Senaste kommentarerna i forumet

Hej Apollo13

Det gör mig ont att höra hur tufft du haft det. Och fortfarande har. Det låter som att du börjat bearbeta din uppväxt och funderar på vad du kan göra för att växa dig stark samtidigt känner du ansvar för det som pågår i familjen och vill vara så hjälpsam du kan. Det låter som ett rimligt steg att kontakta socialtjänsten. Kanska finns redan en pågående kontakt för din syskon?

Hoppas att det finns någon här som kan känna igen sig i det du berättar och vara ett stöd för dig nu.

Fint att du berättar hur det faktiskt är, en lättnad för många i din situation.

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det som fick mig att sluta dricka var när jag fick en orosanmälan på mig och någon annan satte ner att gränsen var nådd. ”Gör du inget nu kan du förlora sonen”. Det fick mig att inse att nu är det dags att ta tag i mig och mitt mående. Det är och har inte varit lätt men det går. Din man måste dock vilja själv. Han måste inse vad han kan förlora på att fortsätta som han gör. 💕

Ja det tycker jag låter bra. Visa dina gränser och var tidlig med dem. ❤️

Jag har levt med en man i 22 år. En gång var jag tvungen att ringa 112 pga honom. Han var berusad och tryckte ner mig mot golvet, höll för min mun och därefter sparkade ut mig i kalla natten på gårdsplanen vid vårt torp i Norrland. Han sa att han inte ville ha mig där och struntade fullständigt hur jag skulle ta mig därifrån. Min mamma hade nyligen dött efter tre års fruktansvärt lidande i cancer och stroke. Jag var alldeles i början av ett långt sorgearbete... Min man höll för dörren så att min dotter som var 12 år inte kunde komma ut till mig. Hon stod där inne huset och grät,,,till slut ringde jag polisen och det var oerhört skönt när de kom! De körde mig o min dotter till ett hotell i en närliggande stad. Hela natten ringde min sambo på mitt mobilsvar och bad mig tala om var vi var! Jag svarade inte. Vi tog tåget därifrån nästkommande dag! Det här är snart 10 år sen men händelsen sitter djupt inom mig som en tung sten - vi bo fortfarande ihop - nånstans är jag rädd för honom - han dricker till o från och när han gör det kommer Mr Hyde fram.. det är kusligt och ibland känns det som om jag håller på att bli galen.. jag inbillar mig också ibland att något ska hända.. att han blir min död..det är så mycket jag skulle behöva förklara men jag vill i a f uttrycka min sympati och förståelse för alla Er som kämpar därute med att ha svårt att ta steget ut ur destruktiva förhållanden! Det är svårt! Man vänjer sig vid att bli förnedrad och förminskad som människa. Man tror till slut att att allt är ens eget fel... och man hittar bara fel på dig själv.. det tar aldrig slut känns det som... vem är jag och vart är jag på väg.. har ofta självmordstankar... jag vet att jag borde gå min väg.. jag borde... men modet sviker mig.. jag är också rädd för mörkret och ensamheten...Tack för om någon kan stötta och att någon orkar ta del av en människas sorgsna öde - 🙏

@seriequeen
Hur skulle det vara om du skulle backa? Kolla hans reaktion liksom. 🤔
Känns lite som att största delen av diskussionen görs av initiativ av dig.

Det känns som att vi trotsar varje gravitationslag som finns och om det finns någon högre makt: för den högre makten verkar tydligen inte vilja att vi ska träffas. Med tanke på att på 7 dagar hur vi än vrider och vänder på det så får vi inte ihop det. Och det gör mer ont än vad jag tror. Bara att höra hur upptagna båda är på olika scheman stressat mig.

