Senaste kommentarerna i forumet

@Skrållan Tack snälla du! ❤️
Jag tror egentligen inte att jag saknar honom. Det liv som han lovar mig nu kommer aldrig att finnas på riktigt. Han är helt enkelt inte kapabel. Och att jag har lämnat honom är tydligen otroligt skrämmande för honom. Nu har han testat olika strategier för att få tillbaka mig igen. Jag har fruktansvärt dåligt samvete för att han mår dåligt. Men det är ju HAN som har fått mig att må dåligt i så många år. Jag inser att jag har en traumabindning utan dess like. Jag har kontakt med både psykolog och psykoterapeut och på dem har jag förstått att jag är riktigt nedtryckt. Jag har ingen egen vilja längre, men det finns en liten gnutta kvar eftersom jag i alla fall lyckats ta mig därifrån. Jag försöker att ta en dag i taget, men jag trodde aldrig att det skulle bli så här svårt.

Det är svårt att lämna, särskilt om kärleken finns kvar. Och svårt att lämna hus och hem.
Vet inte om du saknar din man eller att allt är jobbigt med flytten från hus och stall? Eller både och? För när man lämnar någon tar det tid. Tid att läka, tid att hitta sig själv igen.
Och det klart att du inte känner dig bekväm i din lägenhet. Tror man måste göra det till sitt. Och jag antar att ni inte delat något än.
Försök att vara snäll mot dig själv. Försök hitta på saker du tycker är kul. Även om det känns motigt. En dag i taget.

Kämpar på med mitt liv.
Sänker kraven nu o låter allt ha sin gång. Sorgen, mina processer. Ja kan inte forcera fram nåt. En dag i taget.

Jag har nu bott i egen lägenhet i drygt ett halvår. Hästarna är inhyrda i två olika stall, det känns pyton. Jag har lämnat mitt hus och mitt stall och min alkoholiserade sambo sedan 27 år. Han hävdar bestämt att han inte har några problem, trots att sjukvården upptäckt att hans levervärden är dåliga och han går nu på regelbundna kontroller annars kommer de att informera Transportstyrelsen.
Jag har fortfarande inte fått med mig några grejer hemifrån, bara en del av mina kläder. Jag har lånat en soffa, en madrass och jag har köpt ett köksbord. Det är inget riktigt hem och jag känner mig verkligen hemlös. Han har varit helt galen men just nu är han lugn och lovar mig guld och gröna skogar bara jag kommer hem igen. Till saken hör att det nog är femte gången som jag försöker bryta mig loss från honom. Jag har skrivit en hel del här tidigare, även för 5 år sedan då jag flyttade första gången. Men det känns så hopplöst! Varför ska jag behöva ge upp hela mitt liv och han ska sitta kvar i huset som om ingenting har hänt? Han har ingen användning av stallet, det kommer att stå tomt. Och jag känner mig hemlös. Jag gör absolut ingenting annat än sover, jobbar, äter och är i stallet. Inget mer. Det är inget liv. Jag vet inte var jag ska göra av mig, det känns så meningslöst att leva!

@Zella
Vad gör att du stannar kvar.
I en sund kärleksrelation ska kärleken skapa ett vi utan att förstöra ett jag.
Kram. 🌹

Det får man inte, men man har mer frihet som särbo.

Hej.
Jag är också särbo.
Det jag undrar är på vilket /vilka sätt du får dina behov i relationen tillgodosedda?
🌹

Skönt och höra att du mår bra ♥️

♥️ Hoppas att vi här på forumet kan vara ett stöd för dig♥️

Hej
Jag kommer att skriva under namnet zella😊 jag är särbo med en alkolist och föredetta narkoman. Ibland så har jag oros tankar som jag behöver dela med mig av, utan att känna att jag blir dömnd.

Jag vet att han super just nu, eftersom mobilen är avstängd.
Jag har tänkt gå med i någon av grupperna på Facebook som riktar sig till oss anhöriga /närstående, men det känns tryggare att skriva på ett forum där vi är anonyma.
Tack för att ni orkar att läsa ♥️

Detta hemska tryck över bröstet dag ut och dag in, panikångestattackerna som också hälsar på titt som tätt. Önskar så att jag kunde få ro.

