Senaste kommentarerna i forumet

Idag har ja mått mestadels bra!!
Känns att ja anammat de tankar o känslor som ska få mig må bättre. Plus att ja bearbetat en bra del av sorgen. Som det känns just nu i alla fall. 😊 Fokuset har inte legat på mig idag då det var min dotters brors födelsedag. Vi hade förberett med ballonger, musik o visselpipor när han kom innanför dörren hemma här. O vi hade dekorerat en kladdkaka som var som ett hjärta..Så fick han presenter. Han var glad, det kändes. Sen spelade ja några av hans favoritlåtar på piano. Äntligen en dag som var riktigt bra !

@Livrädd igen
Hej.
Måste erkänna att jag inte läst igenom allt. En vän sade till mig att i stället för att fokusera på den andre, fokusera på mig själv.

Vad jag tycker är okej och inte.
Fick frågan hur jag kände i allt. Fokusera på dig själv, vad är viktigt för dig och vad värdesätter du? 🌺

@hallonpaj @gladpålåtsas
Hjälp... Nu gör han sitt yttersta för att håva in mig igen. Han påstår att han dricker betydligt mindre och han tänker inte bli hotfull igen. Hur kan man ens lova något sådant? Jag tror (vet) att om jag ger upp och går tillbaka nu så kommer det att sluta illa. Dessutom har vi en rättegång om några månader. Hur ska man ta sig igenom det?

Hej! Maktlös är precis vad man är. Men vad gott att han försöker sluta och bitvis lyckas. Läst att 80%återfaller första året(delvis eller helt) och 93% av de som slutar röka. Ta siffrorna med en nypa salt, det jag menar är att den som ändå fortsätter sluta är värd stor respekt. Och tex ngn som återfaller i rökning peppar man gärna men med alkohol är det lätt att det blir ’det kommer inte gå’. Det har hjälpt mig att ha ett annat perspektiv på min partners återfall. (Sen är det olika sak att dricka /röka men du fattar nog)
Det jag känner man kan göra är att tala öppet och kalla det förvald det är och stötta i att har ngn lyckats sluta i x dagar kan personen sluta i x+1 dag och till slut x+många dagar.
Som anhörig gör smygandet och ljugandet ont tycker jag men precis som du skrev, det hör till aökoholismen, inte personen.
Tipsar om att ringa Alkohollinjen och hör om råd, de har varit ett bra bollplank för mig.
Ta hand om dig!!

@Orkar inte mer3 Ja känner med dig alltså. Fy farao vilken mardröm du lever i med oron o rädslan konstant vid din sida 😪 Så påfrestande!! Det är verkligen illa med din far o du står maktlös o tvingas titta på hur han blir sjukare o sjukare. Alltså det är bara så bedrövligt. SÅ hemskt. Ja tänker på dig. Du har gjort o gör allt. Du kan inte rädda honom 😪 Han verkar va i för dåligt skick. Försök be nån bön varje dag. Du kanske inte tror på en högre makt men att prata med en högre makt kan hjälpa dig. Lämna över. Säg att nu orkar ja inte mer !! Ta över nu !

Den här sjukdomen ligger inte i dina händer! Så fall hade din far varit i bättre skick om det varit så att du varit nyckeln till hans tillfrisknande.

Tack att du frågar om mitt mående mitt i ditt kaos😔❤
Ja har fått o får uppvaknanden nu . Dom ja hade velat ha tidigare. Men ja var verkligen sönderstressad o ledsen o låg att ja var inte mottaglig.
Ja har börjat att hitta ett lugn inom mig då o då. Inser hur länge ja försakat mig själv. Det var inget roligt uppvaknande men det är den vägen ja måste gå om ja vill bli hel själv nån dag. Ja söker trygghet o stöd i Al-anon 12 stegs grupp för anhöriga till alkoholister . De som gått före o som ja litar på vet vad dom pratar om. Får bra hjälp av min terapeut. Många processer igång nu men nu ska ja lära mig leva på riktigt. Det kommer ta tid men det får göra det. Stor kram ❤

..

