Senaste kommentarerna i forumet

Tack snälla, så sant EsterHanna en vacker kan du och jag titta tillbaka på den här tiden och säga "yes vi klarade det!!" Gros ja det är allt i ett i ett sådant sms, inte rationellt för 5 öre och där står man. Men så skönt att han fortfarande är inlagd, ger vila för mig.
Har fått veta att han är LVM/LVP på avdelningen, vill så gärna veta hur länge, vad händer mm. För tydligen har sjukvården förstått att nåt är allvarligt fel, men släpper man på ett tvång hur som? Ni som har erfarenhet, kan ni berätta och gärna åt vilket håll det lutar åt 🙏

Känns igen
Lägga skulden på oss som står bredvid, som älskar och vill göra allt rätt. Jag kom fram till att det psykisk misshandel som vi utsätts för. Sjukdomen har jag accepterat men inte detta att vara dum. Och din som min som mitt uppe i allt även måste få sitt bekräftelse behov tillfredsställt. Sägs att det är en sjukdom det också, men då får dom se till att bli frisk. Lovar dig när du hämtar igen dig så kommer du må bättre, bättre än någonsin med honom. Men det tar lite tid 🙏

@Kaffetanten88

Nej du trampar inte någon på tårna, utan jag vill att partnern ska förstå mig och partnern vill förstå mig tillbaka. Men vet inte hur man kan förklara att man behöver bli sedd oavsett hur mycket partnern går igenom själv. Du som själv verkar ha gått igenom liknande. Vad funkade för er att få en relation i kombination med det vardagliga livet och ex möten?

Skulle vilja svara längre men nu hinner jag inte tyvärr. Vill bara säga att allt att döma av det du skriver så har du INGET att anklaga dig själv för. Oavsett så känner DU vad du känner. Om någon annan säger att det du gör är fel så är det den andres åsikt och ingen sanning. Kom ihåg det och lita på dina känslor. Det du känner är din sanning och då är det rätt för dig oavsett vad någon annan säger.

Hej! Jag kommer från andra sidan. Jag är alkoholist och har tagit droger men var bara beroende av alkoholen. Det som gör mig så ledsen när jag läser här inne är alla er vars partner inte ser er eller de vars parten blir elak. Jag förstår inte. Jag har varit nykter och ren i 5 månader nu. Ja det har varit tufft. Jag har mått dåligt. Jag har kraschat då jag dels har ett sjukt barn men även precis nu fått reda på att jag är bipolär vilket jag inte visste. Jag och sambon var nära på att separera för det blev för mycket för honom. När jag mådde som sämste kanske jag inte såg honom helt. Jag har dock under hela denna tid jobbat och jobbat på att må bättre så att jag ska bli en bättre sambo och bättre mamma och så ska må bättre för mig själv. Men jag vill ju att vi ska må bättre som par. Det är ju målet. Att vi ska bli starka ihop. Sen ska jag vara stark själv och han med. Det ska bli balans i livet helt enkelt. Dock ska ingen av oss känna sig ensam. Nu börjar det bli bättre för oss när jag fått en medicin som faktiskt fungerar för mig.

Jag blir så ledsen att inte era partners ser det på samma sätt att de bara kör sitt eget rejs på sidan och hoppas ni ska vara nöjda.

Hoppas jag inte trampar någon på tårna. ❤️

Träffade en kille. Vi blev stört förälskade. Förstod väldigt tidigt våra alkoholvanor skiljde sig rejält. Inget jag då la större tyngd på då jag tänkte att när vårt förhållande är mer ”på riktigt” kommer han prioritera om, framförallt sitt helgliv. Jag jobbade mycket helg. Vi sågs endast söndagskvällar på helgerna. Fredagar & lördagar skulle det alltid umgås med vänner och dricka och ville väldigt sällan träffa mig. Inte förrän han var färdig med dom vilket inte blev tidigare än 4 på morgonen.
Tiden gick och varje fredag efter jobb var det alkohol som skulle intas. Även lördagar. Söndagar helst sovas bort. Alla andra lediga högtider och helgdagar var det också givet alkohol skulle drickas. I mängder. Jag försökte prata med honom och han sa att om vi flyttar ihop in till stan kan han komma hem lätt och enkelt. Så vi flytta ihop.

