Senaste kommentarerna i forumet

@Tummetott Nej, jag har inte anmält det. Jag tänker inte utsätta mig för polisen en gång till. Varför vill man inte anmäla? Jo, det ska jag berätta. Den 21 april 2020 fick jag nog av att bli slagen, knuffad, spottad på och fasthållen. Ifråntagen telefon och nycklar men hann som tur var få iväg ett mess till en kompis som fattade allvaret. Hon tog kontakt med hans anhöriga som kom och räddade mig. Jag kastar mig i bilen och åker raka vägen till polisen. Där sitter jag i två timmar och berättar vad jag har blivit utsatt för. Sedan får jag klä av mig och de ska fotografera mina skador. Sedan säger de att antingen åker jag till akuten direkt och ber dem dokumentera eller så bokar jag en tid på min vc morgonen efter. Kul att ringa det samtalet och berätta varför jag behöver läkare för att dokumentera.
Tyvärr flyttade jag tillbaka ett par månader senare. Jag tror att jag var tvungen att se med egna ögon att det är som alla säger - det kommer att bli värre. Och det blev det, med bl.a. strypningen. Dagen jag flyttade blev det katastrof. Jag tog med mig några för honom okända människor och han attackerade med ett järnrör. Polisen på plats hyfsat snabbt och fick stanna kvar så att jag fick med mig hästar, kläder och medicin.
Ett par veckor senare får jag bilder på sms, han har börjat kasta ut mina saker i trädgården. Jag ringer polisen och frågar vad jag ska göra. De säger att jag ska ta med mig någon och åka dit. Jo, men det vet ni ju hur det slutade senast, tyckte jag. Då säger poliskvinnan "då får du åka dit själv, men du behöver ju inte kliva ur bilen innan du vet vilket humör han är på". Blir han hotfull så får du höra av dig. Jo, men jag lär nog inte hinna larma... Jag blev så fruktansvärt provocerad att jag faktiskt var på väg att åka dit ensam. Jag tackade henne för ingenting och sa att nu är det på deras ansvar. Som tur var så sansade jag mig.
När det beträffar anmälan jag gjorde för drygt ett år sedan så har jag ännu inte hört något från polisen, honom har de överhuvudtaget inte pratat med. Så svaret är NEJ, jag tänker inte utsätta mig för att göra fler anmälningar. Kvinnojouren har dessutom varit i kontakt med polisen och berättat för dem att han förföljer mig och trakasserar mig. Men de har hittills inte lyft ett finger.

Ja det är ju en sjukdom, men det klart det är ju ändå så att den som dricker måste ta sitt ansvar att bli frisk. Nu blev det kanske annorlunda för mig och mina barnbarn, dom har ju inte behövt leva med mitt ex. Dom godtog den förklaringen att mitt ex var sjuk, och att han var tvungen att söka hjälp själv för att bli frisk. Och att innan han blev frisk så kunde vi inte leva ihop för det blev för jobbigt för mig.
Det är svårt det där. Men jag tror ändå att man ska försöka vara ärlig. Men att man inte kan säga sånt som så små barn inte kan förstå.
Och jag håller med dig, din dotter ska inte ha det ansvaret att hon känner att hon tycker synd om sin pappa och måste hjälpa honom.
Hoppas du får mer svar här. Från någon som har barn i dina barns ålder, så att dom kan berätta vad dom sagt.

Han har fått lugn och förhoppningsvis får du och dina barn det också även om det kanske inte känns så just nu. Inget liv att leva som deras pappa hade det. Själv har du gjort allt och mycket, mycket mer för att vara ett stöd men det räcker inte. Över denna sjukdom råder vi inte, hur mycket vi än vill. Många kramar till er och ta hand om varandra ❤.

@Livrädd igen
Jag får kalla kårar av att läsa hur du har det! Har du anmält att han tog stryptag på dig?

Vad sorgligt Azalea <3. Vilken fruktansvärd sjukdom det är. Varm kram och ta hand om varann.
Kom ihåg att du kämpat och gjort allt som stått i din makt<3

@Azalea
💕 Beklagar Azalea att det gick så ...
Kram!

