Senaste kommentarerna i forumet

@Tingeling00 Hej sitter lite i samma sits som du nu. Har din partner börjat ta emot hjälp? Vet inte om jag kan ge dig något tips utan fiskar nog mer efter såna o därför hamna jag här i forumet. Förstår inte hur man ska göra för att få nån hjälp i form av vård/terapi eller vad man nu ska vända sig? Känner igen hopplösheten i att vara här igen när man ändå hoppats att de ska bli bättre. Just nu ligger min sambo deckad i sängen full. Får se om det blir ett samtal imorgon eller om det leder till bråk. Sov gott och kämpa på 💞

Ja det är jag väl på nåt konstigt sätt... väntar på hans nykterhet.. som antagligen inte kommer!! Tyvärr ... @Libban

@Emmsi ja verkligen. Nu jobbar min man hemma under pandemin så hans jobb blir inte påverkat av att inte köra. Men mitt liv blir mycket mer begränsat då jag måste stå för all skjutsning av barn, handling mm. Har du inga tankar på att lämna din man?

Är du fortfarande tillsammans med din sambo?

Min särbo ( tidigare sambo) åkte dit för första gången .. fängelse en månad! Skönt för då måste han antagligen va nykter ....

Det blir ju såna oerhörda påföljder också, eller kan bli iaf. Vi bor långt ut på landet. Indraget körkort - inget jobb (min sambo är yrkeschaufför) - omöjligt att sköta markservice hemma med handling el skjutsning av barnen eftersom man inte kan ta sig någonstans - ekonomi m.m. m.m.
Styrka till dig!

Hej! Ja det är första gången. Han har inte fått sin dom ännu. Men höga dagsböter och körkortet indraget i ett år är vad jag tror blir påföljden. Jag har läst på nätet om vanliga straff. Det är ett stigma med rattfylla. Blir en prick i belastningsregistret som syns om man söker nytt jobb tex. Det är ett riktigt lågvattenmärke och för min man tror jag eller hoppas jag att botten är nådd. Min botten är nådd i alla fall. Tror aldrig jag kan känna något för min man igen efter detta

Hej!
Är det 1a gången din man åkt fast? Vad har konsekvensen blivit för honom?
Min sambo har kört ett par ggr nu på sistone, och jag kan bara inte fatta hur man kan och vågar. Min sambo åkte fast i sena tonåren för rattfylla. Åkte dit och fick samhällstjänst, detta var innan vi träffades. Ändå vågar han göra det igen. Vi har småbarn (2 och 4 år), men era barn är ju större och förstår ju anledningen. Vad säger de? Jag försöker förgäves förklara för min sambo vad följderna kan bli. Han ser bara kryphål. Väldigt oattraktivt och motbjudande.

Hur pratar nu kring ämnet? Har du frågat mannen vad han ser för eventuella konsekvenser?
Har du ringt och pratat med alkoholhjälpen? Jag ringde första gången nu i veckan, och ångrar mig inte en sekund. Fick jättebra förtroende och det var så skönt att få prata med någon som verkligen förstod och kunde sätta ord på allt.

Okej, jag förstår. Då förstärks ju säkert också din egen oro för att inte nästa generation också (dina barn) skall fortsätta i samma anda.

Min svärmor har skällt ut min sambo, och hon anser sig också ha rätt att göra det. Hon resonerar som så att "det är mina barnbarn, jag har all rätt att lägga mig i". Jag är tacksam för att hans familj lägger sig i, det visar att det inte bara är jag som sambo är överkänslig och gnällig som min sambo säger. Andra ser det också. Kanske din sambo hade behövt höra om sin mammas erfarenheter med tanke på att hon varit i liknande situation som du är i?

Jag tror det är lätt för utomstående (typ din väninna) att säga åt dig att lämna honom, jag har också fått höra det. Sambons syster tycker jag skall sätta ultimatumet ölen eller familjen. Men jag kan inte sätta det ultimatumet och löpa linan ut - tanken på att sambon ska ha barnen hälften av dagarna utan att någon (alltså jag) kan skydda dem och styra upp situationen gör att jag backar. Jag kan helt enkelt inte säga det och mena det. Den dagen jag sätter ett ultimatum måste jag också kunna mena det och inte bara använda det som ett innehållslöst hot. Och jag är inte där. Hade barnen inte funnits hade det varit lättare att lämna. Men nu handlar det om så mycket mer.

