Senaste kommentarerna i forumet

@lever på hoppet ändå Hejsan. Våran son är ju 15 år och det är ingen ide att försöka ljuga ihop något för han är så stor att han fattar. Han och jag kan prata om det mesta och jag har försökt å berätta hur det ligger till på ett så bra vis det går. Han tycker det är jobbigt. I fredag kväll fick jag skicka ett sms till honom för att berätta att pappa inte var nykter pga att han och tjejen skulle komma och sova här så jobbigt att behöva skriva men orkar inte att han ska skämmas för att pappa inte kan bete sig😥. Så det blev att dom sov hos tjejen istället. Idag vet jag inte hur mycket som har gått ner. Tog barnen med mig och åkte iväg hela dagen. Precis kommit hem och han sover😥😡. Får hoppas att han sover hela kvällen. Själv får jag tvätta täcken och så för han har spytt i sängen inatt.

Nu har jag bokat 2 visningar för att se på lägenheter..

Men jag är så ledsen, att lämna honom gör så ont! Han är ju så himla snäll och hjälpsam, min själ gillar hans. Hade sååå önskat att han kunde lämna alkoholen. Känner mig så sviken! Vill inte ha nån annan, men vill inte ha honom heller just nu, när han dricker.

Nu har han iaf tagit med sig alla lösa tillhörigheter och åkt.
Tomt. Barnen är ledsna.
Vad har jag gjort?
Har jag gjort rätt?
Kunde jag gjort annorlunda?
Min fina starka snälla goda man, inte min längre. Mitt hus inte mitt längre.
Fan vad ont det gör. Fan fan fan vad ont det gör.
Gör jag rätt? Vad annars kan jag göra?
Har ringt och berättat för mina föräldrar nu. Det är på riktigt.
Det gör så ont. så så ont.

@S.L Hur har det gått för dig? Jag har återigen givit ultimatum till min sambo om att vi måste separera om det inte blir annorlunda men orkar egentligen inte det.

Idag blev jag arg på riktigt, framför barnen och allt. Sa att antingen går han eller jag. Han sov till 12, 4 vinflaskor bredvid sängen. Jag var uppe med barnen, gjorde frukost och lunch.
Och så är han arg när han vaknar.
Jag packade ihop alla hans kläder och slängde ut, gick bärsärkagång och kastade. Nu är jag helt slut, och han är kvar därnere. Barnen är arga på mig.
Jag är ledsen. Tog en vecka och så valde han vinet framför mig.
Respektlöst.
Men nu blir det en aggressiv skiljsmässa, något jag inte alls ville ha.

Egentligen vill jag ju ha han som han är utan alkoholen. Men nu är det försent. Tror jag.

