Senaste kommentarerna i forumet

Tack,Tröttiz.
Alkohol är skit. Alltså hur kan det förändra o bryta ner en människa så ? O sen att det bryter ner alla som bryr sig !! Det är ju livsfarligt för ens själ o psyke att ha en relation med en alkoholberoende som kommit långt in i missbruket. Det är min erfarenhet nu. O läskigt hur det går att kamouflera ett beroende i början . Ja kunde verkligen inte veta hur sjuk han var. Otäckt ! Så otäckt!

Du ❤ När ja ser kön till systemet som är 10-20 m lång utanför !! Blir ja bara sorgsen. Sverige är tragiskt på så vis. Sån dubbelmoral. Människor blir djupt sjuka av alkohol. 3-4 till per person blir sjuka i medberoende. Hemskaste o mest använda drogen och den säljs lagligt !! Ja är också allergisk nu. Precis som du. Sån avsmak. Den är hemsk. Kram på dig ❤

@Kennie Tack snälla för ditt svar! Jag har gått i samtalsterapi ett tag, och jag förstår verkligen att det inte går att flytta hem igen. Men ändå har jag dagar som är mycket värre än andra, när jag tvivlar på mig själv. Vi pratar alltså om ett 26-årigt förhållande här.
Jag var ganska ung när vi träffades så jag har inga referensramar, detta är ett för mig "normalt" förhållande.
Dessutom har jag ingen familj, bortsett från en gammal pappa som jag inte ens har kunnat berätta för, och en bror som inte bor här och som jag knappt har någon kontakt med. Vänner finns nästan inga eftersom han har hållit mig hemma och isolerad så mycket som möjligt. Jag sitter alltså ensam varje kväll och då har han en öppen motorväg rakt in i hjärnan på mig. För kontakt ska han ha, hela tiden. Jag är rädd för vad som händer härnäst. Det finns en polisanmälan som är drygt ett år gammal nu, och där händer ingenting!

Jag tycker du har helt rätt. Att ha försökt strypa dig och sedan inte erkänna att det hänt och dessutom fortsätta dricka i såna mängder. Som jag ser det finns inget som tyder på att han skulle behandla dig bättre nu. Håll dig borta, bryt kontakten och släpp honom är mitt råd. Och sök kanske samtalshjälp? Att hitta sig själv efter många års medberoende kan du behöva lite hjälp med och låt det ta tid. Du kommer träffa någon ny tids nog om du vill, och tills dess kanske det finns vänner och familj du kan ha nära istället?
Ta hand om dig!

Vad härligt att läsa, ger hopp och styrka till många som våndas. Själv är jag nöjd tom lycklig nu, vet att dit jag var vill jag aldrig igen. Jag önskar som du att vi alla som vill kunde träffas, vet att jag skrev för länge sen om att boka in oss på en färja över till grannlandet ett dygn 😁 ven vet, en vacker dag

Jag har skrivit en del här tidigare, jag lämnade för drygt ett halvår sedan och det är säkert femte gången. Droppen var när han försökte strypa mig. Han förnekar ihärdigt att det hände, han kan sträcka sig till att han knuffade mig. Nu påstår han att han har tagit tag i sitt liv och alkoholen. Han har de senaste åren sagt att han slutat dricka på vardagar och enbart dricker fredag och lördag. Detta är enligt mig en lögn, han blev bara bättre på att smyga med det.
Nu lovar han mig himmelriket bara jag kommer hem igen. Jag frågade honom hur mycket han druckit helgen som var, då säger han totalt 12 starköl torsdag - lördag och att det inte är någonting! Jag frågade hur mycket han drack tidigare om detta inte är någonting, men det vägrar han att svara på.
Jag anser att det inte är kärlek som han pratar om. Den man älskar tar man hand om och är rädd om. För mig känns det som att han inte tycker att jag är värd att han anstränger sig, för i mina ögon har han inte gjort något för att försöka förändra situationen.
Har jag fel? För jag tvivlar starkt på mitt eget omdöme. Jag vet inte vem jag är längre och jag känner mig så ensam. Men att gå tillbaka till honom känns uteslutet.

