Senaste kommentarerna i forumet

@Ritha Jag förstår verkligen vad du går igenom. Min fru har en son med diverse diagnoser. ADD, GAD, psykossjukdom och troligen autism. Hela hans uppväxt har varit kantad av kaos och missbruk. Som förälder "ser" man inte ett missbruk i tid för man vill inte se det. Jag såg det långt innan min fru, när det var för uppenbart var det för sent. Man slits med sitt medberoende och oftast stjälper man mer en hjälper. Men hur ska man hjälpa någon som har begränsningar som hindrar personen att leva normalt? Man sitter i en gisslansituation. Jag vet att han aldrig kommer att komma upp helt på banan, kanske bli bättre, med livet blir inte normalt. Periodvis misströstar man, det viktiga är dock att inte ta på sig ansvaret för situationen. Man kan inte leva någon annans liv. ❤️

Hej. Jag har en son som har långvarigt alkoholmissbruk, han har varit nykter i perioder men återfaller i missbruk. De senaste månaderna har han blivit pålurad benzotabletter och tagit dem utan att förstå hur farliga de är. Han har blivit lurad på pengar av langare och fått hot mot sig också. Hqn har leverskador och är nu väldigt rädd för vad han gjort med sin kropp. Han är autistisk och har panikångest. Nu vill han ha hjälp men jag tvekar då jag hört om folk med erfarenheter om att avgiftningen här har personal som inte är förstående inför hans specifika problem. Jag är rädd, eller jag vet, att blir han behandlad med tvång och hårdhet så blir det bara kontraproduktivt. Är också rädd att han blir skickad till behandlingshem direkt efter avgiftningen, även där har både han och jag fått höra andras erfarenheter och det verkar inte som om det skulle vara någon hjälp för honom, snarare tvärt om. Finns det verkligen inga andra alternativ? Han behöver läggas in på medicinsk avdelning då han är undernärd och även uttorkad skulle jag tro. Han har varit inlagd flera gånger och även varit på avgiftningen några dagar. Han är rädd att förlora körkortet också och gör han det så är det en säker väg till fortsatt alkoholmissbruk för honom. Vet inte vad jag ska göra, jag vill självklart att han ska in och få hjälp och vård men är rädd att deras metoder gör mer ont än gott. Borde väl finnas alternativ som passar även honom. Någon med erfarenheter runt detta? Tacksam för svar.

@Ritha vilken svår situation! Tyvärr kan ju ingen hjälpa den som inte vill ha hjälp, men att släppa taget om ett barn förstår jag måste vara så mycket svårare💔

Ta den hjälp och det stöd du behöver för egen del, för även om det är svårt är det troligen det bästa du kan göra för att hjälpa honom.

Skickar omtanke & styrkekramar❣️

Nu börjar det närma sig årsdagen för min flytt. Det har hänt så mycket under året, och samtidigt känns det nästan som att ett par år försvunnit eftersom vi nu lite är där vi var då.

Men det är fint att påminna sig om hur det faktiskt varit, att året innefattat så mycket och att det tagit så mycket energi.

Min man och jag lever nu tillsammans igen i vårt nya hus. Han har snart sin årsdag från det att han blev nykter. Inga återfall och allt verkar gå bra för honom.

Året har för mig också innefattat att det beslutats att jag inte kan arbeta mer. Ett beslut som jag kämpat emot med näbbar och klor, eftersom jag älskar mitt jobb. Men som nu ändå känns lite som en lättnad.

Jag lever med sviterna efter upprepade allvarliga infektioner, och kanske är mitt tillstånd sämre än jag velat se själv.

Framförallt orkar jag inte mer just nu. Orkar inte kämpa emot läkare. Orkar inte kämpa mig tillbaka. Bara orkar inte mer.

Men visst är det en sorg att allt blev som det blev.

