Senaste kommentarerna i forumet

Hej!

Välkommen hit. Du har levt i många år i en relation där din man haft en alkoholkonsumtion som påverkat dig negativt. Nu har du berättat att du vill avsluta relationen, eftersom du inte känner tillräcklig tillit till att det här nykterhetsförsöket kommer att hålla i sig. Jag tror att det är många här som kan känna igen sig i den här situationen, att tilliten blir mindre och mindre för varje gång ett löfte bryts, och att det också kan leda till att kärleken försvinner. Fint att läsa att du sätter dig själv i fokus nu, att du inte ska behöva bli sårad mer. Skriv gärna mer och berätta om hur du har det om du vill, ibland kan en behöva skriva flera gånger för att en tråd ska "ta fart".

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

En dag i taget 🧡
Så försöker jag se det eftersom allt är väldigt osäkert i vår bodelning.
Men ilska det här jag också mycket av men känner att ibland är den faktiskt bra för den gör mig starkare.

@Azalea ❤️
Du har så rätt! Men jag var så ung när vi träffades så jag vet inte ens vem jag en gång var. Jag inser att jag har en väldigt lång väg tillbaka till mig själv och vad jag har för drömmar. Jag har så mycket ilska inom mig eftersom han ser som självklart att han ska köpa ut mig om jag inte kommer tillbaka.

Känner igen mig i dig när jag läser. Enda som skiljer är att min rumskompis är 30 men hon smygdricker, jag vet att hon gör det då det luktat vin och öl om henne men hon säger inget. Jag har skällt, vädjat, oroat mig för henne men ingenting verkar funka. Hon har varit på behandlingshem 2 gånger och har även ångest, depression och skär sig i handlederna. Jag har nu börjat tänka att det där är hennes liv och försöker o ignorera hennes beteende. Men man är ju medberoende och vill att de ska sluta upp med allt. Det finns ju möten man kan gå på för att lära sig mer om att vara medberoende. Tror det heter alnon möten@EgN

Vi har all rätt att vara fria.
Rött att tänka och vara den vi är utan att behöva ändra sig gör att passa sin partner.
Jag tappade bort mig själv under många år då jag tassade och passade på vad jag sa. Följde inte med på saker med vänner för att det var lugnast så.
Jag flyttade och bor i lägenhet och jisses så skönt att hitta tillbaka till den personlighet man egentligen är igen.
Jag lider också av att inte ha friheten med min trädgård och sjön som jag hade vid huset och känner mig lite instängd i lägenhet.
Men tills vidare utnyttjar jag skog och natur som ger så mycket energi.
I helgen ska jag o några väninnor ut och campa vid en sjö så då tänker jag njuta.
Huset , trädgård, sjö kan komma tillbaka men det livet med min beroende vill jag aldrig ha igen.
Men ska ju inte behöva vara rädd och orolig utan finnas för varandra och göra varann bättre.

Kram från Azalea🧡

@Tröttiz Så sant. Jag ser ofta på sociala medier om alla dessa lyckliga par som firar sina årsdagar. Jag har aldrig gjort det och jag skulle aldrig kunnat lagt upp något liknande. Det säger en hel del.

@Livrädd igen
Har den tanken att man i relation ska göra mycket för den andra, att kämpa. Men då det går över ens välmående ska man säga stopp. En kompis sade till mig då jag anförtrodde henne mina tankar om min relation att : "Kärlek ska skapa ett vi utan att förstöra ett jag". Så sant. 💕

@Tröttiz Jo, jag vet. Jag kämpar varje dag med mig själv. Varje dag som jag stannar i lägenheten är en seger. Han försöker påverka mig och målar upp ett drömliv som jag ska komma tillbaka till. Men i själva verket är det nog han som har svårt att klara sig utan mig. Varför skulle han helt plötsligt ändra sig och bli en ny fantastisk förstående människa efter 26 år? Han har fått så många chanser tidigare. Men jag har sådan ångest och så dåligt samvete.

