Senaste kommentarerna i forumet

Varmt TACK för era kloka och inkännande kommentarer. Jag och hennes bror har pratat med henne. Som väntat var hon helt emot att prata. Vi försökte verkligen hålla oss till vår oro, det vi ser, situationer som oroar oss och gör oss rädda och ledsna. Är rädd att en del saker ändå blev konfrontativa ur hennes synvinkel, men vi gjorde vårt bästa. Det jag är nöjd med är att vi i familjen runt henne nu öppnat upp och delar våra tankar och vad vi ser, hemligheten håller på att spricka, medberoendet håller på att minska. Vi är fler som delar, som ser, som bryr oss som vill hjälpa, som kan stötta både henne och varandra. Vi har gjort en överenskommelse om att ha daglig kontakt nu under våra respektive semesterresor och ett OK att jag även har kontakt med hennes sambo. Inget smussel, vi bygger upp insynen, kontrollen och stödet öppet. Sen får vi ta det från det ... Jag återkommer säkerligen till forumet, så skönt att kunna dela detta smärtsamma med andra som vet hur det kan vara.

Finaste ni, tack för era stärkande och peppande inlägg! Idag känns det okej igen, trots att vi är iväg på semester som om allt vore som vanligt. Idag kan jag se en bra framtid, med barnen och katten. Där jag och (snart ex-)maken kan bara vänner och sams för barnen. Lite tårar föll för oss båda i bilen när vi lågmält pratade om allt vi planerat, men som nu inte blir av. Men annars en helt ok dag.. ni är underbara och jag är så tacksam för detta forum. Det går verkligen upp och ner!!!

Hej stardustinthesky och varmt välkommen hit!

Vilken tuff situation du befinner dig i. Utöver att din man dricker stora mängder alkohol utsätts du för elaka kommentarer och fysiskt våld riktat mot både dig och barnen. Vad bra att du vill skriva om det du är med om, och vad bra att du har berättat om hur du har det för dina närmaste. Att söka stöd hos andra är ofta ett bra sätt att hantera de tankar och känslor som dyker upp, samtidigt som en får andras perspektiv på det en är med om.

Psykiskt och fysiskt våld, oavsett eventuell alkoholproblematik, skapar ofta processer som kan vara svåra att förstå. Många tycker det är hjälpsamt att prata med en professionell kontakt för att få stöd och hjälp. Som någon skrivit här ovan ansvarar Socialtjänsten för att du och barnen ska kunna känna er trygga. En annan instans som har stor kunskap och erfarenhet av just våld är Kvinnofridslinjen, där det är möjligt att vara anonym: http://kvinnofridslinjen.se/. Har du varit i kontakt med dem vid något tillfälle?

Det kan också finnas fördelar med att berätta om fysiskt våld som en själv eller barnen utsätts för inom sjukvården eller för Socialtjänsten. På så sätt dokumenteras eventuella skador, vilket kan vara till hjälp t.ex. när Socialtjänsten beslutar om insatser.

Jag vill verkligen betona att inget av det du utsätts för är ditt fel. Varken du eller barnen ska behöva känna rädsla i er egen hemmiljö. Här på forumet finns många som delar dina erfarenheter, du är inte ensam!

Ta hand om dig och fortsätt gärna skriva här.

Varma hälsningar,
Amanda, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ja det blir som en sorgeprocess, känns ändå på rätt väg. Har träffat en kille som det inte är seriöst med men kul för min skull lättare att gå vidare. Och han vet att jag inte kommer ha något förhållande än på ett tag så det är skönt att vi båda står där. Han har också precis gjort slut med sitt ex. Så det känns ändå mycket lättare. Varje dag blir lättare. Också lättare när man hör familjen prata om vad mitt ex sa till släkten att han var fotbullshuligan och släkten bara vad säger han för något? @Ullabulla

Hej och tack för svar!
Jo han kom ut, en omtumlande vecka och sen drack han igen. Han kunde inte pga levervärden medicinera (typ variant antabus) och kunde inte hålla emot.
Kung Alkohol regerar. Nu ska han ’dricka måttligt’ tills värdena blivit bättre och få medicin då.
Förnekandet är det svåraste. Jag hatar skiten!
Frustrerad också över att han får en exklusiv vårdinsats men sen släpps ut utan livlina. Varför lägga medel utan att kunna lyckas? Kroppen kan renas men själen som missbrukar blir inte frisk för det.
Jo det ska göras en vårdplan och han ska få samtalshjälp och medicin, det är fantastiskt men glappet mellan utsläpp och vårdplan var för långt.

