Senaste kommentarerna i forumet

@Morgonsol
Ja .. 😔 Har några omkring mig som verkar släppa taget eller hur jag ska formulera mig. Jobbar inte, inget är roligt, isolerar sig, får dygnen på fel, dricker, har ångest, försöker aktivera sig, sjunker ner ...

Och där är jag som försöker visa att jag finns. Hör av mig. Men det har gått så att det verkar som att de får dåligt samvete att de mår som de gör och inför mig inte är sitt "vanliga jag".
Går det åt skogen vet jag ju dock att jag gjort vad jag kunnat. Jag är ingen vårdare, ingen psykolog. De vill inte ha professionell hjälp. Jävla alkoholelände.

Har du någon du kan äta med så att du hålls på benen. Tänker att det kanske är lättare att få mat i sig om man äter tillsammans med någon.

Tröttiz ja verkligen.
Men de har såna själsliga hål som inte läker. Känner nu bara i sorgen hur svårt det är att äta pga smärtan o all energi som går åt att gråta o sörja. De har gått o mått så här dåligt så många år och många upplever att terapi o så inte hjälper. Att inte ta hand om sig pga själslig smärta är egentligen ganska enkelt inser jag. Håller man på så länge.. då förstår ja att själen urholkas eller hur man ska säga.. o förståndet försvinner.. egenvärdet.. Ja tror Ja förstår mer o mer nu av denna sjukdom . Ja är så otroligt tacksam för tiden ja fick med min älskade. Han försökte. Han var en underbar , helt fantastisk man men hans lidande var för stort. Han har det bättre där han är nu❤ Vet det🙏

@Morgonsol 💕
Det här med att alkohol kommer först. Kommer aldrig att förstå suget. Men Jag vet att den finns där. Men att alkohol skjuter undan en sund relation med till exempel sina barn. Så otroligt ledsamt och frustrerande. 😔
Vidrig sjukdom som bryter ner människor.
Kram.

Inser min problematik än mer nu såhär 2 veckor efter dödsfallet .. Galet vilket liv ja levt och galet vilket liv ja lever i mig själv. Ja tar hjälp nu. Ett steg i taget..

@gros19 Tack för ditt svar! Det känns ändå hoppfullt att medicin mindre farlig än alkohol finns. Om, och det är ett stort om, han verkligen vill bli nykter så kan han komma i fråga för medicinering istället. Det är en process att komma i mål, men nu ser målet ljusare ut. Sedan hoppas man att han vågar ta de steg som behövs för att komma dit. Det är inte så lätt att lägga mer allvar till vår relation, borde inte bo kvar här när han dricker men har ännu inte hittar något bra alternativ. Tyvärr blir det bara tomma ord om man inte kan packa väskan och bara dra härifrån, vilket vore det bästa.

Hej igen!

Jag söker fortfarande intervjupersoner till min studie om det är någon som är intresserad.
Kontakta mig gärna på: josefine.bjorkman1@outlook.com

Hälsningar
Josefine Björkman

Jaa det är ju en sjukdom
Ja det är ju en sjukdom. Men som anhörig orkar man inte hur mycket som helst. Läste någonstans att leva med en alkoholist är som att ständig leva i en krigszon. Alltid gå på tå, inte veta vad som väntar.
Jag har varit där du är Peppin. Fast vi hade inga gemensamma barn. Och mitt numera ex, drack helger, ibland på veckan. Mer och mer för varje år som gick.
All kärlek till min man försvann undan för undan. Det luktar alkohol när jag la mig på kvällen, sov intill en tungt sovande, snarkande, alkoholluktande man. Kärleken växer inte då. Man får avsmak.
Han drog sig också undan från mig ju mer han drack. Han skrev och kontaktade tjejer när han var full. Till slut gick det inte. Det fanns inget kvar. Och jag ville ju leva mitt liv. Ha kul. Skratta.
Så nu har jag levt nästan 2 år själv, sedan jag ställde ultimatum. Men han valde inte mig.
Jag valde att börja leva.
Det har varit tungt många gånger, men så skönt att slippa alla fylleslag. Jag bestämmer över mitt liv.
Så tänk på Peppin. Vill du leva så här om 1 år, 3 år, 5 år? Börja fokusera på vad du vill och släpp fokuset från mannen, om det går. Gör saker med barnen. Strunta i mannen och bestäm att göra något som du gillar. Det kommer bli väldig förändring även om man inte tror det.
Och fortsätt skriv här. Här är det många som vet och går igenom samma som du.

