Senaste kommentarerna i forumet

@Morgonsol
Gillar du blommor? 🌺 Köp en bukett till helgen. 🤗
Kram.
💕

Hej Tingeling00!

Du sätter så fint ord på den där balansgången, att få hinna med sina egna beslut, att känna sig redo. Det låter som att du inte bara sitter stilla och väntar, du sätter gränser och gör saker för att själv må bra. I vår erfarenhet kan det vara ack så viktigt, som gör att du kommer ha mer energi till de större besluten.

Tänkte bara passa på att tipsa om att det oftast är lättare att samla sina inlägg i en och samma tråd. Både för din skull, för att hålla reda på dina inlägg, men också för att det gör det lättare för andra användare att följa med i det du skriver. Säg till om du vill ha hjälp att samla ihop inläggen så hjälper vi dig! Om det var medvetet och att du vill ha flera separata trådar är det såklart helt okej också.

Med hopp om en trevlig helg,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Beroendepersonen i mig vill stänga in mig. Den vill inte ha förändring. Men det vill ja. Så mycket falska illusioner som vuxit in i mig sen barn. Dags att bryta. Göra upp med. Syna o sen be fara åt helvette

Ja är som ja ser det oförmögen att leva mitt eget liv. Som alkoholisten var oförmögen att hantera sitt liv o leva ett liv utan alkohol..

Men ja gör nåt åt det nu. Det går lång- samt men vad gör det? Viktiga är att ja går åt rätt håll. Ja inser mer o mer vad ja behöver lära mig. Det är ja så tacksam över 🙏 Ja kan strunta i det o fortsätta tycka synd om mig. Men ja vill inte det!! Ja vill ha ut mer av mitt liv

Det där med att umgås ... Själv fick jag höra att han är tveksam till om vi skall ses i helgen. Han var givetvis onykter. 🤔 Jag sade att då gör vi inte det. Vi säger så, sade han. Dagen efter blev jag bjuden på middag nu i helgen, ska bli så trevligt. 🤗
En person jag inte umgåtts med på länge. Ser mycket fram emot det. Då mycket är kaos är det betydelsefullt att ha något att se fram emot.

Hoppas att du varje dag frågar dig själv om vilka saker som får dig att må bra. Och att du gör dem. 💕

Ja konstiga idéer kommer ihop med alkoholen. Och om dom blandar annat med alkoholen.
Dom vet ju inte vad dom gör. Eller säger. Men det hjälper ju inte att dom ångrar dagen efter. Man minns ju saker som sårat.
Nej nu lever vi vårt eget liv. Fyller det med mysiga och roliga saker. Pratade med en kompis i kväll som har ett hus vid vatten. Hon sa att jag kan komma och hälsa på henne i sommar. Bada och sova över. Det är roliga saker vi behöver göra nu. Att tänka vad man vill med sitt liv.

@Backen123 Förstår att det känns konstigt men du får väl låta tiden visa sig och bara vänta.
Skönt ändå att han inte dricker men det kanske är att han tappat fotfästet lite nu om alkoholen inte är med.

Andas några djupa andetag 🧡🧡
Kram Azalea

Håller med om att det vore fint att kontakta Kvinnofrid, de kan hjälpa och stötta dig.
Du behöver nog stärka dig själv och ge dig utrymme att bestämma över dig själv och hur du vill ha det.
Du kan få hjälp genom vården att få samtal med terapeut eller så kan du gå till Kyrkan och be att få tala med en präst eller diakon. För mig blev det lättare när jag fått prata och på något sätt lättat mig.
Sen är de ju specialister på att förminska sina anhöriga och få oss att tvivla och tro att vi inte klarar oss men det tror jag mest är projicering för att de själva tappat sig.
Det är så bra att du skriver här och vi finns här och här själva varit med om det mesta.
Kram Azalea🧡

Det är så ja tänker, att han hade nog ringt mig onykter osv. Ja pallar inte med alkohol problem längre. Men va bra att du verkar hantera det.

