Senaste kommentarerna i forumet

Jag tycker inte att det är ditt ansvar, men 3,5:or innehåller rätt mycket alkohol. 3 cl för en 33 och 4,2 för en 50 cl. Det är inte en obetydlig mängd om man dricker några stycken. Så nej, 3,5 or dricker han troligtvis för alkoholeffekten och har man varit där han har varit så är det en dum idé.

Hej,
Har följt dina inlägg och tycker att du skriver så fint. Dina ord och beskrivningar landar så bra. Du skriver om förtvivlan, ångest och alla de känslor som vi, anhöriga, bär på men också om hoppet, ljuset och valet vi har att gå den ljusa vägen.
Du beskriver det så träffande med att stiga ur skugglivet och placera dig i ditt eget liv. Du har så rätt i att man får köra upp de stigar man själv väljer att gå.
Vi har ju alla ett val själva och det är så lätt att glömma bort i allt kaos.
Styrkekram till dig och fortsätt skriv, du skriver så himla bra.
/Nora

Medan jag hållit på att smulas sönder av ångest verkar det inte gå någon nöd på exet i vår gemensamma lägenhet som - genom min försorg - så småningom kommer att bli till två mindre (den minsta och sämsta till mig om det blir någon alls). Det är la vida loca där borta verkar det som. Party och framgång. Det är så tragiskt när en vet hur det ser ut bakom den där fasaden. Med alkoholen psykiska ohälsan tabletterna eko-kaoset. Men istället för att ta tag i någon problemtåt så körs det på. Och nu ska det göras bokarriär också, vilket är så urbota korkat med tanke på lånen. En liten billig lägenhet så lånen kunde betalas tillbaka vore smartare, men nu är det inte mina bekymmer längre. Och det är så skönt.

Nu ska jag placera mig i mitt eget liv istället för i skugglivet. Köra upp de stigar jag själv kan göra. Och göra de val jag kan för ett gott liv. Och det är ganska mycket till att börja med. Jag befinner mig på en fantastisk plats som är min, och jag kommer kunna ordna ett litet övernattningsboende där jag jobbar. Så får det bli hur mycket framgångssaga och bokarriär det vill i exets tillvaro. För jag har mitt liv nu, och min vilja. Det är en vacker mening att få skriva.

Tack, det betyder mycket bara att någon blir berörd. Då är man inte ensam i sina plågsamma känslor.

Till dig Dearself vill jag säga att du vet hur det är. Precis som du säger det värsta är att förlora hoppet, men när allt är så plågsamt så orkar man inte hoppas.

Får nog säga att jag känner mig trygg med personalen där han bor. Dom bryr sig och har koll så gott det går. Han har ju egen lägenhet och bor i ett angränsande hus. Förutom att mista hoppet är det som plågar mig mest att han har det så jobbigt med sin psykiska hälsa och att ta amfetamin förrvärrar ju den maximalt. Jag tycker det är väldigt synd om honom och att livet varit så orättvist. Han har fått kämpa så mycket hela livet och även om jag mår dåligt så tänker jag att han har det ändå värst och då måste jag på n0got sätt stå ut. Låter osunt, kanske lite martyrskap, men vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Som du säger anhörigstöd behöver jag och ska ringa en terapeut jag tidigare haft kontakt med.

Så illa är det att leva under denna stress det innebär att se hur ens barn som man älskar beter sig så destruktivt att man själv blir allvarligt sjuk. Har också varit inlagd på sjukhus pga det. Så skönt att din son idag vill ha hjälp, vilket stort steg i rätt riktning och att du får känna glädje på riktigt.

@Nora81, så mycket som du kämpar ...
Varma tankar till dig. Kram. 💕

Hoppsan sms som tyder på återfall.
Magkänslan ljuger inte.
Jag är ändå glad, glad för att jag genom denna erfarenhet hittat till ACA. Där ska jag göra stegen och där ska jag bli fri mitt destruktiva mönster i relationer.
Tacksamheten för att jag klarade av att stå upp för mig själv den här gången, att jag är ärlig mot mig själv och andra och inte accepterar att bli behandlad illa längre är mkt större än sorgen och ilskan. Jag är djupt tacksam och känner mig fri.

