Senaste kommentarerna i forumet

Tack @Backen123 för ditt svar! Jag borde svarat och tackat dig innan!

Det var en fin tanke om att de hade sjukdomen innan oss, det ska jag verkligen försöka påminna mig själv om. Och jag åtminstone vet att jag är dålig på gränssättning, inte så att jag har precis står ut med allt men jag ställer inga krav direkt utan drar mig undan istället oftast.

Ett halvår sen jag skrev här men nu är det dags igen. En ny period. Jag har inte lärt mig nånting på den här tiden! Håller fortfarande på med min alkoholist. Men nu känner jag att jag håller på att få nog. Jag har läst mkt här och känner igen SÅ MKT, allt stämmer ju...

Vi hade en fin vinter ihop efter den jobbiga perioden i november. Men nu är vi där igen. Just nu väntar jag på att han ska ringa och ställa in. Det har varit mkt sånt de senaste månaderna. ”Jag är sjuk, barnet är sjukt, måste hämta barnbarnet, flytthjälp, telefonen var inte laddad, smsen måste ha kommit bort, luften gick ur mig” etc etc. Jag orkar inte mer! Han är snäll annars men- det finns väl andra som är det och dessutom är han så förvirrad i perioderna. Tror det kan vara begynnande demens också. Vi var på en resa tillsammans nyligen, han hade sån abstinens att han måste dricka ett sexpack folköl om dagen. Ändå hade vi trevligt. Det ÄR trevligt när vi ses.

Men jag har börjat på gym! Det är roligt. Och börjat träffa vänner mer. Utgår numera från att våra träffar ska bli inställda.

Det som förvånar mig fortfarande är varför han vill ha mig kvar fast han nästan aldrig vill träffas. Jag MÅSTE sluta tänka på honom!

Han hade lovat mig att strunta i ett möte och eftersom jag var ledig igår och han skulle höra av sig till mig när han hade jobbat färdigt. Vilket han inte gjorde utan drog och hummade själv. Hörde inte ens av sig. Och han sa att det är för han har haft lågt blodsocker 18 gånger på 48 h att han kommer inte ihåg vad han säger eller lovat. Sedan berättar han att skulle på möte och på middag med sin mamma. Och hade lust att säga att nu får det räcka. Men jag sa bara att det här sårar, besviken och blir arg på det här. Hur många gånger jag än säger något så händer det ingen skillnad. Och jag älskar han och jag vill inte bryta mitt hjärta i tusen bitar igen. Men att inte känna sig värd. Att känna att det är fel på en själv. Varför han inte vill träffa mig eller ta egna initiativ. Att känna allt det gör också ont. Vet inte hur mycket jag kan acceptera. Har bara känslan av att han kommer bryta mönstret är liten.

@InteMera Hej!
Vad fint skrivet från dig till mig. Kom nån tår här..Ja nya insikter når mig nu!

Känner samma som du. Det är tragiskt att läsa att fler o fler förlorar kampen nu här inne på forumet och hur många livsöden som lever i detta kaos o lidande under lång lång tid. Det är så oerhört sorgligt. Det för med sig såna skador.

All lycka framåt till dig med vart du än befinner dig med dig själv. Hoppas du kommit framåt i ditt läkande❤

Kram

Tack @Sisyfos, det ger faktiskt hopp. Vi har landat nästan där du föreslog nu efter senaste gången. Innan dess kom vi överens om att allt var okej så länge han bara inte smög med alkoholen eller lurade mig, men det slutade bara med att han drack mer och oftare för varje gång, och sen kom smygflaskorna tillbaka i alla fall. Efter det har vi bestämt att han inte ska dricka alls här hemma med mig eller när han är själv. Jag dricker ju inte heller något pga graviditeten och vi är hemma i stort sett jämt pga pandemin. Däremot ”får” han dricka i sociala sammanhang, t ex när han träffar sina kompisar. Det händer inte mer än max någon gång i månaden, jag hoppas att det ska funka men vem vet.

Han säjer själv att han inte riktigt förstår varför han börjar igen. Hans smygdrickande tog fart under en period i livet när han mådde dåligt och självmedicinerade mot ångesten han hade då, men han verkar liksom helt enkelt ha tagit med sig beroendet efter det. Han säjer att han egentligen är lycklig nu och är uppriktigt ångerfull och ledsen över hur det här påverkar mig och vårt förhållande. Någon gång har han åkt till systemet för att han haft en dip och känt sig orolig över något, men oftare verkar det mer ha varit nånslags diffus känsla av att vilja bli lite full - helt enkelt. Eller för att fira att det är helg, eller för att det är sol, och för att det gör honom mer kreativ...

