Senaste kommentarerna i forumet

@Skrållan ....Tack. Det går upp och det går ner... Kramar

@Backen123 ....Nää...kom just på det med. Just nu känner jag sorg faktiskt... Är så ledsen för min skull och hans skull.

Tack ni fina... När jag skrev inlägget i morse kände jag mig så stark. Nu känner jag mig så sorgsen. Av vad alkoholen ställer till med. Kan man skylla allt på alkoholen? Min man är så snäll, mjuk och vänlig. Men han tar fel val. Är det alkoholen? Det är ju han! Nu är han hemma, ligger med bakisångest från hell uppe i gästrummet. Pank. All lön gick åt till sprit. Jag sa, du får inte en krona av mig. Inte en enda krona. Jag är inte arg, inte upprörd, bara sorgsen och lättad med att det är över. Fast nu måste han packa i hopa sig och flytta, han måste flytta "hem" och där kommer han supa tills han dör. Och det kommer gå fort.
Han är väl inte den första att supa bort sitt liv, familj och fru och inte den sista...

Knepigt. Av det du skriver börjar din man definitivt utveckla ett alvarligt alkoholproblem. Just tecknen att han är arg irriterad och nedstämd när han inte "får" dricka är tydliga tecken på små abstinenssymptom. När han sen får dricka så kan han få tillbaka hans "normaltillstånd" och blir glad igen. Jag har själv varit exakt i denna situationen, i person av din man. Jag började smygdricka för jag var så medveten själv att mitt humör sårade min familj, men det gick inte att kontrollera. När jag gick ner i källaren och svepte ett glas sprit så kunde jag plötsligt börja le och skratta igen, leka med barnen och bli snäll. Här är den livsfarliga spiralen igång. Så om du märker stora humörsvängningar hos din man, -arg, irriterad, sen plötsligt på bättre humör så kan du nog anta att han dricker i smyg.
Han sitter inte och dricker ensam på kvällen för att han inte vill vara med dig, tro mig, utan för han måste få giftet för att stå ut.
Det som är knepigt är att viljan att förändra det måste komma från honom och risken är stor att hot och dömande från andra kommer ha motsatt effekt.
Du kan prova att gå fram med ett mer ödmjukt sätt. T.ex säga att du inte tror att han vill dricka så mycket egentligen. Du kan säga att du läst om alkohol och att hans humörsvängningar hänger ihop med all alkohol, det är inte säkert han förstår det själv... Jag kan förstå att det tar emot, du känner säkert att din man sviker dig och är ett ego, men tyvärr låter det som han är fast i giftet och han behöver hjälp. För att ta emot hjälp måste man dock förstå själv att man behöver den.

Min man har på senaste tiden kanske 2 år tillbaka börjat dricka mer och nästan alltid när han är ledig. Förra sommaren drack han varje kväll i två månader och nu är det varenda helg när han är ledig. Jag har börjat säga åt honom att jag inte accepterar att han dricker på vardagar när han är ledig, han lyssnar men blir irriterad och arg under de dagarna och typ ledsen. Sen när dagen kommer att han ”får” dricka då är han jätteglad och allt är frid och fröjd. Jag har börjat märka en förändring i hans beteende han är ofta arg och irriterad. Han dricker oftast ensam nu då jag inte orkar mer, det är inte roligt och jag stör mig mest. Han sitter alltså ensam och dricker sig full på kvällarna på helgen fast han vet att jag inte gillar det och bara av det att döma förstår jag inte att han fortsätter? Varför vill man dricka ensam i ett hus och din partner undviker dig pga drickandet? Jag tror inte han dricker på dagarna men jag kommer börja kolla upp detta för jag märker att han väljer alkoholen mer och mer. Är det dags att börja dra i alla trådar redan nu? Jag har pratat med honom flera gånger men han säger ingenting. Han hade också ett tablettmissbruk (tramadol) sen några år tillbaka, ej mer. Det känns som att jag bara hotar han om jag kommer med ultimatum funkar det?

