Senaste kommentarerna i forumet

@gladpålåtsas Jag känner igen dina känslor. Jag lämnade ett nästan 27-årigt förhållande i höstas. Det krävdes en hel del för att äntligen gå, jag har provat flera gånger tidigare. Just nu kämpar jag med att inte gå tillbaka. Min man var, förutom att han drack även elak och våldsam. Jag har levt i detta under så många år att jag på något sätt tycker att det är normalt. Och att jag kanske inte är värd bättre. De senaste åren har jag börjat tänka att det kanske inte är så långt kvar av livet, jag kan kanske stå ut med detta. Jag fyller 50 i höst... En dag slog det mig som en blixt från klar himmel, att det här går inte längre.
Mitt problem just nu är att ta det sista steget, att få honom att fatta att jag inte kommer hem igen (även om jag vissa dagar inte vill något annat), och försöka få till en bodelning. Jag är livrädd för hans reaktion. Bränner han ner huset, söker han upp mig? Polisen har hittills inte varit till någon som helst hjälp.

Jag önskar att man kunde få träffa någon i samma situation som jag, alla förstår inte detta. En vän frågade varför jag gått tillbaka flera gånger om han är så hemsk.
Jag hoppas att du finner styrka att ta ett beslut. ❤️

@gladpålåtsas jag vill bara krama dig💛Jag hoppas att du hittar någon bra att prata med för som du skriver är det nog ett måste för dig. Klart att orken till sist tar slut även för den som är stark, konstigt vore det annars. 20 år är en lång tid, har det alltid varit såhär med för mycket alkohol och elakheter.

Kram

Han står fast vid skilsmässa, jag ser ju också att det är det enda rätta, men jag plågas så av att han nekar till att ölen var hans, att han börjat smygdricka osv. Känns som jag är inbillningssjuk. Han verkar så övertygande. Tomburkarna är kanske vänners från i vintras ( stämmer inte med hållbarheten/ bästföredatum), ölen han kastade var också ny ( han hävdar att den var gammal).. känns så elakt att ljuga för mig, sen vilja skiljas. Är det alkoholen som får före allt???

Jag har varit hans krycka i så många år. Tänkt att jag är stark, jag klarar det, jag har en bra grund och livsinställning. Men nu är orken och lusten slut. Jag måste få hjälp, någon att prata med som kan stötta mig i de beslut jag måste ta nu. För mig och barnens skull.

Ikväll igen. Han sluddrade när jag och barnen kom hem. Vinfläckar i köket men han förnekar. Jag säger att han luktar, han äter chips för att dölja. Han ljuger mig rakt upp i ansiktet och vill få mig att skämmas för att jag tänker så idiotiska tankar om honom. Han sover nu och här sitter jag och är fast i ett skitliv. Hatar att vara en alkoholistfru! Hatar det!

Så fint du skriver självomhändertagande. Tänk att vakna och läsa denna text, kan det bli bättre? Precis som när jag för många år sedan alltid lyssnade på "tankar för dagen" varje morgon när jag körde till jobbet.

Det är så mycket tänkvärt du skriver och för tillfället är det ju min sons sjukdom. Just sjukdomsbegreppet har jag haft väldigt svårt för, men läste en definition och då stod det att det var ett tillstånd då man inte kunde utnyttja sina resurser till fullo och det är ju riktigt, men samtidigt är vi inte alla lite sjuka då? Jag förstår vad du menar och min son är frisk med en funktionsvariation som det heter nu.

Har en bok jag skriver i ibland och allra först står det " när du gör rätt saker i rätt tid ser universum till att det blir så". Svårt att vänta ibland och vi tror ofta att vi kan styra och kontrollera det som sker och istället förstör vi.

Jag följer dina råd och ljust nu är det doften av Lind, den finaste doft jag kan tänka mig, flyktig som livet. Tack självomhändertagande och hoppas många får ta del av det du har att säga. Tycker också det skulle vara spännande att ses någon gång och kanske blir det så.

Ska läsa boken du föreslår och själv har jag just läst ut en bok där det på framsidan står att "världen är inte som den är" och på baksidan "den är som du är". Boken heter - Jag kan ha fel.

