Senaste kommentarerna i forumet

Jag har tagit mig orken och svalt min stolthet. Har kontaktat kvinnofrid här min stad, tänker att jag börjar så. Att vara här i forumet känns tryggt, få se att man inte är ensam i detta...Fastän jag känner mig som en liten flicka som är ensam.

Kram till er alla❤️

Jag vet, jag har läst och begrundat och funderat på varför jag stannar. Har kommit fram till att jag inte var redo på grund av rädsla, hopp, "vill bara göra detta klart", "vill bara vänta på drömboendet" - ja som du ser bara en massa ursäkter, men idag var måttet rågat. Då har det att göra med hans beteende mot dottern som jag inte står ut med. Så egentligen inte på grund av mig... Men har nu begärt stöttning i denna svåra tid.

Det svåraste är alla elaka ord och kränkningar han utsätter mig för. Han vill verkligen tillintetgöra mig, han ser inte sin del i det hela utan skyller allt på mig. Jag vet ju detta efter att ha läst härinne men det gör ändå lika ont! Då känns det skönt att ha styrkan i att ha läst Djävulsdansen, lyssnat på Carina Bångs ord och ha ett år med en anhöriggrupp. Jag vet att hans fina ord om omstart bara är en shimär för att jag ska stanna. Han vill fortsätta dricka och ha familjen kvar, men det vill inte jag. Och denna gång kommer jag att stå på mig, hela dagen har gått åt till övertalningsförsök och fina ord. När det inte når fram kommer hånfullheten och skylla på mig och idiotförklara mig, som inte kan ge honom tre månader till. Så jag ska klara detta och stålsätta mig genom processen.

Har läst din tråd och ifrån ett opartiskt utanför-perspektiv är det väldigt svårt att förstå varför du inte redan gått vidare med skilsmässa. Om inte för din egen del så för er dotters.
Om/när du blir osäker: Läs hela din tråd igen ifrån början!
Lycka till!

Nu var det dags. Idag sa jag till honom att han får välja familjen och alkoholen - lätt sa han, jag väljer inte bort alkoholen! Jaha, så nu tar vi det därifrån. Det värsta är alla hans hårda och elaka ord, men jag stärker mig och försöker bortse från det. Så nu blir det praktiska saker, försäljning och köp av bostad, sälja husbil, skilsmässopapper, dela upp saker (igen). Har redan bokat tid med beroendeterapeut och kurator.

Tack Gros19 och Azalea för era fina ord. Stämmer så bra de ni skriver. Jag har inte varit snäll mot mig själv, känner ju de själv.
Tänker att ha hittat hit, få läsa andras berättelser, läsa eran väg, få bolla med er som vet hur de är och att skriva ut mina tankar är ett steg på väg.
Måste någonstans hitta en balans i mitt liv. Har en stark känsla av att få vara själv, det skriker i min kropp. Läste ett tips om att visualisera, drömma bort och fantisera om hur jag önskar att mitt liv ska se ut osv. Har börjat med de.

Så bra att du hittat hit och kan sätta dina känslor i ord. Det kan ofta hjälpa en hel del och om man sen går tillbaka och läser sin text så kan man märka hur man förändras och hittar sig själv igen.
Vi finns alltid här och lyssnar på dig.
Det är också verkligen bra att hitta en professionell att prata med som kan hjälpa till att bena ut känslorna. Jag har gått i ett år nu och det har hjälpt mig så mycket.

Var snäll mot dig själv är mitt råd och sätt dig och barnen i första rummet. Han kan ju alltid komma efter er när han gjort sin resa mot nykterhet.

Kram till dig🧡Azalea

Att använda pitbullen i mig och få iväg pengar o papper kändes så skönt.
Jag är hopplös på att skjuta sånt framför mig och ändå så himla onödigt🙄förlänger ju bara ångesten. Ja ja, får öva på att lägga känslor på sidan och bara göra.
Han har förresten också gjort sin del, vilket överraskade mig, så nu är bollen i rullning.

Japp👌Alla dagar är våra och vi delar bara med oss om vi har lust.

Ha det så underbart idag min Änglar🧡 Azalea

Denån gången blev det inga fynd men det är ju så kul att gå och snoka och leva lite på hoppet att hitta nåt kul.
Du är helt klart inne i den bubblan nu😇

Kram Kram 🧡🧡Azalea

Ibland kanske man inte vet hur man vill leva sitt liv. Man har på sätt och vis levt någon annans liv och inte så sällan barnens liv. Man tror att om den andre personen bara ändrar på sig, i ditt fall blir nykter, så blir allt bra och jag blir "lycklig" Eller i mitt fall om min son blir drogfri och mår bra så mår även jag bra. Till en stor del är det självfallet så men hur jag mår beror inte enbart på det. Man har också sitt eget liv, sin egen resa. Du har behandlat dig själv så illa under lång tid och med det menar jag att du inte lyssnat på dig själv och inte sett dina behov som viktiga. Därför tror jag det skulle vara bra med någon samtalskontakt, kurator eller kanske alanon.

