Senaste kommentarerna i forumet

Leva inte bara överleva det är väl vad vi anhöriga hela tiden kämpar med. I mina ögon har du gjort allt rätt. Är det möjligt att uttrycka för hans familj vad du skriver här dvs att du är rädd att mista dom. Kanske bär dom på samma rädsla att mista sitt barnbarn.

När du hämtar saker kan någon följa med dig? Du har vänt dig till soc och i och med det har du tagit ditt föräldraransvar, något man annars kan ifrågasätta. På rätt väg även om det är jättejobbigt. Sist vill jag tipsa om Melantonin, ett sömnhormon du kan ta vid behov. Ingen sömntablett utan vad kroppen självproduerar. Lättare att somna och ingen " baksmälla.

Lycka till!

Hoppas han tar hjälp frivilligt . Det är ju det absolut bästa. Jag tror säkert han vill för så som han lever vill ingen leva men det är som du säger, att han inte är stark nog och då är det enklare att dricka. Prata med din pappa och fråga om ni kan söka hjälp tillsammans och kolla om han kan "ta bort" sekretessen. Då blir det lättare för dig att hjälpa honom.
Ring kommunen och fråga vart det finns anhörigstöd. De har du rätt till gratis. Jag har länge pratat med en kurator som bara jobbar med anhöriga ( som jobbar på öppenvården ). Hon har hjälpt mig sätta gränser bla.

Kram

@Dearself @gros19 och alla andra som svarar och svarat, alltså denna tråd stärker mig så mycket och när jag är på väg att bryta ihop igen går jag in här och läser och den tacksamhet jag känner och känslan av mindre ensamhet (sorgligt nog) ger mig på något sätt hopp!
Pappa blev utskriven igår och jag tror att han redan var full när jag pratade med honom. Alltså han säger att han vill men helt ärligt så tror jag att han är för svag för att göra det själv och när han blir utskriven så finns det ingen form av uppföljning. Så fort han börjar dricka igen så når man inte fram till honom. Helst av allt skulle jag önska att han fick komma iväg på behandlingshem, både för att han ska få läka helt och även att vi anhöriga ska få ett lugn och orken tillbaka. Anhörigvecka har jag aldrig hört om, någon jag ska kolla upp direkt!

Jag är tom och även om jag tror att känslorna är slut så öppnar sig hjärtat hela tiden och brister. Nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli 8.15 så jag kan ringa till Stadsdelsförvaltningen och försöka stå på mig innan det är för sent! Tack tack tack tack tack tack, era ord stärker mig, trodde aldrig att jag skulle våga skriva i ett forum som detta!

Hej och välkommen!
Otroligt svårt när en man bryr sig om mår så dåligt.
Framför allt den ångest det skapar i en när man försöker avstå att ha kontakt.
Det jag förstod några år in i min resa med min alkoholiserade sambo senare ex var att jag var beroende av honom på samma sätt som han var beroende av alkohol.
Om inte jag fick reda på var han höll hus,om han var full eller inte så fick jag väldigt mycket oro som stillades först när jag fick vetskap/kontroll om läget.
Då ramlade polletten ner för mig vad medberoende är.
Visserligen grundat på en stor omsorg om personen.
Men också ett beroende att få vara ledsen arg upprörd orolig.
Att bara få vara i neutralt eller tom bra läge klarade jag inte.
Då gick jag tillbaka till gamla minnen så jag fick "knarka" på det känsloläget igen.
Du är mån om din pappa och vill hans bästa.
Men det är som de skriver ovan.
Han måste själv göra jobbet och vilja avstå alkohol.
Så länge suget är starkare än viljan så kommer han att fortsätta dricka.

Min fråga till dig är:
Vilka regler kan du ha för att skapa ro åt dig och din familj?
Hur ska du kunna återskapa balansen så att du ser att din pappas resa är hans?
Hur kan du separera hans mående från ditt?
Om du väntar på hans nykterhet för att själv kunna få må bra så kan den väntan bli väldigt lång.

Jag sökte upp alanon och fick mycket stöd därifrån.
Men när jag slutade gå in och vända på varje detalj i min aambos drickande och kunde fokusera om på mig och mitt ansvar över mitt liv så lättade sakta bördan.

