Senaste kommentarerna i forumet

och stabil start på året. Ledsna känslor av ensamhet uppstår emellanåt men går att hantera utan att göra "fel" saker. Kände av den där ledsna känslan av tomhet i helgen, känslor av någon slags nostalgi över mitt forna jag. Lät bara känslorna passera. För passera gör dom ju. Fyllde på med promenader i solen, bjöd in kidsen med respektive på söndagsmiddag mm.
Min pappa är fortsatt nykter. Tänkte på det i helgen att det är nog tur för honom att han slutade dricka just i höstas och inte för två år sedan typ. Då för två år sedan hade jag åkt till honom på oanmälda stick-kontroller, letat efter tomma ölburkar, ringt varje dag för att höra hur det går och mycket annat. Nu kan jag bara låta honom ha sin resa ifred. Är bara glad för den och inte "orolig". Han var förbi i helgen och tog en kaffe. Trots att jag var på ledset humör så blev jag inte ett dugg sugen på att fråga om hans nykterhet. Kände typ en slags bra gräns mellan oss och respekt. Kändes bra! Våren är på ingång i min del av landet och den är mer välkommen än någonsin! Kram till er alla som kämpar på olika sätt och med olika saker!

Nora, ut med alla känslor ! Jättebra❤ Insikter om att man känner sig lurad o nedtryckt är inte särskilt kul. Men det är ju så att vi medberoende tvingas förneka hur eländigt det är för att orka va i relationen. Ja märker själv också att först nu inser ja hur nedbrytande, han faktsikt var. O att ja hade.ALLDELES för mycket tålamod o väntade på förändring. Men precis som A.som behöver vi medberoende nå vår känslomässiga botten innan vi tar steget. Vi är så.insyltade att vi ser inte klart o framför ser vi inte hur dåligt vi behandlar oss själva när vi bara står ut o står ut. Väntar vi på medalj eller?! Våra A är ju sjuka. De fattar inget såﾆlämge de inte tar hjälp. Precis som vi! Vi fattar heller inte vårt eget beteende förrän vi tar hjälp o börjar jobba med oss själva o inte lägger fokus på honom. Ja är så sjukt tacksam för alla insikter ja fått senaste tiden. TACK! Säger ja bara. Som du skriver. Att uppmuntra o visa förståelse för alkoholisten kan man göra men inte om han slår.på dig med ord o inte respekterar dig o dina gränser. Då har han gått för långt och får komma längre i sitt tillfrisknande. Slå på dig är aldrig OK. Oavsett om han är.sjuk eller inte. Du ska inte behöva ta hans skit. KRAM

Styrka till dig Azalea. Vi som följt dig här vet hur mycket du har kämpat, och även stöttat många på forumet.
Nu är det en bit kvar till att leva ett liv där du bestämmer själv. Du klarar det. Men förstår att det är nervöst.
En stor varm kram får du från mig?

Så omöjligt att vara beroende av en person med ett omfattande missbruk och som jag uppfattar det inte motiverad att bli nykter och drogfri. Vet inte vad han använder. Finns det en annan lösning om han väljer att fortsätta sitt missbruk. Är det möjligt att prata med en jurist för att se om det finns något annat sätt att hantera situationen. Inte insatt i det men det handlar ju om en person som inte är vid sina sinnes fulla bruk. Så är det ju när man är påverkad.

