Senaste kommentarerna i forumet

Känner också igen detta. Det är inte direkt något afrodisiakum att ligga bredvid någon som stinker alkohol hela helgen och vrålsnarkar, eller att hitta någon nattetid som ligger däckad i vardagsrummet med kläderna på och alla lampor tända och tv:n står och surrar. Det är inte stämningsförhöjande på något sätt. Och DET borde de fatta kan en tycka. Heja dig som sätter gränser!

@Azalea ja, det är sant - de små sakerna ... Jag har haft ett långt yrkesliv där det mest är huvudet som gäller, och nu övar jag mig på praktiska saker med hus och trädgård. Är inte alls bra på det praktiska, men det är KUL att erövra nya saker och skönt att jobba med händerna och kroppen. En skön trötthet. Önskar dig en fin kväll.

Oj oj oj, velig och svag det här jag varit i måååånga år. Tills jag fick nog och skaffade egen lya så jag kunde rå mig själv och stänga dörren för alla fyllor och problem. Avstånd från det gav mig styrka.
Men velig och svag det är jag ännu emellanåt.
Idag har varit en riktig depp dag och tårarna och offerkoftan har varit framme igen.
Men nu ska jag lägga mig och imorgon är en ny dag.
Ta hand om dig🧡Azalea

Jag tycker du står upp för dig själv, du har bett honom flytta och det är helt rätt och det svåraste. Det som är jobbigt är att du måste dra i allt själv, att han inte hjälper till att lösa problemet för er misstänker jag, så var det för oss. Jag skulle fixa allt kändes det som, och han var bara beroendesjuk=helt handlingsförlamad. Och kanske tänka såhär, processen är igång hos dig, för var dag så är du närmare en lösning. Försök vila från tankarna emellanåt, jag tänkte hela tiden på problemet och gör det fortfarande mycket. Men det blir med pyttesteg mindre och mindre. Du kommer fixa det när tiden är inne

Det är de små sakerna som gäller.
Visst har vi ett Mount Everest att ta oss förbi men npgra meter åt gången så är man snart över.
Under tiden får man pyssla med de små sakerna som man mår väl av. Läsa, måla, virka, campa, baka,promenera och hitta det som ger glädje och energi🧡🧡🧡🧡

En dag i taget ❤ du skriver själv att den dagen du går tillbaka är början på slutet, du vet det blir inget bra det. Kommer inte ihåg hur länge du bott ifrån honom nu, men att drömma och titta på hus låter väl som en härlig dröm. Jag fick höra efter att jag gått och jag stundtals ville att allt skulle bli bra, att den tillfrisknade bör ha ett år i nykterhet för att själv läka och då ska dom inte inleda nån relation heller, det fick mitt ex lära sig under behandling. För mig var det vilsamt, jag får vänta och se men nu 7 mån senare så vill jag inte vänta och se nåmer, det händer grejer hos också och kaos klarar man sig utan. Kämpa, imorgon är en ny dag, kanske lite vilsammare, jag önskar dig det ❤

Var fri i sex månader sen kom coronan och ensamheten som gjorde att jag gick tillbaka till mannen med alkoholproblem. I början gick det bra men sen eskalerade helg drickandet igen och återigen står jag på ruta ett. Den här gången har jag verkligen förstått att jag är kraftigt medberoende. Jag valde ju en lägenhet förra gången men fick ångest av att vara där. Nu funderar jag på ett eget hus men det finns få sådana eller lägenheter där jag bor för bostadsmarknaden har verkligen blivit helt konstig. Men tittade på ett hus i går i alla fall men magkänslan sa nej, har ett annat på gång snart- Det värsta för mig är inte att lämna utan det värsta är hur jag ska kunna stå emot och inte gå tillbaka. Vart kan man få hjälp med sådant? dom som är beroende av någon drog har mentorer som dom kan ringa finns det sånt för oss som är medberoende också? Jag har varit på hudkliniken i dag och jag har utslag bara på kvällen läkaren trodde att det kan vara stress. Han frågade hur jag hade det på hemmafronten och jag sa som det var, Då ska du ta itu med det som får dom här utslagen att komma. Jag måste fokusera på mig själv nu och mitt mående.Hade cancer för tre år sedan och då började stressen i kroppen .

