Senaste kommentarerna i forumet

@Azalea Tack snälla för kloka ord. Jag har fruktansvärda dagar emellanåt när jag bara vill kasta mig i bilen och åka "hem" igen. Men jag VET ju vad som händer, jag har ju provat så många gånger. Och ja, jag är också rädd för att det blir riktigt farligt. Som min läkare sa; det här är förmodligen den jobbigaste tiden i ditt liv. Men jag förstår ändå inte hur jag ska komma vidare. Varför ska jag sitta här i en pytteliten lägenhet och ha dåligt samvete för att HAN mår dåligt? Han har allt han behöver i vårt hus, utom kontroll över mig. Han säger att han dricker mycket mindre, men det har jag hört förut. Och han behöver inte ha druckit för att bli totalt okontrollerbar. Egentligen är det enda jag vill är att ha tillbaka mitt hus och mitt stall, men jag kan ju inte leva tillsammans med honom. Och han vägrar att släppa taget om huset.

Just nu så mycket ilska. Svek.
Varför missbrukare? Denna destruktivitet. Ja undrar om ja någon gång ska bli fri från mitt medberoende o sluta fly. Ja trivs ju inte i mig själv! Sitter o nostalgiskt tänker på A:s goda fina charmiga sidor. När han var snäll o omtänksam. Men det mesta handlade om hans beroende o honom. Men ja vet ju inte hur en sund relation är. Ja har aldrig levt i en. Men känner mig så lurad!! Ja vet inte ens om han älskade mig , känner ja. Ja passade väl in i hans beroende. Eller jo. Ja tror han hade känslorna för mig. Men ja får inte ihop bilden av honom. O hur kan ja? Ja kände honom inte när han var yngre. Han aktiv hela tiden under vårat förhållande. Hjälp! Inser det först nu när ja skrev det. Vad var den nyktra o vad var den friska? Så förvirrande. Ja vet inte hur förhålla mig till allt. Ska ja va glad att han inte orkade mer? Därför vårt liv ihop hade aldrig funkat ändå. Gå o hoppas på han o ja i 2-3 år .. O den oron för honom som gnagde sönder mig. O trots vi ej hade kontakt på slutet så tänkte ja på honom o hans beroende. Varje dag. Var finns tid för mitt liv o min dotters? Med den mentala besatthet som var hade ja kanske varit fånge lång tid fram. Trots att vi ej hade relation. För är det nåt ja vet än mer nu så är det att ja har ett medberoende som sitter så inni helvette djupt . Ja vill inte längre!

Har pratat med sambon som nog är i chock nu över att jag lämnar. Skulle plötsligt ändra på allt om bara det ges en chans. Men så har det ju låtit förr. Och jag känner att själva partnerkärleken från min sida inte finns kvar. Att jag är livrädd för att dras ner än mer i en helt (min sambos) ohållbar ekonomi med stora skulder (bla en skuld till mig), alkoholträsket och den psykiska ohälsan. Det känns som tunga stenar som faller över mig, en massa ångest, som att jag ska kvävas. Jag visste heller inte om de stora lånen då vi flyttade ihop, blanco-lån hos olika finansiärer, som medberoende (och livrädda) jag ordnade så att de kunde läggas på en bank. Men ingenting har ju gått ihop ekonomiskt för sambon ändå. Alltid ur hand i mun, vilket för mig är stressande. Smålån av mig. Dock finns alltid pengar för krogen, bag in boxar och hämtmat (eller fyllemat från gatukök). Pendlar mellan att känna mig rasande, totalt maktlös, helt lugn och med hopp om framtiden. Och väldigt ångestriden. Och så enormt, enormt trött. Jag har ett bra ställe att vara på. Jag har fina vänner som jag pratar med. Men känner mig enormt vilsen och rädd emellanåt. Ja, kaos och så öar av lugn. Det är så stora förändringar på gång, på liksom alla plan. Rädd att inte klara av detta. Rädd för det nya. Rädd då jag ser tillbaka. Rädd för min egen medberoendepersonlighet. Känner mig livsfarlig för mig själv. Som att jag borde förse mig med en stor skylt som det står OBS MEDBEROENDE på för att jag inte har förmåga att värja mig själv. Ja, känner mig tragisk och dum och hopplös på kärleksrelationer. Och jag är heller inte ung längre. Tack för att det går att skriva av sig här. Jag skriver dagbok också och det hjälper till i sorterandet.

De dör frågorna är så bra. Försöker ta till mig dom och tänka till innan jag agerar.
Offerkoftan är sjukt tung och jag brottas med samma problem. Han tar sig inte för någonting och lägger all skuld på mig. Pepprar med hemska sms som är så tråkiga.
Jag klarar inte att lyfta honom och kan vara tipsa om aa och fysiska aktiviteter sim promenader.
Men Helt utan resultat och jag orkar inte utan lämnar över ansvaret till honom nu.

