Senaste kommentarerna i forumet

Tack Morgonsol. Det stärker när någon annan ser att man går framåt. Och det gör du också. Vi kämpar vidare.

@Skrållan Nej ja vet, ja har också problem med tålamodet. Man vill ju FRAMÅT ! Så fort det går. Men jäklar vad grym du är som jobbat så mycket med dig. För det är verkligen hårt jobb. Verkligen hårt jobb

Pratade idag med min kurator, dom är inte elaka utan dom tar ut ångesten på den som står närmast.
Frågan är hur man ska hantera det hela

Hej igen Orolig_nu!

Du är verkligen igång, förbereder dig och tar reda på vilka förutsättningar som finns och vad det ger dig för alternativ. Hoppas att det är OK att jag sticker in med ett tips! När det gäller frågor som gäller vårdnad och umgänge med barnen så är du klok som kollar upp dina alternativ, så att du inte gör något som kan bli negativt för dig om det skulle uppstå någon form av juridisk konflikt kring barnen. Även om det för oss som läser här är tydligt att dina intentioner med att flytta iväg med barnet är goda så finns det en risk att ditt agerande tolkas som att du inte samarbetar med den andra föräldern, om han inte har informerats och om han skulle vilja ta juridisk strid för att få tillbaka barnen.

Jag ser att du skriver att Socialtjänsten inte känns som ett alternativ just nu. Samtidigt sitter de inne på mycket kunskap om de juridiska förutsättningarna som skulle kunna hjälpa dig framåt. Det går att få anonym rådgivning genom att ringa och inte uppge ditt namn, där skulle du sannolikt t ex kunna få svar på din konkreta fråga om flytt och skolbyte - och andra tips på hur du kan gå till väga på ett sätt som blir så bra som möjligt för dig och dina barn. Kanske skulle det kunna vara ett alternativ?

Trots att den här situationen är så tuff, och att du är så trött, så är du igång med din process, och kugghjulen snurrar verkligen för att ta dig framåt. Det är starkt. Fortsätt skriv och berätta om hur det går för dig!

Varma hälsningar
Kristoffer

Precis som du säger Dearself man funderar på hur det går och förstår vad ni går igenom även om vi är olika och lever under olika livsomständigheter på många sätt.

Upplevde tiden när min son var på behandlingshem som den allra jobbigaste. En vän sa till mig att jag har aldrig sett dig må så dåligt som när min son avvek från det behandlingshemmet där han utan tvekan gjort dom största framstegen. Man känner kanske för första gången hopp och är så sårbar när det inte blir som man hoppas, samtidigt som man är maktlöshet. Tyvärr ingår ofta återfall i tillfrisknandet, men för min del var det ingen tröst när jag mådde som sämst. Det enda som hjälpte var att genomlida känslorna och kanske prata med någon om sina katastroftankar. Katastroftankarna har man ingen nytta av, dom var ett ett sätt att plåga mig själv. Detta kan man i bästa fall påverka.

En natt ringde mobilen när min son var på behandlingshem och det visade sig att han hade avvikit och återfallit i missbruk. Det var en man som ringde och han befann sig tillsammans med min son på en hamburgerrestaurang i Stockholm. Min son var kraftigt påverkad men ändå i ett skick där en ambulans inte var befogad. Mannen ville inte lämna min son för att det fanns några som han upplevde ville "lura" honom med sig. En mardröm för mig och 50 mil bort. Mannen sa att han hade gärna fått följa med honom hem, men han hade små barn så det var inte lämpligt. Jag var livrädd att han skulle lämna honom och föreslog att jag kunde swicha pengar till hotellrum om han kunde hjälpa honom med det, men det var inte troligt att något hotell skulle ta emot honom. Då säger mannen att jag lämnar inte honom utan han körde min son till sjukhuset där han blev inlagd och sedan meddelar han mig. Klockan är över tre på natten. Sånt händer bara inte och speciellt inte i Stockholm, men det gjorde det ju. Ett tillfälligt lugn men sedan kom nästa katastroftanke - han skrivs nog ut imorgon och ingen mobil så jag kan nå honom. Han skrevs ut men kom till något boende där han fick stanna tills han var i skick att åka tillbaka till behandlingshemmet. Så plågsamt för mig, men det var inte händelsen utan mina katastroftankar som orsakade det.

Det var inte slut där utan mannen hörde av sig och han var så berörd av situationen och min sons historia och kände att han ville gärna göra något för människor i den utsatta situationen. Arbetade för ett amerikanskt företag och där hade man möjlighet att utföra volontärarbete under en vecka om året. Han ville gärna göra det på behandlingshemmet där min son var, men det gick inte pga sekretessen.