Jo, jag blev den som tog tillbaka om och om igen. Jag trodde det inte men jag gjorde det, var den.
Idag tröttnade jag så och fick talat min sanning. Det är så befriande, att tala min sanning är befriande.
Jag har börjat gå på ACA för vuxna barn och jobbar med mig själv.
Jag har börjat förstå vad det innebär att var och en får ta sitt ansvar.
Det är en befrielse att lägga skuld och skam som inte tillhör mig på hyllan.
Jag lämnade alkoholisten idag.
Efter en månad i AA där det funkat ganska bra märker jag ett återfall i beteende. Det extremt stora egot, känslan av att undanhålla, ser på hela människan förändras. Jag biter mig i läppen och funderar på hur jag ska göra tills jag bara inser att jag tappat intresset. Jag ser det så klart, det är så genomskinligt.
Egosimen lyser igenom men jag känner inget som helst ansvar längre. Rullar tillbaka de bollar han försöker skicka på mig som inte tillhör mig.
Vill inte ha med människan att göra för att han går fortfarande in i sitt ego, skyller fortfarande ifrån sig och ser fortfarande inte att han egentligen har tur som får mig tillbaka.
Vägrar vara en känslomässig papperskorg för någon annan. Då får man ta sitt ansvar så ska jag ta mitt.

@Li-Lo tack för välkomnandet.

@Pianisten hej!
Tack för ditt svar...
han inser själv att han dricker för mycket och sökte hjälp, blev inlagd för att klara sig över abstinensen, och började med antabuse... men han dricker ännu.... gömmer alkoholen och dricker i smyg... man märker tydligt på honom när han bara tagit en öl... och somnar på soffan..men aldrig elak.. jag känner sånt hat mot honom när han dricker ?! Känner mig sviken...
ja bita ihop är väl det man är bäst på tyvärr... men snart rinner det över för länge till orkar jag nog inte....

Hej @vadgörman. Jag har ingen erfarenhet av anhörig men i form av eget alkoholmissbruk så kanske jag kan hjälpa lite.
Det allra viktigaste steget är nog att din man inser att han själv har problem. För att stötta måste du också våga vara rak och tydlig från början för din skull. Försök så långt det går att beskriva hans drickande utifrån hur det påverkar dig. Inte anklaga, det hjälper inte.
Det kan vara så att han har insett sina problem men när du tar upp det så går han i försvar? Det är skammen. Att känna skam är nog det värsta en människa kan känna och det trycker en längre och längre ner. Det kan också göra att man fortsätter dricka för man känner sig så värdelös. Fortsätt vara stöttande men var rak och tydlig med dina förväntningar. En rimlig förväntning är att han visar att han vill och att det börjar gå åt rätt håll och att du inser att det kan vara en lång väg.

Vad jag märkt här fastnar många i flera, långa, tuffa år med missbrukande partners i hoppet om att det ska bli bättre, snart... snart...
Du kan tyvärr inte kräva att han skall sluta dricka, det är hans liv, hans val. Men du kan kräva att han skall förändra sitt drickande om det skall fungera för dig. Då har han ett annat val, men inget krav.
Jag förstår verkligen att man känner sig sviken, frustrerad, arg när ens partner väljer att fortsätta dricka trots att man visar sin besvikelse. Försök hålla kvar din inställning att stötta, inte anklaga.

Ett konkret tips är att försöka aktivera er tillsammans. Komma ut, planera in roliga saker ihop (inte aktiviteter när man kan dricka) Prova spela Padel. Vandra i skogen. För någon som fastnat i alkohol blir det tillslut dennes enda sätt att må bra och en av de svåraste men viktigaste sakerna är att hitta nya saker som får en att må bra, det tar tid!

Märker du ingen förändring så bit inte ihop för länge bara, då lär han sig att dina ord inte ger några konsekvenser.
Man tänker väl att den man en gång blev förälskad i finns där bakom alkoholen men jag vet att många som stannat kvar alldeles för länge insett hur många år de kastat bort av sitt eget liv.

Kram

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen och Anhörigstödet.

Så fint du börjar med att berätta att du går lite utanför det vanliga genom att skriva här, genom att berätta att du behöver guidning. Du är inte ensam! Varken i att känna lite osäkerhet inför ett forum och att vara anhörig.

Jag hoppas att din tråd tar fart och om du vill får du gärna berätta mer, då det känns bekvämt. Finns det något du redan provat, hur ser just din önskan ut. Vad är rimligt för dig att prova? Vilken konsekvens får din partners drickande för dig. Du väljer vad du vill skriva.