Jag tycker det är så svårt att veta vad jag ska göra mitt i allt detta. Satt ner foten har jag gjort, och jag känner att jag når fram och att han tar det jag säjer på allvar. Men osäkerheten och rädslan att det kommer hända igen försvinner inte för det. Jag vet ju att det inte är logiska beslut utan impulser och beroende som driver honom. Han har föreslagit att jag ska kolla hans kontoutdrag en gång i veckan. Det verkar vara en drivkraft för honom att göra rätt, men för mig känns det mest som att jag blir mamma till min partner och mina misstankar och min rädsla att bli lurad minskar inte av att ”få” kontrollera mera.

Men, kanske kan jag inte göra mer, utan får försöka lämna över det till honom och hoppas att han reder ut det på sitt sätt. Om det upprepas igen kanske jag kan få honom att söka hjälp hos någon psykolog. Vad finns det för olika program/metoder för att sluta dricka egentligen? Gruppmöten, typ AA, känns spontant inte som ett alternativ för honom.

Beklagar din sorg Morgonsol! Jag loggar inte in så ofta här numera och blir ledsen av att hitta fler trådar där alkoholistens kamp kommit till sitt slut, så oerhört sorgligt. Men du verkar ha fina minnen kvar också och ditt eget läkande kan nu ta nya steg. Blev så rörd av ditt inlägg här ovan, vilken insikt som kommit över dig! Vill önska dig allt gott framåt, låt tankarna ta sin tid och tids nog kommer du hitta de svar du söker och finna ro i det nya kapitlet i ditt liv. Varma kramar från InteMera 💚

Al-anon ! 12 stegs program för anhöriga till alkoholister. Finns över hela Sverige. Bor ni i Stockholm är det inga svårigheter o hitta en grupp som ja tror. Sök på al-anon.se
Kram !!

Hur går det för dig? Får han nån hjälp? Å vill han i så fall ha hjälp ?
Tänkt på dig o undrar hur du mår❤

Styrka till dig, Backen. ❤❤❤
En sak i taget

❤❤❤ Som ni kämpat. Ja han har fått lugn nu. När sjukdonen är så stark i dom. Djävulen styr dom o gör dom till en människa ingen skulle vilja va. Det är ett omänskligt lidande för alkoholisten men också för alla runtomkring som vi vet. Ja tänker på min A. Så.många gånger ja hört honom gråta eller va arg. På mig. På andra. På sig själv kanske framför allt men riktades ofta utåt. Att inte förmå sig själv till förändring. Utan sitta i detta mentala fängelse. Min visste hur fel det var att göra som han gjorde men klarade inte att ta sig upp. Vissa klarar det inte. Alkoholdjävulen har dom i sitt grepp fullständigt. Önskar dig o barnen allt gott i framtiden.

Hmmm när du beskriver här att det är bättre, då har han alltså inte slutat helt?
Eller har för avsikt att sluta helt? Han har kommit rätt långt i sin alkoholism om han måste bli inlagd för avgiftning. Fortsätter han att dricka sitter ni troligtvis snart i samma sits igen. Kanske hårt att skriva så, men då har han en väldigt kraftig överkonsumtion. Hela hans belöningssystem i hjärnan är skadat av alkohol. Så vad säger han om ingen alkohol alls en längre period? På beroendesidorna sitter alla vi som har jobbat med att sluta. Och från det du skriver verkar din man ha rätt grava problem. Att dra ner är extremt svårt, särskilt om man varit där din man verkar ha varit. Vad är dina tankar?
Hans drickande är inte ditt ansvar, du har bara ansvar för dig och barnen. Hur vill du leva? Hur vill du att de ska leva? Han balanserar på svag lina om han fortsätter att dricka.

Nu var ja där igen.
Men nu har det hänt grejer därför ja är nu uppmärksam på hur min hjärna tänker! Innan var det sanningar. Nu reagerar ja och säger; vänta nu här.. VAD sa du nyss till dig själv?