Tack så mycket för allt stöd. Tycker det är så skönt att kunna skriva av sig och få råd utan att behöva bli dömd för de valen man tar ❤️@Kaffetanten88

Ja jag hoppas han har insett det nu. Vi pratade nu och satte oss vid kalendern: jag sa att jag kan strunta i att gå på en födelsedagsfest för en gammal bekant om du struntar i det mötet men ändå så krockar det. Vi lyckades hitta 4h som vi båda kunde träffas. De där jävla 4h verkar vara ett mönster. Han sa jag vill träffas någon mer dag och jag sa vilken? Och det slutade med att vi inte hittade någon dag alls... ja tar energi från mig att prata om hur upptagna vi är. Bara det snor energi och kraft ifrån mig.

Och en sak till! Jag glömde skriva att jag tycker att jag skriver med sådan säkerhet i mitt svar till dig. Men jag har tvivlat väldigt mycket på mig, på min mans drickande och på om det är jag som överdriver. Det gör jag fortfarande. Den person på Alkohollinjen som jag pratade med idag sa att det är vanligt att man tvivlar, undrar över vad som är normalt och om det är man själv som överdriver.
Jag vill också säga att jag förstår att det är svårt för dig om du bestämmer dig för att lämna. Att lämna den man älskar är smärtsamt, oavsett om man har barn eller inte.

Tack ditt svar, Kaffetanten88 ❤️ tack för din omtanke! Tack för din inflik och ditt förslag!

Jo, just särbos har jag faktiskt inte tänkt på. Men däremot har jag funderat på om jag skulle be honom att inte komma hem på ett tag. Alternativt bo hos min mamma med barnen ett tag, om han inte håller sig borta. Detta som en markering. Både för honom, men också för mig själv. För att stå upp för mig och mina gränser. Jag får se nu hur kommande dagar blir…
Jag tror inte att särbo är ett alternativ, men jag ska ha det med mig. Tack igen!

Tack ditt svar, Kaffetanten88 ❤️ tack för din omtanke! Tack för din inflik och ditt förslag!

Jo, just särbos har jag faktiskt inte tänkt på. Men däremot har jag funderat på om jag skulle be honom att inte komma hem på ett tag. Alternativt bo hos min mamma med barnen ett tag, om han inte håller sig borta. Detta som en markering. Både för honom, men också för mig själv. För att stå upp för mig och mina gränser. Jag får se nu hur kommande dagar blir…
Jag tror inte att särbo är ett alternativ, men jag ska ha det med mig. Tack igen!

Hej Anhöriga Anna!

När jag läser det du skriver vill jag instämma i det tidigare personer skrivit. Ja, det du beskriver är ett problem skulle jag säga. Jag insåg att min man hade alkoholproblem när vi fick vårt första barn. Han hade whisky i en vattenflaska i garderoben på BB och hemma sedan var han full mer än nykter första bebistiden. Vi hade bara varit tillsammans i åtta månader när jag blev gravid. När jag såg tillbaka på de åtta månaderna kunde jag se tecken som jag hade blundat för. Idag, tio år senare, kämpar vi fortfarande med hans drickande. Och det trots att han själv kommit till insikt och velat sluta flera gånger.

Jag känner igen mig i hur du beskriver dina valmöjligheter. Ungefär så har jag tänkt också. Att antingen får jag sluta försöka få honom att sluta och acceptera hans drickande eller så får jag lämna honom. Men trots att jag inte kan acceptera hans drickande är jag kvar. Vi har framför allt två underbara barn tillsammans men också djur, hem, företag och ett helt liv tillsammans… det gör det så svårt.

Så, vad jag egentligen mest vill råda dig till är att verkligen lyssna inåt. Lita på din oro. Lita på din egen känsla. Bygg familj och hem med någon som ger dig trygghet. Alkoholproblematik är inte tryggt.

@js91
Du skriver att du känner dig larvig, reagerar på det. Uppenbarligen mår inte du bra av det som du har och har haft kring dig.

Jag har inte haft en förälder som druckit, "bara" ex och vänner. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte satte gränser för mig själv och höll dem.
Nu mår jag inte bra ... Gränser för sig själv vad man orkar med, vad man tycker känns okej och inte. Jag har varit alldeles för snäll för mitt eget bästa. Snälla, var inte det. Lyssna på vad du behöver. Man kan inte påverka någon annans drickande. Tyvärr. Men man kan göra saker som påverkar ens eget välmående på längre sikt.

