Senaste kommentarerna i forumet

@Memyselfojag
Hej.
Jag har erfarenhet av detta "Dr Jekyll / Mr Hyde".

I början hade jag enormt svårt med det, alla fräck- och elakheter som kom ur honom, men allt eftersom jag fick mera kunskap och förståelse kring beroende så kunde jag hantera det bättre, i och med att jag upplevde att det så att säga var beroendet som talade under hans onyktra stunder.
Att göra skillnad på beroendesidan av personen och den nyktra sidan hos samma. Att det hela mera handlade om något annat än mig ... Så kom åtminstone jag att se det. Att beroende har enorma krafter över personer, vilket ger konsekvenser.

KRAM.

@FruL vad tufft för både dig och din man! Bra att han får stöd, och samtidigt förståeligt att det väcker mycket frågor och funderingar hos dig som partner. Bra att du skriver här!

Hur lång en inläggning blir är individuellt och avgörs utifrån läkarens bedömning av patientens tillstånd. Hur stödet efteråt ser ut kan också skilja sig mellan olika sjukhus, och lite beroende på om det var en akut eller planerad inläggning. Det är möjligt att han får information om fortsatt behandling och var han kan vända sig. Sen är det han själv som aktivt behöver välja det.
Hur är läget nu? Har du haft någon kontakt med din man eller avdelningen?
Och hur mår du i allt det här?

Jag har landat i en ny relation där partnern inte nämnde något om alkoholproblem förrän vi träffades och han blev kalasknas.
Jag valde ändå att stanna men markerade tydligt att jag inte vill att han dricker när vi ses, då jag tycker att fylla personer är opålitliga och jag är lite rädd för dem.

Nu har vi varit tillsammans i 2 månader bara och han är nykter sedan drygt 3 veckor, på hans eget initiativ.

Men, nu till dilemmat. Innan han blev nykter så gav han mig så mycket validation. Både med eller utan alkohol i kroppen.
Men nu när vi ses är han bara trött och ”ser” mig inte längre.

Jag vill inte lägga för mycket i hans knä då jag vet att han kämpar just nu. Och psykiskt är han rätt ostabil. Fast han säger att han mår bra och att han ser ljust på framtiden.
Han säger att han älskar mig och att det inte finns någon annan.
Men vi har lite avstånd till varann och har inte möjligheten att ses så ofta.
Är det vanligt att den nyktra tappar lusten och suget? Och finns det nån chans att det kommer tillbaka? Eller är det bara så enkelt att han tappat känslorna och håller kvar mig för att det är bekvämt?

Känner att jag inte vill ha den dialogen med honom i nuläget då jag inte vill trigga. Jag vill lita till hans ord, han har inte svikit mig ännu.

@Åsa M fullt förståeligt att du känner viss lättnad efter allt som varit. Din stora medkänsla och omtanke lyser igenom så förstår att det blir väldigt blandat.

Hoppas du får lite mer lugn och ro nu, du har redan gjort allt du kan🌷

Det är bara du som kan ändra ditt eget liv. Man kan inte älska någon frisk. Vill du inte leva med detta i ditt liv så kan du planera för att gå. Missbrukaren kommer att fortsätta oavsett hur du än beslutar dig, tills botten är nådd för dem. Om de kommer dit.

Någon mer som upplever enorma skillnader i personligheten när den anhöriga druckit? Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att min nyktra särbo blir en elak och hänsynslös person när han dricker. Vi har varit tillsammans i tre år och de första månaderna höll han sig till att dricka på helgerna men de senaste 2 1/2 åren har det varit varje kväll. För tre veckor sen ställde hans syskon ultimatum på honom och sa ”- sök hjälp annars gör vi orosanmälan till socialtjänsten ”
Han har hållit upp i 12 dagar sen drack han på lördagen och lite på söndagen. Igår hämtade han ut medicin mot suget, som han vägrar ta regelbundet utan tänker ta ”- om han blir sugen” han är väldigt tjurig och säger att han inte kan lita på någon…. Känns inte som att han tar det på allvar att vilja sluta då han hela tiden skyller ifrån sig. Hur står ni ut?

Så fruktansvärt. Jag vet inte vad annat man kan göra än att göra orosanmälan till socialtjänsten och ringa 1177 och be om råd. Som anhörig kan man inte göra så mycket, sjukdomen utvecklas ändå. Tyvärr.

@Midwife vilken tuff situation du berättar om, tack för att du delar med dig!

Jag tror många kan känna igen sig i att det kan kännas obekvämt att sätta gränser emot en närstående. Det är inte ovanligt att det väcker skuldkänslor eftersom vi är så vana att stötta och rycka ut när någon vi bryr oss om mår dåligt. Samtidigt är det ofta just det, att sätta gränser och ta hand om sig själv, som blir mer hjälpsamt i längden, även för den som dricker. Du är stark som agerar utifrån vad du behöver och väljer bort det som inte blir bra för dig.