Detsamma Morgonsol (ditt namn passar så bra), du är som en morgonsol på forumet och blir så glad med när jag ser inlägg från dig!
Idag skrev jag ett brev till honom, för mig själv, jag är så jävla arg på hur han tagit sig rätten att förnedra mig.
Satt mig i klistret så jävla många gånger utan att ta ansvar för det. Snackat skit om mig när han varit supasugen för att legitimera sitt egna beteende och så fort han supit färdigt bara kommit tillbaka som ingenting utan att stå för det han sagt och gjort.
Just idag blir jag förbannad när jag läser om hur vi anhöriga ska stötta osv. Det kan ju funka om det bara är sjukdomen men när man blir psykiskt misshandlad så tycker jag det är helt galet att få det rådet.
Grrrr! Nog ska man vara empatisk, det är jag och har varit men jag tar fan inte skit eller accepterar nåt verklighetsförvrängt för att han ska kunna fortsätta bedra sig själv och mig.
En enda jävla ursäkt hade hjälp men nej, det får man dra fram och i samma sekund får man höra hur värdelös man är själv.
Har ej haft kontakt på en vecka och jag inser att det är nyttigt, ju mer distans desto mer insikter om vad fan han egentligen gjort.
Vet du vad jag är mest förbannad över? Det är den otroligt självcentrerade mentaliteten, helt utan insikt om vad man förorsakat andra av sorg och problem.
Vill inte gråta en enda tår mer för honom. Om någon säger att jag ska förlåta så spricker jag just nu; först om främst är jag förbannad över att han ljugit, bedragit, manipulerat om och om och om igen utan att visa någon villighet till att göra något med sitt problem. Totalt gått över de gränser jag satt för vad som är ok för mig och inte.
Ja herregud, allt som jag accepterat för att det är "synd om honom". Trots att han bara i ett svep kunnat slänga ut mig när han känt sig sugen på att supa eller vad han nu ägnat sig åt.
Puh.
Du har all anledning att tycka om dig själv Morgonsol, vem behandlar någon man påstår sig älska på det viset?
Kram!

Sänder dig en styrkekram Azalea <3. Har läst din tråd och förstår att du behövt vara stark, väldigt stark länge.
Jag vet inte om det hjälper dig i stunden men är med dig och förstår att det är tufft. Skriv av dig här, här har du stöd!
Stor kram och sätt dig själv först. <3

Du klarar det. Ta hand om dig först!

Ja du kan inte göra mer just nu, håll i det du byggt upp i ditt inre, du lär behöva det. Själv har jag inte hört el sett mitt ex på 2 veckor och det tycker jag är jobbigt så hur ska det då inte kännas för dig. Håller så tummarna att han håller sig nykter, så du slipper mera kaos nu ?

Nora. Blir alltid glad när du skrivit ☺ Vi har nog mycket samma tankar. Det är skönt att inte känna sig så ensam som det annars är lätt att göra. Förstår på dig att det är tungt nu . Gråt ut ! Som du skriver, det är läkande. Inte hålla inne med känslor. Utan vara ärlig mot sig. Det vinner vi på.

Slå inte på dig att du dragits till honom. Vi rår inte för de destruktiva mönster vi bär med oss. Men vi har en chans att ändra på dom när vi väl insett dom o det är det vi håller på med nu, eller hur ?! Du har gjort allt du kan för din A men har du gjort allt för dig själv ? Ja har inte. Som Ana Diaz sjunger : Du ska va din bästis " så sant. Ja tränar på att ge mig kärlek i form av massage, varma duschar, pratar snällt o förlåtande till mig själv . Går bra !! Ja tycker mer o mer om mig nu när ja är lojal mot mig själv. Kram till dig. Du kämpar ❤

Sända dig massor med styrka och kramar. Hoppas du äntligen får komma till avslut med allt nu! Håller tummarna för att det går vägen. Förstår att det är jättejobbigt både ekonomiskt, känslomässigt och mentalt. Du har klarat så himla mycket, du klarar detta också! Många kramar från mig till dig ♥️

Nu har jag packat ner mina kläder och det nödvändigaste igen. Igen!
Imorgon kommer min man eller numera ex man hem efter sina 6 månader på LVM hem. Och då måste jag flytta ut från vårt hus och in i lägenheten som jag hyrt i 1,5 år för att ha en egen plats. Det tärbåde ekonomiskt men mycket psykiskt.
Vi är skilda men bodelning är inte gjord eftersom jag har fått vänta i 1 år på att han ska vara hemma och nykter så det går. Första LVM väntade jag tills han kom hem så vi skulle göra det men alkoholen tog över helt och han åkte in 6 månader till. Då blev det att vänta igen.
Nu hoppas jag bara att det kommer att fungera att bli klara med det och att han klarar av att hålla sig nykter.
Känner en sån oro och frustration över att inte vara klar med detta och det känns som jag lever i en bubbla och har ett låtsasliv där jag jobbar och försöker leva ett normalt liv trots att detta hänger över mig dagligen.
Är lite nervös över morgondagen och han har redan bett mig att han vill vara ifred nån eller några dagar och det klingar inte bra i mina öron.