Ja men ska de bo halva sin tid med någon som de inte riktigt litar på då jag i så fall väljer att lämna? Tänker på mamman i hässleholm som valde att ta sina barn med sig framför tåget. För ingen lyssnade på henne. Det är ju absolut ingen självklarhet att man får barnen på heltid. Nu har jag inga såna tankar men det visar ju verkligen hur stark rätten till båda föräldrarna är.

A A A . I mitt huvud när ja vaknar.
När ja lägger mig. O drömmer om honom också😪 Hur får ja ut honom från mitt huvud? Ja kan inte sortera verkligen. Är så fruktansvärt känslostyrd. Vi hakade verkligen i varann på ett otroligt sätt som var drömmen i början men skapat ett rent helvette nu efteråt. Alla anklagande ord som nu spelas upp i huvet om o om igen. O ja måste ifrågasätta vilka ord som var pga hans egen ångest och vilka ord som han hade rätt i. Därför ja var inte mottaglig alls för nån kritik. O då tvivlar ja så mycket på mig, vad ja trott mig gjort bra men kanske inte alls är bra. 😪 Som att ja curlar min dotter. O hon är inte trygg med mig. Att ja är i min egen värld o hon inte vet var hon har mig. Att hon o ja har en absurd relation som är mycket tillsammans. Ja förstår inte 😪 Ja är ensamstående o har en dålig uppväxt bakom mig. Ja vet inte vad en fungerande relation är. Definitivt inte till en man. A sa att ja skulle tänka till hur ja tar hand om mitt barn därför hon kommer få problem senare i livet 😪 Ja känner mig inte trygg o ja känner mig misslyckad. Vill inte ha det här livet ja har med alla tankar o problem att urskilja en full dåres tankar med normala värderingar .

Jag tycker du verkar otroligt stark, och målmedveten..Den styrkan behövs nu framöver..Vi med a-beroendeproblematik, är väldigt olika..Men dom flesta har en hjärna som är beroende av alkohol..Det kan vara så som många beskriver, att alkoholen går före allt annat..Då har oftast dom personerna stängt av mycket känslomässigt. Jag tror det är därför du upplever din man så kall, och avstängd..Jag är själv a-beroende, men började leva nykter för ca 5 1/2 år sedan. Jag levde då med en man som drack..Han gömde och smusslade, med alkohol när vi skulle sluta dricka båda 2. Jag hade också en känsla om att han ljög för mig..Han var undvikande, och betedde sig skumt. Efter några månader av vånda, så frågade jag honom, flera gånger vilket han väljer? Han svarade ”Vet inte”. Jag frågade honom, om han trodde han kunde dricka socialt framöver? Ställde frågor så många gånger, på olika sätt, tills jag fick ett svar..Ja han trodde han kunde dricka lite. Vilket inte går för någon med A-beroende. .Då tog jag kontakt med bank, för att kolla lånemöjligheterna? Det gick fint! Jag visste att det skulle bli svårt att få ut pengar av sambon..Så jag räknade ut en lägre summa eftersom han stod som ensam ägare på huset. Det gick han gick med på..Jag orkade inte ta in jurist, bara jag kunde köpa ett hus. Jag jobbade som en galning. Sa till barnen, att nu sparar vi pengar till huset..Dom förstod, och bad inte om saker i onödan..Jag planerade i huvudet delning av möbler, handlade extra kläder till barnen. Extra hygienartiklar mm Så jag slapp att köpa så mycket sen. Förberedde och planerade med barnen, så dom var med på noterna.. Barnen var 13, och 19, och 2 var vuxna. Dom hade också för längesedan lessnat på pappans drickande, och var rädda om min nykterhet. Jag tog med barnen på husvisningar. Visst kändes det jobbigt många gånger..Men det var det absolut bästa jag kunde göra om jag och barnen skulle få ett gott liv❤️..Jag var lite klen ibland, men fick mycket stöd på Forumet och av mina vänner och vuxna barn..Jag har en lååång tråd om själva separationen på forumet. Du kommer att klara det fint. Du är så mån om barnen..Och dom kommer må bra när mamma mår bättre..Lugn och ro utan alkohol i ett mysigt hus och utan en supande och , ljugande partner, önskade jag mig, och det har jag nu..❤️💫

