Senaste kommentarerna i forumet

@Harmonidrömmar
Tack snälla du för svar. Jag vet ju att jag inte är ensam i detta men just nu känner jag mig så enormt ensam, det kanske ska tilläggas att det därför vi har problem sedan tidigare också, han har tagit avstånd i ca två år nu. Mycket har skyllts på mig, därav kanske även jag begick mitt snedsteg som jag tror har utlöst detta. Där och då kände jag på mig att han också behövde prata med någon min men fick förklarat för mig att det var mig det var fel på och han mådde perfekt förutom att jag äventyrat vårt äktenskap då.
Så någonstans har jag en skuld av att det är jag som orsakat detta drickande. Även om jag förstår att det är hans eget ansvar. Min pappa säger att han tror att detta har hållit på i några år, jag har ju inte tänkt på det innan då han druckit framför mig och inte särskilt mycket. Men nu när jag tänker efter så är det nog så tyvärr att min pappa har rätt.
I varje fall ha det nog hållit på i minst ett år. Och enligt hans familj så gör han aldrig fel, det är jag där också, för att jag inte haft en stabil barndom med skilda föräldrar mm. Så där har jag nog inget stöd att hämta. Så därav känslan av ensamhet i detta. Och jag är så rädd för att ta upp det med honom då jag försökt tidigare genom åren men nu är barnen hemma och det gör att jag hela tiden är på tå.
Idag fanns en ny flaska i spritskåpet som är halvdrucken, vilket man måste ha hällt i sig då inga glas existerar, på ungefär en halvtimmes tids, innan vi kom hem.
Jag står helt handfallen och ser hur mitt liv går sönder helt, efter ett tufft år redan, där jag trodde att vi kanske kanske kunde hitta tillbaka till varandra. Och så gör han såhär? Jag är så fruktansvärt ledsen och besviken! Allra mest för barnens skull.
Ingen är felfri och jag förstår att även han haft ett tufft år. Men jag har verkligen försökt få honom att söka hjälp, inte för alkoholen men för att hantera känslorna.
Han vet inte att jag vet. Eller så vet han, ingen aning. Men då vi knappt kommunicerar i vanliga fall blir det ännu svårare nu då jag känner sådan avsky till detta.
Känner mig hemsk egentligen men jag får ju också lov att känna tänker jag?
Han stinker parfym då han hela tiden tar detta på sig då han vet att jag annars kan känna lukten av sprit ganska snabbt, och jag har frågat flera gånger i våras gällande denna lukt men då fått den avfärdad eller att han hade tagit en whiskey för att varva ner efter arbetsdagen.

Förlåt nu blev det en massa här…
Tackar så mycket för svaret igen. Känner mig redan mindre ensam.

Kommer tid kommer råd, jag blev troende på den här resan, på en högre makt. Jag köpte ett till hus och tänkte det löser sig, sa så till banken också och dom sa ok. Jag räknade med värsta scenariot och så blev det, han skulle lösa ut mig sas det men efter 6-7månoch han inte ens kollat med banken så blev alternativet att sälja, han flyttade då ut 45mil bort på 2 dagar, lämnade allt inkl saker till mig atf lösa. Jag har sålt, och fortsätter därifrån. Min rekommendation är att vila i beslutet, fortsätt att drömma om ditt nya hem, ni har en tuff period framför er, va snäll mot dig själv för hur än det är så är det tufft att skiljas och som medberoende som man blir mer eller mindre, så upptar all ens vakna tid med att tänka på honom, om han dricker, vad han gör och vad han tänker och det sitter i, länge. För mig känns som att jag älskar någon som dog, att jag är tvingad att leva och fortsätta framåt. Vissa dagar är så tunga av känslor som ska hanteras men en sak vet jag, att jag aldrig vill vara igen där jag var. Jag känner ingen oro och rädsla längre, ingen ångest över att komma hem.

