Senaste kommentarerna i forumet

Så tuff sanning ? Men å förändras för omgivningens skull- då bottnar det inte i honom själv . Han har inte nått sin känslomässiga botten utan verkar göra det för din skull. Det är inte hållbart i längden. Det krävs en oerhörd vilja o engagemang att bli nykter. Att själv vilja är en av grundmotiven att lägga av för gott. Att ge dom konsekvenser är det mest kärleksfulla vi kan göra. Ord betyder tyvärr inget utan handling är det som räknas. Verkar som du gett detta lång tid. Du o barnen blir väldigt lidande . Var finns din egen självrespekt ? ❤ Som medberoende tappar man den o det är heller inte sunt för dig. Du ska inte behöva tjafsa om samma sak om igen. Det tar på psyket o självrespekten med. Låt han komma till insikt själv. Ja lovar. Tjat är inte vägen dit. Detta går djupare än så . Kram ❤

Jag har inte träffat eller pratat med mannen på ca 3veckor, bara det att jag inte vet hur länge sen det är känns skönt. Lämnat skilsmässopapperna i lådan, så får han också ta ansvar. Jag känner riktigt att jag får vila, ångesten har inte sugit tag i mig sen jag fick iväg papperna och bara det i sig är gudomligt, 2 steg framåt. Rädslan att träffa honom gör att jag undviker promenader när den lokala butiken fortfarande är öppen osv, men även det kommer ju lägga sig. Har sagt till dom som är mina vänner att jag vill inget höra om honom. Men jag vet också att vi har rätt tuffa saker att ta tag i, men det tar vi då. God natt alla kämpar ?

Det är så jag känner nu också, att han har tappat respekten för mig för länge sedan. Jag har bett honom att lämna tidigare, men han stannar och väntar på att min ilska ska gå över. Vi har ett ohälsosamt sätt att kommunicera där bara jag pratar, medan han stänger av helt, man får inte ett ord ur honom. Lyckas man är det genom att göra honom tillräckligt arg, och det man får höra då är aldrig det man önskat.

Tror inte det är bra för honom heller med ständiga konflikter och diskussioner om att jag vill lämna om han inte skärper sig. Men jag önskar och ber honom så ofta om att han ska försöka vilja för oss! Men man når ju inte fram.

Att hamna i situation med tvång och agera mamma är förödande för relationen. Han borde själv ta ansvar och vara min partner, men det visar han ju inte.

Ännu en klok reflektion från dig, den tar jag med mig idag, jag lovar att undvika så att ex mannen inte tar energi från mig just nu ?❤ EmmaLisa lita på din magkänsla, som du skriver att efter ett träningspass behöver man nog inte folköl från affärn innan man åker hem. Din osäkerhet kommer nog per automatik efter flera års funderande, rätt eller fel, vi ställer ju oss dom frågorna hela tiden så till slut blir man kraftlös. Men din process är igång, hoppas han förstår det och tar tag i det här nu för er skull och för hans egen skull ❤

Det där med ultimatum gentemot någon annan är lite lurigt. Då blir det upp till en själv att kontrollera om ultimatumet respekteras. Kontrollerandet fortsätter: dricker han? Luktar han alkohol? Tomburkar? Och mycket annat. Ansvaret hamnar på något sätt på den som ställde ultimatum. Har själv gjort det när jag var tillsammans med mitt ex som drack. Till slut kände jag mig som en polis och ibland till och med som en mamma till en utflippad tonårspojk. Jag fick själv ett bra råd här på forumet: ultimatum skall utformas mer som ett löfte till sig själv. Skulle kunna bli: jag lovar mig själv att inte acceptera att min man super. Istället för: jag accepterar inte att du super! Man sätter gränser runt sig själv istället för gränser runt sin man. Förstår ditt dilemma, har själv varit i den där karusellen. Den bara fortsatte att snurra. Jag satte upp gränser för honom som han passerade hela tiden, jag tjatade och flyttade lite på gränserna. Den sista tiden gick det helt över styr, han tappade helt respekten för mig. Vilket jag i efterhand kan förstå för jag gjorde ju aldrig allvar fullt ut av mina "hot" om att lämna. Många kramar

Tack för att du skriver. Jag läser din input igen och igen och det känns så skönt att någon tycker att mitt ultimatum är rätt.