Angående din mamma känner jag att hon blivit mycket medberoende, hon har som invaggats i hans fyllesnurr och börjat tänja på gränserna och inte ser "klart".

Kram. 💕

@Nora81 - tack kära du och önskar dig detsamma. Önskar bara det bästa för oss. <3

Hej! Va modig du är som skriver här och även har ringt alkohollinjen. Jag lider med dig. Jag kommer från andra sidan men ville bara inflika lite på din sista fråga.

Vad tror du om särbos? Ett första steg? Kanske även ett uppvaknande för din man att du inte accepterar att han dricker. En egen lägenhet. Dit åker du om/när han. dricker. Du umgås bara med honom när han är nykter? Bara en tanke som slog mig när du säger att du inte vill lämna men inte vill leva med honom när han dricker. Kan det vara något?

Styrkekramar ❤️

@Nora81
Så jobbigt du har. Du behöver verkligen allt stöd det går att få, att komma ur och släppa. 💕 Men så jobbigt att ha stått bredvid en människa som beteer sig så destruktivt. Jag upplever att du vridit ut och in på dig själv. Nu behöver du vårda dig själv. Kram. 🌹

Tummetott och Sisyfos, tack för era svar ❤️ Det stärker mig att läsa det ni skriver!

Jag ringde till Alkohollinjen idag. Tidigare i veckan, efter att ha skrivit här, pratade jag med min man. Jag berättade vad jag ser och hur jag känner, och bad honom att sluta dricka 3,5or. Han svarade att han inte behöver dem, så det var inga problem. Han kan sluta dricka dem, sa han, absolut. Sedan i fredags ringde han mig på väg hem från jobbet och frågade om jag skulle bli jättearg om han köpte ett sexpack. Jag blev helt tom. Jag känner mig förlorad, kapitulerar inför det faktum att vi nu är tillbaka igen. Jag sa att jag inte vill att han gör det, men det gjorde han ändå. Han smygdricker en del men dricker också inför mig.
Så idag ringde jag till Alkohollinjen.

Ja, det är just det. Jag funderar mycket över min mans drickande, vill så gärna förstå. Han passar inte riktigt in i någon ”mall”, även om jag kan känna igen mig i mångas berättelser här som anhörig till en beroende. Jag har svårt att förstå hur han kan vara så överens med mig, så övertygad om att han vill sluta så att han häller ut all alkohol och inte dricker alls på flera månader, för att sedan vifta bort alla gränser, löften och börja igen…

Personen på Alkohollinjen reagerade när jag sa att han sköter allting. Då sa hon att han sköter allting, utom sin relation till dig. Hon tyckte att jag skulle sluta fokusera på huruvida han är en alkoholist, periodare eller beroende (eller hur långt ner i träsket han har varit tidigare eller är nu). Sluta fokusera på vad han dricker, och istället se på HUR han dricker. Hon sa att det är ett missförstånd att 3,5or inte är så farligt och så sa hon hur mycket alkohol en 3,5a motsvarar. Hon tyckte jag ska ta fasta på att JAG tycker att det är ett problem. Det vet jag egentligen, och det har jag förklarat för honom många gånger när han ursäktar sitt drickande med att ”alla dricker”, ”det är du som överdriver för att du inte dricker”. Då har jag sagt att det spelar ingen roll om han tycker att jag överdriver eller om andra dricker. Jag vill inte att han dricker och det står jag för. När jag tvivlat på hur illa eller inte illa hans drickande varit under åren, så har rädslan för framtiden alltid fått mig att inse att han måste stoppa nu. Ju förr desto bättre. För om han inte stoppar nu, vart är vi då om några år? Så har jag tänkt. Att risken för att han utvecklar alkoholism är stor om han inte stoppar snart.