Vad tänker du om det?

Mitt problem verkar ha "löst sig" idag. Han har efter nattens fyllerant gentemot sin chef och hotet att snart bli uppsagd och dragen inför disciplinnämnd pga arbetsvägran valt att säga upp sig. Gissningsvis har han fått panik av läget han befinner sig i och är livrädd att bli tvingad att söka vård och genomgå behandling som krav för att få behålla jobbet.
Så nu är arbetsgivaren fri från sitt problem. Och han är fri att gå ner sig fullständigt.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var lite lättad. Usch, så hemskt att säga men det är så det känns efter fyra års totalt kaos.

@Jagoxå hej där!

Det är lite svårt det där med positiva berättelser som anhörig känner jag.

Jag vill gärna tro att min berättelse (och liv tillsammans med min nu nyktre man) kommer fortsätta vara positiv, men det vet man förstås aldrig.

Jag kan känna att det finns något lite skamligt att våga tro på sin partner, när så många beskriver hur nykterheten varat en tid och sedan börjar det om.

Så varför skulle just vår berättelse fortsätta på ett positivt sätt?

Men som en person jag pratade med om det för ett tag sedan sa: nä, man vet heller inte om en person kommer att vara cancerfri resten av livet för att man blivit ”frisk”.

Förstår verkligen att alla dessa tankar och känslor kommer över dig när detta nu hänt!

Jag försöker se det som en resa där jag enbart kan påverka min del. Jag behöver ta ansvar för att mitt liv blir bra för mig.

Just nu är min man nykter och mår bra, vi har det bra tillsammans, kan prata om det som varit och vart vi är på väg.

Ibland kan min oro triggas, men mer sällan nu. När den gör det påminner jag mig själv om att jag bara kan påverka min del och släppa taget om det jag inte kan påverka.

Jag tror att det kan bli bra för mig och oss även fortsättningsvis. Men om saker förändras får jag åter utvärdera och fatta beslut som blir bra för mig.

Och för mig låter det som att det är där du befinner dig nu. I ett vägskäl där du försöker reda ut vad som blir bäst för dig och hur du vill gå vidare?

Med värme & omtanke❣️

@Ylva70 ni kan inte hjälpa en människa som saknar sjukdomsinsikt. Ni är båda medberoende och i det kan ni inte bidra med någonting som är till hjälp för er pappa. När du hittar din pappa full hemma trots att ni bestämt något, så gå. Säg till honom att du gärna gör den där utflykten en annan dag, när han är nykter, och att han hemskt gärna får höra av sig då.
Din pappas öl är hans. Den står i hans kylskåp, i hans hem och det är han som betalt den. Vill han dricka den så är det hans ansvar. Jag lovar dig att han inte kommer att dricka mindre för att han inte har alkohol hemma. En alkoholist som vill få tag på alkohol får det, på ett eller annat sätt.
Allt ni gör nu stjälper både er och er pappa. Den hemska sanningen är att en människa som vill dricka sig till döds kommer att göra det. Ni kan bara se till att få hjälp för egen del.

Min man har lagts in för avgiftning på psykiatriavdelning. Hur fungerar det? Hur många dagar brukar man vara inlagd? Får man hjälp att hitta behandling efter avgiftningen eller skickas man bara hem? Får han inget stöd är jag helt säker på att han fortsätter dit drickande samma dag han får komma ut.

Min pappa är 67 år och har druckit mycket alkohol i hela sitt liv. Inte varje dag utan i vågor som alltid återkommer varje gång det är stormigt. Det värsta är att ingen egentligen vet när stormen nalkas och han lever i total förnekelse.

Det har blivit ännu värre de senaste åren och jag börjar bli rädd för hans liv. Ibland känner jag hopplöshet även om jag vet att jag aldrig kan ge upp hoppet.

Hur gör man? Vad gör man när en man i hans ålder förnekar, ljuger, sårar, knuffar bort sina nära och kära? Jag gråter, vädjar och försöker förklara hur hans familj älskar honom men ingenting verkar bita. Hans missbruk är för starkt. Han har antabus hemma men vägrar ta den för att han säger att medicinen får honom att må dåligt. Han vägrar dessutom att söka hjälp. Han anser ju att han inte behöver hjälp.

Idag åkte jag hem till honom, hittade honom berusad i soffan. Han märkte inte ens att jag gick in i det olåsta huset och ropade på honom. Vi hade planerat en utflykt, som han uppenbarligen hade planerat inför eftersom han förberett äggmackor dagen innan. Jag föreslår att vi stannar hemma och dricker kaffe men han insisterar att vi genomför vår tur till skogen som planerat, för att få frisk luft.

