Senaste kommentarerna i forumet

Ja, jag försöker också gå på vad jag tycker är ok för mig. Kan jag ta emot en som druckit på hotell och inte hört av sig alls till barnen. Efter att ha köpt öl efter ett träningspass en helt vanligt lugn dag med hemmajobb där jag fixade barnen och servade lunch och middag.

Skulle han ha kommit till något egen insikt? Förstått att det är konstigt att dricka efter träning och att drickandet på hotellet visat honom vad han gör så snart han inte barnvaktas av mig? Knappast. Han har nog dagen efter ångest, och då han nu ska jobba på plats ett par dagar, då hade det passat bra att komma hem och få kramar av mig och barnen. Sen kunde vi säkert ha haft en ganska trevlig helg där han ansträngde sig för att vara delaktig. Men sen skulle han nog bli tråkig och trött igen till nästkommande helg. Han har ju tagit några steg bakåt av sin fylleretreat skulle jag tro.

Det är stora ekonomiska beslut och han har såklart inte letat lägenhet utan bott dessa nätter på kostsamt hotell. Nu när han är nykter och jobbar får han fundera, men då tjatar han bara på att få komma hem. Som om jag inte vill det redan och att det är jättesvårt att stå emot.

EmmaLisa.
Och jo, det viktigaste. Lyssna på dig själv om vad DU behöver.
Det är dags för det. Kanske människor säger att du borde göra si eller så och han med...
Men lyssna på dig själv och var snäll mot dig själv. Du verkar behöva det.
? ?

Ja ber varje dag nu om mod att släppa taget . Kontrollen. Den falska kontrollen som ja vill ha i allt. Till situationer. Människor. Mig själv. Ja lever i en illusion. Ja är rädd för o inte veta vad som händer med mig om ja gör det. Vem blir ja som person? Går ja tillbaka o blir som när ja var liten? Alltså att ja känner mig liten o hjälplös? Många tankar nu

EmmaLisa.
Ja, känner igen mig i att man ger och ger ... ? Så har jag ändå fått höra att jag inte "bekräftar" honom tillräckligt. Hur mycket vi anhöriga än vrider ut och in på oss är det inte tillräckligt. Tyvärr.

Jag skulle önska att våra partners hade "normala" kompisar, men jag kan mycket väl förstå att de börjar umgås med sådana som dricker även de och möjligen själva har riskbruk eller beroende.

Tidigare försökte jag kontrollera min pojkvän, men det funkar ju inte. Jag Har däremot försökt börja kontrollera mig själv, vad jag tycker är okej och inte och agerar därefter. För att få någon slags ro.

Sköt om dig. ?

Nu hörde han av sig och ville givetvis hem. Han skulle skriva in sig på behandling och allt, hade redan försökt hävdade han men skulle ringa på telefontiden. Jag tror att det blir som vanligt och kommer gå i vågor framöver ändå om han kommer hem. Kanske inte så konstigt att ha lite ångest efter att ha druckit i några dagar utan att höra av sig till familjen och nyktrat till för att jobba.

Jag kan inte lita på att det skulle bli någon förändring och jag är dessutom fortfarande arg och har kommit en bit på vägen i att vara själv, så jag sa nej. Nu känns det som att bollen verkligen ligger hos mig och att det är mitt fel när barnen saknar sig pappa. Det kändes bättre när han inte hört av sig...

Azalea och Clara, det är tråkigt att höra hur man anpassat sig och sitt liv efter någon som varken är tacksam eller ger tillbaka. Men skönt att höra att ni fått tillbaka mycket efter att ni lämnat och är nöjda med era beslut. ❤️ Jag har tänt så många doftljus de här dagarna (mannen hatade dem så jag har aldrig haft de tända), lagat vegetarisk mat som jag och barnen gillar (vegetarisk blir man ju inte mätt på säger han), och haft jättebra dagar med barnen. Min korta stubin berodde nog på att jag var arg på min man som låg och slappade i andra rummet. Och min delade uppmärksamhet på att jag sökte hans bekräftelse.