Jag tog klivet o lämnade hemmet med dottern, kontaktade soc och bad om hjälp vill skydda mitt barn från att leva i pappans alkoholism.
De ringde upp mig igår eftermiddag o ska starta upp en utredning om förhållandena hemma hos honom. Även hjälpa till att hitta lägenhet som är mer eller mindre omöjligt där jag bor. Blandade känslor o många tankar som far runt i huvudet, ett under att jag lyckades somna igår. Tryck över bröstet o rädsla över vad komma ska.
Vet att det är oundvikligt att blanda in soc då jag definitivt inte tänk gå med på varannan vecka liv som han slängt ur sig förr att vi ska ha. Inte en chans när han dricker varje dag o han anser att det är okey att dricka i alla läge.
Vi ( han o jag) har bestämt att träffas idag för att jag ska klargöra för honom att det är slut o vi flyttar på riktigt. Senast i helgen sa han på fyllan framför dottern att jag ska ut, jag svarade - ja jag ska men ta inte detta nu när x är här. -Får hon inte höra att hennes mamma är hemlös.
Då tog jag x i handen hjälpte till att få på henne skor o ytterkläder sen drog vi.
I söndags eftermiddag hade han nyktrat till o då ville han ha hem oss o jag behövde inte flytta. Tycker att det känns ärligast att ta det face to face att vi inte kommer tillbaka. Men nu börjar det kännas väldigt jobbigt att träffas hans hemmaplan.
Nu har vi inte varit borta så länge men hur många ggr har han hör av sig o velat ha kontakt med sin dotter tror ni? NOLL.
Behöver hämta mer kläder, ja egentligen tömma det som är mitt (vilket inte är mycket) o dotterns kläder o saker så att jag kan ge tillbaka nyckeln. Känns inte rätt att smyga dit o göra det när han jobbar men vill ju inte ha honom över mig när jag gör det iheller. Ååå vad är rätt?!?!
Rädd att jag ska förlora hans familjs sidas stöd nu i och med soc utredningen. De är ju medvetna om hans drickande även om de inte har samma insyn som mig.

Många många tankar till o känslor. Detta blir en hemsk kamp men den enda rätta. Dags att börja leva o inte bara överleva.

Vet inte riktigt vad hindret är för att din pappa ska få hjälp. Om han vill ha hjälp, kanske i form av vistelse på något behandlingshem, så ansöker han om det på socialförvaltningen. Har han gjort det och ej fått det beviljat? Finns ju även öppenvård dvs behandling på hemmaplan. Eller är det så att han bara "vill" ibland. Bekosta det själv behöver han ju inte göra.

Sök anhörigstöd för egen del är mitt råd. Ännu bättre hade det varit om du hade möjlighet att lämna allt och åka på en anhörigvecka, där enda syftet är att du ska må bra. Kanske blir det möjligt när coronatiden är förbi. En sådan vecka har du verkligen förtjänat.

Jag blir så arg när jag läser era berättelser! Det är så fruktansvärt när vi anhöriga får kämpa så och så blir de bara utskrivna. Jag kan inte fatta att de inte sätter ett akut LVM på din pappa. Om han tvingades vara nykter så skulle han iallafall få möjlighet att återhämta sig i både kropp och psyke och kanske där hitta motivation till en förändring.
Om allt kör igång igen så be alla som kan och känner oro att anmäla. Och så fort det är illa ring polis eller ambulans eller vad som krävs och be dem om hjälp att anmäla. När anmälan kommer från myndigheter brukar det väga tyngre. Så här har jag fått kämpa med min son och jag tycker inte det ska vara skillnad bara för att din pappa är äldre.
Hoppas det går bra och att du kan ta hjälp så du inte står ensam i det här. Kram

Tack 🙏 så otroligt skönt med forumet, att få ventilera och få vara lite medberoende 😉 tacksam att han inte svarade när jag frågade om vad som händer här näst. Det kanske är nära, att jag får i lugn och ro sälja huset. Renovera dom rum som måste. Han har ju lovat att när han kommer ut från sjukhuset ska han skriva under papperna, packa bilen full och dra till norr

@Skrållan
Tack för ditt svar, mina närmaste vänner vet om detta. Då en av mina bästa vänner lever i samma situation som mig också då hennes man också har alkoholproblem.. det värsta är att min mans syster ser mig som en medberoende eftersom jag inte tar tag i problemet men jag känner att jag kan ju inte hjälpa honom fullt ut utan han måste ju vilja ta steget själv o söka hjälp för sitt beroende..