Sorgen processas på o i tankar om hur ja o A hade det så vill min hjärna utifrån hur elak han var ibland eller hur elak ja var mot honom-värdera hur mycket värd ja är. Hans sätt att se på mig är värdet i hur ja förtjänar att må. " Ja värderar alla de fel vi gjorde o alla de känslor som vi visade varann som var nedtryckande o håller alltså på med nån slags multiplicationstabell för o komma fram till att ja bör slå på mig själv.
"Klockringning" !!! VILKEN makt ja tillskriver alkoholisten OCH mig själv. Att det vore han eller jag som bestämde det. Och att det vore så att beroende på vad ja gör så bestäms mitt.värde !!! Det är därför ja är livrädd för så mycket !! Andras åsikter, om de inte tycker som ja. Att göra fel, att inte förstå ibland osv osv. För att mitt egenvärde står på spel i mina ögon. VILKET feltänk. VILKA jobbiga situationer för mig att hantera. När ja trott att mitt egenvärde är i fara !! Lilla lilla jag. Nu fylls ja av medkänsla o kärlek för det lilla barn. Den lilla flicka ja en gång var o fortfarande är som fått allt nåt så vansinnigt om bakfoten. Det är inte vad ja GÖR som avgör mitt värde. O det är ingen ANNAN som äger mitt värde-mitt liv. Hur kan den känslan varit så inplanterad i mig SÅ länge? Ingen ska ha den makten över mitt liv igen.

Ja, jag känner igen beteendet, men jag var den som smygdrack i vårt förhållande. Logiken när man är den som dricker är obefintlig. Det kanske inte är exakt samma för din sambo men så här var det för mig:
Jag ljög - även när det var rätt uppenbart. Det är så jäkla pinsamt att bli påkommen och det fanns ju en chans att jag inte skulle behöva stå för det då… att det inte skulle bli upptäckt. Men just när jag var påverkad och fick frågan ljög jag nästan jämt. Väldigt, väldigt pinsamt. Ibland sa jag som det var men ofta inte. Till viss del fanns kanske en kick av själva smygandet också.., att göra något förbjudet.
Nu några frågor, dricker din sambo öppet också hemma? Jag tror att han borde sluta med all alkohol en längre period. Det är svårt att få stopp på, och på sätt och vis är kanske det här smygbeteemdet ännu svårare att få stopp på eftersom man förnekar att det finns även för sig själv. Och beroende på vad du skriver så känns det som att han har rätt svåra problem.
Jag var också helt övertygad om att jag skulle och kunde sluta. Kunde säga så en dag och när det var som sämst dricka några timmar senare. Helt galet. Man blir som besatt av tanken på att dricka. Så ljuger… ja, uppenbarligen ibland under rus, men måste det vara en lögn i era samtal att han tänker sluta, nej det tror jag inte. Det är en märklig känsla när man inte riktigt bestämmer själv. Så kan du lita på att han inte dricker med ert barn? Jag var ansvarsfull 99 gånger av 100, tror jag, men ibland var det autopiloten som slog igång och jag drack fast det var så jäkla olämpligt. Din man har redan kört i diket. Kör man full har man passerat ett antal gränser. För min del hängde oförmågan att stoppa det här ihop med allvarlig järnbrist. En besatthet som är rätt omöjlig att stoppa. Särkilt när jag var trött. Jag förstod inte mig själv och försökte hitta förklaringar. Det behöver ju inte vara nån sån brist i din mans fall men beroende på hur ofta han dricker så behöver han göra olika saker. En sak som man ändå ska se positivt med smygandet är att då finns det en medvetenhet om att det inte är bra att dricka. Annars skulle han göra det öppet. Eller så skyller han på dig, det är i så fall värre för då saknas insikt.
Han medicinerar troligtvis med alkohol av en eller annan anledning. Sämsta medicinen, eftersom den bidrar till ångest och oro, vilket ibland är det man försöker medicinera.
Vad säger han själv om att berätta för familjen? Jag tänker att du kan sätta ner foten på ett eller annat sätt. Söka hjälp är kanske ännu viktigare. Han måste få ett stopp. Den där besattheten man får av alkohol är läskig och det eskalerar. Det blir mer och mer. Med det inte sagt att han faktiskt när han lovar och svär inte är 100-procentigt ärlig där och då. Kanske vet han att han ljuger, kanske tror han det han säger. Många inne på beroendesidorna lovar sig själva dyrt och heligt varje morgon och dricker på kvällen. Jag förstår att lögnerna är väldigt tärande, men de är också en del i problematiken och sjukdomen i sig. Vet inte om du fick nåt råd i slutändan, jag har slutat i alla fall, så lite hopp kan du kanske få,