Hoppas att din tråd får fart,
vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

@Skrållan hoppet är ju det sista som lämnar en. Efter en kaos helg utan att knappt prata med varandra var jag nästan redo att flytta till min mamma. Känslan att han ljög fanns där hela tiden. Även efter helgen fick jag samma känsla. Han är inte sån nykter och får ändå dåligt samvete, tänk om han är sån här nykter också? Då gillar jag verkligen inte den här personen. Vi blev oense igen och båda vill egentligen gömma sig men pratade, han ÄR nykter och ölen jag hittade i bilen hade han glömt (tror fortfarande han ljuger). Frågade varför han var så konstig, försökte stirra in i ögonen för att få nå tecken på om han var påverkad. Han sa att ölen hade han ställt av utefter vägen och gjort någon annan glad. Tror fortfarande han ljuger. Tror han drack upp dom. Han är väl medveten om att han inte kan hantera sitt drickande och kan inte dricka en droppe. Han har gått med här i 12 veckorsprogrammet så jag hoppas såååå detta verkligen ska funka. I 2 dagar nu har det vart skillnad, min lugna och trygga sambo som jag vet han är som nykter.
Min far lyckades efter flera år, inte med oss i bilden men nån lyckades förändra honom så idag är han nykter alkoholist. Varför kan inte min sambo? Jag hoppas så.

Domen för hans olovliga körande blev böter och spärrtid på 9 månader. 9 månader känner jag är alldeles för kort tid för det. Kan vara att jag är känslomässigt sårade för det han gjort mot mig, ljugit i 1 och ett halvt år.
Denna vecka har vi setts en hel del, det har väl känts bra, men har saknat diskussion om framtiden, tror att han tror att allt är frid och fröjd.
Angående känslor för honom så vet jag inte hur jag känner helt ärligt, det är så svårt att våga lita på honom. Såg alkoholfri öl här hemma efter förra helgen han var här, genast börjar mina tankar flagga för att det är en inkörsport, först till 3,5 för att sen gå vidare uppåt. Vet att det kan vara jag som skriver fan på väggen med, men...

Känns som att jag börjar förhandla med mig själv, och det skrämmer mig själv.
Hur klarar man av att hålla sina gränser?
Lite svammel så här på morgonkvisten, så skönt att få skriva av sig.

@Tröttiz åh, jag känner med dig. Vet själv hur svårt det är att släppa.
Man känner sig tokig. Har börjat gå på vuxna barn, det ger mig mkt. Det finns fler självhjälpsgrupper. Det känns väldigt bra efteråt, att få prata om det man har på hjärtat men också lyssna och lära sig av andra.
Styrkekram

En dag som inte började bra känns nu något bättre och lugnare. Det är konstigt hur ångest och känslor kan växla under en dag. För mig är morgnarna värst, definitivt. Vakna i vargtimman med ångesthugg, förhoppningsvis kunna somna om en stund. Har lyckligtvis en fyrfota vän som måste ut och motioneras, så det går inte att bli liggande.

Ångesten och de malande tankarna i den. Det är det värsta. Tänker börja springa (dvs. jogga) som ett sätt att ge kroppen en skjuts i rätt riktning. Och huvudet och känslorna. Ska också ta upp min meditation som jag hållit på med i några år. Och invänta psykologen. Det är ovanligt mycket med det jordiska just nu. Separation och corona.

Längtar efter fast mark under fötterna. Det känns som att mer har hänt under en månad än under flera år, och på ett sätt är det väl så. Det som hänt är att jag satte en gräns för hur jag vill bli behandlad och nu lever jag med och i konsekvenserna av detta. Även om det är enormt hårt på så många vis ångrar jag inte gränsen. Ångrar inte att jag lämnat förhållandet. Det kanske kan vara bland det bästa jag gjort. Ett löfte ska jag ge mig själv: aldrig mera gå in i ett förhållande och bli medberoende. Jag ska springa åt motsatt håll om sådana reflexer kommer i sving.

