Senaste kommentarerna i forumet

@Tröttmamma Hej, oj kände igen mig själv såå mycket det du skrev. Är i samma sits som du. Jag orkar inte heller. Varit ihop 17 år men han har väll hållit på 10 år, mest helger, semestrar. Samma här, hatar sommaren för jag vet att då kommer han att dricka mer och oftare. Han slåss inte nen han blir otrevlig i mun, svär, och spelar hög musik.
Känner skam, sviken mot barnen. Varför har jag låtit detta pågå så länge.
Jag känner skam, varför har jag inte gått tidigare? Hållit ihop för barnen, har tre tillsammans, men det är som först nu jag själv fått upp ögonen, barnen far ju lika illa som jag. Varför har jag hållit mig kvar så länge?... känner att det är inte bara gå. Har inte fast jobb, vars tar jag vägen?

Ställde faktiskt ett ultimatum igår, familjen eller flaskan. Och han sa att jag måste nog tag tag i mitt drickandet. Men hur ska jag lita på att han menar detta nu? Han har sagt det förr, Ska jag hjälpa honom? Ska jag stanna ( igen?) såå kluven.

Hej Blueeyes, nu är detta ett tag sedan men detta är exakt mitt problem också, det var som att läsa som jag skulle ha skrivit detta.

Hur har det gått för dig?
Jag hade nu haft ett allvarligt prat med min man, ett ultimstum. Flaskan eller mig. Han säger att han nu ska sluta, men jag vågar inte tro honom. Har varit ihop i 17 år och han har som hållit på från och till, oftast helger i 10 år. men nu har jag fått nog. Känner skam att jag varit så snäll med honom, hållit ihop för barnen. Men nu inser jag att barnen far ju lika illa som jag, jag känner mer skam att jag borde ha lämnat honom tidigare. Men hur går man tillväga? Ska jag ge honom en chans till??

Skrev ett långt sms där jag klargjorde att jag inte önskar mer kontakt i natt.
Fick tillbaka att jag var världens hemskaste människa. Sms har haglat på tlf. Nyss ringde jag ambulansen och beskrev precis det han smsat mig.
Spyr blod, blixtrar i huvudet och tror han börjar bli galen.
Jag fixar och vill inte mer nu. Hoppas att ambulansen tar med honom och att myndigheter tar över.
Orkar öht inte ha kontakt med honom eller vara ett stöd.
Har ångest, känns som att detta är helt bortom kontroll.
Jag kan inte göra mer nu, jag orkar inte mer.
Vill han inte så går det inte.

@seriequeen Han sa att när jag är ensam och jag inte vill vara ensam men jag är det ändå så börjar jag må dåligt och då tar jag ut det på honom för att jag inte ska må dåligt själv och behöver ta med honom med mig. Vilket är jättetråkigt. För så känner verkligen inte jag och om det är så vill jag inte göra det. Men hans uppfattning är att jag överdrev det. Att jag överdriver att han inte prioriterar mig tillräckligt. Jag kanske söker mig till destruktiva förhållanden och verkar inte kunna ta mig ur.

@seriequeen Han sa att när jag är ensam och jag inte vill vara ensam men jag är det ändå så börjar jag må dåligt och då tar jag ut det på honom för att jag inte ska må dåligt själv och behöver ta med honom med mig. Vilket är jättetråkigt. För så känner verkligen inte jag och om det är så vill jag inte göra det. Men hans uppfattning är att jag överdrev det. Att jag överdriver att han inte prioriterar mig tillräckligt. Jag kanske söker mig till destruktiva förhållanden och verkar inte kunna ta mig ur.

@seriequeen Han sa att när jag är ensam och jag inte vill vara ensam men jag är det ändå så börjar jag må dåligt och då tar jag ut det på honom för att jag inte ska må dåligt själv och behöver ta med honom med mig. Vilket är jättetråkigt. För så känner verkligen inte jag och om det är så vill jag inte göra det. Men hans uppfattning är att jag överdrev det. Att jag överdriver att han inte prioriterar mig tillräckligt. Jag kanske söker mig till destruktiva förhållanden och verkar inte kunna ta mig ur.