Våra samtal kring alkohol är ganska laddade enligt mig. Jag försöker förklara hur det påverkar mig och barnen, och hur deras situation kan bli. Försöker få honom att förstå att hans handling blir min och barnens konsekvens. Tycker dock det är svårt att "nå" honom. Problemet för mig är att han inte ser några konsekvenser med sitt beteende. Han anser att sålänge barnen inte vet el ser att han kör rattfull så påverkar det inte dem. Han anser att de kommer göra som de blir "uppfostrade". Medan jag menar att barnen gör som vi gör. Dricka så fort man umgås med en vän kommer normalisera alkoholdrickandet även för barnen eftersom de ser att pappa gör så. Min sambo har lätt för att hitta lösningar och skylla ifrån sig, aldrig är det hans fel. Det är jag som är överkänslig. Det är någon annan som bjuder på dricka. Det är vännen som tycker det är roligt när han sällskapar att dricka.
Våra samtal har tidigare mynnat ut i att jag blir jättearg. Nu tycker jag det blivit lite omvänt, vilket känns bra. Jag är ofta lugn medan han är den som brusar upp. Men han resonerar mest att det inte är ngn ide att prata om det eftersom det inte kommer bli någon förändring, utan att det mest skapar irritation och dålig stämning i några dagar. Han kommer ju fortsätta som vanligt, och jag kommer ta upp samtalsämnet som vanligt och sen är vi där igen.
Han menar att vi bara har olika åsikter. Att min åsikt är så och hans så. Medan jag menar att detta är större än någons åsikt - om man påverkar barnens syn och förhållandesätt till alkohol så ser man inte till barnens bästa enligt mig. Och jag anser att han påverkar dem. Men det anser inte han, där kör vi fast. Jag behöver "bevis" för att få honom att fatta att hans handling kommer landa i barnens knä

Mannens pappa (min svärfar) är alkoholist och samma sak var det med mannens farfar så det går i ”generna” om man får säga så.
Jag tror att jag skulle få enormt stöd från min svärmor (svärmor och svärfar lever inte ihop sen mannens barndom) om jag berättade för henne men jag vet också att min man skulle få världens utskällning från henne om detta beteende.
Jag har småpratat med en väninna som bara la en kommentar om att jag skulle ”lämna” honom och sen var det färdigt pratat om det.
Hur pratar du med din man om han drickande?

Tack för svar.
Jag förstår din känsla när man jobbar och ska fokusera på sin uppgift, samtidigt som man tänker på hur situationen är därhemma. Jättejobbig situation.
Min sambo har också blivit av med körkortet i sena tonåring, det var innan vi träffades. Körde då rattfull, men det verkar inte avskräcka det minsta.
För min del hände en grej julen för 2 år sedan, då min sambo hade druckit för mycket, betedde sig allmänt otrevligt inte bara mot mig utan mot hans familj som vi då firade julafton hos. Vid det laget hade vi bara ett barn, men han lyfte inte ett finger och hjälpte mig med sonen. Sambons mamma (min svärmor) blev tillslut förbannad på honom och började skälla på honom för hans uppträdande, vilket ledde till att min sambo skällde tillbaka, störtade ut och hoppade in i sin bil och körde iväg. Hela hans familj såg detta och vet alltså om situationen sedan dess. Jag har även berättat för dem när det hänt igen. Det är verkligen skönt att ha någon att ventilera med. Min svärmor har sagt att jag när som helst kan ringa eller komma dit.
Jag rekommenderar dig verkligen att berätta för någon. Men jag förstår dig samtidigt att du inte "vågar". Min egen familj vet inget då jag skäms för att berätta för dem. Däremot vet jag att OM jag berättar så har jag deras fulla stöd. Har du bra relation med din och mannens familj?

