Senaste kommentarerna i forumet

@gros19 Jag tycket att du beskriver det på ett väldigt bra sätt!

Sen är det ju relevant att fråga, när är man det riktiga jaget egentligen och finns det ett sådan? Vi känner ju till hur kemiska förändringar i hjärnan kan göra att vår sinnesstämning förändras. Vissa hormoner kan t.ex göra att man lätt blir arg. Tänk dig att du har en sjukdom utan att veta om det som gör att du brusar upp lätt och ofta. Många skulle då se det som att du har en sådan personlighet som är lätt för att bli arg. Men är det verkligen en del av dig? För om du inte hade den där hormonrubbningen så skulle du ju inte vara sån. Men såklart, hade du inte varit skapt fysiskt precis på det sätt som du är skapt så hade du ju inte varit du, men just för att du är skapt så som du är så är det ju du som är du.

Den första augusti 1966 knivhögg Charles Whitman sin fru och mamma till döds för att sen letade sig upp i en hög byggnad på ett universitet i Texas varifrån har började skjuta alla som han kunde komma åt. Han lämnade efter sig ett bra där han pratade om personlighetsförändringar och att någon borde undersöka hans hjärna postumt. Det visade sig att han hade en tumör som pressade mot hans amygdala. Amygdalans huvudfunktion är att regulera känslor som rädsla och aggression. Charles hade aldrig tidigare visat några tecken på att vara våldsam. Kan man säga att det han gjorde var på grund av den han var, eller är tumören en yttre omständighet? Utan tumören så gjorde ju nämligen hans hjärnas kemiska sammansättning att han var den han var innan tumören. Var det också i så fall en yttre omständighet då att han var en lugn och beskedlig man innan? Eller var det då en del av den han var på riktigt, även om det återigen berodde på hur hans hjärna var beskaffad?

Är så trött på detta. Är så pinsamt jag sitter å pratar med våran son svärmor som kom på besök och så kommer min sambo hem onykter. Är så jävla trött på detta 😡 skämdes så jävla mycket😥

Förstår dig ❤
Alla dessa tankar. Ja har samma funderingar som du har . Angående beroendepersonligheten. Vissa som är 65 bast är ändå inte lika sjuka som min var vid snart 50.. Det biter ännu värre på vissa verkar det som. O bryter ner en del snabbare. Kanske har en del starkare psyke bakom beroendet. Om ja jämför med cancer så kan vissa leva med det i många många år medan andra dör snabbt..Beror såklart på hur långt cancern hunnit gå när den upptäcks men ja menar att sjukdomen kan gå snabbt eller långsamt. Vissa beroende tror jag lever längre pga de har en medberoende partner. Hen lever som sjuk medberoende pga om hen lämnar vet hen att alkoholisten kommer supa ihjäl sig. Men det går inte offra sitt liv o få ett dåligt liv o ev ens barn med om man har några-för att den beroende inte vill tillfriskna. Då får man vänta hela livet kanske. Så ska man ångra sitt eget liv på ens egen dödsbädd.

Det är så konstigt varför vissa får ett uppvaknande. Kanske i unga år..kanske senare i livet medan andra inte får det. Det är ingen som vet vilken beroende som tillfrisknar o inte.. Det verkar va slumpen. Ja signalerade med alla medel för min beroende om vägar ut för honom ..men jag var inte nyckeln ut. Ja hoppades det skulle va så men ja var inte det. Inte hans barn..eller någon av hans ex.. Inte att åka fast för rattfylla eller att va så trött på sitt liv att han la sig ner o gjorde vad som helst för att tillfriskna. Han hittade hela tiden vägar att smita. Han var för sjuk. Träffade inte rätt person/ var med om det som var tvungen att hända just honom för att han skulle förstå. Bedrövlig jävla skitsjukdom. Önskar han hade fått vakna upp o börja resan på ett nytt liv. Ja hoppas han har ett nytt liv i himlen nu. Där han får må bra o vara glad❤

Tror det är så att när man är påverkad så "släcks" vissa funktioner ner t.ex empati. Man blir inte en annan person utan man har inte tillgång till hela sitt jag och blir därför omdömeslös, förstår inte så bra m.m. Kanske kan man säga att man blir mer primitiv. I slutändan blir man i värsta fall medvetslös och då har man ju inte tillgång till någonting. Så tänker jag.

