Senaste kommentarerna i forumet

@Hillevi
Jag är också utan "min" nu. Också så trött ...
Kanske lite löjligt. 🙈 Men jag skrev 10 lappar om vad jag uppskattar och satte dem i en burk. Så tar jag upp 1 lapp varje dag och gör dem. Känns bra. Ett tips.
Sköt om dig. 🌸

Så fint du jobbar med dig själv. Det går sakta men säkert framåt och visst känns det som att man ser saker på ett helt annat sätt, i ett helt nytt ljus när man brutit sig loss? !
Låter mysigt med dina expriment med nässlor. Jag har aldrig ätit det men hört att det ska vara så gott och himla nyttigt. Spännande o se hur det blir.

Sov sött och njut i din trädgård🌳Azalea

Nykter. Och trippar runt på tå här hemma. Och pratar om hönsen. Solsken. Jag får PANIK, varför är han här!!! Vet inte vad jag ska göra. Har berättat för min familj och vissa kompisar , ingen var ju jätteförvånade.. jo för att det var så långt gånget kanske.
Berättade för min dotter, hon blev ledsen. Han är ju så snäll. Sen orolig för mig , att jag ska känna mig ensam osv. Mannen pratade lite med henne och sa att om hon vill fråga något, vad som helst så ska de prata i morgon. Om hon vill och har frågor.
Hade verkligen önskat att han inte var här. Bor i gästrum utanför huset men ändå...
Nu finns det ingen återvändo, ska ta ett prat med honom i morgon. han får ha en plan. Jobba klart och sen packa och åka. Så här kan jag inte leva....

Måndag i mitt nya liv. Har skrivit ovan om bilkörning på olika vis, men efter ungefär (snart) en månad efter uppbrottet känns det mer som att köra barntrehjuling med stingpinne på flaket. Förvånas över hur trött jag är. Riktigt, riktigt trött. Tänker på de tecknade serierna då jag var barn, med figuren som sprang ut för ett stup och sprang i luften tills den tittade ner och då föll handlöst. Att jag sprungit länge i luften, nu tittat mig omkring, och fallit ner. Tung och trött. Mentalt trött. Har lyckligtvis inte förtvivlat mycket jobb för tillfället och kan prioritera vila. Samtidigt hade det varit skönt med ett vanligt arbetsliv just nu, normaliteten och vardagen med kollegorna, men det går inte för min del pga coronan.

Igår var jag ute i trädgården. Det regnade lite. Grävde i landet (inte helt klart än, men till hälften) och planterade. Nästan för första gången som jag gör detta. För några dagar sedan grävde jag upp maskrosor, vilket jag inte gjort sedan jag sommarjobbade i ungdomen. Har inte haft någon trädgård att gräva i förut. Jo, och så förvällde jag nässlor och frös in (fanns en massa i det gamla trädgårdslandet). Planerar att göra något slags experiment-pesto frampå. Och nässelsoppa har jag nog inte ätit sedan barndomen.

Att göra fina, bra saker för sin egen skull. Snälla saker. Sådant en blir glad över. Kanske vanliga saker. Sådant som bygger upp och inte river ner. Funderar mycket över uppbyggande och nerrivande i relation till medberoendet, hur förvirrade de här processerna blir i detta. Vad som blir vad och för vem.

Att skriva på den här sidan känns som att förlägga lojaliteten med mig själv. Att det tog lång tid att börja formulera mig här hängde samman med en känsla av att "svika" relationen (idiotiskt jag vet men så kände jag). Kanske av att lämna ut. Nu upplever jag det som en plats där jag kan vara lojal med mig själv, mina värderingar och värden. En plats för lojalitet, pepp, hopp och förtvivlan, ett litet utrymme i världen som känns mycket värdefullt. Och en plats där jag lär mig mycket genom att läsa andras inlägg. I medberoendet blir jag inte sann mot mig själv, det vet jag. Liksom att jag vill vara sann, men att det är svårt när ens känsla inför de egna gränserna varit rubbade sedan barndomen. Då handlade det om överlevnad, och nu är det mera en rest som skapar problem. Som behöver bearbetas.

Önskar alla en fin måndag.

Min vill inte heller ta hjälp..menar att han ”bara” är rastlös, understimulerad och uttråkad, inte att han har ett alkoholberoende... så hemsk sjukdom.

Hej och välkommen till oss Rullgardin38!

