Senaste kommentarerna i forumet

Jag tycker inte du överdriver och han verkar verkligen inte prioritera dig. Jag tror säkert att du tycker om att ha egentid men att det här tär på dig och att du mår dåligt för att du han inte ger dig det du behöver. Han måste inse sina brister i det hela med och inte bara lägga allt på dig man är två i ett förhållande. Du behöver få mer bekräftelse och att han sätter sig före att träffa sina kompisar. Jag menar det normala är väl att man träffar sin tjej mest och kompisar ibland inte tvärt om. Det är väl så man vill ha det. Tyvärr tror jag han bara tycker det är bekvämt att veta att han har dig där. Jag tycker duvslag fundera på om du vill leva så här för risken är att han inte kommer att förändras. ❤️ sryrkekramar till dig!

Imorgon ringer psykologen och på onsdag läkaren. Stödsamtal och medicin. Det är vad jag behöver nu. Ett skyddsnät omkring mig (tillsammans med vännerna och mamma och hunden) som hjälper till att bygga bron som ska ta mig över. Kan inte nog säga hur värdefullt det känns med vänner som är starka och stridbara när jag själv är svag och sårad. Att vila i andras kärlek, att de strider för en och ens rätt. Att de orkar.

Att orka - kanske är det inte så konstigt att jag inte orkar så mycket efter alla de här åren i medberoende. Som jag slitit och släpat. Och nu, i separationen, ett galet ex som agerar oförutsägbart och ansvarslöst (inget annat var dock att vänta) rörande det mesta. Och som tydligt visar att någon omsorg om mig inte finns. Det säger också något om hur förhållandet varit. Ingen omsorg om mig, och jag - medberoendedåren - tappade också omsorgen om mig själv och höll på att gå under. Försvinna. Ätas upp mentalt, känslomässigt, ekonomiskt. Vad fanns sedan kvar? Ett trött gammalt skal. Tänker på ömsade ormskinn.

Känner själv, rörande måendet, att jag är inne i en sorts depression eller utmattning eller både och. Så lite kraft och motståndskraft. Så mycket ångest. Därför: viktigt både med psykologhjälp och medicinsk hjälp. Hade jag stannat kvar i lägenheten med exet hade jag inte ens varit framme vid detta, dvs. vid att få tag på var jag befinner mig känslomässigt och mentalt. Antar att jag då bara varit ännu mer nedtryckt i skoskaften, bredvid någon som bara kan se sig och sitt och som är van att jag servar och i någon mening sköter mina behov för mig själv (en stund på kvällen i ensamhet, typ, för att samla ihop sig och ta nya tag - medan dagarna gått åt till pepp och service av en annan).

Jag längtar så till vardagen och förutsägbarheten.

Hej

Det gör mig ont att höra hur tufft ni har samtidigt som det inger hopp att ni stöttar varandra och riktar blicken till det egna måendet. Att ta hand om sig själv är sannerligen att vara en tydlig och klok model. Tänkte på en sak som kanske är lite malplace just här. Hoppas att det är okej att jag skriver vad som dök upp i mitt huvud. Brukar tänka att det finns skäl för att det visualiseras och kanske kan bli hjälpsamt?

Det här dök upp: Ofta står valet verkligen mellan att stanna eller gå, att flytta innebär ett slut på en relation. Samtidigt kan det för vissa finnas alternativ. Att en nödvändig flytt inte behöver vara slutet på relationen. Om en nu inte vill det förstås!

Det här var alltså inte ett råd utan en reflektion som poppade upp. Tack för lån av lite skrivutrymme.

Hoppas att er vecka blir fin,
Li-Lo
Alkoholhjälpen

@Nora81 - försök släppa så gott det går, försök vila, se till att du får hjälp och stöd. Du behöver inte orka mer för honom, bara för dig själv. Kram från mig!