@Hallonpaj
Har också min (just nu) fd som dricker. Jag kom fram till att jag inte kan vara i det då det kändes som att även jag skulle gå under. Jag är liksom inte arg på honom utan arg på alkohol, det vrider sig i magen. 😖
Och så är det dessutom sommar och alkohol glorifieras på flera håll, jag blir sorgsen och frustrerad då jag fått erfara vad alkohol kan ställa till med.

Jag försöker med ett mantra att jag inte kan rädda någon utan att jag kan rädda mig själv.

Sköt om dig. 💕

@TappadIgen nä det är så som jag tänker också.

@Zella Självklart inte.

En viss berusning kan såklart göra att man vågar säga vissa saker man menar men inte vågar säga nykter. Det gäller ju alla personer, inte bara de med ett missbruk. Men över den gränsen så är det personlighetsförändring som gäller på olika sätt för alla, vilket inte är den person man medvetet skulle vilja vara/är egentligen.

Är medlem i några Facebook grupper, som handlar om missbruk. Där diskuteras det livligt om det är personens riktiga jag, som kommer fram.
Jag vill gärna höra era synpunkter.

Tack för svar. Jag älskar karln men inte hans missbruk eller den han blir av det.
Nu hade de inte återkommit från kliniken på en vecka, jag peppade att han själv skulle ringa upp.
Det är så mörkt. Han jobbar inte nu så jag tänker att dagarna spenderas med flaskan. Vi har brutit kontakt utöver lite mess (jag har satt en gräns kan inte ha kärleksrelation när han dricker)
Jag måste acceptera att han super bort sig och det är hans val men det gör mig så jävla arg! Och oändligt sorgsen.
Läste en nykter alkis text där hen skrev ’När jag hittade frågan ’har jag druckit färdigt?’ och svarade ja hittade jag motivationen’ Det slog an i mig men jag tror tyvärr att min älskade inte är färdig än.

@Morgonsol Åh vad gullig du, blir så varm i hjärtat av att du tänkt på mig! Jag har nog tappat hoppet och tron på att det någonsin ska ske någon förändring. Sist jag skrev var i maj och sedan dess har det fortsatt att eskalera och pappa har varit och fortsätter att åka in och ut på sjukhus och Maria. Nu ligger han på sjukhus med 4 brutna revben, värsta gradens inflammation i matstrupen (pga. alkoholintag), spräckt armbåge som han fått sy 2 stygn och spräckt ögonbryn. Troligtvis blir han utskriven idag och då återgår det väl till det vanliga igen.. Han säger att han vill men han är manipulativ och ljuger om det mesta så jag vet inte längre vad som är sant eller vad han säger för att han tror att vi vill höra det.
Jag blir stressad varje gång min telefon ringer och det känns som att jag måste vara tillgängligt hela tiden om det skulle vara något eftersom att det ända han har är mig, min farbror och min storebror (min lillebror har sagt upp kontakten med pappa och min storebror är nära till de också). Det är så påfrestande och svårt, jag pratar med soc och pappas kontaktperson som är superbra men han är maktlös och det är semestertider så det är omöjligt att få någon hjälp..

Hur mår du, har du kunnat komma tillbaka efter allt som hänt dig och bortgången av som fd. särbo? ❤

@Moonlight Jag blir så ledsen att höra att du också ska behöva känna den där oron, från båda dina föräldrar! Att man ska behöva vara förälder åt sina egna föräldrar, hur ska man orka? Samtidigt som man ska fokusera på sig själv och sitt egna liv. Jag har också funderat på att söka mig till en anhöriggrupp men steget dit känns så långt, jag har nog själv inte insett att jag behöver det samtidigt som jag vet att jag behöver någon form av stöd från andra som är i samma situation. Hur går det för dina föräldrar och hur går det för dig, får du någon ro?