Han får mig ofta att tvivla på mig själv. Att jag är en sträng renlevnadsmänniska som borde ha lite överseende med att det blir lite tokigt ibland. För det mesta är han bara sliskig och jobbig. Men jag tror inte att det bara är jag. Om man dricker efter gymmet så borde det väl vara en proteindrink och inte öl kan jag tycka.

Han är ju påtvingad nykterheten så jag tror inte den är så läkande för honom. Han förstår att det är ett problem ibland, men sen argumenterar han med att ”alla andra får dricka på helger”. Han söker inte hjälp för den stress som han hävdar han medicinerar med alkoholen utan ligger som sagt och surar på helgerna hur slitigt jag än har det. Han har tidigare förstört en semesterresa med att ignorera mig mer eller mindre i två veckor, när han lovade att vara nykter men sen inte ville. Han ville visa mig att jag minsann inte skulle ha roligt när jag förhindrade honom att ha det.

Just nu känns det så befriande att han åkt. Jag är fri och lätt. Men det praktiska kommer ikapp sen och det faktum att jag älskar honom i botten och att han älskar barnen och på något sjukt sätt kanske också mig. Hur står man emot när han lovar saker sen?

Han är sjuk. Det är ju en psykisk sjukdom.. Han vill säkert att du ska kunna lita på honom men uppenbarligen är han fortfarande för sjuk för att du o han själv kan lita på att han inte dricker. Tycker du gör helt rätt som ställer ultimatum nu. Han måste inse själv att han behöver hjälp. Han kanske kan hålla sig nykter men frågan är vad som händer med psyket. Är han inne i en förändring i sig o hittar nya sätt att hantera sitt känsloliv? Förstår han sjukdomen? Förstår han att han är maktlös inför.alkoholen? Hört om andra.här inne som fått.hjälp av soss. Att låta sina barn bo med en förälder med alkohol problem verkar inte ses som nån bra lösning enligt många som jobbar på socialen. Ring o prata med dom skulle ja gjort. Lämna barnen med en alkoholiserad pappa är en hemsk tanke o ja förstår din oro. Kram

Jag har slitit med min sambos fem månaders påtvingade nykterhet. Sedan mitt ultimatum har han skött sig relativt bra (några snedsteg), men jag har tagit hand om nästan allt hemma, med barnen och samtidigt skött mitt heltidsjobb. Han tycks bara vänta in tiden då han kan börja dricka igen när jag inte står ut med han surande.

Emellanåt har vi haft underbara veckor där allt är glömt och han känts helt frisk. Jag har hoppats att tiden skulle bistå oss, men när han lämnat mig hemma med barnen för att gymma, så drack han igen på vägen hem. Inga stora mängder, köpt på Ica, men jag märkte ändå. Efter allt jag gör för familjen och mitt slit, hans frånvaro och alla mina förklaringar om hur det känns för oss när han väljer alkoholen, så belönar han mig såhär.

Han håller med om att drickandet spårade 2020, och att han ”aldrig vill dit igen”. Att jag ska lita på att han dricker lagom. Men han har fått likadana chanser i tio år och efter några månader så eskalerar det som vanligt. Tror han att jag är dum?

Jag har skickat iväg honom IGEN och försökt få honom att förstå att han ska flytta ut, annars gör jag det.

Min man är ofarlig och välfungerande, därför känner jag mig osäker ibland på mitt hårda ultimatum. Men i kombination med att jag aldrig fått några riktiga ursäkter för ”incidenterna”. Inte får det stöd jag behöver och bara ger och ger. Ska barnen behöva riskera att hitta honom däckad i badkaret, kanske drunknad? Ska han inte ta något ansvar?

Jag sumpar nu min ekonomi och trygga framtid. Han får fritt spelrum att dricka hur mycket han vill och han kommer vilja ha barnen hos sig.

Hur orkar man igenom det här?

Vad härligt att höra att det gick så bra❤Vila i den känslan nu. Kram!

Och så var det namnet. Hade varit bra om det framkom att det gäller även andra droger än alkohol.

Hemkommen och med känslan av läkning i hjärtat. Det blev ett respektfullt möte där bägge parter fick prata och jag kände mig hörd. Känslan av att höra att det är inte ditt fel var väldigt läkande. Han förklarade ur sitt perspektiv och jag ur mitt. Oavsett vad som händer så känner jag mig fri, det är nog så att sanningen är befriande.
Jag ser redan framemot att gå på second hand på lördag, är tacksam över att känna så, att rädslan, ångesten och hopplöshet är utbytt mot att se framemot saker.
Det var någon som sa att det går inte att göra något med det som varit, inte heller med framtiden utan bara i nuet och nu ska jag vila.
Kram!

