Senaste kommentarerna i forumet

Nu skrev han till mig. Att han älskar mig, inte vill något annat än att vara med mig. Men att det inte går. Att jag måste gå vidare.

Och allt blev bara ett stort svart hål av sorg. Tårarna bara rinner. Jag vill bara säga att allt kommer att bli bra. Att han måste välja livet. Välja oss.

Tack för ditt svar, Backen123, det betyder mycket.

Jag kastas mellan många olika känslor nu. Snabbt. Känslan av styrka, lättnad och stolthet av att ha tagit det här steget. Och känslan av att ha svikit. Känslan av outgrundlig saknad. Sorg. Massor av sorg.

Ditt råd att gå tillbaka och minnas, läsa mina egna anteckningar, hjälper mig. Har gjort det säkert tjugo gånger bara idag. Varje gång impulsen att höra av mig kommer. Eller den kommer oftare än så, förresten. Det är väldigt hoppfullt att läsa att ditt vacklande avtagit med tiden.

Jag vet innerst inne att jag gör rätt. Eller att jag gör det enda vettiga. Men kan absolut inte komma ifrån känslan av att jag sviker. Och det är inte bara honom jag sviker, jag sviker även hans mamma, som nu står ensam i det här.

Jag skrev till henne och berättade om mitt beslut, men var tydlig med att hon mer än gärna får höra av sig till mig om hon vill och behöver. Hon har inte svarat, inte hört av sig, och jag tror att hon känner sig väldigt ensam nu. Det skulle i alla fall jag ha gjort. Jag känner oerhört mycket skuld över det.

När jag läser din avslutande mening kommer mina tårar. Igen. Tänk om han faktiskt tar sitt förnuft tillfånga och väljer livet.

Inte långt och rörigt
Jag känner igen mig i dina känslor, jag har också klivit av för det är den beroendesjuke som måste fixa det här själv. När jag vacklar/vacklat gör det mindre och mindre och det är 6mån sedan jag tackade för mig och sa vi blir särbos. ( det funkade i 3 dagar) så brukar jag gå tillbaka i mina minnen, texter, dagbok och här och blir då direkt påmind om hur jävligt det var, hur illa behandlad man blivit. Denna oro, rädsla och skam som legat som ett filter över livet och just då vet jag, att jag tagit rätt beslut. Som du skriver, tar han livet av sig så är det så sorgligt men inte vårt fel. Min som din som fått behandling vet exakt vad dom ska göra, vart hjälpen finns och det är tyvärr inte vi fast vi ville så gärna vara stödet och hjälpen till tillfrisknandet. Ta hand om dig, påminn dig om händelser när du vacklar och jag hoppas att han tar sitt förnuft till fånga och väljer livet ❤

Förstår hur du känner det och vill sända dig en kram.
Det är jobbigt och känns ibland överkomligt men för varje dag och varje litet steg blir det bättre.
En dag i taget brukar jag tänka när det är tungt och det brukar fungera.
Skriv av dig dina tankar här och lätta dina känslor vi finns här för dig.
Det är viktigt att få prata och dela sina erfarenheter och stötta varandra.
Alanon har online möten som du kan vara med på som kan vara ett riktigt stort stöd.
Hoppas du får det lugnt ikväll och kan göra något litet mysigt för dig själv kanske lite hemmaspa och titta på em fin film eller gå en promenad i skogen.
Stäng av telefonen eller blockera hans nummer så du får lite frid.

Stor varm kram 🧡🧡Azalea

Jag har tagit steget. Eller i alla fall ett steg. Men hur håller jag fast vid det? Hur klarar jag att inte falla dit?

Han var helt under isen. Konstant full i nästan två månader, efter ett år av periodiskt och eskalerande missbruk. Bedrägerier, snatterier, och såklart en massa lögner och manipulationer för att skaffa pengar. Fick en LVM, blev inlåst i sex månader. Sista drygt två på ett öppet behandlingshem. Led såklart, men det blev bättre och bättre. Pratade mycket om hur mycket han lärt sig. Om sig själv. Om sitt missbruk. Hur svårt han hade att föreställa sig att han nånsin skulle hamna där igen. Vad han ville med framtiden. Vara nykter, närvarande och tillåta sig att må bra. Många planer och drömmar om vår framtid tillsammans.

Jag började våga tro på det. Mer och mer. Vaggades in i nån slags trygghet. Han bemötte mina rädslor, mina farhågor. Tog mer och mer ansvar för vår relation.

