Senaste kommentarerna i forumet

@Tröttiz Tack för ditt fina meddelande och dina tankar!❤️
Åh vad jag känner igen mig i allt du skriver och förstår och relaterar helt till det med att inte få svar...så jobbigt för dig och också som du säger, på sikt en bra sak för dig att han håller sig undan så att du kan få lugn ifrån hans destruktivitet.
Också så fruktansvärt och slitsamt att känna så mycket för någon och inte riktigt förstå vem den människan är.
Min visade inga tecken på alkoholberoende första 6 mån så trodde att det var hans ”normal-jag”..tog tid att förstå att det nog bara var en bra period för honom och att jag först på senare tid har sett hur han egentligen är.
Blev så otroligt förvirrad och sliten, ledsen, orolig, stressad när jag inte hängde med i vad som hände med honom. Håller på och återhämtar mig och processar vad som egentligen hänt.

Min blir Personlighetsförändrad på alkohol (elak, kall och hård) så otroligt långt ifrån hur han är när han är ”klar”.

Känner verkligen igen att det bara tar över allt och att man är konstant orolig, stressad, arg och ledsen..

JA! Vi fokuserar på vad som får oss att må bra och tar steget i att känslomässigt släppa taget om dom lite i taget.❤️

Kram och tack för dig!

@Leodolph
Det har jag också svårt att förstå.
Men då det gäller beroende blir det olika sidor. Att den ena är ens "sanna" pojkvän och en annan sida en person där alkoholen tyvärr talar.

Personligen känner jag att jag inte kommit att känna min pojkväns "sanna jag" riktigt. 🤨 Hur är hans normala jag, vem har jag haft att göra med ... Nu känns det märkligt - och ledsamt. Ofta har det varit fylla, bakfylla eller som nu minskat alkoholdrickande men en mycket hög dos dataspel. Vårt förhållande har kommit i skymundan, men det är så det blir då det finns beroende med i bilden. Jag försöker tänka att det inte är med illvilja från honom vårt förhållande blev som det blev utan att han är sjuk. Väldigt sjuk då jag tittar tillbaka ...

För min del har min "gått under jorden", får inte tag på honom men vet att han lever åtminstone. Nu tror jag att jag tänker backa rejält och tänka att han gjort mig en tjänst ... Släppa taget. För med honom har jag varit frustrerad, orolig, ledsen, besviken, önskat värme av honom då han i stället druckit, gått ner i vikt ...
Hade gärna önskat en förklaring från hans sida att han bara så att säga försvann, men jag får ha siktet inställt på att den kanske aldrig kommer. Kanske han för mycket är i sin bubbla och inte "ser" andras behov. Han mår inte bra men vill inte ha hjälp.

Förnuftet säger dock att jag borde ha släppt för länge sen, men hjärtat har sagt annat. Nu gäller det att hitta på saker som jag uppskattar. Det tycker jag att du också ska göra. ❤️
Fråga dig vad tycker du om, vad gör dig glad? Att du inte sitter inne med en kokande hjärna och grubblar och grubblar ... I stället för att fokusera på honom, försök fokusera på DIG. 🌸 Kram!
🌹

Hej s2021

Det är ett tag sedan du skrev ditt inlägg. Ett inlägg som berör och oroar. Om jag förstår dig rätt känner du dig trängd. Du är bakbunden av tankar om hur du ska kunna känna dig trygg i förhållande till ditt barn samtidigt som du redan nu uppmärksammat att situationen inte är det du vill ge hen. Du är inte ensam!

Du är klok som sätter ord på vad som faktiskt sker. Det kan vara hjälpsamt för att sortera i de egna tankarna och det ger andra möjlighet att stötta. Kanske kan andras erfarenhet guida.

Hoppas att din tråd får fart nu när jag "puffat" upp den lite.

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

@Rullgardin38
Blir så bedrövad då jag läser ditt inlägg. Du ska kunna känna dig säker i ditt eget hem, behövs det, ring polis. Säkert väldigt jobbigt som mamma, men trygghet är ett grundbehov.

Missbrukare skyller på andra för att slippa ta ansvar för sin egen situation ... 🙄 Hör till sjukdomen.

Jag har pratat med en numera nykter alkoholist då jag hade egna funderingar, ge inte pengar och täck inte upp på något sätt.

