Senaste kommentarerna i forumet

Just det där att kunna börja slappna är så fantastiskt, när oron för att komma hem försvinner 🙏 Och öppenheten till omgivningen, jag har varit det hela tiden. Kanske jobbigt för anhöriga men en större förståelse att man gick, fick otroligt mycket draghjälp därifrån. Sen tycker jag svårigheten för mig har varit att hålla tillbaka lite för vilka och hur mycket jag berättat men en terapeut sa har din öppenhet skadat dig? Nä inte vad jag vet och kanske har jag hjälpt nån på vägen som suttit i det tysta. Full fart mot helg 🌷

Det är tidig morgon här. Lugnt och skönt. Dricker en kopp kaffe. Det är torsdag men jag oroar mig inte inför helgen. Det känns nytt och ger rymd och ro. Något som också är bra är att jag faktiskt nu KAN fokusera på mig själv, vad jag vill och behöver. Att jag i medberoendesjukan inte hänger över lösningar för min ex-partners problem, utan är vid min egen läst. Och så alla vänner jag kunnat sträcka ut mig mot, att världen faktiskt öppnade sig igen när jag spräckte medberoendebubblan med partnern och berättade hur jag hade det. Att världen då blir större och friare, inte mindre. Människorna fler. Kanske också att livet långsamt börjar kännas lite sannare.

Jag har nog läst någonstans att medberoende liknar att sitta i baksätet och försöka köra bilen därifrån. Det låter väldigt slitsamt för alla inblandade och som ett fruktansvärt otacksamt jobb. I många år (och troligen ända sedan barndomen) har jag suttit i baksätet och kört. Det får vara slut med det nu. Jag får hitta och skapa andra sätt att köra på.

Hälsar en god dag till alla!

En möjlighet är att ringa socialförvaltningen sektionen som jobbar med barn. Du kan om du vill vara anonym. Där kan du be om råd om hur du ska hantera situationen. Du är definitivt inte ensam om att ha det så här och jag förstår att det måste skapa mycket oro.

Tack snälla ni för hjälpande kommentarer. Inser att jag har väldigt mycket att arbeta med tack vare mina föräldrar.. tack för alla tips och råd och stöd. Det värmer verkligen!

Tusen tack för era svar @Backen123 och @Azalea, det värmer verkligen.
Känner att detta är ett steg som var viktigt för mig att ta, att berätta, inte gömma eller ljuga mer. Hjälper mig att få en annan syn på saken och andra infallsvinklar.

@Azalea tack <3

Hej Tove1, varmt välkommen hit! Bra att du skriver till oss här, vänder dig utåt för stöd. Det låter som en tuff situation du varit i länge. Du har också gjort mycket för att påverka honom och hantera situationen.
Att prata med honom, sätta gränser för vad som känns okej för dig och inte är sådant du verkar göra och även kontrollerat det du oroat dig för, du vet nu att det stämmer. Han har druckit och dolt det.

Det du mest vill veta säkert nu är när han ska ha hand om ert yngsta barn själv, att du vill veta att han är nykter. Även om han vill göra en förändring nu eller ej, kanske det skulle kunna vara en slags gränssättning eller ett krav att han är nykter då för det ska kännas bra för dig, oavsett vad han väljer att göra i övrigt. Kanske kan du säga något som att du förstår att det är svårt att förändra sina vanor på en gång samtidigt behöver du veta att han vid dessa tillfällen håller sig nykter, resten kan han ta i den takt när han vill och hur han vill. Vad tror du om det?

Att leva nära någon där en känner ansvar och inte längre känner ett förtroende kan det vara hjälpsamt att ändå försöka sträva mot att släppa kontrollen och ta hand om sig själv.

Lättare sagt än gjort, men att skriva här är ett steg på vägen.

En idé är också att kontakta Alkohollinjen, om du vill, prata med någon kan vara ett hjälpsamt sätt att sortera lite och komma fram till hur en ska göra framåt. Om du vill, 020 84 44 48 www.alkohollinjen.se

Om du vill tipsa honom om stöd, är ju både vår sida och Alkohollinjen två alternativ som finns som kanske kan kännas mer lättillgängligt då det är anonymt och kostnadsfritt.