@Sisyfos nej han har inte slutat helt... han höll uppe men sen kom de en öl å sen blev de en till.... de är absolut inte mängder som innan men jag kan ju tycka att de ska hållas uppe helt... han tycker de också säger han men gör ju något annat... han la in sig själv för han kände att han måste ta tag i det....
mina tankar?... ja du... de går väldigt upp och ner med dom... är de värt att satsa och stötta mer?... eller ska jag gå och inse att vi kanske inte kommer längre nu? Jag känner mig väldigt misstänksam mot honom och vet ju att han inte berättar sanningen alltid ... de är svårt... älskar ju den personen som innerst inne finns där inne någonstans....

Stor kram till dig och solsken på vägen du ska vandra ❤

Om du tycker att det är ett problem så är det ett problem. Frågan är om han håller med och om ni kan enas kring vad som är "normalt". Han ansvarar ju för sitt eget beteende och om jag har lärt mig något av en relation med en alkoholist så är det att det är alkoholen som bestämmer över honom, men inte över mig. Jag njuter av lugnet sen vår relation tog slut. Behöver aldrig stressa och ha ont i magen av hans fyllekaos om nätterna, räkna vinglas, räkna tomflaskor, oroa mig över hans psykiska hälsa.
Jag hoppas du hittar lugnet också och att du inte låter sig dras ner i det där helvetet...

Känner en stor oro när jag läser ditt inlägg. Tror egentligen att du vet svaret inom dig. Denne man ger mig negativa vibbar på flera sätt Dels hans konsumtion (som troligen är större än du vet el ser), dels hans agerande emot dig. Tyvärr så tror jag absolut inte ni har ngn framtid ihop, bryt med honom Jag är snart 70 och har livserfarenhet. Tag din oro på allvar!

Mina tankar går till dig och dina barn. Du har kämpat. Han visste inte hur han skulle göra när han kom ut från behandlingshemmet. Du gjorde allt du kunde. Jag hoppas att även du får ett lugn nu fina du. En varm kram till dig.

God morgon dagen. Jag har tänkt på många av er. Och jag undrar hur ni har det? Jag skulle gärna se att skribenter på anhörigforumet kunde träffas vid tillfälle. Vet inte om det kan bli möjligt. Utan er så hade jag inte förstått. Nu har jag upptäckt att jag är inte medberoende till något alls längre. Jag har övat och då har jag lärt mig hur jag ska öva. Jag behövde lära mig att bara ta hand om mig, bestämma mig för hur jag ville leva mitt liv. Jag behövde meditationer där jag satt med just de frågorna till mig själv. Hur vill jag ha det i mitt liv.
Och jag har kommit fram till många svar. Och det finns mer svar som jag inte upptäckt ännu.
Jag förstod att jag behöver ordna upp min tillvaro på egen hand. Jag gav bort det jag hade av kapital till mitt ex så jag fick mycket att jobba med. Och jag har gett bort av min energi till andra förr.
Idag ger jag till mig själv. Kärlek, omsorg, snällhet.
Jag tar hand om mig och mina behov, som att sova, äta, motionera, skratta, träffa andra utomhus, jag arbetar för att få ett arbete. Så arbetar jag för att bygga upp något som kan hjälpa andra. Jag har förstått hur 12 år som medberoende satt spår. Och att det var nödvändigt att jag var med om den resan. Den var också kärleksfull och vänskapen finns kvar, på ett annat sätt. Vi känner varandra på djupet och har delat mycket. Det gör något att veta att någon känner mig så bra. Vad jag vill. Vad jag kämpat med. Och jag känner till hela hans liv. Han är nykter sedan sen höst. Jag har skrivit en novell och bett han läsa den. Jag har satt ord. Några har läst den. Jag förstår att den hjälpt en del. Jag ska skriva vidare. Jag lever. Och jag känner mig levande. Idag lever jag mitt liv. Och jag vill leva mitt liv ett tag. Få ordning med arbete.
Och så har jag börjat känna hopp om att en dag kanske träffa en man och kanske bilda en familj.
Men jag behöver inte det. Jag behöver bara min hälsa, mitt liv och att landa i det som är bra och har varit bra en längre tid. Just nu.
Det jag behövde lära mig var att säga "nej, jag vill inte" till det jag inte vill och våga göra det jag vill.
Och jag har vågat i ett år nu och det har förändrat allt.
Jag behövde bara förstå vad just jag behövde lära mig.
Vet du vad just du behöver lära dig?
Om du vet, övar du på det?
Om du övar, grattis.
Om du inte övar, vad är det som hindrar dig?
Jag önskar alla systrar här som jag haft så fint stöd av, allt ni behöver. Jag önskar er som jag inte kommunicerat med, men som hittat hit, allt ni behöver, för att må väl och leva det liv som ni vill ha.
Vad behöver du idag?