@annalena11
Ja jag har också precis hittat hit och vi verkar dela samma erfarenheter och känslor. Långt förhållande med beroende man och vet att jag vi borde separera men orkar inte ta tag i det. Hoppas att det ska vända men befarar nu, efter att ha läst inlägg här, att det jag är med om nu är antagligen början på det riktiga förfallet.
Vill inte flytta! Vill inte bo själv! Vill inte bryta upp en familj! Men vill heller inte leva det kärlekslösa liv jag har nu. Hur ska jag kunna visa kärlek genom kramar och ord till någon som konsekvent ljuger och talar nedsättande till mig? Omöjligt!

Nä usch. Sitter här och tittar på karln, hans insjukna ansikte, sura nonchalanta sätt. Han är så trög! Inte värt att förvänta sig att han kläcker något intelligent. Känner verkligen, efter en dag fylld av panikångest, hur otroligt skönt det ska bli att komma ifrån honom. Han har inte någon rätt att behandla mig som skit mer, den senaste tiden har det inte varit många stunder då han skänkt nån vidare glädje. Nu oroar jag mig ju bara över hur det kommer ordna sig med boende. För mig och mina fina barn. För kissen. Vi har ett hus att sälja. Så innan det är sålt kan jag ju inte göra nånting! Usch. Ovetskap. Hur gjorde ni andra? Med hus att sälja? Fick ni nytt eget lån på eget hus? Här finns lägenheter. Dyra, men jag skulle reda det bra på min lön. Men när man måste vänta på att sälja huset kan man ju inget göra i förväg? Hmm...

Samma här har nyss hittat hit och är så glad över att man kan bolla allt kaos man känner, det hjälper mycket med att inte känna sig så ensam 🤗

@annalena11 Välkommen hit!
Ja, vi är många som önskar att vi hade ett annat liv. Jag har nu blivit bearbetad i ungefär 10 månader att jag ska komma hem igen. Och jag försöker stå emot. Ingen bodelning är gjord ännu. Han lovar att han aldrig mer ska bli hotfull och han säger att han dricker mycket mindre. Han säger att 12 starköl torsdag till lördag är "ingenting" Efter väldigt många år tillsammans med honom VET jag att det inte kommer att bli bättre, snarare sämre. Men ändå så tänker jag "tänk om?" Hur ska jag bli av med mitt beroende av honom? Han har på något sätt hjärntvättat mig och gjort att jag inte kan frigöra mig helt från honom. Han vägrar sluta dricka helt för han anser att han har kontroll över det.

Min håller också på och sänder elaka sms hy

Jag älskar han så mycket och det gör så ont men om han mår så dåligt så måste jag gå. Och han säger att han mår dåligt i sig själv och i relationen och tänker att man kan inte älska någon om man inte älskar sig själv❤️ Jag har semester nu så jobbet går inte att distrahera mig med. Jag får helt enkelt umgås med vänner och träna och vänta med tiden så blir det nog bättre tillslut❤️
Kram

Bland det jobbigaste är att jag känner att jag inte är den jag vill vara! Är en glad person som är en problemlösare vill inte vara denna som dag ut och dag in ska fundera på ju dagen/kvällen ska bli att de flesta dagar ändå är bra men för varje bra dag så växer ändå klumpen för då är man ju närmare det onda! Vill inte vara misstänksam eller känna besvikelse gång på gång det tar en sådan energi!
Å sedan periodvis ha det hur bra som helst 💔

@Pan pan ja jag håller med.
Blir bara så ledsen på honom och på mig själv!
Hur svårt ska det vara tycker jag = smygdricker man har man problem punkt!
Men skulle jag ifråga sätta alla öl som nu saknas skulle han bara säga att det var en granne som fick dom typ…

@seriequeen
Varma tankar till dig. 💕

Du kan inte rädda någon annan. Rädda dig själv innan du dras ner.
Du har kämpat på bra. I vissa situationer måste man släppa taget. Det är jobbigt, det har jag själv gjort. Men så tufft då förnuft och hjärta går åt olika håll ...💔 👁️

Finns det något du kan distrahera dig med? Prata med?