Prata gärna med någon, anhörigstöd/god vän?, så att du inte stänger oro och funderingar inuti dig.
🌹

Hoppas du har rätt och att han har insikt. Jag hoppas verkligen det för din skull.
Jag vill inte vara pessimist men det finns en risk att han bara erkänner för att du ska lämna honom ifred och då riskerar du att gå än djupare i medberoendeträsket. Var rädd om dig själv och kom ihåg att sätta dig själv i första rummet oavsett.

@LindNy vad tråkigt att det blev så i slut ändan men samtidigt så måste man må bra själv. Vi har suttit ned och pratat om detta och han inser också själv att det har blivit för mkt vilket säger mig att han kanske inte har kommit så långt in i ett missbruk och vi ska ta tag i det här tillsammans och så får vi ta ett steg i sänder och se hur vi ska leva framöver. Tack för era råd det är värt mkt när man grubblar.

@Nora81
Det som bland annat är jobbigt är en slags overklighetskänsla. I och med att han en period var ofta antingen full eller bakfull, vilket gled över till andra missbruk såsom spel känns det som att jag inte lärt känna honom riktigt. Märklig känsla. 🤨 Dessutom då jag ser tillbaka är det märkligt att jag bara fann mig i saker och ting. Men, finns det känslor för någon så finns det. 💕
Trist att han som försvunnit från jordens yta. Men får som sagt tänka att han gör mig en tjänst. Bland annat har han ju gjort klart att han inte vill prata med någon professionell. Redan där är det ju kört ... Tar på att känna sig bortvald.
🌸

Tänk vad svårt det är för oss anhöriga att tillåta oss att säga JAG VILL INTE. Finns möjlighet att få god man om man inte kan sköta sin ekonomi. Det ansöker man om hos överförmyndarnämnden. Att åka till systembolaget och handla till din alkoliserade mamma är ju alldeles orimligt. Hur ska du kunna försvara det om hon avlider till följd av sitt missbruk. Det du kan göra är att tala om var hjälp finns att få om hon vill bli nykter.

Fick lära mig något väldigt bra när jag gick ett anhörigprogram. Innan man gjorde något för sin anhörige med missbruksproblem så skulle man svara ja på tre frågor.
Kan jag det här?
Vill jag det här?
Är det bra för mig?
Något jag tycker du kan tillåta dig att pröva. Din mamma far inte illa pga att du inte hjälper henne utan missbruket är orsaken till hennes problem.❤

Tack för råd och stöd.
I nusituationen flyr jag mitt hem. Jag har en liten ateljé jag sticker till när han är i sitt mörka. Kan inte vara i närheten av honom då, det blir bara skrik och bråk och ibland handgemäng. Han klappar till mig, jag örfilar honom tillbaka, det blir kaos, stolar och möbler rivs ner, slag med knytnävar i mina dörrar glr han, så dom går sönder... Osv. Jag pallar inte vara hemma mer.... I min ateljé
har jag ett litet kök och sovplats och toalett och handfat och vatten.
Har få vänner men vill inte belasta dem med mitt skit.
Jag jobbar som personlig assistent och tar hand om människor hela tiden. Vårdar och sköter om, men sen är jag också konstlärare i keramik och har elever. Det betyder att jag utåt sett måste vara stark, positiv och en som inspirerar då jag är lärare.
Det blir en ohållbar situation tillslut. Jag får ingen input utan blir ett skal som krackar överallt utsugen på näring.
Har försökt kolla på nätet om självhjälpsgrupper, der är virrit just nu i denna pandemitid då man måste ha möten över datorn (jag har ingen dator)
Undrar ibland om jag ska orosanmäla mig själv. Går der?
Tänker att då måste soc ta mig på allvar och göra en utredning på mig och min situation.
Någon som har en tanke om det?