Han sluddrar i bilen, klagar på att han varit förkyld i 3 veckor och är stel i kroppen men jag vet att det inte stämmer. Jag fattar. Han stinker av sprit.

När vi kommer fram säger han att han kommer försöka hålla sig på relativ plan mark för att han inte orkar klättra i bergen men han ramlar ihop ändå, gång efter gång. Benen bär honom inte. Han snubblar över grenar, slår i träd och ramlar i en bäck två gånger. Till slut fastnar han i gyttja nära en bäck och kommer inte loss. Jag kämpar i ca 30 min för att få ut honom därifrån, tillbaka till bilen men jag är inte stark nog. Han blir arg och säger åt mig att lämna honom för att han vill dö. Jag går tillbaka till bilen bara för att kunna ringa efter hjälp.

När vi kommer hem till huset har min syster dykt upp. Vi hjälps åt och tömmer kylen på öl. Han försöker fortfarande knycka två öl - för att han behöver dessa senare ikväll, även efter alla tårar och kramar. Vad gör man med en pappa som lever i förnekelse? Han mår uppenbarligen dåligt men vill inte ha hjälp och förstår inte smärtan familjen bär.

Det senaste året har han även talat mycket om döden. Vi har demens i släkten och han säger att han kommer hänga sig när/om han får sjukdomen. Jag tror att han försöker förbereda oss inför den dagen, speciellt då han öppet planerar och diskuterar det framtida arvet som ska fördelas.

Jag bryr mig inte om något arv. Jag vill ha kvar min pappa. Finns det något råd?

@Åsa M
Du skriver att du tänkt söka nytt jobb. Har du provat söka nytt jobb?
Tänker att det kan vara en möjlighet att komma till en ny miljö där du saknar en koppling mellan din arbetsplats och ditt ex.

Du vet bäst själv. Jag slipper se mitt ex och det har betytt otroligt mycket, i min process att leva mitt liv och fokusera på just det, mitt liv.

Hoppas att du får som du vill!

Tänker att många liksom jag sökt mig hit för att alkoholismen hos en nära ställer till problem.

Jag har en särbo som tog ett par återfall nyligen. Läser berättelser här som visar på hur svår denna sjukdom här (vilket jag i och för sig redan visste men personliga berättelser drabbar mer) och så mycket negativt den ställer till med. Många tankar snurrar nu hos mig.

Kommer det bli värre?
Orkar jag vara med honom då? Vill jag?
Kommer vår relation klara det här?

Han har sjukdomsinsikt och har tagit hjälp. Bra början, men ... tankarna snurrar som sagt.

Skulle uppskatta att få del av berättelser från er som faktiskt fått det att fungera bra tillsammans med en alkoholist. Att det kan gå att få ett bra liv tillsammans.

Han har insikt, han vet att han har problem. Men viljan att ta bort alkoholen är nog inte tillräckligt stark. 😐. Alkohol är ju en rätt stor del eller en väldigt stor del i sociala sammanhang. Han känner sig som socialt missanpassad utan Alkohol. Men att ha ångest i flera dar efter en praktfylla borde vara det allra största svaret.

@Kristoffer Han LOVADE att inte dricka, vi hade en dialog som vi aldrig tidigare haft där han faktiskt visade mig förståelse och respekt. Han skulle åtminstone inte dricka tillsammans med mig eller barnen… Ett par veckor senare märkte jag att han en kväll efter att varit ute med barnen kom in lite smålullig, förmodligen druckit 2-3 starköl. Det i sig är väll inget problem, men jag vet samtidigt att det ”bara är början”. Han vill lixom bevisa för mig, och säkert sig själv, att han visst kan hantera att dricka. Så nästa gång blir det lite mer, och lite mer, tills det om ett par veckor spårar ur totalt igen. Det är så det sett ut historiskt alla gånger han lovat att sluta.

Jag är så kluven, jag vill verkligen inte leva med alkoholismen. Jag vill verkligen leva ett liv utan det drama alkohol skapar. Jag vill verkligen bort från den här situationen innan han flippar igen.

Ja du, jag vet inte vad man ska säga. Jag tror inte den nyktra finns kvar där inne. Sjukdomen tar över dem och man vill så gärna hoppas, men jag har fått lära mig den hårda vägen att det är kört för han vägrar vård. Kanske du har bättre tur? Om han har sjukdomsinsikt.