@Morgonsol
Varma tankar till dig. 💕

Jag tycker att det är så ledsamt och frustrerande vad alkohol kan göra. 😥
Och Man kämpar på bägge sidor ... Och samtidigt glorifieras alkohol i t ex reklam. Knyter sig i magen på mig då jag ser sådant ...
Kram. 🌺

Han måste vilja det själv. Det låter som om du hemskt gärna vill att han ska välja det som passar bäst för din bild av hur ert liv ska vara, men att han inte vill eller kan göra det. Om du inte visar var dina gränser går så kommer han inte respektera dem. Blir det inga konsekvenser så ändras inget. Jag förstår att det är urjobbigt att handskas med det, men han behöver ju inte ändra på något om det aldrig händer något när han dricker. Att du ska gå runt och må dåligt över hans beteende är inte okej, du förtjänar att må bra. Problemet är hans! Och vill han inte göra något åt det så måste du göra det. Det går inte annars...

Mitt hjärta värker.
Samtidigt förstår ja inte vad ja saknar ? Den han var var ingen ja saknar. Mannen bakom alkoholen men han har ju inte funnits på SÅ länge ändå ! Ja hade förlorat min flickas pappa ett par år innan ja mötte A. Så nu dog han med. Lämnar mig ensam . Inte schysst !! Ja är så ledsen o så besviken på det här livet nu. SÅ besviken. Ja är fel för detta livet. Vad spelar det för roll allt ? Vad ska ja här o göra på jorden???

Jag lider med dig! Jag sitter I nästan samma situation men har som tur klarat av räkningar med hjälp av familjen. Alkoholen förstör så mycket för oss anhöriga. Vi som sitter kvar med alla räkningar och vardagliga måsten. Det är vi som får soppa upp resterna efter alkoholen. Jag har levt så här nu i några år och förstår att jag måste slå mig fri. Man faller bara längre och längre ner i det destruktiva livet. Jag önskar att jag hade mer några goda råd eller ord som skulle få dig att må bättre. Vist kan jag säga att du ska lämna honom, men jag som själv är kvar i ett äktenskap som är lika är kvar. Min man har nyligen blivit orosanmäld så hoppas på bra stöd därifrån även om det känns läskigt. Du kanske borde ringa soc och be om hjälp? Vet det är galet svårt det med för man älskar ju den där mannen och vill inte såra honom. Men vad gör dem med oss? Ja jävla alkohol!
Massa kämpar kramar till dig och hoppas att det löser sig för dig ❤

Hej,
som Li-Lo säger så är det väldigt bra att fundera på vad din uppgift är. Du beskriver honom som din bästa vän och på det sätt du skriver så tycks du redan ha tagit ett väldigt stort ansvar. Jag förstår ju såklart att du vill vara där för din vän.