Personen på Alkohollinjen var noga med att poängtera att hon ville bekräfta allt jag sa. Hon var tydlig med att jag INTE överdriver.
Hon tyckte det lät som att jag var redo att ta nästa steg. Jag har i många år nu pratat med honom, stöttat honom, och vi har gjort gemensamma kraftansträngningar för att komma ur problemet. Jag har satt gränser, som jag beskrev i första inlägget. Gränsen var att han inte skulle dricka hemma alls. I veckan bad jag honom att sluta dricka 3,5or. När han vill dricka kör han över mina gränser.

I lördags pratade vi. Jag är ärlig mot honom, vilka symtom jag ser och hur det känns för mig. Han menar att han har kontroll och att han inte tänker bli full hemma. Han säger att han inte är beroende längre, men att han vill kunna ta lite grann. Han ber mig att låta honom få vara. Du vet hur jag är, säger han, min hjärna är inte som andras. Vi pratar och pratar. Han använder sin förbättring som en ursäkt att kunna dricka nu, eftersom han tagit sig ur beroendet (förr drack han sig ofta full vardagar och helger, och uppehållen av nykterhet varade i maximalt några dagar). Mot det som bakgrund tycker han att han kan dricka lite nu, för att han inte är där längre. Han tycker att han har tagit sig ur beroendet och missbruket. Han har gjort en enorm resa och det ger jag honom verkligen. Jag är så stolt över vad han åstadkommit, och det säger jag till honom. Så stolt över vår relation och de berg vi bestigit tillsammans. Kanske är han fri från beroendet? Jag vill så gärna tro det, men min mage skriker att hans drickande är fel, fel, fel. Oavsett om han är beroende eller inte så går han över mina och våra gemensamma gränser om och om igen. Alkoholen splittrar oss, varje gång. Så tittar han på mig, när han sitter där på min sängkant på lördagskvällen, och säger ”det är inte du som har dragit mig ur skiten, om du tror det” och han säger att jag stöttat honom men att det är hans viljestyrka som klarat av det. Jag blir först överrumplad av hans hårdhet, men svarar att han har rätt eftersom det bara är han som kan välja sitt drickande. Och jag säger det till honom, ber honom: ”Stoppa medan du kan välja!” Jag påminner om vilka starka krafter det är när alkoholen får grepp om en. Det vet han. Ändå, de hårda orden på lördagskvällen, hans blick. Arrogansen. Jag är så förbannat trött på den. Tilliten som bortblåst. Han försöker trycka till mig när han druckit eller vill dricka, och det är jag inte värd. Jag har stöttat, lyssnat, älskat honom, hållit om honom, försökt söka hjälp och försökt vrida om hans tankar mot ett nyktert och hälsosamt liv…
Han är som två i en. När han inte dricker är han ödmjuk, fin och när han dricker är han… överlägsen. Tänker att det nog är hans försvar.

Det är bara så sorgligt att se den man älskar förlora sig i alkoholen, för jag känner att det långsamt är det som händer för oss om han inte stoppar en gång för alla. Kontrollerat drickande fungerar inte, det har vi konstaterat många gånger nu. Jag lovade mig själv efter förra vändan i december, att jag inte skulle åka med i den här karusell mer. Jag kom till en punkt, att nu räcker det. För mig.

Så vad gör jag nu? Personen på alkohollinjen tyckte det lät som att jag var redo för nästa steg, även om det är svårt som hon sa. Att lämna. Jag vill inte ha alkoholen i mitt liv längre, men jag vill heller inte lämna honom. Vad ska jag göra? Någon som har tankar eller tips? Hur hade ni gjort? Hur står jag upp för mina gränser när han kör över dem?

Vad tänker ni när ni läser? All input tas tacksamt emot.

Slutligen vill jag säga att jag är så tacksam för att jag kunnat ringa till Alkohollinjen och att kunna skriva här på forumet. Tack till alla er fina, förstående människor där ute.