Står just nu i valet och kvalet om jag ska lämna honom pågrund av att vår äldsta dotter som är 7 mår inte så bra just nu och tror inte detta hjälper henne att må bättre.. det är tufft och vet inte alls hur jag ska göra. Man är så beroende av varandra. Jag är så rädd att ta klivet och skilja mig… då min familj inte alls är stödjande och har inte så stort kontaktnät då jag har isolerat mig själv pågrund av mannens problem.. ännu mer efter den helgen då han blev våldsam.. drömmer mardrömmar o tassar på tår.. vill bara bryta ihop o berätta hur jag känner för honom men jag vet ju att det är en triggar igång hans alkoholberoende då… känner mig så hjälplös…

Varför jag lät på 3,5orna passera är nog kanske också för att det är nytt. Starköl och whisky har det varit tidigare. Och för att 3,5orna kommit smygande! Först en, sedan två, sedan två två dagar i rad… och sedan oräkneliga.

Varför jag lät på 3,5orna passera är nog kanske också för att det är nytt. Starköl och whisky har det varit tidigare. Och för att 3,5orna kommit smygande! Först en, sedan två, sedan två två dagar i rad… och sedan oräkneliga.

… och varför jag skriver här är väl också för det att det var först idag som det slog mig att 3,5orna kanske bara är en ny, annan form av hans problem-drickande.

Jag kan känna igen mig i väldigt mycket av det ni andra skriver här på forumet men funderar ändå på min mans drickande. Tror inte att han är så djupt ner i alkoholträsket… det känns så förvirrat eftersom det under åren blivit bättre med hans drickande om man jämför med vart vi varit. För kanske fem år sedan var han full hemma på både helger och vardagar. Men så är det inte längre och har inte varit på många år. Drickandet smyger sig snarare på, blir för mycket och han slutar. Så har det hållit på senaste åren. Nu har hållit upp sedan i december. När han nu druckit 3,5or är det inte heller som att han får ett ”återfall”, tappar kontrollen och blir stupfull. Drickandet ökar på successivt. Egentligen är det väl det som har hänt nu under våren igen! Fast med lite lägre alkoholhalt. Först cola zero en tid, sedan alkoholfritt en tid och nu 3,5or. Han uttrycker att han inte vill dricka. Vi har vår överenskommelse. Är 3,5orna okej? Det är nog det jag skulle vilja fråga er. Jag har faktiskt låtit dem passera sedan han började med dem för några veckor/månader sedan men det var först idag som klumpen i magen kom tillbaka. Liksom, vänta lite nu… är vi inte fria från beroendet? Jag har fasat lite för sommaren. Vid ledighet ökar risken att han vill dricka. Men han kanske redan har börjat utan att jag riktigt fattat?
Och tvivlet. Han sköter allt annat, driver företag och vi har en trygg och kärleksfull relation (så länge inte alkoholen blir en kil mellan oss). Han har han hållit upp så länge i perioder och är så driven som person på flera sätt. Senaste tiden har han dock varit tröttare än vanligt. Lägger sig senare, går upp senare. Men sköter allting.
Det känns så jobbigt nu. För jag bestämde mig i december att inte åka med i karusellen mer. Vi tog gemensamt beslut, på mitt initiativ, att inte dricka hemma. Till saken hör att jag aldrig dricker. För att jag inte vill. Helt tappat lusten för alkohol sedan många år tillbaka. Hur som helst, han har hållit upp sedan december. Och jag har stålsatt mig för att verkligen göra slag i saken och åka hemifrån med barnen om han ens skulle komma hem med alkohol. För att stå upp för mig och de gränser vi satt.
Ja, jag behövde nog skriva av mig. Huvudvärken dunkar.

Någon information kan du tyvärr inte få varken från soc eller sjukvården. Du kan lämna information men det är sekretess som sedan gäller.