Och så kom han ut. Blev fri från sin LVM. Sex månader av klanderfritt beteende, han tog emot all frivillig behandling under hela tiden. Efterfrågade psykologhjälp. Skrevs ut en måndag. Senast på tisdagen drack han. Kanske redan på måndagen. Försökte dölja det för mig, för sin mamma. På onsdagen försvann han, drog sig undan, svarade inte på mina meddelanden. Dessförinnan hade jag dippat i en tillitsrelaterad svacka. Han bemötte det så fint. Pratade om hur vi tillsammans skulle kunna lösa det, komma vidare. Jag förstod först efteråt att han drack samtidigt som han gav mig de där löftena.

Två dygn utan ett ord, vilket endast har hänt förut när han har druckit. Sen fick jag ett hjärta. Inget mer. Jag skrev då följande:

”Jag vet inte vad jag ska säga. Tror inte det spelar nån roll egentligen. Om du vill bli nykter så har du ställen att vända dig till, hjälp att få. Ett samtal bort. Och ett återfall är inte hela världen.

Du vet var jag står, vad jag vill. Vill gärna att du hör av dig när du är nykter. Om du vill.”

Ett slags avslut alltså. Eller i alla fall ett sätt att försöka lämna över ansvaret till honom.

Nån dag senare skrev han att han mådde väldigt dåligt. Bad om ursäkt för att han inte hört av sig. Sa att han bokat tid hos en psykolog. Jag svarade att det gjorde ont i mig att han mådde dåligt, att det var bra att han bokat psykologtid. Inget mer. Fick ett hjärta tillbaka.

Och nu försöker jag med all min kraft att hålla fast vid det där. Hela mitt inte skriker ju efter att kontakta honom, fråga hur han mår, försöka hjälpa och stötta. Samtidigt som jag ibland är så arg och besviken på honom. Vill berätta, verkligen få honom att förstå hur illa han har gjort mig. Vill att han ska må dåligt över det. Fatta på djupet. En känsla av att få upprättelse.

Och jag vet egentligen att jag gör rätt som backar nu. Eller jag tror det i alla fall. Men det är så fruktansvärt svårt. Jag är så fruktansvärt rädd. Rädd att han kommer att välja ”fel”. Alltså att han bara kommer att ta vid där han blev tvungen att sluta när han blev tvångsomhändertagen.

Och i slutändan är jag rädd att han helt enkelt kommer att ta sitt liv. Och att jag då kommer att ångra mig så bittert för att jag släppte taget.

Jag vet egentligen att det aldrig kan vara mitt ansvar om han lever eller dör. Om han dricker eller ej. Men när det handlar om liv och död, hur kan jag då inte försöka göra allt i min makt för att det ska bli bra?

Men en del av mig vill verkligen inte längre. Vill bara kunna släppa taget. Bli fri från mitt medberoende, min besatthet.

Och en annan del av mig vill inget hellre än att få dela mitt liv med den där personen som jag älskar mer än allt annat. Kämpa tills allt blir bra.

Det blev långt och kanske lite rörigt. Men det känns skönt att skriva av sig. Att dela mina tankar med er, kloka, starka.

Lider med dig
Kämpa på, det blir bättre men det tar tid att läka om man levat i det där så länge. Jag levde en kort tid om man jämför med dig men jag kan säga att jag blir aldrig densamma igen. Försöka att prata, det hjälper. Sök upp alanon, rätt skönt. Alla kommer säga lika men även om man bara vill skrika att det inte kommer hjälpa ( så kände jag från början) så gör det, det. Och du kommer få så mycket stöd när du börjar berätta för dom du känner förtroende för. ❤ vi finns här och vet vad du går igenom fast ändå på olika sätt 🙏