Tänker på dig. Gud. Denna sjukdom alltså 😔 Om du minns så dog min fd särbo för ett par månader sen..Om det var han själv som tog sitt liv eller om kroppen la av. Ja vet inte 100..men oavsett så var det sjukdomen alkoholism som tog död på honom. Den fina människan med.. Denna jävla sjukdom. Kram. Du har varit makalöst tapper. ❤

@Skrållan tack för svar 🌸
Jag har dock svårt att se det som en sjukdom o att uttala mig att det är en sjukdom. Då blir det ju synd om alkoholisten, stackaren är sjuk kan inte hjälpa att han gör ditt o datt o behandlar oss illa. En ursäkt för att uppföra sig illa.
Då kommer min dotter att tycka synd om sin pappa och vilja ta hand om och hjälpa honom. Det ansvaret ska hon inte ha.

Tack Åsa M och EsterHanna🙏
Det är sorgligt att det slutade på detta sättet men jag är tacksam över att sonen fick förra helgen med honom och dottern hann hem från utlandet och ses❤

Jag tänker att man ska vara så ärlig man kan mot dom små. Även om dom inte förstår allt, så känner dom på sig att något är fel.
Jag är äldre, och när jag gick ifrån min man, numera ex, så var jag helt ärlig mot mina barnbarn i dom åldrarna. Ja sa, att han har en sjukdom som gör att han mår dåligt och då dricker han, och då blir det inte bra. Eller något i den stilen. För det är ju en sjukdom.
Bara lite tankar helt kort.
Fortsätt skriv. Du kommer få flera goda råd av dom som har barn i den åldern.

Hur förklarar jag för 4 snart 5 åringen varför jag o pappa inte ska leva ihop mer. Jag ska även slåss för att hon ska vara hos mig o han ska ha någon typ av umgänge med henne (men det är något annat)
Vi fick lämna hemmet igår, sov hos svägerskan och idag var vi hem om o hämtade gympa kläder o direkt efter åkte vi hem till mamma som vi ska sova hos idag.

Hur förklarar jag allt detta för henne.
Hon frågade igår om det är de blå drickan med örn på som gör pappa sådan.
Jag svarade ja, det var kanske fel av mig? Men det är ju sanningen.
Hut tar jag detta med henne? Hon är liten än men jag vill inte vara den onda i detta när han är problemet.

Åh, jag blir så ledsen för din skull. För er. Vilket hemskt slut. Hoppas ni kan hitta ro och frid, ta hand om er ♡

Från hela mitt hjärta-jag beklagar sorgen och tänder ett ljus för er!

@Tummetott Jag har insett att jag har levt i alldeles för många år tillsammans med en sådan man. Normaliseringsprocessen fungerar så att man hela tiden flyttar fram gränsen för vad man egentligen tycker är okej. Jag vet inte längre vem jag var innan jag träffade honom. Jag har läst mycket om detta för att försöka förstå mina egna reaktioner och mitt agerande. Jag har försökt att lämna honom 4-5 gånger de senaste 15 åren. Nu har jag haft egen lägenhet i ungefär ett halvår, men varje dag är en kamp. Han säger att han dricker mycket mindre (vilket är konstigt eftersom han egentligen aldrig erkänt att han har haft problem), han vill att jag kommer hem igen. Jag har alltså lämnat ett underbart hus på landet med eget stall. Nu bor jag i en etta och hyr in hästarna orimligt dyrt. Det känns hemskt eftersom jag har ett eget stall. Jag har i princip bara mina kläder med mig. Jag har lånat ihop lite möbler och husgeråd för att överleva. Han sitter kvar som om ingenting har hänt och ser sig själv som ett offer. Anledningen till att jag var tvungen att återigen lämna honom var att han försökte strypa mig. Han tog ifrån mig telefon och bilnyckel så att jag inte skulle kunna ta mig från huset.
Problemet just nu är att jag är så fruktansvärt ensam och rädd. Jag har nästan inga vänner, han har isolerat mig under alla år. Så han är nästan den enda som jag pratar med. Jag har läst mycket om traumabindning och inser att jag är helt fast i det. Jag har kontakt med både psykolog och psykoterapeut för att försöka stärka mig och lyfta blicken. När jag beskriver hur min vardag har sett ut så har jag nästan fått dem att gråta. De försöker få mig att förstå att man inte behandlar en annan människa på det sättet. Speciellt inte någon som man säger sig älska över allt annat. Han är inte beredd att försöka söka hjälp för han anser att psykologer bara är skitsnack. Och han har ju dessutom inga problem. Han tycker att det är jag som agerar konstigt och vore det kanske inte bättre om jag la in mig på psyket? Allt detta för att jag kände att det tog tvärstopp, hela min kropp började protestera. Jag kunde verkligen inte vara kvar under samma tak. Ändå känns det som att jag har förlorat allt. Och jag skäms för att min perfekta fasad har rasat. Det känns dessutom som att många i omgivningen tar hans parti och tycker synd om honom. Mig är det ingen som pratar med, jag är alldeles ensam. Men jag lever. Och mycket värre än så här kan det knappast bli. Just nu sitter jag inlåst i min lägenhet för han har varit utanför min dörr tre gånger denna veckan. Nu skickade han sms och säger att han är på väg ner till mig och undrar om jag släpper in honom.