Natthiko, buddistmunken som haft sommarprogram bl.a. skriver i sin bok "lämna utrymme för mirakel" och det tycker jag detta var. Inte lätt men motsatsen till katastroftankar måste vara mirakel.

Ska också berätta att igår hade jag och min son en fin dag. Vi handlade möbler och kläder till honom, ute och åt och fikade (han som inte vågade gå utanför dörren om han inte var påverkad), vi promenerade i en liten by som vi passerade och allt var bara lugnt och fint. Så värdefullt när man under många år levt i kaos, förtvivlan och ståndig oro.

Ta hand om er och jag hoppas ni snart får uppleva detsamma.❤

@lever på hoppet ändå
Jag är trött trött ... Sade nyss nej till en middag på fredag, orkar inte träffa människor. Trött men får samtidigt inte ro att somna och sova.
Vi pratar, men just nu har vi ingen relation. Får se hur det blir i framtiden. Men det känns okej, vi är dock båda trötta men av olika anledningar på olika håll. Vi har aldrig bott ihop.

Ni är så fina och stöttande här. Jag är nog lite så att jag vill ha en snabbfix. Att allt ska bli bättre och bättre fort. Därför blir det jobbigt när jag känner att det går bakåt, och man känner sig ledsen och vilsen. Och ensam.
Har bestämt mig för att jag ska lita på prosessen, att allt kommer bli bra till slut. Pratade med min anhörigstödjare och hon sa att det inte är konstigt alls att jag tycker det är jobbigt och att jag blir ledsen ibland. För tänk hur många år jag gått och kvävt mina känslor och försökt stötta en man som haft ett beroende.
Som du skriver Morgonsol, tvåsamhet kan vara mysig, men också väldigt jobbig och krävande.
Nordäng67, vi gör nog bäst i att investera i oss själva och bli starka. Även om ensamheten blir jobbig ibland.
Azalea, hur går det för dig, i all sorg? Det var ju inte så det skulle sluta. Din man skulle ju bli frisk.
Ta väl hand om er. Ni är bäst 🥰

@uddda jag har oxå varit sjukskriven för ganska länge så jag vet vad du går igenom ❤️ Å bra att veta att det finns alternativ 🤗

@nettan70 det gör jag också ♥️

@uddda tack så mycket 🌸

@Tofu tack så mycket för tips!
Har känt mig så slut men är så glad att jag hittat hit för det tog lång tid att förstå vad jag har för känslor runt detta och att jag måste läsa på en massa och det tar tid då jag verkligen vill ta in allt oxå ❤️
Går myrsteg men förhoppningsvis åt rätt håll för en förändring måste till 💪🏻

@Tröttiz
Precis, nu har han inte druckit alls på två kvällar grejat med sånt jag önskat få fixat på tomten ett tag!
Men jag känner mig tom, har inget att säga och han säger inget utan vi pratar bara om det nödvändiga…
Och jag försöker verkligen satsa på mig själv och i perioder går det bra men just nu jobbar jag väldigt mycket å han har semester 😕
Hur har du det nu då?? Lever ni tillsammans?
Känner mig oxå ensam i tvåsamheten ❤️ Bitvis iaf!
Men jag önskar jag på något bra sätt skulle kunna få honom på andra tankar, få insikt utan att det slutar med att han blir arg, kall och drar!
Kram

Hej, inte så jättebra dessvärre. Vill tyvärr inte skriva så mycket om behandlingshemmet här nu (så synd att man inte kan skicka PM) men det verkar kort sagt som om det dessvärre inte är något som inte alls passar för just min dotter och hennes problembild. Nu vet jag inte hur det blir, hur länge hon stannar där. Kanske, kanske, kanske håller hon ut lite till och kan komma att ha behållning av det. Hon ska prata med sin socialsekreterare snart. Jag har, som jag skrev förut, själv lite tankar om vad som kanske skulle vara det bästa för henne men det är ju inte jag som bestämmer. Inte ens om jag betalar. Det är hon - och oklart, kanske otroligt, att hon orkar "börja om" nu. Kanske hon återvänder till dagbehandlingen som ändå, trots att den inte räckte till för henne, hade väldigt engagerade och hjälpsam personal som återigen kommer att reagera om det inte går bra. Men, så är det ju det här med tiden... hon har ju ett jobb, vilket förstås känns väldigt viktigt. Frågan är vad som händer om detta drar ut ännu längre på tiden. Det viktigaste är förstås att hon blir frisk, men i hennes fall är jobbet också en viktig "friskfaktor".
Som du säger, Dearself, man kan aldrig vara trygg. Jag hoppades att det här med behandlingshemmet skulle leda till lite vila men det har nästan blivit tvärtom. Det är väl också det där att en del "hopp" försvinner - även om jag inte hade jättestora förväntningar.
Jag tänker på er också, känner för er och vet så väl hur det är att leva med detta ständiga kaos. Har varit där många gånger, och det var likadant nu sista tiden. Mår själv så himla dåligt nu och det känns inte som om jag kan hitta något som hjälper mot det. Även om jag är glad över att min dotter ändå allt mer kommit fram till att hon VILL sluta och till insikten att det är enda möjligheten att på sikt leva vidare, är ju sjukdomen så svår - och dessutom är det inte alls så lätt att få rätt hjälp (för individen) som jag kanske ändå på något sätt trott. En fråga som borde uppmärksammas mycket mer. Stor kram och tack för svar! Och lycka till, hoppas det går bra nu och att er son kommer i väg.