Det låter som att du verkligen gjort vad du kan för att hjälpa din son. Om jag förstår dig rätt har du också haft modet att vända dig till andra instanser. Att så tydligt beskriva vad som sker är inte lätt. Som förälder vill vi våra barn väl och jag tror att du gör helt rätt i att försöka arbeta för att uppmuntra till vård. Det är liksom skillnad på att försöka uppmuntra till förändrade alkoholvanor och uppmuntra till att söka vård.

Det oroar att det förkommer våld och att du känner dig nödgad att fly ditt eget hem samtidigt är det på kort sikt sannolikt ett bättre alternativ än att vara kvar i en situation som kan eskalera. För er båda.

Utöver de bra och konkreta råd du fått från andra användare så är din egen tanke om att ansöka om stöd hos socialtjänsten ett relevant steg. Utifrån ditt tydliga och uppriktiga inlägg låter du redo att berätta om hur du har det. Kanske redan nu, idag?

Vi finns här.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@Tröttiz Tack för ditt fina meddelande och dina tankar!❤️
Åh vad jag känner igen mig i allt du skriver och förstår och relaterar helt till det med att inte få svar...så jobbigt för dig och också som du säger, på sikt en bra sak för dig att han håller sig undan så att du kan få lugn ifrån hans destruktivitet.
Också så fruktansvärt och slitsamt att känna så mycket för någon och inte riktigt förstå vem den människan är.
Min visade inga tecken på alkoholberoende första 6 mån så trodde att det var hans ”normal-jag”..tog tid att förstå att det nog bara var en bra period för honom och att jag först på senare tid har sett hur han egentligen är.
Blev så otroligt förvirrad och sliten, ledsen, orolig, stressad när jag inte hängde med i vad som hände med honom. Håller på och återhämtar mig och processar vad som egentligen hänt.

Min blir Personlighetsförändrad på alkohol (elak, kall och hård) så otroligt långt ifrån hur han är när han är ”klar”.

Känner verkligen igen att det bara tar över allt och att man är konstant orolig, stressad, arg och ledsen..

JA! Vi fokuserar på vad som får oss att må bra och tar steget i att känslomässigt släppa taget om dom lite i taget.❤️

Kram och tack för dig!

@Leodolph
Det har jag också svårt att förstå.
Men då det gäller beroende blir det olika sidor. Att den ena är ens "sanna" pojkvän och en annan sida en person där alkoholen tyvärr talar.

Personligen känner jag att jag inte kommit att känna min pojkväns "sanna jag" riktigt. 🤨 Hur är hans normala jag, vem har jag haft att göra med ... Nu känns det märkligt - och ledsamt. Ofta har det varit fylla, bakfylla eller som nu minskat alkoholdrickande men en mycket hög dos dataspel. Vårt förhållande har kommit i skymundan, men det är så det blir då det finns beroende med i bilden. Jag försöker tänka att det inte är med illvilja från honom vårt förhållande blev som det blev utan att han är sjuk. Väldigt sjuk då jag tittar tillbaka ...

För min del har min "gått under jorden", får inte tag på honom men vet att han lever åtminstone. Nu tror jag att jag tänker backa rejält och tänka att han gjort mig en tjänst ... Släppa taget. För med honom har jag varit frustrerad, orolig, ledsen, besviken, önskat värme av honom då han i stället druckit, gått ner i vikt ...
Hade gärna önskat en förklaring från hans sida att han bara så att säga försvann, men jag får ha siktet inställt på att den kanske aldrig kommer. Kanske han för mycket är i sin bubbla och inte "ser" andras behov. Han mår inte bra men vill inte ha hjälp.

Förnuftet säger dock att jag borde ha släppt för länge sen, men hjärtat har sagt annat. Nu gäller det att hitta på saker som jag uppskattar. Det tycker jag att du också ska göra. ❤️
Fråga dig vad tycker du om, vad gör dig glad? Att du inte sitter inne med en kokande hjärna och grubblar och grubblar ... I stället för att fokusera på honom, försök fokusera på DIG. 🌸 Kram!
🌹

Hej s2021

Det är ett tag sedan du skrev ditt inlägg. Ett inlägg som berör och oroar. Om jag förstår dig rätt känner du dig trängd. Du är bakbunden av tankar om hur du ska kunna känna dig trygg i förhållande till ditt barn samtidigt som du redan nu uppmärksammat att situationen inte är det du vill ge hen. Du är inte ensam!

Du är klok som sätter ord på vad som faktiskt sker. Det kan vara hjälpsamt för att sortera i de egna tankarna och det ger andra möjlighet att stötta. Kanske kan andras erfarenhet guida.