Hejsan. Vet hur du känner dej. Har det
Ganska lika du och jag tyvärr.😥 vill lämna men ändå inte! Vi har ett ganska nyrenoverat hus som vi har fått tagit över efter svärföräldrarna och är på väg å sälja det gamla. Tänker som du i detta att barnen ska vara hos honom. Kommer aldrig att klara det. Tänk om han dricker då och det lär han ju gära. Har åxo 3 barn känns det som. Tvättar och städar tar hand om barnen så att dom kommer hit och dit som dom ska.Fixar allt runt om kring. Känner mig helt slut i både kropp och själ. Vet inte hur jag ska göra😥 kram

@Tofu Tack ❤️❤️🙏

@Tofu Vad bra du är på uttrycka dig och ge konkreta råd. Tack, det är uppskattat och tar till mig utav det du skriver ❤️🙏

Ringde Alkoholhjälpen idag. Fick bra tips om att ringa socialtjänsten innan för kolla vilka regler som gäller för barnen m. M. Så jag kan känna mig tryggare på den fronten.
Samt att ringa kvinnojouren för fråga om tips om hur jag kan lägga upp mitt samtal när jag ställer mitt ultimatum. Eftersom han har blivit mer aggressiv och hotat med stryk innan. Även kolla om vad vi gör rent konkret om han blir hotfull. Ett ultimatum kan pressa honom och väcka många känslor.
Sen vad för ultimatum som ska ställas är upp till mig utifrån vad jag känner är ok och vad jag behöver för må bra.
Viktigt att man lever upp till sitt ultimatum.

Ha en fin kväll 🌞

Hejsan. Vet hur du känner tyvärr. Har samma situation här hemma. Han var nästan helt nykter i 10 månader och vi hade det mycket bättre. Umgicks mycket mera och var ute å gick flera gånger i veckan. Men för en månad sedan var det kört😥 nu har han semester och han har druckit i 3 dagar och troligen idag åxo. Det är på gränsen idag men vågar inte fråga eller diskutera det för det blir bara väsen och bråk. Våran son har tjejen här idag och jag mår så fruktansvärt och skäms så himla mycket. Han lovar att det ska bli bättre men det kommer det troligen aldrig att bli. Ser inte framemot sommaren över huvud taget och vill inte åka på någon semester med honom men så har vi ju två barn en kille på 15 år och en tjej på 11. Så något måste man ju hitta på för deras skull. Troligen vill inte sonen med på någon semester som är lite för stor kanske men tjejen måste ju få göra något. Får bara ont i magen och panik över sommaren och semestern. Önskar att hösten snart är här istället. Alla andra bara väntar på semester och sommar men inte jag😥😟 vi är inte ensamna om detta men känns som det .

Han vill skiljas. Det tog han upp igår. På grund av att jag varit SÅ kylig mot honom. När jag kontrade med att han varit väldigt fientlig, och bär jag tog upp mina garagefynd, tvärnekar han. Han kan inte svara på vem som lagt timma ölburkar därinne. Hävdar att ölen jag hittade var gammal. Har INTE börjat dricka igen. Egentligen borde jag vara lättad över skilsmässan men det gör ändå så ont!!!!!

Absolut det ska jag göra. Känns som en lång resa och måste göra det. Samtidigt som jag känner att ja jag kanske inte kan vara en del av hans Liv i nykterheten men betyder det att jag inte får träffa hans kompisar och de inte vill träffa mig pga hur jag behandlar honom? Det känns väldigt som ett ohälsosamt förhållande. Och känns som att jag förtjänar bättre. Ska även tillägga att de jobbar ihop men ändå så förra åket åkte de på resa ihop under sommaren och jag fick höra jag vill åka med dig men vi ska åka de här datumen och de valde datum jag jobbade. Så de hade redan valt datum som jag inte ens kunde vara med på. Känner mig inte älskad av honom. Och det är ett problem.