Du skriver att han släpps imorgon. LPT har jag fått uppfattningen om att det kan släppas när som om läkaren bedömer att kriterierna inte längre uppfylls. Brukar handla om att personen inte är psykotisk och att man bedömer att det inte finns risk att personen tar sitt liv. Kan nog även handla om att man inte längre är någon fara för närstående.

Ett omedelbart omhändertagande enligt LVM kan även släppas när kriterierna inte längre uppfylls dvs omedelbar fara för livet pga missbruket. I detta fallet kan man ändå fortsätta en utredning om tvångsvård LVM.

Ett alternativ är att inget anmärkningsvärt framkommit av läkarundersökningen och då inleds troligen ingen utredning om tvångsvård. Alltså omöjligt att veta vad som händer om han inte själv vet och vill berätta. Svårt med ovissheten när man bara önskar lugn och ro.

Hej Stina89

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet.

Det är några dagar sedan du startade din tråd, det skiftar lite hur snabbt en tråd får fart eller hur många svar en får här inne. Det låter som att du känner dig tveksam till din partners val av stöd.

Vägarna in i ett problematiskt drickande är många men det fina i kråksången är att det finns flertalet stigar ur det. Det gäller oftast för den det gäller att hitta det som passar just den personen, det är inte ovanligt att prova olika typer av stöd. Att vara anhörig kan innebära samma mål som den som dricker men en helt annan resa. Om ni gör detta tillsamman kan det vara bra att stämma av efter ett ag. Gör ni rätt, blir det skillnad?

Hur mår du i allt detta, om jag förstått dig rätt har du haft modet att lyfta alkoholfrågan under lång tid. Var finner du återhämtning? Hur gör du för att tänka på dig? Anhöriga vittnar ibland att allt kommer att handla om alkohol och den som dricker.

Om du skulle göra något bara för dig, vad skulle det vara?

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ok, tack Gros ❤ kan man ringa socialtjänsten och fråga?
Han meddelade nu att han blir utskriven imorgon efter lunch. Sen inget mer i sms:et 🤔 för har man hållit en person i tvångsvård i en vecka så kan man väl bara inte släppa det sen? Så då låter det rimligt att han åker hem i avvaktan på tvångsvård ( hoppas att det är så) eller att han packad ihop sina saker och flyttar hem till norr så jag slipper det här

@Morgonsol Åh jag vill börja med att beklaga sorgen och hoppas att du haft tid att läka någorlunda även om det aldrig blir som innan (på gott och ont). Jag blir så ledsen över att höra att det är så många som lever tillsammans eller i alla fall som anhörig till en alkoholist. Jag visste det, men har nog inte insett det. Jag har nog precis insett att min pappa är alkoholist på riktigt och inte bara en person som bara dricker för mycket.

Alltså jag är så glad att jag vågade skriva här och att ni vågar dela era historier tillsammans med mig!
Idag bli min pappa troligtvis utskriven från avgiftningen och släppt i det fria, precis som för en vecka sedan men hoppas att han har mer motivation denna gång! Jag vill så gärna att han får plats på ett behandlingshem så han uttrycker rädsla själv för att komma hem. Oron jag känner över att han inte ska svara i telefonen, att han börjar dricka igen och att få samtal om att han inte överlevt denna gång knäcker mig och jag har så svårt att kontrollera mina känslor..

Igen, Tack tack tack! <3 Kram

@Backen123 - så bra formulerat - de är sjuka och det är svårt att bli förbannad. Och självinsikten på ungefär noll. Och därmed faktiskt även självomsorgen, även om det kan spelas ut som ett roffa-åt-sig-beteende. Om en ska skratta eller gråta eller både och. Avhåller mig hårt nu från att gå in och tycka något rörande exets beteende, utan försöker tänka på det som ett ihärdigt surrande. Visserligen kontraproduktivt och destruktivt med tanke på exets omfattande alko-ohälsa-eko-problem, men dessa problem är inte längre mina att ta hand om. Nu finns det andra sekreterare (dvs inte jag) som går in och hjälper till så att verkligheten inte ska tränga sig på och förstöra drömvärlden.