Har fortfarande inte hört någonting alls av honom. Jag är övertygad om att han dricker, och att han tycker att det är hundra procent mitt fel som slängt ut en oskyldig, och att jag förtjänar ett straff som inte kan låta honom dricka hemma. Han är nu ”tvingad” att dricka sig redlös på hotell för att det är synd om honom, för att han känner sig sviken och anklagad över något så fjuttigt som folköl, han skulle då aldrig göra en fluga förnär. Och han skulle aldrig eskalera (som han alltid gjort förut).

Han är säkert i kontakt med sin kompis, som hejar på drickandet och tidigare har föreslagit att han skulle göra slut med mig, eftersom jag är en sån kontrollerande tråkmåns. När min sambo själv sa till sin vän att han hade problem och inte ville dricka när de sågs, så fortsatte vännen att tjata, och de sågs fortfarande alltid på pubar. Den ”vännen” är nu min sambos enda ”stöd”.

Han har inte hört av sig till våra barn. Jag har sagt att han är hos sin vän och vilar, eftersom barnen vet att han är väldigt ”trött”. Men att han inte själv sagt hejdå eller ringt på flera dagar tror jag får dem att undra. I vanliga fall är han väldigt mån om sina barn, finns jag inte där så sköter han dem och de älskar hur snäll och rolig han är.

Han tycker nog alltså att allt är mitt fel. Det finns också en risk att han dyker upp här snart, när han njutit av ensamhet och alkohol. Men inte ett ord har jag hört.

Är så glad för din skull att det gick bra med ert samtal. Det blev ju ett bra avslut och så mycket lättare att lägga till sidan.
Känslan som du har nu med framtidstro och positivitet får du bära med dig.
Så himla kul med second hand, jag hade hängt med dig direkt om jag hade kunnat. Älskar att gå och snoka på det ?
Hoppas du hittar många fina saker och lite fynd.

Kram kram?Azalea

Att lagt papperna på lådan är ett så stort steg. Jag kommer ihåg att jag nästan var nervös att brevlådan skulle sprängas eller nåt när jag gjorde det. Men vilken lättnad när det var gjort.
Smart av dig att be om att inte få höra en massa information om honom. Jag tror det är bäst att låta bli att bli indragen vilket man blir vare sig man vill eller inte isåfall.
Ju mindre man vet desto mindre tankar lägger man på det.

Jag tränar på det och blir lite duktigare bit för bit.

Ha en go kväll min vän??Azalea

Det låter verkligen som om det vore jag.
Jag ändrade på så mycket hos mig själv så det skulle passa honom och när du sa det om äpplen så kom jag o tänka på att jag under 30 år inte lagat npgon mat med lök i.....Han tyckte inte om det? jag älskar lök.
Har anpassat mig genom så många grejer att det inte ens blev konstigt efter några år.
Jag har inte levt ihop med honom nu under senaste året ( är skilda men bodelning kvar ) och rackarns så mycket jag har kunnat göra nu.
Det har varit ett uppvaknande att jag att jag inte behöver jämka eller tassa på tå eller att kunna säga vad jag vill utan att någon kommenterar. Det känns riktigt skönt och jag går så sakteliga tillbaka till den personligheten jag egentligen är.

Kram Azalea?

Jag känner så igen mig i din historia! Min man var inte heller nån "vanlig alkholist", det var så synd om honom och han självmedicinerade ju! Han var inte ute efter ruset. Så tänkte jag rätt länge. Sen, när jag började prata öppet om det, visade det sig att alla beskrev ungefär samma saker. Det hjälpte mig lite, att se att mönstren gick igen, ordningen gick igen. Det ÄR en sjukdom och den som inte vill bli frisk blir nog inte frisk. Min man ville inte sluta dricka, han ville "bli normal" och han ville att det "skulle vara nog". Ingen insikt om att det krävde en egen insats. När jag lämnade honom fick jag en trave linnedisktrasor av en kompis. Jag fattade ingenting. "Du vill ju helst ha såna, det är ju han som vill ha wettex" sa hon. Det hade jag glömt. Jag gjorde allt för att inte stöta mig, inte reta honom, inte dra igång nåt. Inte för att han var våldsam eller farlig, utan för att det kunde räcka med en sån liten grej som en äcklig disktrasa för att dra igång hans tycka syndande, och därmed supande. Det fanns alltid en orsak. Härom året dog nån av hans gamla hårdrockshjältar, flera år efter att vi skilt oss, och jag minns hur jag stelnade i hela kroppen när jag läste om det. "Herregud, om vi hade varit ihop än, vad det hade dragit igång hos honom!"
Låttips: "Fredag morgon", Frida Hyvönen. Finns på Spotify.