Hoppas att din tråd får fart nu när jag "puffat" upp den lite.

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

@Rullgardin38
Blir så bedrövad då jag läser ditt inlägg. Du ska kunna känna dig säker i ditt eget hem, behövs det, ring polis. Säkert väldigt jobbigt som mamma, men trygghet är ett grundbehov.

Missbrukare skyller på andra för att slippa ta ansvar för sin egen situation ... 🙄 Hör till sjukdomen.

Jag har pratat med en numera nykter alkoholist då jag hade egna funderingar, ge inte pengar och täck inte upp på något sätt.

Prata gärna med någon, anhörigstöd/god vän?, så att du inte stänger oro och funderingar inuti dig.
🌹

Hoppas du har rätt och att han har insikt. Jag hoppas verkligen det för din skull.
Jag vill inte vara pessimist men det finns en risk att han bara erkänner för att du ska lämna honom ifred och då riskerar du att gå än djupare i medberoendeträsket. Var rädd om dig själv och kom ihåg att sätta dig själv i första rummet oavsett.

@LindNy vad tråkigt att det blev så i slut ändan men samtidigt så måste man må bra själv. Vi har suttit ned och pratat om detta och han inser också själv att det har blivit för mkt vilket säger mig att han kanske inte har kommit så långt in i ett missbruk och vi ska ta tag i det här tillsammans och så får vi ta ett steg i sänder och se hur vi ska leva framöver. Tack för era råd det är värt mkt när man grubblar.

@Nora81
Det som bland annat är jobbigt är en slags overklighetskänsla. I och med att han en period var ofta antingen full eller bakfull, vilket gled över till andra missbruk såsom spel känns det som att jag inte lärt känna honom riktigt. Märklig känsla. 🤨 Dessutom då jag ser tillbaka är det märkligt att jag bara fann mig i saker och ting. Men, finns det känslor för någon så finns det. 💕
Trist att han som försvunnit från jordens yta. Men får som sagt tänka att han gör mig en tjänst. Bland annat har han ju gjort klart att han inte vill prata med någon professionell. Redan där är det ju kört ... Tar på att känna sig bortvald.
🌸

Tänk vad svårt det är för oss anhöriga att tillåta oss att säga JAG VILL INTE. Finns möjlighet att få god man om man inte kan sköta sin ekonomi. Det ansöker man om hos överförmyndarnämnden. Att åka till systembolaget och handla till din alkoliserade mamma är ju alldeles orimligt. Hur ska du kunna försvara det om hon avlider till följd av sitt missbruk. Det du kan göra är att tala om var hjälp finns att få om hon vill bli nykter.

Fick lära mig något väldigt bra när jag gick ett anhörigprogram. Innan man gjorde något för sin anhörige med missbruksproblem så skulle man svara ja på tre frågor.
Kan jag det här?
Vill jag det här?
Är det bra för mig?
Något jag tycker du kan tillåta dig att pröva. Din mamma far inte illa pga att du inte hjälper henne utan missbruket är orsaken till hennes problem.❤

Tack för råd och stöd.
I nusituationen flyr jag mitt hem. Jag har en liten ateljé jag sticker till när han är i sitt mörka. Kan inte vara i närheten av honom då, det blir bara skrik och bråk och ibland handgemäng. Han klappar till mig, jag örfilar honom tillbaka, det blir kaos, stolar och möbler rivs ner, slag med knytnävar i mina dörrar glr han, så dom går sönder... Osv. Jag pallar inte vara hemma mer.... I min ateljé
har jag ett litet kök och sovplats och toalett och handfat och vatten.
Har få vänner men vill inte belasta dem med mitt skit.
Jag jobbar som personlig assistent och tar hand om människor hela tiden. Vårdar och sköter om, men sen är jag också konstlärare i keramik och har elever. Det betyder att jag utåt sett måste vara stark, positiv och en som inspirerar då jag är lärare.
Det blir en ohållbar situation tillslut. Jag får ingen input utan blir ett skal som krackar överallt utsugen på näring.
Har försökt kolla på nätet om självhjälpsgrupper, der är virrit just nu i denna pandemitid då man måste ha möten över datorn (jag har ingen dator)
Undrar ibland om jag ska orosanmäla mig själv. Går der?
Tänker att då måste soc ta mig på allvar och göra en utredning på mig och min situation.
Någon som har en tanke om det?

