Senaste kommentarerna i forumet

Oj, ny här. Blev nog lite knasigt men här kommer mitt inlägg...

Har en man och två barn, äldsta 11 år.

Min man har alltid kunnat dricka en hel del. Innan barnen var jag på honom om att dricka mer vatten osv. Han blev ofta ordentligt full på fest och spydde dagen efter. Tillfällen där han sagt/gjort konstiga grejer el nära på att kissa i garderoben har förekommit.

Jag anser att han dricker för mycket, dricker inget själv pga detta bland annat.

Han kan dricka 4-7 dagar i veckan., Vilket är det som oftast inträffar. Han kan ibland dricka endast 2 gånger i veckan vilket gör att jag tänker att han kanske inte har något problem då det känns mer normalt. Han sitter och dricker själv. Om vi haft gäster hemma el om vi umgåtts på sjön med någon kan han efter att de gått hem el man gått till sin båt fortsätta dricka, eller rättare sagt det är så han gör.

Hans humör är inte bra. Blir ofta arg och skäller. Vänder allt till sin fördel och kan vända en diskussion så att allt blir mitt fel mm.

Vi har det inte bra i vårt förhållande nu, vilket jag känner beror på hans intag. Jag vill inte umgås med honom då han blir så arg mm vill heller inte se honom dricka då de triggar mig att bli både arg och ledsen.
Tar jag upp diskussion ang drickande så säger han att det är mitt fel då han har så tråkigt på kvällen då jag inte är nere och sitter med honom i soffan (dricker även om jag är där och börjar innan jag går upp med barnen). Han säger att han behöver varva ner (" ok, du tycker inte vi ska renovera något då.." som svar) gäller även om det varit tufft på jobbet mm.

Han dricker 6 öl/tillfälle hemma om inte mer, vissa dagar endast 3 dock. Umgås vi med vänner så kan han dricka 8 öl samt 3 glas vin och någon drick el whiskey... Ibland mer. Jag har högre takt än andra och blir inte så påverkar. Ibland sluddrigt tal och sämre balans. Men känns som han "hanterar" den mängden nu.

Har en vän som haft en släkting med problem som säger att min man är alkolist. Min mans morfar var det.

Har pratat med hans mamma om detta. Hon har också regerat. Pratade även med henne för flera år sen om detta.

Tar jag upp det så säger han som sagt att det är för att vi inte har det bra, mitt fel, han har inga problem osv. Han blir sur och säger att jag ska sköta mitt och han sitt. Han har vid flera tillfällen sagt att vi ska gå isär, men sen händer inget.

Ikväll, som många andra gånger, blev han högljudd och som om han var världens bästa. Jag skämdes. Satt med vänner (i dessa tider för jag väl även skriva... Med avstånd utomhus) och han tror att jag kan bete sig mot mig hur som helst. Jag hade tagit lite popcorn och han bara tar en näve ur min hand istället för att be om påsen. När jag blir lite sur så blir han ännu mer sur och tycker att jag är löjlig och säger "nej nej, du ska bara ha själv" och slänger popcornen på mig. Jag kan skälla på mig för allt. Om jag satt mig på fel plats om jag inte kom i tid med maten osv. Skäller även inför vänner.

Han behandlar mig dåligt även nykter och även andra som hans far som hjälper oss renovera.
Han har kort stubin med barnen.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar knappt umgås med honom då han är så arg mm. Jag vill inte se honom dricka då jag mår dåligt av detta. Jag kan inte ta upp något då han bara vänder allt emot mig och hittar något han kan gnälla på hos mig. Har pratat med hans mamma, som sagt, och hon skulle prata med honom men då de var med oss på lite semester så drack han inte så mycket ( drack minst 6-8 öl samt vin. Men då han inte blir så påverkad så märks det inte riktigt) så ev pratar hon inte med honom då hon kanske "tror" att det blivit bättre.

Då jag själv inte dricker vet jag inte riktigt vad som klassas som beroende. Har självklart läst på men om det kommer en vecka mer endast 2 tillfällen så känns det rätt normalt?

Har läst att humöret kan påverkas? Han fick för ett tag sen psoriasis... Läst att det kan komma från missbruket. Tänker att det kan komma ändå?

A... Jag känner att detta blir lite rörigt. Ledsen.