Hej, ny här och efter att ha läst många inlägg känner jag mig redo att skriva. Min kille som jag bara känt i 1.5 år dricker. Jag förstod det ganska snabbt och efter 2 månader berättade han det och ville sluta. Han fortsatte 1 månad till i smyg tills jag ifrågasatte det. Då brast det och han sökte hjälp för det och sitt dåliga mående. Han gick några gånger till en psykolog för sitt mående men efter ett tag ansåg psykologen att han hade bra självinsikt och behövde inte gå må mer. Han sökte hjälp samtidigt för sitt alkoholmissbruk som består i folköl. Slungades runt på socialen och till slut bestämde han sig för att klara det på egen hand. Det har gått bra fram till för 2 månader sedan. Nu smygdricker han men inte så att det märks att han är berusad. Jag konfronterade honom för 3 veckor sedan, han sa att han skulle sluta. Jag vet att han fortsätter, han vet att jag vet. Han är skamfull och jag är ledsen. Nu konfronterade jag honom igår igen men egentligen orkade jag inte ens prata om det. Han blev tyst och vi bara stod där, ledsna och höll om varandra. Vi har en väldigt bra relation och han är en fantastisk fin människa men jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska hantera det här. Jag förstår att smygandet och lögnen är en del i sjukdomen och jag vet att han inte vill leva så här. Det är ett dubbelliv på nå vis. Vad gör jag?

@Orkar inte mer3 jag blir berörd av din historia och hur du har det. Kan föreställa mig oron och stressen det skapar inom dig! Hoppas du kan hitta stunder där du i alla fall kan samla lite kraft för dig själv. Det är sorgligt när våra föräldrar är/blir så destruktiva 😥❤️.

@Hallonpaj Är det sant?
Å Vad det gläder mig ☺🙏
Tack att du skrev det till mig. Det gör mig starkare. Tack ❤

Hej @Hallonpaj! Ja det kan vara väldigt krävande, och väcker så mycket inom en. Oftast så väcker det väldigt olika känslor och även minnen samt många djupa funderingar. Men skönt ändå att få ut dom, på något sätt för eller senare så kommer dom ut. Önskar dig allt det bästa och att du hittar bra strategier för hantera det ❤️🙏

@Vilsenmamma
” Sen våga vara i alla de olika känslorna och verkligen känna efter och leva ut dom. Det försöker jag göra. Jobbigt men känns alltid bättre efteråt.”
Precis så är det, man blir så matt. Tack för formuleringen.

Finaste ni!@livrädd @gladpålåtsas
Vad ni (vi) kämpar.
@glad p l:De tre första dagarna ska varavärst, att falla då är inte konstigt men ändå. Läste att 80%gör ett återfall första året som nykter.
Liten glädje att du fick möta mannen nykter en stund men helvete vad ont det gör när hoppet släcks.
Själv undrar jag vem mannen jag älskar är numera. Tror jag gick en skymt av honom för ett par veckor sedan men min hjärna spelar mig spratt. Känns ibland som jag inte vet vad som är sant. Hatar alkoholen som förstör liv.
Jag har lämnat, han börjar medicinera imorgon och ska läggas in. Jag har tagit avstånd när han behöver mig. Så skruvat svårt samtidigt som jag inte kan göra annat. Hans supande står mig upp i hela halsen. Jag har sagt att jag väntar tills han blivit nykter. Men känner nu när det finns andrum och gamla känslor trycker på att jag inte har en aning om hur det blir.
Samtidigt älskar jag karln! Den han var, men är tillit möjligt att laga?