Då förstod jag att problemen var djupare än så. Under våra 10 månader som sambos kan jag räkna helgerna vi spendera tillsammans på en hand. Han drack varje helg. Han kom allt mer sällan hem och skyllde alltid på att jag en sur bitterfitta som inte kunde låta han ha kul, då stanna han hellre där såklart. Många helger var han iväg fredag till söndagkväll. Plötsligt dök rykten upp han att han var otrogen mot mig. Vilket han såklart förneka. Han ljög om var han var. Han ljög om allt. Jag börja förstå att det inte endast var alkohol inblandat och även kokain som han tillslut även erkände. Fick även veta månader senare han varit i slagsmål. Vet inte hur många samtal vi hade kring att jag ville inte leva såhär. Han lovade alltid förbättring vilket aldrig skedde. Han skulle vara nykter flera helger men lyckades aldrig nästa hålla en helg ens. Han skyllde mycket på mig och förnekade starkt han hade något problem. Problemet låg hos mig tyckte han. Hade jag bemött honom annorlunda hade han kanske valt att komma hem eller spendera en helg med mig istället för med vänner och alkohol. Mitt eget mående blev dåligt, sömnlösa nätter, bråk, ångest & ständigt tårar. De få helger vi hade planer tillsammans gick alltid i kras. Antingen för han inte dök upp eller för han var bakis.

Jag hade nattjobb. Vilket det tillslut kom fram att vardagsnätter jag jobbat hade han spenderat med att dricka hela nätterna. Och kontaktat andra kvinnor, kanske även träffat dom. Kvinnor jag vet han varit med innan.

Jag är uppväxt med en far som alkoholist och det sista jag vill är att återuppleva samma händelser och framförallt inte ge mina egna barn samma upplevelser som mig. Nu har vi inga barn. Och nu har jag valt allt lämna. Vilket gör ont. Nyktert är han en fantastisk man som jag älskar. Nu gäller det bara att vara stark nog att motstå hans manipulativa snack. Har förlåtit honom om och om igen i 2 år tid.. trots jag vet detta är rätt och behöver ske för min egen skull betvivlar jag ändå mig själv. Att jag kanske överdriver, att jag är för kontrollerande osv. Men nu orkar jag inte må dåligt över hur han beter sig. Jag orkar inte ha ångest inför varje helg. Jag orkar inte höra att han betett sig dåligt så går ut på min bekostnad och jag orkar inte vara ensam i ett förhållande. Nu är det dags att prioritera mig själv. Även fast han ogillar det.

@Morgonsol Hej!
Ja, jag känner igen det där med skuldkänslor. Skuldkänslor för allt som går fel.
Du har ingen skuld Morgonsol man kan förstå logiskt men känslomässigt sitter det så djupt rotat i en, speciellt i kärleksrelationer.
Du skriver att han sagt till dig att det inte är ditt fel och att det var HAN som skulle gjort annorlunda, inte du.
Precis så är det, man kan ju aldrig ta det ansvaret för någon annan, hur man än växt upp och lärt sig så felaktigt så är det inte så det funkar.
Stor kram fina morgonsol, hoppas du även påminner dig om allt friskt som finns inom dig, för det vet jag att det finns. ❤️

Är också särbo med en alkolist/narkoman. Man får inte sina behov tillgodosedda. Vi hade en paus för jag inte alls kände mig sedd och han även erkände att han prioriterade inte mig för han kände sig kvävd. Vi träffades cirka 4-8 h i veckan. Jag har gått tillbaka till honom men
Är rädd för vad andra ska tycka även om jag vet att det är mitt val. Likadant så älskar han mig. Han är nykter sedan 3 år tillbaka. Behoven blir inte tillgodosedda för de måste ta hand om sig själva först innan de kan hjälpa någon annan. Ja detta blev långt men bara skönt att skriva av sig. Har nu sagt att vi måste träffas mer än 4h i veckan annars kommer det inte att gå.

Hej igen!