@Livrädd igen
Nu är jag hård. Blir han våldsam och det händer dig något, gör du inget med hus, stall och skog ...

Sköt om dig. ❤️

@Fixaren Hej! När jag läser meningen "Men hur kan tankarna på att ett hus , ett boende övervinna känslorna över att få känna frid?" så är det precis vad jag skulle kunna skriva. Jag har lämnat flera gånger men alltid gått tillbaka. I oktober förra året lämnade jag igen. Då min sambo även är våldsam bodde jag första dagarna i skyddat boende. Det har varit många turer fram och tillbaka under dessa månader. Första tiden fanns inte en tanke på att gå tillbaka men just nu har jag fruktansvärda dagar då jag inte vill något hellre än att ta mina djur och åka hem. För mig som är uppvuxen på landet är det fruktansvärt att sitta ensam i en lägenhet nu när det börjar bli vår. Men om jag går tillbaka så VET jag att jag kommer att vara rädd igen, jag kommer att behöva tassa på tå, han kommer att smygdricka. Han är fruktansvärt svartsjuk och har sagt till mig att jag måste ta bort FB, Messenger och annat där folk kan kontakta mig. Och han måste få titta i min telefon då och då. Han kan lika gärna låsa in mig och kasta bort nyckeln. Men jag saknar mitt hus, stallet och skogen. Men ska jag verkligen sälja min själ för materiella ting? Det finns andra hus och andra skogar. Fast jag har väldigt svårt att se det just nu. Igenkänning!

@Morgonsol
Ja .. 😔 Har några omkring mig som verkar släppa taget eller hur jag ska formulera mig. Jobbar inte, inget är roligt, isolerar sig, får dygnen på fel, dricker, har ångest, försöker aktivera sig, sjunker ner ...

Och där är jag som försöker visa att jag finns. Hör av mig. Men det har gått så att det verkar som att de får dåligt samvete att de mår som de gör och inför mig inte är sitt "vanliga jag".
Går det åt skogen vet jag ju dock att jag gjort vad jag kunnat. Jag är ingen vårdare, ingen psykolog. De vill inte ha professionell hjälp. Jävla alkoholelände.

Har du någon du kan äta med så att du hålls på benen. Tänker att det kanske är lättare att få mat i sig om man äter tillsammans med någon.

Tröttiz ja verkligen.
Men de har såna själsliga hål som inte läker. Känner nu bara i sorgen hur svårt det är att äta pga smärtan o all energi som går åt att gråta o sörja. De har gått o mått så här dåligt så många år och många upplever att terapi o så inte hjälper. Att inte ta hand om sig pga själslig smärta är egentligen ganska enkelt inser jag. Håller man på så länge.. då förstår ja att själen urholkas eller hur man ska säga.. o förståndet försvinner.. egenvärdet.. Ja tror Ja förstår mer o mer nu av denna sjukdom . Ja är så otroligt tacksam för tiden ja fick med min älskade. Han försökte. Han var en underbar , helt fantastisk man men hans lidande var för stort. Han har det bättre där han är nu❤ Vet det🙏

@Morgonsol 💕
Det här med att alkohol kommer först. Kommer aldrig att förstå suget. Men Jag vet att den finns där. Men att alkohol skjuter undan en sund relation med till exempel sina barn. Så otroligt ledsamt och frustrerande. 😔
Vidrig sjukdom som bryter ner människor.
Kram.

Inser min problematik än mer nu såhär 2 veckor efter dödsfallet .. Galet vilket liv ja levt och galet vilket liv ja lever i mig själv. Ja tar hjälp nu. Ett steg i taget..

@gros19 Tack för ditt svar! Det känns ändå hoppfullt att medicin mindre farlig än alkohol finns. Om, och det är ett stort om, han verkligen vill bli nykter så kan han komma i fråga för medicinering istället. Det är en process att komma i mål, men nu ser målet ljusare ut. Sedan hoppas man att han vågar ta de steg som behövs för att komma dit. Det är inte så lätt att lägga mer allvar till vår relation, borde inte bo kvar här när han dricker men har ännu inte hittar något bra alternativ. Tyvärr blir det bara tomma ord om man inte kan packa väskan och bara dra härifrån, vilket vore det bästa.

