Senaste kommentarerna i forumet

Så va det stora arbetet igång, tömma detta stora hus med så mycket känslor i. Lyckan att få sätta bo med mannen i mitt liv, förväntningarna och drömmarna som nu skulle bli sann i det stora huset på den stora gården, middagarna, skratten, kärleken och den stora lyckan. Såg jag redan då, men inte förstod. Jag skulle leva här med min man i alla våra dar, men redan snabbt kände jag nåt, en irritation, en sorgsenhet jag vet inte. En kontakt med en barndomsvän till mig som inte var ok, en känsla av att det är nånting som inte stämmer. Bröllop och nåt kändes inte bra, men vi älskade ju varann, vi tvivlade ju inte på det, det skulle vara vi. Så kom det, han drack i smyg. Jag såg helt plötsligt, såhär efteråt och jag blev så ledsen, rädd och olycklig. 6 mån senare gick han behandling, han mådde sämre och sämre, återfall på återfall. Jag flyttade ut, jag flytta tillbaka, han flyttade ut till husvagnen på gården, så stört . Han va med i en otäck bilolycka(nykter) och bröt ryggen. Jag trodde vi fick en ny chans, han blev tacksam över livet i 2 veckor. Sen kom det igen, värktabletter sprit, kaos. Jag och mina barn flyttade för gott men fortfarande med ett hopp att han skulle tillfriskna, jag lydde råden av dom kunniga att inte vara kvar. Åh jag var ju inte klar med min kärlek, den fick aldrig dö riktigt, men blev blandad med så mycket ilska och ledsamhet. Så sorgligt att mannen jag älskade försvann på 1år, från att varit bäst till att bli det värsta tänkbara för mig. Jag kommer aldrig förstå sjukdomen, vad som händer? Har skrivit så många gånger här om ilskan, varför? Jag ville ju bara att vi skulle må bra. Jag hann inte bli medberoende sakta men säkert det kom sen, utan jag hamnade i chock, skammen att jag borde ha vetat bättre och allt det där. Jag fick veta efter vi gift oss om antsbus, behandling, notoriska otroheten mot hans tidigare fru. Och nu har han flyttat från huset med 2 dagars varsel, inte tagit med sitt utan lämnat till mig, så mitt i min renovering i mitt nya hem, står jag nu där i huset med sorgen över honom för han är död, kvar är nån annan som jag inte känner. Det blev så vemodigt allt och så otroligt mentalt uttröttande och så har jag med äldste sonen, han måste också få göra klart. Jaja det kommer en tid sen, jag mår bättre nu än då, men är väl i sorgeprocessen nu kanske och så ska det väl vara. Kram alla hjältar där ute, en dag i taget och jag blir mer och mer övertygad om en högre makt för var dag. Det måste finnas en mening med allt, och man måste våga be om hjälp dit ut/in till något när man inte orkar mer. ❤

@Azalea det kanske jag får göra. Ta kontakt med en psykolog för det blir övermäktigt med alla känslor.
Skrev till honom nu att han kan kasta mina saker, att han inte behöver uppdatera mig om vad som händer i hans liv med behandlingar osv för att markera att det är slut för alltid. Jag sa till honom tidigare att om hans sökte hjälp och gick på behandling så kunde han ta kontakt när han blivit mer stabil men jag vill inte längre.
Det är över nu. Han har gjort mig för illa. Alltför illa.
Jag behöver släppa den personen som jag inte längre vet vem det är längre.

@Hillevi Vilken känsla, en liten stund av glädje och hopp! Det är du så värd. Fortsätt kämpa och tack för din stöttning här i forumet. ❤

Så härligt att höra🧡🧡Du är på väg!
Azalea

Har tyvärr inga tips sötaste. Jag svänger Hej vilt i mina tankar också men avstånd är det som funkar bäst för mig. Det raderar tankarna lite om jag inte ser eller pratar med honom.
Går du och pratar med någon psykolog eller liknande?
Jag var helt nedgrävd i skuldkänslor och kunde inte släppa taget.
Fastnade i tanken att: Det är en sjukdom och man ska hjälpa en som är sjuk! Det fick jag mycket hjälp av min psykolog att vända dom tankarna. Känns skönt också att prata ur sig allt till en dom inte har några känslomässiga band vare sig till mig eller mitt ex.

