Senaste kommentarerna i forumet

Var ska jag börja.. Jag lever med min sambo och 2 barn, 12 och 8 år.
Jag anser att han dricker för ofta och för mycket, han tycker jag överdriver. Som sagt, jag vet inte var jag ska börja skriva.. Jag är.så trött, trött på att ständigt vara på tå för jag vet inte vilket humör han är på. Han blir aldrig någonsin våldsam, han är mer den typen som tjafsar, blir dryg, självömkande, gnällig osv. Jag avskyr hans lediga veckor, jag vill helst inte åka på semester eller andra resor med honom,det ger.mig.ångest för jag vet att han kommer att dricka och jag avskyr det. Jag vill inte åka iväg själv för att träffa vänner osv för jag litar inte på att han är nykter med barnen, eller rättare sagt jag vet att han inte är det.
Barnen börjar bli så pass stora nu att de säger ifrån när han är onykter. 12 åringen bad honom att sluta dricka öl, hans svar på det var " är det mamma som har sagt att du ska säga det"
Jag har vid flera tillfällen sagt att jag kommer att lämna honom om han inte slutar dricka. Han säger att han inte vill sluta dricka helt men han kan dra ner på det. Han lyckade 4 veckor en gång..
Det är inte så lätt att bara flytta, vi har ett hus tillsammans, om jag flyttar vet jag inte om jag skulle klara det ekonomiskt. Jag skulle också behöva flytta ifrån byn vi bor i då det finns väldigt få lägenheter här.

Nu började jag min berättelse iallafall, men den är långt ifrån slut, men åh vad jag önskar att den var slut. Jag orkar inte med mer oro, ångest, dåligt samvete, att skämmas, vara ledsen.

Det har ju bara gått lite mindre än en vecka sen det där svarta hålet öppnade sig. Jag grät i två dygn, tror jag. Sen infann sig faktiskt ett slags lugn. Lite ro i själen. Som att jag landade i att det inte kommer att bli vi. Nånsin.

Jag vaknade en morgon, efter de där dygnen av sorg, och kände mig plötsligt arg. Han hade dagen innan skrivit att han mådde så dåligt, och inte ville att jag skulle behöva se det. Att det var därför vi inte kunde fortsätta tillsammans. Tidigare hade jag bara ömkat honom, försökt försäkra honom att det inte var nån fara och så. Men nu blev jag plötsligt så arg på det där skitsnacket. Det handlar ju bara om att han väljer bort mig för att kunna vältra sig i självömkan och därför kunna fortsätta dricka! Så jag skrev det till honom, och det var så skönt, en sån lättnad. Det är två dagar sen nu, och han har inte svarat, inte skrivit nånting till mig sen dess.

Såklart har jag dippar, små svarta hål emellanåt. Men redan nu kommer de lite mer sällan, är inte riktigt lika djupa. Jag är oändligt tacksam över det, över att jag redan har näsan ovanför vattenytan. En känsla av att väljer han alkoholen så gör han det. Jag kan inte påverka hans beslut.

Men nånstans i mig finns det ett litet litet hopp om framtiden. Jag ska inte sticka under stol med det. Och det handlar alltid om många år in i framtiden, när han har kommit till insikt, gått igenom all skit, och är redo att möta livet, ta sitt ansvar fullt ut och vara den där personen som jag blev kär i en gång i tiden. Men det får väl finnas där då, det där lilla lilla hoppet, det tar inte över mig (just nu iaf).

Och angående tilliten, så går jag på min magkänsla från och med nu. Den har faktiskt aldrig svikit mig, även om jag har svikit den, tvivlat på den. Om det nu (mot all förmodan) skulle bli vi i den där avlägsna framtiden jag ibland tänker på, så vet jag att han inte skulle kunna lura mig igen. För jag skulle inte låta det hända.

