Senaste kommentarerna i forumet

Att anmäla
Att anmäla sin man är inte lätt. Men om man tar det lite längre, tänk om han kör på någon. Tänk om han kör på ett barn. Om någon dör. Det vill ju ingen att det ska hända.
Förstår att du brottas med vad du ska göra. Och den som dricker försvarar sin alkohol till sista droppen.
Det är guld värt att skriva här på forumet. Det hjälpte mig enormt. Just att alla förstår vad man pratar om och går igenom.
Jag lämnade till slut. Och det har nu snart gått 2 år efter att jag ställde ultimatum. Med tiden läker man. Det tar tid. Och det får ta tid. Livet börjar se ljusare ut allt eftersom.

Vill bara tillägga att han totalförnekar att han druckit något annat än några klunkar alkoholfri öl innan han åker.. och alla dessa andra symptom är trötthet och att det är kallt osv..
Han har alltid någon 0,5% i kylen som han sippar på när jag ser. Men han kan inte dölja alkohol lukten från det andra han druckit...

Då har ja fått beskedet .
Mannen ja älskar är död. Inget ja gjorde kunde rädda honom. Inget någon gjorde kunde rädda honom. Han förmodligen kommit för långt in i sin psykiska sjukdom😪 Tycker ordet alkoholist kan dra åt helvette. Tänker på det nu. Själva drickandet, ilskan, irritationen o allt annat från alkoholisten är bara symtom på sjukdomen. Kan man be en med kronisk smärta i rygg tex att sluta ha ont?? Säga till alkoholisten att sluta va irriterad på.omgivningen tex är ju lönlöst!! Han lider fruktansvärt själsligt. Mitt hjärta brister när denna fina människa lämnat mig. Ja hade hoppet in i det sista att han skulle göra allt. Tror.inte han orkade mer 😪Att leva i denna stress o galna värld så.länge😪😪😪 Känna att man sårar alla hela tiden inklusive sig själv. Känna att ingen förstår en.. ensamheten.. Mitt hjärta brister 💔😪

Ikväll körde min sluddrande man iväg med bilen igen! Han åker ofta utan min vetskap och ibland ringer han efter att han åkt.. alltså vad gör man? Ska man anmäla sin make?? Är det någon som har gjort det?
Någon gång har jag sagt rakt ut att jag inte vill att han kör. Eftersom att jag ser/känner att han druckit kanske andra också gör det säger jag till honom. Men han blir tvär, irriterad och idiotförklarar mig och kör iväg ändå!
Han blir lite stelare i gången men det tror jag inte folk kopplar till alkohol men däremot hans blick/blanka ögon och sega tal med sludder, tycker då jag är tydliga tecken. Pust..

@Backen123 Jag blev verkligen påverkad av dina erfarenheter. Fick en klump i magen när jag läste! Det verkar som att han var livrädd för att bli ensam eftersom han inte tordes berätta om sitt problem innan ni gifte er men även kontakten med alla dessa kvinnor😫
Förstår precis det där med att "äntligen få lugn och ro", jag var i stort behov av det när jag träffade min man och trodde att han kunde bidra med det i mitt liv.. jag var också naiv!
Ursäkta! Talets (formuleringens) gåva gick jag miste om i mitt arvsanlag tyvärr.. och tyvärr bidrar det till massor av onödiga missförstånd när maken ändå inte kan ta in information på ett nyktert vis. (Vilket är jätte jobbigt när man försöker komma till poängen men motparten fastnade på ett ord som inte hörde hemma).
Det jag menade.. Jag skrattar som att "Det var ju det jag visste hela tiden!", "Tror han att jag är så blind/blåst att jag går på hans lögner!", "Hur kan han göra så mot mig och dessutom försöka manipulera mig att vi har det bra iaf genom hans ansträngningar?"
Känner att det nästan blir som ett hån från hans sida! Det jag tänker på när jag känner stoltheten stukas.. Men att "skratta åt eländet" det krävs nog många år till innan jag klarar det!
Tilliten är ju som sagt totalraserad men tänkte om min reaktion kunde bero på att respekt och känslor för honom också är på nedgång?? Menar att jag borde blivit sårad istället för känslan av hånad?
Hoppas detta blev bättre förklarat.. förstår det ju knappt själv heller🙈