Min man dricker i omgångar, just nu har det varit ganska mycket och detta har skett när han har varit ledig eller rättare sagt alla dagar han har varit hemma.
Dem dagarna jag jobbar kväll så försöker jag ordna barnvakt fast att han skulle kunna se efter barnen men dem dagarna när det inte går så ser han efter dem och ”tjuvdricker”.
Jag förstår ganska snabbt om han har druckit på dem sms han skickar. Så då brukar jag skynda mig hem och ignorera honom och lägga mig direkt med barnen i sängen.
Dem dagarna när vi är hemma båda två så dricker han öppet och lovar att det inte ska bli för mycket men så blir det aldrig.
Jag har heller aldrig haft problem med ”psyket” men nu får jag ont i magen, huvudvärk, ångest m.m när jag jobbar och inte kan ordna barnvakt.
Han har några gånger här med kört onykter och har i sin sena tonåren åkt fast för rattfylleri och blivit dömd för det.
Jag har inte pratat med någon i våra bekantskap om situation vi lever i, vågar helt enkelt inte göra det.
Älskar mannen av hela mitt hjärta men mitt hjärta slits sönder varje gång denna förbannade alkohol kommer in och förstör.
Styrke kramar till dig med.

Tack Lingonet för din respons.
Hur mycket dricker din man? Dricker han dagligen?
Idag har jag jobbat och mannen jobbat hemma med att klyva ved med en vän som supit bort både fru och barn sedan ca 2 år tillbaka. Barnen har fått vara hos farmor och farfar, så de har inte behövt se något. Sambon och hans vän har troligtvis druckit hela dagen och sen hoppat in i bilen och kört hem till honom (vännen), för jag vill inte att han ska vara här när jag och barnen kommer hem. Så antingen har sambon el vännen satt sig bakom ratten onykter. Han kommer sova över där.
Hur mår du? Jag tänker på när du skriver att du får ångest. Jag har aldrig haft några "symtom" på psykisk ohälsa tidigare, men känner ganska ofta av magont, trötthet, tryck över bröstet, nedstämdhet. Känner helt enkelt inte igen mig själv och mitt mående. Vissa dagar är som vanligt och jag mår bra, men andra dagar är jag nere och vill bara dra mig undan. Finns det folk i din närhet som känner till hur du har det?
Styrkekram

@Livrädd igen Ja, det är ett högt pris om du väljer att gå tillbaka eftersom han verkar vara direkt farligt för dig.
Det är inte okej att kontrollera en annan människa.
Känn efter i lugn och ro: vad vill du allra helst göra för dig själv? Ta ett beslut och håll fast vid det.
Visst kan det bli riktigt jobbigt men som jag kände det så blir det jobbigt i en begränsad tid istället för jobbigt resten av mitt liv.
Du klarar mer än du tror när beslutet är taget och ta gärna hjälp av någon närstående eller terapeut att prata med.
Du är inte ensam🧡Azalea

Hej

Känner igen mig i din berättelse till 100%. Jag har många gånger fört detta samtal med mannen men det känns som att allt man säger är inget värt.
Vi har 2 barn, ett på 8 månader och en på 2 år och 8 månader. Varje gång han ska vara hemma själv med barnen så får jag ångest och vill bara hem till barnen.

@Azalea Ja, jag skulle inte orka överhuvudtaget om jag inte tog enbart en dag i taget. Jag har upptäckt att jag blivit fruktansvärt stresskänslig, jag kan få fullständig panik inför en uppgift som egentligen är väldigt enkel att lösa. T.ex. häromdagen när jag var tvungen att ringa hemsjukvården och be dem åka hem till min pappa och ta prover inför ett läkarbesök. Det kändes helt omöjligt. Hur ska jag då ta mig igenom en bodelning? Så länge som han tror att jag kanske kommer tillbaka är han hyfsat lugn, men vad händer den dagen då han kommer att inse fakta? Och jag hoppas verkligen att jag orkar stå emot. Jag vill ha ett nytt liv. Jag betalar ett högt pris men priset jag får betala för att gå tillbaka är mycket högre. Då måste jag sälja min själ och jag kommer att bli en våt fläck. Vad är det för fel på min hjärna som ens överväger det?

Hej!

Välkommen hit. Du har levt i många år i en relation där din man haft en alkoholkonsumtion som påverkat dig negativt. Nu har du berättat att du vill avsluta relationen, eftersom du inte känner tillräcklig tillit till att det här nykterhetsförsöket kommer att hålla i sig. Jag tror att det är många här som kan känna igen sig i den här situationen, att tilliten blir mindre och mindre för varje gång ett löfte bryts, och att det också kan leda till att kärleken försvinner. Fint att läsa att du sätter dig själv i fokus nu, att du inte ska behöva bli sårad mer. Skriv gärna mer och berätta om hur du har det om du vill, ibland kan en behöva skriva flera gånger för att en tråd ska "ta fart".

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

En dag i taget 🧡
Så försöker jag se det eftersom allt är väldigt osäkert i vår bodelning.
Men ilska det här jag också mycket av men känner att ibland är den faktiskt bra för den gör mig starkare.

@Azalea ❤️
Du har så rätt! Men jag var så ung när vi träffades så jag vet inte ens vem jag en gång var. Jag inser att jag har en väldigt lång väg tillbaka till mig själv och vad jag har för drömmar. Jag har så mycket ilska inom mig eftersom han ser som självklart att han ska köpa ut mig om jag inte kommer tillbaka.

Känner igen mig i dig när jag läser. Enda som skiljer är att min rumskompis är 30 men hon smygdricker, jag vet att hon gör det då det luktat vin och öl om henne men hon säger inget. Jag har skällt, vädjat, oroat mig för henne men ingenting verkar funka. Hon har varit på behandlingshem 2 gånger och har även ångest, depression och skär sig i handlederna. Jag har nu börjat tänka att det där är hennes liv och försöker o ignorera hennes beteende. Men man är ju medberoende och vill att de ska sluta upp med allt. Det finns ju möten man kan gå på för att lära sig mer om att vara medberoende. Tror det heter alnon möten@EgN

Vi har all rätt att vara fria.
Rött att tänka och vara den vi är utan att behöva ändra sig gör att passa sin partner.
Jag tappade bort mig själv under många år då jag tassade och passade på vad jag sa. Följde inte med på saker med vänner för att det var lugnast så.
Jag flyttade och bor i lägenhet och jisses så skönt att hitta tillbaka till den personlighet man egentligen är igen.
Jag lider också av att inte ha friheten med min trädgård och sjön som jag hade vid huset och känner mig lite instängd i lägenhet.
Men tills vidare utnyttjar jag skog och natur som ger så mycket energi.
I helgen ska jag o några väninnor ut och campa vid en sjö så då tänker jag njuta.
Huset , trädgård, sjö kan komma tillbaka men det livet med min beroende vill jag aldrig ha igen.
Men ska ju inte behöva vara rädd och orolig utan finnas för varandra och göra varann bättre.

Kram från Azalea🧡

@Tröttiz Så sant. Jag ser ofta på sociala medier om alla dessa lyckliga par som firar sina årsdagar. Jag har aldrig gjort det och jag skulle aldrig kunnat lagt upp något liknande. Det säger en hel del.

@Livrädd igen
Har den tanken att man i relation ska göra mycket för den andra, att kämpa. Men då det går över ens välmående ska man säga stopp. En kompis sade till mig då jag anförtrodde henne mina tankar om min relation att : "Kärlek ska skapa ett vi utan att förstöra ett jag". Så sant. 💕

@Tröttiz Jo, jag vet. Jag kämpar varje dag med mig själv. Varje dag som jag stannar i lägenheten är en seger. Han försöker påverka mig och målar upp ett drömliv som jag ska komma tillbaka till. Men i själva verket är det nog han som har svårt att klara sig utan mig. Varför skulle han helt plötsligt ändra sig och bli en ny fantastisk förstående människa efter 26 år? Han har fått så många chanser tidigare. Men jag har sådan ångest och så dåligt samvete.