Senaste kommentarerna i forumet

Väntan på att gamla problem ska uppstå igen, det känner jag igen mig i. Precis som ni så har min sambo fått flytta och precis som din så har han också lugnat ner sig med alkoholen. Vad jag vet så har det varit noll i intag. Men det är väl så typiskt att det ska ske när vi inte bor ihop? Jag vågar dock inte lita på att det inte kommer starta igen, frågan känns som att det är ett när hellre än ett om.
Jag precis som du älskar ju mannen, men det är som du säger att det är krångligt när hjärta och hjärna inte riktigt kommer överens.
Jag tänker att det måste gå mer tid, han har så mycket att bevisa och ett sätt att bevisa är ju att ta hjälp. De måste arbeta med sig själv innan man kan arbeta med ett vi.
Kämpa på, hoppas att dagen blir fin.

Jag beklagar sorgen och jag önskar dig och familjen allt gott, det bästa, stor kram <3

Å fina Azalea. Du som kämpat så. Så fint du tänker om honom.
Ja vad gör alkoholen med våra nära och kära? Det är fruktansvärt.
Tänker på dig och önskar dig all läkning nu❤️

Tack för era svar!
Vi har separerat. Dock har vi fortfarande kontakt. Det retar mig att han tagit det lugnare med spriten sen vi flytta ifrån varandra. Han har druckit men inte i samma utsträckning. Väntar dock på att hans gamla beteende ska uppstå igen. Han tronar efter mig. Säger han gör vad som helst för att det ska bli vi igen. Han säger han förstår han betett sig fel, att han varit en idiot. Han vill träffas och berätta ”sanningen” men jag är så skadad efter allt så jag tror inte han kommer vara ärlig. Undrar ens om jag behöver sanningen om allt eller om det ändå inte kommer göra mig något gott. Har sagt det är jättebra om han insett att han har problem, men att han får bevisa det från distans. Han är har inte sökt hjälp, för det tycker han inte han är i behov av. Däremot säger han att han måste förändra mycket. Byta jobb, börja träna osv. Har jo hört allt detta tidigare. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Älskar honom innerligt men hjärnan och hjärtat är inte överens.

Jag känner igen mig oerhört i ditt inlägg. Jag betvivla och betvivlar fortfarande idag om det är jag som överdrivit och att beteende faktiskt är ”normalt”. Jag försökte länge acceptera att vi hade extremt olika alkoholvanor, men tillslut gick det inte.
Jag tycker man ska själv tänka över hur man vill leva och under vilka omständigheter. Antar att dina tankar ofta kretsar till din partners alkoholbruk. Inser han själv inte sina risker, och väljer och vill göra något åt det så är det upp till dig om du vill fortsätta leva i denna relation. Vill han leva med dig och inte har några ”problem” borde det inte vara svårt att prioritera dina önskemål... Det är svårt när hjärnan och hjärtat vill olika saker. Men som ovanstående säger, det är inget sunt förhållande att leva i oro och som ständigt innehåller alkohol. Jag känner med dig och hoppas det löser sig fint för dig oavsett hur.

@Skrållan
Tyvärr så kan han inte prata om sånt här när han är nykter då han är en väldigt inåtvänd person, man pratar inte om sina problem… utan man sopar under mattan och så är allt bra..
det är en jobbig situation då jag är beroende av honom just nu då jag försöker få ordning på min ekonomiska situation… men jag skulle helst vilja lämna honom men kan inte få en bostad då jag har betalningsanmärkningar… skit jobbigt.. annars skulle jag lämnat honom redan dagen efter den här händelsen..

Hmm han tror nog att allt kan bli som vanligt igen. Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå att särbo är det alternativ som jag vill ha och förespråkar. Har så svårt att säga det till honom dock. Ser ju att han försöker bättra sig, men vågar inte lite helt på honom och då är det ju väldigt svårt att leva tillsammans. Åh vad detta är svårt.