Åren med stressen av att leva med någon som har ett aktivt beroende var kanske sista dödsstöten som till sist fick allt att tippa. Man fattar inte hur allvarligt det är när en befinner sig mitt i det, men sjukdomen är livshotande. För den beroende, man jag tror faktiskt också för de som finns runtomkring.

Efter flytt, renovering, jul och nyår börjar nu mitt famlande kring hur livet kommer se ut för mig nu.

Det är väldigt svårt att gå från ”prestationsprinsessa” till ”sjukpensionär”.

Men just nu är det så det ser ut, och jag vill hitta mitt sätt att ändå fylla mina hjärtslag med det som är betydelsefullt för mig.

Vägen dit behöver få vara stillsam med pauser och med mer kontakt inåt än utåt.

Har påbörjat en kurs för kronisk trötthet som beskriver att de första tre månaderna innefattar att inte göra något som ger försämring. Att bara tanka och behålla energin.

Så jag försöker hitta balansen där och mjukt fånga in den trötta duracellkaninen som tycker vila är urtråkigt!

Vad kan man dra för slutsatser av det här?

Kanske att det faktiskt kan göra allvarlig skada på den egna hälsan att leva med någon som har ett aktivt beroende. Att det faktiskt kan vara möjligt för den som är beroende att bryta det, men att den måste hitta vägen dit själv. Vi kan inte göra det åt dem, även om det är en fruktansvärd insikt. Att medberoendet är något som lever i mig som är medberoende, och på samma sätt behöver vi själva komma till insikt och jobba med det oavsett vad vi har runtomkring oss. Att livet inte alltid blir som vi tänkt, men att det ändå kan bli bra.

Läste följande citat skrivet av medberoendepodden häromdagen:

”Ju mer vi engagerar oss i något, desto svårare har vi att släppa taget om det.

Medberoende personer lägger ofta ner sin själ i relationer och situationer vilket gör dem väldigt svåra att släppa taget om och gå vidare ifrån.” Medberoendepodden

Så jag fortsätter träna på att hänga lite i luften, att inte riktigt veta hur det blir (som att en någonsin gör det, även när en försöker inbilla sig annat😅), och hitta små saker att njuta av på vägen. Vissa dagar går det bra medan andra är lite svårare.

Känner starkt med alla er som just nu befinner er i den där kampen med att stanna eller gå. Det är en så otroligt svår plats att vara på.

Ta väl hand om er❣️

Något av det mest smärtsamma och tyvärr även skamfyllda, man kan uppleva är att ha ett barn med missbruksproblem. Man vill ju att ens barn ska ha ett bra liv och istället får man uppleva att dom raserar sina liv. Man vill inget hellre än hjälpa som förälder men man är maktlös. Så svårt stt acceptera men ändå en befrielse när man gör det. Samtidigt en oerhört stor sorg över allt som inte blev som man hoppades. Ta emot all hjälp du kan få. Hade en son med liknande problematik och att genomgå anhörigprogram, sorgebearbetning, alanon blev en befrielse för mig. Jag var också arg, fruktansvärt arg ibland men fick hjälp att bearbeta alla känslor. Ilska men även förfärlig oro jag ständigt kände.

Du gör gett rätt i att ta hand om dig själv, inte bara rätt utan man är skyldig att göra det. Du har ansvar för ditt liv och han för sitt liv. Vet att det är svårt att tänka så. Man måste sätta gränser om man inte ska gå under själv. När man son gjorde förändringar var när jag gjorde ingenting. Ta hand om dig du har säkert, precis som jag, gjort mycket, mycket mer än man ska behöva som förälder. Att sätta gränder hjälper också honom. Skam och skuld har jag inte längre - jag har gjort allt jag kan och mycket, mycket mer. Du är på rätt väg och jag önskar dig lycka till.

