Senaste kommentarerna i forumet

@Siva ja det är trist känner igen mig i din situation vi har levt ihop i 25 år och barnen bor hemma ännu. Jag fick mitt uppvaknande förra året och bor tyvärr fortfarande kvar. Varför vet jag inte. Jag trodde också jag ville leva med honom men börjar tvivla mer och mer väntar på en bra lägenhet för mig och barnen. Min jobbar tyvärr skift och gick på ledig vecka idag och nu är han redan halv full och så kommer det antagligen att vara 1 vecka nu. Och tyvärr ska inte han heller sluta dricka han har inga problem det är jag som har det för jag fattar ju inte att man måste få dricka efter att man jobbat. Men det tog lång tid för mig att förstå att detta var fel. Men lider med dig🤗

@Siva han verkar fullkomligt sakna sjukdomsinsikt och inget du säger kommer påverka hans konsumtion. Jättebra att du skriver här, vi är många som delar dina erfarenheter. Mitt ex kunde en vanlig lördag börja dricka tidig förmiddag och fortsatte fram till läggdags. En dag räknade jag vinglasen från ca 12.30 och han fick i sig 9 st. 9 st!!! Det var ett brutalt uppvaknande för mig.
Man kan inte resonera med någon som är beroende. Det är bra om du orkar prata med någon för egen del. Också bra att du funderar på vad du själv orkar med. Själv blev jag lättad när min relation tog slut (mitt i ett av hans fyllerants kl. 03.00) och jag har aldrig sett tillbaka. Det var som att få ett nytt liv.

@Siva Vill bara ge dig en STOR KRAM. Tror du ska söka hjälp och prata med någon. Du har rätt till ditt eget liv och lyckliga dagar. Förstår din ångest inför helgerna och hur de ska sluta. Ta hand om dig KRAM.

@Siva utifrån din beskrivning skulle jag tro att din man inte kan sluta dricka. I förnekelsen byts det gärna ut till ”jag vill inte sluta dricka”.

Om du inte redan är insatt i vad beroendet gör med den beroende, kan det vara bra att läsa på för att öka förståelsen och därigenom kunna ta det mindre personligt (väldigt svårt ändå, eftersom alla otrevligheter ju drabbar en själv. För mig blev det i alla fall lättare när jag kunde påminna mig om att det inte handlade om mig!).

Om du ska stanna eller gå kan bara du själv hitta svaret på. Att leva med någon som är beroende tar väldigt mycket energi, på flera plan.

Kanske kunde det vara bra med en samtalskontakt för din egen del så du får hjälp att reda i alla tankar och känslor som gärna blir väldigt trassliga när den man älskar har en beroendesjukdom.

Ta hand om dig❣️

Jag har varit tillsammans med min man i ca 35 år. Han har alltid gillat alkohol, men jag har ändå känt att han har haft kontroll över det när barnen bodde hemma.
Våra utlandsresor har han börjat dagen med att ta en "hutt" sen fortsatt, vid lunch kan han inte vara kvar på stranden längre för då är han packad och behöver vila på hotellrummet, jobbigt med värmen... Jag visste inte hur mycket han drack förrän en affärsinnehavare tackade för allt han handlat hos honom.

När vi är hemma så säger jag till honom att inte börja dricka så tidigt på morgonen för det fungerar inte, han säger att han ska bättra sig, istället för att bättra sig tar han med ölen in i duschen, går bort och slänger skräp och har ölen med sig dit, har även hittat 1 liters vin i hans morgonrock, halvfulle, tomburkar i badrumsskåpet.

Vi bråkar varje helg just nu. Han börjar dricka på fredag när han slutar på jobbet och är inte nykter på hela helgen. Säger jag någonting så får jag så mycket otrevligt tillbaka.
Är jag inte hemma en vardagkväll så måste han trösta sig, för det är så tråkigt annars.

Han kan lägga sig kl 9 en lördagkväll, då kan han inte gå rakt, säger inte någonting till mig utan är fruktansvärt sur, jag blir bara glad att han lägger sig, då får jag en stund för mig själv. Frågar jag honom varför han beter sig så här, så är det mitt fel, jag pratar inte med honom säger han, han skapar problem. Nu sitter jag här och har ont i magen och vet inte hur jag ska orka fortsätta, vill jag leva med honom, orkar jag leva med honom. Han kommer aldrig sluta dricka alkohol säger han. Det är så mycket mer jag kan berätta om, men jag slutar här, behövde skriva av mig.

Nu sitter jag vid poolen på ett hotell på Fuerteventura. Skönt. Mannen dricker en 37:a + 6 öl pr dag och mår bra med det. Ja, livet går vidare i samma stil. Det är konstigt??? tycker jag själv, att jag kan må bra i detta. Jag tränar, läser böcker, lyssnar på poddar, går promenader, sover bra. Men jag reser för att mannen vill. Jag har allt hemma och trivs bäst hemma. Men med en dag i taget går allt…

@Kristoffer Tack för svar.. Jag ska ringa det samtalet och prata med socialtjänsten. Antagligen kommer de väl föreslå samarbetsamtal men det kommer han vägra då jag föreslagit det redan.