För att komma till dina frågor så är de stora och svåra och väldigt individuella. Ta bara en sån fråga som: Är det en dag i taget eller ska man tänka långsiktigt eller både och?

Just denna frågan har kommit upp här på forumet och svaret på den och nästan alla andra frågor är att det är väldigt individuellt. Det känns som att det är vanligare att föredra en dag i taget, men för mig t.ex, fungerar det inte alls.

Är det svårt att hitta tillbaka till sig själv efter 40 års missbruk?
Det är det ju garanterat. Det är en lång resa din vän har framför sig, men det positiva är att det kommer att vara värt det. Sådant kan såklart vara svårt att se när man är i början av det dock.

Däremot är det ju väldigt viktigt att din vän klarar att hålla sig nykter. Den här biten är en sak jag själv har stött och blött på forumet väldigt mycket. Din vän har säkert en del rädslor och ångest angående den skada han har orsakat sin lever. Det är ju befogat, såklart, men det finns ju en risk här att den ångesten och rädslan leder till drickande. Egentligen är det ju ganska enkelt. Med tanke på de symptom han har uppvisat så innebär ju ett fortsatt drickande att det inte kommer sluta väl för honom. På uppsidan dock har du, med tanke på att det snackar om att det måste till en ny lever, att många som utreds för transplantation, vilket kräver att man håller sig nykter i 6 månader, visar sig att de efter att de varit nyktra så länge att de inte längre behöver någon eftersom leverfunktionen har förbättrats så mycket.

Det bästa vore ju om han är orolig nog för sin hälsa för att vara tillräckligt motiverad att hålla sig nykter, men inte för orolig så att han känner ångest hela tiden som måste dämpas, men samtidigt positiv för att många som gör helomvändningar och står ut och slutar dricka och håller sig hälsosamma till slut mår bättre än de gjort på mycket länge, t.o.m innan de fick diagnosen. Om du på något sätt lyckas förmedla det så har du ju en bra start. Det är klart att det kommer bli tuffa tider, men det kommer att vara värt mödan.

Hej Emilie

Vilken uppskakande upplevelse du haft. Och sannolikt något av ett trauma för din vän. Vad klok du är som söker dig hit, och kanske till andra arenor, för att förbereda dig på det du står inför. Att vara anhörig/vän till någon med alkoholproblem kan vara utmanande. Du vill vara till hjälp. Att inte dricka tillsammans är en stark och hjälpsam gest. Den största gåvan i det är att visa att livet har annat än alkohol. Vänskap är annat än gemensam berusning.

Det råd jag skulle vilja ge dig, eller kanske mer av en reflektion är att du redan nu funderar på vad som är rimligt för dig. Vart går din gräns för att finnas till hands. Hur ser det ut i relation till annat i ditt liv som är viktigt. En annan tanke är att du kan stötta din vän att upprätthålla sin vårdkontakt och fortsatt ta emot stöd. Din uppgift är så att säga inte att gå in i hur drickande ser ut, inte ser ut eller bör se ut. Det ligger hos vården.

Hoppas att du får många svar här så du kan välja vad som passar dig!

Ett varmt välkommen till oss,
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det är inte kul. Väldigt destruktivt och manipulativt beteende att ljuga om att det är en annan tjej där bara för att han vill göra dig svartsjuk. Inte bra alls @Zella

Först och främst förstår jag hur jobbigt det är men man kan inte säga till någon annan som du själv redan vet. Oftast kanske det är bäst att backa och om han vill ta kontakt så är det på han/ men jag vet hur svårt det är. Utan för min kille så behövde det gå så långt att hans kompis och hans kompis kusin hotade att åka hem till mig pga skuld till knark för min kille inte kunde ge de pengarna. Det var först där han förstod att han hade ett problem. Och ja det lämnar ärr. Absolut. Det är först nu 2 år efter som jag börjar prioritera mig själv. Men fortfarande allt är bara på mina intiativ och han kan inte ändra om sin vardag för mig men för alla andra så går det. @rödstjärna