Hej på er,

Jag har kommit till en punkt där jag inser att min sambo dricker för mycket och att det måste ske en förändring för att jag ska trivas i vår relation. Vi har varit tillsammans i ca 9 år och han har alltid levt ganska ohälsosamt och inte mått så gott i sig själv. Det har yttrat sig i bland annat att han druckit mycket, jobbat överdrivet mycket och projicerar hans destruktiva bettende över mig. Vi hade en separation för ca 4 år sen pga detta och en del annat. Jag fick nog efter försökt hjälpa och stötta han så länge. Har alltid varit väldigt tydlig med hur jag mår utav hans bettende och alkoholvanor. Han har dock alltid haft svårt att se problemet och slutar alltid med att han säger "Jag ska förändra mig". Vet att han älskar mig. Men han är så skadad efter sin trasiga uppväxt och har inte förståelsen för hans bettende faktiskt skadar mig. Har själv en tuff barndom med missbrukande pappa, kriminalitet, fattigdom, pappa som dog tidigt m. M. Men bearbetat mycket och verkligen jobbat med mig själv. Man kan aldrig skylla ens bettende på ens barndom heller anser jag. Man har alltid ett val bara olika förutsättningar. Jag trodde aldrig vi skulle bli tillsammans igen. Men efter ett tag blev vi ihop igen då det verkligen verkade som han förändras och att jag verkligen älskar honom. Han hade träffat psykolog, minskat sitt dricka m. M. Blev dock gravid ganska fort (oplanerat och haft svårt att få innan) och vi har idag två små barn på 1 år och 3 år. Han började sakta men säkert gå tillbaka i samma mönster tyvärr efter vi blev tillsammans. Sista åren har vi haft det väldigt tufft med renovering, sömnsvårigheter med sonen m. M. Men går inte skylla på det. Hans drickande har eskalerat kraftigt det sista 2 åren när han varit hemma mycket. Varje gång han är ledig dricker han 5-8 st starköl. Börjar på em eller efter lunch. Perioder har han varit ledig i månader i sträck och dricker så varje dag. Hans beteende har också förvärras. Han blir lätt väldigt arg, säger elaka saker, dåligt minne, ignorera mig och isolerar sig själv. Detta går även i visa grad ut direkt över barnen och såklart indirekt. Har försökt prata med honom flera gånger på så många olika vis, men får alltid höra till slut "jag ska förändra mig". Men glider snabbt in i samma mönster. Strax innan jul gick han över gränsen rejält och hotade att ge mig stryk. Dagen efter skämdes han väldigt mycket. Jag satte då ner foten rejält över hans drickande och bettende. Sa att så här vill jag inte leva och vill absolut inte barnen ska behöva leva så här. Barnens bästa måste alltid vara i fokus. Han lovade då att förändra sig och dra ner på drickandet. Det höll inte länge. Men sa till honom att jag inte kommer tjata mer om alkoholen utan det är upp till bevis. Sa inget förrän i maj, då hade han druckit dagligen en längre tid när han var föräldraledig medans jag var sjukskriven för utmattning/sömnbrist. Han blev jättearg och tycker såklart att jag överdriver. Han skulle sluta till hösten när han börjar jobba mer. Sa bara lugnt att jag är väldigt orolig för honom. Där och då började jag inse att han verkligen har ett riktigt problem med alkoholen. Efter det har jag mått piss. En sorg på så många sätt. Jag har kämpat så för att bryta min egna barndom och nu har jag sätt mina egna barn i samma sits (dock inte lika allvarlig som min var). Vi har precis byggt upp vårt drömhus och äntligen har jag fått drömmen om en familj. Efter detta har jag iaf fått kontakt med en kurator på kommunen som arbetar med missbruk. Försökte få med min sambo på ett möte men han vägrar och blev jättearg för jag har kontakt med dom. Han vill absolut inte göra mig prata om våra samtal. Han anser att han absolut inte har några problem med alkoholen. Ena stunden är han supergo till andra bli elak, ignorerar mig m. M. Häromdagen hände en incident där han gick för långt mot mig och vår son. Han sa saker som inte är ok. Där rann bägaren över. Känner att jag måste ha försökt allt i vår relation innan jag ger upp eftersom vi har gemensamma barn. Vill att dom ska ha en frisk och närvarande pappa. Men såklart inte på vilken bekostnad som helst. Har bestämt mig för sätta ett sista och ordentligt ultimatum kring alkoholen och hans bettende med en tidsbegränsning. Denna gång kommer jag verkligen vara konsekvent med detta. Tror han kommer förstå det och han har nog inset att jag börjat tröttna.

Vad är ett lämpligt ultimatum? Noll tolerans kring alkohol eller minska kraftigt? Hur minska kraftigt - dricka mindre och/eller färre dagar? Lämplig tidsbegränsning?

Är så mycket mer att säga. Så mycket känslor på så många sätt. Älskar honom och vill helst vara en familj, men inte till vilken Bekostnad som helst. Men har också stor oro för hur det går med barnen om han skulle ha dom på halvtid sen. Kommer han dricka då, hur kommer han vara mot barnen? Är det värt att stanna för att ha koll på dom? Barnen är alltid med mig. Gör så ont att ens tänka tanken att vara utan dom periodvis. Blev även arbetslös innan min föräldraledighet så mycket oro kring ekonomi och bostad.

Styrkekram till er alla andra som kämpar!🙏

P. S efter växt upp med en pappa som missbrukade narkotika så vet jag att ens stora kärlek till barnen inte övervinner ena beroende dessvärre.