Azalea❣️ Tittar in här vilket blir sällan numera och ser ditt inlägg. Det kunde varit mitt - efter trettio fina år fem år av helvete. Det blev bra för oss men om jag vore du skulle jag tänka som du.

Ungefär lika tänker jag om min pappa, minns det fina, sörjer hans talanger som drunknade och gick under med spriten. Vet att jag var önskad, efterlängtad och ett älskat barn.
Vet också att jag är och var en älskad hustru - även de år vi var maktlösa båda.
All kärlek🦋💖 mt

Så fint och så sorgligt. Kan tänka mig Azalea att när allt som skaver är borta finns bara kärlek kvar. ❤

Jag vill tacka er allihop, fina vänner ❤
Ni vet hur det är att kämpa mot en alldeles för stor motståndare. Det är svårt att vinna över den och jag gjorde allt jag kunde men lyckades inte.
Det är en sorg att se hur den kidnappar våra anhöriga och håller dem fast i sina klor.
Det har varit en så tung och sorglig dag men samtidigt väldigt fin.
Begravningen blev vacker och vi gjorde det fint för honom och nu känner jag att han är fri.
Jag älskade honom och han var min Bästa vän, det var aldrig honom jag lämnade utan det var alkoholen som gjorde honom förändrad.
Jag är så tacksam över barnen vi har och vi har umgåtts dessa dagar och tittat på mycket filmer från tiden då allt var då bra, helt perfekt. Vi har raderat de sista åren och minns honom som den vackra och underbara pappa och man han var.
Vi hade 25 underbara år och jag tänker glömma de sista 10 som om de aldrig var.
Tusen kramar från Azalea
❤🙏❤

❤️

Jag fortsätter min resa!
I går kom jag på vilken känsla som jag burit på under tiden med en beroendesjuk och det är rädsla, rädsla för att han ska dö, inte älska mig, ta livet av sig, köra i fyllan, skada nån annan, vara otrogen, hans ilska, för vad andra ska säga, för ens egna fysiska reaktion med hjärtklappning och ångest och rädsla för att han ska vara otrogen. Jag önskar nu bara få sälja huset, han har nu skrivit under mäklarepapperna och dragit, lämnat mig med allt men det gör inget bara jag blir fri skiten. Känner en sån tacksamhet för mina vänner, forumet och min familj, och är numer övertygad om att en högre makt finns ❤🙏

<3 <3 Tänker på dig

Tack för svar, Gros19!
Det enda jag hittat (genom googling) som har avgiftning är Nämndemansgården i Tollarp. Men finns kanske fler? Vår kommun har inget avtal med dem. Men min anhörigstödjare har berättat (eller var det någon här som sa det?) att det kan göras specialavtal i vissa fall. Just nu ser det ändå faktiskt rätt lugnt ut. Men precis som du (och jag) skriver så är det svårt att känna hopp när man blivit besviken så många gånger. Samtidigt som man inte orkar leva utan hopp. Jag försöker hålla hoppet kvar fast på en "låg nivå" samtidigt som jag förbereder mig för det värsta. Svårt att förklara, men försöker hitta en balans där. Har fortfarande, trots lång tid, svårt att acceptera att situationen är så allvarlig som den faktiskt är. Det gjorde stort intryck på mig när du i ett tidigare inlägg skrev att du fick ett lite större lugn när du på något sätt accepterade att din son hade en allvarlig, dödlig sjukdom. Det slog an hos mig, och det finns kvar. Samtidigt händer det ju saker - som det gjort för er också - som omkullkastar det lilla lugnet. Jag tror ändå på acceptans som en viktig beståndsdel i att inte gå under helt. Stor kram och tack för att du och andra finns här att ventilera med,

