Senaste kommentarerna i forumet

Hej igen!
Han frågade i morse om jag släppt det?
Släppt det? !?!

Igår kväll kom också frågan upp om jag inbillade mig för att ha en anledning att skiljas?
Och att han kände sig hemsk påhoppad mm.
Igår försvann även alla ölburkar av samma sort som han påstår sig endast druckit ett fåtal av trots att jag vet att det är ett helt flak, och han blev så stressad av vårt samtal att han behövde hämta sig en öl. Men inga tecken på att han skulle ljuga.
Nu har han inte rört en droppe, vad jag vet, whiskey idag och det är första dagen på tre veckor. Men är jag naiv som tror att det kanske räckte med att säga till? Han ljuger ju fortfarande om det som fattas!!! Har inte visat bilderna än, för jag är rädd för vad som händer då. Men någonstans kokar jag! Men nu känns det som om jag måste vänta tills nästa gång han dricker, för att ta upp det igen, och nu lär det bli svårare att upptäcka då jag redan tagit upp det.
Det förstår jag ju.

Vad modigt av dig Beer att skriva dina tankar, du ska vara stolt över dig själv! 💪🏻🌸 jag tror tyvärr att om jag visar honom din resa här så kommer han bli tokig på mig och berätta att jag bara inbillar mig.

Jag håller själv på att bli tokig! Vill inte släppa samtalet såhär men är samtidigt rädd för vad som händer om jag visar bilderna. Det kanske är så att han slutar??
Hör hur jag låter men någonstans är det väl det man hoppas på…. För i varje fall hans skull och barnens.

Trevlig lördag på er. Och tack för alla era fina svar.

@Nora81
Hej, hur går det för dig? 🌹
Just nu har jag det åtminstone väldigt jobbigt. Så ont i magen, vet att jag måste släppa taget men så jobbigt. Hjärta och förnuft går åt olika håll.

Dessutom har jag börjat se förhållandet uppifrån och konstaterar att jag anpassat mig till olika saker, vad hade hänt om jag gjort si eller så? 🤔
Det har under förhållandet varit frustrerande, jag har varit trött och orolig. Lätt förstås i efterhand att se klart på vissa situationer. När man är inne i det är det en annan sak.
Sköt om dig. 💕

I helgen är han på landstället. Jag hemma med yngsta. Har kunnat prata om huset, försäljning, praktiska ting. Men så från ingenstans när jag är ensam, lille barnet upptagen med sitt och inte ser, så blir jag så förtvivlat ledsen. Tårarna sprutar. Jag är rädd. Rädd för framtiden. Rädd för hela alltet. Hur allt bara tog slut. Hur okej han tar det. Som jag bara är en möbel som ska kasseras så att han kan leva sitt liv. Jag är så rädd idag!!!

@gladpålåtsas Jag är ledsen! Jag tror att vi måste sluta tänka "tänk om' med förhoppning om att det aldrig händer igen. Men jag är fortfarande fast i den tanken trots att jag har lämnat. Han ger inte upp. Han säger att jag är hans livs kärlek och han kommer aldrig att vara hotfull mot mig igen, jag har inget att frukta. Men min rädsla kommer aldrig att släppa i närheten av honom.

Tillbaka till noll. Full och verbalt elak. Hatar det.

Jag vet precis hur du känner. Det hade kunnat vara jag som skrev allt du skrev. Från att göra upptäckten till att uppleva att han ljuger, utan att blinka. Det är så man blir rädd, HUR kan man ljuga så? Tror han sig själv?
I vårt fall slutade det i att han snabbt som attan hävde ur sig att han ville skiljas.
Jag tror han fattade att jag kommit på honom och han visste att jag skulle lämna honom om han började dricka igen.