Jag vill inte lämna då jag också känner att jag inte litar på honom med barnen. Dels pga alkoholen men också för att han är mer "slapp" i uppfostran och inte har full koll, enligt mig. Sen kan de bero på att jag tar hela ansvaret och alltid gjort och han därav inte behöver. Men jag har ofta fått höra " de gråter för att mamma är där och gullar, innan de såg henne var allt ok" jag känner mer att de gråter för att de vill/behöver men att de inte kan visa dessa känslor inför honom. Jag har alltid varit deras trygghet och de kommer alltid till mig med allt. Haft problem med båda på förskola pga de blivit slagna och mobbade mm. Det är mig de berättat för och ingen annan.
Han kan tycka att äldsta barnet får ta gummibåten själv på sjön en ganska lång bit i stora vågor vilket jag inte tycker är ok osv.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Kan inte prata med honom, han ser inget problem. Vill lämna men inte för barnen osv. Eg tror jag mycket löst sig om han bara slutat att dricka vilket jag allra helst vill såklart. Jag vill inte att mina barn ska växa upp med denna syn på alkohol. Jag vill inte att de ska se så mycket alkohol och att det alltid intas oberoende på dag. Han jobbar skift så det går att dricka lite när som. Hindrar endast att dricka de dagar han jobbar natt. Inför förmiddag/eftermiddags pass går det är dricka antingen dagen innan el efter passet.

Hjälp.... Vad kan/ska jag göra? Är detta normalt drickande? (Vet innerst inne att det inte är det) mm

Så trött på livet nu. Ja orkar verkligen inte med det. Min dotter varit sjuk en vecka nu o ja känner mig instängd, avstängd. Ja har min sorg att bära på o alla tankar att reda ut. Reda ut vem ja var i vårt förhållande och vem han var. Vad som egentligen hände?! Allt så konstigt. Såna galna 2 år. Fullständigt obegripliga stundtals. Ja blir rädd för mig själv o för vem han egentligen var. Diagnos eller " bara" galen pga alkoholen.

Ja vet inte vart ta vägen. Det är så svårt att göra bra val och att förändra. Ska på alanon på Mån . Är det ja vet. Men ja tycker livet är oerhört svårt. Ska ja behöva gå o analysera allt flera år till för o bli frisk ? NÄR ska ja känna att ja lever och har ett eget liv ja trivs med. När ska ja trivas med mig själv o sluta känna att allt är så destruktivt. Ja jobbar med ett eget beroende då ja fått klarhet i att ja är beroende sjuk i socker. Och det är liksom för mycket för mig nu. Allt med känslor är bara för svårt. Släppa fram dom o stanna kvar i dom. Möta rädslor osv. Känner att mitt negativa liv tar aldrig slut. Medberoende o beroende. Ja! Jippi. Just vad ja önskat mig

Alla dessa år du måste bära på väldigt många plågsamma känslor, skam säger du själv, förmodligen också mycket sorg, skuld men även ilska. En sak i taget tänker jag och mitt förslag är att du kontaktar någon alanongrupp. Du kan leta på nätet. På alanon får du möjlighet att träffa människor som upplevt mycket av vad du själv gjort. Du kan uttrycka allt du bär på utan att känna skam. Finns givetvis kuratorer m.m. om det passar dig bättre, men medberoende, skuld och skam är central i tolvstegsprogrammet, vilket man använder sig av på alanon. Sedan har du kanske också funderingar på hur dina barn ska kunna få hjälp. Socialförvaltningen brukar erbjuda anhörigprogram och ofta även för barn. men börja med dig själv är mitt förslag.

@Tofu ja det är helt galet! Men så glad för din skull !! 🌺
idag började han kl 15, med starköl! Jag kör hit och dit, fram och tillbaka med barnen, det ska köpas mys och det ska åkas till kompisar o det ska badas, jag gör det mer än gärna, men nu är det 4:de vändan jag ska åka … för han har druckit!!!! Jag tar allt ansvar med barnen, nu är dom ganska stora, men ändå! Igår låg han sjuk efter vaccinet, så det blev en lugn behaglig midsommar 🙈 utan alkohol ! Men hur mycket ska man orka 😢😢😢

Jag känner så igen det din man säger om att när andra har en tanke så har jag 10. När jag är manisk. Alkoholen hjälpte även mig lugna hjärnan men det gick ju över styr. Jag blev för ofta för full. Drack för ofta och för mycket. Nu 6 månader in så vill jag aldrig mer röra alkohol. Det är verkligen ett gift. Jag vill vara den jag är och kunna stå för det jag säger och gör! Hoppas din man kan komma till insikt att det finns bättre sätt att lugna gärna på. Om han har en diagnos så finns det mediciner och han kommer må så fruktansvärt mycket bättre utan alkoholen. Det kan jag verkligen lova. ❤️