Du kan ringa ändå och uppge att du vill vara anonym. Soc har ingen rätt att eftersöka identiteten på den som ligger bakom en anonym anmälan. Om du vill vara på den extra säkra sidan brukar det finnas en funktion att slå på dolt nummer på din telefon. Tänker att steget blir så mycket längre om du måste köpa nytt kort också.

Måste bara säga att du beskriver en problemdrickare som inte är så vanlig här på anhörigsidorna. Här beskrivs ofta alkoholister som förnekar. Vi andra hänger därinne på förändra drickandet. Eftersom jag har varit i din sambos situation har jag tänkt mycket på det där med brutna löften och roller i förhållandet. Ibland har jag tyckt att min sambo borde ha kollat saker, samtidigt tror jag att jag skulle ha blivit jättesur och obekväm om han börjat kolla upp mig. Det får ju inte bli nån slags tävling där det skulle kunna bli en sport att komma undan med att ha handlat i smyg. Tror att smygandet i sig gav en viss kick, hur fånigt det än låter. Jag tror inte att det hade hjälpt med kontroller egentligen. Och det är inte en uppgift som jag tycker att en jämnbördig ska ha. Jag är också restriktiv med att kontrollera mina barns förehavanden. Det händer ett fåtal gånger och då förklarar jag varför, för det är en kränkning av integriteten. Din sambo står för att han dricker i smyg, det är skillnad för er som lever med någon i förnekelse, men du ska inte ta över ansvaret från honom, vilket man på sätt och vis gör om man börjar begränsa drickandet åt den eller kontrollera. Han verkar ha insikt. Nu har han jobb att göra, men det är hans.
Ni har landat i att han inte dricker hemma. Det är nog en förutsättning för att det ska gå vägen och det han måste jobba på tror jag är att hantera stress och nedstämdhet på annat sätt (min gissning). En del av oss återfaller efter perioder med mycket att göra och svårigheter att sortera med en sak i taget. Min sambo dricker inte men tar D-vitamin för periodisk nedstämdhet. Jag märker på honom när det är dags att ta pillren. Små, små saker irritation, grälar på barnen. Jag tänker att det märks på mig också.. nu t.ex. mycket att göra, svårt att sortera, det blir stökigare runt mig när det börjar bli dags att vara på sin vakt. Det kan följa efter perioder med mycket energi, jag får sedan svårare att sortera när jag blir stressad och har för mycket att göra. Nu är jag mer medveten. Jag har tänkt att jag kan ta ett glas i sociala sammanhang i fortsättningen, men de flesta inne på sluta dricka sidorna tror på total avhållsamhet. Och jag tänker att jag inte ska dricka vin nu när jag är stressad. Om det funkar för din sambo eller inte tror jag beror på hur drickandet har sett ut och vilka ”kickar” han får av det. Men jag tänker att även det är en insikt som han måste göra själv.
Jag blev totalt knäpp till slut, tror att det var järnbristen som bidrog mycket till att det blev så. Men jag kunde inte sluta smyga. Lovade en dag, drack nästa. Och jag är en ansvarsfull mamma. Slutade långa perioder. Jag sökte mig först till en kurator. Pratade där, men slapp prata om mitt drickande. Fanns mycket annat att diskutera men eftersom jag nu i efterhand tror att det där beteendet så starkt hänger samman med perioder av nedstämdhet och stress hade det varit bättre att tvingas prata om det.
Sen efter ytterligare brutna löften sökte jag mig till Riddargatan 1 i Stockholm. Där kom man inte undan utan jag var tvungen att analysera och borra i mitt drickande. Jag drack inte så ofta, och klassades inte som beroende på de formulär man fyllde i. Hade ju inbillat mig att just det där att rapportera skulle avhålla mig från att dricka, men ack nej. Jag fortsatte att dricka då och då under de 6 månader jag gick dit. Slutade dricka först när min syster ifrågasatte, men jag vet inte om det var det eller om det faktiskt hade mer att göra med att järnnivåerna blev på bättre nivå. Det kändes helt omöjligt att kontrollera impulsen att dricka. Hade den bara satt sig i hjärnan så var det nästan kört. Väldigt konstigt, men din sambo verkar beskriva något liknande. På beroendeenheten får man lära sig ”sugsurfa”, dvs att analysera när den där tanken dyker upp, i vilka sammanhang, personer runt omkring etc. Så nästa gång han får en impuls att åka till bolaget be honom ta fatt i den tanken, det hjälper lite i alla fall. Och det går att söka hjälp. Det här ska inte vara er lilla hemlighet, som ni bär. Jag har kluvna känslor för att det fick vara hemligt, det är så skamfyllt och pinsamt, samtidigt så möjliggjorde hemligheten att jag inte behövde ta tag i det ordentligt och jag var tvungen att säga till min dotter att hon fick prata om det om hon ville. Hemligheten gör att andra far illa. T.ex. du kanske behöver prata med någon.
En lååånnng uppsats och det här är inget facit för din sambo, problemen ser olika ut, men jag vill bara understryka just det där att man inte riktigt förstår sig själv alltid och att det säkert låter rätt obegripligt i andras ögon som aldrig har upplevt just det. Så jag tror att din sambo har de bästa intentioner, men det kräver en del jobb och insikter om hur livet fungerar i övrigt.