Konstiga idéer. Ingår det att de får det eller? Fick direkt upp minnen av när han ringde o sa de hade skickat en bil för o hämta honom då han ringde 1177 om sin förkylning . Han måste hallucinerat. En annan grej. Han ringde o va förbannad för att ja skrev elaka saker till honom. Så skickade han en skärm dump o där stod mitt namn högst upp o en bild på.nån enhörning.. men det var inte ja!!! Vem fan var det då? Han själv som konstruerat den ? För o skapa konflikt? Usch. Det hände mycket konstiga grejer. Det kan ja säga. O ja hade inte orkat med mer konstigheter o oberäkneliga telefonsamtal med vrede o ilska o klagomål på mig att ja inte hade tid med honom. Inte var tillgänglig. Intr prioriterade honom. Bara ge mig dåligt samvete. För saker som inte var konstigheter från mig!! Ja försökte leva ett liv som innehöll mitt jobb mig o mitt barn. Det var han inte nöjd med. Det var mycket mycket jobbigt. Ja är glad att ja slipper det nu

Hej igen.

Blir glad att du så svart på vitt beskriver hans idéer om vilken kontroll han tycker att han ska ha över dig. Personer som kräver kontroll kan ibland bidra till att den som krävs på genomskinlighet ibland känner sig så. Som om en nästan inte finns, och än mindre skulle klara sig själv. Du är inte ensam om att dessa tankar dyker upp. Vill ändå påstå att de stämmer inte!

Kanske har du redan kontakt med kvinnofrid? Om inte är ett tips att ringa dem. 020 505050 Du beskriver processer som år svåra att reda i själv. Mönster svåra att se från insidan så att säga. Vi finns här men de kan kanske också vara ett stöd?

Du avslutar med kraft "Jag vill verkligen inte vara rädd längre."

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej och välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet.

Det är ett par dagar sedan du skrev, ibland tar det lite tid innan en ny tråd får fart. Jag hoppas att det är okej att jag skriver lite till dig.

Ledsamt att läsa hur du har det. Det låter som att du stannat upp och börjat fundera på vad som var och vad som är. Dina ansträngningar och uppmuntran om förändrade alkoholvanor för din partner har inte fått den effekt du hoppats på. En smärtsam insikt samtidigt en erfarenhet om vad som inte fungerar så att säga.

Det låter som att du kämpat länge för upprätthålla och ta ansvar för ert gemensamma liv, inte konstigt att du är trött och besviken. Vill verkligen betona hur klok du är som berättat för barnen och för andra hur det är. Finns det oro för att hans känsla av att ”du hugger honom i ryggen” kan övergå till våld idag? Om det är så är det att ta på stort allvar.

Du är inte ensam om att befinna dig där du står nu! En anhörig sa till mig en gång att det är som grodan som ligger i ett vatten so sakta hettas upp, det sker gradvis så grodan märker inte att den till slut blir kokt. Skrämmande metafor kanske och du är sannerligen ingen groda. Du har tagit ett viktigt steg som skriver här och sätter ord på hur kärleken förändras och på vad som är rimligt för dig att ta ansvar för.
Du avslutar med att ställa tre frågor.

Huruvida du är feg och svag om du skulle lämna. Det jag kan utläsa från ditt inlägg är precis tvärtom. Att byta riktning, att bryta upp kräver mod och styrka. Likaså insikten om vad som är vems ansvar. I övrigt tänker jag att ingen egentligen behöver skäl för att lämna en relation, en får göra som en vill. Det är ditt liv.

Hur du ska honom att förstå? En vansklig fråga att svara på. Min erfarenhet av att tala med personer som dricker för mycket vet om det. Det är inte alltid brist på insikt som hindrar förändring. Kanske har alkoholen fått funktioner som han har svårt att se att han ska klara sig utan? Att försöka minska själv utan att lyckas kan för en del vara så smärtsamt att de inte vågar prova igen. Naturligtvis är det er det tufft att stå bredvid och känna sig bortvald för att en person inte söker stöd eller vård. Eller tänker: imorgon. Vet inte om den här reflektionen blev hjälpsam. Hur tänker du?

"Ska jag lämna?" Det kan naturligtvis bara du svara på men du behöver inte vara själv i dina funderingar.