Huuu! Nu sitter jag hos honom och mår dåligt. Varför är jag här? Tycker jag synd om honom? Är jag rädd för ensamheten? Jag vill hem, jag vill inte fira midsommar med honom idag. Jag klarar inte av att vara normal med honom just nu.
Det är öl, sprit och löjliga kommentarer varje kväll. Igår pratade jag med ena dottern som är 19 år. Hon har flyttat hemifrån, hon sa att det är så skönt att slippa pappans drickande. Jag önskade glad midsommar till henne och småpratade sen avslutade vi med puss o kram. Berättade sen för karln att jag pratat med henne, då blir han arg och tycker att han inte får en chans att höra av sig till sina barn. ?!? Som att jag inte får prata med dom. Sjukt!
Vet inte hur jag ska ta mig härifrån idag, orkar inte att han blir arg på mig. Fy sån ångest jag har alldeles för ofta, det blir för mycket negativ energi för min stackars kropp.
Jag får nog ta på mig en mask idag och låtsas lite, åker till mig imorrn. Vill han träffa mig hädanefter så får vi träffas utomhus eller hos mig. Nyktert. Det kommer vara mitt krav. Det brinner i min kropp att få vara FRI!
Jag har slösat för mycket tid på honom! Nästan 7 år tillsammans. Mina två äldsta barn är ännu utomlands, saknaden är djup. Har min yngsta 20 mil bort så honom kan jag träffa och skämma bort ibland.
Tack till dig som orkat läsa ända hit! Kärlek till dig!
Kram från Vissenblomma

Tusen tack @Tofu ❤️

Så många kloka tankar, erfarenheter och idéer du delar med dig av. Tårarna rinner nu. Jag läser det du skrivit om och om igen. Så träffande att läsa. Det ger mig nya krafter och nya insikter. Det betyder så mycket att du och ni andra tar er tiden och engagemanget att svara.

Jag tror verkligen min man hade mått bra av att ha någon att anförtro sig åt. Någon han kände inte dömde honom. Han vet att jag skriver på forumet ibland och är okej med det, jag ska se om inte han kan göra det också. Vi pratar mycket och vi kan ha djupa, svåra, tillitsfulla samtal. Ändå tror att en tredje part skulle kunna ställa frågor och hjälpa oss att se vår situation ur nya perspektiv, så som ni hjälper mig här.

Känner igen det där med alkohol och ångest som du beskriver. Min man har berättat att han tidigare inte kunde känna lycka eller glädje. Alkoholen och depressionen gick liksom hand i hand. Alkohol får honom inte att må bra, mer än första ruset egentligen. Det är väl så att man måste komma till vägskälet, där man själv inser och måste välja. Kör i diket eller byt fil. Grejen är att min man varit där. För några år sedan. Då han tog tag i situationen, sökte viss hjälp och bestämde sig. Ändå är vi här… kvar i något liknande…

Tekniken med att spola fram filmen har han använt tidigare, den ska jag påminna honom om vid tillfälle! Bra med välklippt gräsmatta också 😉

Antagligen kan det vara läge att komma med nya förslag till förändring när den här perioden av alkoholdrickande nått sin botten och han själv inser att det gått för långt igen. Det dröjer nog några veckor till. Vi är i ”upptrappningsfasen” nu.

Men, Tofu, då dricker du ingenting alls nu? Du har alltså valt vägen alkoholfri, inte måttlig?

Jag är sällan här numera. Mitt liv har gått vidare. Jag läser din kommentar i min tråd och så läste jag din nya tråd igår kväll. Vaknade tidigt, började se en film, behöver pausa då min ADHD inte klarar fokus för länge. Tänkte på att jag blev så berörd av att läsa din tråd. Jag tänker inte längre på hur mitt medberoende var. Jag har ett nytt liv. 2 år och en pandemi behövde jag för att landa och känna tacksamhet att jag lever ensam. Jag bestämmer över alla mina val. Men jag blir påmind ibland. Jag ser andras medberoenden och då minns jag. Andra frågar mig hur jag sa stopp, i olika situationer och jag berättar. Och jag minns att jag började arbeta med mina "stopp" för 7 år sedan, sedan fick jag hjälp av psykolog för 5 år sedan och då hade jag provat hitta en terapeut själv, varit till Al-Anon och jag pratade med människor som hänvisade mig till primärvården. Jag hade aldrig klarat av att bli fri från mitt tidigare medberoende om jag inte sökt hjälp av professionella. Det är enormt svårt att bryta det på egen hand. Jag kan idag se hur han manipulerade mig och jag gav allt jag hade till honom, kärlek, tid och pengar. Jag behövde möta en botten för att förstå och ta hand om mig igen. Idag sätter jag gränser till allt. Det går. Du kan få ditt liv precis som du vill ha det Nora. Skaffa gärna en katt. Träffa människor. Skratta med dina kollegor. Du har ett jobb! Grattis! Du har kollegor. Kan du prata med någon där? HR, företagshälsovård, någon som har katt och prata om dina tankar att skaffa katt. Skriv en lista hur du vill ha det i sommar, i höst och under 2022. Jag har inte följt med på din resa, men jag hoppas att du verkligen väljer att göra din resa som du önskar. Ditt liv är värdefullt. Du är värdefull. Allt gott till dig! @Nora81