Jag söker fortfarande intervjupersoner till min studie om det är någon som är intresserad.
Kontakta mig gärna på: josefine.bjorkman1@outlook.com

Hälsningar
Josefine Björkman

Vilken vidrig situation, blir så arg när jag läser att om det händer mig något så vill jag att mina barn ärver mig. Det är väl så det brukar vara. Känslomässig utpressning skulle jag vilja kalla det. Du undrar hur det är på en psykiatrisk vårdavdelning. Man kan väl säga att generellt sätt är det lite lugnare än på psykakuten, människor som befinner sig på en vårdavdelning har ofta ett längre vårdbehov utöver det mest akuta, återhämta sig, utredas lite mer kanske, följa upp ev. påbörjad medicinering. Var rädd om dig. Har inte läst så mycket men hoppas du har stöd någonstans.❤

Mannen går in på toa och ut igen. Gör inget annat. Ligger i sin säng ute i gästrummet. Jag får ingen ro. Sänder sms med förlåt och jag älskar dig. Men nu finns det ingen återvändo, har inget kvar. Tomt. Dottern pratade med honom, inte lätt att svara på frågor från en knivskarp 16-åring. Hon började gråta lite och då bröt min man ihop, han var så ärlig med allt till henne. Jag kände absolut ingenting. Min dotter sa" men mamma ska du inte trösta honom"? Jag var helt ..tom. Bara satt där. Han går nog och hoppas fortfarande och idag ska han då avsluta detta jobbet han har efter en veckas återfall från hell och tillnyktrandet efter det. Vi får se hur det går.

Backen123, vilket kaos detta för med sig för människor som dig och mig, för folk runt omkring. Hur ska man veta före, hur ska man orka? Jag följer din tråd sen länge och känner att jag inte är ensam. Stor kram till dig och dina pojkar, en dag är detta över.

Inte över än!
I förrgår sent fick jag ett sms av mitt ex, "du får mäklarpapperna underskrivna imorgon. Och om det händer mig något så är min vilja att mina barn ärver mig" Jag svarade nåt enkelt och att jag blir lite orolig, skrev igen om jag kunde göra något. Stirrade i taket 30min, ringde en gemensam vän, ringde hans chef som är insatt. Och jag fick till slut ringa 112 på inrådan av inre befäl hos brandkåren. Mitt ex är deltidare på räddningstjänsten här i byn. Fy fan vad jobbigt, känns som man skvallrar. Men dom gjorde bedömning att åka dit, ambulans och polis. Jag låg och väntade in dödsbeskedet, fick inget, hörde inget. Ringde polisen på morgonen så fick jag till svar, sekretess. Men hon sa, det gick bra, han är där han ska vara. Så jag förstod, psyket. Så nu är jag där igen, ingen underskrift, han har börjat supa igen, ännu mer under isen och så denna natt igen som tär så på ens eget psyket, tröttheten och oron. Tänkte på hur många arbetsdagar och nätter som ägnats denna man, flera dygn i väntan på besked om dödsbeskedet. Nä fy!!! En dag i taget, jag mår bättre nu än då 🙏 nån som vet vad som händer när man kommer på en psykavdelning som inte är psykakuten? Vet att han är på en avdelning för vuxna över 45år med ångest, bipolär etc

Bra att du hittat hit. Här kan du skriva av dig. Känner igen just det att berättar man för någon annan så sviker man ett förtroende. Men då offrar du lite av dig själv. När jag berättade om min mans beroende, numera mitt ex, så lättade en stor börda. Jag berättade för mina närmaste och fick enormt stöd. Och tänk vad många som redan förstod att han drack för mycket.
Försök att släppa fokus från din man. Hitta på saker att göra med barnen. Vill mannen vara med, så får han. Men börja tänk på vad du tycker är kul. Det blir sådan enorm skillnad, fast man inte tror det.
Och fortsätt skriv här. Det blir som en dagbok och det är lättare att förstå hur man känner och tänker om man ser det i skrivande form.