Nu har jag anonymt varit i kontakt med socialen berättat min historia och fått lite svar. Jag har även pratat med min chef som jag tidigare berättat lite för men denna gången var jag mer öppen med hur livet verkligen ser ut.

Önskar att jag kunde få garanti på att min dotter alltid kommer att sova hos mig. Att han får träffa henne o ha umgänge när han är 100% nykter absolut men inga övernattningar.

Jag har börjat skriva listor på allt jag behöver köpa. Äger inget. Flyttade in till honom.
Letar lägenhet. Ska titta på en i veckan, den är inte stor men kan duga så länge.
Känner mig hemsk som smusslar bakom ryggen på honom men med tanke på hur han är vågar jag inte säga något än. Kastar han ut mig här jag ingenstans att ta vägen.

Rädsla för att lämna
Rädsla för att lämna dottern till honom
Sorgen att vara ifrån henne
Rädsla för hur jag ska få ihop ekonomin

Vet att lämna är det enda rätta men det skrämmer mig något så otroligt mycket.

Får panikångestattacker varje dag när jag närmar mig jobb med detta förstår jag dock inte. Någon som har en teori om detta?

Detta hemska tryck över bröstet dag ut och dag in, panikångestattackerna som också hälsar på titt som tätt. Önskar så att jag kunde få ro.

Nu har jag anonymt varit i kontakt med socialen berättat min historia och fått lite svar. Jag har även pratat med min chef som jag tidigare berättat lite för men denna gången var jag mer öppen med hur livet verkligen ser ut.

Önskar att jag kunde få garanti på att min dotter alltid kommer att sova hos mig. Att han får träffa henne o ha umgänge när han är 100% nykter absolut men inga övernattningar.

Jag har börjat skriva listor på allt jag behöver köpa. Äger inget. Flyttade in till honom.
Letar lägenhet. Ska titta på en i veckan, den är inte stor men kan duga så länge.
Känner mig hemsk som smusslar bakom ryggen på honom men med tanke på hur han är vågar jag inte säga något än. Kastar han ut mig här jag ingenstans att ta vägen.

Rädsla för att lämna
Rädsla för att lämna dottern till honom
Sorgen att vara ifrån henne
Rädsla för hur jag ska få ihop ekonomin

Vet att lämna är det enda rätta men det skrämmer mig något så otroligt mycket.

Får panikångestattacker varje dag när jag närmar mig jobb med detta förstår jag dock inte. Någon som har en teori om detta?

Det är tre månader senast jag skrev. Det har varit en bra period. Han har inte druckit, vi har tränat, renoverat, hållt lägenheten snygg. Gjort saker som normala människor gör.
Så kom påsken. Jag dricker vanligtvis inte. Jag vill hålla hemmet alkoholfritt. Men mina föräldrar som äntligen blivit vaccinerade och mina syskon och barn skulle komma. Vi har knappt setts det senaste året så jag köpte lite vin och folköl. Det som blev över drack han ju upp. Ensam i smyg, i köket. Hur kunde jag vara så dum? Sedan började nedförsbacken.
Det märkliga är att han hade inte ens druckit speciellt mycket när han sjukskrev sig i måndags för ”ryggskott”. Det var som om han bestämde sig för (i nyktert tillstånd) att bara vara hemma för att supa ner sig.
Det är som om hans känslor också blir mina. Omedelbart slår ångesten till, jag kan inte äta och jag blir helt tömd på energi. Jag går och jobbar och sedan ligger jag i sängen i 10-12 timmar. Helt kraftlös.

Han vill argumentera hela tiden. Jag överdriver. Han var inte full i onsdags när jag kom hem. Han har bara druckit två öl (snarare 12). Han är ju inte aggressiv eller oförskämd så vad har jag att klaga på? Jag har aldrig varit glad, nöjd, lycklig. Istället för att gå där och snyfta så skulle jag kunna vara lite omtänksam, kärleksfull, stöttande.

Jag är verkligen inte religiös och jag är så innerligt trött på att tycka synd om mig själv. Men ibland önskar jag att det finns någon där uppe som ser ner på mig och ser hur eländigt jag har det.

All bitterhet, ilska och sorg försvann som genom ett trollslag skriver du och så är det när det handlar om liv och död. Plötsligt inser man vad som är viktigt. Har nyligen mist en nära vän och först då insåg jag vad hon betydde för mig och hur viktig hon var.