Jag hoppas att du får stöd av andra här inne. Och av deras berättelser. Berätta mer om du vill.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@Azalea Ja, det är verkligen helt sjukt! Han målar upp en fantasibild över hur det ska bli "när" jag kommer hem igen. Ändå vägrar han att försöka göra något åt sitt beteende. Utan han säger att mycket beror på mig själv. Att jag måste sluta"smussla" med telefonen, jag måste visa vilka mina FB-vänner är och han MÅSTE få gå igenom min telefon då och då. Allt han säger får mig att tvivla på mig själv. En del dagar känner jag mig så liten och svag och tvivlar på att jag kommer att kunna klara mig själv. Jag har nästan ingen, varken anhöriga eller vänner. Pinsamt att mina kollegor fick hjälpa mig bort från honom och ringa polisen osv.
Så enkelt det vore att bara ge upp igen. Men då ger jag upp mig själv och jag kommer alltid att vara rädd. Jag vill verkligen inte vara rädd längre.

Tack kära ni och svaret på dom frågorna är nej. Men eftersom han aldrig hör av sig, inte tjatar utan bara har gett upp så blir man ju tokig på situationen. Inte en tanke på att ta honom tillbaka så det är inte det som lurar mig utan det är just det här som medmänniska att se på ibland som stör mig, samvetet. Tror inte att han är ute efter tycka synd om grejen eftersom han inte säger ja till hjälp utan tackar nej. Dricker inte heller, håller ordning i hemmet vad jag kan se men för övrigt inget annat. Skumt

@Livrädd igen 😳 Helt sjukt det du skriver........ Exakt precis så är min situation.
Jag hyr en lägenhet medan han dricker dagligen och ligger på rygg och gör absolut ingenting för att hålla iordning varken inne eller i trädgården.
Känns som om det är en hus ockupant som man inte kan bli av med.
Saknar mitt hem som är mitt föräldrahem men han vägrar lämna och slåss mot bodelningen. Så tröttsamt.
Men håll dig på avstånd och vid dina beslut. Det är en kort period av vårt liv och visst är det jobbigt men det kommer att gå över och bli bättre.

Må väl och ta hand om dig🧡Azalea

Så svårt att bli fri sitt medberoende. Två år har gått för mig nu sedan vi gick åt var sitt håll. Pratar med honom ibland. Senast i går kväll, och då var han så full. Höll samtalet kort och sa att vi får prata en annan gång. Han brukar inte ringa mig när han är full men i går gjorde han det. Han var inte otrevlig, men vad han har konstiga idéer. Han trodde det var morgon, fast det var kväll. Tror han blandat alkohol och tabletter.
När jag gick och la mig den kvällen kände jag ett lugn inom mig. Jag behöver inte längre vara med när han är full. Vilken befrielse.
Men det klart som du Morgonsol så kan jag längta efter den mannen jag blev kär i. Men har insett att han inte längre finns. Han befinner sig i alkoholdimman.
Så jobbigt för din del. Förstår att det är en stor sorg, fast ni hade det kämpigt. Men vi är nog såna att vi försöker minnas det som var bra. Och lägga till dom fina minnena. För dom finns ju också.

@Azalea Tack snälla för kloka ord. Jag har fruktansvärda dagar emellanåt när jag bara vill kasta mig i bilen och åka "hem" igen. Men jag VET ju vad som händer, jag har ju provat så många gånger. Och ja, jag är också rädd för att det blir riktigt farligt. Som min läkare sa; det här är förmodligen den jobbigaste tiden i ditt liv. Men jag förstår ändå inte hur jag ska komma vidare. Varför ska jag sitta här i en pytteliten lägenhet och ha dåligt samvete för att HAN mår dåligt? Han har allt han behöver i vårt hus, utom kontroll över mig. Han säger att han dricker mycket mindre, men det har jag hört förut. Och han behöver inte ha druckit för att bli totalt okontrollerbar. Egentligen är det enda jag vill är att ha tillbaka mitt hus och mitt stall, men jag kan ju inte leva tillsammans med honom. Och han vägrar att släppa taget om huset.