Hej igen!

Jag söker fortfarande intervjupersoner till min studie om det är någon som är intresserad.
Kontakta mig gärna på: josefine.bjorkman1@outlook.com

Hälsningar
Josefine Björkman

Jaa det är ju en sjukdom
Ja det är ju en sjukdom. Men som anhörig orkar man inte hur mycket som helst. Läste någonstans att leva med en alkoholist är som att ständig leva i en krigszon. Alltid gå på tå, inte veta vad som väntar.
Jag har varit där du är Peppin. Fast vi hade inga gemensamma barn. Och mitt numera ex, drack helger, ibland på veckan. Mer och mer för varje år som gick.
All kärlek till min man försvann undan för undan. Det luktar alkohol när jag la mig på kvällen, sov intill en tungt sovande, snarkande, alkoholluktande man. Kärleken växer inte då. Man får avsmak.
Han drog sig också undan från mig ju mer han drack. Han skrev och kontaktade tjejer när han var full. Till slut gick det inte. Det fanns inget kvar. Och jag ville ju leva mitt liv. Ha kul. Skratta.
Så nu har jag levt nästan 2 år själv, sedan jag ställde ultimatum. Men han valde inte mig.
Jag valde att börja leva.
Det har varit tungt många gånger, men så skönt att slippa alla fylleslag. Jag bestämmer över mitt liv.
Så tänk på Peppin. Vill du leva så här om 1 år, 3 år, 5 år? Börja fokusera på vad du vill och släpp fokuset från mannen, om det går. Gör saker med barnen. Strunta i mannen och bestäm att göra något som du gillar. Det kommer bli väldig förändring även om man inte tror det.
Och fortsätt skriv här. Här är det många som vet och går igenom samma som du.

Å, som jag känner igen allt du skriver. Har läst massa trådar här och ser mönstret så tydligt. Vilket uppvaknande, trodde väl inte att jag var ensam direkt, men dessa universalbeteenden... Har lust att göra ett inlägg på sidan där folk diskuterar om de dricker för mycket. Sluta helt era idioter! Hela deras och deras familjers liv står på spel och de grinar över att det känns för tufft att inte kunna ta ett glas vin ibland och dricka ”normalt”.
Förstår dina hatkänslor, jag kämpar med insikten om att det är en sjukdom.

@Peppin om inte han själv vill söka hjälp kommer han inte göra det. Jag vill bara skriva att jag läst. Jag har inte så mycket annat att komma med än att säga att jag tycker du ska lämna. Kram.

@Konstant limbo
Ja, jag läste även lite på de sidorna där personer som är i min mans situation skriver. Det verkar vara något med de där hundra dagarna. Ett mål. En ”kur”. Sen tror man/intalar man sig, att man ska kunna dricka ”normalt” . Det är egentligen skrattretande, jag får kämpa för att hela tiden tänka att det är sjukdomen.
Hoppas din dag blir uthärdlig. Idag är en glad dag för mig som älskar fotboll, i vår familj är det jag som är sportintresserad.
Men tyvärr är väl fotboll också en ursäkt att få dricka.

@sjöochsnö Ja jag kände en lättnad efter att ha hittat hit., läste dag och natt i 1v. Sen insåg jag även att det inte finns så mycket pekpinnar här utan det är ok att välja att fortsätta försöka med sin relation så länge man vill. Närstående jag talat med kan ju ofta ha en lite hård ton, såklart med kärlek, men svårt att får lite mer kravlösa diskussioner.
Min man har senare året verkligen tagit på sig att han är alkoholist men endast klarat max 3 nyktra månader på raken men har haft flera sådana perioder de två senaste åren. Det är ju något slags framsteg men bakslagen blir på något sätt ännu värre då. Jag tycker mig läst sig till att det är efter 2-3 månader som det ”magiska” förhållningssättet kommer, det nya sättet att dricka som inte kommer bli något problem.
Så nu hoppas jag att det ska hålla 1 år någon gång, det finns ju verkligen en hälsoaspekt till detta också som inte är så härlig heller.

