Senaste kommentarerna i forumet

Innan jag hade så mycket erfarenhet av att leva med missbruk så trodde jag att beroende bara fanns några få varianter. Antingen var man periodare eller också ”riktig” alkoholist. Helg-alkis var också ett alternativ. Men i mitt nu >30 åriga liv med en missbrukare har jag sett det mesta.

Det du beskriver hos din man har jag också varit med om. En ganska lång tid höll min man sig till 3,5, men de blev fler och fler med tiden. Nästan omärkligt lades det till annat ibland, lite sprit eller starköl. Sedan kom vinet in på fredagar. Tillslut tog vinet över helt och nu spelar veckodag ingen roll.

Det är inte konstigt att du inte satte ner foten direkt när folkölen kom in. Vi hoppas ju alltid på det bästa, vill tro på en ljusare framtid osv. Tyvärr orkade nog din man inte kämpa emot suget längre, men ville inte visa sitt misslyckande. Ett sätt då att omärkligt ”smyg-starta”.

Du planerar en framtid med en man som redan visar upp mycket oroande beteenden. Man intalar sig gärna att det kommer bli bättre. Det finns ju så mycket positivt också, och man älskar honom. Han kanske lovar att skärpa sig, ta det lite lugnare, och tiden går och barnen kommer. Det blir inte bättre. Sakta går spiralen nedåt och själv faller man in i medberoendet (den insikten kommer dessutom långt senare).

För att kunna fortsätta med denna man ser du som enda utväg att sluta tjata och oroa dig. Enligt min erfarenhet så kan det fungera för att få ett lugnare förhållande. Men problemen kommer inte stanna på den här nivå. Med all sannolikhet kommer beroendet fördjupas. Och det oavsett vad du gör. Det är missbrukaren själv som måste komma till insikt för att något ska ändras. För många kommer aldrig den insikten och vi andra hänger med ner i djupet.

Jag är ledsen, men jag ser inget lyckligt slut här. Du kan förstås ställa ultimatum, men när löftet sedan bryts och ni har ett liv och en familj tillsammans, då blir det SÅ mycket svårare.

Det är morgon med kaffe igen. Har varit ute med hunden. Sol, och kan nog bli varmt idag. Har haft några riktigt fruktansvärda under-isen-dagar. Insett att jag verkligen behöver hjälp för att ta mig igenom detta och ut på andra sidan. Samtal och medicin, som jag bett och ska be om. Det är ju inte bara situationen nu, utan en långvarig nednötning av mig själv och av de egna behoven. Största problemet är den starka ångesten. Den försvagar mig så mycket. Och är fruktansvärd då den övergår i panikångestattacker. Så kan jag inte hålla på att leva, utan måste få bra hjälp.

Behöver också ta mig bort från exet och det gemensamma - det genererar känslor av kaos, ångest, icke-kontroll. Jag håller på praktiskt att ta mig bort, för jag måste det, och det handlar om logistik. Vännerna lovar att hjälpa och jag känner mig så oerhört tacksam över det. Vill få ett avslut helt enkelt. Och få tillbaka mina pengar. Bli fri från det som ännu binder oss.

Tänker: det kostar mycket att bli "fri", men jag kom till en punkt där jag mådde så dåligt att lämnandet framstod som en överlevnadsreflex: det var mitt liv eller min partners. Kände mig som en grå askhög utan något eget. Att hjärtat inte längre satt i den egna kroppen utan var utlagt på entreprenad. Och INGEN såg mig. Varken min partner eller jag själv. Allt bara snurrade fortare och fortare åt fel håll och jag började tappa greppet. Hade ingen motståndskraft. Inga gränser.

Inga gränser - så nu gäller det att bygga upp sig själv. Koppla om de felkopplade energiledningarna. Samla den egna kraften till det egna. Vila, frigöra sig praktiskt, och våga kasta sig ut i det nya och bitvis okända livet som kommer se annorlunda ut än det gamla. Ha tilltro till det nya. Att det ordnar sig, att det blir bra. Att det kommer att fungera. Vända oro till ro, också om det tar tid att komma dit.