❤🙏❤

Jag vill tacka er allihop, fina vänner ❤
Ni vet hur det är att kämpa mot en alldeles för stor motståndare. Det är svårt att vinna över den och jag gjorde allt jag kunde men lyckades inte.
Det är en sorg att se hur den kidnappar våra anhöriga och håller dem fast i sina klor.
Det har varit en så tung och sorglig dag men samtidigt väldigt fin.
Begravningen blev vacker och vi gjorde det fint för honom och nu känner jag att han är fri.
Jag älskade honom och han var min Bästa vän, det var aldrig honom jag lämnade utan det var alkoholen som gjorde honom förändrad.
Jag är så tacksam över barnen vi har och vi har umgåtts dessa dagar och tittat på mycket filmer från tiden då allt var då bra, helt perfekt. Vi har raderat de sista åren och minns honom som den vackra och underbara pappa och man han var.
Vi hade 25 underbara år och jag tänker glömma de sista 10 som om de aldrig var.
Tusen kramar från Azalea

Jag lider med dig, denna rädsla ska ingen behöva ha alls någonsin. Men jag har kommit fram till att den genomgående känslan i förhållande till en alkoholist är rädsla. Pratar du med andra om din situation, jag lovar dig att om du börjar berätta för nära så kommer du få ett sånt stöd så att du sakta men säkert blir starkare. Man blir starkare av gemenskap. ❤ och det tips som jag fick och som jag använde mig av innan jag gick det var att börja drömma om hur jag ville ha mitt liv, om jag skulle flytta hur skulle det då se ut....

@Orkar inte mer3
Jag förstår din oro o lider med dig! Mina båda föräldrar har alltid varit alkolister och dricker mycket idag trots att min mamma varit på behandlingshem, nykter i några år men föll tillbaka o nu är det värre än nånsin o jag o mina bröder oroar oss konstant 24/7 känns det som.. jag har mer o mer börjat fundera på att gå på gruppmöten med andra som har alkolister till föräldrar för att få nå slag stöd, orkar inte mera.. man är så orolig att nåt hemskg ska hända dem..att sem inte vaknar upp en vacker dag, villar bort sig, skadar sig..ja allting :( jag är så ledsen för din skull att du försökt så mkt att ge han hjälp oså är det ingen som tar det på allvar! Fruktansvärt.. i mina öron låter det som att han verkligen behöver komma till ett hem..akut

Tack Ragna. Så bra att din dotter vill ha hjälp men jag förstår din osäkerhet. Det här med att hoppas vågar man inte riktigt för man har blivit besviken så många gånger. Samtidigt är det outhärdligt att leva utan hopp. Jo visst är det svårare när det handlar om ens barn, något av det mest smärtsamma man kan uppleva sa man när jag genomgick anhörigbehandling. Har 8ckså kontakt med en mamma som miste sin son. Både mannen och sonen hade missbruksproblem, men oron för sonen var ju så mycket värre.

Vad det gäller avgiftning så hände det när jag jobbade att socialförvaltningen bekostade en förlängd avgiftning om det inte fanns möjlighet att få stanna på sjukhuset. Vet inte om det är möjligt men man kan diskutera det. En del behandlingshem erbjuder det, men oftast stannar man sedan kvar där. Är det något som är möjligt eller kanske att genomgå behandling på något behandlingshem som passar om det är svårt att klara behandling i öppenvård.

Du, eller ni kan vända er till kommunen och få anhörigstöd. Det är gratis, och man kan även gå kurs där, eller bara gå och prata med någon.
Jag gick och pratade med anhörigstödjare och fick enorm hjälp.

Tillägg. Har också fattat...
Har också fattat nu att det inte är så lätt att få hjälp som jag trodde. Min dotter har en jättebra öppenvård, verkligen. Men en grej som jag nu förstått inte funkar så bra är den avgiftning som ofta kan vara nödvändig, under en kortare eller längre tid utifrån individens behov. Trots remiss från öppenvården verkar det som om den slutna beroendevården (sjukhusen) bara ser till den medicinska "livsfaran",
när den är över åker man ut, även om abstinensen finns kvar. Kände inte till det tidigare, men har nu förstått att det är ett känt problem. Har hänt min dotter flera gånger.

