Senaste kommentarerna i forumet

Idag är det två veckor sedan han började ta antabus. Två veckor som varit ett helvete. Han har inte tittat på mig, inte pratat med mig, inte rört mig. Känner mig så skyldig för att jag kontaktade soc samtidigt som det var det enda jag hade kvar för att inte förlora allt. Det var andra gången nu. Första gången var för två år sedan då han vägrade ta emot hjälp och skulle klara det själv. Ni kan ju tänka er hur det gick.

Förstår så klart att det inte är mig han är arg eller upprörd på egentligen. Vet att han känner sig extremt misslyckad. Jag känner mig tacksam för att han gör detta nu. För barnen och mig, men är så mycket splittrade känslor inombords. Kommer han fullfölja? Vad gör jag annars? Hur många chanser ger man någon man älskar? Varför älskar jag honom? Varför gör jag detta mot mig själv? Hur länge ska jag behöva känna mig så här ensam? Förtjänar jag inte bättre?

@Emmsi Jag mår sådär men jag har kontaktat en alkoholrådgivning via kommunen och de kommer erbjuda mig samtalsstöd. Min man har en samtalstid imorgon med en rådgivare.

Jag tror att min man cyklade och köpte alkohol i fredags för han var påverkad både fredag kväll och lördag dag. Då ramlade han på altanen. Han säger han inte druckit något men jag vet ju.

Är så less. Orkar inte leva såhär. Men bryta upp från vårt hem och skilsmässa. Vet inte om jag orkar det heller just nu. Känner mig helt slut, på gränsen för vad jag orkar

Det pendlar här mellan att känna något slags landning i kaoset, och att känna mycket stark ångest. Försöker tänka här och nu och på de små stegen. Vännerna är fantastiska. Beslutet är rätt, men ett berg av praktiska saker återstår. Jag är trött, men kanske också fri. Eller åtminstone friare.

Ringde beroendecentrum idag
Behövde få fråga vad är det för fel!! Han som lurade mig och mina barn till husköp ( jättestor gård) och bröllop utan att berätta att han var sjuk sedan 7-8 år sedan i alkoholism. Som hade fått behandling och antabus innan. Som lurade sina vänner i den mc klubb han var med i den stad som han kom ifrån. Som idag fortsätter att inte ta ansvar, prövar inte lösa ut mig ens. Han som jag träffade är död, det är nog enklast så jag kan förklara och den som han är nu föraktar jag pga av allt han ställt till med. Han har haft andra kvinnor via tfn, i verkligheten vet jag inte men det förvånar mig inte längre. Han ljugit och dolt, varit otroligt dum och otrevlig, sov i husvagn efter 1 1/2år som gifta och nu är besviken på mig...... Fick till svar att det kan nog vara både alkoholism och psykisk ohälsa och jag frågade varför blir jag inte heligt förbannad på globen och fick till svar att jag förstår att han är sjuk. Ja så nu har kag dragit igång med mäklare, bokat tid och ska leverera det till honom imorgon, det blir nog säkert en helt fantastisk stund i vårt liv 😅
Fy fan för denna sjukdom på ren svenska

Hej @Tingeling00
Verkar vara på ungefär samma resa som du. Det känns som att sitta på en buss och tänka , nästa hållplats går jag av. Eller nästa. Eller nästa. Börjar undra hur det ser ut vid ändhållplatsen, Känner på mig att jag inte vill kliva av där, måste ta mod till mig innan dess...

Hej @Tröttiz
Ja, för några veckor sedan visste jag inte ens vad medberoende betydde. Nu ser jag så tydligt genom alla år, när barnen var små, hans familj (de är alla alkoholister / har svåra alkoholproblem) , mitt eget beteende; den ständiga ordningsvakten/sjuksköterskan/fixaren. Hur jag alla år har förhållit mig till hans missbruk, inte till HONOM.
Är väl i någon slags process av att inse att han aldrig kommer ändra sitt beteende och att jag inte vill leva så här. Hurra, det tog bara 15 år för mig att det skulle gå upp ett Liljeholmens...

@sjöochsnö
Så länge du levt i det ... Blivit enormt medberoende.
Man kan inte få någon att sluta dricka, de måste komma från de själva. Blir man sugen finns alltid anledning jo, håller med där. Har hört det mesta, fint väder, dåligt väder, snart lön och pengar kvar, lönen har kommit, roligare att städa med en öl, måste döva nerverna med öl för att man som anhörig gnäller. Man kan inte fatta beslutet åt dem att sluta dricka. Man kan tjata, be etc. Hjälper nada.
Och ställer någon konsekvens, så svängs det till ens fördel på ett vidunderligt sätt. Att det är anhöriga som sätter käppar i hjulet i någon fråga.