Har inga goda råd, men vill att du ska veta att jag lider med dig, relaterar till din upplevelse och finns här, om inte annat så för att "lyssna" (läsa)

MEN, tro aldrig att du är anledningen till hans beroende!!! Det är helt och hållet på honom. Du gjorde ett snedsteg, ja, men vi får alla stå för våra handlingar. Du har redan stått för din. Detta med smyg/ljug-drickandet får han stå för.
Och heja heja, Beer! Starkt jobbat!:)

@mmmmmmm jag tillhör "andra" sidan. Levt flera år på liknande sätt med min underbara kvinna. Alkoholfällan existerar verkligen! Du kommer aldrig att kunna resonera dig ur detta. Alkoholen kommer att vinna.
Det finns bara ett sätt att sluta och det är att inse att jag måste, alldeles på egen hand! Du kommer ALDRIG att kunna övertyga honom.
Ledsen om jag är för rak, men så är det!
Som aktiv alkolist är ens främsta egenskap att ljuga och manipulera. Jag körde med vicks halstabletter. De döljer lukten väldigt bra. Inte trodde jag att hon fattade att jag druckit varje gång jag luktade vicks. Näää för fan! Jag har inte druckit en droppe. Sen luktar man 7 stycken starköl! :-) Men nej, jag har inte druckit alls.
I mitt fall kom vändningen när min sambo och fler anhöriga tjatade att jag måste gå till vårdcentralen eftersom det var uppenbart att jag inte mådde bra och troligen hade fått diabetes. Gick inte iväg på flera år. Vårdcentralen kunde ju då upptäcka min hemlighet. Till slut gick jag iväg mest för att motbevisa deras skitsnack. Hade då ett otroligt högt blodsocker och mina värden var katastrofala.
DÅ, just DÅ bestämde jag mig för att nu får det vara slut!! Jag vill ha ett bra liv och jag vill ha min kvinna kvar som jag faktiskt älskar, men gjort så mycket ont under så många år. Jag har aldrig blivit fysiskt aggressiv mot henne men blev elak när jag drack!
Jag berättade om mitt missbruk men sen fick jag faktiskt kämpa för att något skulle hända. Nu har jag en fantastisk terapeut som alltid finns där och vill att jag ger feedback mellan våra möten. Min läkare och min diabetessköterska ställer upp, tar mig på ansvar och är fantastiska. Jag gick motvilligt med på antabus, men ställde som krav att jag skulle ta det hemma och att min sambo skulle sköta det. Nu kommer jag inte undan! :-)
nu inne på sjunde veckan på Antabus! Jobbigt? Ja så in i hvete. :-) På 6 veckor har jag fått tillbaka ett förhållande till min kvinna. Att hon själv ger mig antabus gör att hon inte behöver tvivla. Ger jag fan i antabus nu och börjar dricka, ja då sticker hon. Så tufft och enkelt är det.

Så helt kort! Han måste själv vilja. Be honom läsa detta. Jag var i samma situation! Sök hjälp eller jag drar!! Välj vilket förhållande du vill ha! Mig eller alkoholen.

Vet inte om detta på något sätt hjälper dig. Ville bara ge ett perspektiv från andra sidan.

Jag har varit nykter i snart 2 månader! :-) Skammen är borta och jag tala om det öppet! Visst är det jobbigt emellanåt och det kommer det vara länge, men man ser ljuset i tunneln en aning!

@mmmmmmm Hej! Tack för ditt svar. Känner verkligen med dig och känner igen mig mycket i din situation.