Vill bara tacka för din tråd. Jag har fått många nya tankar och är imponerad av ditt arbete med dig själv🌹

@Heather jag känner igen mig. Det är sån sorg att se sin förälder, i mitt fall också min pappa, vara så destruktiv. Och sen pendla mellan glädjen och hoppet när man har de där fina samtalen och besvikelsen när alkoholen tar över igen. Jag försöker nu att hitta nån acceptans i att det kanske kommer vara så här för min pappa, dvs att han pendlar mellan nyktra och mer onyktra perioder, men att jag kan älska och stötta honom ändå utan att gå under själv. Men det är så svårt, jag vill så gärna hjälpa och ta över och säga vad handskar göra även om jag ju vet att det är hans sak att förändra. Jag får stöd av att läsa här på forumet. Och efter många års funderande har jag anmält intresse till en anhöriggrupp. Jag förstår inte hur jag ska klara att släppa taget men andra härinne verkar ha kunnat göra det då det ger hopp.

Jag är krass och har inte avsikt att vara negativ men kan inte låta bli att undra: berättade han verkligen för sin familj den där dagen?

Så mycket smärta. Heja dig❤️
När sjukdomsinsikt saknas är det hemskt, vad göra liksom? Missbruket försvaras som om det var ens barn. ’Kommer kunna dricka måttligt’ eller hur?
Min partner tror likt din att man kan välja det. Jag tror det inte, och vill aldrig sitta vid samma bord och se det dö i ögonen.
Jag kan gå hur långt som helst för min partner när hen nått steg ett på aa-listan. Men nu har jag lämnat, klarar inte av att tassa för någon som faktiskt inte vill, inte ser att alkoholen förstör vårt liv. I mitt fall ska hen in på behandlingshem och jag får se vem som kommer ut.

Hej igen. Det var ett tag sedan nu.
Jag konfronterade honom, med bilder och allting. Han gav ingen reaktion ifrån sig, det enda han sa var att han inte visste hur mycket det var. Vi hade en lång diskussion men inga känslor visades där igenom heller. Mer än stress. Jag försökte att inte anklaga och höll mig lugn. Dagen efter körde han till sina föräldrar och pratade med dem, ringde sin syster och berättade även där.
Så nu tänker ni säker att vad är då problemet?
En vecka senare hade vi kalas för honom. Han bjöd på öl och vin och hans familj drack. Min pappa tog inte en droppe. Hans familj har inte yttrat ett ord till mig om detta, inte visat något och låtsats som att allt är precis som vanligt. Precis som man man gör. Ingenting har rörts och det är ju positivt. Vad jag vet ska kanske tilläggas. Men jag tror inte det. Han har även tagit kontakt med en kbt terapeut och det är också positivt, inte fått något möte eller så än men det är i rullning. Så åter till mitt problem, eller vårt kanske är mest rätt.
Han har inte nämnt ett ord till mig gällande detta på över en vecka, han menade att jag var löjlig när jag tyckte det var dumt att bjuda på sprit på kalaset som var en vecka efter konfrontationen. Och tycker att om ett tag han börja igen.
Alltså ingenting om detta alls, och jag har försökt få honom att prata lite men det händer NADA!
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till och det känns bara som att vi dansar runt ett problem som inte ska få finnas. Han vill inte berätta och inte heller att jag säger något till våra vänner utan vi ska bara låtsats som att allt är bra när vi är bortbjudna och ingen av oss dricker. Jag ser ett litet problem med detta då ingen ska veta något då han senast på sin födelsedag fick en flaska vin och en whiskey av vänner och av mina systrar. De vet alltså inte. Han har inte yppat ett ord till min pappa fast att han vet att han vet. Han tycker jag är löjlig när jag säger att jag är orolig för att köra och jobba och lämna han och barnen själv hemma då det tidigare druckits en del när jag gjort det. Jag vet inte alls vad jag ska ta mig till. Allt ska bara glömmas och gömmas. Och jag känner att jag spricker mer och mer. Är väldigt orolig för framtiden och drickandet. Tycker att det låter märkligt att det enda man reagerar på är när jag säger att jag inte vill se en droppe till utan att jag då går och tar barnen med mig så menar han på att någon gång i livet igen måste man få dricka men som jag känner just nu tycker jag det är fel att man tänker så. Har jag fel?
Det visade sig också att det hållit på i snart två år till och från. Mer eller mindre vissa perioder.
Jag tycker det är märkligt beteende från hans sida och från hans familj. De verkar ta så lätt på det och jag känner mer att jag vet inte var jag ska börja för att kunna leva i ett normalt förhållande med den här mannen igen. Litar inte ett dugg på det han säger då han fortsatte att ljuga under konfrontationen.