Fortsätt gärna skriva och läsa här, hoppas något av detta blir hjälpsamt för dig!

Vänliga hälsningar
Rosette

Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Vad roligt att testa på lite nytt för dig. Jobb med hus o trädgård ger ju också en skön trötthet efter en dag med arbets handskarna på😅
Du kommer lära dig efter hand och vara sjukt stolt över allt du kan fixa sen.

Jobba på och njut av det🧡

Känner också igen detta. Det är inte direkt något afrodisiakum att ligga bredvid någon som stinker alkohol hela helgen och vrålsnarkar, eller att hitta någon nattetid som ligger däckad i vardagsrummet med kläderna på och alla lampor tända och tv:n står och surrar. Det är inte stämningsförhöjande på något sätt. Och DET borde de fatta kan en tycka. Heja dig som sätter gränser!

@Azalea ja, det är sant - de små sakerna ... Jag har haft ett långt yrkesliv där det mest är huvudet som gäller, och nu övar jag mig på praktiska saker med hus och trädgård. Är inte alls bra på det praktiska, men det är KUL att erövra nya saker och skönt att jobba med händerna och kroppen. En skön trötthet. Önskar dig en fin kväll.

Oj oj oj, velig och svag det här jag varit i måååånga år. Tills jag fick nog och skaffade egen lya så jag kunde rå mig själv och stänga dörren för alla fyllor och problem. Avstånd från det gav mig styrka.
Men velig och svag det är jag ännu emellanåt.
Idag har varit en riktig depp dag och tårarna och offerkoftan har varit framme igen.
Men nu ska jag lägga mig och imorgon är en ny dag.
Ta hand om dig🧡Azalea

Jag tycker du står upp för dig själv, du har bett honom flytta och det är helt rätt och det svåraste. Det som är jobbigt är att du måste dra i allt själv, att han inte hjälper till att lösa problemet för er misstänker jag, så var det för oss. Jag skulle fixa allt kändes det som, och han var bara beroendesjuk=helt handlingsförlamad. Och kanske tänka såhär, processen är igång hos dig, för var dag så är du närmare en lösning. Försök vila från tankarna emellanåt, jag tänkte hela tiden på problemet och gör det fortfarande mycket. Men det blir med pyttesteg mindre och mindre. Du kommer fixa det när tiden är inne

Det är de små sakerna som gäller.
Visst har vi ett Mount Everest att ta oss förbi men npgra meter åt gången så är man snart över.
Under tiden får man pyssla med de små sakerna som man mår väl av. Läsa, måla, virka, campa, baka,promenera och hitta det som ger glädje och energi🧡🧡🧡🧡

En dag i taget ❤ du skriver själv att den dagen du går tillbaka är början på slutet, du vet det blir inget bra det. Kommer inte ihåg hur länge du bott ifrån honom nu, men att drömma och titta på hus låter väl som en härlig dröm. Jag fick höra efter att jag gått och jag stundtals ville att allt skulle bli bra, att den tillfrisknade bör ha ett år i nykterhet för att själv läka och då ska dom inte inleda nån relation heller, det fick mitt ex lära sig under behandling. För mig var det vilsamt, jag får vänta och se men nu 7 mån senare så vill jag inte vänta och se nåmer, det händer grejer hos också och kaos klarar man sig utan. Kämpa, imorgon är en ny dag, kanske lite vilsammare, jag önskar dig det ❤

Var fri i sex månader sen kom coronan och ensamheten som gjorde att jag gick tillbaka till mannen med alkoholproblem. I början gick det bra men sen eskalerade helg drickandet igen och återigen står jag på ruta ett. Den här gången har jag verkligen förstått att jag är kraftigt medberoende. Jag valde ju en lägenhet förra gången men fick ångest av att vara där. Nu funderar jag på ett eget hus men det finns få sådana eller lägenheter där jag bor för bostadsmarknaden har verkligen blivit helt konstig. Men tittade på ett hus i går i alla fall men magkänslan sa nej, har ett annat på gång snart- Det värsta för mig är inte att lämna utan det värsta är hur jag ska kunna stå emot och inte gå tillbaka. Vart kan man få hjälp med sådant? dom som är beroende av någon drog har mentorer som dom kan ringa finns det sånt för oss som är medberoende också? Jag har varit på hudkliniken i dag och jag har utslag bara på kvällen läkaren trodde att det kan vara stress. Han frågade hur jag hade det på hemmafronten och jag sa som det var, Då ska du ta itu med det som får dom här utslagen att komma. Jag måste fokusera på mig själv nu och mitt mående.Hade cancer för tre år sedan och då började stressen i kroppen .