//Vilsen och sliten mamma ❤️

Är så less idag, känts så bra med hans nykterhet tills nu. Spelar spel med barnen, märker att det ör något. Frågar, han nekar. Säger titta mig i ögonen och säg som det är. "Okej 1 glas vin. "
Och sen kommer det, "1 glas vin på en lördag är väl inget problem? "
Och jag börjar tvivla på mig, visst är väl 1 glas vin okej?
Men inte när man har problem. Så istället för att möta det han säger blir jag förvirrad och arg, arg för att han sätter mig i den här situationen, arg för att jag låter honom göra det.
Säger till honom att han får gå om han ska dricka mer. Han gick precis.
Jag ensam med ungarna, så himla skönt att han åker. Ut med sin bror.
Samtidigt är det så jävla otryggt, han kan ju inte dricka normalt. Blir nästan alltid för full. Kommer han komma hem inatt och råka göra sönder något? Komma hem med polisen för att han somnat på bussen igen? Somnat i taxin? Somnat hos sin bror och inte kommer hem förrän imorgon eftermiddag? Tömmer kontot?
Vi skulle klippt gräset, målat huset och jag ska iväg på träning med äldsta.
Kanske får planera om. Får planera om. Skönt att han inte är hemma och gör skada men oroligt när jag är närmsta anhörig, och han är barnens pappa.
Jag är så trött på det här, så otroligt otroligt trött.
Hade vi inte haft barnen hade det varit så lätt, bara att lämna.
Men jag fattar inte hur vi ska samarbeta, hur han ska kunna kontrollera sig utan hjälp. Han vägrar hjälp, jag har pratat så mkt, om parterapi, hjälp via AA, soc, vanlig samtalsterapi. Han vill inte, för han har ju inget problem.
Och så vacklar jag, oftast dricker han bara varannan helg. Nån gång emellan.
Men är det bevis?
Varför ska jag ens behöva hålla på och bevisa? Hur kan alkoholen vara viktigare än mig och barnen?
Jävla sjukdom. Jävla jävla jävla sjukdom.

Han klarar jobb, oftast hus och är en bra pappa. Är inte kriminell, är smart, välutbildad. Men inte i kontakt med sina känslor, flyr. Äter för mkt, dricker för mycket. Kollar film/telefon så snart han kan, som tankeflykt.
Han behöver möta sina känslor och våga se att han flyr, men jag kan inte ge honom det. Kanske är det snällaste jag kan göra att lämna honom, om botten är det han behöver för att vakna...
Kanske vaknar han inte ändå, hur ska barnen då må? Hur kan jag lämna någon som kanske inte fixar det? Han har inga vänner, har bara sin bror. Föräldrar dementa.
Var börjar och slutar mitt ansvar?

Jag önskar att huset var i ordning så vi kunde sälja snabbt, och att det fanns lägenheter lediga som jag kunde köpa i närheten. Men vi som sått träd som växt upp, vår fina ek som blivit så stor de senaste 10 åren. Alla våra djur! Allt jobb vi lagt ner på varandra.

Men just nu får jag ingen energi av relationen och jag vill inte att barnen ärver mitt sätt att hantera relationer, jag vill inte vara medberoende. Vill visa hur man sätter gränser men ändå orkar stå med rak rygg.

Men om han håller sig nykter då?
Ja, om.

@lever på hoppet ändå jag växte upp med en pappa som är alkoholist. Att läsa den här tråden är smärtsamt för mig.

Det jag tänker spontant är att barn känner av allt ni skriver men som barn vill man oftast att föräldrarna ska hålla ihop. Kan säga så här i efterhand jag hade önskat att mina föräldrar gått isär tidigare det hade besparat mig en hel del.

Å andra sidan har jag nu ett alkohol beroende det är helt mitt egna fel plus hjälp av gener då. Men jag har sökt hjälp för jag vill leva ett bättre liv. Det är just det man måste vilja själv jag kan komma på tusen ursäkter om allt men det handlar om val.. Angående öl 3.5 jag lovar jag kan inte ens dricka en gör jag det så kan jag inte sluta. Och skulle jag belöna mig själv efter att varit duktig en tid så skulle jag inte kunna sluta.

Vet inte om det jag skriver gör någon nytta eller låter vettigt men ville iaf dela mina tankar och erfarenheter.

Nu är allt undanplockat men det kommer bli andra problem eftersom vi har ett stort socialt umgänge där det intas mycket alkohol. Vi bor dessutom i villa och det är väldigt vanligt att det blir en öl ihop över staketet grannar emellan. Han har försökt sluta flera gånger tidigare, suttit nykter hemma men sedan blivit inbjuden till någon granne på alkohol. Även fast de vet att han har problem vill de ha dryckeskompis. Ett inlärt beteende sedan flera år tillbaka.