Vi pratade om allt nu, för han sa att han tog upp om att jag blir impulsiv. Jag säger mycket när jag är arg och ledsen som jag ångrar sedan. Och jag sa förlåt för det 2 gånger och då sa han ja förlåt för jag träffade min kompis. Och då blev jag arg och sa att det handlar inte om det, han klickade mig 7 gånger vid olika situationer när vi pratade. För exempelvis med den situationen igår så kände han att han inte kan träffa sina kompisar utan att det behöver bli en grej och utan att jag ska bli arg och sur och han sa att jag ljög för jag sa att jag inte tror på att han inte vill träffas mer än 4h i veckan och jag sa bara att jag tror att du vill träffa mig mer än 4h i veckan men att du inte kan.Och han sa att om vi skulle träffas 70h i veckan så hade inte det heller spelar någon roll. För det hade aldrig varit tillräckligt för mig och jag sa att då får jag motbevisa dig. Och då blev han tyst. Han sa att han gör allt han kan för att kunna träffa mig och flyttar på massvis med saker redan för att träffa mig och ja då vet jag inte vad vi ska göra. Det här är så hemskt. Det gör ont i varje del av mig. Måste skriva av mig nu. För det här är hemskt. Han sa att jag drar ner honom och får han att må dåligt för att jag mår dåligt av det här.

Ja lite så. Och han kanske förstår mer om jag säger att det är som jag blir känslomässigt avvisad, jag vet inte hur jag ska förklara att jag känner mig bortvald och inte prioriterad för han blir det som att det är mina känsla och han kan inte göra något åt det. Som att han inte ser sitt egna ansvar...@Nora81

@seriequeen ja, jag måste ju säga att det låter bekant. Så gjorde mitt x också. På så vis blir man ju känslomässigt avvisad. Det bryts man ner av i längden. Det låter inte riktigt som att han har tillfrisknat isånafall skulle han klara av att förflytta sitt perspektiv.

@Hillevi tack snälla för stödet. Det värmer och jag kan bara säga detsamma. Du skriver så bra och jag följer din tråd. Kram

När jag även pratar med honom så säger han alltid att han också har saker som han tycker jag gör fel. Och blir lite som han vill inte lyssna utan tar tillbaka det till mig istället @Nora81

Jag kan prata med honom men han förstår aldrig. Han förstår inte vad han gör för fel och vet inte om det är för de sätter sig själva i programmet så mycket att i hans fall har han glömt människor runt om@Nora81

@seriequeen fattar att det gör ont. Jag skulle också få ont. Han verkar ju sätta ju dig som sin sista prioritet. Han behöver ju vara öppen och prata med dig om anledningen. Kan du prata med honom om ditt? Tycker absolut inte att du överdriver alls.

Det gör inget. Ja han vill förstå och ändra sig. Men när jag försöker förklara så förstår han inte och jag vet inte om han
Kommer kunna ändra eller släppa in mig i sitt liv. Jag förstår inte hur svårt det ska vara att man ska kunna/vilja umgås med sin flickvän mer än 4h i veckan. Känns lite som han känner att han aldrig gör fel. Jag skrev förlåt för min del i bråket. Han bara läst och svarade inte. Absolut att jag vet att han var upptagen då men han hade alla andra timmar på sig att svara också. Man känner sig så bortvald och utanför och det gör så ont. Utanförskapet är för jobbigt... det gör ont i hela mig@Nora81

Nej asså han har gjort alla 12 stegen. Asså vi träffas 4h per vecka och känns som allt han säger är bortförklaringar. Typ som igår kunde vi inte träffas för det blev för stressigt men att träffa en kompis och kolla på fotboll gick bra. Jag vet inte om det är jag som överdriver. Eftersom typ som igår så förstår inte han vad han har gjort, varför jag är ledsen över det. Han kan inte själv se att det är fel. Han går på möten 4ggr i veckan. Sponsrar 2 personer och gymmar 4-5 ggr i veckan. Han säger själv att han inte har någon fritid. Men känner att det blir lite som han väljer mig eller sina kompisar... jag förstår då inte som igår varför han inte bjöd med mig. Man känner sig inte välkommen heller bland hans kompisar... @Nora81