Min sambo har sen vi blev tillsammans för 9 år sen druckit mycket. Men även jobbat väldigt mycket, men är han ledig så dricks det mycket. Har alltid försökt pusha honom att söka hjälp, men för sitt mående och inte drickande. Han har mycket bakom sig och mår inte gott, vilket alltid gått ut över mig. Jag är ändå en väldigt rak och kommunikativ person. Men har inte fått så mycket gehör. Efter mycket förklaringar förstår han och säger då som alltid "Jag ska förändra mig". Men faller alltid in i samma mönster. Han har aldrig sett själv att han mår dåligt och behöver hjälp. Det gick så långt att för 4 år sen gick jag isär med honom. Han var helt förstörd. Han minska då sitt drickande och tog hjälp med psykolog. Trodde han hade förändrats och blev tillsammans med han igen efter ca 8 månader och blev ganska snabbt oplanerat gravid. Efter vår son kom för 3 år sen började drickandet mer och mer. Sonen hade kolik och sov typ ingenting (gör fortfarande inte) . Den stressen och stora livsförändringen sätte han och mig ur balans. Vår relation har varit väldigt spänd sen dess, men gått lite upp och ner. För snart 2 år sen köpte vi ett hus som vi har totalrenoverat. Vi har slitet som djur och ingen sömn. Där började drickandet eskalera kraftigt. Visste att det var ett problem, men förstod inte att det var så stort. Var själv så sliten. Tänkte även att det var mer ok eftersom vi hade det så jobbigt. Sista året har han varit hemma på heltid och på halvtid väldigt mycket och då dricker han konstant. Kan dricka varje dag i 2 månader i sträck. Men sen kan han ju även jobba och hålla upp, vilket jag då trott att han inte var så illa ute. Innan jul hota han att ge mig stryk och kalla mig massa fula saker . Trodde han skulle göra det, men har aldrig trott han skulle säga så till mig. Dagen efter skämdes han och lovade att aldrig mer säga så. Var stenhård att jag inte vill leva så. Tog även då upp drickandet och sa att han dricker för mycket och att jag var orolig för honom. Han blev jättearg men lovade efter många om och men att han skulle dra ner. Han höll upp en dag sen har druckit varje lediga dag, vilket varit många då jag varit sjukskriven och han föräldraledig. Hans beteende har även förändras aggressiv, inget tålamod, stressad, dåligt minne, elak samt ignorerar mig ofta. Detta går ibland direkt ut över barnen och även indirekt.

Lovade att inte tajta om alkoholen och det gjorde jag inte förrän jag sätte ner foten i maj igen om hans drickande. Han blev såklart jätte arg och han hade då minsann inget alkoholproblem, det är bara svaga människor som har det m. M. Han skulle då minsann dricka hela sommaren. Till hösten skulle han dra ner sa han då. Där och då förstod jag att detta blivit ett riktigt problem. Börja öppna mig för min familj, ringde alkohollinjen, kommunen m. M. Ångesten och sorgen slog till med ett pang. Så mycket känslor! Har försökt få med honom på ett anonymt möte med kuratorn på beroende enheten. Han blev jättearg och hota mig. Trodde det ändå skulle ge han en signal om hur jag mår i detta men ingen respons. Det dricks som vanligt. För han ju inget problem enligt honom. Jag som missuppfattar allt.. Stundtals är han supergo till vända på noll och ingenting. Har även växt upp med en pappa som missbrukade narkotika och var kriminell. Världens bästa pappa som jag älskade mest i hela världen, men drogernas kärlek var större och vi barn fick uppleva konsekvenserna av ett missbruk. Han dog när jag var 17 år. Har kämpat så för att komma ifrån detta liv. Önskar även att min mamma hade tagit sig ur mycket tidigare både för hennes skull och för mig och mina syskon. Vi har ärr för livet. Men det är svårt. Så mycket som spelar in, både känslor och praktiska bitar. Ge upp någon man älskar och som mår dåligt. Min mamma säger att hon önskade att hon drog 10 år innan vad hon gjorde. Men till slut fick hon välja ta sitt liv eller välja livet och lämna.

En sak har jag förstått efter pratat med olika som är kunniga inom alkoholmissbruk samt av egen erfarenhet. Det är att man kan inte förändra en personen om den inte själv kommer insikt om det och verkligen vill förändras. Jag har försökt och försökt. Önskar han skulle se och vilja förändras för barnen. Ens egna känslor åker bergodalbana. Ibland misstror man mig sig själv och tror man missuppfattat allt, liver leker på nästan som vanligt, till att han hamna i djup ångest, sorg, ilska. Ja så mycket känslor och tankar.