En sak är dock säker: att vända oro till ro i ett förhållande tillsammans med exet hade aldrig gått. Problemen alltför många. Jag är själv inte världens starkaste person (har t.ex. haft min ångest av och till genom livet men varit förhållandevis ångestfri under många år pga bra medicinering) men vet i alla fall att det finns förutsättningar för en god balans. Ja, om inte energin läcker iväg på fel saker. Om jag är snäll mot mig själv och tar hand om mig själv. Det mest idiotiska är att jag ju VET om min skörhet men att jag p.g.a. mitt medberoende gått in i relationer (exet är inte den enda genom åren) som absolut inte kunnat bära denna. Utan där jag bara behövt vara stark. Enbart stark. Tills jag blivit nednött. Det är mitt sorgliga mönster. Ja, min sorg. Är tillräckligt gammal nu för att inse att jag inte har råd att göra om samma misstag igen. Dvs. råd som i betydelsen kraft. Har heller inte viljan, men jag har ju heller inte tidigare "planerat" för kaos och skit - dock har jag inlett förhållanden ringande varningsklockor till trots genom åren. T.ex. med exet där jag redan från början "såg" drickandet. Även om jag inte såg helhetsbilden. Det pusslet började läggas först i samboskapet och då hade vi redan varit tillsammans länge. Den omfattande problematiken. Den hade kunnat döljas mera under särboåren.

Har haft en mening i huvudet från en norsk låt "Bär mig över, denna bron kan jag inte bygga" - så har jag känt i tröttheten. Att jag behöver bli buren över nuets avgrund. Och jag bärs ju av kärleken från vänner, min mamma. Hunden. Och ska bli lite professionellt och medicinskt buren också hade jag tänkt för att jag behöver det. Dra i handbromsen, lägga ny grund. Jag behöver ta hjälp för att inte gå ner mig mer, för att få läget att vändas åt rätt håll. Jag är tacksam över att jag inte är rädd för det, och över att jag har förmågan att inse det. Då gör jag så gott jag kan. Och så skriver jag enormt mycket dagbok, det är också terapeutiskt. Och jag tänker att när denna tid är över har jag ett dokument över den och över vad jag klarade mig igenom.

Tack för att det går att skriva här. Jag önskar alla en vacker och lugn söndag.

Ja denna oro, vaknar också med tryck över bröstet. För mig är det stressen med att börja städa upp det praktiska så som röja i vårat hus, sälja och jättemycket på jobb.
Vi som går får aldrig upprättelse, en mindre för dig när ditt ex inte ens finns kvar på detta jordeliv och vi går ju oftast inte för att kärleken är över utanför att inte gå under. Jag misstänker att mina som dina, hans anhöriga är djupt medberoende, inte ett ord här heller, ingen fråga nånsin hur mår du. Nu har mitt ex tvångsvårdast på sjukhus 1 vecka, jag vet inte ens om dom vet. Vi fortsätter kämpa på, kram

Att Din sambo kör bil när han druckit alkohol är oroväckande och att alkohol är så nödvändigt i så många sammanhang borgar för återkommande problem tror jag. Alkoholberoende kan förstöra det man tror är äkta kärlek och de bästa,finaste visionerna om det ultimata förhållandet. Jag skulle nog säga: Bryt! Innan det går för långt! Ni har inte varit ihop så länge ... det blir bara svårare med åren att bryta en invand relation. Att satsa på att skaffa barn med någon med sådana vanor är inte heller att rekommendera - tyvärr! Med stort beroende av alkohol och med inneboende aggressioner kan Din partner bli livsfarlig - välj en annan väg medan Du kan!