@gladpålåtsas Det är alltid svårt att säga. Det känns ju ändå som sagt som att han förstår att han har problem och vill göra något åt det och jag skulle tro att han faktiskt vill göra något också. Att han vill att du plockar undan alkohol och gömmer den kan delvis vara för att han faktiskt vill ha hjälp men delvis också signalera till dig att han faktiskt gör något, medan det kanske inte hindrar honom från att skaffa nytt.

Det finns ju inga enkla svar här. Du kan ju inte ensam ansvara och hålla koll på honom så att han håller sig nykter. Samtidigt är det väl klart att om du fortfarande älskar honom att du kan hjälpa till om han verkligen är redo för förändring.

Jag skulle kanske inte gömma alkoholen i huset däremot. Det jag tänker spontant är, om du är villig på att göra detta givetvis för prata inte med honom om du inte själv är villig att gå in i det fullt ut, är att på ett vänligt sätt förklara för honom att du är glad att han är redo för förändring och att du är villig att hjälpa honom på det villkoret att han själv gör sin del av jobbet. Förklara att du förstår att det inte är lätt, men att du bara kan hjälpa honom om han låter dig göra det. Om han fortsätter med att smyga med alkoholen, så kan du inte hjälpa honom och då är allt ditt jobb förgäves.

Förklara för honom att när han får ett sug att dricka, kom till dig istället så hittar ni på något tillsammans och du hjälper honom att få tankarna på annat. Men förklara för honom att om han fortsätter att gömma och smyga med alkohol, så kan du inte hjälpa honom. I det fallet får han fortsätta den kampen själv.

Något sådant. Vad tror du om det? I slutändan är det ju han som måste bestämma sig. Jag har själv, som numera nykter i 11 månader, funderat mycket på hur en anhörig kunde ha påverkat och det finns nog inga enkla svar på det. Det här är det bästa tipset jag kan ge dig, men det är ju inte säkert att det fungerar och du får anpassa det efter din situation och hur du känner om du väljer att ta det till dig.

Nu erkänner han att han drack igår när jag inte såg, han vill att jag plockar undan all alkohol och gömmer den för honom. Vi har mängder hemma som han själv har köpt på resor.
Kommer det att hjälpa att plocka undan?

Tack för svar. Han har sökt hjälp ett flertal gånger men jag tror inte att han är ärlig då. Han söker för depression eller utmattning men jag tror inte han säger hur mycket han dricker. Ett tag åt han antidepressiva samtidigt som han drack, en hemsk period! Då ringde jag hans psykolog och mycket riktigt, de visste inte att han drack. Han har ganska nyligen kontaktat psykolog på nätet efter en blöt och elak helg, på söndagsmorgonen kände han sig självmordsbenägen av ångest.

@gladpålåtsas Det du verkar ha i ditt fall är ju ändå någon slags insikt om att han gör fel, även om det ännu inte lett till någon förbättring. Det kanske låter som man måste var optimist för att se det positiva i det, men det är ju ändå en klar fördel med sjukdomsinsikt. Det enda som återstår är ju att omsätta insikten i en faktisk förändring och det är väl där det står still. Det blir väl tyvärr lätt så att man fastnar. Man vet att man borde göra förändringar men det är svårt och ofta håller man det mesta av förändringsarbetet för sig själv. Men det finns ju faktiskt hjälp att få. Motsätter han sig hjälp? För om det inte blir någon förändring så ser jag inget annat alternativ från det du beskriver än att lämna. Om du känner att du inte orkar lämna, kanske prova först med att se om han är villig att ta emot hjälp.

20 år tillsammans. Han blir nästan alltid elak och ”muckar” med mig eller våra barn men inte med sina vänner. Med mina syskon men aldrig med sina… Lovade i tisdags, efter elakheter på måndagskvällen, att det ska bli slut på elakheter men nu sitter vi här igen, lördag samma vecka efter ännu en misslyckad fredagskväll. Han gråter, ber återigen om förlåtelse och säger att det ska aldrig hända igen. Han ska börja träna! Pust, för femtioelfte gången…Han undrar, även det för femtioelfte gången, vad jag vill ha av honom och jag svarar att han ska sluta vara elak. Så enkelt för mig men en omöjlighet för honom. Med sina kompisar eller syskon kan han dricka och vara hur rolig och trevlig som helst. Men när jag eller jag och barnen eller mina syskon är med blir det nästan alltid otrevligheter. Han har alkoholism i familjen… Han använder alkohol för att varva ner och han blir väldigt påverkad av 1-2 öl vilket gör att jag är övertygad om att han dricker i smyg, han förnekar det. Jag säger att jag ska lämna honom men orkar inte! Vågar inte! Tittar på lägenheter men pallar inte! Har berättat för mina syskon. De tycker jag ska lämna. Äldsta barnet som inte bor hemma tycker att jag ska lämna. Jag vågar inte fråga hemmavarande barn, vill inte att de ska behöva ”ta ställning”. Har miljoner ord kvar att skriva men det blir för långt. Hur tänka när man lever i konstant oro?