@Dearself Jag har inte riktigt orkar hitta in hit vilket jag nu inte förstår varför när jag läser alla fina meddelanden och stöttningen jag får härifrån. Det har tyvärr inte blivit bättre sedan sist utan snarare tvärtom. Pappa åker in och ut och är just nu inlagt på sjukhus med brutna revben, sprucken armbåge, inflammation i matstrupen mm. Troligtvis skriver dom ut honom idag och allt återgår till "det vanliga" igen. Jag pratade med hans kontaktperson på Soc som är jättebra men maktlös... Jag kan inte se något stopp i detta och pappas kropp och psyke kommer inte orka så länge till, han blir skörare och skörare för varje gång vilket är fruktansvärt att behöva se på ifrån sidan utan att egentligen kunna göra någonting.. Hur går det för din son och hur klarar du dig?

Det är nu 2,5 år sedan mamma dog på sjukhuset. Hennes epilepsi pga alkoholen vill inte sluta. Hon gick in i status epileptikus, så de fick söva ner henne de sista dagarna. Mina systrar och jag turades om att vara hos henne den sista månaden och vaka de sista dagarna. Det förde oss samman på ett fint sätt och det blev ett fint avslut. Jag och en av mina systrar var hos mamma när hon dog och vi höll hennes händer. Det blev ett fint rofyllt farväl.

Min pappa dog 10 månade senare i sömnen. Han slutade att dricka när mamma dog. Han orkade inte mer. Hans kropp var så sliten och sorgen förlamade honom. Jag tog hand om honom till han dog. Det blev många fina samtal och han öppnade upp sig och berättade sin livs historia. Det fanns svåra dagar då hans demens ställde till det. Då kunde han få panik och springa runt och ringa på hos grannarna och leta efter mamma. En gång var jag tvungen att ge honom sömntabletter (jag hade ju ett eget liv med familj och arbete och behövde få sova) till natten. Då som han lugnt en hel natt och mådde bättre nästa dag, utvilad. Jag är glad att vi fick dessa månader och sorgen drabbade mig hårt när jag hittade honom död i sin säng. Jag var inte beredd och allt som sen hände med ambulans, polis, läkare och när de tog bort honom var så rörigt och ofattbart. Senare fick jag rapporten från rättsmedicin. Cancer (stora som cigarettpaket 2 st), de flesta inre organen var helt slut, levern var såklart helt förstörd, alla kärl var igenkalkade. Det fanns typ inget i hans kropp som var ok.

Idag kan jag tänka tillbaka och minnas det som var fint i min barndom. Det fina med mina föräldrar och de personer som de var. Jag har bearbetat mina trauman och kan nu släppa taget. Det har varit svårt men har nu accepterat det som varit. Jag lever ett nytt liv, på ny ort, där ingen kände mina föräldrar. Jag skapar mig nya minnen och älskar att vara med min familj, min dotter, barnbarn, mina syskon och deras familjer. Det är en ny tid för mig nu....

@Hallonpaj ja så är det nog, försöker läsa på och lära mig en massa!
I och med att han lovar mig att inte dricka så är ju min känsla när han nu tre dagar i rad druckit starköl mitt framför mig som om han skulle vara otrogen!!
Jag har inte påpekat något utan hållet mig neutral vill inte se honom i ögonen längre…
Han tiggde åt sig Citodon hemma hos våra bekanta som hen hade kvar efter en operation i våras!
Tror inte han tog några där men nu när vi kommit hem så tog det inte lång tid… när jag la mig sluddrade han och pratade osammanhängande (jag vet att han inte druckit då kan kom hem kl 22) å detta var för 45 min sedan.
Just nu är jag så djävla förbannad

Ofta är de friskare än oss anhöriga.
Ofta har de rätt i att vi knyter an för hårt.
Vi står inte stadigt själv och behöver ibland (eller alltid) någon annan person/djur/hobby för att vi ska känna att vi lever eller är värda.
Men självklart vill de ibland också ge igen för alla de bistra sanningar vi levererar.
Jag har tex alltid haft hund.
Denna hund har då alltid funnits med som en buffert mot alla människor.
En trygghet,någon att lita på som aldrig sviker.
Jag har sett det som att jag är den sanna djurvännen,vilket jag är.
Men också sett min lite för starka koppling som ibland ger den skyddande barriär jag behöver.