Mindset som jag försöker anamma: varje dag är en dag närmare en lösning. Närmare lugn och ro. Och att försöka att andas och vila och, ja, ta en dag i taget. Om det är något utöver gränssättning jag behöver öva mig på är det att ta en dag i taget. Det får bli hemläxorna i detta haveri. Eller snarare: i rörelsen mot frihet.

Önskar dig en fin dag, lugn och ro, allt som är vackert och sant och i enlighet med viljan! <3

När en orosanmälan inkommer till soc så brukar man inleda en utredning enligt LVM. Detta behövs för att kunna ta personen till sjukvården för läkarundersökning, antingen frivilligt eller med tvång. Läkarintyget som då utfärdas ligger till grund för ev. tvångsvård inte själva anmälan. Hänsyn tas både till den fysiska och psykiska hälsan. Kan se lite annorlunda ut vad det gäller yngre personer. Man kan släppas ut från sjukhuset i avvaktan på dom om tvångsvård men ofta kvarstannar man på sjukhuset.

Samtal med mannen
Igår ringde han, frustrerad förstår inte varför han är där. Ingen har sagt något till honom på en vecka, enda anledning som han kan se att han är där är för att han sagt till polisen att han inte ville och att han under sitt liv har tänkt tanken på självmord. Och när läkaren skrev i honom hade hon frågat är du här av egen fri vilja. Han hade svarat nej och då hade hon sagt att då blir det tvångsvår. Tror knappast att det är så det går till. Idag måndag ska han ut därifrån säger han själv, vad händer då? Han var fullt medveten om att han måste överklaga så det verkar dom ju ha berättat. Han är också rätt säker på att den som gjorde orosanmälan har sagt saker som gör att han blev kvar. Men jag är också nyfiken vad dom grundat det på, för jag sa bara att jag var orolig. Det är rätt svårt att få en tvångsvårdad över sig

Så lika, gränssättning har jag också som mål. Kanske är så som min terapeut sa, vi förstår att dom är sjuka på min fråga varför jag inte blir riktigt förbannad. Kanske även därför gränssättning blir svårare också för oss 🤔 mitt ex är inlåst på psyket i en vecka, igår ringde han och han förstår inte varför han är där överhuvudtaget, denna självinsikt
En dag i taget, hoppas att du och jag får lugnt och ro snart 🙏😊

Det fanns en tv-serie som hette Orka, Orka - så känns det nu. Försöka orka. Fr.a. med all ovisshet. Att ha tillit till att det ordnar sig, också om det tar tid. Att ha ett ankare av hopp - för det egna livet.

Det går ju inte att ångra (jo på sätt och vis) att vi blev sambo i hyreslägenhet, men det hade onekligen varit enormt mycket enklare nu om vi inte blivit det. Det hade också kunnat vara relativt mycket enklare om sambon varit kommunicerbar. Kort sagt betett sig vettigt. Men nu är det inte så. Utan det är kaos som vanligt. Strid istället för samarbete, trots att det sistnämnda skulle gagna oss bägge i vårt nuvarande läge. Allt kan förstås inte skyllas på alkoholen, men den finns med i bilden tillsammans med den psykiska ohälsan.

All kraft och energi jag genom åren lagt ner på att försöka hjälpa rörande alkohol och ohälsa och trasslig ekonomi. Så urbota dumt. Inte en millimeter framåt kom vi. Exet vill ju inte själv, eller förstår möjligen inte själv. Och varje gång en botten att stå på uppenbarade sig, kom ännu ett ras nedåt. Från älskande till skötare. Medberoendet bara växte och växte tills jag inte längre visste vem jag var eller kunde känna några gränser alls. Var bara en skugga. Utan liv, som det kändes medan sambon svällde över alla gränser. Ett missbruk av mig, och av mig själv. Så nerkörd i skoskaften. Entonig. Maskinlik.

Har en känsla av att engagemanget från min sida övergick till att registrera. Jag orkade inte säga ifrån. Orkade inte ännu en gång ta upp problemet alkohol. Och sambon bara körde på med sitt race. Trots alla samtal, terapier etc. All fakta rörande hur jag ville ha det har hela tiden funnits, men gränserna klivits över. På grund av ovilja eller oförmåga, och just nu känns det som att det kvittar.