Men kan verkligen rekommendera att ta kontakt med familjerätten eller någon inom missbruk i kommunen. Man kan vara anonym. Det har jag varit, till och med fast jag träffat kuratorn 2 gånger. 5 anonyma och kostnadsfria samtal får jag. Tycker alkohollinjen varit till stor hjälp. Våga bolla med dom som är kunniga. Finns så mycket information att hämta över allt men man orkar inte alltid sålla. Sen våga vara i alla de olika känslorna och verkligen känna efter och leva ut dom. Det försöker jag göra. Jobbigt men känns alltid bättre efteråt.

Pratade med familjerätten om vad för ultimatum som kan vara bra att ställa. Hon hade arbetat med missbruk innan så var väl insatt. Hon ansåg att ställa ett ultimatum är det enda för eventuellt hjälpa min sambo. Om jag ställer det så måste jag leva upp till det. Hon tyckte att jag skulle ställa ett ultimatum att han skulle hänga med mig på möten på beroende enheten och sen få vidare hjälp med samtalsstöd och plan för minska/sluta sitt drickande. Hon sa att alkohol ofta är ett symptom. Han behöver bearbeta grundproblemet. Ligger mycket i det tycker jag. Vi är överlag väldigt bra på behandla symptom men glömmer ofta grundproblemet.

Hur mår era barn i detta? Märker dom av någonting?
Jag hoppas verkligen det löser sig för er på bästa möjliga vis. Vi kanske kan hjälpas åt och bolla med våra olika erfarenhet och tips. Alla styrka till dig! Trevlig helg 🙏😍

Hej
Är i nästan samma läge som dig, skillnaden är att jag fortfarande inte konfronterat ännu denna gång!
Men de gånger vi har pratat om det så håller han inte med mig men hör vad jag säger och slutade helt ett tag sedan har det smygit sig på mer under 2 års tid!
Nu ska vi åka på semester om 2 dagar och jag kommer att hävda att jag vill att den resan blir alkoholfri annars stannar jag hemma. Då kommer jag iaf få det lugnt å skönt!
Men när jag hittade en whiskyflask förra våren var hans svar att han varit dålig i magen så han hade ”bara” tagit ur korken ett par dagar men förstod att jag skulle missuppfatta därför sa han inget🙄 jag sa att det inte är okay att smyga och att allt typ är bättre än det!
Så jag känner samma som dig, jag lever i denna verklighet så vad göra😔
Kram

Tack fina ni för era kloka inlägg. Jag försöker leta al-anon i min stad men ännu inte hittat. Tror jag försöker genom det nummer som AA har , där borde jag få napp! Känner att det som kanske är mest givande är att just träffa andra som varit där jag är. Och det du sa, MalmMia om att man slutar lita på sin magkänsla tar jag verkligen till mig, för det är ju en del av att det blir så smärtsamt: att man börjar tveka, känna sig inbillningssjuk. Jag har lyssnat Djävulsdansen, åh vad mycket klokhet jag fann genom det. Och detta forum, guld, med alla er fantastiska människor från bägge sidor av alkoholen.

@Sisyfos Självklart mer än okej att du ger input från andra sidan , det är skönt att höra att du bekräftar t.ex personlighetsförändringarna, ljugandet. Det lindrar att få höra att det är från alkoholen det kommer. Och lindrar också att höra att han inte verkar redo att ta ansvar för detta i nuläget.
Idag har jag verkligen känt att jag ser fram emot den dagen då jag får flytta till något eget, som får bli min trygga punkt för mig och barnen. Där jag kan släppa letandet efter öl, stå ut med plötsliga humörsvängningar och negativitet.
Oroar mig för att han ska dricka när sonen är hos honom bara. Hoppas det inte sker. Även fast han hävdar att han INTE börjat dricka igen, har jag tydligt talat om att OM det sker, han beter sig illa eller opassande så sonen blir rädd eller orolig, så ser jag till att agera.