Hej @Orolig_nu! Jag bara tittade in här för att svara en ’gammal bekant’. Snavar över ditt inlägg - åh, det är som om jag skulle skrivit det för många år sen. Jag tror att du vet själv innerst vad du behöver göra! Släpp inte taget. Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv - det enda liv du har makt över! Allt gott / mt

Hej @seriequeen - jag vill bara instämma med Ullabulla och hoppas du söker upp en Alanon grupp. Just nu finns det också online, kolla hemsidan. Allt gott / mt

@Ullabulla Just idag loggade jag in här och läser ditt inlägg! Det kunde varit mitt, även om det finns olikheter i våra familjer. Men processen, den egna, där känner jag så väl igen mig. För min del är det mer än tio år sen jag började skriva och då hade jag läst kanske ett halvår innan. Precis som du tackar jag forumet, alla som skriver och mig själv! Att börja skriva här var avgörande steg mot ett helt annat liv! / mt

Jag är så glad att läsa att din oro har släppt. Jag läser om dina insikter och jag vill gratulera dig till förhållningssätt som verkar hälsosamma. Jag har förstått att jag har kämpat med katastroftankar utan att jag vetat om att det var katastroftankar, men jag har dem inte längre. Jag cyklar mycket och av någon märklig anledning så tänker jag på dig vid en speciell plats och jag funderar ibland om det är så att du bor där eller har vistats där. Universum har gett mig så mycket signaler det sista året och jag tror inte att man ska forcera, utan det som händer det händer. Men det är klart, ja har tänkt att det vore fint att träffa fler från detta forum och du är en av dem jag gärna skulle dricka en kaffe med och prata om livet. Jag är väldigt tacksam för allt vi har skrivit om tidigare. Tänk på dig i första hand. Hoppas att du får en fin vecka! Har du bett universum vad du vill ha? Det började jag göra för 15 år sedan och jag får det jag vill. Jag har däremot lärt mig att bli tydligare med vad jag vill och det är inte alltid så lätt att veta vad man vill, så det gäller att ta reda på det. Jag får det till mig när jag är i skogen eller genom mina meditationer. En fin författare heter Louise L. Hay och hon har skrivit böcker om affirmationer. En bok heter "Jag kan det! mer levande med affirmationer". Den finns på bibliotek och ibland dyker den upp på bokbörsen. Det var den jag hade hjälp av när jag insjuknade i min sjukdom. Jag sa till mig själv varje dag "jag är frisk" och jag är övertygad om att jag är frisk därför. När psykiatrin ville prata om min kroniska sjukdom. Jag har en vän från en patientutbildning och jag tycker så mycket om henne. Hon valde att lyssna på att vara kroniskt sjuk och idag bor hon på ett gruppboende och är väldigt medicinerad. Jag tror att det är viktigt att säga till sig själv, vad man vill vara och agera efter det. Jag ville aldrig vara sjuk. Och man ska igenom den där kampen. Oavsett vilken den är. Njut av dina insikter och belöna dig själv, varje dag med något som du tycker om. Det kan vara att äta en frukt och smaka den i stillhet. Eller dricka en god kaffe. Eller stanna och dofta på en blomma. Men uppmärksamma din framgång! Och ge dig själv beröm. För du har verkligen jobbat bra!

@Tofu Hej och tack för ditt svar! Har sett dig svara i många inlägg och med kloka tankar. Tack för du delar med dig 🙏.