Det låter som en mycket jobbig situation du har..Men du kan förändra..Bra att du har börjat öppna upp för samtal med vännerna..Det gör att du kan ta fler steg i rätt riktning. Din man gör stora skador på barnen..Både fysiskt men framförallt psykiskt. Jag känner till liknande situationer, och familjeförhållanden som ert. Där har barnen beskyllt mamman som låtit det fortgå, och inte separerat. Det kan komma senare när barnen blivit äldre..Du låter förnuftig och stark. Ta kontakt med någon, som kan hjälpa dig vidare. Kommunen har ju många olika personer som kan hjälpa till. Familjeteam, osv. Ta hjälp snarast, innan barnen far mer illa. Ofta kan det vara svårt när man är mitt i situationen. Du kan välja ett fritt och bra liv, barnen kan inte välja alls. Styrkekram. 🍃

Håll i harmonidrömmar.
Han dricker och verkar inte vilja/kunna sluta.
Det är en tung tid och mycket sorg du har framför dig.
Det blir kämpigt men sen börjar det sakta ljusna.
Fall inte för ev försoningsförsök.
Då är du på ruta ett igen.

Mycket frågor vad det gäller mannen, men jag tycker det är viktigare vad barnen tänker och känner. Tror du har mer nytta av att fråga dig varför du lever med en man som knuffar dig, är elak, kastar saker på dig och slår barnen, som är rädda för honom. Du har för länge sedan slutat hoppas på att han ska bli nykter säger du och tycker samtidigt att det är skönt???

Finns det inga tankar på att separera från mannen speciellt med tanke på att du inte känner mågot hopp att han ska bli nykter? Mitt råd är sök hjälp för egen del. Det här är enligt mig inte ett sunt sätt att tänka och du säger ju även att du fått kroppsliga symptom som beror på stress. Kurator på vårdcentralen kanske alanon, något anhörigprogram som kommunen brukar erbjuda kanske är ett alternativ. Är du rädd för mannen finns det ju t.ex. kvinnojouren att rådgöra med. Det viktiga är att barnen har det bra och dom ska varken utsättas för att bli tilltalade med en hög elak röst eller som du beskriver en "liten örfil" och inte heller se på när han behandlar dig illa.

Hur tänker en alkoholist?

Min man som jag har flera barn med dricker. Semestern är alltid en svår period. Man kan väl kalla honom periodare. Men perioderna han dricker är nog fler än de han är nykter.

Nu är vi iväg på några veckors semester i skåne. Hans packade resväska är fylld med alkohol, och nåt klädesplagg på toppen. Men han vaktar den noga, som att man inte skulle förstå. Inte en dag är han nykter.

Humörsvängningarna är stora och aggressioner kommer ofta om någon gör fel, även om han är nykter för stunden för han vet att vi ska iväg med bil tex. Även små elaka kommentater dagligen. I aggressionerna kan han även vara fysisk både mot mig och barnen. De är lite rädda för honom då han visar den sidan. Mot barnen kan det vara en liten örfil och mig kan han ta tag i, knuffa eller kasta saker efter. Även om barnen ser på. Även hög elak röst mot barnen då de gjort "fel" vilket gör dem rädda. Men det mesta är mitt fel för jag är torr och tråkig vad gäller tex vårat sexliv. För osugen helt enkelt. Otroligt misstänksam mot mig avlyssnar mig och försöker snoka. Tyvärr finns inget spännande att hitta.

Jag själv har börjat få symptom från min egen kropp det senaste året, symptom som tyder på stress. Känner mig inte stressad men jag förstår ju att situatuonen vi lever i påverkar mig väldigt mycket. Trots att jag känner mig stark, friare än på länge.

Jag har dragit ner rejält på mitt sökande efter gömmor, jag vet ju redan. Ibland letar jag ändå men känner inte att jag måste söka. Bryr mig inte längre att förmå honom att sluta dricka och jag har för länge sen slutat hoppas. Och det är så skönt.

Har mer och mer börjat fundera på hur han tänker och känner. Hur tänker en alkoholist? Hur känner han? När han är elak? Trots att han är nykter? Varför gör de så?

Och en till fråga, hur kan en kropp ändå hålla så pass bra när man dricker så ofta så länge. Detta har ju pågått mer eller mindre under många års tid. Hur kan kroppen orka? Varför blir han inte sjuk?

Ibland önskar man att han skulle bli sjuk så fler fick veta hur det står till. Ser inte hans närmsta familj, eller vill de inte se? Mamman och pappan?

Själv har jag öppnat upp mig för några nära vänner och närmsta familjen, vilket har hjälpt mig enormt.