@Sisyfos jag ryser när jag läser hur du beskriver att du lovat din dotter att inte dricka men sedan ändå gör det. Så modigt och ärligt skrivet! Du sätter verkligen fingret på svårigheterna i det här. Besattheten. Dubbelheten. Så träffande när du skriver att du tror det måste vara en annan del av hjärnan som agerar när suget kommer och man dricker istället för att hålla sina löften till dem som betyder allra mest.

I vintras skrev jag ganska utlämnande här på forumet om hur min mans drickande hade ökat på under en period tills han en fredag i december blev riktigt j-vla jättefull här hemma. Han bar sig illa åt och skämdes dagen efter. Lovade att aldrig dricka mer. Han drack bara cola på lördagen. På söndagen gick jag och la mig före honom, men vaknade när han kom och la sig sent på natten. Då var han full igen. Han somnade nästan direkt och efter en stund frågade jag honom rakt ut om han druckit (fast jag visste ju att han druckit). Han svarade inte så jag väckte honom och sa att jag behövde en kram. För det behövde jag verkligen. Då lyfte han på täcket och öppnade sin famn för mig. Så kröp jag in där. Kramades. Jag frågade igen. ”Har du druckit?” Hans svar dröjde, minns jag, men så sa han att ”ja, jag tog ett glas”. Minns hur jag brast då. Så himla, himla ledsen. Även för hans skull. Min fina, fina man. Han somnade och jag gick upp och började leta igenom hans bil, garaget, tidigare gömställen han haft… efter den helgen samlade jag (ännu en gång) ihop all alkohol som han själv sedan körde iväg. Nu skulle han aldrig dricka mer.

Du sätter verkligen fingret just på det som jag undrat så många gånger. Om man anser sig kunna styra drickandet själv (så som min man numer anser sig kunna), varför dricker man då när det går ut över ens familj som man älskar? Hur kan det vara värt det? Vad händer i hjärnan? Jag förstår nu att vi nog måste gå till botten med detta, på ett djupare plan. Varför dricker min man? Ja, för avkopplingen. Han har berättat för mig att hans hjärna går i högvarv. Att när en vanlig hjärna tänker en tanke så har hans tänkt tusen, det är hans upplevelse. Han blir så lätt rastlös. Jag märker tydligt på honom när han inte kommer till ro. Han är väldigt ombytlig, kan man säga. Ett tag gick han upp kl halv fyra på morgonen för att löpträna och sedan åka till jobbet i jättegod tid. Han är extrem i mycket. En period cyklade han till jobbet och då är det en sträcka på över fem mil. I perioder jobbar han från det att han vaknar till han lägger sig. För att i nästa period känna sig omotiverad och ”fly undan”, då gör han bara det han måste på jobbet och har svårt att fokusera. Han är såklart väldigt mycket mer än det jag skrivit här, men det hjälper mig förstå vad som kan ligga bakom hans drickande. Jag upplever det som att han ”behöver” alkoholen när den känslan kickar in hos honom, trots att alkoholen påverkar honom väldigt negativt efteråt. Han kan liksom inte motstå när den känslan att vilja dricka tar över och blir för stark. Så när kommer den känslan? Vad är det väcker den? Varför dricker han? Varför kan han hålla upp i perioder? Dricker han för att hitta balans inom sig?

Intressant det du skriver, Sisyfos, om alkohol och adhd. Ska se om jag kan läsa på om det. Det kan nog vara så att han behöver gå till botten med allt och lösa upp knutarna.

Åh, det är så bra att ni skriver till mig och att jag får svara er! Tack för alla insikter ni ger mig! Så bra att få skriva av sig och få syn på sin situation på nya sätt. Det känns som ett virrvarr av allt. Nu behöver jag sova och samla nya krafter. Av sms jag fått nu ikväll kan jag i alla fall utläsa att han är berusad. Som jag skrev i ett tidigare svar här ikväll så var han irriterad hemma idag. Han menar att det beror på jobbet, att det är för mycket och att han behöver vara ledig. Det kan säkert vara så. Men jag är ganska säker på att det har med alkohol och vår överenskommelse att göra. Han är så törstig nu. Hans humör vände så fort han visste att alkoholen hägrade. Hjälp, känner jag.