Stor kram! /Clara, lyckligt skild sen fem år från sitt livs kärlek

Jag vet inte var min sambo befinner sig. Han har smsat att han är ok som svar på mina frågor imorse. Jag har inte hört av mig sedan dess och har inga planer på det. Vårt gemensamma konto är orört så han nyttjar väl pengar från ett annat konto.

Det har varit lite pyssel med att få mat hem, idag skulle vi ha storhandlat så det var tomt hemma, men barnen är sjuka. Jag fick stora att passa lilla medan jag sprang till närbutiken. Det gick bra.

Väl i butik köpte jag en äppelsort som jag och barnen älskar. Jag brukar alltid köpa en annan för att min sambo bara gillar dem. En sån liten sak fick mig att fundera till. Till och med frukten har jag kompromissar bort för att hålla honom glad och nöjd. Som så mycket annat!
Ikväll ska jag se film som jag tycker om.

Ha en fin kväll alla ni!

Precis ätit en middag i mitt eget sällskap. Ett tänt ljus. Goda råvaror. Nåt bra för mig själv. ☺ Ska hitta de saker i vardagen som ja uppskattar o som enbart är för mig o ingen annan. Hur kan ja ge mig omtanke om mig själv? Om den känslan ska frodas så behövs praktiskt görande. Så ja får in känslan om o om igen. Så ja inser att det känns bra att ge mig själv omsorg o tid. Då talar ja om för mig att ja är värdefull. Det är vad ja behöver. Egenkärlek o ännu mer egenkärlek. Vårda mig o min relation till mig.

Ska titta på den också!

Nora81 tack för ditt stöd.
Betyder det att ditt ex har förstått dig bättre nu och ändrat attityd? Jag har läst i din tråd och du har inspirerat mig mycket.

Jag har också satt ganska hårt mot hårt, vilket resulterat i en del konflikter. Tyvärr så har han då skyllt på mig. Att om jag vore tyst så han fick dricka ifred hade det inte varit konflikt, dvs att alkoholen inte är ett problem men att jag är det. Det är inte helt sant givetvis. Han ställer till med riskfyllda situationer och är totalt oberäknelig och bråkar gärna om småsaker. Sådant kan han be om ursäkt för, men inte själva orsaken, att han drack.

"Du är viktig" med Carina Bång i Medberoendepodden. Tips!
Bland annat om gränser, kommunikation och känslor.
?

Jag tittade på youtube-videon. Så spot on. Kändes som att hon talade direkt till mig. Så tack för den ❤️

Jag blir så berörd när jag läser om din situation och har själv haft en relation med en a. Jag känner igen den känslan av att försöka rädda allting och sedan vanmakten när man inser att man behöver rädda sig själv först. Det krävs en enorm styrka att leva så och med barn också. Jag pratade med mitt ex häromdagen som har påbörjat en behandling och som alltid skyllde allt på mig, han har alltid sagt att jag har aggressivitetsproblem och att jag har varit arg på honom.
Han berättade för mig igår att han fått till sig att man gjort undersökningar på att det där med att visa empati och förståelse för en a i missbruk är inte det som funkar bäst utan det är att säga ifrån tydligt, hårt och vara gränssättande. Sen tänker jag att man får sätta de gränserna man är mogen till att fullfölja.
Jag hade svårt för det i början och det gick emot allt vad jag känner att man ska göra mot en person som mår dåligt men nu tänker jag att det är missbrukssidan som jag sätter hårt mot och då blir det enklare att vara hård och bestämd.
Styrkekramar dig!