Ligger sömnlös sen ett par timmar.
Hjärnan vill älta älta älta. Vad blev så fel , å hur kunde det bli så fel? Hur mycket ljög han egentligen för mig, sig själv, sina barn, sin mamma? Ja har inte hela bilden. Ja vet vad ja upplevt. Vilket fullständigt kaos o galenskap utan slut. Men i medberoendets duperande tankar tvivlar hjärnan på allt som skedde runt honom . Hans mamma. Hans ex. Hans barn. Hur sjuka var dom av allt? Det hade varit lättare o prata med nån av dom men å andra sidan inte säker ja vill höra. Ett djupt medberoende gör att man levt / lever i en livslögn så hur mkt skulle vi få ut av att prata ? Ja bara så TRÖTT på alla lögner o all skit som var kring honom. O var var ja i allt ? När ja brydde mig o gjorde allt ja orkade för A då var det så tacksamt osv. Hur mår ja nu ? Inte intressant för fem öre. Alla så jävla inne i sina huven !! Men hallå ! Ja mår också piss. Fy fan vad destruktivt missbruk är. Det är nåt ja inser nu. Äter verkligen upp en o förstör känslolivet för alla runtom. Det går inte värja sig. Ja kunde blivit ännu mer nerpsykad o sjuk. Gud vad sjuk ja kunde blivit vid närmare eftertanke. En känsla av medkänsla för mig själv dyker upp. Ja vill väl men Gud vad ja hanterat fel genom livet. Lilla känsliga jag ska inte ha med så här destruktiva händelser att göra mer. Ja ska befria mig från skuld o skam en dag så ja förstår att det aldrig handlat om mig. Ja vill tillfriskna. Ja vill VERKLIGEN det. Amen

Jag känner så igen mig i det du lever i. Jag har stannat på grund av hoppet att mina ultimatum ska göra så att han blir frisk. Även den ekonomiska aspekten har gjort så att jag har stannat. Min man har klarat att vara nykter i nästan 5 månader. Fick återfall nu i maj så ja det har varit bra. Dock så har vi kämpat med det ekonomiska som är en biverkning av hans missbruk. Då han fick ett återfall och försvann en helg nu i maj så valde en barndomsvän till mig att anmäla honom till soc. Så vi hade möte i veckan och en utredning kommer att startas. Men nej vi ska inte behöva gå igenom sånt här bara för att våra män är sjuka. De ska inte få ta kontrollen över våra liv. Det är inte värt all den här ångesten. Massa styrkekramar till dig. Du äger ditt liv!
Så lätt att säga vad andra ska göra men så svårt när man själv är mitt i det jag vet för jag är ju fortfarande kvar hos min man. Får se vad som händer nu då soc gör en utredning. Mina barn är 13 och 18 år och har ju självklart påverkats då hans missbruk va som värst.

Ja man undrar ju. Varför kan dom inte bara sluta att dricka? Vi hade varit ett par i 20 år. Gått igenom mycket tillsammans. Svår sjukdom, bilolycka, dålig ekonomi o.s.v. men ändå valde han att fortsätta dricka. Hur kan man välja bort någon man varit tillsammans med så länge?
Frågorna är många. Svaren få.
Varken jag eller mitt ex kan styra över drogen. Den är stark och drar i dom. Dom är sjuka. Dom har ett val, men kan inte alltid välja rätt.
Oftast det man misstänker stämmer.
Hoppas din man kan gå programmet och bli nykter. För sin egen skull och även för din.

Jag har varit tillsammans med min sambo i snart ett år. Alkohol har alltid varit en del av vårt gemensamma liv, men där jag dricker kanske ett glas vin 2-3 gånger i veckan dricker han 2-3 glas vin dagligen och gärna en öl. Han har inga problem att köra bil efter ett glas. Han blir i stort sett aldrig full, har sett honom onykter en gång efter en blöt kväll med killgänget, så det är inte hans beteende jag reagerar på utan mängden. På senare tid också att vi inte kan göra något utan alkohol. Ska vi ut och vandra måste vi packa whiskey, när vi var i karantän fick kompisarna leverera öl. Jag tog upp min oro ganska tidigt i förhållandet och först blev han lite sur men slutade sedan dricka under veckorna en period (ffa för att minska på kalorierna) men började sen igen. Om jag säger något nu blir han bara arg och tycker att jag tjatar, att jag kallar honom alkoholist och insisterar sedan på att han inte har något problem. En gång skrek han på mig att jag var självisk när jag inte vill åka och köpa vin och åkte sen ifrån sitt jobb för att handla.