@Danelle Det är väldigt varierande hur man reagerar av alkohol. Vissa blir sällskapliga och sentimentala, andra arga och småsinta eller värre. Problemet jag ser är inte hur man påverkas av alkohol, utan snarare hur man resonerar i nyktert tillstånd, Oavsett hur berusad en person blir så har denne åtminstone viss insikt i nyktert tillstånd om hur den beter sig. Personen gör alltså i alla fall indirekt en avvägning om att det är godtagbart att förstöra stämningen hemma som bieffekt av att ta sig några drinkar. Bara en reflektion.

Det må vara vanligare att män överkonsumerar alkohol, som med allt annat, men vi får påminnas om att det här inte är en könsfråga utan något som påverkar så väl män som kvinnor. Vi är här för att hjälpa varandra och inte stjälpa genom att ta olika läger. Bara en påminnelse.

Hej @Emus!
Välkommen hit! Vad bra att du sätter ord på din situation. Du är väldigt medveten om hur den här relationen inte blir bra för dig, men även om det är en förutsättning för att kunna komma ifrån så kan det trots det vara svårt att ta steget. Vad skulle du behöva just nu? Förra gången när en dålig relation bröts, vad gjorde du då? Finns det något att ta med från den gången?

@Emus Åh instämmer med övriga talare, inte sunt alls. Och jag vet att du vet ❤️ din ångest och mående kommer eskalera till det sämre, här måste du tänka på dig själv! Du kan inte rädda honom, jag har själv försökt "vårda" en partner till bättre mående, men det går bara om personen själv vill och han verkar inte vilja mötas eller prata om detta. Jag förstår att du är kär, och kärlek är inte logisk. Men bryt ❤️ kram till dig

Tack ragnarök! Vilken fin respons.
Varm omtanke tillbaka fina du! Tack för tipset om självhjälpsprogrammet!! Det ska jag kika på. Tack!

@Emus håller med @ Åsa M, djupt osund. Kärlek är menat att vara lätt och vacker. Hur ser det ut med din kärlek till dig själv?
Lämna honom och vänta in att han slutar dricka, om ett år kan ni vara tillsammans igen om ni fortfarande vill det. Sätt dig själv och dina barn först🧡

Jag vet det. Han vägrar söka hjälp för han är tvärsäker på att han inte får nån hjälp. Jag levde tidigare i en hemsk relation i 18 år, å jag vet att jag förtjänar bättre. Men det är svårt när man är kär.

@Ritha så oerhört tufft, och modigt av dig att sätta en gräns för dig själv, med de konsekvenser det innebär. Jag har inga direkta råd att ge, men jag har läst din text och den berör mig mycket. När jag började gå in här så gjorde jag självhjälpsprogrammet som finns under stöd. Det hjälpte mig en hel del i mina tankar. Varm omtanke om dig 🤗

Besitter en enorm sorg och smärta just nu. Ensamhet likaså men mest sorg över att han drabbats av sjukdomen eller den dumma genen för att hamna i alkoholmissbruk. Dålig ekonomi, psykisk ohälsa, npf-diagnos och inget arbete kantas av svårigheter att ta sig in livet. Snäll nykter och taskig onykter. Han började dricka i tidigare tonåren och mitt medberoende har funnits där hela tiden, drack problematiskt i drygt 8 år. Nykter två år och sedan igång igen och tog ett återfall i auagusti och var nykter till nu. Idag bestämde jag mig för att bryta mitt medboeroende. Ilskan över att jag räddar honom ekonomiskt och att det förstör för mig och min ekonomi.... Jag sa till honom att han denna gång måste söka vård själv och kände en enorm vrede som jag inte gjort tidigare. Jag skrev till honom att jag pratar med honom nykter. Förut har jag alltid sagt att jag kör honom till beroendeakuten och det gjorde jag denna gång men denna gång kommer jag inte vända in och ut på mig själv så länge han vägrar ta hjälp. Jag känner att jag har förlorat ett barn och att jag känner mycket skam och skuld. Jag dräneras av den dåliga energin, att höra om hans ekonomi, höra hans alltid negativa syn på livet, aldrig glad osv. Jag har mått så oerhört dåligt och försökt vara glad och positiv. Så fort han blir onykter bryter han ner mig genom att vara elak. Sa åt mig att jag var den vidrigaste han mött för att jag nekade honom pengar mm.
Ville bara skriva av mig smärtan jag bär. Känner att jag kommer nog braka ihop denna gång, efter alla år.