Jag har en jobbig dag igen. Helgerna är alltid värst. Igår hade jag lite egna planer för en gångs skull, men då tyckte han att jag skulle komma hem för vi behöver "prata". Det slutade med att hela kvällen blev förstörd. Han höll på med att ringa och skicka meddelanden men jag vägrade att svara. Misstänkte att han skulle fortsätta i morse och det gjorde han, oändliga telefonsamtal och meddelanden. Jag hade satt telefonen på tyst läge för att få sova, men då bankar det på dörren istället. Jag vägrade att släppa in honom. Hela tiden försöker han att göra sig själv till offer och lägga all skuld och skam på mig. Jag har skrivit i detta forum tidigare, det var för 5 år sedan och då gjorde jag ett seriöst försök att ta mig ifrån honom. Då drack han dag och natt i två veckor och hans familj fick turas om med att sitta hos honom. Inte NÅGON hör av sig till mig och undrar hur jag mår och hur jag har det. Jag förlorade min mamma för 2,5 år sedan och har sedan dess tagit hand om min sjuka gamla pappa. Jag har en bror som inte bor här och som väldigt sällan är närvarande. Han tror att det här med pappa typ sköter sig självt. Jag har inte ens orkat berätta för min far om situationen jag befinner mig i. Min bror vet att jag har flyttat, men inga detaljer. Det känns som att jag sitter i ett järngrepp. Jag har läst om traumabindning och inser att jag är riktigt illa ute efter 26 år med denne man. Jag vet inte vem jag är och vad jag vill. Men jag vet åtminstone hur jag inte vill känna mig, men ändå är varje dag en enda stor ångestbubbla. Hur länge orkar man ha det så här?
Ibland tänker jag att det hade varit bättre om jag hade stannat kvar och inte berättat för någon om min situation. Samtidigt tänker jag att varje dag som går är ett steg i rätt riktning. Jag hoppas bara att jag orkar.

Kan bara instämma med era tankar. Är också tillsammans med en man som har varit nykter, vad jag vet, i ca 50 dagar. Vi bor inte tillsammans längre för tillfället så jag vet ju inte om det är så att han har varit nykter. Han säger det men kan jag lita på det? Det är den här tilliten som inte finns. Känslor för honom har jag, men är det nog för att välja att bo ihop igen?
Vill ha en garanti att han inte ska dricka igen, men det kan han inte ge. Känns som att han vill ha ett "normalt" förhållande till alkohol och det tror jag inte att han kan.
Så står här och velar. Vill både ge det en chans till samtidigt som jag inte vet om jag vågar.
Mår ganska bra nu utan att behöva trippa på tå i hemmet.
Livet är då inte lätt när man faller för en alkoholist.

Förstår dig till hundra! Är i ungefär samma situation. Min man började ÄNTLIGEN efter så många år med antabus. Tagit det i två veckor nu, men jag är livrädd för vad som kommer hända framöver och står också i valet och kvalet om jag ska lämna. Man är tacksam för att de slutar, men man vill också få må bättre själv och slippa den där känslan av tomhet som infinner sig när man är tillsammans med personen. Jag undrar så om gräset är grönare på andra sidan....

@Tröttiz Du gjorde mig glad där!
Kanske ja skulle göra. Dofta på fräscha blommor är ju bra för själen 🌺

@Morgonsol
Gillar du blommor? 🌺 Köp en bukett till helgen. 🤗
Kram.
💕

Hej Tingeling00!

Du sätter så fint ord på den där balansgången, att få hinna med sina egna beslut, att känna sig redo. Det låter som att du inte bara sitter stilla och väntar, du sätter gränser och gör saker för att själv må bra. I vår erfarenhet kan det vara ack så viktigt, som gör att du kommer ha mer energi till de större besluten.

Tänkte bara passa på att tipsa om att det oftast är lättare att samla sina inlägg i en och samma tråd. Både för din skull, för att hålla reda på dina inlägg, men också för att det gör det lättare för andra användare att följa med i det du skriver. Säg till om du vill ha hjälp att samla ihop inläggen så hjälper vi dig! Om det var medvetet och att du vill ha flera separata trådar är det såklart helt okej också.

Med hopp om en trevlig helg,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Beroendepersonen i mig vill stänga in mig. Den vill inte ha förändring. Men det vill ja. Så mycket falska illusioner som vuxit in i mig sen barn. Dags att bryta. Göra upp med. Syna o sen be fara åt helvette

Ja är som ja ser det oförmögen att leva mitt eget liv. Som alkoholisten var oförmögen att hantera sitt liv o leva ett liv utan alkohol..

Men ja gör nåt åt det nu. Det går lång- samt men vad gör det? Viktiga är att ja går åt rätt håll. Ja inser mer o mer vad ja behöver lära mig. Det är ja så tacksam över 🙏 Ja kan strunta i det o fortsätta tycka synd om mig. Men ja vill inte det!! Ja vill ha ut mer av mitt liv

Det där med att umgås ... Själv fick jag höra att han är tveksam till om vi skall ses i helgen. Han var givetvis onykter. 🤔 Jag sade att då gör vi inte det. Vi säger så, sade han. Dagen efter blev jag bjuden på middag nu i helgen, ska bli så trevligt. 🤗
En person jag inte umgåtts med på länge. Ser mycket fram emot det. Då mycket är kaos är det betydelsefullt att ha något att se fram emot.