@Mimzan
Jag känner så med dig. Jag har själv en dotter i 35-årsåldern som håller på att förstöra sitt liv på grund av alkoholen. Eller om det är alkoholen som håller på att förstöra hennes liv, kanske mer adekvat uttryckt. Det är en lurig, djävulsk sjukdom. Gros 19:s synpunkter är som alltid bra. Min dotter har inga barn, men det är så smärtsamt att se hur hennes liv håller på att gå åt pipan. Hon har jobb, lägenhet osv...hur länge? Tyvärr har jag svårt att känna hopp längre, hennes sjukdom har gått så långt. Precis som du skriver, smärtan är för stor för att rymmas i mig. Känns ibland som om jag inte orkar leva längre, men jag har två (vuxna) barn till som behöver mig. Så jag fortsätter försöka hitta ett sätt att leva med detta. Stor kram och hållna tummar till dig!

Du kommer troligen att svaja rejält.
Jag minns hur jag for mellan fri,glad,lättad.
Till övergiven förtvivlad och uppgiven.
Ofta under samma dag och ibland tom under samma timme🙂
Det är normalt och en sorgeprocess man ska igenom.

@Mimzan

Jag har inte barn själv, men annan anhörig som har beroende. Måste tära så mycket att ha son/dotter med problem. Jag har dock tagit upp drickande själv med anhöriga och det är jobbigt ...

Ett tips är att man tar upp saken ur sitt perspektiv, hur situationen upplevs.
Att hänvisa till vissa situationer kan man också göra, vad som hände och hur det upplevdes. Kanske även att ta upp följderna om hon fortsätter i samma bana.

Fast man försöker att vara "mjuk" men bestämd kan det ändå tolkas som att man går till angrepp konstaterade jag. Då är det på sin plats att ta upp de saker personen gör bra, och att också hänvisa till dessa.
Kram. 💕

Känns faktiskt lättare, kändes som att vi behövde testa för att kunna gå vidare och känner mig helt färdig. Absolut att jag saknar den fina personen som han var men resten saknar jag inte. Utan det har gett mig mer smärta än lycka. Så det var rätt att gå och är glad att han tog steget för då kan jag faktiskt gå vidare.

Haft två usla otursdagar i rad nu, maken är iväg till sina föräldrar över helgen. Jag hemma med barnen, och allt som kan strejka har strejkat. Senast kaffebryggaren som kraschade . Inombords kämpar jag mot panikångesten, och försöker hålla mig sysselsatt. Så svårt att se positivt för tillfället. Kan prata av mig med bästa kompisen men hon har ju egen familj och har ju varken ork eller tid att lyssna på mitt tjat. Och jag har väl inte så mycket att säga heller. Det värsta är känslan av panik och sen den förlamande sorgen som sköljer över mig till och från. Sen tanken på att jag kanske inte hör till detta forum eftersom det inte finns några bevis för att han dricker igen, och att han totalnekar. Hemsk helg. Imorgon åker vi på semester med barnen. Sedan hem och berätta för dem att vi ska skiljas. Jävla skitsommar detta blev.

Låter bra att berätta vad som gör er oroliga och skönt att det finns en pappa som tar hand om barnen. Sedan tycker jag det är viktigt att inte tala om vad som din dotter bör göra, tänka på att logiska argument mestadels inte har någon effekt. Som du själv skriver är det känslor som styr beroendet, känslor man inte kan hantera på ett konstruktivt sätt. Så tänker jag. Tjat, förebråelse eller tårar tror jag blir ett hinder och det bör man undvika. Sedan fick jag lära mig under ett anhörigprogram att man inte ska berätta, konfrontera följderna av ett missbruk. Tror att den beroende är fullt medveten om allt men som jag tidigare sa det är inte logiken som styr ett missbruk. Man kan ju också berätta att man är beredd att hjälpa till när din dotter visar att hon vill ha hjälp. Berätta vad som gör er ledsna. Hoppas du har nytta av något. Det är mycket smärtsamt och ibland även skamfylld att ha ett barn som missbrukar. Har själv en son som under många år haft ett väldigt destruktivt missbruk. Idag drogfri men med svåra psykiska problem som nog varit orsaken till att han levt så destruktivt. Lycka till!

@Mimzan jag har inte erfarenhet av just det.. Men jag har ett alkoholberoende och tänker ge tips utifrån mig själv..

Det viktiga är att tänka på att hon måste vilja själv. Sedan tror jag inte att man löser det på ett samtal. Jag hade rätt många samtal under lång tid innan jag själv insåg att jag håll på att förstöra mitt liv totalt.