Hej och tack för ditt svar!
JAG vet inte längre vad jag värdesätter i mitt liv. Har alltid levt för mina barn fram till jag träffade han. Älskar givetvis mina barn, men det verkar som att jag har låtit dom komma sist och jag med.

Han vill sluta, han vill bli nykter och har erkännt att han har problem. Han har sagt att han är beredd att ta antabus. Men sen då? Tänk om han faller tillbaka? Törs jag tro på han? All tillit har han bränt bort genom otrohet och lögner. Till och med så tog jag honom tillbaka efter en påkommen otrohet. Där svek jag mig själv än en gång. Har svikit mig själv såååå många gånger, har tappat räkningen.

Tack för dina 3 snabba tips. Dom 3 har jag tyvärr genomfört och jag vet inte längre vars jag står.

Är nu på 4:e dagen idag sen jag var stark och satte ner foten. Sa då att nu är de slut, finito. Vacklar, är inte lika stark idag. Har väl mer el mindre lovat honom en chans till. Dessa chanser, har slutat räkna. Jag slits i stycken. Halva jag säger innerst inne lämna. Den andra halva vill ta honom tillbaka, lever på de där hoppet. Hoppet om att DEN här gången då funkar det.
Suck!

Ibland är ilskan en stark drivkraft kära Azalea. Förstår att energin tryter ibland, det gör den här med.
Så bra att du fick iväg pappren och betalat.
Hoppas du klappar dig själv på axeln emellanåt för det krävs en hel del mod och styrka att vara i den situationen. Måste du verkligen lyssna på hans gnäll?

Stor kram till dig och oss på kvinnodagen och alla de andra dagarna på året!
💕🌺🌞

.

Tack för ett gott råd Azalea. En dag i taget. Hittills har det gått 5 veckor och han följer sina åtaganden med terapeut, aa och lämna prover. Tar själv ansvar för sin sjukdom och har ett nyktert sätt att reflektera kring riskerna, vår relation mm.

Vad roligt med loppisen. Hittade ni något?
Tänkte på dig med och undrade just hur det går? ❤️
Har under denna vecka hämtat upp en sekretär som skulle skänkas bort, hittat ett soffbord som jag ska måla. Tror jag börjar bli hooked på loppisar och second hand.

Kram min vän 🧡

Välkommen hit, och beklagar samtidigt att du behövt vända dig hit.
Jag kommer från andra sidan, som nykter beroende, men vill skicka lite styrka i en enormt svår situation.
Jag tänker att det ofta hjälper att bena ut vad man själv värdesätter om man snabbt spakar upp sina tankar.
Vad vill du ska hända? Orkar du stå bredvid i ett eventuellt nykterhetsarbete, med tillhörande återfall? Vill han sluta, erkänner han att han har problem?
Tre snabba tips bara;
1. Man kan aldrig bli nykter åt någon annan, det måste komma från personen själv.
2 Ställ aldrig ultimatum du inte är villig att genomdriva, du vattnar ur din egen inre styrka, då du visar dig själv att du inte är värd att lyssna på.
3. Du bestämmer i ditt liv, du har all makt. Glöm inte bort dig själv, dina behov och drömmar i allt detta.

Nu fick du mig att le Azalea. Att vi roffar åt oss alla 365 dagarna. Jaa jäklar, det behöver vi.
Bra att ilskan tog över. Då får man gjort saker.
Heja dig?

Ja, det är ett livslångt projekt att jobba sig vidare men vi blir bättre och bättre varje dag på att sätta oss själva främst.
Rom byggdes inte på en dag så det får ta den tid det behöver.
Nu kommer ivarjefall våren och med det ljuset och åtminstone jag får mer glädje och framtidstro den tiden på året.
Lite tuffare vissa dagar men vi har lärt oss att komma vidare och att det alltid kommer en ny dag med nya möjligheter.