Emmalisa.
Tips : Gå in på Youtube och kolla upp Carina Bång med "Lämna eller inte".
Kram. ?

Tack Backen123, ni är så fina som orkar skriva. Jag känner mig så mycket mindre ensam.

Vår fasad lurar även mig, och jag får jobba hårt för att orka minnas det dåliga och läsa det jag skrivit etc. Jag är som sagt motiverad att glömma och gå vidare och tro att allt magiskt löst sig.

Vi hade jobbat oss upp från ingenting tillsammans. Vi har turats om att plugga för att ge våra barn (första barnet fick vi tidigt) allt de behövde och drömt om hus och stabilitet. Vi var ett team med tydliga mål, och när vi precis nått fram dit vi velat hela tiden så kraschar vi.

Varningsklockorna har funnits där och vi har haft djupa regelbundna konflikter pga alkohol under alla år. Men mina varningar och tjat spelade ingen roll, vår dröm och familj spelade ingen roll. Jag känner mig väldigt bitter och sviken, samtidigt som den oron för hur illa det kanske är med honom är hemsk. Att lämna någon som jag älskar och som mår dåligt känns helt fel. Men jag hjälper nog inte till genom att förlåta det beteendet.

Tack för att ni finns och stöttar ❤️

Din man är lika mitt ex, han var också nykter men det fanns ingen glädje eller känsla av försoning, vi hade det bara bra om jag bjöd till med förslag, god mat, utflykter. Vet jag låg sista tiden i min säng på kvällarna och bara ville därifrån eller att han skulle försvinna. Vi gick och la oss olika tider och jag sa yes varje gång han gick till "sitt" rum. Men idag efter att jag gått, 5 mån senare kan jag sakna det fina som fanns, eller det fina som inte blev men då får jag påminna mig om stressen och oron, den är nog viktigast att hålla i minnet så man inte viker ner sig igen. Jag vill på nå vis bekräfta att det gör ont så förbannat att lämna en beroendesjuk, för vi vet att dom är sjuka, och vi har oftast en massa eberabetade känslor kvar, skam och sorg. Att lämna någon sjuk till sitt öde strider mot allt vi lärt oss, ger en känsla av skuld. Ett tips är att berätta för dina närmaste, kommer han ur sitt beroende kommer han få en massa respekt från dom som vet, och du får sätta ord på dina känslor, gå inte ensam i detta ?

Hej igen!

Jag söker fortfarande intervjupersoner till min studie om det är någon som är intresserad.
Kontakta mig gärna på: josefine.bjorkman1@outlook.com

Hälsningar
Josefine Björkman

Jag har inte sett det så förut. Men visst är det utelämnande att jaga efter och se om han mår bra. Han vet var han har mig och blir omhuldad på det sättet. Men det är läskigt att lämna honom åt sig själv, jag vet ju att han inte tar hand om sig.

Jag är precis som du, tycker inte om att vara i det negativa. Jag förlåter och blir sams igen efter nån dag, för att jag inte vill vara ett ledset offer. Jag tar initiativ till försoningskramar efter bråk och kan ibland säga förlåt (för att jag exempelvis varit arg etc) så att vi blir sams, även om han brutit löften eller betett sig fult.

Min sambo är alltså inte som mångas andras, som ber om ursäkt och lovar bättring. Han lovar i princip ingenting, och säger sällan någon om problemet utan sticker huvudet i sanden. Det gör han helt säkert för att han kan. Att jag gråter eller skäller är visst inte konsekvenser för honom.