@Tröttmamma Hej, oj kände igen mig själv såå mycket det du skrev. Är i samma sits som du. Jag orkar inte heller. Varit ihop 17 år men han har väll hållit på 10 år, mest helger, semestrar. Samma här, hatar sommaren för jag vet att då kommer han att dricka mer och oftare. Han slåss inte nen han blir otrevlig i mun, svär, och spelar hög musik.
Känner skam, sviken mot barnen. Varför har jag låtit detta pågå så länge.
Jag känner skam, varför har jag inte gått tidigare? Hållit ihop för barnen, har tre tillsammans, men det är som först nu jag själv fått upp ögonen, barnen far ju lika illa som jag. Varför har jag hållit mig kvar så länge?... känner att det är inte bara gå. Har inte fast jobb, vars tar jag vägen?

Ställde faktiskt ett ultimatum igår, familjen eller flaskan. Och han sa att jag måste nog tag tag i mitt drickandet. Men hur ska jag lita på att han menar detta nu? Han har sagt det förr, Ska jag hjälpa honom? Ska jag stanna ( igen?) såå kluven.

Hej Blueeyes, nu är detta ett tag sedan men detta är exakt mitt problem också, det var som att läsa som jag skulle ha skrivit detta.

Hur har det gått för dig?
Jag hade nu haft ett allvarligt prat med min man, ett ultimstum. Flaskan eller mig. Han säger att han nu ska sluta, men jag vågar inte tro honom. Har varit ihop i 17 år och han har som hållit på från och till, oftast helger i 10 år. men nu har jag fått nog. Känner skam att jag varit så snäll med honom, hållit ihop för barnen. Men nu inser jag att barnen far ju lika illa som jag, jag känner mer skam att jag borde ha lämnat honom tidigare. Men hur går man tillväga? Ska jag ge honom en chans till??

Skrev ett långt sms där jag klargjorde att jag inte önskar mer kontakt i natt.
Fick tillbaka att jag var världens hemskaste människa. Sms har haglat på tlf. Nyss ringde jag ambulansen och beskrev precis det han smsat mig.
Spyr blod, blixtrar i huvudet och tror han börjar bli galen.
Jag fixar och vill inte mer nu. Hoppas att ambulansen tar med honom och att myndigheter tar över.
Orkar öht inte ha kontakt med honom eller vara ett stöd.
Har ångest, känns som att detta är helt bortom kontroll.
Jag kan inte göra mer nu, jag orkar inte mer.
Vill han inte så går det inte.

@seriequeen Han sa att när jag är ensam och jag inte vill vara ensam men jag är det ändå så börjar jag må dåligt och då tar jag ut det på honom för att jag inte ska må dåligt själv och behöver ta med honom med mig. Vilket är jättetråkigt. För så känner verkligen inte jag och om det är så vill jag inte göra det. Men hans uppfattning är att jag överdrev det. Att jag överdriver att han inte prioriterar mig tillräckligt. Jag kanske söker mig till destruktiva förhållanden och verkar inte kunna ta mig ur.

@seriequeen Han sa att när jag är ensam och jag inte vill vara ensam men jag är det ändå så börjar jag må dåligt och då tar jag ut det på honom för att jag inte ska må dåligt själv och behöver ta med honom med mig. Vilket är jättetråkigt. För så känner verkligen inte jag och om det är så vill jag inte göra det. Men hans uppfattning är att jag överdrev det. Att jag överdriver att han inte prioriterar mig tillräckligt. Jag kanske söker mig till destruktiva förhållanden och verkar inte kunna ta mig ur.

@seriequeen Han sa att när jag är ensam och jag inte vill vara ensam men jag är det ändå så börjar jag må dåligt och då tar jag ut det på honom för att jag inte ska må dåligt själv och behöver ta med honom med mig. Vilket är jättetråkigt. För så känner verkligen inte jag och om det är så vill jag inte göra det. Men hans uppfattning är att jag överdrev det. Att jag överdriver att han inte prioriterar mig tillräckligt. Jag kanske söker mig till destruktiva förhållanden och verkar inte kunna ta mig ur.