@Kaffetanten88 så svårt att ignorera när han dricker... men har börjat tänka att jag ska tänka att jag inte bryr mig om han dricker och göra något för mig själv och barnen... som jag skrev precis så är de bättre just nu efter mitt hot att jag vill skilja mig om jag inte ser någon bättring från hans sida... han tog nog de på stort allvar... just nu är de ok han verkar sköta sig bättre... att se till sig själv... ja de är nog lättare sagt än gjort... men försöker prioritera mig lite mer... men man tänker nog alltid på Alkoholen och är orolig... men förhoppningsvis håller denna bana sig... sen förstår jag att de kommer komma bakslag.... men de får man väl räkna med?...
tack för styrkekramen

@Pianisten jag satte hårt mot
Hårt efter lite lösning och råden från er här...
just nu är de en ok situation där han nog insåg att jag menar allvar med att jag går om det inte blir bättring... hoppas de håller sig som de är just nu... för nu är jag inte arg hela tiden och han har kunnat hålla uppe mer nu.... ja tid är jag införstådd med att de kan ta..... jag vill tro på honom.... tack för styrkekramen

Min sambo och jag har varit ett par i drygt två år nu. För ett år sen köpte vi hus ute på landet och nu är jag gravid, det är tre månader kvar tills bebisen kommer. Min sambo är en fin person på alla sätt. Alltid omtänksam och snäll och vi kan prata om allt. Jag känner mig trygg med honom och lycklig över det liv vi håller på att bygga upp. Men - och det är såklart därför jag skriver här - jag har kommit fram till att jag aldrig någonsin kommer kunna lita på honom när det kommer till alkohol.

Under det första året vi var tillsammans upptäckte jag att min sambo drack i smyg. Vi pratade om det eftersom jag kände mig sårad över smygandet och över att jag oroat mig över honom - jag trodde att han var sjuk eftersom han blev så slö och började sluddra utan förklaring. Han lovade att sluta smygdricka och gjorde säkert det ett tag också.

Sedan dess har smygandet återkommit flera gånger. Varje gång har han blånekat fram tills att något inträffat som bevisat motsatsen, t ex att jag hittat flaskor. En gång körde han till och med i diket med bilen. Varje gång har jag blivit sårad/ledsen/förbannad och varje gång har han lovat att det är slut med drickandet och hållit upp tillräckligt länge för att jag ska släppa det och känna att allt är bra igen. Men nu har det hänt så många gånger att jag inte kan tänka så längre.

Mitt mest konkreta problem nu är att jag inte vill att han ska vara föräldraledig ensam med vår bebis om han inte visat att han kan vara nykter. Han säjer att han aldrig skulle dricka när han passar barnet men som sagt - jag litar inte ett dugg på det han säjer när det kommer till alkohol så jag vet inte hur vi ska göra med den saken.

Det sorgliga är också att mitt förtroende för honom minskar för varje gång smygdrickandet upprepas och det förstör vår relation, oavsett hur fint det är mellan varven. Nu har jag börjat bli kontrollerande och orolig och får t ex ångest varje gång han inte kommer direkt hem från jobbet för att jag tror att han åkt till systemet. Jag ser mig själv som tolerant och öppensinnad och vill verkligen inte vara den tjatiga och tråkiga flickvän jag förvandlats till, och jag vill inte att våra förhållande ska förstöras pga de här rollerna.

Min sambo har skapat ett konto här på alkoholhjälpen nån gång förra året men smygsupandet har fortsatt sedan dess. Han säjer att han är aktiv här nu också men jag förstår dels inte vad det innebär och tycker inte det verkar hjälpa. Jag förstår inte heller vad jag kan göra mer än att berätta om min egen upplevelse för honom och be honom ta hjälp att komma ur sitt beroende. Det verkar inte heller hjälpa, fast att jag vet att han samtidigt är rädd att förlora både mig och bebis och hus om det går för långt. Han verkar tro att varje gång han råkat falla dit igen var sista gången.

Mina vänner vet om hur det är och jag kan prata med dem om hur jag mår. Borde jag berätta för hans familj och för hans vänner för att han ska kunna få stöd av dem? Han verkar inte kunna prata med dem själv, eftersom han skäms för mycket... Jag har inte lust att vara mamma åt en vuxen man, men samtidigt är jag så rädd att hans alkoholproblem ska öka och vill hjälpa honom.