@Dearself @Dearself

Autocorrekt☺️ ’Alkohollinjen’skulle det stå

Kommer tillbaka hela tiden i tanken på att jag behöver lämna men inte vågar för att han då inte har kontroll och då kanske släpper det helt och då vågar jag inte ha barnen där.
Jag vill inte blanda in socialen, vill inte ha den typen av hjälp.
Så här står jag nu och vacklar.
Vi har ju gemensam vårdnad, barnen har ännu inte tagit någon skada, han är inte aggressiv på det sättet att han är utåtagerande fysiskt, och inte mot barnen på något sätt, men han blir oaktsam, tappade ett glas som sonen skar sig på när han hade däckat när jag jobbade kväll, låter dem bada i poolen utan att ha koll, glömmer att gå upp så de får komma till förskolan osv. Jag vet inte hur jag ska fixa det själv, utan socialt nätverk.
Och jag har så låg energi att jag inte orkar en flytt. Men behöver nog orka det ändå, det får bli vad det blir.
Är rädd att bli ensam, att jag inte hittar någon plats där folk vill mig väl.

Mina barn och jag är skrivna i ett län, frågan är om jag kan flytta till ett annat län utan hans samtycke, och låta barnen börja skola där? Min äldsta börjar förskoleklass till hösten.
Någon som vet?

Tack Tofu för att du svarar! Är så inne i min egen tankesnurra att jag inte hinner möta det du säger men du sätter frön och jag reflekterar i mig, så tack för det! Vi har varit på parterapi vid ett tillfälle för 6 år sedan, han är fortfarande arg över att jag då var ledsen över att han stal mina insomningstabletter och berättade det. Vi tog inte upp något om alkoholen där och då. Han tvärvägrar hjälp.
Jag fick honom att ta antabus, utan att ha recept på det en kort period, men sen vägrade han.
Jag har jobbat med att försöka möta hans behov när hans själ är trött, men min själ är också trött nu, jag ser inget oss när jag tänker på framtiden. Jag litar inte på honom alls. Han tittar mig i ögonen och ljuger. Även om det är beroendesjukdomen som ljuger och även om han behöver nå botten för att komma framåt känner jag inte att jag och barnen måste ner och vända, den resan måste han göra själv och jag tror inte jag orkar vänta längre. Han har fått nästan 15 år av mig.
Min själ är trött.

Hur går det för er Ragna?
Hoppas det flyter på bra! Här blev det totalt kaos 6 dagar innan han skulle åka och jag blev livrädd att han skulle sabba för sig själv så han blev av med platsen. Vi har ju väntat på detta ställe i flera månader och försökt hålla ut trots att det tidsvis varit kaos och anmälningar från polis, sjukvård osv. Nu verkar han vara på banan igen och det skjöts fram några dagar bara.
Det är en del av allt som är så jobbigt. Man kan aldrig vara trygg. Jag tänker på er ibland och tittar in för att se om nåt nytt hänt.
Min kurator sa en gång när han skulle till ett behandlingshem och föreslog ett själv han ville till att " är det dit han vill så låt han åka dit". Kanske att det finns mindre att skylla på då om hen vill avbryta och de själva "valt" istället för att någon annan bestämmer.
Bara en tanke. Kram

Så skönt Skrållan😍
Det brukar ju vara så, man får en dipp och det känns tungt och vemodigt. Det är jobbigt och frustrerande men efter som kommer solsken sägs det och så är det ju.
Plötsligt lättar det lite och msn ser det lite ljusare igen. Det är bara att vänta in det för bra tider kommer.
Skönt att du mår lite bättre nu.
Kramar från Azalea❤