Du kan inte få honom att sluta dricka om han inte vill själv. Du kan och har möjlighet att välja hur du vill leva och vad som känns okej och inte.

Sköt om dig. 🌺

Hej @Knäppgöken !
Har du funderat över om lugnet kan bero på att du med honom befinner dig i en invand och igenkänd situation?
Det är inte ovanligt att man går från den ena missbrukaren till den andra.
Sedan är ju förälskelse ett kapitel för sig. Då blundar vi för en massa saker.
Jag förstår att dina barn vill att du ska avsluta relationen. Ur askan i elden, liksom. Tänk efter vad DU behöver, är det verkligen en framtid som ser ut som eller t.o.m är värre än din historia?

Hej! @Emmsi
Känner så väl igen mig i din situation. Min man och hans kompisar eller syskon har gjort helt livsfarliga aktiviteter påverkade och med barnen runtomkring. Sågat ner träd, huggit ved, klättrat på byggställning och tak m.m. Alltid med en starköl i handen nästan. Jag har tex kommit hem från jobbet och de har varit ordentligt berusade och barnen är bara med där.
”Djävulsdansen” är en bok som jag önskade att jag hade läst då. Både för min egen och barnens skull. Tyvärr går det ju bara åt ett håll. Det blir bara mer och värre. Det är så sjukdomen fungerar. Och det är ju bara någon med alkoholproblem som inte KAN/VILL avstå trots att man är ansvarig för små barn eller ska köra bil.
Det är viktigt för DIG och barnen att du har mycket kunskap och styrka, för att kunna sätta DINA gränser. Här är ett jättebra forum för stöd och kunskap.
Kram och önskar dig styrka i din situation.

Har haft en pojkvän i 5 års tid som har problem med knark och alkohol och har alltid varit negativ till att han nu är tillfrisknande. Dock under hans tillfrisknande så slutade han prata med mig och vände sig bara till sin nya gemenskap. Och började strunta i mig och tog gärna luncher och middagar och eftersom allt är anonymt vilket jag respekterar och det ska vara så blev jag ledsen eftersom han struntade i mig för han hittade andra som kunde känna igen sig i det han gick och han slutade inte älska mig men kändes som han hela tiden följde något för mig för att det blev så mycket vi och de känsla av det hela. Hur har andra gjort som har varit anhörig? Har de hängt med på möten som anhörig eller har de pratat om känslorna eller hur har man gjort och hur kan man tänka?

Hej! Bra att du ber om hjälp och stöd. Här finns många med både kunskap och erfarenhet. Vill du berätta lite mer om din situation? Ibland är det också bara skönt att få skriva av sig.

Nu nyktert ( tror jag) i 2v. Det har i alla fall inte funnits nån synlig alkohol i hemmet. Annars har det senaste 2 åren smygsupits i garaget på dagtid och på kvällarna när jag gått och lagt mig. Förutom vid alla högtider, middagar, fester, semester när det är ”tillåtet ”.
Redan efter någon öl börjar han sluddra och blir elak. Dagen efter sover mest och är sur och grinig och orkar inget. När jag frågar om han druckit svarar han alltid ja. Ibland frågar jag inte ens för det är så uppenbart.
Nu börjar jag undra om han har tagit någon form av beslut, men vågar inte fråga, han tycker inte att jag ska lägga mig i hans drickande och det borde jag väl inte heller.
Jag dricker ingen alkohol alls, vill inte dras med i hans osunda beteende som flera av mina vänner gjort med sina män.
Jag mår så fruktansvärt dåligt. Ångest hela tiden. Går långa promenader för att stå ut. Jag sköter i princip allt här hemma för tillfället. Håller mig sysselsatt. Väntar bara på att han ska supa till igen och vad det ska innebära.
Måste nog lämna ändå, orkar inte må så här.