Vi pratade om allt nu, för han sa att han tog upp om att jag blir impulsiv. Jag säger mycket när jag är arg och ledsen som jag ångrar sedan. Och jag sa förlåt för det 2 gånger och då sa han ja förlåt för jag träffade min kompis. Och då blev jag arg och sa att det handlar inte om det, han klickade mig 7 gånger vid olika situationer när vi pratade. För exempelvis med den situationen igår så kände han att han inte kan träffa sina kompisar utan att det behöver bli en grej och utan att jag ska bli arg och sur och han sa att jag ljög för jag sa att jag inte tror på att han inte vill träffas mer än 4h i veckan och jag sa bara att jag tror att du vill träffa mig mer än 4h i veckan men att du inte kan.Och han sa att om vi skulle träffas 70h i veckan så hade inte det heller spelar någon roll. För det hade aldrig varit tillräckligt för mig och jag sa att då får jag motbevisa dig. Och då blev han tyst. Han sa att han gör allt han kan för att kunna träffa mig och flyttar på massvis med saker redan för att träffa mig och ja då vet jag inte vad vi ska göra. Det här är så hemskt. Det gör ont i varje del av mig. Måste skriva av mig nu. För det här är hemskt. Han sa att jag drar ner honom och får han att må dåligt för att jag mår dåligt av det här.

Ja lite så. Och han kanske förstår mer om jag säger att det är som jag blir känslomässigt avvisad, jag vet inte hur jag ska förklara att jag känner mig bortvald och inte prioriterad för han blir det som att det är mina känsla och han kan inte göra något åt det. Som att han inte ser sitt egna ansvar...@Nora81

@seriequeen ja, jag måste ju säga att det låter bekant. Så gjorde mitt x också. På så vis blir man ju känslomässigt avvisad. Det bryts man ner av i längden. Det låter inte riktigt som att han har tillfrisknat isånafall skulle han klara av att förflytta sitt perspektiv.

@Hillevi tack snälla för stödet. Det värmer och jag kan bara säga detsamma. Du skriver så bra och jag följer din tråd. Kram

När jag även pratar med honom så säger han alltid att han också har saker som han tycker jag gör fel. Och blir lite som han vill inte lyssna utan tar tillbaka det till mig istället @Nora81

Jag kan prata med honom men han förstår aldrig. Han förstår inte vad han gör för fel och vet inte om det är för de sätter sig själva i programmet så mycket att i hans fall har han glömt människor runt om@Nora81

@seriequeen fattar att det gör ont. Jag skulle också få ont. Han verkar ju sätta ju dig som sin sista prioritet. Han behöver ju vara öppen och prata med dig om anledningen. Kan du prata med honom om ditt? Tycker absolut inte att du överdriver alls.

Det gör inget. Ja han vill förstå och ändra sig. Men när jag försöker förklara så förstår han inte och jag vet inte om han
Kommer kunna ändra eller släppa in mig i sitt liv. Jag förstår inte hur svårt det ska vara att man ska kunna/vilja umgås med sin flickvän mer än 4h i veckan. Känns lite som han känner att han aldrig gör fel. Jag skrev förlåt för min del i bråket. Han bara läst och svarade inte. Absolut att jag vet att han var upptagen då men han hade alla andra timmar på sig att svara också. Man känner sig så bortvald och utanför och det gör så ont. Utanförskapet är för jobbigt... det gör ont i hela mig@Nora81

Nej asså han har gjort alla 12 stegen. Asså vi träffas 4h per vecka och känns som allt han säger är bortförklaringar. Typ som igår kunde vi inte träffas för det blev för stressigt men att träffa en kompis och kolla på fotboll gick bra. Jag vet inte om det är jag som överdriver. Eftersom typ som igår så förstår inte han vad han har gjort, varför jag är ledsen över det. Han kan inte själv se att det är fel. Han går på möten 4ggr i veckan. Sponsrar 2 personer och gymmar 4-5 ggr i veckan. Han säger själv att han inte har någon fritid. Men känner att det blir lite som han väljer mig eller sina kompisar... jag förstår då inte som igår varför han inte bjöd med mig. Man känner sig inte välkommen heller bland hans kompisar... @Nora81

Förlåt jag läste igenom tråden och såg att han varit nykter i 3 år.
Känner med dig för jag förstår hur det är att känna att ens hjärta tillhör någon som inte ger tillbaka det man behöver i en relation.
Men med 3 års nykterhet så behöver man ju kunna närma sig sin partner lite mer om man ska ha en. Kan respektera att han är rädd om sin nykterhet och att relationer kan vara den svåraste triggern. Vill bara flika in med en stöttande kram och att du ska inte vara rädd för vad människor tycker. Vi är många här på forumet är i liknande situationer med partners eller x som inte ger oss ngt tillbaka.
Fortsätt att skriva, det är skönt att öppna sig för andra här. Det är tryggt för att det är anonymt. Kram