@Konstant limbo
Hej! Ja, sorgligt är ordet och så otroligt onödigt känns det.
Jag är jätteglad att jag hittade hit. Har läst och skrattat och gråtit halva natten. Så mycket igenkänning. För det är ju jag som ligger på natten och tankarna irrar hit och dit och ångesten trycker i bröstet. Han verkar inte ens bekymrad ”det är inte så farligt/mycket/illa” är alltid svaret när jag försöker ta upp hans drickande. Men som sagt det ingår väl i sjukdomsbilden, förnekelse är väl alkoholistens bästa kompis näst spriten.
Tack för ditt svar, sån otrolig lättnat att bara få pysa ut. Och känna att man inte är ensam. Hur otroligt sorgligt det än är...

Hej, det är ju en fråga många på detta forum brottas med. Tyvärr har jag inte förstått hur min man som tycker om att förgifta sig själv med alkohol tänker att det är en bra lösning, ingår väl i sjukdomsbilden.
Att hitta detta forum har dock varit fantastiskt, man kan få inblick i tankar som anhörig, den som dricker etc. Det är väldigt skönt att skriva av sig sådant som man inte tycker man kan prata med de man känner om. Även om det såklart
är sorgligt hur många som kämpar med samma problematik.

Hade ett riktigt blowout för två helger sedan. Han dricker fredag och lördag, barnen undrar när pappa kommer hem och jag får säga att jag inte vet. Dock var det skönt eftersom jag sagt att jag inte vill att han dricker hemma. Sen kommer han hem på eftermiddagen lördag packad men stolt över att han valde att gå hem, jag skulle vara tacksam för det. Då tappar jag det och säger att han är patetisk och all min respekt för honom har försvunnit. Han kontar med att bli ömklig och säger att han inte kan styra, han är sjuk.
Jag säger att om man är sjukt går man till läkaren, man tänker inte bort cancer så varför ska inte en alkoholist ta hjälp. Får inget svar, bara gråt men säger att jag är trött på att vara hans räddningsplanka. Tänkte efter att det nog blir lugnt ett tag nu men sen kom påsk med släkt och han valde vin, inte problematiskt mycket men ändå.
Nu är det helg igen, fotbollen drar igång och det gör mig orolig. Känner att det är som att han är otrogen med alkohol och jag vill inte att han tar i mig alla. Att vi inte legat på en månad kan han inte förstå men jag känner att jag måste bevisa något för mig. Men det gör ju även det att det är synd om honom som har en fru som inte är kärleksfull alls.
Känner att jag måste bestämma mina egna gränser nu. Kan tänka att det ska man väl göra i en lugnare period så man är beredd sen när det blir galet igen