En söndag med regn och jag ligger fortfarande kvar i sängen. Skriver dagbok eftersom det hjälper mig att sortera, framåt och bakåt på något vis. Dricker kaffe. Hör klockan från köket. Läser gamla dagboksanteckningar om exet och alkohol och olika dramer som utspelats. Om perioden på vita knogar som ändå mest handlade om att börja dricka igen och att det var jag som hade tillitsproblem om jag inte trodde att det skulle funka. Att den vita perioden bestod av en massa prat om att börja dricka igen på ett balanserat sätt som naturligtvis inte infann sig. Men när jag läser, och eftersom vi fortsatte tillsammans, så hade jag kvar hoppet. Det har jag inte nu. Efter ett antal år till är min känsla att jag lät mig förvandlas från partner till värddjur. Den som ordnade och fixade i stort sett allt. Ett kärl för känslomässigt kaos, drickande och ekonomiska problem. En möjliggörare och lindrare. Visserligen jobbig då jag påtalade problemen. Men till slut var jag så nerkörd i botten att jag knappt ens gjorde det. Jag registrerade. Det tog nästan två år för mig att från när jag gick med på den här sidan och tills jag började skriva själv. Jag tror jag började skriva när hoppet höll på att släckas, vilket sammanföll med att jag själv höll på att slockna. Försvinna. Stå utan gränser. Den ångesten vill jag aldrig känna igen. Som att jag inte orkade värja mig alls. En trasa. Det var riktigt obehagligt.

Det kommer ta tid att läka, men nu finns det också tid.

Vilken svår situation du befinner dig i. Vad skulle hända om du inte lät din son bo hos dig. Det brukar vara negativa kosekvenser, att må riktigt riktigt dåligt som gör att man väljer en annan väg. Jättesvårt självklart att veta att han inte har någonstans att bo, men ibland är det vad som behövs och det är ju så att du kan inte ha honom boende hos dig.

Du eller andra har gjort flera orosanmälningar men inget händer eller är det så att din son samtycker till frivilliga insatser och sedan inte har förmågan att fullfölja dom. I så fall är detta något man kan påtala i sin orosanmälan, även att han saknar boende och är på väg att förstöra sitt liv, ett kriterie man brukar använda för yngre personer. Hoppas jag inte använder för mycket myndighetsspråk men jag har jobbat många år med detta. Mitt råd fortsätt anmäl. Ju fler anmälningar desto bättre.

Har själv en son också 33 år. Han har använt droger under lika lång tid som din son missbrukat alkohol. Flera överdoser och lvm vid två tillfällen. Han är idag nykter och drogfri, men har tyvärr allvarliga psykiska problem. När jag frågar honom om vad det var som fick honom att bli drogfri så är han övertygad om att det är meditation under många år som förändrat hans liv. Trots hans psykiska problem mår han idag ändå betydligt bättre och när man vet vad problemen handlar om finns det ju också möjlighet att få hjälp.

Jag har självfallet mått väldigt dåligt under den tiden han var aktiv i sitt missbruk. Något av det mest smärtsamma man som förälder kan uppleva. I början kände jag också skam för min sons missbruk men inte idag.

När jag började fokusera på mitt eget mående mådde jag bättre. När jag insåg att hur mycket jag än vet eller kan så kan jag inte påverka min sons missbruk. Att genomgå ett anhörigprogram förändrade allt för både mig och även min son. Jag mådde trots en förfärlig situation ofta bra. Självfallet hade jag svackor när allt var nattsvart. Mitt råd till dig är sök all hjälp du kan för egen del. Jag var en vecka på nämndemansgården, men kommunen brukar även erbjuda stöd för anhöriga, det finns ju också kuratorer, du kan leta efter en alanongrupp eller annat stöd på nätet. Alltså fokus på dig själv och dina möjligheter att må bättre är mitt råd.