Jag tror att du på riktigt håller på att se dig själv med klarare ögon.
Detta gör väldigt ont ibland och man vill inte se sittstora hjärta som delvis egoistiskts.
Dvs man hjälper andra för att själv få må bra.
Fortsätt jobba och tänka.
Men var snäll med dig själv och låt digbockså vila från alla tankar om du klarar det.

Hej Lotta och varmt välkommen hit!

Vad fint att höra att du har fattat ett beslut som känns rätt för dig, där du väljer att ta hand om dig själv. Du har gjort nya försök med relationen förut och snabbt märkt att gamla mönster återvänt. Klokt då att prioritera dig själv. Det låter som att du har haft det jobbigt i relationen och att fokus har legat på din partners mående, snarare än på ditt. Trots det är det förstås oerhört smärtsamt att avsluta en relation. Det är även lätt att tvivla på sig själv när den andra parten bedyrar sin kärlek och lovar bättring. Därför är det inte alls konstigt att du "gick på den igen", som du skriver, utan snarare mänskligt.

Vad kan du göra framöver för att påminna dig själv om hur det har varit tidigare och att ditt mående är värt att prioritera? Vad finns i ditt liv som ger energi och mening, som du kan ägna dig åt nu under den tuffa perioden efter uppbrottet?

Skriv gärna här och berätta, här finns många som känner igen sig i dina erfarenheter.

Varma hälsningar,
Amanda, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hur har det gått?

Jag har läst och undrar hur du har det nu @vadgörman. Det är svårt när man så innerligt önskar tillbaka de fina sidorna hos den man älskar. Min erfarenhet är att vi är väldigt många som väntar och hoppas alldeles för länge. Och att priset får vi själva och våra barn betala. Tiden får vi inte tillbaka, men framtiden kan vi påverka. Det är missbrukarens val att följa med på ett nytt spår och ett ärligt liv. Vi kan inte välja åt någon annan. Det fungerar inte, hur mycket man än hoppas och tror.

Precis som du säger det behövs mer än avgiftning och det bör ske i anslutning till avgiftningen. Så blev det tyvärr inte men en vårdplan är planerad och kanske kan det vara något positivt med att hen återgick i missbruk omedelbart och t.o.m. att levervärdena var dåliga. Det innebär ju att man förhoppningsvis tar hänsyn till detta i vårdplanen och därmed finns större möjlighet att få rätt vård. Kanske kommer man underfund med att din vän behöver vård på behandlingshem t.ex. Jag vet självklart inte hur man planerar, men i slutändan handlar nykterheten om motivation. Ett råd till dig försök att inte lägga energi på det du inte kan påverka t.ex vårdplanen. Det leder ingen vart. Inte lätt men man mår bättre av det själv. Fint att du bryr dig om din vän men glöm inte dig själv. ❤

Fina du, tack för ditt inlägg! Ja, innerst inne vet man ju när något är fel. Igår var en bra dag, man glömde nästan allt som är dåligt. Idag minns jag igen.
Han och ungarna pladdrar samtidigt med mig på mataffären, jag fick ingen tänkero, än mindre chans att få en syl i vädret. "Vad ska vi handla", typ.
Jag sa ifrån, att "nä,nu är ni tre stycken som pratar samtidigt , jag kan inte tänka". En normal reaktion i min värld hade kanske varit att tystna lite. Men han vände på klacken och gick. Hittade honom efter ett tag.
Jag tänkte inte mer på det. Men det gjorde tydligen han, för väl i bostaden där vi är nu på semestern kom det:"nä jag tycker du svarade så otrevligt så jag gick" (lättkränkthet!!) Jag svarade tillbaka att han borde jobba på sin lättkränkta sida, och att jag inte tycker han borde ta det så allvarligt. Av ungarna och han var det bara han som tog illa vid sig.