Kram min vän 🧡🧡Azalea

Det är en helt annan sak att som jag läsa lite här. Har inte hela historien och förstår att det är en annan sak att ha kontakt med personen, att känslomässigt uppleva situationen. Frågan är kanske vad kan du göra om du vill hjälpa honom på något sätt? Kan du erbjuda honom att t.ex. köra honom till AA eller någon annanstans.

Tycker det är viktigt att inte du får bära hans lidande.

Jag fick lära mig under ett anhörigprogram att svara ja på samtliga frågor innan jag gjorde något. Kanske kan vara användbart.

Kan jag det här?
Vill jag det här?
Är det bra för mig?

Tack för svar, Gros19 jag tänkte också så, det här kan vara det manipulativa igen, offerkoftan. Men lika fullt är han helt själv, söker inte upp mig och gör ingenting åt situationen. Hans ryggskada är så svår så han får ge upp det egna företaget som mekaniker och där verkstaden är på gården, han har ställt till med så mycket oreda som tynger, inga pengar, en skilsmässa, alkoholist och nu sitter han i en djup depression. Han tar sig inte på AA el andra grupper, inga kontakter för att söka hjälp. Och ja Åsa M ja jag tycker också det är lite som man bäddar får man ligga, men som sagt han är helt apatisk, finns ingen i hans närhet. Tipsade han om att börja äta setralin igen men jag vet inte .....det är ofta prat om den där botten, men den trodde jag ha hade varit på för länge sen.

Psykisk ohälsa är det värsta. Många kan inte erkänna för sig själva att de mår dåligt och behöver hjälp. Förstår precis hur jobbigt och frustrerande det är att vara mottagare för alla nödrop men aldrig få personen att agera. Finns det någon tredje part som kan hjälpa till? Någon förvaltare som kan anlitas, god man, eller liknande?

Ja du backen jag blir mest arg när jag läser det. Svårt för självömkan. Vad är det som gör att han inte söker hjälp när han mår dåligt. Tycker inte det är okej att utsätta dig för det här. Han är nykter och då har han ju alla förutsättningar att tillgodogöra sig eventuell hjälp men inte från dig. Har dessutom tillgång till AA åtminstone på nätet. Skriver ur hjärtat just nu och tänker inte så mycket, men väldigt skönt att pojkarna mår bra. Det är det allra viktigaste. Visst kan man uppleva livet som skit ibland men här tycker jag det handlar mer om att vara ett offer. Ingen sanning jag presenterar endast en spontan upplevelse av situationen.

Hur gör man? Lämnade mannen för 6mån sedan, då hade han brutit ryggen men var på benen igen, dum och hög på smärtstillande, så nu fick det vara nog. Jag och mina söner mår bra nu, märker hur iaf yngsten är gladare och nöjdare och det räcker långt, äldsten är och nöjd. Till sak, mitt ex är djupt deprimerad, jag har försökt få honom att agera, ringa banken och lösa ut mig etc. Men det händer ingenting.... Han är levande död, gömmer bilen så ingen ska tro han är hemma, är nykter. Säger sig inte ha något att leva för och det känns inte som det är för att locka mig tillbaka för det är inte så han agerar, utan han gråter och tycker livet är skit. Det är blandade känslor, när jag sitter mitt emot honom så tycker jag synd om honom och vill hjälpa så klart, när jag åker därifrån kan jag tycka något helt annat, självklart är det hans samvete som tynger som gör så han inte reser sig, men eftersom han gått dom 12- stegen så vet han vad han ska göra. Men vad ska jag göra, nästan lättare om han vore arg och dum nu är han ju bara en blöt skurtrasa som det är helt omöjligt att ta en diskussion med. Nån som har nåt tips?

Vill bara ventilera av mig lite i min egna tråd. Jag tror att jag kommit till en insikt i att jag inte vill bo tillsammans med honom längre, jag vågar inte är rädd för att det blir samma gamla spår igen, bra ett tag och sen kommer det smygande igen. Då är det bättre att bo på varsitt håll och eventuellt ändå vara ett VI fast inte 24/7.
Idag väntade ett brev i brevlådan till honom, avsändare polisen. Nu kommer väl konsekvenserna för att han kört utan körkort...
Jag vet inte hur allt ska lösa sig rent praktiskt, men får väl fortfarande ta en dag i taget och försöka få till en bra kommunikation med honom. Jag vill ju att detta ska bli bra för alla. Är rädd för att inte klara det, alltså leva själv, men är ett måste tror jag.