@Libban Hur mår du? Hur har det gått med allt? Vad säger han själv om allting nu när han faktiskt åkt fast? Funderar han på att ta hjälp?
Kram

Hej @flowdar
Vad bra att du sökt dig hit för stöd och råd. Förståeligt att du känner mycket hat, det är svårt som anhörig att se sjukdomen när man är sårad, skadad och kränkt. Tyvärr leder hatet bara till att du mår ännu sämre precis som du skrev. Har du sökt samtalshjälp på din vårdcentral/hälsocentral? De flesta har egna psykosocial team, jag fick jättebra hjälp av en kurator på min vårdcentral.
Det handlar mycket om att fokusera på sig själv. Här kommer även ett boktips; Djävulsdansen , som handlar om problematiken med relationer till missbrukare.
Här finns också mycket stöd och kunskap. Skriv av dig! Dels kan det kanske kännas skönt att bara lätta på ”trycket” . Dels finns mycket fint stöd.
Som sagt, du är värd att må bra!

@Emma12345
Han kan inte kontrollera det just nu. Det som du kan kontrollera är vad DU är okej med att vara i och inte.
Som anhörig ångrar jag att jag inte "satte ner foten" tidigare. Jag borde ha satt gränser mycket tidigare och ha vårdat gränserna noga - både för den anhöriga och mig.

En sak som kanske "biter" någon gång är att du berättar hur du upplever drickandet. Åtminstone med tanke på det du skriver, tolkar jag att du berättat för dem att du tycker de dricker för mycket.

Håller med Vin Santo, ställ krav.
Att han kommer nykter till dig. Då visar du också att du bryr dig. 🌺

@Emma12345 Så himla tråkigt att läsa ditt inlägg - ja alkoholen kan verkligen förstöra även fina relationer.
Hade jag varit du hade jag ställt krav - träffa enbart din pappa (om hans fru nu har dålig inverkan på honom), kanske träffas hos dig istället så kan du ha kontrollen över vad som dricks eller liknande.
Din fina pappa finns där bakom alkoholen någonstans men kommer inte ”ut” och hans relation till frun är nog en viktig anledning - du har säkert redan berättat för honom vad du känner men kanske du måste du ställa krav likt ” vill du att vi ses får du vara nykter” eller så.
Alkoholism är en sjukdom och viktigt att förstå att även han vill inte ha det såhär och att han älskar dig och dina syskon - han kan bara inte sluta dricka (ännu). Jag hoppas innerligt att han tar tag i detta innan det ör försent - innsn han förlorar sin fina dotter 💕
Ta hand om dig! Kram!

Nu skrev han till mig. Att han älskar mig, inte vill något annat än att vara med mig. Men att det inte går. Att jag måste gå vidare.

Och allt blev bara ett stort svart hål av sorg. Tårarna bara rinner. Jag vill bara säga att allt kommer att bli bra. Att han måste välja livet. Välja oss.

Tack för ditt svar, Backen123, det betyder mycket.

Jag kastas mellan många olika känslor nu. Snabbt. Känslan av styrka, lättnad och stolthet av att ha tagit det här steget. Och känslan av att ha svikit. Känslan av outgrundlig saknad. Sorg. Massor av sorg.

Ditt råd att gå tillbaka och minnas, läsa mina egna anteckningar, hjälper mig. Har gjort det säkert tjugo gånger bara idag. Varje gång impulsen att höra av mig kommer. Eller den kommer oftare än så, förresten. Det är väldigt hoppfullt att läsa att ditt vacklande avtagit med tiden.

Jag vet innerst inne att jag gör rätt. Eller att jag gör det enda vettiga. Men kan absolut inte komma ifrån känslan av att jag sviker. Och det är inte bara honom jag sviker, jag sviker även hans mamma, som nu står ensam i det här.

Jag skrev till henne och berättade om mitt beslut, men var tydlig med att hon mer än gärna får höra av sig till mig om hon vill och behöver. Hon har inte svarat, inte hört av sig, och jag tror att hon känner sig väldigt ensam nu. Det skulle i alla fall jag ha gjort. Jag känner oerhört mycket skuld över det.

När jag läser din avslutande mening kommer mina tårar. Igen. Tänk om han faktiskt tar sitt förnuft tillfånga och väljer livet.