Å, som jag känner igen allt du skriver. Har läst massa trådar här och ser mönstret så tydligt. Vilket uppvaknande, trodde väl inte att jag var ensam direkt, men dessa universalbeteenden... Har lust att göra ett inlägg på sidan där folk diskuterar om de dricker för mycket. Sluta helt era idioter! Hela deras och deras familjers liv står på spel och de grinar över att det känns för tufft att inte kunna ta ett glas vin ibland och dricka ”normalt”.
Förstår dina hatkänslor, jag kämpar med insikten om att det är en sjukdom.

@Peppin om inte han själv vill söka hjälp kommer han inte göra det. Jag vill bara skriva att jag läst. Jag har inte så mycket annat att komma med än att säga att jag tycker du ska lämna. Kram.

@Konstant limbo
Ja, jag läste även lite på de sidorna där personer som är i min mans situation skriver. Det verkar vara något med de där hundra dagarna. Ett mål. En ”kur”. Sen tror man/intalar man sig, att man ska kunna dricka ”normalt” . Det är egentligen skrattretande, jag får kämpa för att hela tiden tänka att det är sjukdomen.
Hoppas din dag blir uthärdlig. Idag är en glad dag för mig som älskar fotboll, i vår familj är det jag som är sportintresserad.
Men tyvärr är väl fotboll också en ursäkt att få dricka.

@sjöochsnö Ja jag kände en lättnad efter att ha hittat hit., läste dag och natt i 1v. Sen insåg jag även att det inte finns så mycket pekpinnar här utan det är ok att välja att fortsätta försöka med sin relation så länge man vill. Närstående jag talat med kan ju ofta ha en lite hård ton, såklart med kärlek, men svårt att får lite mer kravlösa diskussioner.
Min man har senare året verkligen tagit på sig att han är alkoholist men endast klarat max 3 nyktra månader på raken men har haft flera sådana perioder de två senaste åren. Det är ju något slags framsteg men bakslagen blir på något sätt ännu värre då. Jag tycker mig läst sig till att det är efter 2-3 månader som det ”magiska” förhållningssättet kommer, det nya sättet att dricka som inte kommer bli något problem.
Så nu hoppas jag att det ska hålla 1 år någon gång, det finns ju verkligen en hälsoaspekt till detta också som inte är så härlig heller.

@Konstant limbo
Hej! Ja, sorgligt är ordet och så otroligt onödigt känns det.
Jag är jätteglad att jag hittade hit. Har läst och skrattat och gråtit halva natten. Så mycket igenkänning. För det är ju jag som ligger på natten och tankarna irrar hit och dit och ångesten trycker i bröstet. Han verkar inte ens bekymrad ”det är inte så farligt/mycket/illa” är alltid svaret när jag försöker ta upp hans drickande. Men som sagt det ingår väl i sjukdomsbilden, förnekelse är väl alkoholistens bästa kompis näst spriten.
Tack för ditt svar, sån otrolig lättnat att bara få pysa ut. Och känna att man inte är ensam. Hur otroligt sorgligt det än är...

Hej, det är ju en fråga många på detta forum brottas med. Tyvärr har jag inte förstått hur min man som tycker om att förgifta sig själv med alkohol tänker att det är en bra lösning, ingår väl i sjukdomsbilden.
Att hitta detta forum har dock varit fantastiskt, man kan få inblick i tankar som anhörig, den som dricker etc. Det är väldigt skönt att skriva av sig sådant som man inte tycker man kan prata med de man känner om. Även om det såklart
är sorgligt hur många som kämpar med samma problematik.

Hade ett riktigt blowout för två helger sedan. Han dricker fredag och lördag, barnen undrar när pappa kommer hem och jag får säga att jag inte vet. Dock var det skönt eftersom jag sagt att jag inte vill att han dricker hemma. Sen kommer han hem på eftermiddagen lördag packad men stolt över att han valde att gå hem, jag skulle vara tacksam för det. Då tappar jag det och säger att han är patetisk och all min respekt för honom har försvunnit. Han kontar med att bli ömklig och säger att han inte kan styra, han är sjuk.
Jag säger att om man är sjukt går man till läkaren, man tänker inte bort cancer så varför ska inte en alkoholist ta hjälp. Får inget svar, bara gråt men säger att jag är trött på att vara hans räddningsplanka. Tänkte efter att det nog blir lugnt ett tag nu men sen kom påsk med släkt och han valde vin, inte problematiskt mycket men ändå.
Nu är det helg igen, fotbollen drar igång och det gör mig orolig. Känner att det är som att han är otrogen med alkohol och jag vill inte att han tar i mig alla. Att vi inte legat på en månad kan han inte förstå men jag känner att jag måste bevisa något för mig. Men det gör ju även det att det är synd om honom som har en fru som inte är kärleksfull alls.
Känner att jag måste bestämma mina egna gränser nu. Kan tänka att det ska man väl göra i en lugnare period så man är beredd sen när det blir galet igen