@Hillevi Tack. Du har rätt. Jag behöver inte orka för ngn annan mer än mig själv.
Idag fick jag sms om att han i princip var döende, skickade en ambulans till honom, men han avstyrde den.
Jag tog kontakt med hans x som han snackat skit om och omvänt så jag skrev detta till henne och sa att det är inga Hard feelings från min sida och sedan ställde jag honom mot väggen.
Nu är han blockad och nu ska jag följa ditt ditt fina råd och försöka släppa. Hoppas du finner stunder av sinnesro och kan njuta dagen emellanåt. Kram

@Hillevi Tack. Du har rätt. Jag behöver inte orka för ngn annan mer än mig själv.
Idag fick jag sms om att han i princip var döende, skickade en ambulans till honom, men han avstyrde den.
Jag tog kontakt med hans x som han snackat skit om och omvänt så jag skrev detta till henne och sa att det är inga Hard feelings från min sida och sedan ställde jag honom mot väggen.
Nu är han blockad och nu ska jag följa ditt ditt fina råd och försöka släppa. Hoppas du finner stunder av sinnesro och kan njuta dagen emellanåt. Kram

Tummetott och Sisyfos, tack för era svar ❤️ Det stärker mig att läsa det ni skriver!

Jag ringde till Alkohollinjen idag. Tidigare i veckan, efter att ha skrivit här, pratade jag med min man. Jag berättade vad jag ser och hur jag känner, och bad honom att sluta dricka 3,5or. Han svarade att han inte behöver dem, så det var inga problem. Han kan sluta dricka dem, sa han, absolut. Sedan i fredags ringde han mig på väg hem från jobbet och frågade om jag skulle bli jättearg om han köpte ett sexpack. Jag blev helt tom. Jag känner mig förlorad, kapitulerar inför det faktum att vi nu är tillbaka igen. Jag sa att jag inte vill att han gör det, men det gjorde han ändå. Han smygdricker en del men dricker också inför mig.
Så idag ringde jag till Alkohollinjen.

Ja, det är just det. Jag funderar mycket över min mans drickande, vill så gärna förstå. Han passar inte riktigt in i någon ”mall”, även om jag kan känna igen mig i mångas berättelser här som anhörig till en beroende. Jag har svårt att förstå hur han kan vara så överens med mig, så övertygad om att han vill sluta så att han häller ut all alkohol och inte dricker alls på flera månader, för att sedan vifta bort alla gränser, löften och börja igen…

Personen på Alkohollinjen reagerade när jag sa att han sköter allting. Då sa hon att han sköter allting, utom sin relation till dig. Hon tyckte att jag skulle sluta fokusera på huruvida han är en alkoholist, periodare eller beroende (eller hur långt ner i träsket han har varit tidigare eller är nu). Sluta fokusera på vad han dricker, och istället se på HUR han dricker. Hon sa att det är ett missförstånd att 3,5or inte är så farligt och så sa hon hur mycket alkohol en 3,5a motsvarar. Hon tyckte jag ska ta fasta på att JAG tycker att det är ett problem. Det vet jag egentligen, och det har jag förklarat för honom många gånger när han ursäktar sitt drickande med att ”alla dricker”, ”det är du som överdriver för att du inte dricker”. Då har jag sagt att det spelar ingen roll om han tycker att jag överdriver eller om andra dricker. Jag vill inte att han dricker och det står jag för. När jag tvivlat på hur illa eller inte illa hans drickande varit under åren, så har rädslan för framtiden alltid fått mig att inse att han måste stoppa nu. Ju förr desto bättre. För om han inte stoppar nu, vart är vi då om några år? Så har jag tänkt. Att risken för att han utvecklar alkoholism är stor om han inte stoppar snart.

Personen på Alkohollinjen var noga med att poängtera att hon ville bekräfta allt jag sa. Hon var tydlig med att jag INTE överdriver.
Hon tyckte det lät som att jag var redo att ta nästa steg. Jag har i många år nu pratat med honom, stöttat honom, och vi har gjort gemensamma kraftansträngningar för att komma ur problemet. Jag har satt gränser, som jag beskrev i första inlägget. Gränsen var att han inte skulle dricka hemma alls. I veckan bad jag honom att sluta dricka 3,5or. När han vill dricka kör han över mina gränser.

