dotter behöver en "riktig" behandling. Din dotter behöver all den kunskap om beroende som man har där Dessutom har man AA som en fortsättning efter avslutad behandling, man får där nyktra vänner och gemenskap.

Kommunen, socialtjänsten är ansvarig för missbruksbehandlingen. Regionen ansvarar för den medicinska vården, avgiftningen kan man säga. Du ansöker hos en socialsekreterare om att få bistånd till behandling, i din dotters fall behandlingshem. Du kan självfallet betala själv och då är det bara att ringa direkt till Nämndemansgården. Om man är oroliga på regionen för din dotters hälsa ska man göra en orosanmälan till socialförvaltningen, läkaren har anmälningsplikt. En anmälan gör att möjligheterna att få komma till behandlingshem ökar. Har själv varit på ett s.k. förbesök på Nämndemansgården med min son. Hans psykiska besvär, stor social ångest gjorde att man bedömde att det skulle bli för svårt för honom att tillgodogöra sig behandlingen. Därför rekomenderade man ett annat behandlingshem. Det kallar jag proffessionellt och dom hade helt rätt. Lycka till, kommer hon dit så tror jag hon har stora förutsättningar för att få en bestående förändring av sitt liv.

Hej Ragna!
Hoppas ni hittar något som känns bra snabbt! Min erfarenhet är att det är väldigt olika vad olika personer upplever som bra! Man brukar få åka på studiebesök innan oavsett vart man ska ( kan vara annorlunda nu vid Covid ). Har din dotter bra kontakt med nån kurator inom regionen?
Isåfall kanske de kan diskutera vad som skulle passa henne? Egentligen ska ni inte behöva betala själva. Det är om ni skulle hitta något som ni absolut vill att hon ska till som kommunen inte har avtal med.

Skönt att hon vill åka och jag vet känslan som förälder då. Man vill att det ska gå snabbt! Min son ska också iväg frivilligt till ett ställde där det är lite kö nu ( ett litet ställe med bara 10 platser ) så det är tuffa veckors väntan .

Lycka till! Kram

Jag känner en oerhörd trötthet nu precis som om all energi har runnit ur mig. Vet inte om det är urladdningen som blev efter att vi upptäckte honom, vilket blev ett stort trauma för hela familjen. Det är svåra bilder som etsat dig fast på näthinnan för oss allihop och jag är så glad att sonen inte var hemma. Han hade nog aldrig kommit över det igen. Han kom och fick ta ett avsked i trädgården innan han åkte iväg så det kändes bra ändå.
Det blev sen två enormt hektiska veckor till att planera begravning och allt annat praktiskt som var tvunget att göras. Alla samtal som skulle ringas och människor vi fick boka möten med.
Det var ju lite tidspress eftersom dottern bara var hemma i 2 veckor innan hon skulle resa hem till andra sidan jordklotet.
Jag är ändå tacksam över att jag och dottern tillsammans kunde ordna detta samtidigt som vi pratade om allt och alla känslor. Att hon kunde vara med hela resan och hann vara med för att säga farväl innan hon reste hem.

Men nu är det tungt för mig och sorgen gäller över mig bitvis. Jag vet att jag inte kunde gjort mer för honom men det är svårt ändå just nu.

Tänker på alla våra fina år vi ändå fick tillsammans och med barnen. De minnena är så värdefulla nu och jag ska vårda dom🙏

Vill tacka er allesammans för att ni finns, ni är värdefulla på alla sätt❤❤
Stor kram från Azalea 🧡🧡

@Sisyfos Tack för ditt svar! Han säger att jag kan fråga vem som helst, alla dricker som han över helgen. Det är helt normalt. Och vad vet jag? Jag vet bara att jag själv inte skulle klara det, men är det så helgen ser ut för vanliga människor? Han säger att han är orolig för mig, han märker hur dåligt jag mår och han vill ta hand om mig.
Varför skulle han vilja det nu helt plötsligt? Efter alla år då han inte brytt sig nämnvärt.
Han går på regelbunden provtagning, det började då hans CDA var över 10. Visst är det galet mycket?
Det känns som att han försöker få mig att jag att det är jag som är den svaga och galna här. Att det är jag som kräver psykvård. Han säger hela tiden att HAN inte kan ha det så här, han älskar mig över allt annat och vill att jag kommer hem. Jag har frågat hur mycket han drack tidigare om detta han dricker nu räknas som ingenting, men det svarar han inte på.

@Tofu ja fy... han ska jobba hela helgen, men varit o köpt ett sexpack med folköl som han ska smälla i sig ikväll! Samma igår då han var ledig inatt pga begravning idag!!

Så bra och mycket att reflektera över.
Jag ska också ta det med mig vidare framåt.
Kram till er🧡Azalea

@Backen123 härligt att höra att den gav det. Det är en lång resa. Jag har rest sen någon gång runt 2014. Det var då jag öppnade mina ögon och det är en liten bit i taget hela vägen. Men det är en väldigt häftig resa och så värd. Mys och mys och mys lite till.