Kram. 🌺

Ja igår höll han verkligen avstånd från mig samt höll sig till barnen….slutade med att jag sov i soffan för han snarkade så

Tvivla framför allt inte på dig själv. Förnekelsen är så central vad det gäller beroende, likaså skammen. Har själv tvivlat mycket men beslutade mig för att lita på min känsla och upplevelse tills jag fick bevis på att jag hade fel, vilket jag aldrig fick. Tror ibland man tvivlar eftersom verkligheten inte är som man skulle önska. Sluta leta bevis på att han dricker. Fyller ingen funktion. Ni vet båda hur det ligger till.

Mitt råd är fokusera på dig själv, hur du vill ha ditt liv. Deta kan du påverka. Finns socialförvaltningen att rådgöra med vad det gäller oron för dina barn pga av deras pappas missbruk. Du kan vara anonym när du ringer om du vill. Sedan tänker jag att om du på något sätt är rädd för din man så rådgör med kvinnojouren. Överhuvudtaget ta emot att hjälp du kan få.

Vill rekomendera en bok Craig Nakken "Missbrukaren och jaget. Tror du kan få mycket kunskap och insikter av den.

Du och barnen är viktigast. Hur mannen gör är hans val Och det brukar vara negativa konsekvenser som får människor att förändras dvs att må riktigt, riktigt dåligt. Missbruk handlar inte om förnuft och det har du ju erfaret. Att inse sin maktlöshet var mycket svårt och smärtsamt för mig, men samtidigt en stor befrielse. Det som var avgörande för att jag skulle må bra.
Lycka till i din kamp och ta hand om dig. ❤

@lever på hoppet ändå . Hejsan 😊 har haft några bra dagar nu men snart helg igen så det börjar kännas i magen igen😥. Kram♥️

Hej vännen. Jag vill bara säga att jag förstår dina tankar och känslor, då jag varit i samma sits som du är nu.

Något jag lärt mig är att DU och JAG inte kan rå på detta deras begär, och att suget kan vara så mycket starkare än de själva kanske förstår eller vill förstå, suget tycks ta över så pass att det är värt att få dricka, oavsett om hela familjen står på spel.

Förnekelse är vanligt har jag upptäckt, lögnerna de kan ta till är väl av varierande kvalitet och övertygelsefaktor, jag undrar om de i sin beroendehjärna faktiskt tror sina egna lögner och bortförklaringar?
I vårt fall är vi nu i skilsmässa. Den drivande i att skiljas är han. Jag tror ( men kommer aldrig få veta) att han nu driver skilsmässa för att jag upptäckt att han är på drickat igen.
Jag vill egentligen bara säga hej, och välkommen till detta underbara forum. Här finns många kloka människor och jag hoppas att du kommer att få mycket stöd. Jag har också barn. Kram.

@Backen123 om du visste hur skönt det är att läsa ditt inlägg! Jobbar hemifrån, brast ut i storgråta ( lättnad, tacksamhet, sorg, frustration) av det du skrev. "Hjärnan är kidnappad".. ja precis så verkar det! Detta är mannen som i många år behandlat mig elakt, för att sen förtvivlat vilja ha nya chanser, en massa " jag älskar dig ", perioder där han verkligen försöker, men som nu visar upp en kall, respektlös sida. Som verkar vilja städa bort mig illa kvickt, så att han kan börja om på noll. Som antagligen ( finns det något som tyder på annat?) dricker igen. Eller, aldrig slutade dricka? Som inte ens bryr sig om att ljuga bra och som struntar i hur ont han gör mig med de osannolika bortförklaringarna. Från allt vi haft, att jag förlåtit honom för, till detta.