Inte långt och rörigt
Jag känner igen mig i dina känslor, jag har också klivit av för det är den beroendesjuke som måste fixa det här själv. När jag vacklar/vacklat gör det mindre och mindre och det är 6mån sedan jag tackade för mig och sa vi blir särbos. ( det funkade i 3 dagar) så brukar jag gå tillbaka i mina minnen, texter, dagbok och här och blir då direkt påmind om hur jävligt det var, hur illa behandlad man blivit. Denna oro, rädsla och skam som legat som ett filter över livet och just då vet jag, att jag tagit rätt beslut. Som du skriver, tar han livet av sig så är det så sorgligt men inte vårt fel. Min som din som fått behandling vet exakt vad dom ska göra, vart hjälpen finns och det är tyvärr inte vi fast vi ville så gärna vara stödet och hjälpen till tillfrisknandet. Ta hand om dig, påminn dig om händelser när du vacklar och jag hoppas att han tar sitt förnuft till fånga och väljer livet ❤

Förstår hur du känner det och vill sända dig en kram.
Det är jobbigt och känns ibland överkomligt men för varje dag och varje litet steg blir det bättre.
En dag i taget brukar jag tänka när det är tungt och det brukar fungera.
Skriv av dig dina tankar här och lätta dina känslor vi finns här för dig.
Det är viktigt att få prata och dela sina erfarenheter och stötta varandra.
Alanon har online möten som du kan vara med på som kan vara ett riktigt stort stöd.
Hoppas du får det lugnt ikväll och kan göra något litet mysigt för dig själv kanske lite hemmaspa och titta på em fin film eller gå en promenad i skogen.
Stäng av telefonen eller blockera hans nummer så du får lite frid.

Stor varm kram 🧡🧡Azalea

Jag har tagit steget. Eller i alla fall ett steg. Men hur håller jag fast vid det? Hur klarar jag att inte falla dit?

Han var helt under isen. Konstant full i nästan två månader, efter ett år av periodiskt och eskalerande missbruk. Bedrägerier, snatterier, och såklart en massa lögner och manipulationer för att skaffa pengar. Fick en LVM, blev inlåst i sex månader. Sista drygt två på ett öppet behandlingshem. Led såklart, men det blev bättre och bättre. Pratade mycket om hur mycket han lärt sig. Om sig själv. Om sitt missbruk. Hur svårt han hade att föreställa sig att han nånsin skulle hamna där igen. Vad han ville med framtiden. Vara nykter, närvarande och tillåta sig att må bra. Många planer och drömmar om vår framtid tillsammans.

Jag började våga tro på det. Mer och mer. Vaggades in i nån slags trygghet. Han bemötte mina rädslor, mina farhågor. Tog mer och mer ansvar för vår relation.

Och så kom han ut. Blev fri från sin LVM. Sex månader av klanderfritt beteende, han tog emot all frivillig behandling under hela tiden. Efterfrågade psykologhjälp. Skrevs ut en måndag. Senast på tisdagen drack han. Kanske redan på måndagen. Försökte dölja det för mig, för sin mamma. På onsdagen försvann han, drog sig undan, svarade inte på mina meddelanden. Dessförinnan hade jag dippat i en tillitsrelaterad svacka. Han bemötte det så fint. Pratade om hur vi tillsammans skulle kunna lösa det, komma vidare. Jag förstod först efteråt att han drack samtidigt som han gav mig de där löftena.

Två dygn utan ett ord, vilket endast har hänt förut när han har druckit. Sen fick jag ett hjärta. Inget mer. Jag skrev då följande:

”Jag vet inte vad jag ska säga. Tror inte det spelar nån roll egentligen. Om du vill bli nykter så har du ställen att vända dig till, hjälp att få. Ett samtal bort. Och ett återfall är inte hela världen.

Du vet var jag står, vad jag vill. Vill gärna att du hör av dig när du är nykter. Om du vill.”

Ett slags avslut alltså. Eller i alla fall ett sätt att försöka lämna över ansvaret till honom.

Nån dag senare skrev han att han mådde väldigt dåligt. Bad om ursäkt för att han inte hört av sig. Sa att han bokat tid hos en psykolog. Jag svarade att det gjorde ont i mig att han mådde dåligt, att det var bra att han bokat psykologtid. Inget mer. Fick ett hjärta tillbaka.

Och nu försöker jag med all min kraft att hålla fast vid det där. Hela mitt inte skriker ju efter att kontakta honom, fråga hur han mår, försöka hjälpa och stötta. Samtidigt som jag ibland är så arg och besviken på honom. Vill berätta, verkligen få honom att förstå hur illa han har gjort mig. Vill att han ska må dåligt över det. Fatta på djupet. En känsla av att få upprättelse.

Och jag vet egentligen att jag gör rätt som backar nu. Eller jag tror det i alla fall. Men det är så fruktansvärt svårt. Jag är så fruktansvärt rädd. Rädd att han kommer att välja ”fel”. Alltså att han bara kommer att ta vid där han blev tvungen att sluta när han blev tvångsomhändertagen.