Detta blev långt, men det var väldigt skönt att få skriva ner allt oavsett hur många som orkade läsa hela vägen ner. Kanske någon mer känner igen sig i det, kanske någon har råd?

Tog dottern o lämnade hemmet för 2 veckor sedan. Jag kopplade in soc och han har fått vara på möte hos dem o de har ställt "krav".
Idag har de tydligen gett honom grönt ljus att träffa dottern. Två veckor utan alkohol var tydligen tillräckligt för att han ska få börja träffa henne. O ändå har de sagt att jag bestämmer 🤯 tydligen inte.
Någon här inne som varit i samma sits?? Hur har ni lagt upp umgänget?
De hade sagt åt honom att jag skulle ringa o prata om detta med honom idag 😠.
Jag sa idag till den ena (de är två män på detta fallet) att jag ska ringa någon dag o då säga att jag inte tycker att något umgänge är aktuellt än. Jag sa aldrig att jag skulle göra det idag.
Jag vill ju att vi ska kunna prata utan att bli ovänner för dotterns skull men nät de säger okey så blir det ju tjafs när jag säger nej.
Hur har ni gjort?!?! Hjälp

Jag behöver lite råd angående oros anmälan till soc. Det är inte enbart alkohol utan även amfetamin.

Jag kommer att köpa ett speciellt kontant kort nummer, eftersom jag vill göra anonymt, eftersom personen i fråga kan bli hotfull när han har droger i kroppen.

Vilket sorgligt slut, beklagar sorgen finaste Azalea! Jag hoppas du än har styrkan kvar att se det fina som varit, låt resten blekna bort. Denna hemska sjukdom som kidnappar så många av våra nära långt innan deras sista dag ens är kommen. Önskar dig och barnen allt gott och tid att landa nu efter allt som varit! ❤️

Så skönt gör dig att det här gått lite framåt nu med huspappren.
Nu får du ta en sak i sänder o h däremellan vila dig så kraften räcker till🙏
Så klart finns det en högre makt runt oss ❤ Kram till dig min vän🧡Azalea

Så skönt gör dig att det här gått lite framåt nu med huspappren.
Nu får du ta en sak i sänder o h däremellan vila dig så kraften räcker till🙏
Så klart finns det en högre makt runt oss ❤ Kram till dig min vän🧡Azalea

Känner igen mig väldigt mycket. Min pojkväns problem började via huliganer. Han mådde psykiskt dåligt och istället för att ta hjälp så sprang han och slogs istället. Likadant att ta till kokain och alkohol. Han är jättedålig på att prioritera mig innan var det knarket och slagsmålen. Nu är det gymmet och möten. Så ibland undrar man och ifrågasätter sig själv. Vad det är för fel på en själv. Även fast det inte är det. Men ibland kan man undra vad jag jag gjort för att bli behandlad såhär och om han hade blivit behandlad såhär av mig? Efter 5 år känner jag att jag fortfarande har psykiska ärr av vissa händelser under de 5 åren. Känner att om han hade kanske skippat ett gym för 1 dag extra i veckan hade det känts bättre

Väntan på att gamla problem ska uppstå igen, det känner jag igen mig i. Precis som ni så har min sambo fått flytta och precis som din så har han också lugnat ner sig med alkoholen. Vad jag vet så har det varit noll i intag. Men det är väl så typiskt att det ska ske när vi inte bor ihop? Jag vågar dock inte lita på att det inte kommer starta igen, frågan känns som att det är ett när hellre än ett om.
Jag precis som du älskar ju mannen, men det är som du säger att det är krångligt när hjärta och hjärna inte riktigt kommer överens.
Jag tänker att det måste gå mer tid, han har så mycket att bevisa och ett sätt att bevisa är ju att ta hjälp. De måste arbeta med sig själv innan man kan arbeta med ett vi.
Kämpa på, hoppas att dagen blir fin.

Jag beklagar sorgen och jag önskar dig och familjen allt gott, det bästa, stor kram <3

Å fina Azalea. Du som kämpat så. Så fint du tänker om honom.
Ja vad gör alkoholen med våra nära och kära? Det är fruktansvärt.
Tänker på dig och önskar dig all läkning nu❤️