Idag är en jobbig dag, det gör så ont. Saknar den där mannen som jag träffade för 5 år sedan, som allt kändes så rätt med i 2,5år. Som jag köpte hus och gifte mig med och som det sen visade sig att han fört mig bakom ljuset. Relations och alkoholmissbruk tidigare, en kamp för exfrun visade det sig när jag till slut tog kontakt.
Det dyker upp minnen i livet, vid stugan, sociala medier på min man, han som alla tyckte så mycket om, som mina barn var glad att få till bonuspappa men som samtliga visade mig en annan sida, med tömda flaskor, ilska otrohet, fyllkörningar och försvinnanden i dagar. Ingen annan här i min by förstod eller såg, han var ju så trevligt och så duktig i sitt yrke. Man går sönder till slut i känslan av att vad är det jag inte förstår, man ser men man förstår inte. Jag valde att prata med mina nära, mycket. Jag var även öppen med mina barn till slut, nu 12 och 14 år.
Det gick så fort, det gjorde så ont, jag hittade hit och fick en insikt om vad du kämpar mot och det jag vill säga är att alkoholdjävulen vinner ingen emot, den besatte måste vilja själv och det är ett hårt arbete, varje dag. Och jag trodde vi skulle fixa det, men dom vita knogarna gjorde det värre. Idag har han flyttat 45 mil hem, han bara drog och lämnade mig ensam med ett stort hemman att sälja ( nu sålt) att tömma och lösa allt praktiskt. Jag känner mig som en looser inför mina barn som inte kunde ge dom familjen, dom gillar inte utanförskapet som det ändå är i gemenskap med andra familjer.
Och vad jag lärt mig här är att det är skillnad på beroendepersonligheter, vi som är här har ofta den otrevlige, aggresive som sällan/aldrig tar ansvar. Vill gärna förstå varför denna skillnad och vad som behövs för dessa att vända, vet att det blir hjärnskador som tar tid att läka men varför drabbas inte alla? Idag är en jobbig dag, imorgon är säkert bättre. Och jag vet med säkerhet att jag vill inte vara i det jag gick ifrån men jag saknar kärleken och mannen med stor H idag ❤😪 kämpa vidare alla ni krigare här och på beroendesidorna

@Sell Hejsan. Känner igen mig i allt du skriver. Har precis på samma vis här hemma. Han drack nästan ingen ting på ca 10 månader och jag märkte att vi hade det mycket bättre och hans humör var så mycket bättre. Men började för en månad sedan att dricka igen och helvetet har börjat igen. Ser inte framemot sommaren över huvud taget. Kram till dej.♥️

@TyraC . Hejsan. Vet precis hur du känner. Han gick på semester igår och det blev för mycket som alltid 😥 jag berättade för honom tidigare på kvällen hur jag känner och att jag mår fruktansvärt dåligt och orkar inte en sommar med detta och hans jäkla humör. Men fortsätter å dricka ännu mera under kvällen. Så jag sov i soffan i natt och kommer troligen sova där i natt åxo. Idag ska han på 50 års kalas för en kompis så då vet man ju hur det blir idag åxo. Orkar inte detta. Fy fan för semester.😡 alla lägger upp kort på trevliga kvällar och mys men här blir det bara magont och bråk. Kram.