När det gäller ekonomin så kommer vi nog dela upp och göra en plan, när han väl hör av sig. Men just nu är den helt gemensam. Han tjänar mycket mer än mig så jag har hittills tjänat på det, och kommer få det tufft nu ensam med barnen.

kan se om du kan sätta gränser runt din ekonomi? Går det att begränsa så han inte kan använda pengar som skall gå till andra viktiga saker? Svårt det där men om du försöker tänka ut en lösning som du själv kan styra över utan inblandning från honom. Om du försöker få tag på honom tar du fortfarande ansvar för honom. Och om han klickar bort dig fortsätter han lägga över ansvaret på dig och klampa över dina gränser. Om du låter bli att ringa honom (tro mig jag vet hur svårt det är) så låter du också bli att utlämna dig till honom. När jag ser tillbaka på hur jag själv agerade (jagade honom på telefon, han svarade inte, jag skickade desperata sms, han svarade på två dagar senare när han hade supit klart och var bakis) så inser jag att jag möjliggjorde för honom att fortsätta. Jag fanns ju där ändå och brydde mig även om jag satt gränsen att inte vara i samma hus när han söp.
Var ofta som du är nu så ledsen och då kom tvivlet på mig själv. Trodde att jag fattade fel beslut bara för att jag var ledsen. Så var det inte, jag hade bara svårt att stanna kvar i "negativa" känslor. Trodde jag var tvungen att åtgärda dom direkt. Men ibland, som i ditt fall nu, är man ledsen på grund av någon annans beslut (att fortsätta supa i det här fallet). Då kan man inte göra något mer än att helt enkelt stanna kvar i det ledsna. Du kan inte få honom att sluta dricka, det måste han göra. Många kramar ♥️

Tack Nordanäng. Idag på morgonen är jag inte så kaxig. Gråter en skvätt i sängen innan jag ska upp och bjuda barnen på frukost. Det är lov hemma hos oss och pappa är borta. Jag behöver få tag i honom för att se om han har någonstans att ta vägen som inte ruinerar oss som det hotell han är på nu. Men han trycker bort mitt samtal.

Jag undrar fortfarande om jag gjort rätt som satt ner foten så hårt eller om jag är ett kontrollfreak med för höga krav.

När jag läser vad jag skrivit om de dåliga stunderna vi haft så känner jag att det är någon annan det handlar om, och att vi egentligen har det bra, till och med nu morgonen efter. Men procentuellt så är det dåliga större än vad jag vill erkänna tror jag.

Det här är för svårt. Jag älskar honom ju och vill tex inte se honom må dåligt, och inte heller se honom med en annan kvinna. Men för min skull kanske jag inte borde hänga kvar när jag inte får den trygghet jag behöver.

är att fortsätta skriva här regelbundet oavsett om allt är "bra" eller om det är "dåligt". Då kan du följa dig själv och se hur du sakta förändras och går i en annan riktning. När jag läser början på min egen tråd tänker jag, hjälp vem var hon den där dramadrottningen? Jo hon var jag, då på den tiden för inte så länge sedan. När man är mitt i saker märker man inte skillnaden men om man kan läsa om sig själv för ett eller två år sedan så ser man tydligt vad som har hänt. Du har redan kommit en bra bit på vägen, fortsätt på din väg. Du förtjänar att ha det bra och stabilt! Kram

❤️ Tack. Jag har länge inte förstått hur det fungerar, och accepterat sånt jag inte borde. Jag jobbar med min självrespekt nu med gränsdragningen bla. Jag förtjänar att få fokusera på barnen helhjärtat och inte mansbarnet. Att ingen utomstående vet hur vi har det är en faktor till att jag stannat, jag har inte kunnat reflektera med någon och inte litat helt på mig själv. De normala perioderna utan ett för stort intag och incidenter har också gett falskt hopp, han dricker inte så ofta eller mycket som många här gör, så jag har trott att det skulle kunna lösa sig ändå.

Ni på forumet har visat att viljan måste komma inifrån, vilket är en stor sorg att inse, för att jag trott mig kunna hjälpa. Det är också jobbigt att läsa att det finns så få lyckosamma exempel, men det är också nyttigt att se. Jag kan inte stånga mig blodig.

Att låta det gå så långt att man förlorar sin familj är sjukt tycker jag.