Jag känner mig kluven. Jag är inte säker på att han är beroende men han har absolut ett riskbeteende. Vi har inga barn men jag älskar honom och vi har planerat för ett liv tillsammans. Jag tror inte han kommer ändra sig, så antigen får jag släppa min oro och sluta tjata, annars kan vi nog inte fortsätta tillsammans.

Är det någon som känner igen sig? Är det här ett problem eller mer normalt? Kommer det bli värre? Berätta gärna om era erfarenheter!

Hur många känslor ryms det under en dag? I det nya livet, oändligt många verkar det som. En stor skillnad mot det gamla livet där jag till slut nästan inte kände något och det lilla jag kände gick inte att sortera. Grått. Från minus till plus på den fronten. Hade jag bara inte den förbenade ångesten att tampas med. Den är så utmattande.

Hos vänner idag en stund, det var väldigt fint. Snällt och varmt och där var också en del personer jag inte träffat förut (som också var snälla) - jag blev så sliten av att befinna mig någonstans där det fanns nya personer. Alltså orkade inte riktigt "hålla ihop" mig och stannade därför inte så länge. Min nuvarande skörhet gjorde sig påmind. Min vän följde mig till bilen och jag bröt ihop där och bölade över livssituationen. Det går så mycket upp och ner här, på alla fronter. Mycket gråt. Troligen är det bra att kunna gråta. Att tårarna rinner. Böl och bröl om vartannat. Tills jag knappt minns varför jag ens började på grund av att jag också blir så trött.

Försöker lägga upp något slags strategi framåt rörande logistiken: hämta mina grejor från lägenheten (som ockuperas av exet), övertala exet att jag måste få rimlig tillgång till den, samt förklara att jag inte kan hålla på hur länge som helst att betala för en lägenhet jag inte har tillgång till även om det kan kännas bekvämt för den som bor kvar. Och samtidigt söka en ny liten lägenhet för det nya livet och hoppas på det bästa. Längtar efter att bara kunna DRA, virvla ut ur den havererade gemensamma historien och in i den egna framtiden. Längtar till min egen mark under fötterna. Eller till när allt det som nu pågår har blivit historia. Något som inte längre är.

@Längtarbort - ni kommer att få ett eget hem att komma till ro i, därom är jag förvissad - för nu skaffar du er de riktiga förutsättningarna för att kunna få det. Själva grunden. Det är ingen liten sak. Och det kräver mod. Jag önskar er bara allt gott, riktigt och vackert. Styrkekram!

@Kristoffer Tack så mycket. Nu kan livet bara bli bättre för dottern o mig. Är redan bättre även om vi är inneboende just nu.
Något som sårar mig är att hans familj inte hört av sig på något sätt för att höra hur det är med dottern, hur hon har tagit det hela som hänt nu. Total tystnad. Det hade jag inte väntat mig.
Trevlig helg!

@Tröttiz tack för stöd ❤️

Ja, det var verkligen ett bra citat.
Hjärtat och hjärna behöver vara på samma plats.
Nej, vi ska inte vara för hårda mot oss själva. Det är inte vårat fel eller ansvar utan de har själva ansvar för sitt liv och sina handlingar.
Vi har ansvar för vårt. Vi lär oss på vägen
Kram

Jag beklagar ❤❤❤❤

@Nora81
Ge mig sinnesro ...
Det jag nyss haft inser jag innerst inne att inte är "jag". För att må bra behöver jag något annat. Det är långt ifrån hur jag vill ha det. Men ändå kämpar man sig liksom fast. Så arg på mig själv emellanåt för att jag låter det ta energi. Samtidigt ska jag inte trampa på mig själv för jag har gjort mycket.