I lördags pratade vi. Jag är ärlig mot honom, vilka symtom jag ser och hur det känns för mig. Han menar att han har kontroll och att han inte tänker bli full hemma. Han säger att han inte är beroende längre, men att han vill kunna ta lite grann. Han ber mig att låta honom få vara. Du vet hur jag är, säger han, min hjärna är inte som andras. Vi pratar och pratar. Han använder sin förbättring som en ursäkt att kunna dricka nu, eftersom han tagit sig ur beroendet (förr drack han sig ofta full vardagar och helger, och uppehållen av nykterhet varade i maximalt några dagar). Mot det som bakgrund tycker han att han kan dricka lite nu, för att han inte är där längre. Han tycker att han har tagit sig ur beroendet och missbruket. Han har gjort en enorm resa och det ger jag honom verkligen. Jag är så stolt över vad han åstadkommit, och det säger jag till honom. Så stolt över vår relation och de berg vi bestigit tillsammans. Kanske är han fri från beroendet? Jag vill så gärna tro det, men min mage skriker att hans drickande är fel, fel, fel. Oavsett om han är beroende eller inte så går han över mina och våra gemensamma gränser om och om igen. Alkoholen splittrar oss, varje gång. Så tittar han på mig, när han sitter där på min sängkant på lördagskvällen, och säger ”det är inte du som har dragit mig ur skiten, om du tror det” och han säger att jag stöttat honom men att det är hans viljestyrka som klarat av det. Jag blir först överrumplad av hans hårdhet, men svarar att han har rätt eftersom det bara är han som kan välja sitt drickande. Och jag säger det till honom, ber honom: ”Stoppa medan du kan välja!” Jag påminner om vilka starka krafter det är när alkoholen får grepp om en. Det vet han. Ändå, de hårda orden på lördagskvällen, hans blick. Arrogansen. Jag är så förbannat trött på den. Tilliten som bortblåst. Han försöker trycka till mig när han druckit eller vill dricka, och det är jag inte värd. Jag har stöttat, lyssnat, älskat honom, hållit om honom, försökt söka hjälp och försökt vrida om hans tankar mot ett nyktert och hälsosamt liv…
Han är som två i en. När han inte dricker är han ödmjuk, fin och när han dricker är han… överlägsen. Tänker att det nog är hans försvar.

Det är bara så sorgligt att se den man älskar förlora sig i alkoholen, för jag känner att det långsamt är det som händer för oss om han inte stoppar en gång för alla. Kontrollerat drickande fungerar inte, det har vi konstaterat många gånger nu. Jag lovade mig själv efter förra vändan i december, att jag inte skulle åka med i den här karusell mer. Jag kom till en punkt, att nu räcker det. För mig.

Så vad gör jag nu? Personen på alkohollinjen tyckte det lät som att jag var redo för nästa steg, även om det är svårt som hon sa. Att lämna. Jag vill inte ha alkoholen i mitt liv längre, men jag vill heller inte lämna honom. Vad ska jag göra? Någon som har tankar eller tips? Hur hade ni gjort? Hur står jag upp för mina gränser när han kör över dem?

Vad tänker ni när ni läser? All input tas tacksamt emot.

Slutligen vill jag säga att jag är så tacksam för att jag kunnat ringa till Alkohollinjen och att kunna skriva här på forumet. Tack till alla er fina, förstående människor där ute.