En söndag med regn och jag ligger fortfarande kvar i sängen. Skriver dagbok eftersom det hjälper mig att sortera, framåt och bakåt på något vis. Dricker kaffe. Hör klockan från köket. Läser gamla dagboksanteckningar om exet och alkohol och olika dramer som utspelats. Om perioden på vita knogar som ändå mest handlade om att börja dricka igen och att det var jag som hade tillitsproblem om jag inte trodde att det skulle funka. Att den vita perioden bestod av en massa prat om att börja dricka igen på ett balanserat sätt som naturligtvis inte infann sig. Men när jag läser, och eftersom vi fortsatte tillsammans, så hade jag kvar hoppet. Det har jag inte nu. Efter ett antal år till är min känsla att jag lät mig förvandlas från partner till värddjur. Den som ordnade och fixade i stort sett allt. Ett kärl för känslomässigt kaos, drickande och ekonomiska problem. En möjliggörare och lindrare. Visserligen jobbig då jag påtalade problemen. Men till slut var jag så nerkörd i botten att jag knappt ens gjorde det. Jag registrerade. Det tog nästan två år för mig att från när jag gick med på den här sidan och tills jag började skriva själv. Jag tror jag började skriva när hoppet höll på att släckas, vilket sammanföll med att jag själv höll på att slockna. Försvinna. Stå utan gränser. Den ångesten vill jag aldrig känna igen. Som att jag inte orkade värja mig alls. En trasa. Det var riktigt obehagligt.

Det kommer ta tid att läka, men nu finns det också tid.

Vilken svår situation du befinner dig i. Vad skulle hända om du inte lät din son bo hos dig. Det brukar vara negativa kosekvenser, att må riktigt riktigt dåligt som gör att man väljer en annan väg. Jättesvårt självklart att veta att han inte har någonstans att bo, men ibland är det vad som behövs och det är ju så att du kan inte ha honom boende hos dig.

Du eller andra har gjort flera orosanmälningar men inget händer eller är det så att din son samtycker till frivilliga insatser och sedan inte har förmågan att fullfölja dom. I så fall är detta något man kan påtala i sin orosanmälan, även att han saknar boende och är på väg att förstöra sitt liv, ett kriterie man brukar använda för yngre personer. Hoppas jag inte använder för mycket myndighetsspråk men jag har jobbat många år med detta. Mitt råd fortsätt anmäl. Ju fler anmälningar desto bättre.

Har själv en son också 33 år. Han har använt droger under lika lång tid som din son missbrukat alkohol. Flera överdoser och lvm vid två tillfällen. Han är idag nykter och drogfri, men har tyvärr allvarliga psykiska problem. När jag frågar honom om vad det var som fick honom att bli drogfri så är han övertygad om att det är meditation under många år som förändrat hans liv. Trots hans psykiska problem mår han idag ändå betydligt bättre och när man vet vad problemen handlar om finns det ju också möjlighet att få hjälp.

Jag har självfallet mått väldigt dåligt under den tiden han var aktiv i sitt missbruk. Något av det mest smärtsamma man som förälder kan uppleva. I början kände jag också skam för min sons missbruk men inte idag.

När jag började fokusera på mitt eget mående mådde jag bättre. När jag insåg att hur mycket jag än vet eller kan så kan jag inte påverka min sons missbruk. Att genomgå ett anhörigprogram förändrade allt för både mig och även min son. Jag mådde trots en förfärlig situation ofta bra. Självfallet hade jag svackor när allt var nattsvart. Mitt råd till dig är sök all hjälp du kan för egen del. Jag var en vecka på nämndemansgården, men kommunen brukar även erbjuda stöd för anhöriga, det finns ju också kuratorer, du kan leta efter en alanongrupp eller annat stöd på nätet. Alltså fokus på dig själv och dina möjligheter att må bättre är mitt råd.