Och i slutändan är jag rädd att han helt enkelt kommer att ta sitt liv. Och att jag då kommer att ångra mig så bittert för att jag släppte taget.

Jag vet egentligen att det aldrig kan vara mitt ansvar om han lever eller dör. Om han dricker eller ej. Men när det handlar om liv och död, hur kan jag då inte försöka göra allt i min makt för att det ska bli bra?

Men en del av mig vill verkligen inte längre. Vill bara kunna släppa taget. Bli fri från mitt medberoende, min besatthet.

Och en annan del av mig vill inget hellre än att få dela mitt liv med den där personen som jag älskar mer än allt annat. Kämpa tills allt blir bra.

Det blev långt och kanske lite rörigt. Men det känns skönt att skriva av sig. Att dela mina tankar med er, kloka, starka.

Lider med dig
Kämpa på, det blir bättre men det tar tid att läka om man levat i det där så länge. Jag levde en kort tid om man jämför med dig men jag kan säga att jag blir aldrig densamma igen. Försöka att prata, det hjälper. Sök upp alanon, rätt skönt. Alla kommer säga lika men även om man bara vill skrika att det inte kommer hjälpa ( så kände jag från början) så gör det, det. Och du kommer få så mycket stöd när du börjar berätta för dom du känner förtroende för. ❤ vi finns här och vet vad du går igenom fast ändå på olika sätt 🙏

Jag har en jobbig dag igen. Helgerna är alltid värst. Igår hade jag lite egna planer för en gångs skull, men då tyckte han att jag skulle komma hem för vi behöver "prata". Det slutade med att hela kvällen blev förstörd. Han höll på med att ringa och skicka meddelanden men jag vägrade att svara. Misstänkte att han skulle fortsätta i morse och det gjorde han, oändliga telefonsamtal och meddelanden. Jag hade satt telefonen på tyst läge för att få sova, men då bankar det på dörren istället. Jag vägrade att släppa in honom. Hela tiden försöker han att göra sig själv till offer och lägga all skuld och skam på mig. Jag har skrivit i detta forum tidigare, det var för 5 år sedan och då gjorde jag ett seriöst försök att ta mig ifrån honom. Då drack han dag och natt i två veckor och hans familj fick turas om med att sitta hos honom. Inte NÅGON hör av sig till mig och undrar hur jag mår och hur jag har det. Jag förlorade min mamma för 2,5 år sedan och har sedan dess tagit hand om min sjuka gamla pappa. Jag har en bror som inte bor här och som väldigt sällan är närvarande. Han tror att det här med pappa typ sköter sig självt. Jag har inte ens orkat berätta för min far om situationen jag befinner mig i. Min bror vet att jag har flyttat, men inga detaljer. Det känns som att jag sitter i ett järngrepp. Jag har läst om traumabindning och inser att jag är riktigt illa ute efter 26 år med denne man. Jag vet inte vem jag är och vad jag vill. Men jag vet åtminstone hur jag inte vill känna mig, men ändå är varje dag en enda stor ångestbubbla. Hur länge orkar man ha det så här?
Ibland tänker jag att det hade varit bättre om jag hade stannat kvar och inte berättat för någon om min situation. Samtidigt tänker jag att varje dag som går är ett steg i rätt riktning. Jag hoppas bara att jag orkar.

Kan bara instämma med era tankar. Är också tillsammans med en man som har varit nykter, vad jag vet, i ca 50 dagar. Vi bor inte tillsammans längre för tillfället så jag vet ju inte om det är så att han har varit nykter. Han säger det men kan jag lita på det? Det är den här tilliten som inte finns. Känslor för honom har jag, men är det nog för att välja att bo ihop igen?
Vill ha en garanti att han inte ska dricka igen, men det kan han inte ge. Känns som att han vill ha ett "normalt" förhållande till alkohol och det tror jag inte att han kan.
Så står här och velar. Vill både ge det en chans till samtidigt som jag inte vet om jag vågar.
Mår ganska bra nu utan att behöva trippa på tå i hemmet.
Livet är då inte lätt när man faller för en alkoholist.

Förstår dig till hundra! Är i ungefär samma situation. Min man började ÄNTLIGEN efter så många år med antabus. Tagit det i två veckor nu, men jag är livrädd för vad som kommer hända framöver och står också i valet och kvalet om jag ska lämna. Man är tacksam för att de slutar, men man vill också få må bättre själv och slippa den där känslan av tomhet som infinner sig när man är tillsammans med personen. Jag undrar så om gräset är grönare på andra sidan....