Jag har en fruktansvärd kväll i min lägenhet. Jag vill bara kasta mig i bilen och åka "hem" igen. Jag fattar inte hur jag ska kunna fullfölja detta. Jag går till jobbet, jag gör vad som förväntas av mig varje dag. Men jag lever inte. Jag vill bara att varje dag ska ta slut. Klockan är nu 20:00, kan man gå och lägga sig nu för att slippa mer ångest idag? Jag förstår ärligt talat inte hur det här ska gå till. Han säger att han inte dricker längre, att han ska ta hand om mig. Men jag vet inte om jag har några känslor kvar. Och rent förnuftsmässigt så VET jag att den dagen jag går tillbaka, då är det början till slutet. Men varför funderar jag ens över det? Hur ska jag göra för att hitta styrka?

Hej alla.
För ett par månader sen insåg jag att min sambo har problem. Han har alltid gillat öl, och druckit rätt så mycket. Men jag har aldrig sett det som ett problem.
Men som sagt för ett par månader sen bad jag honom att vara helt nykter i två veckor eftersom jag var höggravid och förlossningen kunde dra igång när som helst. Han lovade, men jag upptäckte att han drack i smyg efter att jag och våran dotter gått och lagt oss.
Sen när bebisen väl var född trodde jag inte att han drack. Men insåg efter ett par veckor att han visst gjorde det, så jag började ifrågasätta honom och hans drickande. Han sa att det bara var 1-2 öl på kvällen på helgerna.
Men det var ju såklart också lögn, han vaknade aldrig om nätterna när bebisen skrek, och jag kunde inte heller väcka honom.
Då började jag kontrollera hur mycket öl och whisky han verkligen drack. Fick en chock, han dricker varje dag både starköl och whisky.
Konfronterade honom och han lovade att sluta. Gick återigen på lögnen.

Igår gick jag in på hans internetbank. Han har köpt både öl och whisky minst 2ggr i veckan och druckit upp.

Konfronterade honom igen igår. Har hällt ut varenda droppe alkohol som jag kunde hitta, har behållit hans bankdosa och talat om att jag kommer ha koll och kontrollera allt. Har gömt hans kontanter.
Vad mer kan jag göra?

Jag är mest orolig för våra barn, eftersom jag har börjat jobba helg nu och kommer vara hemifrån klockan 05-19 varje lördag och söndag. Och han kommer behöva ta bebisen dom nätterna.
Hur ska jag kunna ha koll på om han dricker? Jag är så orolig att det ska hända bebisen något, speciellt om nätterna. Tänk om han lägger täcket över honom eller själv råkar lägga sig på honom... Eller ja, vad som helst.

Känner mig så ensam i det här och vet inte hur länge jag kommer orka med att vara orolig. Har själv psykisk ohälsa så kämpade redan som det var innan med ångest osv.

Tack Azalea och Tröttmamma för stöd <3
Det går upp och ner här. Hopp och förtvivlan. Ångest. Dock inte rörande själva beslutet att lämna för det känns så rätt. Grundat i hela mig. Men kring det praktiska när man bor ihop och allt som måste ordnas och en ex-partner som troligen inte kommer att göra det lätt på något sätt. Känns som ett berg att gå över. Och så corona-osäkerheten ovanpå detta. Övar på här och nu-perspektivet och ett steg i taget. Göra något uppbyggligt och bra för mig själv varje dag. Även om det är på nivån putsa fönster och plantera. Så gör jag det för mig och min egen skull.

Ny här på forumet.

Har levt i en 12 år lång relation med en man som har klara alkoholproblem. Det har tagit 12 år för mig att komma till den insikten.

I början var vi så unga och nästan alla ”drack lite för mycket”, det var inget utmärkande för just min partner. Jag tänkte aldrig då på att han hade alkoholproblem. Det har kommit smygande under årens gång.

Är uppvuxen med en far som självmedicinerade med alkohol under i princip hela min uppväxt, så känner mig bara så jävla uppgiven och ledsen och arg att jag nu ska behöva leva med en partner som gör exakt samma sak. Vi har barn ihop så det är inte bara att lämna. Hoppet om bättring finns ju ändå där, samtidigt som jag känner, det är tomma ord och löften. Precis som när jag var liten. Förstår inte hur det kan vara SÅ SVÅRT när man har en familj som man älskar, hur jävla SVÅRT ska det vara att sätta sin familj först?