Jag längtar efter att vi får huset sålt och jag kan få ett nytt liv med barnen. Samtidigt livrädd,beftersom jag inte vet var vi ska ta vägen. Jag hoppas på att få eget bolån till hus. Ditt inlägg gav mig sådan tröst! I korta stunder, mitt i mardrömmen känner jag att det är han som får leva med sig själv. Jag har i flera år vetat att jag klarar mig bra utan honom. Går sönder av tanken att de fina älskade barnen måste drabbas, detta gör ont.... Och sen är jag så splittrad över att han gång på gång, så övertygande säger att han INTE druckit en droppe. Att han fattar att det verkar misstänkt men att han absolut inte druckit. Jag blir helt kluven i saken. Känner mig nästan sinnessjuk . Samtidigt som jag nånstans fattar att hans förklaringar inte är hållbara...

Han åkte på en resa med sina kompisar i Spanien , jag åkte till Åre. Första dagen så hör han inte av sig på 10h och säger inte ens om de har kommit fram eller något. Så jag får oroa mig. Han hade inte ens 1 min att skriva det i ett sms. Då blev jag arg och sa det att det var dålig stil. Sedan igår var sista kvällen då skulle jag på resturang i Åre och han blockat mig överallt och sedan när jag frågar varför har du blockat mig så säger han vi mår så dåligt med varandra så jag är för svag för att orka kämpa. Det är över. Jag satt där och förstod ingenting. Sedan senare under kvällen så sa han att han har bestämt sig för att inte leva längre för han är aldrig glad längre. Och om vi inte är ihop så kommer jag inte bli sårad när han är död utan jag kommer bara ha ilska. Och jag hoppas att han söker hjälp för sin egna skull. Jag kommer alltid älska honom och det gör så ont. Och han mår extra dåligt för han inte har kunnat hålla sig till sina rutiner i Spanien och jag skrev det till honom att du måste gå på möte och gymma för att må bra. Annars så mår du såhär. Fick inte så mycket svar men han ville inte ha mig längre så nu måste jag släppa honom och känner att ja det kanske är lika bra även om jag älskar och saknar honom så mycket. ❤️

Usch vad jag lider med dig, känner igen alltihopa och den där känslan av att det är något som inte stämmer är värst. Mitt ex är även relationsmissbrukare, sökte bekräftelse via sms och även om jag läste högt från sms konversationer så nekade han. En del beroendepersoner verkar lägga till med att ljuga om precis allt till slut, och det är väl skammen som ställer till det, och jag kan förstå att det blir så ur deras perspektiv men för oss som ska hantera dessa betydelselösa lögner så tappar man fotfästet, man förstår inte varför. Lätt för oss att känna en sorg, att vi som funnits där, stöttat, tröstat, blivit lurad ska mötas av ilska, lögner och andra dumheter.
Jag har gått till en alkoholterapet (nykter alkoholist) det var så bra! Hon förklarade då jag i mitt resonemang försökte göra för min man det jag ville han skulle göra föra mig, att det kunde jag lägga ner, i sin aktiva fas finns inte det, hjärna är kidnappad och hon sa lägg allt fokus på att ta hand om dig. Hon sa även att vi anhöriga ska inte vara uppe i det där, det blir för grötigt till slut och hon rekommenderade mig att flytta och låta honom ta ansvar själv för att tillfriskna. Kanske din man känner i sin kovändning av att vilja ha skilsmässa att han inte orkar stå emot längre, offerkoftan och skammen blir för tung att bära till slut och det är så sorgligt. Min man kastade ut mig ofta, men jag visste att det var ett rop på hjälp hela tiden. Vill tillägga att mitt ex drack också i garaget, körde onykter, blev osnäll, gick på behandling, kämpade på med vita knogarna och till slut flera återfall, sen gick jag med en förhoppning av att han skulle välja oss bli frisk, men han blev bara sämre och nu är det över för oss.
Det finns inga bra svar hur du ska göra, men jag ventilerade med vänner, en del arbetskamrater, gjorde bra saker med barnen, gick lite på alanons möten och träffade kurator.
Jag minns också rädslan som du skriver, han blir nog lycklig utan mig, terapeut sa, kanske ett tag men tar han inte tag i sitt så blir det bara värre.