Må väl min sköna?Azalea

Har haft ett par hyfsade dagar med väninna och hälsat på sonen. Det har varit mysigt men ändå tappade jag all oro och energi idag. Såå trött och håglös så jag fick inget gjort utan bara trampat runt. Lite deppig och smånervös.
Männen ringde och pratade lite på förmiddagen, gnällde över hur sjuk han var och jag blev så jäk...a trött på gnället och motviljan att gå ut i det fina vädret och orkade inte höra på det.
På eftermiddagen kom ett nytt elakt sms som han skickade i min, dotterns och hans chatt, så trist att hon ska behöva läsa sånt skit.
Men då blev jag så förbannad så energin kom tillbaka så ikväll postade jag alla mina papper och betalade min del till advokaten. Så lite nytta tog jag av ilskan, bästa tillfälket att få saker gjorda.

Kvinnodagen?Tack, självomhändertagande❣
Den är vår men inte bara denna dagen utan vi roffar åt oss alla 365 va?,!!

Kram till er allihop ??Azalea

Jag tänkte på det häromdagen efter jag körde hem ifrån mannen. Hur kan en människa förändras så? Från att varit så stark, ok kylig, noggrann, hjälpsam, smart...helt enkelt en riktigt bra och god människa, till att bli en som inte klarar än någonting praktiskt, tekniskt eller ens hygienen. Det är otäckt att se den förändringen.

Ja ja, det var klart lättaste vägen att bara lämna tillbaka pappren till dig så du fixar det. Enklaste vägen? Inte förvånande

Kör ditt race och skicka in det eftersom han väljer att inte vara med i processen.

Massvis med kramar från mig?Azalea

Men du kan ju sätta gränser på andra sätt, precis som du gjort..Arbetsgivaren har ett stort ansvar..Jag är själv en ”sån” som min chef pratade med, och jag fick själv säga hur min situation såg ut, angående mitt alkoholmissbruk..Jag förstår att det är svårt, men min dotter mailade min chef, och det är samma där, som en orosanmälan..Chefen har ansvar över sina medarbetare..Och ska erbjuda den hjälp som krävs..För mig räckte det med 2 samtal med chefen, Forumet❤️, och vilja och kunskap. Även rädslan för konsekvenser, som kunde bli om jag inte slutade dricka..För andra krävs det behandling eller behandlingshem..Men absolut finns det hjälp att söka..En sak i taget..Det viktigaste först..?✨?

Du har levt lång tid med denna negativa stress. Så hemskt att läsa.om din situation. Du har det inte lätt o din mamma är.väldigt sjuk. Denna psykiska och andliga sjukdom rår ingen människa på ?Den är fruktansvärd. Ja upplevt den på nära håll med. 1,5 år orkade ja innan ja gav upp för o överleva. Vi har ingen skuld i andras alkoholism. Det är helt o hållet deras sjukdom. Orosanmälan ja, som ovanstående skrev. Sen behöver du verkligen sätta gränser för dig o ditt måendes skull. ❤ Ditt liv blir inte hanterbart annars.. Önskar ja kunde göra nåt.för dig. Ta hand om dig. Läs.här. Skriv o läs om andra . KRAM

Hej alla. Som rubriken lyder så är jag ny här i forumet och väldigt osäker. Har läst många inlägg här och börjar sakta men säkert att hitta min acceptans i att jag är medberoende.
Vi har varit tillsammans i 3 år, inga gemensamma barn. Jag har 3 barn. Dom 2 stora har accepterat han och min yngsta son, hans pappa har förbjudit att jag får ha delad vårdnad så länge som min pojkvän finns i mitt liv. Inte ens att jag sätter mitt barn före min pojkvän. Trodde aldrig att jag skulle sjunka så lågt.

Jag har hotat med att lämna han flertal gånger och även vänt på det till mig själv, där jag lovat mig själv att nästa gång då jävlar är det nog. Men inte ens mot mig själv orkar jag stå upp för. 2 dagar är jag stark och hård och otroligt beslutsam, men så dag 3. Då veknar jag.
Jag har ingen att prata med, ingen att bolla tankar med. Dom jag hade vände mig ryggen, ställde ultimatumet "så länge som du är tillsammans med han så kommer vi inte att hjälpa dig"! Detta sa min barndomsvän och min syster.

Jag kan inte lova mig själv något längre, känner jag. Vad ska jag göra?

Ursäkta för luddig å rörig text. Hoppas ni vill skriva.
Kram

Skrev i din andra tråd. När jag läser detta är det värre än jag kunde tänka mig. Har jobbat många år i missbruksvården och med LVM (tvångsvård). Det enda jag kan säga är att gör en orosanmälan så fort som möjligt. Vänta inte. När du gjort den är ansvaret hos socialförvaltningen och du har gjort allt du kan. En sak till kan du göra och det är att ta hand om dig själv.