Jag förstår det hatet. Den personen han är när han dricker är inte den du valde att vara tillsammans med och jag kan tänka mig att känslan av svek är stark. Skönt att han inte bli elak och dum i alla fall. Som sagt, råder dig att vara rak och inte vänta för länge. Du kan inte kräva nått av honom men du kan beskriva varför det inte fungerar för dig och att han behöver välja. Väljer han att återigen försöka vända det så fortsätt med din inställning att stötta och acceptera att det kan ta tid, då kan det gå. Styrkekram

Jag tycker inte du överdriver och han verkar verkligen inte prioritera dig. Jag tror säkert att du tycker om att ha egentid men att det här tär på dig och att du mår dåligt för att du han inte ger dig det du behöver. Han måste inse sina brister i det hela med och inte bara lägga allt på dig man är två i ett förhållande. Du behöver få mer bekräftelse och att han sätter sig före att träffa sina kompisar. Jag menar det normala är väl att man träffar sin tjej mest och kompisar ibland inte tvärt om. Det är väl så man vill ha det. Tyvärr tror jag han bara tycker det är bekvämt att veta att han har dig där. Jag tycker duvslag fundera på om du vill leva så här för risken är att han inte kommer att förändras. ❤️ sryrkekramar till dig!

Imorgon ringer psykologen och på onsdag läkaren. Stödsamtal och medicin. Det är vad jag behöver nu. Ett skyddsnät omkring mig (tillsammans med vännerna och mamma och hunden) som hjälper till att bygga bron som ska ta mig över. Kan inte nog säga hur värdefullt det känns med vänner som är starka och stridbara när jag själv är svag och sårad. Att vila i andras kärlek, att de strider för en och ens rätt. Att de orkar.

Att orka - kanske är det inte så konstigt att jag inte orkar så mycket efter alla de här åren i medberoende. Som jag slitit och släpat. Och nu, i separationen, ett galet ex som agerar oförutsägbart och ansvarslöst (inget annat var dock att vänta) rörande det mesta. Och som tydligt visar att någon omsorg om mig inte finns. Det säger också något om hur förhållandet varit. Ingen omsorg om mig, och jag - medberoendedåren - tappade också omsorgen om mig själv och höll på att gå under. Försvinna. Ätas upp mentalt, känslomässigt, ekonomiskt. Vad fanns sedan kvar? Ett trött gammalt skal. Tänker på ömsade ormskinn.

Känner själv, rörande måendet, att jag är inne i en sorts depression eller utmattning eller både och. Så lite kraft och motståndskraft. Så mycket ångest. Därför: viktigt både med psykologhjälp och medicinsk hjälp. Hade jag stannat kvar i lägenheten med exet hade jag inte ens varit framme vid detta, dvs. vid att få tag på var jag befinner mig känslomässigt och mentalt. Antar att jag då bara varit ännu mer nedtryckt i skoskaften, bredvid någon som bara kan se sig och sitt och som är van att jag servar och i någon mening sköter mina behov för mig själv (en stund på kvällen i ensamhet, typ, för att samla ihop sig och ta nya tag - medan dagarna gått åt till pepp och service av en annan).

Jag längtar så till vardagen och förutsägbarheten.

Hej

Det gör mig ont att höra hur tufft ni har samtidigt som det inger hopp att ni stöttar varandra och riktar blicken till det egna måendet. Att ta hand om sig själv är sannerligen att vara en tydlig och klok model. Tänkte på en sak som kanske är lite malplace just här. Hoppas att det är okej att jag skriver vad som dök upp i mitt huvud. Brukar tänka att det finns skäl för att det visualiseras och kanske kan bli hjälpsamt?

Det här dök upp: Ofta står valet verkligen mellan att stanna eller gå, att flytta innebär ett slut på en relation. Samtidigt kan det för vissa finnas alternativ. Att en nödvändig flytt inte behöver vara slutet på relationen. Om en nu inte vill det förstås!

Det här var alltså inte ett råd utan en reflektion som poppade upp. Tack för lån av lite skrivutrymme.

Hoppas att er vecka blir fin,
Li-Lo
Alkoholhjälpen

@Nora81 - försök släppa så gott det går, försök vila, se till att du får hjälp och stöd. Du behöver inte orka mer för honom, bara för dig själv. Kram från mig!