Tack för svar. Långsamt har jag mått bättre. I går var en bra dag, hoppas denna dagen blir samma. Skriver lite kort. Måste iväg. Skönt att känna att ni finns här. Hoppas ni får en bra och skön dag.
Kram

Kex! Vilket län bor du i?? Vill så bara krama om dig o dela med mig av mkt som hade kunnat vara en support eller ett stöd kanske. Bor ensam i en 3a med min katt & jag är 100% sjukskriven pga ohälsa bland annat. DU eller ni hade mer än gärnat få komma & fly till mig, utan förklaring, krav eller annat. 🌸🌸🌸🌸💜💜💜💜💜

@Skrållan Inte konstigt att du får svackor ibland, det får jag också. Klokt av dig att sitta lugnt i båten. Det är först nu, fyra år efter att jag lämnade, som jag inte längre har stunder då jag tvivlar på mitt beslut. Men det tog tid att komma dit. Jisses som jag har saknat och varit vemodig. Fast jag hela tiden har vetat att ingenting är annorlunda och inget skulle bli annorlunda. Någon gång, snart eller längre fram kommer du säkert att få uppleva kärlek. Harmonisk och frisk kärlek. Så tänker jag när jag känner mig ledsen och ensam. Vi gör bäst i att fortsätta investera i oss själva och bli ännu starkare tror jag. Så är vi redo att möta något riktigt bra. Många kramar från en varm och solig vrå av Sverige. ☀️😘

Min håller också på så här. Varför gör dom så?

@lever på hoppet ändå
Det där har jag också varit med om. Typ, "Nu har jag varit utan alkohol ett tag, jag har varit duktig nu kan jag köpa igen". Suck. 🤯

Det som hjälpte mig efter mycket om och men är att jag försökte sluta med att försöka förstå mig på den andra. Jag började tänka på mig själv. Vad behöver jag, vad är okej för mig och inte. Svårt, ledsamt men nödvändigt för att må bra. Så jäkla lätt för oss anhöriga att gå "all in" för vår anhöriga och missa oss själva.
Vi vrider ut och in på oss och får inte det vi önskar tillbaka.

Vi var två, men mot slutet kändes det som att jag var singel i vår så kallade tvåsamhet. Har inte känt mig så ensam i hela mitt liv ... 😔

Man kan tyvärr inte få någon att sluta dricka, det ligger hos den personen.

Kram. 🌺

Ena stunden så vill han att jag ringer och hör av mig så han är ok. Igår flippade han ur och började kalla mig äcklig mm per sms.
Jag valde att trycka bort dom smsen. Han har ingen rätt och vara elak mot mig. Jobbigast var att han började kalla mig äckel per sms på arbetstid, jag valde att nonchalera

@Tofu bra vinkling, han borde ju ändå veta om vad han gör med sina gömmor och hur de har flyttat, dricker en till två 3,5 inför familjen men sluddrar och kan inte hålla ögonen öppna emellanåt å jag har länge inte velat tro att han smygdricker samtidigt som jag tyckte han måste vara världens mest lättpåverkade.
Mitt problem är att jag oxå har svårt att prata med just honom både av rädsla, oro. När jag ibland försöker faller det platt har svårt att hitta ord!
Men de gånger vi har haft superbra samtal är det som att de inte gäller efter ett tag, typ nu har jag ju varit så duktig länge så jag är värd att dricka lite extra du kan inte säga något om det!
Medans hos mig är de samtalen inristade i hjärtat❤️
Men vad mycket du har varit med om/går igenom. Det betyder så mycket att du delar med dig jag har ju läst en massa trådar här å det känns så stort att jag vågat skriva så man får kontakt med någon för jag känner mig så fruktansvärt ensam i detta 🌸🌸

@Tofu bra vinkling, han borde ju ändå veta om vad han gör med sina gömmor och hur de har flyttat, dricker en till två 3,5 inför familjen men sluddrar och kan inte hålla ögonen öppna emellanåt å jag har länge inte velat tro att han smygdricker samtidigt som jag tyckte han måste vara världens mest lättpåverkade.
Mitt problem är att jag oxå har svårt att prata med just honom både av rädsla, oro. När jag ibland försöker faller det platt har svårt att hitta ord!
Men de gånger vi har haft superbra samtal är det som att de inte gäller efter ett tag, typ nu har jag ju varit så duktig länge så jag är värd att dricka lite extra du kan inte säga något om det!
Medans hos mig är de samtalen inristade i hjärtat❤️
Men vad mycket du har varit med om/går igenom. Det betyder så mycket att du delar med dig jag har ju läst en massa trådar här å det känns så stort att jag vågat skriva så man får kontakt med någon för jag känner mig så fruktansvärt ensam i detta 🌸🌸