Hej jolin!
Ja det är nästan komiskt att de med missbruk beter sig så lika, nästan som att de gått en gemensam helgkurs.
Min man "gömmer" i garaget, i bilen eller bakom soffan. Blir ju ganska besviken över att han inte tror att jag är smartare än så. Har i många år gått runt i huset efter dessa gömmor, hållit koll på mängden i spritflaskorna. Har nu slutat med det, då faktisk inte gör någon skillnad ifall jag vet i "smyg" hur mycket han häver i sig. Som om att jag behöver ha något facit på att han dricker mycket. Något svar på hur DU ska göra har jag inte, men tack för att du delar med dig av din upplevelse. Nobelpris till den som har svaret på hur man själv kan få en missbrukare fri.

Känner väl igen detta att inte älska längre, att kärleken kan ta slut till en människa för att tilliten och orken blivit helt nednött. I ditt första inlägg skriver du att du vill skilja dig för att du inte älskar honom längre. Det är ett helt legitimt skäl för att gå skilda vägar. Hur du än gör och vad du än väljer - all pepp, alla goda tankar, all kraft till dig!

Ja han är fortfarande nykter men jag tänker ibland "När är han full igen?" Jag vet ju inte, tänk om han dricker om 3 veckor eller 3 år. Jag vågar inte lite på honom. Hur gör jag, hur ska jag gå vidare, själv eller ihop med honom?

Oj vad jag känner igen mig i det jag läser!
Känns som jag tar ett steg i taget.. senaste var att bli särbo..inget i vår relation har blivit bättre ändå.. snarare tvärtom för han tar inga steg mot nykterhet.
Nu ikväll la han åter in sig på akutpsykiatrin ( sist var två veckor sen) så då bryter han väl för den här gången!för att ladda o ta nya tag efter förlåtångesten och fylleångesten lagt sig...
Jag ger nog snart upp! Vill leva livet jag har kvar med glädje och trygghet❤️
Deltog i ett alanonmöte ikväll för första gången och bara grät... så mycket som känns igen i det som sägs! Får bli fler sån ihop med mina steg mot mitt egna liv!
Kram till er alla som kämpar🤗

@Åsa M Tack, tusen tack för pepp! Jag ska fixa det, och har goda vänner med på tåget nu.

Tror det är väldigt klokt att du fokuserar på dig. Vi är många som satt andra före oss själva länge och jag tycker det är ett friskhetstecken att landa i "nu räcker det". Ser man ingen förbättring i sikte och energin bara försvinner av att försöka hålla liv i relationen, då är det dags. Heja dig, all styrka till dig, du fixar detta!

Tack kära ni som svarat och tipsat (ska kolla), såg detta först nu! Det betyder oändligt mycket. Jag har bestämt mig för att lämna en drygt sju år lång relation för att helt enkelt inte gå under själv. Min botten är bara min. Och jag orkar inte mera, för då försvinner jag helt. Jag har en dryg vecka för mig själv nu och har tänkt bryta upp i helgen då jag kommer hem, så håll tummarna! Har en plan för mitt liv framåt som handlar om att fokusera på MIG för första gången på länge, och inte på min partners problem (drickande, psykisk ohälsa, och en urballad ekonomi pga detta). Göra fina saker för mig och med vänner. I mitt fall så är jag barn till ett alkoholistbarn som aldrig tog itu med sitt medberoende med sin pappa. Ibland tänker jag att medberoendemönstret i min egen uppväxt (eftersom det inte dracks) tog längre tid att få grepp om, men att det har förstört så mycket just när det gäller förmåga att sätta gränser (även om jag ständigt övar mig) i kärleksrelationer. Men jag börjar väl också känna att jag är för gammal för att inte vara huvudperson i mitt eget liv. Det känns liksom inte värdigt. Och om jag inte förmår leva med någon utan att bli medberoende, så lever jag hellre ensam. Även om det också känns enormt sorgligt att kärleken blir en hälsorisk, eftersom den trasslas ihop med medberoendet. Det är en trasighet att leva med som kan göra mig väldigt nedstämd och känna mig liksom farlig för mig själv, eftersom jag inte kan "hålla gränserna" på ett vettigt sätt. Ja, det blev långt och blurrigt detta, men jag tänker medan jag skriver. Tack för att ni finns, och för att alkohjälpen finns!