Förlåt jag läste igenom tråden och såg att han varit nykter i 3 år.
Känner med dig för jag förstår hur det är att känna att ens hjärta tillhör någon som inte ger tillbaka det man behöver i en relation.
Men med 3 års nykterhet så behöver man ju kunna närma sig sin partner lite mer om man ska ha en. Kan respektera att han är rädd om sin nykterhet och att relationer kan vara den svåraste triggern. Vill bara flika in med en stöttande kram och att du ska inte vara rädd för vad människor tycker. Vi är många här på forumet är i liknande situationer med partners eller x som inte ger oss ngt tillbaka.
Fortsätt att skriva, det är skönt att öppna sig för andra här. Det är tryggt för att det är anonymt. Kram

@seriequeen jag vill bara börja med att säga att jag själv levt i en relation där jag blir lovad guld och gröna skogar och sedan blir behandlad som skit. En periodare. Jag ska inte tala om för dig vad du ska göra för det vet jag att man gör vad man behöver när man själv är redo för det. Men att du ska vänta på att få träffa honom 4 h varje månad är ganska extremt. Vad är anledningen? Går han på behandling och jobbar med sitt tillfrisknande?

Jag förstår inte hur han kan säga att han älskar mig men sen inte visa det. Jag förstår inte. Att bli behandlad såhär gör bara ont.

Nu har det gått 1V sedan han lovade att vi skulle träffas mer än 4h i veckan. Det slutade med att om jag inte hahah upp saker så sket han i att träffa mig. Han har ombokat mig 3 gånger för att träffa andra, senaste gången sa han att det blir för stressigt att träffas för har så mycket saker att göra. Men det var inte för stressigt att kolla på fotboll och äta middag med sin kompis. Känner mig så bortvald. Känns som att när han behöver mig finns jag där. Men är så bortvald i övrigt. Ska bara finnas där. Utan krav..

@Nora81 - en varm styrkekram till dig! Du är värd det bästa, ungefär rakt det motsatta till vad han verkar vara förmögen att ge dig. Ta hand om dig <3

In haglar varierande sms i takt med fyllans utveckling.
Jag är ett fetto, äcklig, bilder på han och x som han befinner sig hos som är närgångna,till att han ska ta livet av sig utanför min port.
Var det fel av mig att skriva att han kunde dra åt helvetet för all framtid efter att han försökte locka mig tillbaka imorse. Nej. Saknar alkolisten totalt självinsikt.
Han har levt ett dubbelliv i snart två år och jag förstår att det är bekvämt att ha någon där som stöttar och älskar en när man har druckit färdigt för ett tag. Utan att ta ansvar för vad man gjort eller sagt på fyllan.
Ser hur korkad jag varit. Trott och stöttat och inte fått ngt som helst som kan liknas vid kärlek.
Blev uttråkad tillslut, kände mig som en morsa började snarare tappa respekten för människan. Varför lägger man så mkt ansvar på anhöriga? Borde det inte satsas på stöd för anhöriga som blir psykiskt misshandlade, som inte vågar lämna, som tillslut badar i skam och skuld för alkoholisten är ju sjuk.
Borde jag vara mer förstående, förstå att det är en sjukdom, ha överseende med lögner, psykisk misshandel och skumma kontakter med andra människor.
Nej, tillslut tänker jag att man får nog. Tillslut är ilskan den enda självbevarelsedriften man har när man blir reducerad till ett objekt, en slagpåse, en känslomässig papperskorg och samtidigt ska vara ett stöd.
Fattar inte vilken värld jag levt i de senaste två åren men jag blir chockad över allt. Blir chockad över att jag tillåtit allt, att han i sin förnekelse drivit mig in i samma förnekelse. Hela tiden. Nu är det ändring, nu satsar vi utan att någonsin förflytta sig till mitt perspektiv och se vilken skada han gjort.
Vem blir nykter utan att behöva se och lära sig sitt ansvar.
Just nu haglar sms om att han ska skära av sig huvudet utanför min port ikväll. Jag är så likgiltig att jag förvånas. Har bara kommit till den punkten att jag inte tror på ngt kring honom längre.
Jag accepterar att jag inte kan förändra honom, jag tar mod till mig att förändra mig själv för jag kommer aldrig få en vuxen relation till människan och jag accepterar skillnaden.
Gud vad många anhöriga det är som lider av detta, barn som vuxna. Jag förnekar inte att alkoholism är en sjukdom som alkoholisten själv lider av men just nu är det banne mig mig själv jag sätter i centrum.
Fy fan vad jag är trött på detta rent ut sagt.