08.04.21 22:55

Då sitter man här.. 34 eller 35 år (Har tappt räkningen) för att vara helt ärlig vet jag inte om det beror på mina sista år, allt går i surr..
Träffade mannen i mitt liv, Va iallafall det jag trodde.. Va störtförälskad och funnit det jag letat efter.
Hade ett par magiska år där vi lärde känna varandra genom att upptäcka vardagen, resor och tog oss igenom alla hinder som dök upp, Vi gjorde det tillsammans och hade väl vårt motto ”Aldrig leka katt/råtta” Vad jag, vi trodde kanske va tillräckligt för att överkomma allt av vad som kom i vår framtida väg.
Jag minns inte vad den bidragande faktorn som bidrog till att vår vardag sakta drog åt fel håll, Kan det ha vart som han säger att hans och hans vänners party liv i kombination med mig och mina vänners vanor va en av grunderna?
Vi restaurangare som jobbade dom typiska utelivs dagarna tog igen vår del av kakan på söndagar och de dagarna vi var lediga mitt i veckan?
Att det helt enkelt för honom blev för mycket att hantera? Kombinera våra 2 väldigt olika sätt att leva på?
Jag vet inte, Ibland känns det som om jag inte vet något alls längre.
Hur mår man egentligen, Är man lycklig? Är det värt det? Kommer man att komma ut lyckliga tillsammans på andra sidan?
Kan komma ihåg det som igår, Vi skulle på semester tillsammans med hans familj.. Till Madeira..
Jobbade sent kvällen innan och stressade hem med lite resfeber i magen för att packa det sista..
Kommer hem till vår lägenhet där jag hittar honom riktigt onykter, blodskvätt runt om matbordet och köksluckorna i köket (Som ett paper cut som inte villa sluta blöda) minns inte mer av kvällen utan det jag kommer ihåg är att morgonen därpå när vi ska åka tar han på sig sin ”Blå fjälljacka” lagat för säkert 30-, Såklart slog tanken mig att något va fel redan då, men tror det va första gången jag reagerade på ett sätt och insåg det inte va helt normalt..
Tusen år

och miljoner episoder inkludert med alkohol senare.. Jag tror egentligen ingen vet hur jag har det, inte ens jag själv.. Självklart har vi fina dagar men som vi alla vet är det dom dåliga som drar ner snittet.
Lever men en ständig oro att han inte ska bli bra igen, är detta det livet jag ska leva? Väga allt det bra mot det dåliga? Varför kan det inte bara vara bra, kan han inte bara ta sig i kragen och ta ansvar.. Jag tror inte det, Helt ärligt tror jag att det passerat den punkten att detta är något han kan klara av själv, Han är i behov av hjälp..
Hjälper jag honom? Hur hjälper jag honom, att jag står ut med detta, är det en signal för honom att det är ok? Borde jag lämnat honom för länge sen? Är jag bidragande faktor till att han inte tar tag i saken?
Eller, Vad vet jag.. Blir det värre av att jag lämnar honom?
Tanken slår mig hela tiden.. The price you have to pay” Jag skulle ljuga om jag sa jag inte tycker det är skönt med en av Oslo’s finaste lägenheter, En snygg man och lägenhet i Marbella..
Ibland undrar jag om det på ett sätt får mig att kompensera för hur min uppväxt sett ut, Alla gånger man skämts över vem man är.. Att nu kunna ”skryta” över att man faktiskt åstadkom något, att visa alla som ville trycka ner en att man visst va något..
Jag ska erkänna, Ibland får jag en känsla av att jag inte är god nog till något.. Egentligen ganska bitter att man blev gay.. Hade det vart så enkelt som att hitta en tjej, radhus och volvo.. Är gräset grönare på andra sidan? Det kommer jag aldrig få svar på och är så pass medveten om att allt är relativt.. Alla slåss med sig själv på ett eller annat sätt.
Men blir arg på mig själv när jag inte kan va stolt över mig själv, Tro på mig själv.. Jag skulle aldrig plassera mig själv i ett fack som självmordsbenägen även med mitt förflutna men ja jag ska helt ärligt erkänna att tanken på om mitt liv hade avslutats nu hade det vart ok för mig.. Jag hade kunnat få slappna av.. Ständigt denna stress med vad man ska göra i livet, om 20 år.. om 40 år.. Jag ser inte ivrigt på framtiden utan snarare som ett projekt, Hur man ska lyckas knepa ihop resten av ens liv.. (Detta låter nog värre än vad det är men det är mina tankar och kan inte låta bli att dom dyker upp i ens huvud)
Hade velat kunna prata med någon om det, Vill egentligen sända detta till Jessica men vill inte lägga det på henne eller någon annan för den delen.. Så jag förblir tyst..
Tänk vad lätt om man bara kunde knipsa med fingrarna och allt blev bra, Den där hemliga ingrediensen på lycka.. Jag antar det får visa sig.. Dag för dag.. Låååånga dagar..