Tröttiz så är det. Å svårt o inte tappa förståndet i vetskapen att en människa trycker ner sig själv så i skiten o inte verkar hitta ut. Ja tänkt igenom allt ja gjorde o sa för att hjälpa min A. Han fick mer ångest när åtgärder gjordes o drack mer. Alltså- beroendet flydde, blev ännu starkare!! Å så länge du inte klarar vara nykter så kan du inte ta till dig terapi. Då måste du vara nykter. Så ja. När sjukdomen gått så långt. Då är det svårt att bli fri från sjukdomen. Du sitter då i ett fängelse där ingen nyckel verkar fungera för att öppna dörren ut. När du viftar med utvägar säger beroendet : dra åt helvette!"
Så. Enda är att de själva får nån form av uppvaknande. Å var o hur o när och OM det sker kan ingen veta. Det är min insikt efter det ja upplevt.

Hej jolin!

Välkommen hit. Du beskriver en situation där din sambo försöker dölja sitt drickande men där du ändå märker att han gör det. Du har försökt ta upp frågan, men han känner själv ingen oro. Det jag blir nyfiken på är hur du själv upplever det? Förutom att du ser hur det sjunker i flaskan, hur blir det för dig att han dricker på det här sättet?

Skriv gärna och berätta mer om hur du har det. Du är långt ifrån ensam om att vara i den här situationen, men ibland kan det ta ett litet tag innan en tråd "tar fart", och en kan behöva skriva flera gånger.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tror dessvärre att logiska argument inte fungerar. Vill man dricka så tolkar man det så det gynnar det och det går att ifrågasätta allt. Däremot är det viktigt att inte du tvivlar på vad du tycker och som är helt rätt. Barn påverkas väldigt negativt av att vistas tillsammans med föräldrar som är påverkade. Om inte annat så är man inte närvarande fullt ut. Missbruk handlar inte om logik utan endast om känslor. Har själv trott att om jag hittade "rätt" argument så skulle min anhöriga förstå att han måste upphöra med sitt missbruk. Din sambo vet, om han inte är svagbegåvad, om riskerna med missbruk, åtminstone att köra påverkad, men han tar endast till sig de argument som gör att han kan fortsätta dricka. Negativa konsekvenser att må riktigt, riktigt dåligt gör eventuellt att man väljer nykterhet, men tyvärr inte alltid. Så här ser jag det och du verkar veta hur du vill leva ditt och barnens liv vad det gäller alkoholen.

@Emmsi åh vad jag känner igen. Barnen är främsta skälet till att jag inte lämnat min man också. Vill inte tvinga dem att flytta och bo varannan vecka. El vet att de bara vill bo med mig men de kommer vara så oroliga för sin pappa. Jag vet inte hur jag ska orka. Och är rädd för hur min skulle agera. Han blir aggressiv ibland när han druckit och martyr. Vad skulle hända om han blev ensam? Hur skulle hans relation till barnen se ut? Skulle han gå ner sig totalt? Skulle han bli omöjlig att ha att göra med? Skulle han skada sig själv? Det är tusen tankar som snurrar i mitt huvud

@Tingeling00 nej tyvärr har jag inte så många att prata med. Jag skäms för att berätta också. Svårt att förklara varför. Vi är liksom en medelklass familj med bra jobb, två barn, hund och villa i ett bra område. Att bara nämna ordet missbruk och alkoholism känns så främmande. Som att det inte kan vara så, att det inte kan hända mig. Händer bara andra. Brottas med overklighetskänsla emellanåt, har svårt att ta in hur svåra alkoholproblem min man måste ha och att han faktiskt begått ett allvarligt brott med sin rattfylla

Vilken tuff uppväxt du måste ha haft.. Och dåligt att ingen av de andra vuxna som såg ingrep.. Om du vill prata med någon kan jag tipsa om Svenska kyrkans diakoner. Man måste inte vara medlem eller troende, det är bara att ringa någon församling och säga att man vill boka tid för samtal. Det är gratis och de har tystnadsplikt. Kanske en början. Sen kanske du kan prova att träffa en annan läkare, som kanske bedömer ditt psykiska mående annorlunda. För mig är det självklart att du borde få stöd att jobba igenom det trauma som din barndom måste ha varit... Ta hand om dig, du är värd att må bra!

@Libban Jovisst har jag gått i dom tankarna. Jag skulle mått mycket bättre. Men jag skulle inte klara säga upp mitt umgänge med barnen (små barn, 2 och 4 år) hälften av dagarna. Jag vet inte hur jag skulle hantera det. Hur mår barnen det när det är fredagEM och han går och dricker lite? Kan han köra om det skulle uppstå ngn akut situation? Alla dom funderingarna som snurrar.

@Libban har du ingen att prata med i er krets? Det har varit stor hjälp för mig att alla ( jag vill) vet om vad jag/vi brottas med. Dock försvann en del vänner mest av okunskap tror jag. Att folk som dricker ”lagom” inte vet hur man gör med någon som inte ska dricka alls.... kämpa på!!