En bra sak: jag dricker själv inte alkohol alls nu, och som det känns kommer jag nog inte dricka igen. Jag fick som en säger fetnog av det i förhållandet. Det känns lätt och lugnt att inte dricka. Som ett bra beslut. Jag saknar inte alkoholen i mitt liv. Den har redan förstört så mycket av historien och framtiden. Ja, och faktiskt av det nu jag befinner mig i. Om exet inte valt (om det nu är ett val) alkoholen framför förhållandet, så kanske vi kunnat fortsätta tillsammans. Men nu blev det inte så. Istället blev det alkohol och ibland ihop med tabletter. Jag ville inte leva så, jag orkade inte. Ingenting i mig drömde om ett liv där jag skulle behöva känna oro inför varje helg och ledighet. Där semestrarna blev dränkta i vin.

Tack för att det går att skriva och att läsa här. Det hjälper mig att andas.

@Nora81
Nu har jag det jobbigt ... Samtidigt som jag vet att jag mår bättre utan honom, så har jag så svårt att släppa taget.
Vi har inte träffats på ett tag nu.
Ont i magen, svårt att äta och sova. 😔

Från en period med mycket spelande och mindre drickande så drack han någon vecka. Missade ett viktigt möte.
Nu lugnare igen, men med mycket mer spel. Borde bry mig mer om mig själv, och försöka släppa. Gör roliga saker, men det där gnaget i magen och ledsenheten finns där. Inte lätt. Oron finns kvar. Jag blir galen.

Känns lite läskigt att skriva här... har läst mycket olika trådar här för anhöriga... känner igen mig i endel av inläggen...
jag skulle nog behöva lite tips hur jag ska försöka stötta min man och motivera honom till att sluta dricka?...

Saknar funktionen hjärta, för att visa omtanke och att man har läst. Så mycket svårare att vara förälder till beroendesjuk/psykisk ohälsa. Stor kram

Hej Gros.
Min son får också lätt psokotiska symptom eller blir paranoid om han tar amfetamin. Jag håller med dig , det är så fruktansvärt jobbigt.
Vet inte vad jag ska skriva som tröstar.
Klarar du att distansera dig lite från honom? Vet inte hur hans boende med personal funkar. Känner du dig trygg med den personalen? Håller de koll om något händer så du kan släppa det? Eller är det där din största oro är?
Jag tycker den värsta känslan är just när man tappat hoppet. Så har jag också känt. Man tror inte längre på att det ska bli bättre.
Skulle du må bättre av att prata lite med nån anhörigstödjare? Vet att du gjort det förut men om du inte gör det nu kanske du ska ta upp det igen?
Jag har själv haft 4 fruktansvärda månader när min son kommit hem från LVM och allt har varit oerhört destruktivt.
Jag har mått så dåligt. Fick en stressreaktion som yttrade sig fysiskt och åkte in med ambulans. Har varit sjukskriven några veckor för att återhämta mig.
Men nu känns det som det plötsligt vänt. Han verkar inte orka leva så längre och klarar att hålla sig i princip drogfri. Han har sökt hjälp och har fått plats på ett behandlingshem som känns helt fantastiskt. ( men har ännu inte åkt iväg)
Jag är så lättad och känner mig glad på riktigt för första gången på väldigt länge.

Vad jag vill säga med det är att jag tror och hoppas din känsla kommer vända , trots att man inte vågar tro det själv. Det går upp och ned. ( jag vet att det är svårt att våga tro det när det känns mörkt).
Sedan är det jobbigt med lögnerna. Jag har också tappat tilliten efter allt vi varit igenom.
Den är tuff för oss båda nu när det är lugnare. Jag är på min vakt hela tiden och det känns allt annat än friskt.

Försök hitta lite normalitet där du kan få vila. Ta en promenad el fika med en vän.
Man behöver påminna sig själv om att det finns nåt normalt bortom detta!

Orkar du inte något sådant just nu så låt det få vara så ett tag. Ibland behövs det också. Få gråta, läsa, titta på serier eller vad som helt som känns kravlöst.

Hoppas det blir lättare inom snar framtid . Kram <3

@gros19 Jag har egentligen inga råd alls att ge dig och har inte någon erfarenhet av just det du beskriver men din berättelse berör mig ändå djupt och jag önskar så att det fanns något man kunde göra.

@gros19 - en varm styrkekram till dig, och med önskan om att du ska kunna känna lite vila mitt i allt det jobbiga.