Vännen, med all respekt - det låter som en djupt osund relation. Du mår inte bra av den, och han är sjuk och behöver vård. Livet är kort, det ska vara bättre än så där!

Precis som min särbo....! Så nu hatar jag att se honom ens öppna en öl.Oftast samma visa,mysigt först men sen vänder det till "å du vill väl egentligen inte ha mig",och så är diskussionen igång.Eller så lägger jag mig,och hör honom ringa runt eller spela hög musik.Spydig dagen efter och att kvällen blev förstörd är mitt fel.Fast jag drack bara som du säger 2-3 glas vin.Vad tänker de med??Vad tror män idag att kvinnor vill ha för typ av man??

Sån mamma har jag växt upp med.Det slutade med att jag bröt helt med henne.Det var en lång process inom mig under tonåren att göra mig fri från medberoende och allt det där.Sen tänkte jag "när det tär mer än det när" då får det vara.Gick i terapi sedan gällande det jag saknat i min barndom,visste inte ens om vad jag saknat!Bestämde mig för att bryta detta missbruksmönster som finns hos många i vår släkt.Terapin var fantastisk,och viktig för att inte bli bitter och fortsätta vara besviken.En viktig del är att acceptera att man fick en sån förälder,det bara är så.Man får glädjas för andra saker i livet,och allt kan alltid vara värre.Jag är tuff,men också ödmjuk.Har älskat min mamma mycket,förlåtit henne (för mig själv)för hennes oförmåga att vara förälder och dricka och förstöra istället.

Jag har varit tillsammans med min kille i 6 månader. Vi är båda över 40.
Han har inte varit nykter en enda dag sen vi träffades. Han dricker en sjuttis sprit varje dag. Han har aldrig varit dum mot mig. Men jag mår sjukt dåligt av att han gör så här. Vi kan inte ha ett normalt förhållande. Jag kan aldrig visa upp honom för mina nära å kära. Han kan aldrig komma hem till mig eftersom jag ej tillåter att han kommer full å träffar mina barn. Om vi ska ses så måste jag till honom. Vi har som sagt ”bara” varit ihop 6 månader, men vi har aldrig sex heller eftersom han inte kan prestera när han är full eller är bakis. Det är så sjukt tröttsamt. Det är så sjukt jobbigt. Jag är ju kär i honom å vill hans bästa. Han vill aldrig prata om det. Han blir irriterad när jag tar upp det. Jag mår dåligt å lider av ångest pga bipolaritet, å det blir inte bättre av detta.
Ville bara skriva av mig lite…

Fina du....jag har en liknande situation.Jag har tagit med mig min partner till parterapi,under förespegling att vi har svårt att kommunicera (det blir ju såna problem också).Han följde med då han förstår att vi behöver få hjälp att nå varandra,vi älskar varandra mycket! Under att av samtalen tog jag upp hans alkoholvanor,och han erkände då att han har problem.Nu ligger det på bordet,flera har reagerat på att han alltid är fullast och blir förändrad.Jag vet att han vet att han måste ändra på detta,jag väntar bara på att han ska förstå att jag menar allvar nu.Han har inte druckit så här mer än de senaste 4 åren ungefär,därför har jag hopp om att det inte är hans egentliga jag.// Om du inte klarar att lämna vilket väl vore det rätta för dig,så är ett tips att få honom till någon "professionell" som kan väcka honom.Kramar till dig!