Vill också sända mitt varmaste tack till er som kommenterat. Ni fick mig att våga ta upp detta. Och även om det känns skit just nu så är jag jäkligt stolt över att jag faktiskt gjorde det.

Heather❤️
Tack Tröttiz, och bra formulerade knutar❤️
Önskar livet var lite lättare🙏

Känner igen detta 100% med pappa, nästan 70 år. Jag bor i USA, kanske undermedvetet flyttade jag först för att ”fly” och blev sen kvar pga ”livet”. Bott här många år o kommit hem så ofta jag kunnat. Ibland har det varit bra, en gång skit med riktig asfylla som mitt lilla barn var med om, men han var ok, vi pratade bra om det.

fortfarande blir jag rädd när det ringer mitt i natten. Konversationerna med pappa när han är nykter är som guldkorn. Men tyngden, rädslan och skuldkänslorna knäcker mig. Jag är enda barnet, 40+ med barn o krävande jobb. Nu har pappa rasat helt igen, nära döden men klarat sig igen, och jag är förstörd inombords-igen. Jag känner med dig och är så tacksam för alla fina råd folk har skrivit. ❤️

@Maja71 Tack! ❤️ Jag måste försöka låta bli att tänka "tänk om...?"!!!
Om man inte har förändrats någonting på 26 år, då är det mycket tveksamt att det kommer att hända någonting nu. Jag lyssnar just nu på Eva Rusz Relationspsykopater. Hon har precis sagt att han kommer att lova mig att han aldrig någonsin ska bli hotfull eller våldsam igen. Nästan ordagrant som han har sagt till mig.

@Hallonpaj@Starkochbräcklig
Kram på er. 💕 Beroende är grymt. Tror dock att vi anhöriga måste komma ihåg att vårda oss själva. Det är smärtsamt att stå bredvid.

Just nu kämpar jag olika strider inombords som många anhöriga nog känner igen sig i.
* Förnuftet säger släpp taget. Hjärtat säger annat
* Frustration och sorg med insikten att man inte kan leva andras liv eller förändra någon - viljan finns hos den andra
* Insikten om man fortsätter i en relation, att den andres destruktiva leverne påverkar mitt välmående. Och samtidigt insikten i detta att mitt eget bästa är att släppa ... Och för min del får jag dåligt samvete över den tanken.
*Att inse att det funnits galna situationer och det egentligen sjuka i att ändå klamra mig fast, och emellanåt tänka att jag är nog totalt dum i huvudet... Till en kompis skulle jag ha sagt - spring iväg!! Men jag klamrade mig fast, nog allt för länge. Tänk att man gör annat än vad man skulle råda andra till.

All styrka till er. 🌹

Värme till dig❤️ Ha hur gör man? Ställer samma fråga till mig. Jag letar mellan sorg och förlåtelse men att stå bredvid en älskad som väljer alkoholen får det att brinna utav helvete.
Tack gros19 för ord att man behöver hjälp även som anhörig. Jag kan känna att jag inte orkar/vill för alkoholen tar så stor plats redan och jag hatar att lägga mer tid och engagemang på den. Men ska man som anhörig läka är det nog vad som krävs. Tänker krasst ibland att när den kära har supit ihjäl sig kan jag sörja för då vet man vad man sörjer. Ett pågående missbruk är så jävligt för det är som en amöba man ändå hoppas ska få en form som en kan hantera.

omg, så sjukt mycket igenkänning i den här tråden :-(

@gros19 <3

@Självomhändertagande <3