Länge sedan jag skrev men idag är det svårt. Känns som jag sugs längre och längre ner i någon sörja som jag inte vet vad det är. Har väl helt enkelt tappat fotfästet. Min son började ju höra röster och trodde människor var ute efter honom, väldigt plågad och sist jag träffade honom var han så rädd att han inte vågade gå på toaletten själv. Förfärligt men det visade sig att han tagit amfetamin, vilket ju utlöser just dessa symptom att man blir paranoid vilket i hans fall är en katastrof.

Vi har kämpat länge för att han ska få den hjälp han behöver och jag har upplevt att vi gjort det tillsammans men nu tvivlar jag. Har han varit påverkad förut och jag tyckt synd om honom och gjort allt för att underlätta hans lidande, för det är ett stort lidande när det aldrig är tyst i huvudet. Min hjälp har bestått i att vi rest omkring och vistats mycket i naturen, mer kan jag inte göra. Hjälpen för rösterna är i första hand att hitta någon medicin som fungerar och det är ganska svårt att hitta rätt. Har pratat med flera personer med samma problem och dom uttrycker just det, man får uthärda en tid tills man hittar rätt. Det är som en ny värld öppnats för mig och jag har träffat "normala" människor som hör röster. Precis som att det finns "normala" människor som dricker alkohol, inte bara alkoholister, rattfyllerister och hustrumisshandlare.

Idag känner jag att jag vill bort från den här tillvaron där jag inte kan lita på min son. Trodde vi kämpat tillsammans men känner mig lurad precis som ni alla beskriver. Skulle vilja leva mitt liv men har ingen ork. Tänk att resa bort ett halvår, bara lämna allt och se det på avstånd, men jag skulle inte få ro. Vet inte vad jag ska göra? Som tur är bor min son så han har tillgång till personal. Jag kan inte ta avstånd helt och måste hitta ett förhållningssätt som fungerar för mig. Idag känner jag mig rädd, orolig, ledsen och det känns meningslöst att försöka hjälpa honom.

Känner så med dig. Så jobbigt det är. Tänker med en gång när jag läser att han blir våldsam, att du ska vara rädd om dig.
Kan du prata med honom när han är nykter? Säga vad du känner och vad du är orolig för?
Utgå från dig själv, säg inte vad han ska göra.
Bara lite tankar här på morgonkvisten.

Jag kommer från beroendesidorna. Tycker att ni verkar tänka rätt. Ni har tagit upp det redan verkar det som. Har det varit i samband med att han redan druckit? Just de diskussionerna är ingen idé att ta upp med någon som redan har druckit. Vad säger er mamma? Vet hon hur mycket drickande det rör sig om?
Många av oss på beroendesidorna vet ju hur negativt alkohol påverkar oss. Passiviserar, gör en nedstämd, skapar ångest. Och drickandet eskalerar. Om han inte har börjat fundera redan över hur det påverkar är det bra att ni för det på tal. Om han har börjat fundera är det också bra.
Om ni har hans bästa i fokus så blir det inte fel.
Den bästa taktiken tror jag egentligen är att ni helt enkelt säger att ni är oroliga för hur mycket han dricker och sen låter honom svara. Ni kan fortsätta med att säga att ni är oroliga för att han ska vara berusad när han tar hand om era barn och sen låta honom svara. Även om han slår ifrån sig, förnekar, förminskar etc tror jag att ni kommer åt något. Man har helt enkelt lite ihåliga argument när man ska rättfärdiga nåt som man vet inte stämmer alls. Blånekar han helt och stegar iväg har ni också kommit åt något tror jag. Ge honom tid att bearbeta. Och behåll lugnet. Var inte rädda för tystnaden utan vänta in hans svar. Säg att det inte är ok att dricka så mycket och att det inte är bra. Hänvisa honom till forumet här.
Och en sak till, han verkar dricka starksprit och vad har han för procent på ölen? Fråga hur mycket det rör sig om och ge honom lite siffror på riskbruk. Starksprit är lätt att överkonsumera, så få honom att tänka till lite när ni pratar. Jag tänker att ni börjar så små fröer. Och din mamma då? De kanske ska börja ha lite gemensamma aktiviteter och planer. Jag tänker att han låter lite ensam, din pappa och alkoholen gör också att han blir än mer passiv.

Som jag lärt mig under min resa med en man som drack för mycket, så är det bästa sättet att prata med någon om alkoholen är att utgå från sig själv. Tala om för honom hur ni känner, inte vad han ska göra.
Lite korta råd bara.