@Vilsenmamma

Hej! Har också precis som du hittat hit. Har dock inte kommit så långt med att söka upp hjälp hos familjerätten eller liknande än. Det jag har är min terapeut och den har jag av andra anledningar än min mans alkohol problem.
Jag sitter ungefär i samma sits. Har idag tagit upp att det fattades sprit men han förnekar allting, jag har dock bevis på att han ljuger men kunde inte förmå mig att dra det kortet. Nu blev det genast värre i magen och jag vet inte hur jag ska göra. Det blev liksom uppenbart att problemet finns och jag kan inte längre försvara det med att det är semester tider mm.
Har din mans problem varit långvariga?
Jag har bett min att söka hjälp på grund av andra svårigheter i vårt förhållande och vi har även varit på parterapi. Han har fortfarande inte sökt hjälp själv och jag har varit på att bett honom men svaret har varit att det var fel på mig. Och att han mådde bra, detta har pågått i ett år men jag vet inte hur länge han druckit. Men enligt honom nu ikväll så finns det inget problem.
Hur länge har du försökt få honom att söka hjälp?

Jag har tyvärr inte svar på dina frågor då jag själv inte vet hur jag ska förhålla mig. Men känner redan efter att ha vetat detta i tre veckor att jag vill ta barnen och gå. Mina är lite äldre än dina men under 10.

Hur som helst, ville mest säga att du inte är ensam om dessa frågorna. Jag ställer mig själv samma dagligen just nu.

Helgerna är hemska för många i denna sitsen har jag förstått men jag vill ändå önska dig en fin helg.

Hej igen!

Idag tog jag upp att det fattades en massa sprit plus att jag hittade tom flaskor.
Han ljög och sa att han sålt till en kollega och att det absolut hade varit ett problem om han druckit allt detta själv på så kort tid, men försäkrade mig om att det inte var så. Problemet för hans del är bara att jag har bilder på ALLT, och vet att han druckit det men ville se reaktionen. Och han ljög, precis som jag läst här inne så många dagar nu att de med problem gör. Han ljög om allt. Om att han sålt till kollegan och att han inte druckit sedan i tisdags, när jag har foto på att det saknas en halv flaska whiskey sedan igår kväll. Och nu sitter jag här, kunde inte förmå mig att visa bilderna och känner mig så mycket mer besviken än vad jag kunnat ana då jag nu vet att han ljuger så var det som om poletten föll ner för mig, det är ett problem på riktigt. Han förnekar allting. Och jag ser det på honom efter så många år. Han hävdar att jag kan kontakta kollegan och att det hade stämt. Och jag vet inte längre vad jag ska tro när jag har foto på exakt allting från ca tre veckor tillbaka och vet att allting han säger just nu stämmer inte. Jag har inte inbillat mig detta och jag vet det men ändå så tvivlar jag när han säger det om kollegan. Varför? Är en ganska vettig människa annars men detta går inte att få in i huvudet. Jag fattar inte att detta händer!!! Och jag får hela tiden gå tillbaka till bilderna för att fatta att; jo, det händer och jag sitter mitt i det.

Hej igen!

Idag tog jag upp att det fattades en massa sprit plus att jag hittade tom flaskor.
Han ljög och sa att han sålt till en kollega och att det absolut hade varit ett problem om han druckit allt detta själv på så kort tid, men försäkrade mig om att det inte var så. Problemet för hans del är bara att jag har bilder på ALLT, och vet att han druckit det men ville se reaktionen. Och han ljög, precis som jag läst här inne så många dagar nu att de med problem gör. Han ljög om allt. Om att han sålt till kollegan och att han inte druckit sedan i tisdags, när jag har foto på att det saknas en halv flaska whiskey sedan igår kväll. Och nu sitter jag här, kunde inte förmå mig att visa bilderna och känner mig så mycket mer besviken än vad jag kunnat ana då jag nu vet att han ljuger så var det som om poletten föll ner för mig, det är ett problem på riktigt. Han förnekar allting. Och jag ser det på honom efter så många år. Han hävdar att jag kan kontakta kollegan och att det hade stämt. Och jag vet inte längre vad jag ska tro när jag har foto på exakt allting från ca tre veckor tillbaka och vet att allting han säger just nu stämmer inte. Jag har inte inbillat mig detta och jag vet det men ändå så tvivlar jag när han säger det om kollegan. Varför? Är en ganska vettig människa annars men detta går inte att få in i huvudet. Jag fattar inte att detta händer!!! Och jag får hela tiden gå tillbaka till bilderna för att fatta att; jo, det händer och jag sitter mitt i det.