Innan jag hade så mycket erfarenhet av att leva med missbruk så trodde jag att beroende bara fanns några få varianter. Antingen var man periodare eller också ”riktig” alkoholist. Helg-alkis var också ett alternativ. Men i mitt nu >30 åriga liv med en missbrukare har jag sett det mesta.

Det du beskriver hos din man har jag också varit med om. En ganska lång tid höll min man sig till 3,5, men de blev fler och fler med tiden. Nästan omärkligt lades det till annat ibland, lite sprit eller starköl. Sedan kom vinet in på fredagar. Tillslut tog vinet över helt och nu spelar veckodag ingen roll.

Det är inte konstigt att du inte satte ner foten direkt när folkölen kom in. Vi hoppas ju alltid på det bästa, vill tro på en ljusare framtid osv. Tyvärr orkade nog din man inte kämpa emot suget längre, men ville inte visa sitt misslyckande. Ett sätt då att omärkligt ”smyg-starta”.

Du planerar en framtid med en man som redan visar upp mycket oroande beteenden. Man intalar sig gärna att det kommer bli bättre. Det finns ju så mycket positivt också, och man älskar honom. Han kanske lovar att skärpa sig, ta det lite lugnare, och tiden går och barnen kommer. Det blir inte bättre. Sakta går spiralen nedåt och själv faller man in i medberoendet (den insikten kommer dessutom långt senare).

För att kunna fortsätta med denna man ser du som enda utväg att sluta tjata och oroa dig. Enligt min erfarenhet så kan det fungera för att få ett lugnare förhållande. Men problemen kommer inte stanna på den här nivå. Med all sannolikhet kommer beroendet fördjupas. Och det oavsett vad du gör. Det är missbrukaren själv som måste komma till insikt för att något ska ändras. För många kommer aldrig den insikten och vi andra hänger med ner i djupet.

Jag är ledsen, men jag ser inget lyckligt slut här. Du kan förstås ställa ultimatum, men när löftet sedan bryts och ni har ett liv och en familj tillsammans, då blir det SÅ mycket svårare.

Det är morgon med kaffe igen. Har varit ute med hunden. Sol, och kan nog bli varmt idag. Har haft några riktigt fruktansvärda under-isen-dagar. Insett att jag verkligen behöver hjälp för att ta mig igenom detta och ut på andra sidan. Samtal och medicin, som jag bett och ska be om. Det är ju inte bara situationen nu, utan en långvarig nednötning av mig själv och av de egna behoven. Största problemet är den starka ångesten. Den försvagar mig så mycket. Och är fruktansvärd då den övergår i panikångestattacker. Så kan jag inte hålla på att leva, utan måste få bra hjälp.

Behöver också ta mig bort från exet och det gemensamma - det genererar känslor av kaos, ångest, icke-kontroll. Jag håller på praktiskt att ta mig bort, för jag måste det, och det handlar om logistik. Vännerna lovar att hjälpa och jag känner mig så oerhört tacksam över det. Vill få ett avslut helt enkelt. Och få tillbaka mina pengar. Bli fri från det som ännu binder oss.