Jag har en fruktansvärd kväll i min lägenhet. Jag vill bara kasta mig i bilen och åka "hem" igen. Jag fattar inte hur jag ska kunna fullfölja detta. Jag går till jobbet, jag gör vad som förväntas av mig varje dag. Men jag lever inte. Jag vill bara att varje dag ska ta slut. Klockan är nu 20:00, kan man gå och lägga sig nu för att slippa mer ångest idag? Jag förstår ärligt talat inte hur det här ska gå till. Han säger att han inte dricker längre, att han ska ta hand om mig. Men jag vet inte om jag har några känslor kvar. Och rent förnuftsmässigt så VET jag att den dagen jag går tillbaka, då är det början till slutet. Men varför funderar jag ens över det? Hur ska jag göra för att hitta styrka?

Hej alla.
För ett par månader sen insåg jag att min sambo har problem. Han har alltid gillat öl, och druckit rätt så mycket. Men jag har aldrig sett det som ett problem.
Men som sagt för ett par månader sen bad jag honom att vara helt nykter i två veckor eftersom jag var höggravid och förlossningen kunde dra igång när som helst. Han lovade, men jag upptäckte att han drack i smyg efter att jag och våran dotter gått och lagt oss.
Sen när bebisen väl var född trodde jag inte att han drack. Men insåg efter ett par veckor att han visst gjorde det, så jag började ifrågasätta honom och hans drickande. Han sa att det bara var 1-2 öl på kvällen på helgerna.
Men det var ju såklart också lögn, han vaknade aldrig om nätterna när bebisen skrek, och jag kunde inte heller väcka honom.
Då började jag kontrollera hur mycket öl och whisky han verkligen drack. Fick en chock, han dricker varje dag både starköl och whisky.
Konfronterade honom och han lovade att sluta. Gick återigen på lögnen.

Igår gick jag in på hans internetbank. Han har köpt både öl och whisky minst 2ggr i veckan och druckit upp.

Konfronterade honom igen igår. Har hällt ut varenda droppe alkohol som jag kunde hitta, har behållit hans bankdosa och talat om att jag kommer ha koll och kontrollera allt. Har gömt hans kontanter.
Vad mer kan jag göra?

Jag är mest orolig för våra barn, eftersom jag har börjat jobba helg nu och kommer vara hemifrån klockan 05-19 varje lördag och söndag. Och han kommer behöva ta bebisen dom nätterna.
Hur ska jag kunna ha koll på om han dricker? Jag är så orolig att det ska hända bebisen något, speciellt om nätterna. Tänk om han lägger täcket över honom eller själv råkar lägga sig på honom... Eller ja, vad som helst.

Känner mig så ensam i det här och vet inte hur länge jag kommer orka med att vara orolig. Har själv psykisk ohälsa så kämpade redan som det var innan med ångest osv.

Tack Azalea och Tröttmamma för stöd <3
Det går upp och ner här. Hopp och förtvivlan. Ångest. Dock inte rörande själva beslutet att lämna för det känns så rätt. Grundat i hela mig. Men kring det praktiska när man bor ihop och allt som måste ordnas och en ex-partner som troligen inte kommer att göra det lätt på något sätt. Känns som ett berg att gå över. Och så corona-osäkerheten ovanpå detta. Övar på här och nu-perspektivet och ett steg i taget. Göra något uppbyggligt och bra för mig själv varje dag. Även om det är på nivån putsa fönster och plantera. Så gör jag det för mig och min egen skull.

Ny här på forumet.

Har levt i en 12 år lång relation med en man som har klara alkoholproblem. Det har tagit 12 år för mig att komma till den insikten.