Läste ett citat häromdagen som etsade sig fast, "sometimes your heart needs more time to accept what your mind already knows".
Hoppas tiden går fort bara ... 😞
Kram på er därute, och ha ett trevligt veckoslut. 🌞

Vilken förfärlig situation du befinner dig i. Vid familjemötet som ni planerar tänker jag att det viktiga är att så här kan det inte fortsätta, det är inget alternativ. Du vill ha ett eget liv. Förstår dig till fullo, har kämpat med detsamma. En son som är psykiskt sjuk och en dotter som fick en hjärnskada vid förlossningen. En avsevärd skillnad är att dom är snälla båda två. Din man är inte ens snäll mot dig. Även om man fått en stroke så är man inte befriad från ansvar. Förmodar han inte har hjärnskador så att han inte är medveten om hur han beter sig. Funderar han aldrig över hur du har det?

Men idag är du det viktiga, så ser jag det. Funderar på om du inte fått något anhörigstöd, vilket kommunen brukar erbjuda.? Det är fullt förståligt att du vill ha ett eget liv och att du har rätt till det. Din man samtycker inte till en ny assistent eller vad det assistenten som inte accepterade att hjälpa honom när han druckit. Finns ju vårdhem också om han föredrar det.

Inga små mängder din man dricker och jag tänker att den fysiska hälsan bör vara påverkad t.ex. dåliga levervärden. Det du berättar är grund för att göra en orosanmälan till socialförvaltningen. Din man utsätter sin hälsa för allvarlig fara pga sitt missbruk vilket kan leda till tvångsvård om han motsätter sig frivillig vård. Räcker med en anmälan och därmed är ansvaret socialförvaltningens, som ska se till att han inte avlider till följd av sitt missbruk.

Du säger att ekonomin blir ett bekymmer om du inte är assistent längre, men kanske finns det andra alternativ så du kan tjäna lite extra pengar. Olika timanställningar brukar ju finnas t.ex inom hemtjänsten. Allt är väl bättre än hur du har det nu. Sedan kan jag inte låta bli att undra om du vill leva med en man som är alkoholist och dessutom är elak mot dig?

Kanske ska nämna grunden till orosanmälan. Min man blev nämligen sur på mig för ca 3 veckor sedan och drog iväg och va borta fredagskväll och kom inte hem och svarade inte. På lördagen hade han fortfarande inte kommit hem eller hört av sig. Min kompis ber mig att komma dit med dottern på .idag för att få tröst och nått annat att tänka på. På middagen dyker min barndomsvän upp som jag inte umgås med privat men på gemensamma tillställningar. Mun vän som jag är hos verkar ha berättat läget och barndomsvän kopplar detta till min mans missbruk och anmäler honom till soc.

@Kristoffer råkade nog öppna en ny tråd men svaret på din kommentar finns. Ha ha ha jag verkar ha lite svårt att förstå hur det fungerar

En utredning kommer att starta nu om ca 2 veckor. Vet inte exakt hur det kommer att gå till. Men samtal blir det ju och utredningen kommer att pågå i ca 4 månader. Det har varit helt okej här hemma sedan januari iår tills i början på maj då han hade återfall och sen även om han i te varit full ändå verkar ha druckit nån öl då och då nu under hela maj. Denna vecka som har varit har varit jobbig,(fick reda på anmälan förra veckan). Det som har varit tuffast denna period är att vår dotter som går i 6an inte har klarat av att gå till skolan utan varit hemma. Är glad för att min man har varit nykter under denna tid tills nu dåra. Detta kan självklart va en påföljd av hans drickande i perioder som har inneburit oro för mina barn och mig. Hon går på utredning på bumm för Adhd men tror väl själv inte att det är det. Får svar på den nästa vecka.
Ja så det är mycket. Att någon myndighet nu ska vaka över mig som förälder känns självklart jobbigt även om det inte är för mig oron är. Men jag blir ju självklart utstuderad då jag bor med pappan som har missbruksproblem. Även om jag rent logist förstår att detta bara är bra och att det förhoppningsvis leder till en vändning i hans missbruk så har jag en fruktansvärd ångest. Mina barn är det bästa jag vet och skulle aldrig aldrig vilja göra så att de mår dåligt. Självklart så klandrar jag mig då för att jag skulle lämnat honom för längesen. Men hoppet har alltid funnits där och när det är bra så är det ju så bra. Förra sommaren när det va som värst så va det ekonomiska skäl. Jag skulle aldrig klara mig och barnen på endast min inkomst och jag fick inte tag på annat billigare boende. Och nu har vi haft några bra månader och då tänds ju hoppet igen.
Jag är lättad med rädd. Men åter igen så hoppas jag att han ska bli bra även om vägen är lång för att bli helt nykter. Söker dock fortfarande andra lägenheter.