Vet ju inte vilka besked ni fått vad det gäller skrumplever, men ibland kan man om jag förstått det rätt leva med skrumplever om man slutar med alkohol. I annat fall kanske det finns möjlighet till transplantation. Men förstår det är ett förfärligt besked att få.
Kram ❤

Varma känslor till dig. Förstår dig. <3

Varma känslor till dig. Förstår dig. <3

Jag antar att medberoende på olika vis handlar om kontroll och icke-kontroll. När jag nu (och just det går faktiskt bra) släppt på försöken - kanske inte främst att kontrollera men - att fixa och ordna (det kanske är kontroll?) för ex-partnern inser jag att alltsammans sammanfaller med något slags mitt-i-livet-kris för min egen del. Alltså: vad vill jag? Hur vill jag leva? Var någonstans? Vad är viktigt? Det är lite som att ha dragit undan en möbel och fått syn på ett nytt litet rum där bakom som ser väldigt kaotiskt ut för ögonblicket. Jag har haft min partner så framför ögonen, att de svallvågor som sprängt sig fram rörande det egna inte blivit riktigt kännbara förrän nu. Men de sköljer över mig. Jag var oförberedd på detta, kanske för att jag tittat åt ett annat håll, eller blundat för mitt egna. Sådant kan jag tänka på nu, trots att det är fredag kväll. Trots att det är fredagskväll är det alldeles lugnt här. Jag ska börja övningsköra mitt eget liv.

Instämmer med Azalea. Härligt!

Den rubriken var härlig att se.
🧡

Hej!

Fint att läsa din rubrik! Vet inte om du hade tänkt skriva mer, om du kom av dig eller blev avbruten? Oavsett är du välkommen att berätta mer om vad det är som gör att du mår bra, om du vill.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej VioletLevi!

Du startade en tråd här i måndags, med en rubrik som antyder att du ville få andras perspektiv på din situation. Kanske ångrade du dig, kanske blev du avbruten. Du är varmt välkommen att skriva mer och berätta om hur du har det, om du vill.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack Backen123 och gros19 för kloka och tänkvärda kommentarer. Tar till mig både vad gäller vikten av öppenhet och detta att ta itu med det egna. <3

Hej hundben och välkommen till forumet!

Jag har varit med i många år och skriver inte så ofta längre.
Det jag skulle vilja säga dig som jag önskar att någon gjorde tidigare till mig är:
Vill du bli fri från de band du har till ditt hopp om att han ska se vad du ser och vilja tillfriskna?
Vill du bli fri från det hopp du har att han ska vakna och välja dig istället för alkohol?
Fortsätt då att läsa och skriva här.
Vi som anhöriga är ofta lika fast i den som dricker som de som dricker är i alkohol.
Att frigöra sig och sluta förneka den sanning och verklighet man lever i är väldigt tufft.
Det kräver mycket av dig.
Men bara du kan ta det första steget.
Steget mot ett friare och friskare liv där du är huvudperson.
Det behöver inte betyda att du ska lämna.
Men att du ska skifta fokus från den som dricker till dig själv.
Vad kan du göra för dig?
Vad gör dig glad.
Vad intresserar dig och hur vill du att ditt liv ska se ut?
Och som sagt,välkommen🤗

Du kan också skriva ett brev..Just med dom råden som Sisofys skrev om är bra..Inte anklagande, utan stöttande..Att du vet hur beroendet tagit över din fina mamma när hon är full..Jag blev nykter efter att min dotter skickat mail till min chef om mitt drickande..Jag är evigt tacksam mot min dotter för det..Det är inget bra liv att behöva leva med skuld och skam..Mina barn frågade mig om jag hade problem eftersom jag drack? Nej, jag fick problem när jag drack..Min hjärna var beroende av alkohol..Jag ville inte dricka, men beroendet tvingade mig..Hoppas ni också får en bra lösning på problemet. Kram🍃🌼🍃

Tänker att det kanske faktiskt även är vår skyldighet att fokusera på oss själva, se till att vi får våra behov tillgodosedda och att vi mår bra. Först då kan vi hjälpa om vi vill det vill säga. Ibland kan det vara enklare att fokusera på någon annan än att ta itu med egna problem och tillkortakommande. Något jag upplevt och även att fungerar mycket bättre för då blir jag det bästa av mig själv och det är definitivt inte att vara egoistisk.