Jag tror att du inte kan få svar på alla frågor. Den här sjukdomen är inte logisk. Det finns ingen begriplighet i hur den slår och varför, vem som drabbas och vem som lider av den. Det du kan göra är att vara snäll mot dig själv och försöka hantera chocken som du går igenom med fokus på att inte lägga skuld på dig som inte hör hemma där. Att någon har valt bort dig, medvetet eller omedvetet, betyder INTE att du inte är värd att älska. Och har man handen på hjärtat kanske det i slutändan är bättre för ens egen psykiska hälsa att inte vara i en relation med en alkoholist - så känner jag nu i alla fall. Även om det inte var mitt beslut att relationen skulle ta slut.

Det har jag gång på gång blivit varse, har ju inte spelat någon roll tidigare vad jag gjort eller sagt. Nu lever vi inte längre tillsammans sen ett par veckor tillbaka men har väldigt mycket kontakt vilket jag nu menar och sagt till honom att vi måste minska. Detta för att jag ska kunna koncentrera mig på mig själv och mitt mående. Hitta tillbaka till mitt gamla jag där jag inte var en vuxen mans mamma som skulle kontrollera allt. Springa och leta efter gömmor och bli besviken när jag hittade burkar eller flaskor eller om jag inte hittade några ändå känna att jag inte tror att han inte har något. Nu måste fokus ligga på mig, men det är så svårt att bryta gamla vanor.

Tröttiz har så rätt 👌👌
Vi kan aldrig förändra någon annan utan det är bara sig själv man kan jobba med.
Ställa sig frågan hela tiden:
Vill jag det här?
Är det bra för mig?
Vad mår jag bra utav?
Jag har idag varit hos psykologen och fick ännu ett uppvaknande. Jag faller så lätt tillbaka i gsmla mönster och det måste jag jobba på nu.
Att kontrollera, hälla ut eller tjata leder ingen vart utan låt hämta ansvar över sig själv.
Vi som mammor behöver finnas för våra barn istället , de mår inte bra utav att ha en mamma som inte mår väl så det måste vara vår högsta prioritet.
Det är inte lätt men vi klarar det med lite övning🧡🧡
Azalea

@Saber
Är i en helt annan situation, till exempel har jag inga barn.
Det jag i mitt huvud ofta tänkt att jag inte kan kontrollera hur min anhöriga dricker, haft det som ett mantra.
Tjat hjälper inte. Man kan inte förändra någon annans drickande. Man kan däremot fråga sig själv vad som är okej och inte, och agera utifrån det. Till exempel fråga sig Vad behöver jag. Och framför allt i ditt fall, vad behöver barnen. Att kanske också ha det nerskrivet om vissa situationer uppstår. 🤔 Att skriva om annat också, tror jag är bra.

Vissa anhöriga häller ut, det har jag aldrig gjort. Dock har jag varit väldigt klar hur jag upplever drickandet. Att kommunicera är väldigt viktigt tycker jag. Då det finns barn med i bilden är det, tror jag, extra viktigt att man håller det man sagt. Om man t ex ställt ultimatum. En annan sak är då det finns barn med är, om det blir värre, på förhand ha pratat med någon som man kan åka till vid behov.

🌹

Kommit tillbaka efter en träff med honom. Sa att jag behövde mer utrymme då blev det lite igelkott effekt taggarna utåt. Har sagt sen jag bad honom att flytta att jag inte vill kasta in handduken än, men vi måste ha en hållbar situation och det är det inte när jag får gå omkring med en klump i magen vart jag ska ta vägen varannan helg. Det gynnar inte mig eller mina barn och det är det jag måste tänka på i första hand.
Lämnade honom med en ångest då jag gjort honom upprörd trots att det är han och hans beteende som satt oss i denna skiten från början... Å blir så arg på mig själv.