Jag misstänker att han gått i garaget för att "fylla på sin alkoholfria" öl som han av okänd anledning valt att ha där, men istället hällt på starköl. Då kan han dricka framför näsan på oss och ingen märker det. Vete sjutton om han begriper allt han gjort mig ( oss ), han har ett egocentriska sätt att vara. Ja, precis som du säger, när detdär elaka börjar glira fram, där märker man att nåt är på gång.. usch. Jag får väl inse att han aldrig kommer att inse hur ont det gör att man blivit så lurad och behandlad som skit. Det är väl värst för honom som får leva i vetskapen att han är svinig. Bara det aldrig går ut över sonen. Får jag reda på att han dricker och beter sig illa med honom hemma får jag ta det då. Förhoppningsvis blir väl karln lugn, sund och lycklig när han väl slipper mig.

Vilket underbart forum detta är, alla fina ni som orkar läsa allt detta svammel. Tusen kramar till er. ❤❤❤❤❤❤❤

Att jag oroar mig och ens kommit på tanken att misstänka att han börjat dricka igen är: humörsvängningar, underligt/onyktert beteende, springandet till garaget, att han ofta verkat ha fler öl än vad vi har alkoholfri öl hemma.

Nej det låter helt galet med pappa-svaret. Jag är helt med på separation, tidigare har jag varit den som tar upp frågan. Tror brorsan håller honom om ryggen, alternativt inte känner till hans problem. Varför jag vill att han är rak och ärlig nu är för att jag på nåt sätt ska få lite ro. Det var så tungt att hitta alkoholen, jag blev så besviken. Därtill drämmer HAN skilsmässan i skallen på mig, agerar kyligt, säger att jag betett mig otrevligt ( sen jag hittade alkoholen), osv. Jag vill att han någon gång ska förstå allt han utsatt mig/oss för. Han kommer ha vår son växelvis. Då vill jag vara trygg i att han sköter sig. Han kan ha ett uselt humör. ( kanske slutar han med det när vi flyttar från varandra dock) Jag vill kunna släppa mina funderingar om ölen, sms:et osv, men de svar och förklaringar jag fått håller inte, de låter ju komplett osannolika.
Sedan gör det, hur dåligt vårt äktenskap än varit, så ont att vi nu splittrar tryggheten för barnen. Jag vet inte var jag kommer bo. Han kan tryggt få hjälp av sin familj, men jag har ingen.

Detta blir bara sjukare och sjukare... Jag försökte ta upp öl-grejen igen. Skilsmässan blir ju av, men ville ha lite svar för att få sinnesro. Han går i försvar, armarna i kors och otrevlig ton. Svarar åter: jag har inte druckit. Jag vet inte vem som lagt nya tomburkar längst in i garaget.. när jag frågar hur han förklarar sms till sin bror svarar han att ölen inte var till honom . På frågan vem de var till får jag:det har inte du med att göra. Senare hävdar han att han ville ha dem till sin far, men att pappan kanske inte visste om det(??) Så honom kan jag inte kolla med.. Hela tiden med elak ton. Sen han la fram om skilsmässan har han varit rätt kall. Han säger att han bestämde sig efter att jag svarat snäsigt till honom gällande ett cykeldäck. Men...alla de gånger JAG/barnen fått stå ut med hans temperament? När han skrikit så hela gatan hör? Rusat mot mig med vild blick????

@lever på hoppet ändå
Jag känner igen mig i det mesta du beskriver.
Jag vill bara skriva att jag känner med dig och att jag känner samma oro, exempelvis varje gång jag lämnar hemmet. I vilket tillstånd är han när jag kommer hem?

Förlåt att jag är dålig att svara er alla känner sådan kaos i kroppen nu så jag vet inte vart jag ska ta vägen