❤️❤️❤️

@Backen123 Tack för ditt inlägg och stöd, det värmer! Och skönt att höra ifrån någon som varit "fri" lite längre. En dag i taget, ja - det behöver jag öva på. Och det kommer definitivt bli en omgång terapi till lite längre fram - och en som då handlar om mig och inte mitt ex för omväxlings skull. För min skull. Intressant också att läsa om att även du har (haft) en medberoende förälder, men inget riskbruk. Hos oss dracks det inte alls, varför jag tror detta med medberoende och beroende inte framstod som så tydligt, för där fanns inget konkret att ta på.
Du kommer förstås fixa detta med huset utmärkt, även med tokkort varsel. Jag önskar sig allt gott!

❤ härligt
Just det där att dom inte förstår varför man gick känns så frustrerande i början men det bleknar det också 🙏

2 år senare

I morgon är det precis 2 år sen skilsmässan gick igenom och jag har inte skrivit här på väldigt länge. Men nu när det är "jubileum" känner jag att jag vill berätta hur det har blivit för mig, det finns nog några kvar här som minns mig från den tid jag var en flitig gäst här.
Det har varit ett konstigt år med Corona och mitt liv har ju inte blivit riktigt så som jag hade tänkt.
Men det är ju så mycket bättre ändå nu när jag är själv och bara tanken på hur det hade varit att leva med X:et i dessa tider får mig ju att bli alldeles lycklig över att jag är fri.
Jag har inte ångrat en enda dag att jag skilde mig, tvärtom har jag tackat mig själv så många gånger över att jag hade modet och orken att lämna.
X:et och jag har inte haft kontakt på 1,5 år och det känns riktigt skönt att slippa ha med honom att göra. Jag hör ju lite på omvägar hur han har det och hur han fortfarande är arg på mig och tycker allt är mitt fel för att jag inte ville ”försöka igen”. Det är ju så intressant att tänka att han inte verkar se sin del i det hela. Att jag skulle vilja vara tillsammans med någon som behandlat mig så illa som han gjorde är ju helt otänkbart, men han verkar sakna insikt totalt. Dags för en ny ceremoni när jag lämnar honom bakom mig, han är verkligen inte värd min energi. Så fuck off X, du är historia nu och jag tänker inte ägna mer tid åt att fundera över dig.

Stor kram och styrka till alla er som kämpar!

Låter fantastiskt skönt, jag är "fri" sedan 6 månader och jag kände igen mig i det du skriver att vara barn till en redan medberoende förälder, även i min uppväxt var det inget riskbruk. Det tar kanske längre tid att förstå varför man är medberoende. Försök att ta en dag i taget, det kommer gå i vågor, men ångest attackerna blir kortare och kortare och färre och färre. Att gå i terapi är bra för att kunna gå vidare. Jag har skyllt ifrån mig att jag trodde han var deprimerad till att jag såg men jag förstod inte, sen kom erkännandet från mitt ex, hela historien men då var vi både gifta och husägare. Och nu ska han lämna huset vi äger med 3 dagars varsel och lämna över bekymmeret till mig, sälja, tömma etc. Förvånad, nej, tacksam, ja kanske 😊 och som du också har erfarenhet av alkoholism, psykisk ohälsa hand i hand är inte att leka med och rätt svårt att få hjälp med och sjukvården. Där behövs det en kraftansamling, tänk vilka pengar dom skulle spara in på då. Kämpa på, ha det Gott 🌷