Hej på er!

Har läst runt på många trådar, men lätt att missa något. Men ni som är på väg att lämna eller har lämnat när det finns barn med i bilden, några frågor till er.

-Hur gjorde ni med vårdnaden? 50 %? Enbart umgänge m. M?

-Svårt att få ensamvårdnad? Eller ha barnen mestadels? Hur upplevde ni byråkratin?

-När är det mer skadligt för barn att stanna kvar med en förälder som dricker än att gå? Var går/gick gränsen för er?

- Hur gjorde ni med boende?

-Hur upplevde ni bemötandet kring barnen utav er partner?

-vid tvist om vårdnaden, måste man ha bevis på att sambon dricker?

Som ni ser har jag många frågor och funderingar. Ska snart ställa ett ultimatum till min sambo/pappan till barnen. Får nog räkna med att gå eftersom han verkligen inte inser sitt problem eller vill ta hjälp. Kanske kan ett ultimatum hjälpa. Behöver läsa på och vara förbered så mycket som möjligt för att känna mig trygg i mitt beslut. Har barn på 1 år och en på 3 år. Är rädd för att sambon kommer dricka om han har dom och inte kommer kunna vara en fullt ut ansvarsfull pappa tyvärr. Men vet inte om han skulle dricka med dom. Barnen är ju alltid med mig och han är sällan med dom själv. Men detta är stort orosmoln hos mig och anledningen till att jag väntar med mitt ultimatum. Förstår att det är så hos många.
Har dialog med alkohollinjen, kurator på beroende enheten samt pratat anonymt med familjerätten. Hon på familjerätten var väldigt hård på att jag måste ta ansvar som förälder och lämna om han inte bättrar sig. Samt att han mycket troligtvis inte får ha dom på 50 % utan bara i umgänge och kanske övervakat, så får man se allt eftersom om han bättrar sig. Men kan behöva dra det upp till åklagare. Men min uppfattning utifrån hört andra är att det inte alltid funkar så. Utan att faktiskt många barn ändå kan vara på 50 % hos den som har ett riskbruk eller missbruk. Hur är eran uppfattning? Känner mig vilsen och så rädd för göra fel beslut för barnen. Dom måste alltid vara första priotering❤️

Styrkekram till er ❤️🙏

Ja, det är tufft att separera och att ta tag i den processen. Den är tuff och då kan det vara bra med lite hjälp, skriv här, tala med en vän/släkting, al-anon eller någon annanstans för att få hjälp.

Han har varit nykter två hela dagar! En helt annan människa, andra klara ögon, nu minns jag varför jag har valt att leva med honom. Men jag märker att han är rastlös och jag får verkligen prata med min lenaste röst och vara extra glad, tassa lite för att inte reta upp honom. Vi pratar inte mycket, sitter mest bredvid varandra med varsin mobil. Han planerar att vara nykter hela semestern. Jag tar en kväll i taget.