Behövde bara skriva av mig lite innan jag ska försöka sova lite.

Kram?Azalea

Hu, ja, du har helt rätt. Jag är annars en person som månar mycket om alla runt omkring mig men detta är bara för mycket. Känns så ovant att INTE hjälpa men jag kan bara inte. Och det måste kännas okej för mig att känna så. Tränar på det!

Tack för ditt inspel, tack! Jag kommer att separera och just nu fick även han eld i baken eftersom han blev så sur igår när jag inte orkade sopa hans fylleri under mattan...

Vi anhöriga vill så gärna hjälpa, men det är nog så att vi kan inte hjälpa. Vi kan finnas där om personen ber om hjälp, men beslutet att leva nyktert kan man endast ta själv och det är bara under såna omständigheter vi kan hjälpa om ens då.

Du har gjort en orosanmälan och därmed har du lämnat över ansvaret till socialförvaltn8ngen och det är vad du kan göra just nu. Det är ofta ett trögt maskineri som du säger men det kan vi knappast påverka. Ibland kan det t.o.m vara bra för att verkligen testa motivationen. Men lätt att hålla sig nykter och drogfri är det inte. Om man verkligen vill bli nykter anser jag att man tar mot all hjälp som erbjuds och just nu är det öppenvård och fungerar inte det så blir nästa steg troligen behandlingshem.

Ta hand om dig själv du kan inte göra mer just nu. Något jag fått med mig och som är befriande men även skrämmande och det är att vi är på olika resor om du förstår vad jag menar.

Det har hänt en del sen jag skrev mitt första inlägg. Jag skaffade mig en lägenhet efter nyår, en lägenhet som jag tänkte ha som hemmakontor, övernattningslägenhet till mina vuxna barn när/om de vill komma och hälsa på, samt en tillflykt när det blev stormigt i förhållandet. Det föll inte i så god jord om man säger så, så jag blev mer eller mindre utslängd i ett av hans rus och jag tog en del av mina saker och gick och har inte kommit tillbaka...

Efter en vecka så åkte han in på psyket efter att ha supit i flera dagar, då han upptäckte att jag inte kom tillbaka. Det kändes som att han kommit till insikt om att han behöver hjälp och vill in på behandlingshem, som han varit på för många år sedan också. Men saken är den att det är ett trögt maskineri, så nu har han blivit utskriven och hänvisad till öppenvården på vår lilla ort, dit han med bestämdhet sagt ifrån om att det inte fungerar att gå till. Jag har gjort en orosanmälan till soc och förklarat läget att han inte kommer att klara det på egen hand och de noterade, men jag fick inget mer besked än att de noterat vad jag sagt.

Det finns så mycket jag vill skriva om det här, men finner inte riktigt orden.. Jag vill så gärna hjälpa honom, men är rätt trasig själv efter allt som har varit, så jag behöver lugn och ro och att ta hand om mig själv.

Så nu sitter jag i min fina lägenhet, med lugn och ro och bara mig själv att rå om, men med tankar på hur det ska gå för honom och hans drickande. Jag tror att jag älskar honom, men är inte kär i honom längre, utan skulle vilja leva själv ett tag nu och bena ut vad jag vill med mitt liv, men hur säger jag det till en person som är så nedgången och behöver stöd i allt det här?

Lucy 74.
Utifrån det du skriver känns det som att han manipulerar dig.
Att han vet vad han ska göra och säga för att kunna "hala in dig" igen.

Ett tips är, att om du någon gång ställer ultimatum på honom - så håll det. Kommer du fram till det är det enda tänkbara, så tänk ut i förväg vart du t ex kan ta vägen med dina barn. Hur ordna till exempel praktiska saker.

Du kan inte få honom att sluta dricka, de facto att han är pappa är inget skäl heller att sluta. Han måste vilja själv. Så länge alkoholen finns där kommer relationer som prio 2. Relationer av alla slag kommer i skymundan. Ursäkta mitt hårda svar, men så upplever jag det. Kram. ?