Härligt att höra av dig! Det är skönt när insikterna landar på djupet även om det gör ont ibland. Har precis kommit hem från en lång härlig promenad på jakt efter blåsippor. Inga blommor än men gröna blad. Så underbart! Kram

Hej igen, stort tack för alla svar!

Jag blev så glad idag av alla svar som ramlat in under helgen. Här kommer en summering av det ni har svarat, för att klargöra att jag har fångat upp era perspektiv. Påpeka gärna om ni tycker något ska ändras eller läggas till:

* De flesta av er hittade alkoholhjälpen genom en webbsökning och har därför inte haft några specifika förväntningar på forumet. Ni har/ hade en anhörig som dricker/drack/brukande på ett sätt som har påverkat er och/ eller dem själva negativt. Ni har/ hade ett behov av stöd från andra med liknande erfarenhet. Flera av er har önskat få lärdom om beroende/ medberoende och hur det påverkar oss människor.

* Den hjälp som alkoholhjälpen har kunnat ge er är kunskap, trygghet och stöd. Flera av er berättar att det har varit skönt med ett forum utan stigma och skam, där ni istället blir bemötta med förståelse och värme.

Det som ni förklarar som mindre bra med forumet är att kommunikationen sker via skrift. Detta kan ge upphov till missförstånd ibland. Det finns också önskemål om att alkoholhjälpen utformar ett forum för föräldrar till vuxna barn. Utöver det beskriver ni en tacksamhet över forumet och personerna som är en del av det.

Allt gott önskar jag er och tack återigen för svaren!

Hälsningar,

Olivia

Sitter här och läser lite och jag vill egentligen bara säga det att om du är orolig för ditt ex så har du möjlighet att göra en orosanmälan till socialförvaltningen. Då lämnar du över ansvaret till dom och där finns möjligheten att hjälpa honom frivilligt eller ibland också med tvång. Anmälan kan även göras anonymt, men viktigt då att du inte först presenterar dig och sedan säger att du vill vara anonym. Vill bara berätta om du inte visste.

Nora. Ja. Så bra sagt. Ja..när ja är redo.
Tack snälla, fina du

Har många gånger känt att han är som en narcissist. Funderat på om han har diagnosen men det är säkert beroendet som vilseleder där. Lycka till idag, Nora. Förstår du är nervös. Man vill inte låta sig gå över sina gränser nu. Att få en att gå med på mer än man vill verkar va lite av deras favorit gren. Alltså sjukdomen- egot i dom övertalar oss till sånt vi egentligen inte vill. Håll på dina åsikter o det du vet är bäst för dig, Nora. Han vet inte ditt bästa o säkert inte sitt eget än så länge. KRAM

Så här var det för mig:
Jag sökte på Google och kom in på Alkoholhjälpen hemsida.

Orsaken till att jag sökte var att jag var mådde dåligt
pga kontakten med en person, beroende av alkohol.
Jag befann mig såsom i en laburint, och kunde inte hitta ut.

Det jag läste på diskussionsforumet gav mig större insikt.
Det var så mycket tänkvärt skrivet av både användare och rådgivare.
Även Carina Bångs manual för anhöriga blev till stor hjälp för mig.
Ett halvår senare klarade jag av att avsluta kontakten med personen.

Även fast jag inte längre är anhörig, så har jag behövt fortsätta läsa här.
Det är en process att tänka i nya, mer sunda banor.

Jag har valt att inte ha en egen forumtråd pga att jag inte orkat med det,
men i och med att jag har ett konto, så kan jag skriva mina hälsningar
och visa min uppskattning genom att sända forum-hjärtan.
❤️
Tack alla som gör detta forum möjligt!

.

Hej Nordäng,

Här är en till som gläds med dig att du haft en stabil start på året,
lärt sig saker om dig själv och låter vissa känslor passera,
och att du blivit ännu bättre på att njuta av det lilla här och nu.

Ja, härligt att våren är på ingång.
Jag ska göra som du; fylla på med en promenad i solen.

Varma hälsningar till dig och er andra som skriver. ♡

.

Självklart är vi bedrövliga, vi accepterar ju inte att leva i en relation med de om de inte ger upp sin drog!

Det är lite grann som att leva med en narcissist, de erkänner aldrig, ljuger, manipulerar och gör allt för att leva kvar i illusion av att de har kontroll. Där står drogen emellan och skymmer...
Istället för att bygga relationer som bygger på ansvar, ärlighet och ömsesidig respekt.