I början var vi så unga och nästan alla ”drack lite för mycket”, det var inget utmärkande för just min partner. Jag tänkte aldrig då på att han hade alkoholproblem. Det har kommit smygande under årens gång.

Är uppvuxen med en far som självmedicinerade med alkohol under i princip hela min uppväxt, så känner mig bara så jävla uppgiven och ledsen och arg att jag nu ska behöva leva med en partner som gör exakt samma sak. Vi har barn ihop så det är inte bara att lämna. Hoppet om bättring finns ju ändå där, samtidigt som jag känner, det är tomma ord och löften. Precis som när jag var liten. Förstår inte hur det kan vara SÅ SVÅRT när man har en familj som man älskar, hur jävla SVÅRT ska det vara att sätta sin familj först?

Min partner lever med förnekelse. Han tycker inte själv att han har några direkta problem att hantera alkohol. Fast han dricker 4-5 starköl 4-5 kvällar i veckan, minst, varje vecka. Detta är den konsumtion jag känner till. Kan vara betydligt mer än så. Har bett honom gå i terapi, ta tag i sig själv och sitt mående. Erbjuder mig att lyssna så han kan prata om han mår dåligt över nåt. Men det är återvändsgränd där. Det blir värre och värre. Han blir konstigare och konstigare när han dricker. Snart orkar jag inte mer.

Nora81 och Azalea 🙏
När sjukdomen uppdagades och samtalen kom så såg jag på riktigt fram emot det nyktra livet tillsammans, nånting större fast jag var så sviken och lurad. Jag kände att vi kan jobba oss mot tillfrisknandet tillsammans. Men det handlar om dom, hela tiden och minst 1år fick vi höra innan hjärnan hämtat sig, och att leva med någon som går på vita knogar är nästan än värre. Nu kan det också med mitt ex ha varit något annat, supertrevlig utåt och rätt hemsk mellan varven hemma

Att ni alla kan vara så starka. Själv känner jag mig så svag, velig och elak. Svag för jag inte kan stå upp för mig själv, velig för att jag/vi inte kommer fram till någon lösning och elak för att jag bett honom flytta från vårt hus.
Helgen spenderades i bilen så att han skulle få ha sin tid i huset med sin dotter. Jag har vid ett tidigare tillfälle sagt att jag behöver distans till henne med då han lägger mycket utav hans dotters uppfostran på mig.
Sa vid tillfälle att vi måste ha två boende, dels för min skull, men även för hans så han kanske kan ta tag i sitt liv och kunna få wtt jobb och kunna ta sig dit. Han vet fortfarande inte hur länge han blir av med körkortet. Känner att han är så passiv och lägger allt på mig.
Han har inte viljan att säga att han ska skita i alkoholen för evigt heller, bara det får mig att få varningsflaggor...
Åh vad jag önskar att jag kunde stå upp mer för mig själv.

Det är sorgligt att det blev så och du har ett arbete framför dig nu men du klarar det också.
Alkoholen är otäck och förstör så mycket för så många och den kidnappar våra partners som en gång vara fina.
Det är de bra minnena man får spara på🧡

Stor kram från Azalea🧡

@Backen123 styrkekram. Känner med dig. ❤️

Tack för ditt fina inlägg Åsa M, det kändes skönt att du läste in något jag inte tänkt på. Ja jag har följt vägen men ibland tänkt jag släpper det här nu. Det blir så mycket fysiska timmar i något som jag inte ska behöva reda ut, när jag just nu bara vill läka, vara med mina pojkar och göra färdigt i vårt renoveringskaos. Läste i fin tråd, såg jag även svarat där med anledning att berätta för chefen, det har också varit en väg, att vara öppen. Men just nu, vill jag bara vara öppen här och der är första gången, kanske håller jag på att jorda mig eller så håller jag på att bli galen 🤪

Många kramar till dig. Livets väg är krokig men så länge man håller sig på stigen hittar man hem - jag tror det är bra att du bearbetar och håller fast vid att det blev så osannolik utgång. Det känns som ett friskhetstecken tycker jag. Det är en hemsk sjukdom med absurda effekter på alla runt omkring.