Nu när både beslutet är fattat och steget är taget (fast enormt mycket praktiskt återstår) känner jag (eftersom jag för första gången på mycket länge kan känna själv och inte är riktad mot en annans kännande och görande) hur enormt mentalt trött jag är. Coronan har förstås inte gjort saken bättre, dvs. att vi lever i mycket speciella tider då väl de flesta av oss är i beredskapsläge på ett eller annat vis. Det kommer ta tid att återhämta sig, men det finns tid. Jag är på en lugn och trygg plats, och jag är privilegierad nog att ha goda förutsättningar för att kunna bygga upp mitt eget liv, både socialt och ekonomiskt.
Att landa och att ett landande pågår. Att det är MITT eget landande. Inte jag som ska in och rodda i någon annans väl och ve och fixa och ordna och vara alkomätare, stödperson, bank och storhandlare.
Tänk vad bra jag skulle kunna ha det, om all den där kraften kunde gå till vettiga och möjliga projekt som utgick ifrån mig själv. Om den där tvångsmässiga omsorgen jag är så bra på att kasta ut på andra också kunde finnas för mig själv. Om jag kunde förtjäna min egen snällhet. Eller OMSLUTAS av den (och inte behöva förtjäna den).

Azalea och Morgonsol ❤️

Jag känner mig inte stark, tvärtom rätt nedbruten. Kommit till en punkt där jag inser att jag blir sjuk om jag fortsätter så här. Har väl känslomässigt insett att jag inte får tillbaka någonting. Det känns lite tomt just nu men ändå lugnt och skönt.
Oavsett vad som händer så bestämde jag mig för att kapa kontakten en månad till att börja med. Men med insikt om att jag kommer behöva längre tid.
Hitta glädjen igen. Sover så gott om nätterna och det är så skönt.
Dessutom var han så jäkla elak vilket hjälpte att ta beslutet.
Glad att höra från er båda. Kram

@Saber

Jag har självt varit med en narkoman/alkolist i 5 år. När vi blev ihop sa jag tar du knark så gör jag slut. Då ljög han för mig i 1 år. Tog jättelång tid att lita på han igen. Och känner mig alltid skeptisk sedan dess i vissa situationer och tror att den alltid kommer finnas där tills de visar att vi har fel och motbevisar oss. Nu är han nykter sedan 3 år tillbaka vilket var en berg och dalbana men istället hittade han en gemenskap i via möten och 12 stegen där jag inte fanns plats i hans liv längre. Då valde jag att lämna efter ett till år av velande. Hur jag ska göra. Han vill ha tillbaka mig och jag älskar han men kommer inte gå tillbaka förrän han visat att han gör tid för mig vilket han än inte har visat på 2 månader sedan vi gick isär.

Ja, hur lång tid tar det att bygga upp tilliten igen. När vågar man börja lita på personen igen?
Tankar som ockuperar min hjärna just nu. Vet att kärleken finns mellan oss, men kan jag lita på honom? Som du skriver, när kan man slappna av?

Så stark du känns 🙏 Att sätta sig själv i första rummet är ingen självklarhet för oss så det är fint att du haft soffmys istället .
Kram till dig🧡Azalea

Fy så svårt det är!! Jag vet precis vad du menar och vad du går igenom, hur ont det gör och hur hoppet så lätt tänds. Och om de väljer livet och oss, hur lång tid tar det att bygga tillit och att våga slappna av😢

Nu är du klok, Nora ❤

@Forevigt

Jag vet verkligen hur det är har nu lämnat min partner för andra gången. Första gången pga sitt beroende nu andra gången för han hittade en gemenskap i CA som jag inte kunde vara med i och kände mig utanför. Och nästan bortprioriterad nu har jag lämnat honom för han tyckte bara jag var på när jag tog upp hur jag kände så vi började bråka istället. Likadant så har det nu gått 2 månader och vi båda älskar varandra så enormt mycket och vi vill få det att funka men bara om det blir en förändring samtidigt som ens nära och kära bara säger att det aldrig funkar att gå tillbaka till varandra dock så vet de inte allt.

@gros19

Ja verkligen, jag känner mig verkligen utanför. Nu blev det slut för oss som par men han älskar mig och vill ha tillbaka mig och jag älskar fortfarande honom trots att han har sårat och ljugit för mig. Jag vill göra allt för att lita på honom igen och för att vi ska få det att funka då han är en ny människa men vet inte hur han ska förstå eller hur jag ska förklara hur jag känner så han förstår kring mitt utanförskap då han umgås mer med gemenskapen i CA än med sin egna flickvän och utöver det har han gymmet och jobbet.