Idag behöver jag påminna mig om att jag satte en gräns för att inte själv gå under.
Idag känns det hårt att hänga i luften rörande det praktiska. Boendet och ekonomin. Oron.
Försöker pigga upp mig med att det i alla fall är min egen oro jag hanterar. Mitt eget boende,
min egen ekonomi.
Så klart finns det inget i ex-partnerns beteende nu som på något vis underlättar situationen eller
kommunikationen. Faller på mig att hantera. På samma sätt som jag har hanterat allt annat under tiden tillsammans, så vad hade jag väntat mig? Jag får ju bara mer av samma. Samma ensamhet kanske.
Det enda som känns riktigt ner i fötterna rätt (och som underlättas av exets beteende) är beslutet att lämna.
Det beslutet är min grund nu, när annat svajar och är osäkert.
På ett plan är jag fri. Känner större lättnad än saknad. All energi rinner inte ur mig längre och in i någon annans kaos. Nu har jag i alla fall mitt eget kaos. Mitt eget att ta hand om.

Vill bara logga in lite snabbt här på morgonen och säga vad modig du är. Så lugnt du bemöter honom. Bra gjort. Styrka till dig🙏

När man läser texten, tänker man "fan vad bra" men det är ju inte så enkla känslor för dig. Men jag vill ändå säga, bra gjort!

Nekat i tre dagar. Legat till sängs, arg, dum och skriker. Skulle han aldrig göra annars. Röker massor och ute i garaget konstant. Nekar, nekar, neka. Smyger mig ut på tå, gömmer mig och hör hur han kommer... Pang-tar honom på bar gärning med ölburken i näven. Två tomma spritflaskor och massa ölburkar... Tack för jag försörjt dig i ett år, nu fick du lite pengar och då kunde du inte hålla dig, trots rehab, terapi och inlåsning...
Jag var så lugn. Tömde burkarna och sa att i detta hemmet dricks inte mer. Han åkte. Gick in. Skrev ut blanketten om flyttanmälan och skilsmässa. Nu är det över. 6 år av mitt liv, tack gode Gud!!

@Backen123 - tack, ja att stå upp för sig själv - det kräver träning! Och precis som du skriver är det ju något en vill kunna föra vidare, och då måste en ju först kunna det själv ... Skönt att höra att du mår bättre och bättre också, det ger hopp :-)

Vilken hyllning till dig själv, en otroligt skön känsla! Träffade en psykolog för en tid sedan, hon undervisade också och ett budskap hon ville föra fram är att stå upp för sig själv. Vackert och det ska vi lära våra döttrar och söner. Och självklart stå upp för varandra men aldrig så långt som till medberoende såklart 🙏 nu kör vi, jag är också där, gick för 7mån sedan och jag mår bara bättre och bättre ☀️🥰

Torsdag kväll och ingen oro inför alko-helg. Jag påminner mig om det, att just den oron och anspänningen slipper jag nu. Istället kan jag pyssla på med mina saker. Ingen alko-sommar och ingen alko-semester med kvällar som går ganska bra varvade med sådana som inte alls går bra. Inget däckande i soffan. Ingen sluddrig röst i telefon som försöker att inte låta sluddrig. Inget löfte om att det ska inte hända igen, fast det händer igen. Och igen. Under många år händer det igen. Men inte längre, eftersom jag satte en gräns. Visserligen för att inte gå under själv, men ändå en gräns.

Att inte låtsas mer. Dvs. tro på en förändring som inte infinner sig. Att hoppet till slut släcktes ner. Och för att jag är värd något bättre. För att jag faktiskt kan mer, vill mer. Jag vill ha ut något mer av livet än att förhålla mig till en annan människas misshushållande med sig själv, med mig, med vår framtid. Den är ändlig.