Jag påminde honom o. Hur han själv betett sig när vi var i affären en annan gång. Då lackade han ur och började snäsa, ryckte matvarorna ur näven på mig (folk tittade), och för vad? Jo, för att jag och sonen gick iväg för att hämta servetter. :-O

Undrar om han börjar känna abstinens...( om han nu dricker igen)
Denna vecka kommer han på inget sätt att kunna dricka (om det är det han saknar)
Suck...Flera har konstaterat att han är ganska jag-fixerad och omogen i mångt och mycket, ändå blir jag så besviken varje gång.

Hur orkar man gå runt och vara lättkränkt???

Jag blir också så full av hopp av att få höra att andra har klarat sig bra och kommit ut på andra sidan detta! Att det ordnar sig med boende. Jag har rätt bra lön och när vi skiljt oss kommer jag bara ha csn-lån i skulder, så visst borde jag kunna få lån på hus? Hoppas att det dyker upp något som passar. Skönt att höra, behöver ständigt att påminnas, att lita på magkänslan.

Hej och tack för din tråd. Känner igen mycket och när jag läser blir det som punkter som konfirmerar det jag ju egentligen VET.
Magkänslan. Den vill inte ljuga, min hjärna vill säga åt mig att jag övertolkar eller är nojjig men när man varit med en alkis VET man när det är fel. Det gör bara så ont att inse.
Gaslighting och lögner. Den jag älskar älskar A mer och går i ledbandet.
Tröghet. Hatar trögheten.
Lättkränkt. Människan man haft nära samtal med går inte att nå.
Humorbrist. Jäklar vad humorn försvinner när A tågar in.

Jag blir full av hopp och imponerad av dig. Du går igenom ett helvete.
Jag har just gått igenom skilsmässa (med nykter alkis så inte av den anledningen) och mina spontanråd är:
Familjerådgivning. Vi valde en ny rådgivare (vi har gått tidigare) som nu följt oss igenom. Hon började bra: ”nu ska ni gå från kärleksrelation till att ha en föräldrarelation”.
Boka möte på banken där ev huslån finns. Jag sa som det var ’vi ska skiljas och sälja hus och ev köpa nytt hur gör man och kan du rekommendera mäklare’ Att få svar på en del frågor runt ekonomin lugnade(har inte gott ställt så små marginaler)
Tala sanning med barnen. De känner av och vet ändå. Att prata om det och att prata om att man kan vara både glad och ledsen samtidigt är bra att veta och inte farligt. ”Jag är glad att titta på film med dig men gråter samtidigt för att vi ska flytta hur känner du?”

Vill skicka pepp o kram! Det som händer nu är rätt. Kom ihåg att det du känner är rätt.
❤️

Önskar lycka till@Mimzan

Så mycket sorg. Känner igen det där att bli allergisk mot alkoholen, det blir att inget blir roligt, ångest i magen, spänt.
Jag är nu i situationen att ha brutit med min partner tills han är nykter. Å ena sidan vet jag att det är det enda att välja men samtidigt skriker det i mig. Men vet att det inte går att slåss mot missbruket, den matchen måste han gå själv. Försöker jag går jag sönder och förlorar medan han faktiskt kan vinna. Jag önskar som helvete att han vinner.
Ja jag tror man måste lämna.

Vill bara säga hej och skicka styrka så gott det går. Det är ett helvete att leva med Kung alkohol i hemmet.
Jag tror den som dricker inte kan förstå det lidande hen åsamkar, missbruket upptar hens hjärna så empatin blir svag.
Det gör så ont att älska en alkis, kung A vinner alltid så länge han är kvar.

Han kommer förmodligen sluta smygdricka nu iaf

Är just nu på mitt livs sämsta semester, trots att vi är hos goda vänner… han dricker nu starköl och vad själv om dem fast ingen annan drack igår! Nu har de börjat för dagen å jag vet inte hur det ska sluta 😭
Räknar bara ner tills vi kommer hem då tar jag min väska och åker till en kompis ett par dagar!
Han har gjort sitt val och jag gör mitt!
Han är i övrigt ganska kylig, svarat knappt på tilltal inte vänlig, han har taggarna utåt så jag inte ska attackera.
Det kommer jag inte att göra heller utan jag är typ som vanlig dock inte fysisk (pussas å så)