Känner du att du börjar "vakna" nu efter en tid av distans till honom och att det skulle vara därför känslorna kommer nu?
Såg en illustration om negativa tankar idag. Innan är de som ett svart stort moln över huvudet men efter att man skriver ner sina tankar har man förflyttat molnet till papperet och därmed "förminskat" det till en fläck på ett A4.
Jag känner att det lättar efter att ventilera här i forumet. Och vetskapen att ni som läser vet vad jag talar om är guld värt! 🧡

Jag har konfronterat honom då det gällt kvinnor ang sms och etc, det var så j... kränkande och det var under perioden vi gifte oss, det som skulle vara bästa tiden. Vi var så nya i relationen och hans alkoholism exploderade framför mina ögon, inget jag sett eller fattat. Jag såg det inte komma, jag var antagligen naiv... ville väl så gärna äntligen få lugn och ro. Han visade aldrig mina barn sin ilska eller fyllor, men han kunde bli omotiverat arg mot mig, dricka sig full och sen försvinna i flera dar och jag var så ledsen vad jag hade gjort för fel. Mitt ex är riktigt sjuk, visade sig senare att han varit sjuk i minst 10år, fått vård, antabus men sa inget till mig förrens det var för sent. Det fick jag veta efter vi gift oss, han fick behandling igen men det blev ingen succé. Han fortsatte gå på vita knogar och med återfall så jag gick och han är så besviken på mig. Till slut blir det så mycket ångest och skam så förnuftet försvinner på något vis för den beroendesjuke. Det blir så dumt var det gör med en och vi reagerar så olika. Hängde inte med där på slutet, blev din stolthet stukad eller menar du att du kan skratta åt honom och hans lögner, eller både och? 🙂
Nu efter 6 mån kommer min ilska, och det är skönt men samtidigt jobbigt, vill inte ha kontakt längre utan försöker nu bara få till en bodelning

@Backen123 Konfronterade du honom med din upptäckt eller har det stannat vid att du fick veta och sätta ord på känslan som du skriver?

De gånger jag fått bekräftat mina misstankar om hans lögner angående alkoholen har jag fått en konstig reaktion, dock inte alla gånger..
Jag kan ha börjat skrattat och tänk att jag minsann inte är så blind och kan luras av honom! Är det här någon form för egenrättfärdigande från min sida? Är det vanligt att känna så?
Jag borde ju bli ledsen och inte tänka på mig själv på det viset.. som att min stolthet blir stukad..
Kan detta bero på att jag inte har respekt och så varma känslor för honom längre?

Åh vad jag kände igen det där, delvis känsln av vad finns i den där telefonen, oron som gnager som man inte kan sätta ord på. Min jag kunde inte motstå frestelsen utan tittade och mina misstankar bekräftades, ingen relation men mitt ex hade ett stort behov av att ha kontakt med andra.
Att sätta ord på den känslan är skönt, det här forumet är perfekt för det. Vi är så många som känner igen och det gör oss starkare i självkänslan, det är inte vårat fel ❤