Kämpa på min vän🧡Azalea

Känner igen det så väl. All lust till något sån här gått upp i rök oavsett vem det skulle gälla.
Tror man hamnar i nån sorts försvarsmekanism så all energi går åt till att få det nödvändiga gjort och det blir det sista på listan man skulle vilja.
Plus så klart att alla besvikelser under åren trubbar av kärleken bit för bit.

Idag är en nykter dag men då ska vi ligga. Jag sa att jag inte ville, han fortsätter tjata. Jag sa rent ut det jag så länge tänkt men inte vågat säga, jag tänder inte på dig längre. Han blev så klart stött och sur, kanske även ledsen. Jag kände mig lättad, så befriande att säga de orden! 1 tmma senare börjar han igen, exakt vad i det jag sa var det han inte förstod, men lättnad har nu butts ut mot ångest igen.
Jag är helt ointresserad av att ligga, när vi pratat om det här tidigare så tror han att jag tänder på andra. Så är inte fallet, att ligga är det sista jag vill, med någon alls, det finns inte på världskartan.

Att gå vidare är verkligen inte lätt.
Är det någon som har råd och tips om hur man kan släppa det känslomässiga bättre?
Alla råd tas emot.
Känner att jag faller ner i ett hål känslomässigt, tar på mig skuld, att jag ska rädda osv osv.
/Nora

Att långsamt och skakigt rassla ner i mig själv. Få syn på mig själv. Igår när jag körde bil kände jag en kort stund en sådan tacksamhet och glädje över mitt liv och dess möjligheter. Hur kul det faktiskt kan vara att leva och vara jag. Det var så oändligt längesedan den känslan fanns och inte genast snurrades och surrades kring något som handlade om min sambo istället. På ett praktiskt plan är jag långt ifrån "fri" än, men mentalt har jag redan börjat samla på mig själv och göra fina, bra, snälla saker med människor jag är trygg med. Det kommer ta tid att läka, men när kraften inte rinner iväg genom medberoendet - så kommer jag långsamt kunna läka.

Vi är fler föräldar här som vet vilken mardröm det är. Kram

Att skriva dagbok är ett jättebra sätt att sortera tankarna på. Man kan älta, skrika, analysera och resonera sig fram till sina vägval. Låta dem mogna fram innan man släpper ut dem i verkligheten. Hoppas du vågar låta tankarna gro så de kan följa hjärtat 🤗

Citatet i titeln (redigerat av admi för att inte riskera anonymiteten) beskriver min personlighet väldigt bra men orden har väckt tankar under de senaste åren.. För mig betyder citatet att man ska tänka positivt och inte bli bitter.. att man faktiskt inte har misslyckats förrän man gett upp.. och tro mig.. jag kämpade många år.. jag gav inte upp.. men den dagen mina barns pappa tog strypgrepp på mig så gav jag upp. Betyder det att jag misslyckats? Nej självklart gör det inte det. Ibland MÅSTE man ge upp för att över huvud taget få uppleva en morgondag. Att ge upp är ibland ett tecken på styrka och mod och jag är så otroligt glad att jag kommit till den insikten. Misslyckandet för mig var att jag inte kunde ge mina barn det jag hade hoppats kunna ge dem.. en kärleksfull kärnfamilj.. och att jag skulle förlora 50 % av deras uppväxt. Jag tror det är en sorg som alla går genom vid en skilsmässa oavsett om det finns missbruk med i bilden eller inte så här känner jag mig inte ensam alls. För mig var det en process att komma fram till beslutet att lämna. Jag vägde för och nackdelar fram och tillbaka men när man lever med en alkohol-, drog-, spel-, maktmissbrukets så blir fördelarna ganska få.. När jag lämnade så ska jag ärligt säga att jag gjorde det till 100 % för barnens skull och 0 % för min skull. Jag levde enbart för barnen och jag kunde inte tänka mig att prägla deras tidiga år med våldet och missbruket.. Citatet jag bär på armen är fortfarande högst aktuellt men jag har börjat se en djupare mening med det.. Så länge jag inte ger upp om mig själv och mina barn så kommer jag inte misslyckas.