08.04.21 22:55

Då sitter man här.. 34 eller 35 år (Har tappt räkningen) för att vara helt ärlig vet jag inte om det beror på mina sista år, allt går i surr..
Träffade mannen i mitt liv, Va iallafall det jag trodde.. Va störtförälskad och funnit det jag letat efter.
Hade ett par magiska år där vi lärde känna varandra genom att upptäcka vardagen, resor och tog oss igenom alla hinder som dök upp, Vi gjorde det tillsammans och hade väl vårt motto ”Aldrig leka katt/råtta” Vad jag, vi trodde kanske va tillräckligt för att överkomma allt av vad som kom i vår framtida väg.
Jag minns inte vad den bidragande faktorn som bidrog till att vår vardag sakta drog åt fel håll, Kan det ha vart som han säger att hans och hans vänners party liv i kombination med mig och mina vänners vanor va en av grunderna?
Vi restaurangare som jobbade dom typiska utelivs dagarna tog igen vår del av kakan på söndagar och de dagarna vi var lediga mitt i veckan?
Att det helt enkelt för honom blev för mycket att hantera? Kombinera våra 2 väldigt olika sätt att leva på?
Jag vet inte, Ibland känns det som om jag inte vet något alls längre.
Hur mår man egentligen, Är man lycklig? Är det värt det? Kommer man att komma ut lyckliga tillsammans på andra sidan?
Kan komma ihåg det som igår, Vi skulle på semester tillsammans med hans familj.. Till Madeira..
Jobbade sent kvällen innan och stressade hem med lite resfeber i magen för att packa det sista..
Kommer hem till vår lägenhet där jag hittar honom riktigt onykter, blodskvätt runt om matbordet och köksluckorna i köket (Som ett paper cut som inte villa sluta blöda) minns inte mer av kvällen utan det jag kommer ihåg är att morgonen därpå när vi ska åka tar han på sig sin ”Blå fjälljacka” lagat för säkert 30-, Såklart slog tanken mig att något va fel redan då, men tror det va första gången jag reagerade på ett sätt och insåg det inte va helt normalt..
Tusen år

och miljoner episoder inkludert med alkohol senare.. Jag tror egentligen ingen vet hur jag har det, inte ens jag själv.. Självklart har vi fina dagar men som vi alla vet är det dom dåliga som drar ner snittet.
Lever men en ständig oro att han inte ska bli bra igen, är detta det livet jag ska leva? Väga allt det bra mot det dåliga? Varför kan det inte bara vara bra, kan han inte bara ta sig i kragen och ta ansvar.. Jag tror inte det, Helt ärligt tror jag att det passerat den punkten att detta är något han kan klara av själv, Han är i behov av hjälp..
Hjälper jag honom? Hur hjälper jag honom, att jag står ut med detta, är det en signal för honom att det är ok? Borde jag lämnat honom för länge sen? Är jag bidragande faktor till att han inte tar tag i saken?
Eller, Vad vet jag.. Blir det värre av att jag lämnar honom?
Tanken slår mig hela tiden.. The price you have to pay” Jag skulle ljuga om jag sa jag inte tycker det är skönt med en av Oslo’s finaste lägenheter, En snygg man och lägenhet i Marbella..
Ibland undrar jag om det på ett sätt får mig att kompensera för hur min uppväxt sett ut, Alla gånger man skämts över vem man är.. Att nu kunna ”skryta” över att man faktiskt åstadkom något, att visa alla som ville trycka ner en att man visst va något..
Jag ska erkänna, Ibland får jag en känsla av att jag inte är god nog till något.. Egentligen ganska bitter att man blev gay.. Hade det vart så enkelt som att hitta en tjej, radhus och volvo.. Är gräset grönare på andra sidan? Det kommer jag aldrig få svar på och är så pass medveten om att allt är relativt.. Alla slåss med sig själv på ett eller annat sätt.
Men blir arg på mig själv när jag inte kan va stolt över mig själv, Tro på mig själv.. Jag skulle aldrig plassera mig själv i ett fack som självmordsbenägen även med mitt förflutna men ja jag ska helt ärligt erkänna att tanken på om mitt liv hade avslutats nu hade det vart ok för mig.. Jag hade kunnat få slappna av.. Ständigt denna stress med vad man ska göra i livet, om 20 år.. om 40 år.. Jag ser inte ivrigt på framtiden utan snarare som ett projekt, Hur man ska lyckas knepa ihop resten av ens liv.. (Detta låter nog värre än vad det är men det är mina tankar och kan inte låta bli att dom dyker upp i ens huvud)
Hade velat kunna prata med någon om det, Vill egentligen sända detta till Jessica men vill inte lägga det på henne eller någon annan för den delen.. Så jag förblir tyst..
Tänk vad lätt om man bara kunde knipsa med fingrarna och allt blev bra, Den där hemliga ingrediensen på lycka.. Jag antar det får visa sig.. Dag för dag.. Låååånga dagar..