Kämpa på du också Azalea
Nångång måste vi vara i mål, där vi kan luta oss tillbaka 🙏
Jag sms exet om att jag bokat tid med mäklare nästa onsdag, skickade med mäklarens tfn nr ifall han hade några frågor. Fick till svar att han hade inga frågor och atg han skulle flytta innan sista april. Vågar inte tro det men det skulle vara rätt skönt. Så då har jag bara en lägenhetsrenovering ( där jag bor nu i det hus jag köpte) samt ett stort hemman till försäljning med bla vattenskada som ska åtgärdas. På det är man rätt slut mentalt, men det ska väl gå det också.
Igår bad jag en högre makt om hjälp igen, kändes så fruktansvärt jobbigt med mäklare och meddela honom om det. Idag får jag beskedet att han drar. Om det är så att han drar då kan jag inget annat säga än att en högre makt går bredvid oss ibland ❤

"alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet"
Ungefär den känslan.
Förmodligen är han på avgiftning igen men den här gången körde inte jag.
Det var en månad sedan jag skrev här och två månader sedan han var inne på avgiftning sist. Den här gången är jag inte med och hjälper, jag har sagt upp ansvaret för en människa som dör om han inte tar ansvar för sig själv.
Vet inte läget och känner inte heller att jag vill veta läget. Sa att han kunder återkomma när han gått på en riktig behandling och blivit stabil så får jag se vad jag känner då.
Jo, jag valde denna gång att se till mina egna behov och det är väl behövligt.
Nu blir det en god natt sömn efter soffahäng framför tv och äntligen lugn och ro för återhämtning.
Känns väldigt bra att vara tillbaka på forumet.
God natt!

Ja fy fanken.
Den ställer bara till ett elände för alla inblandade och fränt då den beroende.
Borta är den personen som fanns från början och kvar finns bara ett tomt skal sim inte går att göra ett normalt samtal med.
Jag är riktigt arg på hela alltet också just nu och kommer inte heller nån vart. Vill ju köpa ut honom men han vägrar mig det.
Du är tuff och står i som tar tag i tyglarna och får saker att hända.
Heja dig🧡🧡Azalea

Hej Forevigt. Bra att du hittat hit och kan skriva av dig. Har varit i samma situation som du. Älskade min man så mycket. Kunde inte tänka mig att lämna honom. Tänkte också enormt mycket under den här tiden han drack mycket. Mitt hjärta gick på högvarv, hade problem med magen. Ja mycket som kändes i kroppen. Men till slut var jag tvungen att gå. Min man drack mer och mer, och blev lika otrevlig nykter som full. Och jag ville ju leva mitt liv, ut och resa, ha kul. Inte sitta och se på en man som raglar omkring och blev otrevlig.
Någon skrev att det är som att leva i en krigszon, att leva med någon som dricker. Man vet aldrig vad som ska hända. Man är alltid på sin vakt.
Nu har det gått 2 år. Jag lever ensam. Det har varit kämpigt, men det var värt allt att få tillbaka mitt liv. Mina barn säger att dom fått tillbaka sin glada mamma.
Jag bestämmer själv över mitt liv. Gör vad jag vill. En befrielse. Naturligtvis ensamt ibland, speciellt i dessa Corona tider.
Lite historia ur mitt liv. Ville bara säga, det går att lämna. Fortsätt skriv. Du kommer få många goda råd från människor här inne. Dom vet vad du går igenom.