Ja du har helt rätt i det. Har länge misstänkt och försökt få min sambo att öppna upp vad som är grundorsaken till hans drickande och och även destruktiva bettende samt att han behöver arbeta med det för att må gott. För han använder definitivt alkohol för att döva känslor och minnen. Därav även jobbat mycket för att försöka lägga locket på den kokande grytan än för att faktiskt hantera den. Han bär mycket med sig. Har försökt få honom söka hjälp i alla år men han anser inte att han behöver det och han ser inget problem varken med sitt mående eller drickande. Har försökt få honom förstå på så många vis men ingen respons. Endå gången var för 4 år sen när jag gjorde slut med honom pga detta och för att jag inte orkade mer. Men i efterhand så säger han att han inte ser något problem fast han gått till psykologen vid det tillfället.
Har det sista året bara tryckt på hans mående och visat att jag är orolig för honom. Försökte få med honom till kuratorn som jag träffar inom beroendeenheten. Han blev jättearg på mig och hota mig m. M.
Så känner mig så låst, uppgiven och ledsen. Hur kommer man åt en människa som inte vill inse eller ser något problem med varken alkohol eller bettende? Han måste ju själv vilja förändras. Min sambo är också extremt envis och väldigt för att gå sin egna väg jämnt. Ingen bestämmer över honom och har väldigt svårt med kommunikation överlag. Vill helst inte prata om något alls. Så tror dock inte på ge ett ultimatum heller egentligen. Han har varit väldigt tydlig med att han ska dricka i sommar. Det var punkt i vårt samtal där verkligen. Det spelade ingen roll att jag uttryckte oro för honom och att jag mår väldigt dåligt i detta. Tror inte längre på han kommer förändras. Men känner att jag måste ge det en sista riktigt chans, speciellt för barnens skull. Men kommer till en gräns är det värt att kämpa mer och stanna eller det bättre för barnen att lämna? Dock så är problemet kvar om han ska ha delad vårdnad. Kommer gå under av oro där också. Orkar inte mycket till. Detta triggar så mycket gammalt från min barndom.

Tack för dina tips! ❤️

@Ullabulla

Tack Ullabulla! För ditt svar!
Det gav mig en tankeställare där jag verkligen har funderat.

Och bestämt mig för att testa. Läste även ditt andra forum där du förklara medberoende för dig. Och känner igen mig så. Känner att jag måste ta tag i det för min skull. För jag kan inte gå runt och oroa mig att han kommer dricka eller att något kommer hända och oroa att han inte kan berätta det för mig. Och därav kommer han ljuga. Jag kan inte oroa mig och kan inte sätta gränser och jag behöver ta reda på mer kring sjukdomen för att få insikter för min skull och inte för hans skull. ❤️

Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Min sambo dricker för mycket, hela hans familj vet om detta och finns alkoholism i deras släkt. Pratade ut med svärfar idag om det, första gången jag faktiskt pratar med någon om det och jag bara grät, får tårar av tanken. Jag älskar min sambo så djupt, jag kan inte se ett liv utan honom. Men att inte kunna hjälpa honom känns så svårt, känner mig maktlös. Han ser dessutom inte sitt problem med alkoholen vilket gör det svårt. Vi har ett barn på 1 år och jag mår så dåligt psykiskt. Jag vill bara kunna hoppa in i hans skalle och få honom att se världen ur mitt perspektiv. Vet inte vad jag ska göra. Och vill verkligen inte behöva lämna honom heller. Han är mitt allt även om han har problem. Jag älskar honom. Men hur mycket ska man orka?

Sju år det är lång tid och mycket hinner hända om man fortsätter på sin lilla stig. Vill passa på att tacka för givande inlägg i min tråd. Du har gett mig en del insikter som jag bär med mig. Önskar dig allt gott ❤

7 år sedan jag blev aktiv i detta forum.
Så olycklig och vilsen i början.
Än värre blev det efter något år då min inre resa började på riktigt.
Att släppa taget om mina medberoendebeteenden och personer som jag så envetet försökte hjälpa.
Där stod jag,naken och oskyddad och visste inte alls hur jag skulle göra för att få mig själv på rätt köl.

Många timmars grubblande,skrivande och läsande gjorde att en liten stig började lysa.

Den var vinglig och svag till en början och svår att följa.
Jag gick mycket hellre tillbaka till gamla välkända spår.
Men så samlade jag ihop mig igen och sökte upp den där stigen som jag ju visste var den rätta.

Alltmer sällan besökte jag mitt gamla sätt men ibland föll jag rejält.
Åsså upp på hästen igen osv.
Nu lever jag en annan sorts liv med friskare relationer och klarare tankar.

Jag tackar forumet,alla skrivande medlemmar härinne och även mig själv för att jag orkade göra jobbet.