Det har nu gått 1,5 år sedan mitt senaste (och första) inlägg här.. Det senaste året har varit en berg och dalbana känslomässigt. Barnens pappa (kallad J i fortsättningen) och jag har fått en hyffsad relation men medberoendet är svårt att hantera. Han skaffade ny redan innan jag hade flyttat ut och det håller än. Den här tjejen (kallad S i fortsättningen) är helt fantastisk med barnen och jag kan ärligt säga att det är helt tack vare henne som jag känner mig trygg att lämna till J. De väntar sitt första gemensamma barn till hösten så det blir en ”spännande” tid framöver. Jag jobbar mycket med min terapeut för att inte låta katastroftankarna kontrollera mig. Det kan ju faktiskt gå hur bra som helst.. Alla runt omkring honom tycker han förändrats och att han nog lärt sig.. men jag ser tecken som inte andra ser.. jag hör saker inte andra hör.. mina sinnen är konstant skärpta för att uppfatta minsta nyans hos barnen (som idag är 3 och 5 år och därmed inte förstår allt som sker).. Det är en väldigt märklig känsla att se mitt eget förhållande med J återuppspela sig framför mina ögon. Samma jargong, samma dynamik, samma maktspel.. men ingen ser det förutom jag..

Jag vet att J spelar igen (hur mycket har jag så klart ingen aning om). Han dricker igen.. hur jag vet det? Barnen säger att pappa dricker öl och whiskey... barn som 3-5 år skulle inte svara det om det inte hände här och nu och dessutom framför deras ögon. De är nutidsmänniskor och minns inte merparten av det som skedde för 1,5 år sedan så om de säger att pappa dricker öl så gör han det OFTA..

J ringer mig 2-4 ggr per vecka.. och ja jag vet jag måste sluta svara.. det är som en j***** reflex att svara honom.. framförallt när han har barnen.. medberoendet är så galet starkt och jag hatar det verkligen.. jag har flera ggr under det gångna året markerat för honom genom att inte svara och det har respekterats någon månad.. sedan börjar han sakta men säkert slingra dig tillbaka igen..

Jag tror egentligen bara jag behövde skriva av mig lite här.. det pratas så mycket om eftervården just nu i media.. för mig är eftervåldet inte våld i sig.. det är mer en respektlöshet mot mig som person och min tid vilket också kan ses som en typ av våld.. men han är ju narcissist så vad hade jag väntat mig..

Ni är många här som varit i min situation och till er vill jag bara ge styrka och kärlek.. kom ihåg att den enda ni aldrig får ge upp om är dig själv ❤️.

Så är det, det är den bistra verkligheten - den som är beroende har alltid en anledning att dricka eller vilken nu drogen är. Fortsätt skriva, det är ett bra sätt att klargöra sina tankar och jättebra att kunna gå tillbaka och se ’hur det var’. / mt

Tack alla ni fina som skriver till mig! Det betyder så mycket! ❤ Jag är så glad att jag hittade hit! Så många kloka och så många som är i samma situation som man kan skriva med.
Jag har 2 vänner som jag pratar med men de förstår inte riktigt min situation. Jag önskar att det fanns en enkel väg att gå, men den är allt annat än enkel, snarare snårig gropig och full med stora stenar..
Dag tre med fylla, har varit iväg.med dottern på fotbollsträning och sedan i stan en sväng. Han är hemma med sonen. När jag kommer hem lagar han mat.. helt fantastiskt bra är första tanken, andra tanken är ånej, han dricker öl... "För det måste man ju göra när man lagar mat."
Ja om det var en öl, visst, men han har funnit dricka 3 öl och en cider.. Det finns alltid anledningar till att dricka tydligen. Trött, glad, jobbig dag, en bra dag, fotboll, koppla av, you namn it...