Hej @Kaffe-koppen
Jag har också varit i din situation med min man flera gånger faktiskt, eftrrsom han lite då och då bestämmer sig för att sluta dricka. Prata med din man, risken är oerhört stor att han inte kommer kunna stå emot. Och chansa inte på att han kan det, avboka hellre om ni inte vill berätta. Är han ok med att berätta? Servera i så fall alkoholfritt. Om det är goda vänner eller familj kanske de t.o.m blir lättade? Om det finns någon i familjen/vännerna som alltid dricker lite för mycket, så mår ju alla runt omkring ofta lite dåligt , utan att prata om det förstås, särskilt inte den det gäller.
En inställd middag är i sammanhanget ett mycket litet offer.
Hoppas ni får bra hjälp och vad bra att din man insett att han behöver hjälp.

Tror du ska prata med din man och höra hur det ska bli vid bjudningar. Fråga honom. Fråga om ni ska vara ärliga och berätta.
Och vad gäller dig själv, ta hjälp för din egen del. Brukar finnas anhörigstödjare genom kommunen. Och det kostar inget. Har själv gått där och fått enorm hjälp. Dom finns där för oss anhöriga.
Bara några korta råd. Fortsätt skriv här. Du kommer få många goda råd från alla här inne som vet vad du går igenom.

Hos mig har bubblan spruckit nu! Min man dricker och har gjort det i smyg de senaste två åren (enligt honom) men jag konfronterade honom för tre veckor sedan då jag upptäckte enorma inköp på systembolaget det senaste halvåret.
Han har erkänt att han har problem och att han inte kan lösa detta på egen hand. Kontakt med läkare pågår, men jag vet inte själv hur jag just nu ska hantera detta med med vår familj och vänskapskrets. Jag känner mig som en kalv på grönbete som bara springer runt i huset med millioner tankar. Det som just nu fyller mina tankar och funderingar är hur ska man hantera sin familj och vänner? Detta är ju så nytt. När vi till helgen ska ha middag och vi vanligtvis bjuder på alkohol till middagen och senare på kvällen. Ska jag berätta eller ska jag helt överlåta det till honom vilket jag inte tror att han gör i detta första läge. Ska jag hålla masken inför familj och vänner och bara hoppas på att han inte intar något. Att inte servera något till middagen utan förklaring skulle i vår krets te sig väldigt konstigt. Jag är så rådvill. Själv skulle jag kunna skrika ut det för hela världen men Hur göra man när ingen omkring oss ännu vet? Jag är i chock inför detta nya faktum.

Skrev ett längre inlågg men tyvärr lyckades jag radera det. Om jag förstår det rätt så har din pojkvän funnit en gemenskap i AA eventuellt genomgått tolvstegsbehandling. För många är detta något man inte tidigare upplevt och det kan nog jämföras med en frälsning eller förälskelse så jag förstår att du känner dig utanför. Jag kan rekomendera dig att söka upp någon alanongrupp där du kan få förståelse för vad din pojkvän genomgår, men framför allt uttrycka dina känslor och dela dom med människir som lever under liknande omständigheter.

Hur klarar man av att lämna någon man älskar av hela sitt hjärta. Även om han sårat svikit och ljugit så älskar jag honom, det är inte han tänker jag utan det är alkoholen som får honom att bli den jag inte tycker om. Jag tänker 24/7 vad ska jag göra jag vill inte ha det så här jag vill ha ett liv utan att han är beroende av alkoholen. Jag har sagt så många gånger att jag lämnar men då bedyrar han att han inte kan tänka sig ett liv utan mig och vi älskar varandra innerligt. Han har nu för tredje gången kommit hem efter en avgiftningsvecka och nu tredje gången var det tänkt att han skulle fortsätta med behandling .... men han avbröt kom hem och knäppte en öl det första han gjorde. Jag är besviken han är så klart besviken på sig själv och ledsen över att han inte klarar det, jag vet att jag borde lämna men det är inte enkelt att lämna någon man älskar ..................

Ja och jag tänker ska vi försöka igen och ok det kanske är bra i många år. Men sedan kanske vi skils när jag är pensionär och då kan jag inte skaffa egen bostad, nu har jag stor möjlighet att köpa ny bostad mm. Tror iaf att jag skulle må mycket dåligt och bli bitter.