Tack fina Azalea - önskar att du får (det kommer du!) allt det där som ju egentligen är självklarheter men som i undantaget blir fantastiskt att tänka på. Något slags vardag och stabilitet.
Och tack för det andra burkförslaget - samla på fina minnen och kunna ta fram.
Jag behöver verkligen öva mig på dag för dag och steg för steg - det är så svårt för mig. Det handlar väl delvis om tilltro till själva livet och tillvaron. Att det kommer att lösa sig. Och också om att ingenting går att lösa alldeles bums om inte bägge vill eller kan, och kanske knappt ens då.
För närvarande tänker jag på hur glad jag är över att exet och jag inte är mer sammantvinnade än vad vi är. Dvs. det är "bara" boendet som ska lösas. Ja och så skulden till mig. Tänker att det hade kunnat vara ännu värre, ännu fler saker. Livsomständigheter. Men det är irriterande och psykiskt påfrestande (och jag hade det förstås på känn) att exet helt abdikerat från vuxenrollen nu och lever ut och "maktar" på de sätt som går. Jag hoppas det är övergående. Att näringen och tillfredsställelsen som detta ger töms ut.

Idag ska jag jobba, promenera, kanske ta ett varv i trädgårdslandet. Kort sagt försöka göra det bästa av dagen. Är mycket tacksam över att arbetsbördan just nu inte är så stor, utan att jag kan jobba långsamt och ändå hinna med. Mitt i allt finns det också oändligt mycket att vara tacksam över. Så tack för allt som är bra. Sådant som finns på plats. Som arbete och fina vänner. Att jag just nu har en plats att vara på. För klokskap och värme som jag möter. Här och IRL.

Ohh som jag önskar det också. Att kunna resa sig upp på morgonen och inte ha något som tynger och hänger efter en med en massa beslut och saker som behöver ordnas.
Tänk att vakna och koka lite kaffe sen kolla på vädret och fråga sig själv:
Jaha du, vad är du sugen på att göra idag för kul?
Den dagen kommer att komma för oss det vet jag och fram tills dess får det bli en dag i taget. Vissa tunga och deppiga men däremellan bra dagar som man känner glädje över. Kanske varit med vänner eller fixat i trädgården i solskenet eller läst en bok i en skogsglänta.
Vi ska njuta och glädjas när vi kan och suga i oss den energi det ger.
Min man ligger och så i vårt hus med mina saker och lyfter inte ett finger så bodelning går framåt och det är så jäk#@¥& frustrerande. Tar bara en evinnerlig lång tid extra och är ju inte bra för nån av oss.

Tänkte på den där burken också ☺️
Man tycker ju att allt är trist bitvis och kanske att det inte är så roligt .
Fick ett tips att varje gång man gjort något kul, smått som stort, fått en komplimang eller vad som helst så ska man skriva en lapp och lägga i en burk. Efter ett år kan man ta fram sina lappar och se hur mycket bra och roligt man faktiskt gör under ett år.
Tror det kan vara bra eftersom det är lätt att glömma det som varit kul och bra när det överskuggas i vardagen av problemen.

Kram och Good Nighty 🧡Azalea

Det värker i hjärtat när jag läser det du skrivit. Jag har varit precis där! Insåg efter att jag fått mina två döttrar vilket alkoholberoende deras pappa hade. Resonerade precis som du, att jag inte kunde lämna honom för då skulle jag behöva lämna mina barn ensamma med honom. Det skulle ju vara mitt ord mot hans, och han tyckte själv att han inte hade några problem. Vågade inte ens ifrågasätta hans dricka av rädsla att han skulle lämna mig.
Levde i ett helvete tills barnen var 10 och 12, sen gick det bara inte längre.

Jag tycker att jag gjorde rätt som stod ut så länge, det var värt det för barnens skull. Men det blev på bekostnad av mig och min hälsa. Det har satt djupa spår som nog aldrig kommer läka helt.

Försökte få hjälp av soc när jag lämnat honom, men fick ingen hjälp alls, de gick helt på hans lögner. Tack och lov klarade yngsta dottern av att säga ifrån att hon inte ville bo hos pappa alls, så nu är de bara där nån helg då och då, och det går jättebra!

Hur du än gör, så hoppas jag verkligen det ordnar sig för både dig och ditt barn!

@Tröttiz
Kunde varit mig du beskriver. Eskalerat beteende kopplat till alkohol sedan 1 1/2 år. Inte ok att bete sig så hemma. Tonåringar som ser. Nu är han inte kontaktbae sedan åtta månader, ingen kontakt med sina barn eller mig. Noll ansvar ekonomi, barn.

Du kommer att gå sönder själv. Se till att få ensam vårdnad.