Önskar er alla en fin midsommar!

@Sisyfos jag ryser när jag läser hur du beskriver att du lovat din dotter att inte dricka men sedan ändå gör det. Så modigt och ärligt skrivet! Du sätter verkligen fingret på svårigheterna i det här. Besattheten. Dubbelheten. Så träffande när du skriver att du tror det måste vara en annan del av hjärnan som agerar när suget kommer och man dricker istället för att hålla sina löften till dem som betyder allra mest.

I vintras skrev jag ganska utlämnande här på forumet om hur min mans drickande hade ökat på under en period tills han en fredag i december blev riktigt j-vla jättefull här hemma. Han bar sig illa åt och skämdes dagen efter. Lovade att aldrig dricka mer. Han drack bara cola på lördagen. På söndagen gick jag och la mig före honom, men vaknade när han kom och la sig sent på natten. Då var han full igen. Han somnade nästan direkt och efter en stund frågade jag honom rakt ut om han druckit (fast jag visste ju att han druckit). Han svarade inte så jag väckte honom och sa att jag behövde en kram. För det behövde jag verkligen. Då lyfte han på täcket och öppnade sin famn för mig. Så kröp jag in där. Kramades. Jag frågade igen. ”Har du druckit?” Hans svar dröjde, minns jag, men så sa han att ”ja, jag tog ett glas”. Minns hur jag brast då. Så himla, himla ledsen. Även för hans skull. Min fina, fina man. Han somnade och jag gick upp och började leta igenom hans bil, garaget, tidigare gömställen han haft… efter den helgen samlade jag (ännu en gång) ihop all alkohol som han själv sedan körde iväg. Nu skulle han aldrig dricka mer.

Du sätter verkligen fingret just på det som jag undrat så många gånger. Om man anser sig kunna styra drickandet själv (så som min man numer anser sig kunna), varför dricker man då när det går ut över ens familj som man älskar? Hur kan det vara värt det? Vad händer i hjärnan? Jag förstår nu att vi nog måste gå till botten med detta, på ett djupare plan. Varför dricker min man? Ja, för avkopplingen. Han har berättat för mig att hans hjärna går i högvarv. Att när en vanlig hjärna tänker en tanke så har hans tänkt tusen, det är hans upplevelse. Han blir så lätt rastlös. Jag märker tydligt på honom när han inte kommer till ro. Han är väldigt ombytlig, kan man säga. Ett tag gick han upp kl halv fyra på morgonen för att löpträna och sedan åka till jobbet i jättegod tid. Han är extrem i mycket. En period cyklade han till jobbet och då är det en sträcka på över fem mil. I perioder jobbar han från det att han vaknar till han lägger sig. För att i nästa period känna sig omotiverad och ”fly undan”, då gör han bara det han måste på jobbet och har svårt att fokusera. Han är såklart väldigt mycket mer än det jag skrivit här, men det hjälper mig förstå vad som kan ligga bakom hans drickande. Jag upplever det som att han ”behöver” alkoholen när den känslan kickar in hos honom, trots att alkoholen påverkar honom väldigt negativt efteråt. Han kan liksom inte motstå när den känslan att vilja dricka tar över och blir för stark. Så när kommer den känslan? Vad är det väcker den? Varför dricker han? Varför kan han hålla upp i perioder? Dricker han för att hitta balans inom sig?

Intressant det du skriver, Sisyfos, om alkohol och adhd. Ska se om jag kan läsa på om det. Det kan nog vara så att han behöver gå till botten med allt och lösa upp knutarna.

Åh, det är så bra att ni skriver till mig och att jag får svara er! Tack för alla insikter ni ger mig! Så bra att få skriva av sig och få syn på sin situation på nya sätt. Det känns som ett virrvarr av allt. Nu behöver jag sova och samla nya krafter. Av sms jag fått nu ikväll kan jag i alla fall utläsa att han är berusad. Som jag skrev i ett tidigare svar här ikväll så var han irriterad hemma idag. Han menar att det beror på jobbet, att det är för mycket och att han behöver vara ledig. Det kan säkert vara så. Men jag är ganska säker på att det har med alkohol och vår överenskommelse att göra. Han är så törstig nu. Hans humör vände så fort han visste att alkoholen hägrade. Hjälp, känner jag.

Önskar er alla en fin midsommar!