Det verkar faktiskt som om han inte är beredd att ta ansvar och du kan inte göra så mycket åt det. Mer än att sluta tvivla på dig själv och fokusera på dig själv. Det var det jag menade med sorgligt. Han verkar helt enkelt inte vilja inse och kapitulera. Anfall är bästa försvar och nu väljer han det. Förhoppningsvis inser han igen efter ett tag men just nu kan du nog inget göra.
Eftersom jag ägnar mig åt ljugande (men ofta erkänt i efterhand), så vet jag exakt hur jag skulle kunna bevisa min oskuld om jag verkligen skulle bli oskyldigt anklagad. Det har ju såklart aldrig hänt… Man skulle kunna visa kontoutdrag till exempel.., Ganska enkelt, skulle jag kunna redogöra för varje uttag. Hos mig är det inte så många kontantuttag nu sen jag slutade dricka…
Så tvivla inte på dig själv och strunta i att leta bevis. Han kan bevisa sin oskuld. Helt säkert på att han skulle göra det för att bevisa hur fel du har om du verkligen hade fel. Och genom att kolla på mig själv så tror jag att du också kan ha rätt i dina misstankar om den alkoholfria ölen. En del i den där elaka sidan kommer med alkoholen tror jag, den är inte så trevlig. Kan tänka mig att det finns en del i honom som nästan är nöjd över hur smart han är med sina gömställen. Jag skulle kanske ha kunnat göra exakt som din man om jag insett att jag blivit upptäckt… Tänkt ut nåt som fått sambon att tvivla på sig själv. Men jag hamnade aldrig där jag kunde leva med mig själv när jag skadade dem omkring mig på det sättet också. Det är nog alkoholens värsta effekt personlighetsförändringen. Då finns inget annat än att sluta. Du har fått jättebra tips från anhöriga här om Alanon och annat. Hoppas det är ok att jag också kommenterar med erfarenheter från andra sidan. Jag kan såklart också ha fel, men jag sa till min sambo att om du tror att jag druckit så har jag sannolikt gjort det trots att jag svarar nej, för så var det ju. Och jag kan ärligt inte fatta att jag ljög, det är så ovärdigt, men det gick bara inte att säga som det var där och då.
Hoppas allt ordnar sig för er!

Trögheten, den känner jag igen. Min man är i vanliga fall en intelligent man, snabb i tanken med svar på tal. Men när han druckit mycket eller flera dagar i rad då försvinner allt som i ett nafs! Han kan inte tänka och blir... ja, trög och sinnesslö, vilket stör mig oerhört.

Hej, vill också lämna några kommentarer här :-) Jag är mitt uppe i min andra separation från min man av samma anledning som för 3 år sedan - alkoholen. Första gången var jag helt nedbruten och extremt rädd, ledsen och arg. Då fick jag kontakt med en anhöriggrupp som var guld för mig! Jag gick dit en gång i veckan och fick stöd och råd och prata av mig i ett gruppsammanhang med en terapeut, som jag faktiskt tror räddade mig. Jag gick dit i ett år och så mycket kunskap jag fick, helt underbart och de som var där och stöttade mig. Jag har med mig mycket därifrån som jag tänkte kanske kan vara till hjälp för dig. "Du kan aldrig vinna den diskussionen", att prata med en aktiv alkoholist funkar inte - de skyddar sin drog som sin lilla bebis, då går det inte komma med rationella argument. Inget du säger går in, det enda hen är ute efter det är att få ha kvar sin A som skyddas in absurdum. "En som är alkoholist spelar på en annan moralisk planhalva", vår och deras moral är inte samma, därför kan de mest konstiga saker komma upp och argument som är åt skogen kanske: "Jag köpte ölen till min pappa men det visste han inte om"?
Försök att hitta stöd någonstans, för mig var det livsavgörande för man börjar tvivla på sig själv när man får höra konstiga argument som en A berättar övertygande. Läste någonstans att lögner ofta är en del av en A:s liv, lögner om både stort och smått, mycket har med skammen att göra.
Har de något stöd i kommunen, min grupp var via soc där jag kom i kontakt med alkoholterapeuten. Alkohollinjen har en mycket bra funktion där man kan ringa och prata, al-anon möte på din ort, en nära vän/släkting som kan avlasta dina tankar. Jag har också läst och skrivit mycket här i forumet, har lyssnat på alkoholist- och medberoendepoddar, läst böcker Craig Nakkens "Beroendepersonligheten" som gav mig insikt hur beroende fungerar. Allt detta tillsammans gör att jag känner mig tryggare i mitt beslut och vet vad jag har att slåss emot, för någonstans slutade jag att lita på min magkänsla.