Kan så väl känna igen mig i det du skriver, alla gånger jag själv har ställt mig frågan varför är jag kvar. Svaret har oftast varit att jag inte orkar med allt som det för med sig att sälja huset, hitta annat boende. Har i min enfald försökt stärka upp min ekonomi så att jag skulle kunna hitta annat boende och få det bra med mig själv och mina barn, men alltid har det kommit något emellan. Kan/ska kärleken till sitt hus och hem göra så att man lever kvar i ett förhållande som inte fungerar? Svaret är väl ganska glasklart för andra men frågan är ju om man har kraften och orken till att ta tag i allt det praktiska när man kämpar emotionellt.
Tack för att du delar med dig.

Jag tror att när man kliver in som medberoende så gör man det i början som medmänniska för någon man älskar, sen kommer stressen, oron och det rationella försvinner. Sen lite skam på det, att man misslyckas. Fast det har man ju inte, vi visste inte. Kan du prata med hans ex? Dom sitter på mycket information och kan stärka. Jag sökte upp mamma till mitt ex barn och det har varit guld värt och hon tyckte det var skönt att få skriva lite om hur det var för henne.
Jag gjorde såhär med mitt boende, kollade mupp med banken och dom sa ok till att ta över, den med barn skrivna på adressen har oftast förtur att få bo kvar, sa inget till mannnen men sådana här små saker gjorde att jag fick lite mentalt övertag. Sen om du klarar av huset vet bara du, men vi klarar oftast av mer än man tror. Och handen på hjärtat, visst har du redan drivit ett tungt lass? Jag köper i dagarna en mindre hyresfastighet, vi behöver en fast punkt men vi har inte löst det med vårt gemensamma hus, men jag har tänkt vad är det värsta som kan hända.
Och nu är jag där att jag behöver inte en man, utan blir jag tillsammans med en man igen så är det för att jag vill känna kärlek igen. Kämpa på!

@Backen123 Det som är jobbigast just nu som jag märker av är just de här tankarna om honom, mår han bra, hur kan han göra för att må bättre. Känns som att jag glömmer mig själv. Är det en försvarmwkanism föe att slippa känna efter vad jag själv tänker och tycker just för att jag är rädd för att göra alla andra besvikna förrutom mig själv.
Sen kommer alla praktiska saker, hur gör vi med gården? Ska vi bara kasta in handduken och sälja? Jag vill verkligen inte det, jag trivs så bra här, men har jag råd att dra runt det själv? Kan jag begära att han skaffar en lägenhet och bor där samtidigt som han står kvar på gården?? Sjukt många tankar samtidigt som jag vet att jag måste få lugn och ro med mina tankar. Ge det tid så att han får bevisa att det här är ett ärligt försök att slå sig fri från alkoholen.
Tack för att du svarade.

Jag som du köpte hus, gifte mig in i ett kaos utan dess like för snart 3 år sen, 1 1/2 år innan tillsammans anade jag inget. Efter behandling, återfall gick jag till slut, hade ett hopp om att ett under skulle ske i ca 3månader. Men det gjorde inte det och nu efter 6månader så är jag så nöjd i min nuvarande situation. Känslorna finns såklart kvar för dig efter så kort tid, vill bekräfta dig där men om du tänker såhär kanske, det tar minst 1år innan han hittat till nya vanor, ett år utan återfall för att du ska kunna känna dig lite säkrare på att ni ska få må bra tillsammans ❤ det är nog värt att vänta på, och vad bra att han sökt hjälp, det bevisar att han försöker. När lögnerna kommer ivägen och orosanmälan finns för sina barn behöver du också läka i lugn och ro, komma till eftertanke. Det är inte lätt, det vet många av oss här. För mig blev ångesten värst, både under och efter. Funderingar dag och natt på mannen, vad jag kunde ha gjort annorlunda, är han full, har han druckit, vart är han.... och det behövde jag få läka, lyfta blicken och känna livsglädje igen. Kram på dig och va stolt att du orkade säga nej tack, det här ställer jag inte upp på 🌟

@Li-Lo Tack ❤
Så obeskrivligt svårt att förstå denna sjukdom. Hur man väljer bort kärlek till den man älskar samt barnen som han älskade så. Att det inte räcker.
Varför klarar vissa av att tillfriskna medan andra inte ? Vad händer i psyket o hjärnan ? Dom snurrat in sig så i lögner o försvar att dom inte hittar ut ? Sen både mentalt o fysiskt sug efter ångestdämpande- alkoholen. Den här sjukdomen är så vidrig. Detta är så smärtsamt att finns inga ord. Hur han drunkade i sig själv. Sitt psyke o sin kropp.