Jag har också undrat om och i så fall hur jag ska prata om sådant med barnen. Med mina äldsta har jag nyligen börjat prata lite mer öppet om anledningarna till att vi fortfarande bor kvar trots min sambos beteende. De barnen är så pass stora att de märker att han dricker. Hur mycket de små barnen bör involveras är jag väldigt osäker på. De är redan så vana vid hans beteende att de oftast inte reagerar, och jag vill inte att de ska växa upp i tron att det är normalt att få utbrott och slå sönder saker, att hela tiden ljuga för att få en chans att dricka i fred. Saker han säger i fyllan gör dem förvirrade. Själv kommer han ju inte ens i håg vad han har sagt efteråt. De har sett honom köra full och en massa annat. Jag vill inte att de ska se det som normalt! Samtidigt är de så små att de knappast förstår om jag försöker förklara. En annan risk är att jag berättar någonting för dem och de, som barn ofta gör, tar upp det med honom själv. Då blir han förbannad på mig. Han vill ju att hans lilla problem ska vara en hemlighet. Är det bättre att jag håller tyst och hanterar situationen bortom deras vetskap?

...

Jag har mått rätt väl under sista halvåret men nu börjar min ångest komma lite krypande.
Imorgon kommer mannen hem från LVM och jag packar ihop och lämnar huset igen.
Har kännt mig stark men är rädd att tappa orken nu.
Hoppas bara på att få ett avslut på skilsmässa så jag kan odla mitt eget liv fullt ut.

Kram ❤?Azalea

Läste ditt inlägg och även "Ett bättre jag"s svar.
Du förklarade för ditt barn och "la inte det på honom" - du gjorde rätt - att informera objektivt är viktigt för barnets trygghet då han ju redan kännt att någonting är fel men vet inte vad. Tycker "Ett bättre jag" förklarar jättefint och jag håller med helt i det svaret.
Dela på er, ta tid att hitta balansen igen och utvärdera sedan.
Så mycket lycka till till er!!

Barn förstår mer än man tror men tror ju även att det dom har hemma är det normala så länge dom inte har en kontrast att jämföra med.
Om du utgår från dina barns bästa och ditt eget bästa tycker jag du verkligen ska ta tag i detta och separera. Det kanske är först då din man kommer förstå att du menar allvar.
Kanske tar han då tag i sitt mående? Och kanske kan ni start om längre fram?
I vårt förhållande är det jag som är din man. Jag dricker inte varje dag, men har druckit för mkt för ofta än vad som är OK helt klart.
Min man ställde ultimatum att jag skulle sluta och då drack jag i smyg några gånger för att "få bestämma själv".
Nu har jag dock bestämt mig för att ta kontrollen över mitt mående och lagt av med det där vinet.
Din man känner säkerligen själv att han hamnat snett och det innebär en oerhörd skam!! Det låter som han passerat "riskbeteendet" och snarare är beroende och behöver hjälp om han vill bryta mönstret.
Mitt råd är att ta tag i flytten och separationen. Här måste du ju dock se till att barnen är hos dig hela tiden känner jag. Och där behöver ni ju få hjälp. Jag hoppas han med detta förstår allvaret och tar den hjälp han kan få. Ingen väljer att dricka för mycket. Ni har små barn som han borde väna om.
Det ÄR synd om honom men ingen kan hjälpa honom om han inte vill själv. Hjälp dig själv och dina barn!
Allt gott.