Just nu så mycket ilska. Svek.
Varför missbrukare? Denna destruktivitet. Ja undrar om ja någon gång ska bli fri från mitt medberoende o sluta fly. Ja trivs ju inte i mig själv! Sitter o nostalgiskt tänker på A:s goda fina charmiga sidor. När han var snäll o omtänksam. Men det mesta handlade om hans beroende o honom. Men ja vet ju inte hur en sund relation är. Ja har aldrig levt i en. Men känner mig så lurad!! Ja vet inte ens om han älskade mig , känner ja. Ja passade väl in i hans beroende. Eller jo. Ja tror han hade känslorna för mig. Men ja får inte ihop bilden av honom. O hur kan ja? Ja kände honom inte när han var yngre. Han aktiv hela tiden under vårat förhållande. Hjälp! Inser det först nu när ja skrev det. Vad var den nyktra o vad var den friska? Så förvirrande. Ja vet inte hur förhålla mig till allt. Ska ja va glad att han inte orkade mer? Därför vårt liv ihop hade aldrig funkat ändå. Gå o hoppas på han o ja i 2-3 år .. O den oron för honom som gnagde sönder mig. O trots vi ej hade kontakt på slutet så tänkte ja på honom o hans beroende. Varje dag. Var finns tid för mitt liv o min dotters? Med den mentala besatthet som var hade ja kanske varit fånge lång tid fram. Trots att vi ej hade relation. För är det nåt ja vet än mer nu så är det att ja har ett medberoende som sitter så inni helvette djupt . Ja vill inte längre!

Har pratat med sambon som nog är i chock nu över att jag lämnar. Skulle plötsligt ändra på allt om bara det ges en chans. Men så har det ju låtit förr. Och jag känner att själva partnerkärleken från min sida inte finns kvar. Att jag är livrädd för att dras ner än mer i en helt (min sambos) ohållbar ekonomi med stora skulder (bla en skuld till mig), alkoholträsket och den psykiska ohälsan. Det känns som tunga stenar som faller över mig, en massa ångest, som att jag ska kvävas. Jag visste heller inte om de stora lånen då vi flyttade ihop, blanco-lån hos olika finansiärer, som medberoende (och livrädda) jag ordnade så att de kunde läggas på en bank. Men ingenting har ju gått ihop ekonomiskt för sambon ändå. Alltid ur hand i mun, vilket för mig är stressande. Smålån av mig. Dock finns alltid pengar för krogen, bag in boxar och hämtmat (eller fyllemat från gatukök). Pendlar mellan att känna mig rasande, totalt maktlös, helt lugn och med hopp om framtiden. Och väldigt ångestriden. Och så enormt, enormt trött. Jag har ett bra ställe att vara på. Jag har fina vänner som jag pratar med. Men känner mig enormt vilsen och rädd emellanåt. Ja, kaos och så öar av lugn. Det är så stora förändringar på gång, på liksom alla plan. Rädd att inte klara av detta. Rädd för det nya. Rädd då jag ser tillbaka. Rädd för min egen medberoendepersonlighet. Känner mig livsfarlig för mig själv. Som att jag borde förse mig med en stor skylt som det står OBS MEDBEROENDE på för att jag inte har förmåga att värja mig själv. Ja, känner mig tragisk och dum och hopplös på kärleksrelationer. Och jag är heller inte ung längre. Tack för att det går att skriva av sig här. Jag skriver dagbok också och det hjälper till i sorterandet.

De dör frågorna är så bra. Försöker ta till mig dom och tänka till innan jag agerar.
Offerkoftan är sjukt tung och jag brottas med samma problem. Han tar sig inte för någonting och lägger all skuld på mig. Pepprar med hemska sms som är så tråkiga.
Jag klarar inte att lyfta honom och kan vara tipsa om aa och fysiska aktiviteter sim promenader.
Men Helt utan resultat och jag orkar inte utan lämnar över ansvaret till honom nu.

Kram min vän 🧡🧡Azalea

Det är en helt annan sak att som jag läsa lite här. Har inte hela historien och förstår att det är en annan sak att ha kontakt med personen, att känslomässigt uppleva situationen. Frågan är kanske vad kan du göra om du vill hjälpa honom på något sätt? Kan du erbjuda honom att t.ex. köra honom till AA eller någon annanstans.