Tack för dina ord! Det är genom att dela våra erfarenheter som vi finner tröst. Och att stötta varandra. Att öppna upp, bearbeta och läka. Jag önskar dig en fin sommar! @Nora81

Tack för dina ord. Jag tänker på dig och hoppas att du får en skön sommar! Stor kram från mig! @Azalea

Hej igen @Kaffetanten88 ❤️

Tack för att du fortsätter peppa mig! Ja, jag tror absolut att det vore bra om min man blev utredd. Han har funderat på det i perioder och jag stöttar det fullt ut. Men han vill inte. Det är som med parterapin. Han vill hellre läsa på själv och ta sig igenom saker själv/tillsammans med mig. Därför var det väldigt stort när han sökte hjälp (digitalt) för sitt drickande. Så det finns hopp ❤️ Tack för att du delade med dig. Det gav mig nya tankar på att en utredning skulle kunna vara en utväg framöver. Kram!

Hej @Tofu ❤️

Tack för ditt svar! Tyckte mycket om att läsa det du skrivit. Fantastisk idé med träningskläderna på och bakbunkar i köket!
Vilket driv! Jag har förstått att det handlar mycket om att bryta vanor och underlätta för sig själv att välja den ”rätta” vägen.

Men hur bibehåller man styrfarten efter längre perioder av nykterhet? För min man blir liksom uppehållen ännu en av alla anledningar till att ta sig en öl…

Som jag skrivit tidigare har min man gjort kraftansträngningar för att sluta dricka och det har gett riktigt fina resultat. Jag är väldigt tacksam för det och så stolt över honom! Han har cyklat i timmar, löptränat, renoverat en båt, byggt om en dator, börjat spela golf igen… olika projekt de senaste åren för att bli av med alkoholen. Ändå upplever jag att alkoholen har honom i sitt grepp. När jag var iväg i tisdagskväll tog han sig en öl här hemma. Han är liksom inne i en period av sug efter alkohol nu. När han blir sugen på alkohol blir han förändrad i sitt humör. Som ikväll. Jag märker på honom att det liksom kliar i kroppen på honom. Han säger själv att han behöver semester. Han går ideligen till kylen. Öppnar, stänger. Svårt att fokusera på jobbet, omotiverad, säger han själv. Jag föreslog idag på eftermiddagen att han kunde åka till golfbanan med vår äldsta dotter och slå lite bollar, och det gjorde han. Men när jag ringde dem för att be dem köpa med bakplåtspapper hem hörde jag att han inte var på bra humör. Det hängde kvar även när de kom hem nu på kvällen. Jag föreslog att han kunde gå en promenad eller ta en löprunda. Strax därpå frågade han om han kunde åka till sin kompis och sova över. Ja, det är så tråkigt att stå med allt fixande inför midsommar själv. Men samtidigt vill jag hellre vara själv med barnen än att ha hans irriterade humör här hemma. Så fort han bestämt med kompisen blir han glad och jättego mot mig och barnen. Jag kan inte låta bli att tänka att det är för att han vet att han ska dricka öl. Han lovar att komma hem en viss tid imorgon för midsommar och att inte vara bakfull.

Som jag skrivit här hundra gånger nu (förlåt att jag är tjatig), han har gjort ett fantastiskt jobb med sig själv. Han har tagit sig ur ett väldigt destruktivt drickande. Ändå känner jag inte att vi är fria. Jag känner att hans sug efter alkohol fortfarande påverkar oss. Och min rädsla för att han ska ”trilla tillbaka” hänger över mig. Han vacklar här. Ibland är vi överens, ibland förnekar han allt.

Parterapi har jag föreslagit vid några tillfällen under våra år tillsammans men han vill inte det. Han vill gå sin väg. Jag har gått och pratat själv, och har funderat på att göra det igen. Jag tappar nästan bort mig själv ibland. Det är så mycket som kretsar runt honom och hans behov. Så känner jag nu. Känner mig ledsen.

Men det är så skönt att läsa när du skriver att jag ska ha tålamod och ge det tid. Jag får fokusera på det som är bra och se på utvecklingen ur ett långt perspektiv.

Tack för att du delar med dig av dina tips och tankar. Jag tar det med mig.
Lycka till på din fortsätta resa ❤️

Läser ditt inlägg och tänker att det är starkt av dig. Det är en väldigt tuff gräns att sätta och du verkar ha nått en gräns och det är bra.
Jag har själv slutat svara på sms sedan fyra dagar tillbaka för att det inte finns mer att säga än det som blivit sagt.
Återigen lycka till och stå på dig. Du gör något gott för dig och dina barn och honom även det är tufft.

Känns bara skönt stt skriva av sig.. känns som det blir väldigt mycket men så svårt att hålla sig kort.