Hej
Min son som är 33 år dricker och dricker och dricker. Han har gjort det i 12 år konstant. Nu har han kommit till den punkten i sitt liv att han inte har jobb, flickvänn, bostad, knappt några vänner kvar för ingen orkar.
Så han bor här igen hos mig, igen och igen hos mamma och det blir kaos för mig i mitt liv då jag får handskas med hans drickande i alla stadier. Fyllan = då det inte går att prata, han hånflinar och snackar en massa osammanhängande goja. Bakisheten = då han har ångest och blir förebrående och skyller hela sitt liv på mig, svärtan, det mörka mörka som han inte vill ta tag i och som han flyr ifrån, den kommer då.
Försoningen = han talar ut och erkänner att han vill sluta dricka, tränar istället, börjar springa, går på gym, sover och äter, rehabbar sig (på min bekostnad) äter gratis, bor gratis hos mig, gör sig trygg, bygger upp
Jobbsökeriet = han har akassa så han måste söka jobb för att få den och alla papper om jobbsökningarna måste in på måndagen så detta brukar oftast ske då. Han snyggar till sig, gaskar upp sig, låtsas som ingenting har hänt, och han dricker bara som alla andra män gör i hans ålder.
När han varit nykter i 3 - 4 dagar slår det till igen, trotts att han har appar som håller koll på hans drickande, att han pratar med mig om hur skönt det är att sluta dricka och att det är dags nu, att bli vuxen på allvar och att bygga sitt tempel i sin kropp.
Alkoholjävulen gör entre` = offtast i samband med att han får pengar från a - kassa.
Det börjar om, han blir full och dum och svart.
Det är så sorgligt att se honom, han blir så lost, han blir så liten, så instängd i sin själ och jag vet att innerst inne så känner han att han sviker sig själv.
Han vill inte ta hjälp, han ska klara allt själv säger han. Jag klarar inte av att hjälpa han längre, han ruinerar mig då han också lurar av mig pengar och att jag får pröjsa allt för han. Så klart jag protesterar och försöker komma med regler här hemma men i slutenden blir allt kaos och jag blir ett nervvrak.
Då säger han att jag är psykiskt sjuk och behöver hjälp....
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta...
Jag vet inte vad jag ska göra, känner mig fångad, soc gör inget, missbruksvården skiter han i, aa möten skiter han i, orosanmälningar har gjorts ett antal gånger, inget händer, han får några möten på soc sen händer inget mer....
Jag måste ha hjälp men jag vet bara inte hur... Uppgiven, håglös, olycklig, sorgsen, tung är jag, inget är roligt längre, inger ljus, bara mörker.
Tack för ordet

@Tröttiz ok, då förstår jag att det är tufft.
Tänker att det är bra att du vänder tankarna till din fördel, att slippa den gnagande ovissheten, ångesten och att känna sig bortvald för drogen. Kram

Ja, det är så viktigt att säga ifrån. Men inte alltid så lätt. Men när man börjar fundera på sina egna värderingar, som man oftast har glömt bort, så blir man starkare och starkare. Och då vågar man säga ifrån. Och då blir man starkare..Det blir bra ringar på vattnet.

Liten uppdatering. Det bättre men upp och ner. Hennes depression har minskat efter en läkarundersökning som visat fysiska orsaker till läget. Hon dricker ibland r.mycket men vi har kunnat pratat mer om det. Jag har i alla fall kunnat säga vad det gör med mig. Det är inte bra. Gnagar alltid den där oroligheten och ansvarstagande man inte vill ha. Och jag gör misstag r jag underlättar hennes beroende för att hålla uppe nån form av tillvaro utåt. Men det kommer ord av insikt i alla fall

Innerst inne tror jag inte heller att han bestämt sig.
Det har pågått länge, men det är nu sista månaderna som jag inte orkar längre.
Han är den snällaste och givmildaste man kan tänka sig
Men så kom helgen och hans elaka kommentarer, som han dagen efter inte ber om ursäkt för.
Han drömmer om att dricka öl och whisky
Till sommaren då kan jag nog kontrollera det😪

Tänker så här Emma att han vill dricka och ser dig som hindret, skälet till att han inte kan dricka. Hur dåligt han än mår så har han inte rätt att behandla dig illa och att vara elak. Slutar han inte med det så måste ju på sikt någon av er lämna er gemensamma bostad. Inte lätt, men som utomstående blir det tydligt. Om du får höra att du är dum osv så gör ju det dig svagare, mindre handlingskraftig och osäker på dig själv. Man bryts ner som människa, mister sitt självvärde och då är det inte lätt att fatta rätt beslut och att känna att man är värd ett bättre liv. För mig låter det som att din man inte har bestämt sig för att sluta dricka

I natt fick jag veta att det inte bara är alkohol, utan också amfetamin.
Jag känner en orkan av känslor. Hade det inte räckt med en drog,....
Då vet jag varför han ställde in förra helgen. Det gör ont...

Du gör helt rätt. Det är inte din skam, det är hans. Berätta så får du stöd! Och när du får stöd då kommer du känna dig tryggare i ditt val och i din känsla att nu är det nog.
För min del så tyckte jag det var jätteskönt att säga ifrån både till honom, som drack som en svamp och mådde psykiskt dåligt, och till hans chef om hur dåligt han mådde. Då slapp jag vara ansvarig mer.