7 år sedan jag blev aktiv i detta forum.
Så olycklig och vilsen i början.
Än värre blev det efter något år då min inre resa började på riktigt.
Att släppa taget om mina medberoendebeteenden och personer som jag så envetet försökte hjälpa.
Där stod jag,naken och oskyddad och visste inte alls hur jag skulle göra för att få mig själv på rätt köl.

Många timmars grubblande,skrivande och läsande gjorde att en liten stig började lysa.

Den var vinglig och svag till en början och svår att följa.
Jag gick mycket hellre tillbaka till gamla välkända spår.
Men så samlade jag ihop mig igen och sökte upp den där stigen som jag ju visste var den rätta.

Alltmer sällan besökte jag mitt gamla sätt men ibland föll jag rejält.
Åsså upp på hästen igen osv.
Nu lever jag en annan sorts liv med friskare relationer och klarare tankar.

Jag tackar forumet,alla skrivande medlemmar härinne och även mig själv för att jag orkade göra jobbet.

Hej seriequeen.
Jag har varit med här länge och skriver inte så ofta längre.
Jag minns hur jag så gärna ville vara en viktig del i min partners liv.
Viktigare än alkoholen.
Det blev aldrig så och jag fortsatte försöka för att jag älskade honom och framför allt för att jag inte förmådde göra annorlunda.

Jag var aktiv i alanon flera år och lärde mig mycket om mig själv och vad jag kunde göra för mig själv.

Din kille kan ha en poäng.
Ofta är man inte så bra på att lyssna.
Man tror att man har alla svaren på hur ens partner borde bete sig för att allt ska bli bra.
Men de måste liksom man själv som anhörig blicka inåt.
Det är en högst personlig resa som visserligen påminner om varann.
Men vissa steg är mer aktuella för dig och något annat trappsteg för din kille.

Om du tänker att du är på din egen platå som du kontrollerar.
Alltifrån vad du ska äta till frukost till vilka kläder du ska ha på dig.
Men så fort du vill påverka eller tycka till om din kille så är du på hans platå.
Det var för mig väldigt bra övningar.
Är jag på min egen platå nu?
Om inte,varför är jag där och pillar.
Det är den andra personens sak att ta ansvar över.
Jag hoppas att du söker upp en alanongrupp.
Den har hjälpt mig och många andra i vår situation🤔

Nu så har vi bråkat IGEN. Och han säger att när jag säger förlåt så menar jag det inte utan säger bara förlåt för att jag känner att jag måste och för jag ska må bättre själv och inte för jag är genuint ledsen. Han vill att jag ska lyssna på hur han känner och när jag lyssnar så känner jag att han alltid går mot attack för mig. Han känner att jag bara avbryter honom. Han säger att jag aldrig har stöttat honom i hans resa men när jag har frågat om jag får hänga med på möte så har han sagt att det inte passar. Och jag känner mig utanför ur hans liv så vet inte hur jag kan stötta som åskådare. Eller hur han vill att jag ska stötta för jag vill förstå och han sa bara att det är tydligt att jag behöver gå på co anon och att jag behöver hjälp för jag är så beroende men att det är upp till mig. Jag undrar om han är helt tillfrisknad bara för han har gjort alla steg och hjälper nu andra. Så svårt

@lever på hoppet ändå Hejsan. Våran son är ju 15 år och det är ingen ide att försöka ljuga ihop något för han är så stor att han fattar. Han och jag kan prata om det mesta och jag har försökt å berätta hur det ligger till på ett så bra vis det går. Han tycker det är jobbigt. I fredag kväll fick jag skicka ett sms till honom för att berätta att pappa inte var nykter pga att han och tjejen skulle komma och sova här så jobbigt att behöva skriva men orkar inte att han ska skämmas för att pappa inte kan bete sig😥. Så det blev att dom sov hos tjejen istället. Idag vet jag inte hur mycket som har gått ner. Tog barnen med mig och åkte iväg hela dagen. Precis kommit hem och han sover😥😡. Får hoppas att han sover hela kvällen. Själv får jag tvätta täcken och så för han har spytt i sängen inatt.