@Azalea Du har stöttat mig så många gånger, även när jag var här på forumet första gången för nästan 5 år sedan. Du är en underbar människa, jag hoppas att du finner styrka att gå vidare. Kram ❤️

Tack mina fina Änglar❤❤❤❤
Ni har varit ett fantastiskt stöd under denna långa resan. Jag är er evigt tacksam 🙏
Det är en sådan stor sorg nu både för mig, barnen och hans familj men han ville inte längre och jag känner ändå att det blir en frid för honom nu.
Nu måste bara alla vi i familjen försöka minnas det som var fint innan alkoholen kidnappade honom.
Stor varm kram till er allihop❤❤

@Mammatill2 - vet inte om det är min kommentar ang separationen du tänker på? Jag kände hur som att jag inte kunde andas i relationen, att jag verkligen själv höll på att gå under och att det ställdes på sin spets: antingen sambon eller jag. Jag hade inga energidepåer kvar att mata in i sambons kaos. Och jag hade någonstans att ta vägen. Hade inte "medvetet" tänkt så, men kanske undermedvetet - eftersom jag visste att helvetet troligen skulle bryta lös i samband med ett lämnande var det viktigt att det fanns/finns en trygg plats. Det visade sig vara klokt då exet nu går bananas på alla tänkbara vis. Men jag ångrar inte, trots allt jobbigt, en sekund att jag lämnade. Det beslutet känns bergfast och beror troligen på att jag till slut bara kände mig utnyttjad och inte älskad, och att jag upplevde mig mer som skötare än partner. Heja till alla oss som kämpar! <3

Har själv letat och letat och hittat öl både här och där. Känns så igen.
Löften om bättring, känns också igen. Men jag lämnade till slut. 2 år sedan nu.
Tänk vad allt är lika med beroendepersoner.
Ta dina misstankar på allvar. Oftast är det rätt det man känner och misstänker. Men man tvivlar oftast på sig själv, för man vill ju så gärna att det ska gå bra. Och att partnern ska bli frisk.
Och så är det ju så att den som dricker måste vilja sluta själv. Jag blev också arg, ledsen, pratade med mannen. Men inget hjälpte.
Försök vänd din energi och tankar mot dig själv istället. Lättare sagt än gjort. Men det blir sådan skillnad. Vad tycker du om att göra? Vad vill du med ditt liv?
Mannen kommer bli förvånad när du släpper kontrollen mot honom. Kanske blir han nykter när han ser att du bryr dig om annat.
Fortsätt skriv här. Så skönt att gå tillbaka och läsa vad man känt och tänkt.

Azalea, det gör så ont i mig att det skulle sluta så. Din kamp för dig, han och era barn. Så sorgligt ❤

@Azalea kära kära Azalea, så sorgligt! Jag beklagar sorgen! Tänker på dig och skickar dig stora kramar! Som du säger, han har fått lugn nu! Kram ♥️

Å så sorgligt kära Azalea. Du som kämpat så för den här mannen. Finns inte ord hur hemskt detta är. Jag tänker på dig och ger dig en stor varm kram🙏😔

Fina fina Azalea, jag beklagar verkligen sorgen. Tänker på dig och har följt din kamp här på alkoholhjälpen. Du har varit så tapper, så stöttande och så stark.
Jag är ledsen och skickar dig all värme och ljus. Kram Nora

@Azalea - kära fina Azalea, alla varma tankar till dig och till er och jag beklagar sorgen. <3

Hans kropp klarade det inte längre och igår lämnade han oss.
Det känns så sorgligt att det ska sluta så och att det inte fanns möjlighet för honom att bli frisk.
🙏Azalea

Hej
Känner igen det beteendet. Ställde min man mor väggen i går (igen) och han går i gång på en gång. Skriker att jag aldrig säger eller gör något för honom. Bara kräver en massa. Jag tycker aldrig synd om honom. Han blir sån offerkofta när jag tycker att det dricks för mycket. Jag drar mej för att säga något, han blir såå arg.
Men jag kan inte vara tyst längre, det går inte längre. Snart kommer det ett ultimatum, men jag är så rädd för vad jag startar då 🙁