Jag behöver lära känna mig själv igen. Stärka mig med fina människor och sammanhang. Snälla sammanhang. Och jag behöver än en gång jobba med gränssättning (t.ex. i separationen), fast jag mest av allt vill rulla in mig i en varm filt, dricka en kopp te och vaggas till sömns av havet, typ. Vill verkligen inte behöva ställa mig på mittlinjen för att inte allt ska åka över till exets sida. Orka, orka.

Sänder en varm tanke till alla oss som kämpar på i våra olika liv och som vill något bättre.

@Tummetott Nej, jag har inte anmält det. Jag tänker inte utsätta mig för polisen en gång till. Varför vill man inte anmäla? Jo, det ska jag berätta. Den 21 april 2020 fick jag nog av att bli slagen, knuffad, spottad på och fasthållen. Ifråntagen telefon och nycklar men hann som tur var få iväg ett mess till en kompis som fattade allvaret. Hon tog kontakt med hans anhöriga som kom och räddade mig. Jag kastar mig i bilen och åker raka vägen till polisen. Där sitter jag i två timmar och berättar vad jag har blivit utsatt för. Sedan får jag klä av mig och de ska fotografera mina skador. Sedan säger de att antingen åker jag till akuten direkt och ber dem dokumentera eller så bokar jag en tid på min vc morgonen efter. Kul att ringa det samtalet och berätta varför jag behöver läkare för att dokumentera.
Tyvärr flyttade jag tillbaka ett par månader senare. Jag tror att jag var tvungen att se med egna ögon att det är som alla säger - det kommer att bli värre. Och det blev det, med bl.a. strypningen. Dagen jag flyttade blev det katastrof. Jag tog med mig några för honom okända människor och han attackerade med ett järnrör. Polisen på plats hyfsat snabbt och fick stanna kvar så att jag fick med mig hästar, kläder och medicin.
Ett par veckor senare får jag bilder på sms, han har börjat kasta ut mina saker i trädgården. Jag ringer polisen och frågar vad jag ska göra. De säger att jag ska ta med mig någon och åka dit. Jo, men det vet ni ju hur det slutade senast, tyckte jag. Då säger poliskvinnan "då får du åka dit själv, men du behöver ju inte kliva ur bilen innan du vet vilket humör han är på". Blir han hotfull så får du höra av dig. Jo, men jag lär nog inte hinna larma... Jag blev så fruktansvärt provocerad att jag faktiskt var på väg att åka dit ensam. Jag tackade henne för ingenting och sa att nu är det på deras ansvar. Som tur var så sansade jag mig.
När det beträffar anmälan jag gjorde för drygt ett år sedan så har jag ännu inte hört något från polisen, honom har de överhuvudtaget inte pratat med. Så svaret är NEJ, jag tänker inte utsätta mig för att göra fler anmälningar. Kvinnojouren har dessutom varit i kontakt med polisen och berättat för dem att han förföljer mig och trakasserar mig. Men de har hittills inte lyft ett finger.

Ja det är ju en sjukdom, men det klart det är ju ändå så att den som dricker måste ta sitt ansvar att bli frisk. Nu blev det kanske annorlunda för mig och mina barnbarn, dom har ju inte behövt leva med mitt ex. Dom godtog den förklaringen att mitt ex var sjuk, och att han var tvungen att söka hjälp själv för att bli frisk. Och att innan han blev frisk så kunde vi inte leva ihop för det blev för jobbigt för mig.
Det är svårt det där. Men jag tror ändå att man ska försöka vara ärlig. Men att man inte kan säga sånt som så små barn inte kan förstå.
Och jag håller med dig, din dotter ska inte ha det ansvaret att hon känner att hon tycker synd om sin pappa och måste hjälpa honom.
Hoppas du får mer svar här. Från någon som har barn i dina barns ålder, så att dom kan berätta vad dom sagt.

Han har fått lugn och förhoppningsvis får du och dina barn det också även om det kanske inte känns så just nu. Inget liv att leva som deras pappa hade det. Själv har du gjort allt och mycket, mycket mer för att vara ett stöd men det räcker inte. Över denna sjukdom råder vi inte, hur mycket vi än vill. Många kramar till er och ta hand om varandra ❤.

@Livrädd igen
Jag får kalla kårar av att läsa hur du har det! Har du anmält att han tog stryptag på dig?