Jag är så sjukt trött på alkohol. På bag in box. På meningar som "Å vad gott med ett glas vin" när det verkligen aldrig handlat om ett glas vin. Samma entusiasm varje gång. Ett glas vin. En öl. Det har ju aldrig varit det. Och sommaren är en underbar årstid att sitta ute och njuta av sjukt många glas vin sjukt många eftermiddagar och kvällar i rad. För det finns ju inget annat att göra på semestern än att parkera sig vid bag in box-altaret. Så fattigt det har varit. Och så långt bort från mig själv och mina drömmar jag har varit. Från det jag kan och vill. Till att bli en skugga, nedsläckt. Och samtidigt den som blåst in syre, hjälpt till att andas, andats åt.

Aldrig mer. Den gränsen sätter jag för mig själv.

Ja det är huvudsaken, att du själv mår bra. Att ditt beslut att leva med den här partnern är va du vill. För det är ju kämpigt att stå bredvid någon som inte mår bra. Som måste ta till droger, för att känna sig hel.
Men som jag skrev tidigare, bra att du hittat hit. Fortsätt skriv. Skönt att skriva av sig med sina funderingar.

Det där kommer jag ihåg. Just när jag berättade för alla i min närhet. Det var som en tung sten lättade från mitt hjärta. Från den dagen fick jag all stöd från mina närstående. Och jag lämnade till slut. Har bott själv i 2 år.
Det är så mycket som är likt. Jag var också livrädd för hur jag skulle klara mig. Ekonomiskt och känslomässigt. Det ekonomiska går jättebra, det känslomässiga också, men förstås var det kämpigt i början. Jag älskade ju fortfarande den här mannen. Men det går. Man blir starkare.
Vi skulle också sälja hus, mitt drömhus. Det var så mycket som var jobbigt. Men det var värt allt. Sådant lugn jag känner inombords. Jag bestämmer över mitt liv. Jag möblerar och inreder som jag vill. Jag hälsar på vem jag vill.
Jag sköter min egen ekonomi.
Mannen har fortsatt att dricka.
Nu ska jag åka och hälsa på mina underbara barn denna soliga dag.
All styrka till dig Tröttmamma, i ditt beslut🙏

Tack. Framtidsdrömmarna är att må bra. Kort och gott, sen hur det livet ser ut spelar ingen roll för mig.

Jaa du, vet inte vad jag ska råda dig till. Jag har själv levt med en man i 20 år, som jag lämnat, och bott själv i 2 år. Jag var också stöttande, hjälpande, vände ut och in på mig själv för att få mannen nykter. Men jag lärde mig under tiden, jag blev en möjliggöra. En beroendeperson måste vilja bli nykter själv.
Frågan är vill du leva så här? Vill du leva så här om 2 år, 5 år kanske 10 år? Vad vill du? Vad har du för framtidsdrömmar?
Bra att du hittat hit. Fortsätt skriv, du kommer få många goda råd från människor som vet vad dom pratar om. Människor som lever eller levt med en beroendeperson.

Har precis bestämt mig för att satsa järnet på en ny relation med en inte helt ny person. Han är fin. Vi är lika. Men också olika. Han har lätt för att bli beroende och är medveten om det. Jag är en person som gillar att bryta mönster. Vilka som helst. Gillar känslan att kunna hantera.
Konstant i 10 år har han haft "flaskan" tätt intill sig och aldrig riktigt haft ett stöd i det. Det har flaskan varit. En bästa vän och den värsta. Allra mest värst, då han inte bara väljer den utan att han också inte ser andra alternativ och vägar. Det är så självklart.
Sedan vi började träffas slutade han dricka stark alkohol. Nu är det folköl tre-fyra stycken nästan varje dag. Istället. Det är ett steg som jag (som numera är sambo) är lite stolt över men samtidigt är det svårt att finna sig i. Då alkoholen oavsett mängd får honom att känna sig liten och dålig. Dagar utan folköl/alkohol ger honom skakningar, stickningar och ångest i kroppen. I förrgår var han in till akuten.
Idag så jobbade jag kväll, 14 till 23, då var han iväg på AW. Slutade inte där. Han gick hem till kollega som bjöd på shots... för att sen möta upp mig utanför jobbet när jag slutade. Vi tog promenaden hem som var svajjig och oklar. Men gick bra.
Nu ligger han i min famn. Hink framme. Däckad. Och här ligger jag. Funderar. Blir nog en vaken natt. Hur ska jag som nära göra för att stötta, mer än det jag redan gör. Är inte hård, snarare tydlig och typ... pedagogisk.
Har mig själv i tänket, hjälpen och agerandet hela tiden. Så ingen oro där, men det är mönstret. Mönstret jag inte vill hamna i, där jag låter det vara och blir någon som accepterar läget. Jag förstår att detta tar tid, jag gillar att saker och ting får ta sin tid och är lugn i det men...