Min partner lever med förnekelse. Han tycker inte själv att han har några direkta problem att hantera alkohol. Fast han dricker 4-5 starköl 4-5 kvällar i veckan, minst, varje vecka. Detta är den konsumtion jag känner till. Kan vara betydligt mer än så. Har bett honom gå i terapi, ta tag i sig själv och sitt mående. Erbjuder mig att lyssna så han kan prata om han mår dåligt över nåt. Men det är återvändsgränd där. Det blir värre och värre. Han blir konstigare och konstigare när han dricker. Snart orkar jag inte mer.

Nora81 och Azalea 🙏
När sjukdomen uppdagades och samtalen kom så såg jag på riktigt fram emot det nyktra livet tillsammans, nånting större fast jag var så sviken och lurad. Jag kände att vi kan jobba oss mot tillfrisknandet tillsammans. Men det handlar om dom, hela tiden och minst 1år fick vi höra innan hjärnan hämtat sig, och att leva med någon som går på vita knogar är nästan än värre. Nu kan det också med mitt ex ha varit något annat, supertrevlig utåt och rätt hemsk mellan varven hemma

Att ni alla kan vara så starka. Själv känner jag mig så svag, velig och elak. Svag för jag inte kan stå upp för mig själv, velig för att jag/vi inte kommer fram till någon lösning och elak för att jag bett honom flytta från vårt hus.
Helgen spenderades i bilen så att han skulle få ha sin tid i huset med sin dotter. Jag har vid ett tidigare tillfälle sagt att jag behöver distans till henne med då han lägger mycket utav hans dotters uppfostran på mig.
Sa vid tillfälle att vi måste ha två boende, dels för min skull, men även för hans så han kanske kan ta tag i sitt liv och kunna få wtt jobb och kunna ta sig dit. Han vet fortfarande inte hur länge han blir av med körkortet. Känner att han är så passiv och lägger allt på mig.
Han har inte viljan att säga att han ska skita i alkoholen för evigt heller, bara det får mig att få varningsflaggor...
Åh vad jag önskar att jag kunde stå upp mer för mig själv.

Det är sorgligt att det blev så och du har ett arbete framför dig nu men du klarar det också.
Alkoholen är otäck och förstör så mycket för så många och den kidnappar våra partners som en gång vara fina.
Det är de bra minnena man får spara på🧡

Stor kram från Azalea🧡

@Backen123 styrkekram. Känner med dig. ❤️

Tack för ditt fina inlägg Åsa M, det kändes skönt att du läste in något jag inte tänkt på. Ja jag har följt vägen men ibland tänkt jag släpper det här nu. Det blir så mycket fysiska timmar i något som jag inte ska behöva reda ut, när jag just nu bara vill läka, vara med mina pojkar och göra färdigt i vårt renoveringskaos. Läste i fin tråd, såg jag även svarat där med anledning att berätta för chefen, det har också varit en väg, att vara öppen. Men just nu, vill jag bara vara öppen här och der är första gången, kanske håller jag på att jorda mig eller så håller jag på att bli galen 🤪

Många kramar till dig. Livets väg är krokig men så länge man håller sig på stigen hittar man hem - jag tror det är bra att du bearbetar och håller fast vid att det blev så osannolik utgång. Det känns som ett friskhetstecken tycker jag. Det är en hemsk sjukdom med absurda effekter på alla runt omkring.