Tänker: det kostar mycket att bli "fri", men jag kom till en punkt där jag mådde så dåligt att lämnandet framstod som en överlevnadsreflex: det var mitt liv eller min partners. Kände mig som en grå askhög utan något eget. Att hjärtat inte längre satt i den egna kroppen utan var utlagt på entreprenad. Och INGEN såg mig. Varken min partner eller jag själv. Allt bara snurrade fortare och fortare åt fel håll och jag började tappa greppet. Hade ingen motståndskraft. Inga gränser.

Inga gränser - så nu gäller det att bygga upp sig själv. Koppla om de felkopplade energiledningarna. Samla den egna kraften till det egna. Vila, frigöra sig praktiskt, och våga kasta sig ut i det nya och bitvis okända livet som kommer se annorlunda ut än det gamla. Ha tilltro till det nya. Att det ordnar sig, att det blir bra. Att det kommer att fungera. Vända oro till ro, också om det tar tid att komma dit.

En sak är dock säker: att vända oro till ro i ett förhållande tillsammans med exet hade aldrig gått. Problemen alltför många. Jag är själv inte världens starkaste person (har t.ex. haft min ångest av och till genom livet men varit förhållandevis ångestfri under många år pga bra medicinering) men vet i alla fall att det finns förutsättningar för en god balans. Ja, om inte energin läcker iväg på fel saker. Om jag är snäll mot mig själv och tar hand om mig själv. Det mest idiotiska är att jag ju VET om min skörhet men att jag p.g.a. mitt medberoende gått in i relationer (exet är inte den enda genom åren) som absolut inte kunnat bära denna. Utan där jag bara behövt vara stark. Enbart stark. Tills jag blivit nednött. Det är mitt sorgliga mönster. Ja, min sorg. Är tillräckligt gammal nu för att inse att jag inte har råd att göra om samma misstag igen. Dvs. råd som i betydelsen kraft. Har heller inte viljan, men jag har ju heller inte tidigare "planerat" för kaos och skit - dock har jag inlett förhållanden ringande varningsklockor till trots genom åren. T.ex. med exet där jag redan från början "såg" drickandet. Även om jag inte såg helhetsbilden. Det pusslet började läggas först i samboskapet och då hade vi redan varit tillsammans länge. Den omfattande problematiken. Den hade kunnat döljas mera under särboåren.

Har haft en mening i huvudet från en norsk låt "Bär mig över, denna bron kan jag inte bygga" - så har jag känt i tröttheten. Att jag behöver bli buren över nuets avgrund. Och jag bärs ju av kärleken från vänner, min mamma. Hunden. Och ska bli lite professionellt och medicinskt buren också hade jag tänkt för att jag behöver det. Dra i handbromsen, lägga ny grund. Jag behöver ta hjälp för att inte gå ner mig mer, för att få läget att vändas åt rätt håll. Jag är tacksam över att jag inte är rädd för det, och över att jag har förmågan att inse det. Då gör jag så gott jag kan. Och så skriver jag enormt mycket dagbok, det är också terapeutiskt. Och jag tänker att när denna tid är över har jag ett dokument över den och över vad jag klarade mig igenom.

Tack för att det går att skriva här. Jag önskar alla en vacker och lugn söndag.

Ja denna oro, vaknar också med tryck över bröstet. För mig är det stressen med att börja städa upp det praktiska så som röja i vårat hus, sälja och jättemycket på jobb.
Vi som går får aldrig upprättelse, en mindre för dig när ditt ex inte ens finns kvar på detta jordeliv och vi går ju oftast inte för att kärleken är över utanför att inte gå under. Jag misstänker att mina som dina, hans anhöriga är djupt medberoende, inte ett ord här heller, ingen fråga nånsin hur mår du. Nu har mitt ex tvångsvårdast på sjukhus 1 vecka, jag vet inte ens om dom vet. Vi fortsätter kämpa på, kram