@Purkan vilken jobbig situation. Ingen vill ha det som ni har det nu, inte din man, inte du och framförallt inte dina barn. Ta kontakt med socialtjänsten, berätta för skolan, be honom att bo borta tills han är nykter (då vinner du i alla fall lite tid). Sök ett annat boende till dig och barnen, allt är bättre än det är nu. Det här kommer inte bli bra av sig självt och det ända du kan göra är att rädda dig och barnen ur situationen.
Önskar dig all kraft💪🏽

Man kan älska någon utan att bo med personen. Både du och barnen tar skada av att han beter sig på det här sättet. Han är sjuk och behöver vård. Du är medberoende och behöver också hjälp. Rådfråga socialtjänsten hur de kan bistå dig innan det blir värre.

@Purkan Hej för mig låter det som att du och barnen hade det bättre i en liten förort i en etta än hur ni har det nu. Alkoholism är en sjukdom ja, men att leva mitt i den med barnen bryter nog ner självkänslan hos er alla. De vet ser hör och känner mera än du tror. Blev så illa berörd av din vanmakt, kanske dags att ge upp nuvarande familjesituation, det låter så. Var rädd om dig, du och de dina. Kram

Och jag är så bitter.

Jag är arg för alla missade högtider. Alla förstörda dejter. Alla gånger vi behövt ställa in saker. Resor, konserter, aktiviteter…

Bio till exempel. Jag har alltid gillat att gå på bio med barnen när det kommer nya disneyfilmer och liknande. Han vägrar följa med. Och inte en enda gång har vi kommit ut från bion och han är kvar hemma nykter. Han har varit full VARJE gång. Så nu har jag inte gått på bio på ett par år bara därför. För i min värld är bio något som leder till kaos.

Jag kan heller inte göra något med en väninna. Samma sak då. Han är onykter och har stuckit när jag kommer tillbaka hem. Så jag associerar allt jag tidigare gillat med att han dricker alkohol nu. Och ingenting känns roligt. För om jag har roligt en kort stund följer ALLTID en vecka av ångest.

Hans drickande har tagit bort hela min livslust. Hela min personlighet är borta. Jag går som på nålar och väntar på nästa gång bara. För det blir alltid en nästa gång.

Och när jag försöker prata med honom så är det fulla svaret alltid ”byt man då” och det nyktra är ”jag vill ju inte dricka, jag vet inte varför det blir så”

Han får minnesluckor varje gång han dricker så gud vet vad han gjort. Ja, för mannen vet det iaf inte.

Med tanke på hur otrevlig och främlingsfientlig han blir så är det snarast ett under att han inte åkt på rejält med stryk än.

Om banken bara kunde mig låta stå själv på huset så hade jag slängt ut honom direkt. Jag älskar honom men jag håller på att förlora mig själv

Jag lever sedan flera år med en alkoholist. Han är min stora kärlek och bästa vän men så fort han dricker ändras det. Han blir helt förbytt, han varken ser likadan ut eller låter likadant. Jag vet på två sekunder om han druckit.

Dessutom blir han elak. Aldrig fysiskt men han säger otroligt elaka saker.

Han dricker tills han däckar när han väl dricker. Skoven kommer med ett par veckors mellanrum. Och varje skov håller på 3-8 dagar varav han bara är kontaktbar korta stunder, resterande tid åker han iväg och gömmer sig och ghostar mig.

Han har varit otrogen onykter. Jag kom på dem. Han var dock knappt kontaktbar. Jag förlät det. Skyllde på alkoholen. Jag hatar mig själv för att jag förlät. För på insidan för det fortfarande lika ont efter två år. Jag mår otroligt illa av bara tanken.

Jag har hämtat honom, burit honom, tröstat och skyddat. Men mest av allt har jag skämts.

Han har provat terapi. Aa. Antabuse. Inget funkar och jag inser själv att det är för att han inte vill sluta.

Han är full ikväll. Vi skulle ha en härlig weekend på annan ort. Hotell. Jag ligger här bredvid och gråter. Ännu en förstörd helg. En av hundra.