Jag hoppas att något av mina steg till att komma vidare kan hjälpa dig i din stora smärta och sorg just nu. Jag lever just nu i sorg, oro och ledsenhet, men har mina verktyg som jag jobbar med för att komma vidare. Så det går upp och ner men jag vet att jag har gjort precis allt jag kunde och det ger mig sinnesro. Varje människa får ta ansvar/konsekvenser av sina handlingar.

En stor styrkekram till dig i din process

@Backen123 Du är så klok, jag tackar dig innerligt för dina svar. Vilken bank har du, önskar att jag hade samma:) Vad härligt att läsa ditt resonemang, det löser sig. För det gör ju alltid det. I slutändan. Positivt tänkande är kraftfulla grejor, det tror jag stenhårt på!
Förstår din känsla att inte vilja dit du var igen. Det gör ont att skiljas och inse att det inte blev som man tänkt sig men sen kommer små skutt av förväntan och hopp i hjärtat, det kommer bli något nytt och det kommer bli bättre.
Är glad över att ha nära till känslor (oftast), även om det också kan vara tungt med all gråt, fläckvis förtvivlan och sorg. Mannen har aldrig riktigt kunnat visa känslor/prata om saker han bär inom sig, och jag tror det kanske kan komma som surt efter ett tag.

@Livrädd igen
❤️ Det kanske känns som att livet är slut men så är det inte! Du har gjort ett riktigt tufft och klokt beslut som tar ännu mer på dina krafter. Vila. Ta hand om dig. Tänk att du är din bästa vän och gör det som en bästa vän behöver. Inga mer beslut just nu. Bara vara. ❤️❤️❤️

@gladpålåtsas ❤️❤️ Tack! Jag önskar att jag kan stå ut och inte gå tillbaka. Jag var ung när vi träffades och vet inte hur ett sunt förhållande ska vara. 26 år med honom har gjort mig till en våt fläck. Det känns som att jag använde min sista styrka till att gå därifrån. Jag är konstant trött, medicinerar en alldeles för hög vilopuls och det känns som att livet är slut.

@Livrädd igen
Jag har bott ensam tidigare efter separation. Den första tiden, där du är nu, är hemsk. Men sen blir det bra! Jag vet det. Det tar några månader att hitta sig själv, först gråta, skrika, och framförallt sörja, men sedan är det skönt. Det värsta steget, att flytta, har du redan gjort! Jag önskar att jag var där men vet att om jag flyttar kommer jag aldrig gå tillbaka och det kommer att knäcka honom. Det är det som skrämmer mig. Han är ju ändå mina barns pappa och vi älskar honom.

@gros19 tack snälla för ditt svar. Man känner sig otrolig ensam i detta.
Jag vet inte hur jag ska våga eller ens orka ta upp detta. Det jag vet är att jag måste för annars får det inget slut. Men hur gör man liksom?

@gladpålåtsas Exakt! Jag ville verkligen inte flytta heller! Jag vill inte vara ensam. Jag har aldrig ens bott ensam. Men förfallet blev så enormt att det inte fanns något annat att göra. Nu säger han att han aldrig mer ska bete sig hotfullt mot mig, det ska bli mindre alkohol och allt ska bli annorlunda. Men jag har hört detta förut. Jag tror att detta är femte gången på säkert 14 år som jag har flytt. Ja, jag säger flytt istället för flyttat. Nu ringer han varje kväll eller tvingar mig att ringa och det slutar varje gång med gap och skrik. Jag har insett att jag har en fruktansvärd traumabindning till honom och det känns som att jag kommer få gå i terapi resten av livet. I morgon går jag på semester, vilket jag inte förstår hur jag ska klara. Jobbet har varit min livlina, min verklighetsflykt. Jag är så rädd för att jag inte orkar stå emot och flyttar tillbaka. Det kommer i så fall bli min död.