Jag blir också så berörd...
Känner igen mig så mycket i det ni skriver, i känslorna, både Gros 19 och Dearself. Det här med att tappa hoppet... Har mått så dåligt att jag inte orkat skriva eller läsa så mycket här. Det känns som om jag blivit någon annan, inte mig själv, och att hela mitt liv förändrats till något slags mardröm. Jag har blivit uppgiven, ännu mer än förut. Precis som du beskriver, Gros, kan man själv bli allvarligt sjuk, känns som om jag är på randen till det.
Något som känns positivt trots allt är att min dotter också kommit fram till att hon vill få hjälp. Och visst är jag glad för det, det är ett viktigt steg. Men hennes beroende är så svårt och det är inte lätt för henne. Jag känner mig väldigt osäker på hur det ska gå.
Just nu går hon i alla fall på en dagbehandling, där det finns flera killar med bl a amfetaminberoende. De har berättat för henne om just psykoser och paranoia som plågat/plågar dem i samband med drogen, precis som ni beskriver.
. Min dotter har ju "bara" alkoholberoende men ett svårt sådant. Hon har också fått många fysiska konsekvenser med dåliga levervärden mm. Jag vet inte hur den här behandlingen kommer att hjälpa, och jag vågar, orkar, inte längre hoppas så mycket. Så otroligt svårt, en så vidrig sjukdom beroendet är. Har själv mist flera nära vänner, alla s k "vanliga" personer innan beroendet fick grepp om dem (inte för att det är "finare" att vara "vanlig", men de erfarenheterna har skrämt mig mycket). Jag har en anhörigstödjare som jag tycker är bra. Men annars tycker jag att det är för mycket om "medberoende"(som ett slags egen sjukdom) i flera sammanhang där jag också sökt stöd. Känner inte igen mig i det, och, som jag nog skrivit tidigare flera gånger, jag tror det är lite olika när det handlar om ens barn i jämförelse med andra relationer.
Tusen styrkekramar till er båda och till alla andra som har närstående med denna hemska sjukdom,

Jag kommer också från andra sidan men ville ändå skriva några rader. Se till att ta hand modig själv och se till att du mår bra. Sätt gränser för vad du tycker är ok och stå upp för dem. Vik dig inte. När du ser att han tar tag i problemet ska du såklart stötta men när han dricker så ignorera bara. Jag förstår att det är jobbigt.

Styrkekramar ❤️

Har testat att backa förut, och han frågade mig nu om jag kunde träffas på fredag och då så kunde han för första gången på länge ändra om. Och tror inte det handlar om att han inte vill ta intiativ utan mer för han har sitt fokus så mycket på sig själv. Men backar jag så tar han lite mer utrymme. Men det är tidsbrist som gör att han inte kan ta mer tid. @Tröttiz

Hej Ad libitum

Spännande nick. Kanske är det ett utryck för den skrämmande och överhängande rädsla du lever under, att vara i en annan människas "godtycke" eller är det möjligen ett ställningstagande om att återta ditt eget självbestämmande?

Du beskriver händelsen så detaljrikt att det blir tydligt att det är något inetsat i ditt minne. Ibland är det inte helt lätt att veta vad en ska göra med en sådan upplevelse. Utan bearbetning riskerar det att traumatisera i en annan del av vårt inre kan det bli ett motiv till förändring. Ett tips är att ringa Kvinnofridslinjen (020 505050) för att reda i det. Kanske har du redan gjort det?

Att du börjar skriva här är kanske något nytt, att berätta? Att tala utifrån ditt perspektiv.

Du är varmt välkommen och jag hoppas att du får många svar av andra, du är inte ensam.

Allt gott
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet