Senaste kommentarerna i forumet

Håller alla tummarna för dig!
Förstår din besvikelse över honom när det gäller barnen. Hoppas han kommer på andra tankar och det betyder nog allt för de att ha en mamma som finns där ?

Ja, jag håller med dig fullt ut Azalea. Det där med att älska sig själv är det svåraste jag gjort, det känns också som om det är en färskvara. Och ja, alla underbara människor på forumet som vågar vara sårbara, ger varandra stöd och delar av sina kloka råd är ovärderligt.
Blir så glad att höra att du hittat det efter 1,5 år ?, kärleken till dig själv. Så avslutar du så fint med att det aldrig är försent, så sant.

Jag släppte tankarna som du så Tröttiz? Gav fanken i det över helgen och har promenerat runda på runda i solskenet. Det ger energi känner jag och är så mycket bättre än att sitta inne och oroa sig.
Jag tror att jag har landat lite igen och lugnat mig lite. Klart allt blir upp i ner när han kommer hem och börjar dricka direkt. Blir förbannad och besviken och mest sörjer jag över att barnen mår dåligt utav det. Sonen blev så ledsen och han får lätt ångest så han är mitt största mål att stötta så mycket jag kan. I denna härvan så är det han som mår sämst och det är inte rättvist.
Läste nån stans idag att: Föräldrarna har ingen rätt till barnen men barnen har rätt till föräldrarna.
Solklart, vi har satt dem till världen och det är på vårt ansvar att finnas där för dem.
Så det är hög tid för hans pappa att steppa upp och ta det ansvaret.

Min dag har varit fin och imorgon tar jag på arbetshandskarna och ska driva på bodelningen. Pratade med honom ikväll och dottern har tydligen fått honom att lova att inte bråka om detta. Få se hur det går men han sa ikväll att han skulle gå med på det.
Håll tummarna?

Må väl fina vänner ?Jag är så glad över er?Azalea

Att kunna skriva här och rensa luften för sig själv och släppa ut lite av trycket. Att sen få svar med tips och stöttning är så skönt och plötsligt känner man inte sig så ensam längre.
Det med att älska sig själv först låter så mycket enklare än det är men det går att lära sig. Jag har jobbat på det nu i 1,5 år och känner att det börjar ge resultat.
Tänk att något så självklart bara blivit utsuddat i vår mentalitet och gjort att man helt glömt bort sig själv och istället gett bort all kraft och känslor till någon som inte har uppskattat det.
Men det är aldrig för sent och nu är vår tid??Azalea

Stor kram till dig Morgonsol. Du släpper taget när du är redo att göra det och det vet du själv när det är dags.
Imorgon börjar en ny månad och våren är här. Du är bäst! Glöm inte det.

Kram

Idag är första gången på länge som jag kom mig ut på en powerwalk. Har mest varit hemma och gått igenom alla möjliga känslor under en månads tid.
Det är vår ute och en ny tid känner jag.
Fick meddelande från mr x om en önskan om att börja om efter en månads behandling. För två veckor lät det annorlunda.
Jag kände att det är för mycket som hänt för att kunna gå ut och dejta igen. Jag kände att jag saknade frågan om hur jag mådde i allt detta. Jag kände också att det varit för många lögner för att bara gå vidare och börja om.
Möjligt att jag kunnat gå med på att träffas och prata för att läka allting men inte så här.
Jag valde att beskriva hur jag kände att tilliten är raserad på grund av all oärlighet och att jag inte längre ville ha det så i mitt liv.
Jag sviker inte mig själv igen som jag gjort i den relationen eller i mitt liv tidigare.
Jag har insett en sak som jag inte insett innan och det är att du måste komma först i ditt liv, annars har du ingenting. Jag känner mig fri och är så tacksam för den känslan.
Jag hade den inte när jag var ett litet barn, inte under min ungdom eller som vuxen. Allt mitt medberoende bottnar i, för mig, att jag fick lära mig att mina känslor inte var viktiga utan andra kom alltid först.
Jag vill inte vara mallig alls, jag bara känner mig så glad och stolt över att jag funnit det som jag saknat i hela mitt liv.
Nu förstår jag vad man menar när man säger att man måste älska sig själv först innan man kan älska någon annan.
Jag tänkte ett ögonblick att jag var elak eller egoistisk som skrev så till honom men som kom jag på hur han stött bort mig ca 1 gång i veckan efter att ha bedyrat sin kärlek för mig. Varför ska jag ha dåligt samvete?
Varför ska jag ha dåligt samvete när det inte är jag som har ljugit, när jag blivit illa behandlad och ändå försökt hjälpa, trots att mitt hjärta brustit så många gånger under vägen?
Jag önskar jag att jag hade fått med mig detta från barnsben men det fick jag inte och det är ok, det finns alltid orsaker men jag är så glad att funnit det nu.
Önskar er alla en fin söndagskväll och sorry om jag är tjatig med inlägg här, det är så så nyttigt att skriva här.
Det har banne mig funkat bättre än terapi för mig!

Jag kom hit för jag visste inte vem jag skulle prata med om exets mående. Känner att jag vill prata med andra som går igenom det och som kanske också förstår varför det händer. Och det känns viktigt att prata med någon som inte kommer döma en.
Jag har inte på långa vägar så tufft som många andra här men jag är så imponerad av all fighting spirit mitt i jävligheten. Jag har lärt mig mer än vad jag trodde om vad alkohol gör med människor och det ser jag som en livsviktig kunskap.

Har också druckit för mycket under många år. Han slutade plötsligt helt i höstas. Han hade dragit på sig en hel del kilon och en enorm "ölmage". Dessa kilon har han i alla år skyllt på allt från gener till matglädje. Gick inte att få in i hans skalle att det berodde på alkoholen. Han slog ifrån sig och blev sur och irriterad. För två år sedan slutade jag tjata och "informera". I höstas kom han till egen insikt och blev nykter. Kilona rasar av honom och han är pigg som en mört och stolt. Vad jag vill säga med detta är att jag tror du gör som jag gjorde: slösar din tid och energi. Din pappa måste nog dessvärre komma till den punkten själv att han vill förändra. Att försöka dra ner och räkna glas hjälper inte så mycket. Man måste sluta helt och då krävs det egen vilja som kommer inifrån ej utifrån. Förstår ditt dilemma. Många kramar

20 år med ett dagligt missbruk av, om jag räknar rätt, minst en flaska vin varje dag. Då har man inte bara ett missbruk utan även ett fysiskt beroende, vilket gör att man behöver medicinsk vård för att kunna bli nykter. Han har gått upp i vikt, men efter ett sånt långvarigt omfattande missbruk borde hans fysiska hälsa vara dålig t.ex. levern. Är det något som kollas upp?

Jag tror till 99,99% att någon varaktig nykterhet kommer han inte att uppnå genom dom insatser du föreslår och dricka mindre brukar vara omöjligt när man är beroende. Först nykterhet och sedan träning m.m. om det ska bli en bestående förändring. Det som motiverar någon att bli nykter brukar var negativa kosekvenser som gör att man mår riktigt riktigt dåligt, inte logiska argument. Läs här så förstår du mer och använd framför allt din energi till att se till att du själv mår så bra som möjligt. Det kan du påverka. Många kramar till dig som kämpar så mycket.

Jag sökte också på nätet. Och fann den här sidan. Jag levde med en man som drack mer och mer. Jag skrev på den här sidan och sökte svar på hur jag kunde hjälpa min man. Det var en jobbig tid. Inget hjälpte vad jag gjorde eller sa. Han fortsatte att dricka och även blanda med tabletter.
Efter en tid orkade jag inte fortsätta skriva här. Jag höll upp ett tag. Ville inte se sanningen att jag bara kunde påverka mig själv.
Men sedan återvände jag och skrev här. Och jag har fått så mycket stöd från alla här. Det har betytt så enormt mycket. Och efter att mannens drickande eskalerat, så lämnade jag till slut.
Nu har jag levt själv snart i 2 år. Och jag är så mycket starkare. Gladare.
Träffar mannen ibland, då vi har gemensamma vänner. Då är han nykter. Och trevlig. Men det blir aldrig vi igen, han lever i förnekelse och har fortsatt dricka.
Tack för att detta forumet finns, och för alla underbara stöttande medsystrar. Och en och annan man.
Tack❤️

Ja är trött. Så trött. Ja vill bara släppa taget o låta Gud ta över. Ge mig sinnesro att acceptera det ja inte kan förändra. Mod att förändra det ja kan. O förstånd att inse skillnaden.

Jag undrar om vi anhöriga från början har en särskild benägenhet att ta för mycket ansvar och att kräva på tok för lite av våra pojkvänner/sambos/män? Är det det som gör att de börjar skita i allt, eller dras män med problembeteenden från början till oss för att de märker att vi är lätta att leva med och behandla hur som helst? Jag tog själv allt ansvar för barnen och ekonomin redan i början av förhållandet. Nu, flera år senare, inser jag att jag borde ha brutit med honom för länge sedan, men då, på den tiden, hade jag känslor för honom.

på "hur hanterar man en alkoholist" typ och hamnade här på Forumet. Vilket jag är oändligt tacksam för! Har lärt mig mycket härinne, framförallt har jag lärt mig att vända fokus till mig själv. Hade jag googlat nu hade det varit mer på temat "hur hanterar jag mig själv" vilket inte existerade för några år sedan. Känner att man har riktigt bra vänner härinne som förstår en på ett sätt som riktigt bra vänner i vardagslivet inte gör. Här inne stöttar och peppar vi varandra och framförallt förstår vi varandra. Forumet betyder mycket för mig, både att ge och få stöd. Det enda som kan vara negativt är att det skrivna ordet ibland kan missuppfattas och tolkas på ett sätt som kanske inte var menat. Man är också i olika faser och är olika mottaglig för saker. Brukar dock oftast reda upp sig. Det positiva överväger det negativa med råge. Lycka till med din praktik OliviaD!

Men tack ❤
Å du har så rätt. Vägen är inte rak..tillåta mina känslor o våga möta Dom. Ja flyr en del än. Men det kommer..

Man söker sig hit i desperation. Det är skönt att känna att man inte är ensam i allt det sjuka som sker kring våra beroende. Tycker dock att det borde stå alkohol och droghjälpen och jag saknar verkligen en egen flik för oss som är föräldrar till vuxna barn. Pga att det inte är så många som skriver här kring detta så skriver inte jag heller så ofta som jag skulle behöva . Lidandet kring att ha ett barn som förlorar sig i beroende och allt det för med sig är förödande och oerhört svårt att leva med.

Detsamma Morgonsol <3. Det får gå i vågor, det är ingen rak bana att tillfriskna. Man våndas i känslorna men det behövs också, att möta de och förstå de och acceptera de och tillåta de. Det är nödvändigt.
Kram och tack för att du finns och sprider stryka, glädje och klokskap runt dig!

Gulle❤, Nora. Äh. Inte töntigt. Allt som funkar o stärker är bra☺ Heja dig, Heja oss !

Tack snälla. Tycker du är bra. Du gjort mycket som är bra för dig nu. ❤ Ja försöker hålla fokuset på mitt eget tillfrisknande. En del dagar lyckas ja, andra inte eller mindre bra. Tankarna spinner iväg på andra människor eller situationer . Idag kände ja bara så tydligt: eftersom ja är så lättdistraherad så hade ja omöjligt kunna starta min egna resa om ja tänkt mig leva som medberoende ett par år till. Hålla fokus på A o alla andra människor o deras problem är min favoritgren ! ? Det är totalt omöjligt att leva i en alkoholists trasiga värld o samtidigt försöka hålla fokus på mig o bygga upp mina egna känslor! Omöjligt!! Tar nya tag imorrn. Tacksam för forumet å dig, Nora

Precis som du skrev till mig som jag tog till mig "du är din bästis".
Har börjat säga det i spegeln nu "du, nu är det du och jag", lite töntigt kanske men det får det vara så länge det känns bra. Ska följa din tråd här för du är så full av klokskap och heja på dig i ditt tillfrisknande.
Kram!

Jag förstår dig och det är klart att man älskar den personen som finns där bakom missbruket men när missbrukshjärnan har övertag så spelar inget annat någon roll verkar det som.
Det var när det där hoppet om förändring gick över i att jag vill inte leva så här resten av mitt liv tog över som jag steg ur karusellen. Klart man vill tro på vad de säger men tillslut märker man att plattan liksom står på repeat.
Jag ville heller inte vara med att hjälpa honom med saker, vill han leva så så får han ta ansvar för sig själv.
Jag förstår och känner igen mig av det du skriver den där känslan av att inse hur det sjuka normaliserats och så ska man ta sig ur, det är tufft <3
Men du, oavsett vad du än hade gjort så hade han nog gjort samma sak. Det är inte du som ska göra något, det är han och ska han överhuvudtaget ha en chans och du så måste det destruktiva brytas.
Jag tycker mig känna igen något i din historia men kan ha misstagit mig, det är kontrollen.
Mitt ex tyckte att han liksom ägde mig tillslut utan någon tanke på vad han gav i relationen. Jag skulle vara med på allt; köra, städa upp osv. Han utvecklade som ett kontrollbehov som visade sig ibland, han intalade sig själv att "hon finns där, jag ska bara ta en fylla till" typ. För fyra veckor sedan så sa jag att det är över, jag accepterar inte det här längre.
Var rädd om dig Azalea och du verkar vara en helt underbar människa med massa empati och tålamod, var rädd om det och ta ingen skit. Ingen blir frisk av det.

Har haft en underbar dag. Första på jättelänge. Var på second hand och hittade en snygg jacka, tröja och en bänk som en kille hjälpte mig med att bära till kassan. Igår bad jag uppåt om att hjälp att stänga dörren till allt som inte fick mig att må bra och bestämde mig för det själv.

Hoppas din lördagskväll är bra med! /Nora

Allt föll sönder för mig och jag kände mig ensammast i världen och googlade runt. Är så tacksam över att hittat denna sidan som visade att man är inte ensam.
Tyvärr är det allt för många som sitter i samma situation.
Genom att kunna skriva här, ibland bara för att sätta ord på tankar och ibland för man vet verkligen inte vad man ska göra och allt känns hopplöst har det känns lättare.
Att kunna få stöttning råd eller en kram genom cyberspace betyder så mycket.
De som är här vet ju allt, vi går igenom ungefär samma sak och talar ju samma språk.
Att prata med en väninna eller arbetskamrat som inte vet vad det innebär att leva med en beroende är inte samma sak. De kan inte förstå lika bra som här inne.
Många känns som riktiga vänner här när vi följs åt och ibland önskar man att kunna ses i verkliga livet.

Ett stort tack från mig för ni har varit min räddning och gett mig styrka att ta ett stort steg och börja sätta mig själv i första rummet och ta kontroll över mitt liv.
?Azalea

Jag har ångrat så många gånger att jag inte var tuff från början och så ifrån när det började drickas mer o mer. Även på vardagar. Tänkt att kanske det hade blivit annorlunda då. Men jag har förlikat mig med att jag klarade inte att stå upp för mig själv då.
Det smög ju sig på och man trodde inte riktigt att det kunde bli så illa och visste eller vågade knappt tro på det som hände.
Herregud så mycket jag googlade omkring om alkohol och beroenden på den tiden.
Men vi ger ju inte upp hoppet och tror och önskar att nästa helg eller nästa dag ska det bli bättre och ordna sig. Det var nog sista gången??!! Plötsligt blir det normaliserat och då är det jobbigt när man inser det o ska försöka ta sig ur.
Jag tar till mig det att du delar personen och missbruket, bra sätt att kunna vara tuffare?

Hoppas du har en bra lördagskväll ?Azalea

Tack för uppmuntran! Ja, jag är väl inte så bra på att ställa krav. När jag ville att vi skulle ta hushållsarbetet varannan vecka, blev han så upprörd att han gjorde slut. Men det involverade naturligtvis inte allt. Hem och barn är främst mitt problem om han gör något så ”hjälper” han mig. Med alkoholen har jag aldrig ställt krav och inte med att hålla tider heller. Orkar inte med allt bråk och tjafs det skulle innebära. När det gäller jobb så lägger jag mig inte i. Om jag tipsar om jobb så heter det att jag ”piskar honom’ och ställer krav hela tiden. Och så blir det inte mer med det. Först nu när han ställs in för separation så fattar han. Hur funkar det när du ställer krav?

Nu startar ja också en ny tråd då ja kommit en bit på vägen o vet vad ja ska fokusera på . Mig själv?

Precis så tänker jag och har beslutat. Han får reda ut sina problem på egen hand och sen får vi se om vi kan hitta tillbaka. Han har bestämt sig för att aldrig förlåta mig om jag lämnar.

Är man garanterat om personen dricker alkohol varje dag..Ett beroende som aldrig går över..Riskbrukare är en sak..Då kan man obehindrat stå över att dricka allt som oftast, men dricker för mycket slentrianmässigt..Jag är själv alkoholberoende, och har lämnat en partner som inte ville sluta dricka helt..I hans fall har det fortsatt mot det sämre..Han försöker ibland att ha vita perioder, sköter sitt jobb, men har fått minskad kontakt med sina barn och anhöriga..Jag förstod att det är enklare att sluta dricka helt, istället för att försöka minska..Det som oftast händer är att man håller på fram och tillbaka..Dricker oftare, mindre, mer..Ja beroendet styr hela människan och dom närstående på ett mycket destruktivt vis..Att tänka på sig själv som anhörig är viktigt..Vill jag bo med en person i många år till där alkoholen alltid kommer först? En person som inte kan vara till mycket hjälp i hem och hushåll, en person som blir förändrad och drar ner alla i sitt destruktiva leverne..? Vad som händer med den som dricker är bara den enskildes ansvar..Precis lika lite som man kan hjälpa någon som vill fortsätta ta droger..Skillnaden är substansen. Det går att förändra sitt liv..Inte någon annans. ???