Min mamma har under hela mitt liv haft problem med alkoholen, vilket hon alltid har nekat till. Min pappa har både varit medberoende och även själv haft svårt att hålla sig borta från alkoholen. Han har samtidigt varit maktlös och "handikappad" för mammas drickande, men har trots hennes missbruk aldrig lämnat henne.

Sedan vi vuxna barn flyttade hemifrån för drygt 10 år sedan, så har situationen blivit värre och mamma har druckit mer och mer. För tre år sedan ställde jag och mina syskon kravet att vi inte skulle gå med på att hon drack under de tillfällen som vi sågs, och efter detta har hon dragit sig undan mer och mer. Oftast kommer hon inte på sina barnbarns födelsedagskalas och vid andra inbjudningar. Hon meddelar inte heller återbud utan pappa dyker upp själv. När man sedan ställer henne till svars så är svaret att hon tycker det är jobbigt att vara i situationer där hon måste äta. Hennes sjukdomar har gjort att det både är svårt för henne att äta rent fysiskt, men också att hon helt har tappat matlusten. Tilläggas ska, att hon förmodligen inte väger mer än 40 kg.

När hon för några år sedan ramlade och fick frakturer att hon fick bli hämtad av ambulans och sedan ligga inne på sjukhus i ett par veckor trodde jag att det skulle vara vändningen, men jag hade fel. När hon fick beskedet om diabetes trots att det enda sockret hon får i sig är av sitt drickande, trodde jag att det skulle vara vändningen, men även då hade jag fel. När jag för några dagar sedan träffade henne och såg hur blåslagen hon var i ansiktet, trodde jag att det skulle vara vändningen, men även denna gång så hade jag fel. Hon förnekar sitt missbruk gång på gång och har alltid en dålig lögn som förklaring till sina skador.

Sedan pandemin slog till och hon har tvingats till att arbeta (ja, hon klarar mirakulöst av att jobba!!) hemifrån har det hela blivit än värre. Pappa berättar om hur hon dagligen ramlar och slår sig, somnar i badrummet och på andra platser och hur paranoid hon blivit. Situationen är helt ohållbar och vi syskon har insett att vi i alla fall måste hjälpa pappa med att lämna henne. Min pappa har hela tiden argumenterat för att han inte kan lämna henne, eftersom det kommer innebära hennes totala undergång. Han vet, och vi vet att det kommer innebära att hon antingen super ihjäl sig, slår ihjäl sig eller tar sitt liv, som hon flera gånger hotat om.

Jag har gått i terapi i flera år, och vi landar alltid i problematiken med mamma och hur det påverkat och påverkar mig. För tillfället är jag föräldraledig med min bebis, mitt första barn, och jag känner att jag inte kan fokusera på henne. När jag leker med henne är tankarna hos mamma och pappa. När jag ammar henne under natten ligger jag och tänker på mamma och har svårt att somna om. Finns det någon som känner igen sig? Jag är desperat och vet inte vad jag ska göra. OM jag klipper bandet med henne och hon dör, kommer jag att kunna leva med mig själv då? Kommer jag att ångra mig? Hur ska jag kunna hjälpa pappa? Jag är rädd för så mycket. Rädd för att mamma ska dö, rädd för att pappa är olyckligt fast i denna relation med mamma, rädd för att han inte lämnar henne, rädd för att han faktiskt ska lämna henne.

Låter allvarligt. Jag föreställer mig att det är någon som har ett missbruk och som inte vill ha någon hjälp eller inte har förmåga att ta emot det. Berätta gärna mer så kan du nog få mycket råd och stöd härifrån. Är det fara för livet just nu så är det sjukhusvård som gäller i första hand, men kanske är det inte så akut.

Vet inte hur insatt du är, men det är socialförvaltningen som har ansvar för missbruksvården. Dit kan du göra en orosanmälan, även anonymt. När en anmälan inkommer brukar man söka upp personen det gäller för en bedömning och för att i första hand erbjuda frivillig vård. Om personen utsätter sitt liv för allvarlig fara och samtidigt motsätter sig frivillig vård kan det bli aktuellt med tvångsvård dvs LVM. Som sagt berätta gärna lite mer och välkommen hit.

Skönt att höra att det går lite framåt Azalea. Vet ju hur jobbig processen är. Hur man kämpar för att få det gjort.
Jag och mitt ex har gemensamma vänner som vi har hälsat på ibland, och kvinnan i den familjen säger också att jag blivit mer bestämd när det gäller mitt ex. Så det är bra att du ryter ifrån. Dom kan inte hålla på hur mycket som helst och vi bara ska stå bredvid och förstå. Bra gjort.
Hoppas så för din skull att allt blir klart snart. Styrka till dig?