En morgon när makens väckningslarm från telefonen gick igång, sprang jag upp och stängde av det så inte barnet skulle vakna. Maken blev orolig varför jag satt så länge vid hans telefon, satte sig upp och frågade om det gick bra med en klar stressad oro i rösten (han är rätt död på mornarna annars, vilket är förståeligt). Så nu har jag ju börjat misstänka andra saker också.. Han ljuger hela tiden om allt så förtroendet är ju totalraserat.
Jag har haft chansen ett par gånger att kika på hans telefon efter att han somnat, men jag har inte gjort det. Främst för att jag är rädd vad jag kommer att hitta. Men också för att det inte är speciellt uppbyggande i en relation att snoka..
Allt i mitt liv ligger som en öppen bok för honom, jag har inte det minsta att dölja för honom, han får gladeligen gå igenom hela min telefon om han så vill. Jag har ett helt rent samvete inför honom. Men det är så tydligt att det inte är samma från hans sida!
Bråkade ikväll, inte om alkoholen men jag känner ju att jag blir ännu mer irriterad på honom för andra saker, bara för att jag vet om hans problem. Ligger liksom i bakhuvudet hela tiden.
Att säga "jag älskar dig" har blivit som en Hej då-fras från min sida, med lite innebörd.. Han hör det på mitt tonläge ibland och blir anklagande direkt.
Jag får aldrig göra fel, då blir han elak och anklagande direkt. När han är påverkad lyssnar han aldrig och har redan tänkt ut ett svar från mig då han såklart tänkt det värsta och menar att det är så jag tänker! Usch så frustrerande det är då, ibland bryter jag inte tidigt nog tyvärr.
Är detta beteende en del av hans sjukdom också?? Blir lättare att förhålla sig till honom med fakta i tankarna.
Nu öppnade jag ventilen en vända, hoppas att det blev lite sammanhängande iaf..

@Azalea Tack så mycket! Jag har kollat upp Al-anon nu och ska planera in ett zoom-möte snarast. Låter spännande med ett 12-stegsprogram även för anhöriga!
Eftersom maken "plockar" i källaren eller bakom garaget från hemkomst från jobb och fram till läggdags, (jag ser han inte så ofta med andra ord) så kan jag nog vara med på ett Al-anon möte utan att få maken förnärmad!
Ska läsa andras inlägg oftare och se hur tankarna går hos andra.
Tack för tips och stöd🧡

@Nora81 Tack för svar, uppmuntran och erfarenhet! Ja, jag har tro på att ensamheten kan lindras en del genom att läsa och skriva här! Jag har pratat en hel del med mina vänner men jag tror att utbytet blir högre här, det är anonymt; så maken är inte utlagd och så finns ju alla ni med liknande erfarenheter här. Till slut kanske jag inte har samma behov att prata om makens problem med mina vänner, de känner att de inte kan göra något iaf men jag är ju glad bara för det lyssnande örat.
Tack igen!

Så oerhört slitsamt för dig, och jag känner verkligen med dig. Kan till och med säga att jag vet vad du får igenom, tyvärr.
Min man kom hem efter andra LVM för 5 veckor sedan och det har spårat ur helt. Kom hem full och fortsatt på den vägen. Ingen bättring alls.
Håller med Gros19👌 Nämdemansgården är väldigt duktiga och har en jätte erfarenhet både när det gäller beroende och anhöriga.
Jag gick anhörigveckan och det var det bästa jag kunde gjort.
Hör med dom om de har något online eller några andra tips till dig.

Kram från en medsyster🧡Azalea

Välkommen hit💛
Du har tagit ett stort steg genom att göra det. Här finns vi för varandra och vi har alla upplevt skiftande historier med missbruk eller beroenden i vår närhet.
Skriv av dig och det brukar faktiskt kännas som om det lättar bördan och vi stöttar varandra viljet gör att känslan av ensamhet inte blir så stor.
Alanon är också ett fantastiskt stöd att söka sig till och det finns nu via nätet.

Välkommen till oss 🧡Azalea

@Frun. Ja, det är en fruktansvärt svår situation att leva i. Ännu svårare är det när man isolerar sig och behöver låtsats pga av missbrukarens förnekelse.
Fint att du skriver av dig. Jag har själv använt forumet som en slags dagbok, förutom alla stöttande inslag, för att just skriva av sig. Det är så lätt att man tappar bort verkligheten annars

Vilken mardröm du befinner dig i. Här är inte lätt att se något hopp eller någon tröst. I det här läget hade jag ringt Nämndemansgården och berättat det du skriver här och frågat om dom kan erbjuda dig som anhörig något stöd. Jag har ju själv gått anhörigbehandling, men den möjligheten finns kanske inte idag. Däremot kanske enskilda samtal i någon form. På Nämndemansgården är man proffs, oehört kunniga, äldst i landet, men framför allt man bryr sig på riktigt och vet att den situation du b3finner dig i är något av det mest smärtsamma man kan uppleva. Har själv haft kontakt på telefon när tillvaron kännts outhärdlig och på något "magiskt" sätt har jag alltid mått bra efter samtalet. Du kan säkert även nå dom även på mail annars är numret 046 207500. Dom vill hjälpa inte enbart tjäna pengar som vissa behandlingshem.