Ska hem nu efter jobbet och prata igår skrev han: "jag har varit feg och svag och intevrlat se mina problem, jag kan inte kontrollera alkohol hur man än vrider och vänder på det" så har han aldrig sagt förut. Han är alltid hjärtekrossad när jag varit sårad och vi diskuterat men den sagan är ju på repeat varje gång. Det här kändes som ett framsteg, har hela dagen försökt skriva ner hur jag ska formulera mig. En del av mig orkar inte, det är alltid en del som inte orkar och bara vill ha husfrid, jag har totalt ignorerat honom sen i Söndags och iom det också ignorerat peoblemen det har varit skönt men när det slår en så tänker man inte på något annat. Jag kommer ställa ett ultimatum att han behöver anstränga sig och få hjälp för han kan inte hantera det och jag kan inte hantera det. Vi behöver hjälp om det ska bli skillnad, sålänge han vill ha det, tills han insett att det är vad som behövs så kommer jag nog flytta hem till mamma.. om det inte finns ett konkret förslag eller att vi kommer fram till något idag så åker jag hem till mamma. Jag hoppas det går bra och att jag inte är för hård men jag måste sätta mina gränser nu känner jag

Det är en mardröm att ta emot sms om att det är mitt fel att han mår så dåligt, att han ska ta livet av sig och undrar om jag är nöjd. Jag har inte svarat sedan i söndags för att jag har fått nog och jag har nog försökt allt.
Det är som att börja om från början med allt. Det enda som finns kvar är min lägenhet, mitt jobb och jag. Herregud vilket helvete, inser nu hur mkt jag tillåtits hjärntvättas av hans missbruk. Vad har jag hållit på med egentligen? Vi var nära att förlova oss och jag är egentligen tacksam att det inte gick så långt men ändå känns det så hopplöst. Något man egentligen ska glädjas till, förbereda tillsammans men som nu raserats.
Allt är mitt fel enligt honom. Det är givetvis hans ansvar men det är ingen idé att diskutera. Jag jobbar på att släppa. Har varit på loppis, shoppat kläder och funderar på att skaffa en katt. Jag klarar inte av att livet står stilla. Så känns det som om livet stått stilla, i väntläge. Gud, vad jag önskar att jag kunnat skaka om mig själv för två år sen och varnat mig själv.
Vandringen går vidare och det är både stunder av lättnad att komma ifrån all och samtidigt tufft.
/ Nora

@Nora81 känner igen mig i det du säger.. tack♥️

@soab ja,jag förstår. Det är oerhört tufft när man försöker prata, lösa osv.
Jag har varit i denna situation många gånger och det blir bättre för en period men efter en tid så blir det som tidigare. I mitt fall när jag ser i backspegeln så skulle jag saktat ner processen och inte gått tillbaka så fort utan väntat ut tills jag fått se resultat.
Det finns förmodligen många olika erfarenheter och jag kan bara tala utifrån mig. Var rädd om dig och stå på dig, det verkar som att konsekvenserna når fram bäst. ♥️

@Nora81 Jag har gjort det tidigare men hopps att jag denna gång kan komma fram till att det är verklighet.. tror att han känner att det är en stor risk för han att förlora mig nu har inte sagt ett ord på 4 sagar till han.. jag visste inte vad jag skulle säga men nu känner jag verkligheten av det hela väldigt starkt och känner mig redo att lämna om det inte går. Tack för lyckoönskningar och råd♥️

Med vänlig hälsning

@Nora81 Jag har gjort det tidigare men hopps att jag denna gång kan komma fram till att det är verklighet.. tror att han känner att det är en stor risk för han att förlora mig nu har inte sagt ett ord på 4 sagar till han.. jag visste inte vad jag skulle säga men nu känner jag verkligheten av det hela väldigt starkt och känner mig redo att lämna om det inte går. Tack för lyckoönskningar och råd♥️

Med vänlig hälsning

När jag ser tillbaka på de två åren jag försökt hjälpa, vara ett stöd, tro på osv så kan jag konstatera att inget har hjälpt.
Jag skulle varit helt ärlig med hur jag kände. Du har beskrivit rätt utförligt här hur du känner oro för hans hälsa, för era barn, ilska och svek. Jag tror att det bästa är att vara fullständigt ärlig. Det är min upplevelse iallafall.
För dig, för dina barn och för din man skull och er framtid handlar det om.
Jag kan bara tala från egna erfarenheter och vad jag önskat at jag gjort annorlunda.
Önskar dig lycka till med samtalet även om jag förstår hur svårt det är.
Med vänlig hälsning Nora