Hoppas att du varje dag frågar dig själv om vilka saker som får dig att må bra. Och att du gör dem. 💕

Ja konstiga idéer kommer ihop med alkoholen. Och om dom blandar annat med alkoholen.
Dom vet ju inte vad dom gör. Eller säger. Men det hjälper ju inte att dom ångrar dagen efter. Man minns ju saker som sårat.
Nej nu lever vi vårt eget liv. Fyller det med mysiga och roliga saker. Pratade med en kompis i kväll som har ett hus vid vatten. Hon sa att jag kan komma och hälsa på henne i sommar. Bada och sova över. Det är roliga saker vi behöver göra nu. Att tänka vad man vill med sitt liv.

@Backen123 Förstår att det känns konstigt men du får väl låta tiden visa sig och bara vänta.
Skönt ändå att han inte dricker men det kanske är att han tappat fotfästet lite nu om alkoholen inte är med.

Andas några djupa andetag 🧡🧡
Kram Azalea

Håller med om att det vore fint att kontakta Kvinnofrid, de kan hjälpa och stötta dig.
Du behöver nog stärka dig själv och ge dig utrymme att bestämma över dig själv och hur du vill ha det.
Du kan få hjälp genom vården att få samtal med terapeut eller så kan du gå till Kyrkan och be att få tala med en präst eller diakon. För mig blev det lättare när jag fått prata och på något sätt lättat mig.
Sen är de ju specialister på att förminska sina anhöriga och få oss att tvivla och tro att vi inte klarar oss men det tror jag mest är projicering för att de själva tappat sig.
Det är så bra att du skriver här och vi finns här och här själva varit med om det mesta.
Kram Azalea🧡

Det är så ja tänker, att han hade nog ringt mig onykter osv. Ja pallar inte med alkohol problem längre. Men va bra att du verkar hantera det.

Konstiga idéer. Ingår det att de får det eller? Fick direkt upp minnen av när han ringde o sa de hade skickat en bil för o hämta honom då han ringde 1177 om sin förkylning . Han måste hallucinerat. En annan grej. Han ringde o va förbannad för att ja skrev elaka saker till honom. Så skickade han en skärm dump o där stod mitt namn högst upp o en bild på.nån enhörning.. men det var inte ja!!! Vem fan var det då? Han själv som konstruerat den ? För o skapa konflikt? Usch. Det hände mycket konstiga grejer. Det kan ja säga. O ja hade inte orkat med mer konstigheter o oberäkneliga telefonsamtal med vrede o ilska o klagomål på mig att ja inte hade tid med honom. Inte var tillgänglig. Intr prioriterade honom. Bara ge mig dåligt samvete. För saker som inte var konstigheter från mig!! Ja försökte leva ett liv som innehöll mitt jobb mig o mitt barn. Det var han inte nöjd med. Det var mycket mycket jobbigt. Ja är glad att ja slipper det nu

Hej igen.

Blir glad att du så svart på vitt beskriver hans idéer om vilken kontroll han tycker att han ska ha över dig. Personer som kräver kontroll kan ibland bidra till att den som krävs på genomskinlighet ibland känner sig så. Som om en nästan inte finns, och än mindre skulle klara sig själv. Du är inte ensam om att dessa tankar dyker upp. Vill ändå påstå att de stämmer inte!

Kanske har du redan kontakt med kvinnofrid? Om inte är ett tips att ringa dem. 020 505050 Du beskriver processer som år svåra att reda i själv. Mönster svåra att se från insidan så att säga. Vi finns här men de kan kanske också vara ett stöd?

Du avslutar med kraft "Jag vill verkligen inte vara rädd längre."

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej och välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet.

Det är ett par dagar sedan du skrev, ibland tar det lite tid innan en ny tråd får fart. Jag hoppas att det är okej att jag skriver lite till dig.

Ledsamt att läsa hur du har det. Det låter som att du stannat upp och börjat fundera på vad som var och vad som är. Dina ansträngningar och uppmuntran om förändrade alkoholvanor för din partner har inte fått den effekt du hoppats på. En smärtsam insikt samtidigt en erfarenhet om vad som inte fungerar så att säga.

Det låter som att du kämpat länge för upprätthålla och ta ansvar för ert gemensamma liv, inte konstigt att du är trött och besviken. Vill verkligen betona hur klok du är som berättat för barnen och för andra hur det är. Finns det oro för att hans känsla av att ”du hugger honom i ryggen” kan övergå till våld idag? Om det är så är det att ta på stort allvar.