@gros19 Det har varit total katastrof sedan dag 1 när han kom hem. Trodde inte han kunde bli sjukare men från ett livshotande destruktivt missbruk till ännu värre. Inget är normalt. Vi gör inga normala saker alls tillsammans vilket vi ändå gjorde fötut, han klarar max 5 dagars uppehåll ( vilar bara upp sig). På väg att förlora lägenheten samt passerar alla gränser för sitt beteende för vad han gör för att få pengar .. Säljer allt, jag kan omöjligt köpa ett par nya byxor eller vad som helst till honom. Lurar vänner lurar mig, jag får gömma plånbok, surfplatta osv. Han har massa hot riktade mot sig. Polis har gjort orosanmälan , samt privatpersoner så vi får se. LVM gjorde honom sjukare så vad kan ett nytt LVM hjälpa honom med. Jag får tillbaka hoppet när han har några " normala" dagen men sedan är allt galet på alla sätt det kan vara och jag tappar allt! Det känns som jag har en 2 åring som jag måste hålla hårt i handen för släpper jag det minsta så rasar allt.

Du undrar om jag försökt få svar på mina frågor. Jag höll kontakt med exet i nästan två års tid efter att jag hade lämnat. Efter två år insåg jag att mina frågor var lika obesvarade som när jag hade lämnat. Då bröt jag kontakten helt och blockerade honom. Först då började jag ta mig vidare. Alla mina frågor kan besvaras med samma svar: han är alkoholist och jag är medberoende. Bägge var vi sjuka fast på olika sätt. Den enda personen jag kan göra frisk är jag själv. Att du får energi endast av kontakt med exet: se det som ett symptom på din egen sjukdom. Det var likadant för mig: mina höjdpunkter var när vi hade kontakt även om han var full och jag var ledsen och arg så var det en konstig form av näring för mig. Börja ställa frågor till dig själv om dig själv och hitta svaret på dom. Då börjar man långsamt få en gräns mellan sig själv och andra. Det är snart fyra år sedan jag "började göra slut" med mitt ex men det är bara två år sedan jag verkligen lämnade honom fullt ut. Först när jag slutade ha kontakt med honom så kunde jag fokusera ordentligt på mig själv och då började jag också må bättre. Kram

Det är synd om dom och det är fruktansvärt smärtsamt att se människor förstöra sina liv. Oehört plågsamt för dom som står nära men du kan inte göra något åt det och det vet du.

Jag har lärt mig att det är negativa konsekvenser som får människor att besluta sig för att pröva en annan väg, att må riktigt, riktigt dåligt. Detta försöker vi som anhöriga ofta förhindra på olika sätt och därmed blir vi kanske även ett hinder för tillfrisknande.

Dina föräldrar förmår inte ta itu med smärtan i sina liv skriver du, men även vi anhöriga behöver ta itu med den maktlösheten och smärtan det innebär att se någon man älskar förstöra sitt liv. Ingen lätt väg för någon, men vad är alternativet?

Tack så mycket för svar!
Oj, vi har en bit kvar här då.. känns astronomiskt långt borta att han skulle erkänna att han har problem. Tack för den insikten, nu kan jag försöka sluta hoppas på orealistiska saker och söka råd i hur man når fram till maken bra istället..
Det är så skönt att få ut sina tankar och känslor om detta jag annars känner mig rätt ensam i, kännt att folk runtomkring förminskat problemet bara för att det gäller folköl och ja visst hade detta varit mycket värre om det gällt ren sprit! Men det ena kan ju leda till det andra.. och han bevisar starkt samma uppförande som mina och hans släktingar som är alkoholister; förnekelse, lögner, raseriutbrott vid konfrontation osv osv..
Tack för tips, ska kolla upp Al-anon. Blir att man själv får gå på A-A möten istället för maken, hehe

Hur har de sociala relationerna sett ut kring era anhöriga?
Drar vänner och bekanta sig undan umgänget?
Ser de också tecknen?