Åh vad fin text och en aha grej, den där med rådgiverskan, det är ju jag också. Imorgon har mina barn skolavslutning, rätt häftig känsla att mysa och konstatera vi mår bra.
Så många punkter som jag måste jobba med, men jag har börjat 🙏

När försommaren kommer och grönskan bäddar in tillvaron i något mjukare...
då ligger förväntan i luften. Förväntan om ro och förväntan om glädje.

Men trots all tid som flytit. Är det som en liten sticka under fotsulan. Tvivlet.

Så dags för en utvärdering.

Saker jag gör för mig själv nu som jag inte gjorde förut:
- jag avleder grubblerier
- jag vilar massor och stressar sällan
- jag unnar mig och bygger på min framtid, en stillsam framtid, en förnöjsam framtid med nya små spänningsmoment i form av upplevelser och nya lärdomar, sådana behöver jag alltid
- jag säger nej
- jag säger ifrån
- jag försöker inte förstå något som ingen bett mig förstå
- jag tittar på händelser utifrån handlingarna i dem inte utifrån känslorna kring dem
- jag säger högt det där är inte okej, utan att försöka analysera ett varför
- jag söker inte flow och jag stannar inte däri om det händer

Saker jag behöver göra ännu mer för mig själv:
- jag behöver röra mig mer
- jag behöver lyssna ännu mer, den goda rådgiverskan vill alltid så gärna vara med och hon gillar fortfarande att ta plats, mycket plats...
- jag behöver våga välja mig ännu oftare och låta energin gå åt till att bekräfta dem valen snarare än ursäkta dem
- jag behöver släppa taget om den gamla striden, jag kan bara vara, så var då...
- jag kan låta tid visa väg

Jag har firat skolavslutning med mina barn. Vi har ätit glass och jordgubbar. Vi mår bra. Vi är på väg framåt. Just nu går vi dessutom stadigt. En pincett och så är det klart. Behövs inte ens någon läktid. Det blir ingen blodutgjutelse. Det blir en fot framför den andra. Steget kanske till och med kommer vara skuttande.

@fenixen ja så tänker jag med, jag dricker ju aldrig! Det är kanske jag som är känslig o överdriver 😞 o tråkig !

@Sisyfos ja han sover ju endast 2 h på fredagen när han kommer hem, så det är inte så konstigt att han somnar på soffan.. men givetvis så hjälper alkoholen till att somna tidigare! Han glömmer även bort saker , ex så gick han o duschade vid 19, sen när han vaknade till vid 23 tog han sin handduk o skulle gå o duscha igen.....

9 öl innehåller nästan 40 cl sprit om man räknar med 5 % och 33 cl. Det är galet mycket. Med den konsumtionen är risken stor att han även dricker något dagtid. Somnar kl 20 är ju ett varningstecken. Mår han bra av att jobba natt? Måste han jobba natt?
Du gör rätt som oroar dig. Han dricker dessutom starksprit. Jag kommer från beroendesidorna och vet hur förrädisk alkoholen är.
Vad säger barnen om det här? Kan tänka mig att de också oroar sig och tycker att det är jobbigt. Tycker att ni ska prata om det utifrån din oro och den mängd det faktiskt rör sig om. Långt över riskbruk.

Håller med Gros19, du behöver nog ha någon att dela det här med.
Din fråga i inlägget handlar om Är det du som har fel”, nej, du har rätt. Du har varit klok och lämnat honom. Det är så starkt gjort. Du ska vara stolt över dig själv.

Du skriver att du inte har någon erfarenhet av ett bra förhållande. I ett bra förhållande gör man inte den andra osäker på sina känslor och sina upplevelser.

Han fortsätter att dricka ditt ex. Vi på beroendesidorna vet att den konsumtion som han har är rätt hög. Beroende på vilken procent och vilken storlek ölen har så kan det bli rätt mycket alkohol med 12 öl på 3 dagar. Och varför torsdag?

Det är bra att det känns uteslutet att gå tillbaka till honom. Han respekterar inte din upplevelse av stryptaget utan säger att du har fel. Det säger en hel del om hur det kommer att bli. Han isolerade dig och bröt ner dig.
Du skriver att han har en motorväg rakt in i din hjärna. Det stämmer inte. Du kan sätta upp vägspärrar. Du kan lyssna lite på t.ex. närvaropodden, radiopsykologen och jag tror att det finns en dokumentär på SR play om att leva i ett kontrollerande förhållande. Tänker att du behöver lite fler perspektiv och att landa i dig själv. Just nu verkar allt fortfarande handla om honom och hans behov. Det är dags att det handlar om dig.

Du låter väldigt ensam i allt det svåra. Mitt råd är att ta kontakt med någon alanongrupp. Sök på nätet efter lämplig grupp. Coronatiderna är snart över och då övergår man till vanliga möten. För tillfället är mötena digitalt. På alanon får du stöd, träffa människor som levt eller lever under liknande omständigheter. Du kan även få en sponsor att vända dig till när du behöver. Du är inte ensam. Som du själv skriver att gå tillbaka är uteslutet och jag delar helt din uppfattning.