Kram <3

Gråter inombords då tårarana har svårt att komma fram. Men ja blir tacksam o hoppfull att min egen utveckling ska kunna leda mig framåt. Att kunna känna mitt värde o sätta gränser. Ja är precis likadan! Känner mig egoistisk när ja säger ifrån o ställer krav på andra o hur de ska va. Men vet att det är feltänk från början som ja lärt för å åsidosätta mina egna känslor till förmån för annan familjemedlem. Tar av mig själv för att nån annan ska må bra. Vilket självbedrägeri! När blev det OK? Nu är det inte OK längre o ja har satt andra gränser till min A . Han tycker ja varit bedrövlig. Ok. Detsamma. Fast ja har mest försvarat mig o fått skit. Han har manipulerat, tryckt ner o varit elak. Personangrepp, sett ner på hur ja beter mig, hur fel ja är osv. Medan ja sett ner på hans beroende person. Inte honom. Är ja elak? Är ja? Som inte får lov o va mig själv i en relation med honom. Som blir nedringd på.nätter. Gråter o tycker synd om sig. För att i nästa stund klaga på mig o va elak? Nej, lilla ja. Nu är det dags att va snäll mot mig o friska till i huvet. Vad är sant o falskt här? Ja är inte frisk . Å är så tacksam för den insikten. Då.inser ja att det är.fel, sättet ja tänker på. Att mitt huvud är förvrängt.

Idag ska vi träffas och prata. Jag är väldigt nervös på ett sätt, att låta mig halas in igen på något som igen bara rasar.
Samtidigt känner jag en trygghet i mig själv, att jag aldrig någonsin igen vill svika mig själv eller mina värderingar. Det går inte längre.

Jag vill träffas och prata för att läka mig själv efter allt som hänt. Han har gått på behandling i en månad och varit alkoholfri så länge och kommer fortsätta med det enligt vad han själv säger.
Känns viktigt för mig att göra allt jag gör först och främst om jag själv vill det, inte för att någon annan behöver det.

Jo jag ska vara ärlig, är jättenervös.

Du skriver att du hatar att vara hård och att du hatar att köra över honom. Känner igen mig mycket i såna känslor och tankar. Men du kanske kan se det lite utifrån som jag gör när jag läser ditt inlägg: det är inte du som kör över honom utan han som har kört över dig i över ett år nu. Det du gör är att vägra låta dig köras över mer nu, du reser dig upp och står upp för dig själv. Låt inte honom förstöra för dig mer nu genom sitt passiva motstånd och supande. Du kräver inget orimligt utan bara det lagen och faktiskt också sunt förnuft/moral ger dig rätt till. Låt konsekvenserna hamna på rätt person. Som det har varit i över ett år nu så har du tagit konsekvenser av hans val att fortsätta supa. Dags att han tar konsekvenserna nu. Du förtjänar att ha det bra! Tänker på dig idag och håller tummarna för att du får bra hjälp av tingsrätten. Många kramar ♥️

Vill bara lite snabbt före jobb önska dig Lycka till i dag Azalea. Hoppas det går bra att dela allt så att det blir klart.
Sedan börjar en ny tid.....?

med allt gros19 skriver. Mitt tips är att du söker dig till Al-Anon, nu finns möten på zoom där du kan möta och höra andra med samma erfarenheter. Jag ska lägga in länk till hemsidan. / mt

https://www.al-anon.se/moteslistan/

Kom ihåg att du är inte ensam och att hjälp finns att få!

Du säger att du prövat allt och inget hjälper och det är precis så det är. Du kan inte hjälpa honom att bli nykter. Det kan enbart han, det är ett beslut han själv måste fatta. Vår maktlöshet som anhöriga är väldigt svår att acceptera, men om du läser lite här får du det bekräftat. Vi kan berätta var hjälp finns att få och vi kan ta hand om oss själva.

Vår kontroll hjälper heller inte våra anhöriga att bli nyktra, så leta efter flaskor förändrar inget. Många, kanske kan man t.o.m. säga alla som har ett missbruk själmedicinerar, men alkoholen gör samtidigt att man inte kan tillgodogöra sig någon form av behandling för sin psykiska ohälsa. För din skull hade det nog varit skönt att prata med några av era nära och kära. Det finns hopp och det finns hjälp att få men din sambo måste vara motiverad att ta emot hjälp.