@Harmonidrömmar tack för ditt svar! Jag förstår att du har haft det tufft och att vi är fler, men ibland känns det som att man står helt ensam därför är det skönt att höra att man faktiskt inte är ensam. Efter att jag skrev inlägget har min sambo och jag haft ytterligare diskussioner och han ska nu boka in en tid för samtal på beroendeenheten vilket jag ställde som krav. Jag tror verkligen att han behöver prata med någon vilket tyvärr är tabu för många, främst män som ser det som en svaghet att söka hjälp. Jag har förklarat för honom att det är precis tvärtom, att det är en styrka att kunna be om hjälp. Det är skönt att det går framåt sen för framtiden utvisa hur det ter sig. Han inser att han har problem och tänker att han ska klara det själv med mitt stöd, men jag tror att hjälp utifrån kan vara viktigt.

Tack för svar. Jag ska sova på saken och formulera något bättre imorgon bitti. Kram Tyra

@Harmonidrömmar :( Ja, det är inte en enkel fråga. Att du ska kunna konfrontera honom och få honom att ta ansvar är väl förmodligen uteslutet om inget annat händer. Du får känna efter, men att leva som du gör är ju inte bra för varken dig eller barnen.

Vad ska jag ta mig till nu?:*( barnen märker av stämningen. Mig äter det upp att veta att han ljuger, sviker.. att sen som grädde på moset få stå där och lyssna på hur han vänder allt mot mig, stå där och han attackerar mig så otrevligt äter upp mig...

@TyraC Först ett forumtips. Försök att hålla dig till en tråd som du gör till din. Det finns ju inget som hindrar dig från att skapa flera, jag gjorde själv det när jag var ny här, men det underlättar att hålla sig till en tråd så att man snabbare kan känna igen dig och se lite om din bakgrund o.s.v. och jag tror att det gör att du kan få fler svar. Kanske fortsätt med den här tråden som du har skapat nu, om du vill.

Nu till ditt dilemma. Det låter som att du är i ett läge där det är dags att göra något åt saken. Vad det är kan jag ju inte säga åt dig, utan det är något du kan komma fram till själv. Men om du är i en relation där du har ångest över att ha semester och det inte går att ha en diskussion om vad ni kan göra åt det och det inte finns någon hänsyn till att du får ångest över det, så krävs det ju en förändring på något sätt. Här på anhörigsidorna finns ju många trådar från olika människor som har hanterat situationer likt din på olika sätt. Kanske kan någon av dem inspirera dig? Eller så kanske du kan fortsätta skriva och reda ut vad du vill. Jag är ledsen att du ska behöva ha det så :(

@Harmonidrömmar Det gör han nog tyvärr inte, men han kommer förmodligen hitta på finurligare sätt att gömma det på.

Förmodligen är han ingen elak människa. Det är bara det att alkoholbegäret gör att han tänker på ett väldigt förvridet sätt. Han tänker att han på sitt sätt på något sätt har ganska bra kontroll och att han kan lösa det här själv utan att blanda in dig och så fortsätter han att gömma alkohol samt att resonera på ett väldigt märkligt sätt. Som alkoholberoende som har slutat så kan jag numera se tillbaka på hur jag agerade då. Det är på många vis oförståeligt och jag kan inte få ihop det agerandet med den som jag själv är som person. Det är smärtsamt. Men också väldigt svårt att inse när man är inne i det.

Ja då var det semester. För en av oss. ( Inte jag) Försökte ha en vettig diskussion om intaget och dess negativa konsekvenser tidigare. Får ångest av tanken hur dessa kommande 4 veckor kommer se ut. Hur ska jag orka? /Tyra

Tack för ditt svar.. Min väninna sa att hon tror att han nu, när han rensat bort bevisen, projicerar det mot mig ( som du också är inne på), för nu när mina bevis är borta, kan han visa agg mot mig som letar..nu vågar han liksom konfrontera mig, för det finns inget för mig att hitta... hela hans beteende tycker jag avslöjar honom...men om han är beroende, ( vilket han uppenbarligen är), hur ska han hålla sig från att skaffa hem ny dricka?

@Harmonidrömmar Han har ett beroende som han inte är helt beredd att ta ansvar för och försöker skjuta över det på dig som att det är du som är problemet för att du har tillitsproblem när han så uppenbart undanhåller information från dig. Det är ju en slags manipulering och den funkar ju ändå delvis, då du ändå känner att du behöver fråga om råd här. Han lyckas med att göra dig lite osäker, när du egentligen vet att det är han som undanhåller information från dig.

Svårt att säga vad du ska göra däremot. Även om du samlar bevis och konfronterar är det kanske inte så stor sannolikhet att han tar ansvar för att han har gjort fel. Det låter inte som det på det sätt du beskriver det.