Mitt tips gå inte till angrepp och ta det försiktigt, hon vet säkert att problemen finns men är hon inte mottaglig så ja så ett frö och jag vet att detta är svårt men ha tålamod tänk på att hon är extremt sårbar och troligen skäms men kanske inte är där ni är riktigt än…

Vet inte om du blev något klokare alls men ja ta det lugnt, prata om annat smyg in det och gå konfrontera inte direkt.

Jag hittade mitt eget inlägg från 2018 här när jag googlade runt efter råd om hur man hanterar/hjälper ett vuxet barn som dricker för mycket. Det var smärtsamt att se hur jag redan för flera år sedan insåg att min dotter håller på att förstöra sitt liv. Nu har hon fått barn (hon var nykter under graviditeten tack och lov!) och håller därmed på att förstöra även för sitt barn och sin sambo. Jag är rätt säker på att hon dricker som ett sätt att självmedicinera mot ångest och otillräckllighetskänslor och att hon nu även tar olika tabletter/legala droger som förvärrar Hon dricker/tar tabletter i smyg och man märker det genom att hon plötsligt blir väldigt konstig, frånvarande och påverkad. Som ni förstår är det helt ohållbart och fruktansvärt, och hon kan ju inte ta ansvar för sitt barn i sådana lägen.

När jag skriver det här är det som att jag är utanför mig själv, blir som avstängd - smärtan är för stor för att rymmas i mig. Hur oss helst, i morgon planerar jag och hennes bror att åka dit och prata med henne. Hennes sambo orkar inte vara med just nu utan behöver inrikta sig på att ta hand om sig och deras lilla barn, vilket jag stöttar honom i. Jag vill tala om för min dotter hur mycket vi älskar henne och hur oroliga vi är. Att hon behöver hjälp. Jag är rätt säker på att hon antingen kommer förneka och/eller bli hysterisk och kasta ut oss och är rädd att ho ska göra något självdestruktivt. Jag skriver här nu för att höra om någon har erfarenhet av en sådan situation. Finns det något jag INTE ska göra och VAD kan jag göra?

@mmmmmmm du har rätt.. men det är inte ensamheten jag är rädd för, jag vet att jag kommer att klara mig bra..men är rädd för ovissheten att jag inte vet var jag kommer bo, rädd för att behöva bo där min katt inte kan följa med ( utekisse), rädd för hur barnen kommer att ta det. Usch, vill aldrig mer ha ett förhållande. Vill bara ha det tryggt och lyckligt med mina barn. Vill bli hel och inte vara konstant stressad, ledsen, orolig. Kram på dig. Hur går dina tankar just idag?

Får jag be om ert råd?
Vad hade ni gjort?

Kört all in och berättat för honom att jag vet att han ljuger eller låta det vara tills man kommer på det igen? Det kan ju sluta menar jag? 😭 även om jag vet att det kanske inte är så troligt.
Är rädd för de kommande födelsedagarna och då kan man inte ha koll, och det kommer en del nu i juli, och då kommer det bara skyllas på andra. Och dessutom vet jag inte hur länge jag kan hålla masken när jag vet att han ljög igår. Snälla kom med era tankar.

Får jag be om ert råd?
Vad hade ni gjort?

Kört all in och berättat för honom att jag vet att han ljuger eller låta det vara tills man kommer på det igen? Det kan ju sluta menar jag? 😭 även om jag vet att det kanske inte är så troligt.
Är rädd för de kommande födelsedagarna och då kan man inte ha koll, och det kommer en del nu i juli, och då kommer det bara skyllas på andra. Och dessutom vet jag inte hur länge jag kan hålla masken när jag vet att han ljög igår. Snälla kom med era tankar.

@Harmonidrömmar
Hej!
Jag är kanske inte rätt människa då jag själv inte vet hur jag ska ta mig vidare just nu men jag ville bara säga att jag tror inte man behöver vara rädd för ensamheten, för framtiden. Du förtjänar någon som vill vara med dig och kan ge dig massor med kärlek. ☁️ Inte som väljer spriten före. Det är kanske hans rätta kärlek.
Vet att det låter hemskt men det är nog tyvärr så. 😭

@Harmonidrömmar
Hej!
Jag är kanske inte rätt människa då jag själv inte vet hur jag ska ta mig vidare just nu men jag ville bara säga att jag tror inte man behöver vara rädd för ensamheten, för framtiden. Du förtjänar någon som vill vara med dig och kan ge dig massor med kärlek. ☁️ Inte som väljer spriten före. Det är kanske hans rätta kärlek.
Vet att det låter hemskt men det är nog tyvärr så. 😭