Hej
Min son som är 33 år dricker och dricker och dricker. Han har gjort det i 12 år konstant. Nu har han kommit till den punkten i sitt liv att han inte har jobb, flickvänn, bostad, knappt några vänner kvar för ingen orkar.
Så han bor här igen hos mig, igen och igen hos mamma och det blir kaos för mig i mitt liv då jag får handskas med hans drickande i alla stadier. Fyllan = då det inte går att prata, han hånflinar och snackar en massa osammanhängande goja. Bakisheten = då han har ångest och blir förebrående och skyller hela sitt liv på mig, svärtan, det mörka mörka som han inte vill ta tag i och som han flyr ifrån, den kommer då.
Försoningen = han talar ut och erkänner att han vill sluta dricka, tränar istället, börjar springa, går på gym, sover och äter, rehabbar sig (på min bekostnad) äter gratis, bor gratis hos mig, gör sig trygg, bygger upp
Jobbsökeriet = han har akassa så han måste söka jobb för att få den och alla papper om jobbsökningarna måste in på måndagen så detta brukar oftast ske då. Han snyggar till sig, gaskar upp sig, låtsas som ingenting har hänt, och han dricker bara som alla andra män gör i hans ålder.
När han varit nykter i 3 - 4 dagar slår det till igen, trotts att han har appar som håller koll på hans drickande, att han pratar med mig om hur skönt det är att sluta dricka och att det är dags nu, att bli vuxen på allvar och att bygga sitt tempel i sin kropp.
Alkoholjävulen gör entre` = offtast i samband med att han får pengar från a - kassa.
Det börjar om, han blir full och dum och svart.
Det är så sorgligt att se honom, han blir så lost, han blir så liten, så instängd i sin själ och jag vet att innerst inne så känner han att han sviker sig själv.
Han vill inte ta hjälp, han ska klara allt själv säger han. Jag klarar inte av att hjälpa han längre, han ruinerar mig då han också lurar av mig pengar och att jag får pröjsa allt för han. Så klart jag protesterar och försöker komma med regler här hemma men i slutenden blir allt kaos och jag blir ett nervvrak.
Då säger han att jag är psykiskt sjuk och behöver hjälp....
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta...
Jag vet inte vad jag ska göra, känner mig fångad, soc gör inget, missbruksvården skiter han i, aa möten skiter han i, orosanmälningar har gjorts ett antal gånger, inget händer, han får några möten på soc sen händer inget mer....
Jag måste ha hjälp men jag vet bara inte hur... Uppgiven, håglös, olycklig, sorgsen, tung är jag, inget är roligt längre, inger ljus, bara mörker.
Tack för ordet

@Tröttiz ok, då förstår jag att det är tufft.
Tänker att det är bra att du vänder tankarna till din fördel, att slippa den gnagande ovissheten, ångesten och att känna sig bortvald för drogen. Kram

Ja, det är så viktigt att säga ifrån. Men inte alltid så lätt. Men när man börjar fundera på sina egna värderingar, som man oftast har glömt bort, så blir man starkare och starkare. Och då vågar man säga ifrån. Och då blir man starkare..Det blir bra ringar på vattnet.

Liten uppdatering. Det bättre men upp och ner. Hennes depression har minskat efter en läkarundersökning som visat fysiska orsaker till läget. Hon dricker ibland r.mycket men vi har kunnat pratat mer om det. Jag har i alla fall kunnat säga vad det gör med mig. Det är inte bra. Gnagar alltid den där oroligheten och ansvarstagande man inte vill ha. Och jag gör misstag r jag underlättar hennes beroende för att hålla uppe nån form av tillvaro utåt. Men det kommer ord av insikt i alla fall

Innerst inne tror jag inte heller att han bestämt sig.
Det har pågått länge, men det är nu sista månaderna som jag inte orkar längre.
Han är den snällaste och givmildaste man kan tänka sig
Men så kom helgen och hans elaka kommentarer, som han dagen efter inte ber om ursäkt för.
Han drömmer om att dricka öl och whisky
Till sommaren då kan jag nog kontrollera det😪

Tänker så här Emma att han vill dricka och ser dig som hindret, skälet till att han inte kan dricka. Hur dåligt han än mår så har han inte rätt att behandla dig illa och att vara elak. Slutar han inte med det så måste ju på sikt någon av er lämna er gemensamma bostad. Inte lätt, men som utomstående blir det tydligt. Om du får höra att du är dum osv så gör ju det dig svagare, mindre handlingskraftig och osäker på dig själv. Man bryts ner som människa, mister sitt självvärde och då är det inte lätt att fatta rätt beslut och att känna att man är värd ett bättre liv. För mig låter det som att din man inte har bestämt sig för att sluta dricka

I natt fick jag veta att det inte bara är alkohol, utan också amfetamin.
Jag känner en orkan av känslor. Hade det inte räckt med en drog,....
Då vet jag varför han ställde in förra helgen. Det gör ont...

Du gör helt rätt. Det är inte din skam, det är hans. Berätta så får du stöd! Och när du får stöd då kommer du känna dig tryggare i ditt val och i din känsla att nu är det nog.
För min del så tyckte jag det var jätteskönt att säga ifrån både till honom, som drack som en svamp och mådde psykiskt dåligt, och till hans chef om hur dåligt han mådde. Då slapp jag vara ansvarig mer.