Hej! Jag lever med en man som har alkoholproblem. Dricker varje dag, ibland lite, ibland mer, somnar i soffan, blir tyst och sur, ibland lynnig. Dricker inte dagtid, men har varit full många vardagskvällar. Jag har succesivt utvecklat ett medberoende, svassat runt honom, inte vågat prata så mycket om alkoholen eftersom jag då blivit "straffat" i form av tysthet, eller hot om separation. Har tyckt väldigt synd om honom och kämpat för att han ska må bra så han inte dricker. I april förra året blev jag dock skiutsur efter en vardagkväll i soffan med barnen, så han var full och sluddrade.JAg sa - du kan fan inte bo här om du ska vara så packad med barnen, Hans reaktion var att vi skulle gå i sär. Jag sa att jag inte ville, bokade till hos parterapeut, men han höll fast vid detta. Sa att han inte direkt var kär i mig, han var trött på att jag var så missnöjd med honom och att han inte såg någon framtid. JAg accepterade och började bearbeta. Vi har 2 barn och beslutade att vi skulle vänta till eter sommaren. Inget sas förrän i oktober hos parterapeut. Då vill han inte separerar. Eller citet: Det spelar ingen roll. JAg fick panik, för då kändes det som jag inte fick lämna... JAg har ju jobbat så hårt på att få denna man glad, hålla ihop familjen etc. Han är också tydlig med att han inte kan tänka sig sluta dricka, möjlightvis dricka lite mindre (vilket han inte gjort) han vill inte gå upp på mornarna med barnen, eller sova i samma sovrum. Men fortsätta ihop, SUmma sumarum, senhöst och detta är har varit vidrig. Jag har stått fast vid beslutet att seprarera men aldrig riktigt tagit the final step. Men vi båda har tittat efter lägenhet och jag har manat på. Men med stark ångest och en önskan om att han bara ska säga: JAg väljer dig, jag slutar dricka, jag vill vara med dig. Men så igår var han full vid middagen. Jag (har ju äntligen börjat säga ifrån) påpekade detta varpå han säger: Det spelar ju ändå ingen roll längre, du slipper ju snart mig, sluta drick eller flytta. Detta väcker sån ångest i mig. Att det är synd om honom (och barnen) och jag måste stanna kvar som ngn neutraliserande och mormaliserande kraft. Hur som. Jag sa då: jag bryr mig om dig och du har dessutom 2 barn att tänka,på. Jag och älsta sonen (!5 år) gick sen och tog en prommis, Han hade sett och lite hört vårt tjafs och hux flux sa jag det bara: Din pappa dricker för mycket. Jag är arg ocj ledsen för det. Det är inte mitt fel, ditt fel eller lillebrors fel. Men det är inte ok. Sonen blev chockad och ledsen och sa först att han inte tänkte på det. Att han trodde alla gjorde det. Att han tänkte att pappa var sån, trött och tyst. Sen blev han superorolig för att vi ska skiljas (vilket vi ju ska) När vi kom hem konfronterade han sin pappa (och skyddade samtidigt mig) "det är inte mamma som sagt något": Han sa även, "du har två barn, om du inte slutar kan du flytta" Han grät och skrek. Mannen är nu arg på mig och säger att barnen är oroliga för att jag pratar om alkoholen, alltså inte för att han dricker. Kanske gjorde jag fel som la över detta på mitt barn, men tänker att det kanske trots allt är bra att bryta tabun? Min stora oro är nu att sonen ska tro att vår separation (som iom gårdagens kaos påskyndandes, mannen är tokarg på mig nu) beror på hans agerande. HAn försökte ju egentligen bara rädda familjen genom att ställa detta krav på sin pappa (mycket rörande) Han vet ju såklart inte hur stark alkholens kraft är. Är även fundersam kring hur mycket man ska prata om alkoholen, vill ju inte oroa dem för mycket, men heller inte skapa en ännu större elefant i rummet. Håller på att komma loss ur mitt medberoende tror jag, men tycker också väldigt synd om mannen. Tack för att ni läste detta lååånga meddelande. Fan vad svårt och sorgligt allt är och sjult att man trots år av svassande och att all energi gått åt att känna av mannens känslor och läge, blir så osäker och tycker så synd om bara honom.

Det är hårfint med att vara medmänniska och medberoende, man vill så gärna hjälpa den sjuke med allt, det ligger nog naturligt hos oss alla människor. Kanske mer hos kvinnor och därför är vi nog överrepresenterad i gruppen medberoende. Det är väl när vi får så mycket skit för det personligen som det har gått över gränsen eller som jag som visste att han körde full men ändå inte förmådde mig att göra något åt det, mer än att skälla, hota och berätta för omgivning, Just den där klumpen i magen dom kickar igång är en signal att nej, men det är så svårt. Önskar att du får lite lugn och ro nu när du blockat ?

Hur går det för dig? Hur har du det? Önskar att du också tar dig framåt och blir starkare för var dag ❤

Så glad jag blir att du tittat in här.
Du gjorde verkligen nåt fantastiskt genom att lämna och du ska vara så himla stolt över dig själv.

Bamsekram ??Azalea