Min särbo har för 3 månader sen fått insikten om att han har ett alkoholmissbruk, han har därefter börjat dels träffa beroendeterapeut och går ett 12 stegsprogram. Han har haft ett återfall under dessa tre månader, han berättade direkt när det hände och har varit öppen med det. Han känns annorlunda, har en annan dialog om ämnet, reflekterar över sitt beteende och mående. Det känns som om det går åt rätt håll. Jag har själv börjat träffa en psykolog för att prata igenom mina delar.

Hans missbruksmönster senare 2 åren har varit att han kanske har druckit 1 gång i månaden, då har han smugit och ljugit om det. Han har hela tiden sagt att han inte vill eller ska dricka igen men har inte varit villig att gå ett program eller ta hjälp förens nu då. Men återfallet, om jag får säga det, har jag svårt att hantera. Var det ett återfall eller bara en fortsättning i samma mönster? Jag letar efter någon typ av ”nu är alkolholproblemen borta”, vilket jag förstår att jag troligen aldrig får, utan att det alltid är en dag i taget.
Jag är intresserad över att höra hur andra anhöriga har upplevt första tiden i den oändliga resan att välja ett nyktert liv? Hur var det de första månaderna? Vad kan jag göra för att stötta men inte ta över? Hur har ni hanterat ett ev. Återfall?

Tack!

@Sisyfos Tack så mycket snälla du för ditt svar. Jag uppskattar verkligen det! Jag tar med mig dina råd.

Åh kvinnor! Medsystrar! Jag var också där för lite mer än tio år sen, med vuxna barn dock. Mannen utan allvarliga konsekvenser men i utförsbacke. Jag gick till slut och då ville han på riktigt bli nykter. Kämpade på, på s.k vita knogar ett drygt år, tog sen ett återfall, kort men rejält och sökte sig sedan till AA. Nykter sen dess.
Jag har gått och går på Alanon och förstod småningom på djupet att det är jag som ska välja mitt liv. Idag är mitt liv till det yttre tämligen oförändrat men på insidan är jag en annan. Jag tackar tolvstegsprogrammet för det. Om ni vill läsa om min väg till frihet i mitt liv så finns min berättelse på ’Det vidare livet’ under rubriken ’Mitt nya år’ - det år som blivit många.
Allt gott och kom ihåg att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! / mt

.

Hej! Åh vad jag förstår dig!! Befinner mig i samma sitation men utan barn. Min man har fått måååånga chanser till att skärpa till sig/ta hjälp. För tre år sedan bestämde jag mig för att om ingen förbättring sker så kommer jag att lämna honom. Och nu då... tre år har gått och här sitter jag efter en tråkigt valborg med för mycket alkohol igen. Nu FÅR det vara nog. Gick in här för att hämta lite styrka och läste din tråd. Känner också oro för hur livet kommer bli, ekonomiskt, socialt etc. Vad jag har gjort dessa tre år är att fokuser på mig själv, vilket har varit lätt pga att min man inte har något som helst intresse på någon gemensam aktivitet, ej heller socialt. Detta för att må bra/stärka upp mig och därigenom helt enkelt skapat förutsättningar för att ett lämnande. Ska erkänna att lite oro i magen finns - men nu finns väl inget alternativ !

@Tröttmamma jag förstår att det är svårt, men nu har du tagit tag i en tråd i nystanet, och du kommer kunna reda ut det. Skriver själv dagbok och det är verkligen en hjälp, både för att dokumentera och för att få till en dialog med sig själv. Mig hjälper det mot ångesten också, eftersom det är ett sätt att börja reda i garnnystanet och fråga mig själv vad behöver och vill jag, vad önskar jag mig av livet. Styrkekram till dig!

@Nora81 tack! Ja, det är så skönt att, om än långsamt och i bergådalbane-form, få och hitta tillbaka sig själv. Efter att ha ägnat år åt att försöka hjälpa någon annan, men mest lyckats att själv må dåligt genom att överösa sig med en annans problem som ändå inte går att förändra om den andre inte vill/kan. Mig själv kan jag ju göra något åt. Det är rimligare. Kram!