Hej. Det var längesen jag skrev här. Min sambo har problem att dricka måttligt. Han kan dricka 5 gånger och det går bra, sen den sjätte går det åt helvete. Kan inte sätta stopp när han väl börjar. Han går inte ofta på fest, men när han väl gör är jag alltid orolig för i vilket skick han bli i. Jag kan inte slappna av för jag måste ha koll. Jag tycker inte om honom full. (Han blir inte aggressiv, men hans risktagande försvinner). Jag älskar honom som nykter, vilket är marioriteteten av tiden. Senast inatt kom han hembärandes av sin vän, han fick dra upp honom från diken. Jag känner mig sårad och förbannad, fast han inte gjort mig illa under festen han varit på. Idag kommer han inte kunna ta ansvar för sin 9 åriga son, utan det faller på mig. (Sonen har aldrig varit med när han varit full) Det skulle vara skönt att lämna, men jag vet att på måndag när han är sitt vanliga jag igen, då vill jag vara kvar eftersom jag älskar hans nyktra jag. Hjälp.

Det började när min mammas man dog för ca 8 år sen. Några glas vin nästan varje kväll. Min mammas hälsa påverkas negativt och hon blir yr och benen liksom bär henne inte. Detta har gjort att hon ramlar, ibland så illa att hon bryter sig. En handled, en fotled…ett sår vid ögonbrynet, ett större hål i huvudet… Glasögon som tappas, går sönder.. Vi bor med bara några gators mellanrum. Igår em när jag var där, drack mamma& en väninna vin när jag kom dit. Trevligt och normalt för dem som kan hantera det. Men för min mamma så går inte det.
På fm idag, på min lediga fredag, fick jag ett sms: ring mig, jag är skadad. Strax innan hade jag sett på Facebook att hon skrivit ett inlägg som ett tack till en granne då hon ramlat. Jag skrev tillbaka, jag ”satte ner foten”. Du får själv ta ansvar för detta, typ. Men mitt samvete gnager… ”Jag är en dålig dotter” ”Jag är inte tillräckligt omtänksam” osv osv… Känner någon igen sig?

Hej
Jag känner så väl igen mig i din berättelse. Min sambo dricker öl och hälften offentligt och resten i smyg. Hela han blir en helt annan personlighet när han druckit. Jag vill lämna honom och varje gång lovar han dyrt och heligt att det inte ska hända att han blir så full. Ändå så tar jag tillbaka honom. Jag tror min dumma nöt att han menar vad han säger. Han är ju så fin när han är nykter.
Ska jag göra slut? Vad har ni för tips?

@Letlive rädslan går nog aldrig över men minskar med tiden ju mer man kommer ut sitt medberoende tänker jag och att man börjar fokusera på sig själv och vad man själv mår bra av. Min rädsla, efter snart 2 år, finns fortfarande kvar. Men den är inte så mkt för min skull, jag vet att jag klarar mig och kommer leva ett bra liv själv trots att jag älskar min partner. Det är inte värt att leva med lögner och ångest som jag gjort. Rädslan finns däremot där för barnens skull, att de skulle ”förlora” sin förälder. För barn ska inte leva med en aktiv alkoholist enligt mig. Och det är mitt ansvar att se till att de inte gör det. Däremot finns även en rädsla för min partners skull. Det är en sjukdom som blir värre o värre om man inte tar sig ur den. Så om min partner skulle börja igen, ja då finns risken att det går riktigt åt helvete. Och det kan jag vara rädd för, för det önskar jag verkligen inte min partner och mina barns förälder.
Så ja rädslan finns där men man hanterar den.

Ja, du har rätt. Jag måste sysselsätta mig så jag tänker på annat...

Det är klart du har svårt att släppa det. Det är ju en person du har en historia med och har brytt dig väldigt mycket om. Och som du dessutom fortfarande ofrivilligt har i din närhet. Men jag tror det var du som sa det i en annan tråd: man kan inte älska någon frisk. Det är de som gör alkoholberoende till en sån svår sjukdom för oss anhöriga. Vi luras oss att tro att det handlar om frivilliga beteenden vi kan påverka och inte om biologiska processer utanför vår kontroll. Finns det något du kan göra för att tänka på annat? Fika eller gå på bio med en vän kanske?

Uppdatering: Fick hänga med min fru till beroendemottagningen idag. Hon tog blodprov, fick antabus och information om sina senaste prover. Nu kan man inte ens se spår av alkohol i långtidsproverna. Vår relation är dessutom bättre än vad det har varit de två senaste åren. När hon drack gick all energi åt att överleva. Krishantera på jobbet, med vänner, med mig och med sin familj. Och hela tiden planera hennes alkoholintag. Jag ser hur de små saker jag uppskattade hos henne i början av vår relation börjar komma tillbaka. Vilket gör mig glad - men också rädd. Rädd för att hon ska få ett återfall. Ett återfall skulle krossa mig totalt nu. Skulle vara intressant hur ni andra i förhållanden med en nykter partner hanterar den rädslan.