Min man har fastnat i ett beroende av alkohol.
Han drack sista gången för 2 veckor sedan.
Han har ringt alkohol linjen och har planerade samtal.
Jag blev lugnare efter att sökt hjälp
Men nu två veckor senare så kommer elaka ord, fnyser, dumförklaringar, säger att jag tror jag alltid har rätt.
Att jag dum för att jag inte dricker jag är inte normal osv
Vad ska jag göra? Jag går sönder.
Varför är han så elak, bitter och tycker så synd om sig själv?
Ledsen och trasig

@Backen123 - stort tack för pepp och stöd och klokskap! Känns så betydelsefullt. Och det lät så fint med skrattattacken, den bär jag med mig. Att få skratta med hela kroppen genom hela sitt väsen. Det var länge sedan det bubblade från fötterna och uppåt. När jag väl i framtiden får min ska jag tänka på dig! Och så kommentaren om att det jobbigaste på ett sätt redan har hänt och genomlevts, det är ju sant. Åren i samboskapet har slitit på mig. Nött ner. Blev ju mest en funktion för någon annan till slut. Ovärdigt och ovärt. Samtidigt som exet nog hade kunnat hålla skenet uppe längre om vi fortsatt som särbos. Nu gick det inte riktigt, och än mindre i corona-kuvösen. Fint också att läsa om att be om hjälp till högre makt, det gör jag med. För mig är det ett sätt att andas, eller få hjälp att andas. Och att sänka garden eller vila i striden.
Jag är så glad att jag hittade till denna sida, och glad över all klokskap, värme, kamp och över att inte känna sig ensam i världen. Att fler delar liknande historier, känslor, minnen osv. Det hjälper.
Önskar dig Backen123 en fin lördag, och alla er andra!

@Nora81
Han lämnade ju mig, han sade inte varför. Han bara "försvann".
Det kändes jättefrustrerande och ledsamt tidigare. 😪 För jag ville ju gärna veta varför ...

Men, det som jag får fokusera på är att han som sagt gjort mig en tjänst. För Tillvaron utan honom känns helt okej.

ACA har jag inte hört om. Härligt att höra att du tycker det verkar bra och att det funkar för dig. 😊

Sköt om dig. 🌺

Tack Azalea och Skrållan... Era svar betyder mycket. I går var han borta, sen hittade jag honom på loftrummet med en flaska sprit innanför byxlinningen. Detta går inte längre, måste få iväg honom. Han sa att han hade 200 kr kvar och det åker han och köper sprit för... Han kan inte bara drälla omkring här, full som en alika. Läste i hans telefon att arbetsgivaren undrar när han ska komma och göra klart det lilla som är kvar i jobbet. Han är skyldig honom 10-15 tusen så det borde bli ett intresse när nu pengarna är slut. Jag har tagit en moppenyckel nu. Den andra vet jag ej om han har. Jag måste få i väg honom , hem till hemlandet...måste få honom på bussen...Omänskligt, det är som att sända honom till döden.

Du kan skicka in pappren själv så får han en delgivning på det.
Våra barn är vuxna men han ville inte skiljas och då blev det 6 månaders betänketid först innan det kunde gå igenom. Så bara skicka in dom.
Bra att du skrev över moppen på honom så du inte behöver ta det ansvaret. Jag har mina bilar hos mig så min man inte kör dom ivf. Jag vet ju att han kör onykter var tredje dag och då får han göra det med sin egen bil.
Så skönt att du har delat med dig till din bror. Det är skönt att inte bära allt själv och att kunna bolla tankar med npgon man litar på.
Ta hand om dig 🧡 Azalea

@Tröttiz vad fint att läsa att du kommit så långt. Det är inte konstigt att få tankar om vad missbrukaren gör eller hur hen mår kort efter att man lämnat. Det verkar som att du reflekterar över det och kommer fram till du är viktigast. Så starkt av dig.
Själv har jag vacklat men ganska nyligen börjat gå på ACA för vuxna barn, det verkar vara väldigt bra och ge mig många svar på saker som jag undrat över i många år.
Så glad jag blir att höra från dig och hur det går. Kram Tröttiz och heja dig för din utveckling. Vi hörs.