Jag önskar jag hade de ekonomiska förutsättningarna att bara lämna. Och ja, självklart kan jag gå och börja om från noll som det är men det är barnen också… som går i skola och har vänner där vi bor… ensam har jag inte råd att bo kvar i skolområdet. Yngsta går i femman. Fyra år behöver jag stå ut tänker jag. Sen kan jag packa ihop allt och faktiskt leva.

Barnen har aldrig sett honom onykter. Däremot har de sett sin mamma gråta otroligt mycket senaste åren. De har undrat var han är när han flyr för att dricka. Ibland på arbetstid. Han har fått gå från flera jobb pga det, men lyckas alltid få nya. Chefsjobb med bra lön. Pengar som går direkt till mer vin. Jag försöker trösta mig med att han iaf aldrig kör bil onykter. Jag känner mig inte tröstad. De har säkert hört mig snyfta på natten när jag inte fått kontakt med honom på några dygn och inte vet om han lever eller är död eller om han är med någon annan.

7 veckor. Det är den längsta sammanhängande period han varit nykter. På typ 30 år.

Jag hatar alkohol. Jag hatar alkisen min sambo är.

Jag älskar mannen bakom sjukdomen. Men jag orkar inte mycket mer.

Själv dricker jag inte alkohol. Jag mår illa av vinreklamerna på tvn. Det kunde i mina ögon lika gärna vara reklam för heroin. Lika dåligt. Lika vidrigt.

@råttan96
Hej kära du. Så svårt det måste vara för dig. Ens mamma. Som lånar pengar av familj och inte kan betala tillbaka. Jag försörjde mitt ex i många år. Jag kunde inte göra honom hemlös. Men jag skulle göra det idag om jag hade min erfarenhet. Jag är äldre nu. Och klokare. Jag har en ny man och alla mina relationer är med bra människor. Jag har valt bort de som inte är bra.
Men du behöver inte välja bort din mamma. Du behöver bara sluta hjälpa henne. För det är ingen hjälp att ge en alkoholist pengar. En alkoholist behöver sitt gift och gör mycket för att få det.

Du behöver tänka på dig själv. Det är det enda som du kan göra. Sök stöd för egen del genom vårdcentralen. Kuratörstöd har du rätt till. En kurator kan även hjälpa dig vart du kan vända dig.

Det är kommunen som ansvarar för medborgarna. Du har fått bra svar ovan. Socialtjänsten hjälper till.

Du behöver bara ringa och ta det första steget. Ett steg i taget. Se till att ta hand om dig. Och ta all hjälp som du får.

Det kommer att bli bra. Varm kram!

@capybaralover godmorgon 🤗. Du har skrivit en fantastisk text om hur det är att leva med en förälder som inte mår bra. Det märks att du tycker mycket om dina föräldrar❤️ Det du behöver göra nu är att berätta det här för en vuxen på skolan, för det finns hjälp för er alla att få. Jag jobbar på skola och får ibland förtroendet att elever berättar för mig. Då ringer jag socialtjänsten och så pratar dom med föräldrarna. Ofta räcker det för att det ska bli bättre hemma, men ibland behöver dom prata flera gånger. Dom kommer försöka hjälpa din pappa att bli frisk och dom kommer hjälpa dig och din mamma med samtal, stöd och utbildningar.
Jag vet att men ofta är rädd för att ”soc ska ta barn”, men det är väldigt ovanligt och tar lång tid.
Föräldrar kan bli lite förvånade över att barnet bett om hjälp i skolan, men jag tror att din mamma kommer tycka att du var modig. Din pappa kommer kanske skämmas, men det får man ju göra.
Om du har någon du kan vara hos ikväll så kanske det kan vara skönt, och vill du ringa till någon anonymt så finns det flera ställen. Skriv här om du vill ha hjälp att hitta telefonnummer.

Det var jättebra att du skrev hit, nu är vi många som kommer vilja hjälpa er🧡