Så du litar på att han inte dricker när han är ensam med barnet, men du är ändå inte trygg med att han kan ta tillräckligt bra hand om ert barn. Det oroar såklart dig och det oroar även mig som läser, att ett så litet barn utsätts för sådana risker. Det är självklart du som beslutar om vad nästa steg ska vara. Men, om han vägrar ta steg för att förändra sin situation så kanske det är så att det är du som behöver ta steg för att skydda ditt barn, eftersom han inte har förmåga till det? Hur skulle du kunna göra det i så fall?

Det är många som behövt hantera dilemmat med att riskera delad vårdnad med någon som inte mår bra. Grunden är att man inte får ha vårdnaden om sitt barn om man inte kan ta hand om det, men eftersom det här är juridiska frågor som skiljer sig från fall till fall så rekommenderar vi alltid att rådgöra med de som är experter. Du kan ringa anonymt till Socialtjänsten (var noga med att börja samtalet med att säga att du vill vara anonym) och få bolla vad som faktiskt gäller i er situation. Vad tror du om det?

@Kristoffer Han har hållit sig från att dricka när han är ensam med barnet, mycket för han vet att jag inte tolererat det! Men istället ligger han bara i sängen och är deprimerad vilket jag också oroar mig för när jag är på jobbet! Känns inte som han kan ta ett bra ansvar för vårat barn i sitt tillstånd.
För övrigt så känner jag att jag inte kan flytta från honom då han kräver att ha barnet varannan vecka och vad händer den dagen han vet att jag inte kommer hem och ”kollar” honom?
Måste ju finnas andra som haft denna oro? Hur gör andra? Jag är helt förtvivlad över situationen:(
Har föreslagit att gå och prata med någon men han vägrar..

Vilken tuff situation, @greengirl, och det är solklart utifrån din beskrivning att det här är ett stort problem. Att dricka så att en somnar ifrån sitt barn är absolut inte okej. När du jobbar och han har barnet, kan du lita på att han är nykter och kan ta det ansvaret på ett bra sätt? Och hur mår du i allt det här?

@Quila Han går på psykiatrin regelbundet och jag har frågat om jag kan få följa med dit men de var tvär NEJ!
Han säger ju själv att han dricker för han mår dåligt över hur jag behandlat honom osv.. men dåligt mår han absolut!

@Quila Tack för svar! Han har barnet när jag jobbar, annars är det jag som står för ansvaret.. Vi bor fortfarande ihop men är inte tillsammans.
Det går inte att kommunicera med honom då han bara blir arg och låser in sig..

@ann74 alla tummar hålls, snart kommer en lägenhet till dig!

Känslomässig skillnad kan det absolut vara som du uppfattar. Mitt ex antar en lite annan personlighet när han druckit. Lite mer "på", tycker han är skojig, ska vara "rak och ärlig", blir gråtmild osv. När han är nykter är han tystast i rummet och säger inget som kan dra uppmärksamhet till honom. Det är just det avvikande beteendet som även andra reagerat på och anmält.

När jag trodde att min man bara druckit en öl till maten hade han i själva verket druckit mycket mer, i smyg innan .. Så behöver ju inte vara fallet för dig.
Eller menar du att det känslomässigt förändras, när hen dricker? Jag skulle bli nervös om min man drack det minsta lilla alkohol (nu nykter sedan 2 år tillbaka). Tidigare har lite och svagt varit ingången till rejält återfall.
Alkoholister brukar väl annars ha väldigt hög toleransnivå?

Fint att se att tråden lever. Liten uppdatering från min sida:
Min sambo har nu (så vitt jag vet) varit nykter i över en månad. Det känns otroligt skönt. Vi har fina dagar tillsammans. Samtidigt vet jag att det kan ta slut när som helst. Och jag kommer sannolikt inte få reda på när det händer. Min fru är heller inte speciellt villig att prata om hur hon tänker kring situationen med hennes nykterhet. Jag inser också att ska vi ha en seriös chans att återställa tilliten i vårt förhållande till där det tidigare var kommer vi behöva gå i någon typ av parterapi. Men det är framtidens problem. Jag ser fortfarande till att prioritera mig själv och gymma, träffa vänner och hitta på saker. Men just nu passar jag iallafall på att njuta med att jag, just nu, får spendera mycket kvalitetstid med en människa jag genuint bryr mig väldigt mycket om.

@nils79
Jag håller med dig, jag tycker också att jag märker av det även av små mängder. Samtidigt kan jag inte låta bli att tro att det faktiskt är större mängd än vad jag tror mig veta och att det är därför jag märker det.