@seriequeen jag vill bara börja med att säga att jag själv levt i en relation där jag blir lovad guld och gröna skogar och sedan blir behandlad som skit. En periodare. Jag ska inte tala om för dig vad du ska göra för det vet jag att man gör vad man behöver när man själv är redo för det. Men att du ska vänta på att få träffa honom 4 h varje månad är ganska extremt. Vad är anledningen? Går han på behandling och jobbar med sitt tillfrisknande?

Jag förstår inte hur han kan säga att han älskar mig men sen inte visa det. Jag förstår inte. Att bli behandlad såhär gör bara ont.

Nu har det gått 1V sedan han lovade att vi skulle träffas mer än 4h i veckan. Det slutade med att om jag inte hahah upp saker så sket han i att träffa mig. Han har ombokat mig 3 gånger för att träffa andra, senaste gången sa han att det blir för stressigt att träffas för har så mycket saker att göra. Men det var inte för stressigt att kolla på fotboll och äta middag med sin kompis. Känner mig så bortvald. Känns som att när han behöver mig finns jag där. Men är så bortvald i övrigt. Ska bara finnas där. Utan krav..

@Nora81 - en varm styrkekram till dig! Du är värd det bästa, ungefär rakt det motsatta till vad han verkar vara förmögen att ge dig. Ta hand om dig <3

In haglar varierande sms i takt med fyllans utveckling.
Jag är ett fetto, äcklig, bilder på han och x som han befinner sig hos som är närgångna,till att han ska ta livet av sig utanför min port.
Var det fel av mig att skriva att han kunde dra åt helvetet för all framtid efter att han försökte locka mig tillbaka imorse. Nej. Saknar alkolisten totalt självinsikt.
Han har levt ett dubbelliv i snart två år och jag förstår att det är bekvämt att ha någon där som stöttar och älskar en när man har druckit färdigt för ett tag. Utan att ta ansvar för vad man gjort eller sagt på fyllan.
Ser hur korkad jag varit. Trott och stöttat och inte fått ngt som helst som kan liknas vid kärlek.
Blev uttråkad tillslut, kände mig som en morsa började snarare tappa respekten för människan. Varför lägger man så mkt ansvar på anhöriga? Borde det inte satsas på stöd för anhöriga som blir psykiskt misshandlade, som inte vågar lämna, som tillslut badar i skam och skuld för alkoholisten är ju sjuk.
Borde jag vara mer förstående, förstå att det är en sjukdom, ha överseende med lögner, psykisk misshandel och skumma kontakter med andra människor.
Nej, tillslut tänker jag att man får nog. Tillslut är ilskan den enda självbevarelsedriften man har när man blir reducerad till ett objekt, en slagpåse, en känslomässig papperskorg och samtidigt ska vara ett stöd.
Fattar inte vilken värld jag levt i de senaste två åren men jag blir chockad över allt. Blir chockad över att jag tillåtit allt, att han i sin förnekelse drivit mig in i samma förnekelse. Hela tiden. Nu är det ändring, nu satsar vi utan att någonsin förflytta sig till mitt perspektiv och se vilken skada han gjort.
Vem blir nykter utan att behöva se och lära sig sitt ansvar.
Just nu haglar sms om att han ska skära av sig huvudet utanför min port ikväll. Jag är så likgiltig att jag förvånas. Har bara kommit till den punkten att jag inte tror på ngt kring honom längre.
Jag accepterar att jag inte kan förändra honom, jag tar mod till mig att förändra mig själv för jag kommer aldrig få en vuxen relation till människan och jag accepterar skillnaden.
Gud vad många anhöriga det är som lider av detta, barn som vuxna. Jag förnekar inte att alkoholism är en sjukdom som alkoholisten själv lider av men just nu är det banne mig mig själv jag sätter i centrum.
Fy fan vad jag är trött på detta rent ut sagt.