Tycker det är viktigt att inte du får bära hans lidande.

Jag fick lära mig under ett anhörigprogram att svara ja på samtliga frågor innan jag gjorde något. Kanske kan vara användbart.

Kan jag det här?
Vill jag det här?
Är det bra för mig?

Tack för svar, Gros19 jag tänkte också så, det här kan vara det manipulativa igen, offerkoftan. Men lika fullt är han helt själv, söker inte upp mig och gör ingenting åt situationen. Hans ryggskada är så svår så han får ge upp det egna företaget som mekaniker och där verkstaden är på gården, han har ställt till med så mycket oreda som tynger, inga pengar, en skilsmässa, alkoholist och nu sitter han i en djup depression. Han tar sig inte på AA el andra grupper, inga kontakter för att söka hjälp. Och ja Åsa M ja jag tycker också det är lite som man bäddar får man ligga, men som sagt han är helt apatisk, finns ingen i hans närhet. Tipsade han om att börja äta setralin igen men jag vet inte .....det är ofta prat om den där botten, men den trodde jag ha hade varit på för länge sen.

Psykisk ohälsa är det värsta. Många kan inte erkänna för sig själva att de mår dåligt och behöver hjälp. Förstår precis hur jobbigt och frustrerande det är att vara mottagare för alla nödrop men aldrig få personen att agera. Finns det någon tredje part som kan hjälpa till? Någon förvaltare som kan anlitas, god man, eller liknande?

Ja du backen jag blir mest arg när jag läser det. Svårt för självömkan. Vad är det som gör att han inte söker hjälp när han mår dåligt. Tycker inte det är okej att utsätta dig för det här. Han är nykter och då har han ju alla förutsättningar att tillgodogöra sig eventuell hjälp men inte från dig. Har dessutom tillgång till AA åtminstone på nätet. Skriver ur hjärtat just nu och tänker inte så mycket, men väldigt skönt att pojkarna mår bra. Det är det allra viktigaste. Visst kan man uppleva livet som skit ibland men här tycker jag det handlar mer om att vara ett offer. Ingen sanning jag presenterar endast en spontan upplevelse av situationen.

Hur gör man? Lämnade mannen för 6mån sedan, då hade han brutit ryggen men var på benen igen, dum och hög på smärtstillande, så nu fick det vara nog. Jag och mina söner mår bra nu, märker hur iaf yngsten är gladare och nöjdare och det räcker långt, äldsten är och nöjd. Till sak, mitt ex är djupt deprimerad, jag har försökt få honom att agera, ringa banken och lösa ut mig etc. Men det händer ingenting.... Han är levande död, gömmer bilen så ingen ska tro han är hemma, är nykter. Säger sig inte ha något att leva för och det känns inte som det är för att locka mig tillbaka för det är inte så han agerar, utan han gråter och tycker livet är skit. Det är blandade känslor, när jag sitter mitt emot honom så tycker jag synd om honom och vill hjälpa så klart, när jag åker därifrån kan jag tycka något helt annat, självklart är det hans samvete som tynger som gör så han inte reser sig, men eftersom han gått dom 12- stegen så vet han vad han ska göra. Men vad ska jag göra, nästan lättare om han vore arg och dum nu är han ju bara en blöt skurtrasa som det är helt omöjligt att ta en diskussion med. Nån som har nåt tips?

Vill bara ventilera av mig lite i min egna tråd. Jag tror att jag kommit till en insikt i att jag inte vill bo tillsammans med honom längre, jag vågar inte är rädd för att det blir samma gamla spår igen, bra ett tag och sen kommer det smygande igen. Då är det bättre att bo på varsitt håll och eventuellt ändå vara ett VI fast inte 24/7.
Idag väntade ett brev i brevlådan till honom, avsändare polisen. Nu kommer väl konsekvenserna för att han kört utan körkort...
Jag vet inte hur allt ska lösa sig rent praktiskt, men får väl fortfarande ta en dag i taget och försöka få till en bra kommunikation med honom. Jag vill ju att detta ska bli bra för alla. Är rädd för att inte klara det, alltså leva själv, men är ett måste tror jag.