Så va det stora arbetet igång, tömma detta stora hus med så mycket känslor i. Lyckan att få sätta bo med mannen i mitt liv, förväntningarna och drömmarna som nu skulle bli sann i det stora huset på den stora gården, middagarna, skratten, kärleken och den stora lyckan. Såg jag redan då, men inte förstod. Jag skulle leva här med min man i alla våra dar, men redan snabbt kände jag nåt, en irritation, en sorgsenhet jag vet inte. En kontakt med en barndomsvän till mig som inte var ok, en känsla av att det är nånting som inte stämmer. Bröllop och nåt kändes inte bra, men vi älskade ju varann, vi tvivlade ju inte på det, det skulle vara vi. Så kom det, han drack i smyg. Jag såg helt plötsligt, såhär efteråt och jag blev så ledsen, rädd och olycklig. 6 mån senare gick han behandling, han mådde sämre och sämre, återfall på återfall. Jag flyttade ut, jag flytta tillbaka, han flyttade ut till husvagnen på gården, så stört . Han va med i en otäck bilolycka(nykter) och bröt ryggen. Jag trodde vi fick en ny chans, han blev tacksam över livet i 2 veckor. Sen kom det igen, värktabletter sprit, kaos. Jag och mina barn flyttade för gott men fortfarande med ett hopp att han skulle tillfriskna, jag lydde råden av dom kunniga att inte vara kvar. Åh jag var ju inte klar med min kärlek, den fick aldrig dö riktigt, men blev blandad med så mycket ilska och ledsamhet. Så sorgligt att mannen jag älskade försvann på 1år, från att varit bäst till att bli det värsta tänkbara för mig. Jag kommer aldrig förstå sjukdomen, vad som händer? Har skrivit så många gånger här om ilskan, varför? Jag ville ju bara att vi skulle må bra. Jag hann inte bli medberoende sakta men säkert det kom sen, utan jag hamnade i chock, skammen att jag borde ha vetat bättre och allt det där. Jag fick veta efter vi gift oss om antsbus, behandling, notoriska otroheten mot hans tidigare fru. Och nu har han flyttat från huset med 2 dagars varsel, inte tagit med sitt utan lämnat till mig, så mitt i min renovering i mitt nya hem, står jag nu där i huset med sorgen över honom för han är död, kvar är nån annan som jag inte känner. Det blev så vemodigt allt och så otroligt mentalt uttröttande och så har jag med äldste sonen, han måste också få göra klart. Jaja det kommer en tid sen, jag mår bättre nu än då, men är väl i sorgeprocessen nu kanske och så ska det väl vara. Kram alla hjältar där ute, en dag i taget och jag blir mer och mer övertygad om en högre makt för var dag. Det måste finnas en mening med allt, och man måste våga be om hjälp dit ut/in till något när man inte orkar mer. ❤

@Azalea det kanske jag får göra. Ta kontakt med en psykolog för det blir övermäktigt med alla känslor.
Skrev till honom nu att han kan kasta mina saker, att han inte behöver uppdatera mig om vad som händer i hans liv med behandlingar osv för att markera att det är slut för alltid. Jag sa till honom tidigare att om hans sökte hjälp och gick på behandling så kunde han ta kontakt när han blivit mer stabil men jag vill inte längre.
Det är över nu. Han har gjort mig för illa. Alltför illa.
Jag behöver släppa den personen som jag inte längre vet vem det är längre.

@Hillevi Vilken känsla, en liten stund av glädje och hopp! Det är du så värd. Fortsätt kämpa och tack för din stöttning här i forumet. ❤

Så härligt att höra🧡🧡Du är på väg!
Azalea

Har tyvärr inga tips sötaste. Jag svänger Hej vilt i mina tankar också men avstånd är det som funkar bäst för mig. Det raderar tankarna lite om jag inte ser eller pratar med honom.
Går du och pratar med någon psykolog eller liknande?
Jag var helt nedgrävd i skuldkänslor och kunde inte släppa taget.
Fastnade i tanken att: Det är en sjukdom och man ska hjälpa en som är sjuk! Det fick jag mycket hjälp av min psykolog att vända dom tankarna. Känns skönt också att prata ur sig allt till en dom inte har några känslomässiga band vare sig till mig eller mitt ex.

Kämpa på min vän🧡Azalea

Känner igen det så väl. All lust till något sån här gått upp i rök oavsett vem det skulle gälla.
Tror man hamnar i nån sorts försvarsmekanism så all energi går åt till att få det nödvändiga gjort och det blir det sista på listan man skulle vilja.
Plus så klart att alla besvikelser under åren trubbar av kärleken bit för bit.

Idag är en nykter dag men då ska vi ligga. Jag sa att jag inte ville, han fortsätter tjata. Jag sa rent ut det jag så länge tänkt men inte vågat säga, jag tänder inte på dig längre. Han blev så klart stött och sur, kanske även ledsen. Jag kände mig lättad, så befriande att säga de orden! 1 tmma senare börjar han igen, exakt vad i det jag sa var det han inte förstod, men lättnad har nu butts ut mot ångest igen.
Jag är helt ointresserad av att ligga, när vi pratat om det här tidigare så tror han att jag tänder på andra. Så är inte fallet, att ligga är det sista jag vill, med någon alls, det finns inte på världskartan.

Att gå vidare är verkligen inte lätt.
Är det någon som har råd och tips om hur man kan släppa det känslomässiga bättre?
Alla råd tas emot.
Känner att jag faller ner i ett hål känslomässigt, tar på mig skuld, att jag ska rädda osv osv.
/Nora