Du är inte ensam om att befinna dig där du står nu! En anhörig sa till mig en gång att det är som grodan som ligger i ett vatten so sakta hettas upp, det sker gradvis så grodan märker inte att den till slut blir kokt. Skrämmande metafor kanske och du är sannerligen ingen groda. Du har tagit ett viktigt steg som skriver här och sätter ord på hur kärleken förändras och på vad som är rimligt för dig att ta ansvar för.
Du avslutar med att ställa tre frågor.

Huruvida du är feg och svag om du skulle lämna. Det jag kan utläsa från ditt inlägg är precis tvärtom. Att byta riktning, att bryta upp kräver mod och styrka. Likaså insikten om vad som är vems ansvar. I övrigt tänker jag att ingen egentligen behöver skäl för att lämna en relation, en får göra som en vill. Det är ditt liv.

Hur du ska honom att förstå? En vansklig fråga att svara på. Min erfarenhet av att tala med personer som dricker för mycket vet om det. Det är inte alltid brist på insikt som hindrar förändring. Kanske har alkoholen fått funktioner som han har svårt att se att han ska klara sig utan? Att försöka minska själv utan att lyckas kan för en del vara så smärtsamt att de inte vågar prova igen. Naturligtvis är det er det tufft att stå bredvid och känna sig bortvald för att en person inte söker stöd eller vård. Eller tänker: imorgon. Vet inte om den här reflektionen blev hjälpsam. Hur tänker du?

"Ska jag lämna?" Det kan naturligtvis bara du svara på men du behöver inte vara själv i dina funderingar.

Jag hoppas att du får stöd av andra här inne. Och av deras berättelser. Berätta mer om du vill.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@Azalea Ja, det är verkligen helt sjukt! Han målar upp en fantasibild över hur det ska bli "när" jag kommer hem igen. Ändå vägrar han att försöka göra något åt sitt beteende. Utan han säger att mycket beror på mig själv. Att jag måste sluta"smussla" med telefonen, jag måste visa vilka mina FB-vänner är och han MÅSTE få gå igenom min telefon då och då. Allt han säger får mig att tvivla på mig själv. En del dagar känner jag mig så liten och svag och tvivlar på att jag kommer att kunna klara mig själv. Jag har nästan ingen, varken anhöriga eller vänner. Pinsamt att mina kollegor fick hjälpa mig bort från honom och ringa polisen osv.
Så enkelt det vore att bara ge upp igen. Men då ger jag upp mig själv och jag kommer alltid att vara rädd. Jag vill verkligen inte vara rädd längre.

Tack kära ni och svaret på dom frågorna är nej. Men eftersom han aldrig hör av sig, inte tjatar utan bara har gett upp så blir man ju tokig på situationen. Inte en tanke på att ta honom tillbaka så det är inte det som lurar mig utan det är just det här som medmänniska att se på ibland som stör mig, samvetet. Tror inte att han är ute efter tycka synd om grejen eftersom han inte säger ja till hjälp utan tackar nej. Dricker inte heller, håller ordning i hemmet vad jag kan se men för övrigt inget annat. Skumt

@Livrädd igen 😳 Helt sjukt det du skriver........ Exakt precis så är min situation.
Jag hyr en lägenhet medan han dricker dagligen och ligger på rygg och gör absolut ingenting för att hålla iordning varken inne eller i trädgården.
Känns som om det är en hus ockupant som man inte kan bli av med.
Saknar mitt hem som är mitt föräldrahem men han vägrar lämna och slåss mot bodelningen. Så tröttsamt.
Men håll dig på avstånd och vid dina beslut. Det är en kort period av vårt liv och visst är det jobbigt men det kommer att gå över och bli bättre.

Må väl och ta hand om dig🧡Azalea

Så svårt att bli fri sitt medberoende. Två år har gått för mig nu sedan vi gick åt var sitt håll. Pratar med honom ibland. Senast i går kväll, och då var han så full. Höll samtalet kort och sa att vi får prata en annan gång. Han brukar inte ringa mig när han är full men i går gjorde han det. Han var inte otrevlig, men vad han har konstiga idéer. Han trodde det var morgon, fast det var kväll. Tror han blandat alkohol och tabletter.
När jag gick och la mig den kvällen kände jag ett lugn inom mig. Jag behöver inte längre vara med när han är full. Vilken befrielse.
Men det klart som du Morgonsol så kan jag längta efter den mannen jag blev kär i. Men har insett att han inte längre finns. Han befinner sig i alkoholdimman.
Så jobbigt för din del. Förstår att det är en stor sorg, fast ni hade det kämpigt. Men vi är nog såna att vi försöker minnas det som var bra. Och lägga till dom fina minnena. För dom finns ju också.