Ja vad undrar du. Jag har fått en anmälan på mig 2 gånger. Så jag vet iaf hur det gått för mig.

Jag förstår dig. Jag är uppväxt med en alkoholist till pappa. Det jag minns var att Han var mycket frånvarande, följde inte med på saker och drack i källaren. Tillslut åkte han på behandlingshem. Kom ut därifrån och lämnade då min mamma. Han var nykter några år sen börja annat missbruk bla tabletter. Vad jag har lärt mig är att prioritera mig själv först. Att jag ska må bra, och mår jag inte bra att han honom i mitt liv periodvis är det så. Han har styrt så mycket och gör fortfarande över hur jag och mina syskon mår. Har du funderat någon gång att kanske prata med någon terapeut eller liknande? Det e till mycket bra hjälp och bra vägledning att ”få rätt” på sina tankar och hur man ska bemöta.

Denna helg har det druckits alkohol både fredag & lördag. Och för honom är det inte man tar 2 öl utan man dricker mycket och han är väldigt tolerant för alkohol. Han är iallafall ärlig om det. Men ifrågasatte hur han då förändrats som han ständigt upprepar. Då säger han att han inte är samma människa bara. För mig blir det ironiskt. Undra vad han själv menar med hur han förändrats. Som ovanstående säger måste han själv arbeta med problemet. Har förstått för längesen att jag aldrig kan kontrollera eller styra honom ändå. Däremot är det svårt att släppa taget. Hade varit lättare om han lämnat mig för jag är värdelös på avslut.

Jag förstår dig seriequeen. Det är ofta så med missbrukare och trasiga människor. Ett beroende övergår oftast till ett annat. Du har blivit skadad av din partners beteende och dom såren sitter kvar. Tråkigt han inte prioriterar dig men hoppas du prioriterar dig själv och du förtjänar att vara lycklig.

Allt var normalt i torsdags, men igår smsade han att jag inte behövde höra av mig. För nu hade han en annan tjej på besök (17.00) hon skulle åka hem 22.00 på söndag. Så efter 22.00 kunde jag höra av mig. Jag vet att det är en lögn för att såra mig.
Han har berättat att han håller på med amfetamin också.