Hej Längtarbort!

Vill bara kika in och säga att din historia berör verkligen. Du kom till den punkten att du tog din dotter i handen och gick ut genom dörren. Vilken kraftfull symbol för en annan riktning där dina och din dotters behov får stå i centrum. Hoppas att ni snart får ett ställe att Längtahem till, och en trevlig helg!

@Hillevi Tack! Tänk att jag till slut blev stark nog att lämna.
Nu längtar jag bara efter att få ett eget hem till oss så vi kan komma till ro ordentligt.

Hej!

Att döma av det du tidigare skrivit i andra trådar så är det du har skrivit här en del av en större berättelse om en tuff situation som du under en tid befunnit dig i. Klokt av dig att skriva igen! Några konkreta svar på vad som händer nu är det svårt att ge, men om du vill får du gärna skriva och berätta lite mer om hur läget är för dig och er just nu. Ett tips är också att försöka skriva i en och samma tråd, på så sätt blir det lättare för dig och andra att hålla reda på det som skrivs! Det är då också lättare för en tråd att "ta fart", så att säga.

Som sagt, skriv gärna mer och berätta om hur du har det.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hitta honom i bilen med en starköl i handen. Imorgon ska han på möte på soc då han har blivit orosanmäld för sitt missbruk. Vad händer nu?

Jag är så trött på att vårda en alkoholist vet ej vad jag ska göra. Min man har druckit i alla år varje dag,blev värre när min äldsta son fick sin diagnos för en svår sjukdom han avled 2012 tyvärr. Jag var hans personliga assistent sen fick min man en Stroke 2009 så då tog jag hand om bägge två. När min son avled blev jag assistent åt min man som jag ångrar, fick ej så många timmar för honom så var tvungen att jobba på förskola också.Jag börjar bli så trött har nu gått i pension nu och jobbar 20 timmar i veckan som personlig assistent åt honom för att min ekonomi ska funka. Jag är så arg har betalt allt utom att vi delar hyran, försäkring, internet, el allt han säger du tjänar mer än jag. Nu känner jag att jag skulle vilja ha ett eget liv inga krav bara ta hand om mej själv men hur ska det gå. Han är halvsides förlamad på vänster sida hostar och kräks är trång i halsen, tappar urinflaskor i golvet blir mycket tvätt, är helt slutkörd skulle fått en annan assistent vid min operation av handled men bokade av. Eftersom hon skulle vägrat lägga honom när han är helt packad, vore pinsamt.Han vägrar sluta dricka han dricker öl, 1,5 liter röd vin varje dag. Har nu pratat med mina vuxna barn så vi ska ha familjemöte om hur vi ska göra med honom.Han är två personligheter snäll på dagarna elak på kvällarna säger elaka saker om mej. Så vad kan man göra samhället stöttar inte har försökt han måste vilja sluta själv men kommer aldrig ske tyvärr.

@Nora81 - stort tack finaste Nora, det värmer så att få höra. Och igår när jag fick veta en del rörande exets krumbukter i nutid så kände jag också att NEJ nu räcker det. Det kan inte vara också så i mitt psyke, mina nerver, min vilja att det är ALLT till exet och INGET till mig själv. Det märkliga är att det finns så många motstridiga känslor parallellt, eller det kanske är just det som är att befinna sig i kris? Parallelliteten som ofta framstår som kaosig tills själva vägen uppenbarar sig när det handlar om stora livsförändringar.

Jag önskar dig en fin och lugn och vacker dag och styrkekram tillbaka!