@Azalea tack - ja, det är lite befriande att tänka så märkte jag ... stor kram tillbaka!

Jag har ingen erfarenhet av att ta upp det, däremot av att bli påkommen. Det är oerhört pinsamt. Många här på anhörigsidorna verkar förneka in absurdum. Jag sa som det var, eller en lite mer friserad bild visserligen. Men jag tänker att hon vet att det inte är bra, annars skulle hon dricka öppet.
Tycker att du ska berätta precis som du ser det. Var tydlig med att du har sett det, att du märkt att hon är berusad på kvällar och eftermiddagar och att du är orolig för hur hon mår och undrar om du kan hjälpa henne.
Kanske blånekar hon. Det tycker jag att du inte ska fästa så stor vikt vid. Ni ska inte prata om OM eller HUR MYCKET hon dricker, vifta bara bort det och säg att du har sett det och vet. Om hon fortsätter att neka så får du avsluta. Du kan säga att hon kan komma och prata när hon behöver. Hon kanske behöver tid att tänka igenom. Det är som sagt hennes stora hemlighet troligtvis och det är pinsamt och hon tror kanske att du inget märker.
Det finns hjälp att få. Hon kan ringa alkohollinjen, hon kan skriva här på alkoholhjalpens forum, hon kan söka till beroendemottagning, här på alkoholhalten finns det en on-linekurs med stöd.
Var inte anklagande när du konfronterar henne och gör det när hon är nykter. Och som sagt det är inte en fråga OM hon dricker som ni ska prata om, så är hon inte med ens där får du släppa det ett tag.
Om du läser lite på forumet Förändra sitt drickande hittar du alla oss som är/har varit i ett beroende. Ibland är det svårt att själv veta varför, så hon har kanske inget svar på det. Drickande blir en vana och till slut tar det över på alla möjliga plan. Ensamhet, stress, oro och trötthet är vanliga orsaker. Alkoholen skapar ofta sedan viss ångest och oro och då är det lätt att medicinera det. Men det går att bryta och jag tror kanske inte att hon mår bra där hon befinner sig nu, med ett nytt barnbarn, skulle kunna gissa att hon skäms väldigt mycket. Men vi är olika vi som finns härinne så det är gissningar från sida. Lycka till!

Har misstänkt i flera år att min mmma dricker för mycket. Inte lagt så stor vikt vid det, mest blivit lite irriterad. Jag har nu själv blivit mamma, och har behövt bo hos min mamma i några veckor och har under denna tid observerat hennes drickande..

Hon smygdricker. Hittade vinboxar i hennes garderob. Hon fyller vanliga vattenflaskor med vin och har i sin handväska. Hon har ölburkar i nattduksbordet. Hon gömmer boxarna när hon ska slänga dem så jag inte ska se. Hon går direkt och sköljer munnen efter hon varit inne i sitt rum och druckit. Hennes beteende förändras varje eftermiddag och kväll, och jag mår så dåligt av att se och veta detta. Jag gråter nästan varje kväll. Blir så otroligt ledsen för hennes skull. Att hon hamnat i detta. Varför? Vad är det hon försöker dämpa? Vill hon sluta, hur mår hon egentligen? Så många funderingar. Oftast blir jag så förbannad när jag märker att hon år påverkad. Jag vill knappt att hon ska vara nära mig och mitt barn framför allt. Hon får ett så störigt beteende och hela hennes ansikte förändras. Under dagtid är hon så normal, jobbar och allting. Jag vill så gärna säga något till henne. Att jag är orolig för hur hon mår, för hennes hälsa, att jag vill hjälpa henne att hjälpa sig själv, att söka hjälp. Men jag är rädd och nervös för hur hon kommer reagera. Känns som jag kommit på hennes stora hemlighet typ. Någon som har liknande erfarenhet? Någon som har tips på hur man kan ta upp det?

Låter som ett fantastiskt tänk att vända det till alkt man vinner istället för det man förlorat.
Tar till mig det ❤
Kram Azalea🧡