@Tröttmamma - tror det är superbra att du öppnar upp för andra rörande situationen. Mindre ensamt, mera stöd. Och att faktiskt placera problemen där de hör hemma och inte sopa undan. Och kanske få tid att känna efter vad du känner och vill själv. Min mamma sa något till mig som jag tyckte var tänkvärt, att inte låta någon annan trampa på ditt människovärde. Sedan går det ju att tänka att en som medberoende trampar på sig själv ganska så duktigt, men även ex-partnern trampade ordentligt över och till slut rakt igenom mig. Så vill jag inte leva. Så all pepp till dig - lycklig igen och njuta av livet, det är dig mycket väl unt. Ta hand om dig!

Nu har jag ställt ultimatum... dricker han igen så kommer jag att flytta. Jag tror verkligen att han har förstått den här gången. Sedan om han klarar det är en annan femma. Jag vill tro honom men det är svårt. Jag vill känna att den här.gången är det på riktigt men jag vågar inte för jag är så rädd att bli sviken igen.
Jag ringde även till hans mamma och berättade om hur läget är, att vårt förhållande hänger på en skör tråd och att han har lovat mig att inte dricka mera. Hon har lovat mig att hon inte ska ge honom något vin om han kommer och ber om det.
Han vet om att jag har pratat med hans mamma.
Jag ska även tala om för min familj hur det ligger till, jag orkar inte mörka längre, jag orkar inte hålla skenet uppe att allt är bra när det är allt annat än det. Jag har skyllt mycket av mitt mående på att jag har en kronisk sjukdom som jag kämpar med varje dag, men det är ju bara en liten del av varför jag mår så dåligt.
Just nu känner jag lättnad! Jag är så oerhört tacksam över att jag hittat hit och till alla som delat med sig av sina erfarenheter. Ni alla har gett mig modet att våga ta små steg i taget till att börja inse att jag är viktig, att jag inte längre behöver ursäkta, mörka och sopa undan efter honom. Det räcker nu, nu är det mina barn och jag som är viktigast. Vi ska må bra igen, Jag ska bli lycklig igen och njuta av livet. Om det blir.med eller utan honom, det får tiden utvisa.
❤

Skrållan och jag håller med dig 😊 jag har hört flera gånger under den här resan av behandlare, vänner att när man väl tagit sin paus så kan det vara skönt att vila i att beroendeperson bör vara i nykterhet, läka, hitta nya vägar i minst 1 år innan det är ens lönt att prova. Så tänkte jag när jag gick, ångrat mig, vill rusa dit men stoppat. Är det tänkt att bli samman igen så blir det bäst när allt är bra ❤

Var länge sedan jag var här...men nu är det nog dags igen. Kom hem från terapi och behandling precis före jul. Suttit i soffan sen dess. Glad, nöjd, nykter och tillfreds. Han gjorde ett halvhjärtat försök att studera. Nu för 3 veckor sedan fick han ett tillfälligt jobbprojekt. Tillbaka på ruta ett. Alla , exakt alla signaler på onykterhet men blånekar. Han säger att det är beteende som inte kommer gå bort. Va? Stämmer det? Glansiga ögon, deprimerad, sover, glansiga ögon, otrevlig, skriker, glömmer mat på spisen så risk för brand... Tror inte han kommer fullfölja detta jobbprojektet heller. Vad ska jag göra? Orkar inte en runda till...