Idag har han fått jobb. Men han tror ändå att han kan lura mig. Allt är bättre. Men han smyger ändå ibland och tror inte jag ser att han har druckit. Vi får se hur det går

Du är inte ensam 😞
Din text kunde lika gärna kommit från min tråd.
Trasig

* tillräckligt. Inte tvångsmässigt

Känner samma, Nora. Hur släpper ja taget? Ja tänker på hans barn o mamma o vad dom tänker nu när han dött. Vad är deras bild av allt o hur tänker de om mig ? Orolig över deras tankar om mig . Är dom arga på mig att ja ställde krav? Men det kan dom väl inte va?, Sånt hjälper missbrukare i flera fall också, det vet ja ju. O han ville ju ha hjälp o var tacksam att ja brydde mig. Det sa han. Ja vill GÄRNA ta på mig skuld. Helt sjukt ju !! Varför vill ja känna skuld ? Varför?? Går tillbaka o läser gamla konversationer o han skriver: ta inte åt dig, det är jag som måste ta tag i detta. O ja frågade honom om ja sabbat för honom pga kom in i hans liv men nej ! Det var hans eget fel. Har han sagt. ÄNDÅ ska ja tvångsmässigt ha det till att ja intr gjort tvångsmässigt. Att ja sabbat för honom. Ja är sjuk. Detta handlar inte om honom, det förstår ja ju. Utan om tvångsmässiga känslor o tankar ja burit med mig sen barn. O nu att bryta detta är tydligen väldigt svårt. Varför vill ja inte befria mig o stiga ur dessa destruktiva mönster bara? Gå därifrån!! Ja förstår inte det. Vad har ja att förlora?? Ingenting!! Ändå går ja inte.

Tack fina Azalea och Tröttiz för era inlägg, pepp och tankar - det värmer verkligen <3 Ska prova detta med burken, en sådan bra idé. Och jag ska rapportera om nässelsoppan när den blir av, eller om det blir pesto ...

Tröttheten nu ... Dels är det väl något slags "genomgång" (osorterad och grumlig) av allt som har varit, och dels tankarna på allt som behöver göras ... Men också att jag befinner mig i ett läge där exet helt släckt ned kommunikationen, vilket skapar frustration då vi har mycket praktiskt som behöver göras. Känner jag vår relation rätt blir det jag som gör, och exet som åker räkmacka. Hjälpas åt är väl att hoppas på för mycket. Eller att exet skulle lyckas lyfta ett finger. Görmaskinen jag får göra. Ett sista varv. Så läget är: jag vill att vi tar tag i saker och ting, men exet vägrar att kommunicera och sitter i boet jag fixat och med alla mina saker omkring sig. Rättvist? Nej. Förvånande? Nej. Och jag ... jag är trött. Lyckligtvis har jag en bra och trygg plats att vara på tillsvidare, men jag vill LÖSA ALLT och helst igår. Fattar att det inte går, och att allt har och tar sin tid. Sinnesro och tålamod. Inte min bästa gren. Här och nu, också svårt.

Åh, om tiden gick att snabbspola tills allt kändes tryggt och landat igen. Förbi ångesten. Förbi berget att gå över. Men ... steg för steg, och det är väl också en väg. Tror bara det blir så här i separationen så oskönt tydligt hur rollerna i relationen sett ut, och vem som kan tillåta sig vad osv. Hur ojämlikt. Även om jag förstår att det beror på drickande dåligt måendet osv. Men det tär och sliter också på mig.

Önskar att allt kändes tryggt och lugnt. Att det ska bli så.

Att det inte finns en snabbfix eller ett trollspö så man kunde sluta fundera och analysera allt. Det står still, det kanske kan vara skönt det med, men jag bara stampar, vill komma vidare, vill veta om det finns en framtid. Jag är så kluven inför hur jag känner för honom, älskar jag honom eller är det bara en illusion? Är svårt att veta när man inte träffas heller.
Fortfarande så gör han inget för att det ska bli bättre, han tycker väl att bästa sättet är att stoppa huvudet i sanden. Vad jag vet så har han hållt sig borta från alkoholen i alla fall, men några möten har han inte varit på på 3 veckor nu, det skrämmer..