@Sisyfos Det var det absolut klokaste jag har läst på länge! Tack snälla för ditt engagemang! ❤️ Just idag har jag en sådan där dag när jag bara vill åka hem, säga förlåt (varför skulle jag?) och försöka få struktur på livet igen. Men jag har fortfarande lite förnuft kvar och inser att det livet jag vill ha där inte finns på riktigt, det är bara en illusion. Jag pratade med en behandlare på socialtjänsten igår, vi har haft kontakt av och till i ca 5 år. Hon sa att utifrån vad jag berättar så har han faktiskt inte gjort något för att förändra sitt beteende. Jag har även kontakt med en psykolog och en psykoterapeut. Psykologen säger att forskningen visar att även om han skulle komma till insikt, ta hjälp, jobba med sig själv alkoholen och beteendet så skulle JAG fortfarande ha kvar mitt beteende. Dvs tassa runt på äggskal och tänka mig för i allt jag gör och allt jag säger.
Livrädd är precis vad jag har varit, och fortfarande är. Och han har en fruktansvärd makt över mig. Han kan fortfarande få mig att redogöra för varje minut av min dag för att han ska ha koll. Jag har rensat bort vänner från FB som gör att han är svartsjuk. Varje födelsedag har jag varit rädd för att få grattishälsningar från "fel" personer. Jag får inte ha manliga FB- vänner. Jag känner mig otroligt skamsen och skyldig för att jag ändå har haft kontakt med några. Min psykolog säger att det har varit ett sätt för mig att "slå tillbaka", och även ett sätt att se att jag faktiskt kan bli bemött med uppskattning och respekt. För jag vet faktiskt inte riktigt hur ett sunt förhållande bör vara.

Jag har lyssnat på poddar och läst mycket, men hamnar fortfarande i tvivel. Tvivel över om jag gör rätt. Jag har dåligt samvete för att han mår dåligt och vem är jag att bara tänka på mig själv?

Tack för svar Li-Lo. Ja, det känns som du skriver både stärkande och smärtsamt ensamt men den enda vägen för att komma framåt är just att ta ansvar för mitt egna liv.
Jag har delat upp det i delmål när det känns för övermäktigt att jag tar 24 h åt gången.
Har en klok vännina som ger mig råd och stöd via mail, en som jag lärt känna här på AH.
Jag inser att jag inte klarar att leva isolerat utan behöver stöd från andra.
Det är små steg egentligen men för mig hisnande stora.
Det skrämmer mig lite att jag varit så förblindad över hur illa och nedbrytande det har varit att leva så här. Den blinda fläcken behöver jag påminna mig om, tills den försvinner.
Jag har glömt bort hur jag mår, mina gränser och vad jag själv vill/inte vill till förmån för en man i aktivt missbruk. Det är den blinda fläcken och min akilleshäl som jag behöver vara medveten om och jobba med.

Med vänlig hälsning Nora

Det här var ett svårt Dilemma tycker jag, eftersom jag tycker att du gjorde helt rätt som anmälde - även för hans skull.
Det finns saker man inte gör mot andra människor. Passerar man såna gränser och inte fattar det själv behövs en markering. Det är inte du som har gjort fel, det är han. Han har passerat en väldigt viktig gräns och skadat, skrämt någon han borde värna om. Ett sånt beteende är oacceptabelt. Han borde kräla i stoftet och be om förlåtelse. Det är en normal reaktion på det han har gjort.

Men ni har levt tillsammans under en längre tid. Beteenden som inte är ok har normaliserats. Du har flyttat dina gränser och längtar kanske tillbaka till gården och till hästarna. Du valde ett nick som heter ”Livrädd.” Det säger rätt mycket om hur du känt dig. Redan innan du blev Livrädd igen skrämde han dig.
Jag tänker att det faktiskt inte är bra för honom heller att få fortsätta som han gör utan konsekvenser. Det finns saker man inte gör mot en annan människa. Det finns spärrar man ska ha. Han har släppt alltför många av sina och det är ingen bagatell.
Du borde gå tillbaka och läsa det du skrivit. Han har fortfarande makt över dig. En enorm makt. Och det är kanske därför du tvekar, men om du försöker se det utifrån - vad ser du då? Det är inte du som borde ligga under en Sten och skämmas. Du har alla mänskliga egenskaper kvar - empati (även för honom), självrannsakan (gjorde jag rätt), oro, ångest. Jag skulle önska att du fick hjälp att bearbeta det du har levt i. Det finns ett annat liv och du behöver lämna det här bakom dig. Kanske få hjälp med trauma bearbetning. Det finns en podd om våld i nära relationer. Det finns också andra radiodokumentärer att lyssna på. Kanske skulle du vara hjälpt av det.
Hur som helst: du skrev tidigare att du är uppskattad på ditt jobb - jag tänker att du är en person som förtjänar bättre.
Det vart fel det som hände och det var ingen bagatell. Det är fullkomligt galet att agera som han har gjort.
Hoppas allt går bra!