Tack för fina svar ❤️
Nej det är sannolikt inte en sund relation och ingen ska behöva ha det så.
Att prata hjälper föga. Vill de inte - så vill de inte, det har jag lärt mig den hårda vägen.
Man fortsätter att bli sårad. Samtidigt tycker jag synd om dem också, som inte förmår att ta itu med smärtan i livet. Pandemin och sannolikt främst deras beteenden har gjort dem väldigt ensamma och isolerade och inför varje storhelg ser jag sorgen i deras ögon att ingen vill/orkar fira med dem...

Jag har också varit tillsammans med flera som har riskbruk/ missbruk. Tror dom vill ha något av oss, vi kanske visar upp en styrka som dom tror dom kan få del av eller hjälp. Sen är det väl så att missbrukaren blir sjukare och sjukare med tiden och besvikelsen kommer snabbare när dom inser att vi kan inget göra förutom att älska, och av kärlek blir ingen frisk, tyvärr. Om du inte har någon du kan prata med, så testa al-anon, man kan vara med online, anonymt och bara lyssna, det är rätt skönt 🙏

Jag vet inte så mycket mer än att han misshandlade sitt förra ex, ofta. Hon lämnade honom.
De var tillsammans i flera år. Vet att han har minst en relation till som varade i väldigt många år.
Så jag tänker ju ofta på varför inte jag dög?

Har tidigare varit tillsammans med en annan typ av missbrukare , det var samma sak där, höll bara ett år. Även han hade långa relationer bakom sig.

Det är märkligt det där, hur jag hamnar i relationer med missbrukare. Jag som hatar droger, har aldrig ens testat att röka på. Visst kan jag dricka alkohol men det kan va allt från ett par gånger i månaden till ett par gånger om året.

Tyvärr har jag ingen att vända mig till. Jag måste hantera detta ensam.

Det är inte ditt fel ❤ mitt ex som jag numer ligger i skilsmässa med efter 2 år som gifta och totalt 4 år tillsammans var också väldigt otrevlig som nykter på slutet. Jag visste inget om hans sjukdom, han lyckades mörka ända fram till en månad efter bröllopet. Jag trodde han var utbränd innan.
Jag tror det bottnar i skam, depression och ångest till slut för dessa svårt sjuka, och då blir det såhär. Jag vet att han varit lika jävlig med sin exfru, så jag tänker hur har ditt ex haft det i tidigare relationer? Min kastade ringen åtskilliga gånger, sa det här går inte och bla bla, men han ville inte skiljas. Så jag valde att gå och bli särbos.
Jag har tagit kontakt ibland för min skull, det har lättat lite på min ångest, jag har sms och skrivit brev där jag tagit mig rätten att uttrycka mina känslor och det har känts skönt, även om man skriver för döva öron. Jag har känt mig som ett offer, varit så ledsen, känt mig sviken, lurad mm. Många dagar och nätter har varit tuffa men rätt var det är så kommer lite kraft och då har jag bla skrivit här för man vill dela med sig. Jag säger så här, det kommer bli bättre, det kommer ta tid. Prata och berätta för vänner och familj, skriv här, det är så skönt va rädd om dig ❤

Klart du känner stor sorg. Det är ju väldigt sorgligt en hel uppväxt som inte alls varit som ett barn vill ha det och som det har rätt till. Inga barn ska växa upp under såna omständigheter. Det allra minsta du kan begära för egen del är en paus i er relation, om man kan kalla det en relation. Ett halvår kanske då du kan fundera och känna efter i lugn och ro hur du vill ha det, för det är ju inte så här i alla fall.

Fick lära mig när jag gick ett anhörigprogram. Innan jag gjorde något för min missbrukande/beroende anhörige skulle jag svara ja på alla dessa tre frågorna.
Kan jag det här?
Vill jag det här?
Är det bra för mig?
Vad det gäller kontakten med din mamma blir det väl troligen ja, nej, nej. För mig väldigt användbart, men i början tänkte jag att har jag verkligen rätt att göra så. Så sjuk blir man.
Kram❤