En annan tanke jag får är att om jag märker av små mängder och mer subtila förändringar så blir jag lite ledsen på mig själv som har så mycket av mitt fokus, energi och uppmärksamhet riktad på min partners beteende.

En annan tanke jag har, är att jag tror att jag missar signalerna ibland är för att jag har varit lurad så länge och är så van att möta min partner i lite påverkat tillstånd. Det tog tid innan jag förstod vad som pågick i smyg.

Det låter verkligen jobbigt @ann74! Men precis som du skriver har du tagit första steget mot ett eget boende nu. Hoppas det dyker upp någon annan bra lägenhet snart❣️

@L3dsen känner så med dig❤️ känner igen alla dessa känslor trots att min numera är nykter sen 9 månader tillbaka. Jag har inte kunnat lämna än men vill fortfarande det då stressen fortfarande sitter kvar i mig och tilliten är borta. Men av anledningar jag inte vill skriva här sitter jag fast. Men detta med att gå på sparlåga, det gör jag fortfarande och även detta med att det påverkar mitt jobb så jag förstår verkligen dina tankar helt och hållet. När man bara vill bort men är fast av olika anledningar, som dessutom vänner och familj kan ha svårt att förstå då det ju även är ett medberoende med i bilden förmodligen. Just den sortens kommentarer om att "det är väl bara att lämna" får man från människor som inte har en aning om vad det innebär att leva med en alkoholist och eventuellt även vara i ett medberoende. Man måste få ta den tiden man behöver, såvida det inte är barn med i bilden som givetvis gör det hela mer akut i vissa fall. Känner även igen detta med att anförtro sig åt någon man tror vill en väl, som sen visar sig att så inte alltid är fallet. Ibland måste man kanske ta risken ändå, när jag väl berättade för min familj och fler vänner så blev jag glatt överraskad av deras otroliga stöd trots en del svartvita kommentarer som tyder på att de inte kan se alla gråzoner i livet, så du kanske skulle pröva? De kanske inte reagerar så som du tror utan kanske kan ge dig stöd utan förväntningar och krav på vad du ska göra. Det låter som att din man manipulerar/gaslightar dig genom att fly undan beslut om bostaden. Känner igen det också.... Och när man redan är trasig och känner sig lurad och oönskad som du säger så är det inte svårt att tyvärr bli manipulerad och känna sig helt fast i den situation man befinner sig i. Jag känner så otroligt med dig, kan känna genom det du skriver hur slut du känner att du är och jag hoppas att du kan hitta stöd utifrån. Många kramar till dig❤️

Behöver nog bara få skriva av mig. Jag känner mig så himla ensam. Personen jag anförtrott mig till har jag börjat få en känsla att personen inte vill väl utan endast vill ha information för att kunna förstöra mer.
Nu sitter jag bara och väntar på att han ska sluta fly och bestämma om vi ska sälja bostaden eller om han ska köpa ut mig. Men mitt psyke brister av att vara i detta hushållet där jag behöver trippa på tå hela dagarna. Jag är känslomässigt slut och går på sparlåga. Jag gråter och gråter och börjar även gå ut över mitt jobb. Börjar få panik för om jag får sparken så hamnar jag på gatan. Vet inte alls vad jag ska göra och vill bara bort. Känns som jag snart går under och att jag inte har några direkta vänner att ta stöd hos gör inte saken bättre. Visst har min familj osv. men har alltid haft svårt att öppna upp mig och allt detta känns som något jag inte orkar ta med dem. Känns som de bara kommer bli ”lämna” och känner bara att ”ja vad tror ni jag försöker göra?”.
Känns bara hopplöst just nu och behöver verkligen styrka för att ta mig igenom allt detta. Känner mig trasig, lurad och oönskad…

@bella70 @Det räcker @Tröttiz @Åsa M sent svar, men tack så mycket fina ni för ert svar de värmer ❤️ känner att jag just nu går på sparlåga och helt glömt bort att titta in här!

@Åsa M ❤️

@bella70 ❤️

Tyvärr så fick jag inte lägenheten det var 1 person före men då börjar jag iallafall närma mig så nästa lägenhet kanske är min.
Denna vecka har varit hemsk så skönt med helg nu och han går på jour ikväll och jobbar hela helgen.
I princip har han druckit sedan i lördags och inte kunnat hjälpa till med något som väckningar, körningar mm tur att man har ett bra jobb och bor nära det så man kan åka i mellan. Men det är jobbigt att ha någon som ligger halvfull när man kommer hem från jobbet och ska börja ordna mat mm. Just nu är inte valet så svårt om vi ska fortsätta eller inte är så less på han.

Min, numera särbo, dricker också mängder, och kedjeröker då. Har det varit 3-4 starköl så märks det inte så väl.
Men full? ”- Jag är inte full, jag är trött”. Det är det vanligaste svaret, när jag undrar varför han talar så drygt o sluddrigt.