Vad ska jag göra! Igår var min sambo hos en vän för att se en fotbollsmatch. I halvlek ringer sambon och vill åka hem och undrar om jag kan hämta honom, han är allt annat än nykter.
När jag frågar honom varför han ville åka hem innan matchen var slut så sa han att det var för att vännen var jättefull och ville bjuda på grogg men min sambo kände att det var nog så därför valde han att åka hem istället. Jag anade oråd men blev ändå lite stolt. När vi kom hem däckade han på soffan...
Idag ringer vännen till mig, han berättar då hur det egentligen var, min sambo var onykter och började tjata om att drick grogg, vännen tyckte det var nog, de skulle ju se på fotboll tillsammans. Min sambo blir då sur och ringer mig och åker hem.
Hans vän eller sk. vän vill inte ha.med honom att göra mera. Nu vänder alltså till och med hans vänner honom ryggen. Men ingen vågar säga till honom varför. Det här är andra vännen som kontaktar mig om samma sak. De vill inte heller att jag ska tala om att de har pratat med mig.
Vad ska jag göra? Vem kan hjälpa mig? Jag orkar inte mera snart. Sitter nu på jobbet och håller skenet uppe fast jag egentligen bara vill gråta.

Funderar lite över vad det innebär att ta slut som medberoende, eftersom det nog var det som hände. Efter att under en lång tid ha blivit mer och mer uppluckrad i gränserna, och först efter att ha kunnat åka iväg från ex-partnern ett tag, fick jag tag på något eget. En flik av det egna, så att jag orkade - ja, ens orkade - bli rasande över situationen. Vem jag låtit mig bli i relationen. Reduceras till. Något slags glad pack surrad kring partnern. Så sorgligt det känns. Men förstås aldrig så enkelt. Hopp och kärlek har ju också funnits. Och kamp. Mycket kamp.

Efter ett antal veckor nu i uppbrottets tid börjar jag kunna känna trötthet, ihållande sådan. Idag en sovmorgon. Dvs. inte vakna vid 5-6 med ångest. Visserligen vakna med ångest, men något senare i alla fall. Har kommit på, vilket jag hade glömt bort, hur gott det är att dricka kaffe om morgonen i lugn och ro. Utan ständig kaosberedskap.

Om jag inte har mig själv blir livet väldigt svårt och fattigt, det börjar jag förstå nu. Om jag lyckas sudda ut mig invid en annan och en annans problem, kan jag inte riktigt leva. Inte leva uppriktigt. Eller upprätt, kanske.

Det lät bra som Backen123 skrev. Att försöka vara lugn och saklig.
Tänkte också på en annan sak. Den som dricker kan ju faktiskt påbörja sitt nyktra liv utan dig. Att bli frisk på egen hand. Och sedan kan du ju ta ställning om du vill leva med honom.
Jag menar att han kan ju kämpa då om han vill ha dig tillbaka.
Men fortsätt kämpa för ditt eget mående nu.

Åh vad jag lider med dig, fy att det ska göra så ont. Men det kommer bli bättre, sakta men säkert ❤ orkar du vända dig till tingsrätten? Jag stod inför den frågan nu men tack och lov svarade han och skulle skriva under papperna som mäklaren behövde. Den strategi jag använt har varit lugnt och sakligt sms om vad som ska göras, inga känsloyttringar utan dom har jag skrikit i kudden 😉 det kan avväpna honom då han märker att känslor inte biter om du visar en kall attityd och vem vet han kanske tar sitt förnuft till fånga.