Senaste kommentarerna i forumet

Fy så sorgligt😢
Hoppas att du har någon nära dig nu i alla dina tankar och känslor! Annars finns ju vi i forumet redo att "lyssna".
Ta hand om dig❣

Vad sorgligt
Så sorgligt när någon går bort. Men vi anhöriga gör ju allt som står i vår makt att försöka hjälpa. Och det gjorde du Morgonsol.
Tänker på dig. Ta hand om dig😢🙏

En sån sorg och jag känner med dig
❤❤❤
Varma kramar från Azalea

@kfc69 på sätt och vis är jag också anhörig då jag har en nära släkting som dricker för ofta och för mycket. Nu svarar jag dock i egenskap av den partnern som inte kan hantera alkohol.
Jag sökte hjälp en vecka sedan. Har träffat läkare, tagit blodprover och fått medicin utskrivet som dämpar alkoholsuget.
Om din pojkvän menar allvar och söker hjälp så finns viljan att sluta dricka där. Du funderar på framtiden och hur länge den linjen håller. Bra fråga. Det finns inga garantier. Det får mig att tänka på vad min älskade sambo kanske går runt och oroar sig över. Han sa en dag: hur vet jag när "faran är över"? Ja, hur vet man?
Hur vet man att en annan, ny, framtida partner inte får problem senare?

Har velat lämna under lång tid men har ingenstans att ta vägen. Lider i tystnad och ensamhet. Ingen vet att han är alkoholist. Varken mina barn eller min pappa.

Så otroligt lessamt morgonsol.
Jag beklagar verkligen.

Så sorgligt, stor kram till dig. Så svårt att hitta dom rätta orden nu, men jag tänker på dig

Förstår precis@Fixaren och det äter upp en innefrån för jag har samma fast med ett sommarhus som vi har lagt all tid och pengar på för att det ska bli vårt och barnens drömställe och nu är vi nästan helt klara. Jag vill inte att det skall säljas utan att det ska vara en plats för barnen och deras familjer i framtiden. Vet inte om och det kommer att fungera med delad vårdnad om huset men jag hoppas att det kommer att fungera. Det stora problemet är att hitta ett nytt boende i närheten av där vi bor idag eftersom jag trivs och 2 ungdomar bor än så länge hemma så vill jag gärna bo i närheten men jag får förlita mig på min kötid i bostadsförmedlingen. Och innan jag kan börja titta så måste skilsmässoansökan vara inskickas har jag fått lära mig. Sitter i en rävsax just nu känns det som. Lycka till på din resa 😊

@Nordäng67

Vårlig hälsning till dig, Nordäng!

Skönt att livet tuffar på i en jämn kurva!
Va bra du hanterade situationen när du skrev till din kompis hur du kände.
Så tänkvärt och sant; "Bägge har rätt till sina känslor och har rätt att sätta ord på dom".

Idag blev jag påmind om något fint du beskrev här på Forumet förut;
att du räknar "Guldägg"; saker som händer som förgyller ditt liv.
Hoppas att du kan räkna in flera sådana vackra Guldägg denna påskhelg!
Denna härliga årstid är ju ett stort Guldägg i sig!

Tack än en gång för att du, på ett fantastiskt sätt, sätter ord på dina känslor och tankar här.
Det är alltid till stor hjälp och uppmuntran!

Glad Påsk-kram!

Vad säger man? Det är en dödlig sjukdom fast det är svårt att ta till sig. Nej man kan inte säga till någon att sluta ha ont bara att be om hjälp och ta emot den hjälp som finns att få. Alla gör inte det. Ingen tid för självrannsakan vi kan inte hjälpa våra nära och kära hur mycket vi än vill, men det är så oehört sorgligt att människoliv ska gå till spillo så här.
Kram, ta hand om dig, du har gjort allt och mycket, mycket mer.

Hej! Ja det är så otroligt sorgligt att vi är så många som inte orkar ta steget, jag som du skulle också behöva lämna för att få frid. Men orkar inte riktigt ännu. Känns som att man vill rodda klart en massa innan lixom. Sitter själv med ett hus som skulle behöva lite mer omsorg innan vi kan sälja och jag/han kan skiljs och ha råd med nya bostäder. På grund av det så väljer jag tydligen att offra tid ifrån mitt liv, ett liv som man aldrig vet hur långt det är.

@Morgonsol ❤️❤️❤️

Att anmäla
Att anmäla sin man är inte lätt. Men om man tar det lite längre, tänk om han kör på någon. Tänk om han kör på ett barn. Om någon dör. Det vill ju ingen att det ska hända.
Förstår att du brottas med vad du ska göra. Och den som dricker försvarar sin alkohol till sista droppen.
Det är guld värt att skriva här på forumet. Det hjälpte mig enormt. Just att alla förstår vad man pratar om och går igenom.
Jag lämnade till slut. Och det har nu snart gått 2 år efter att jag ställde ultimatum. Med tiden läker man. Det tar tid. Och det får ta tid. Livet börjar se ljusare ut allt eftersom.

Vill bara tillägga att han totalförnekar att han druckit något annat än några klunkar alkoholfri öl innan han åker.. och alla dessa andra symptom är trötthet och att det är kallt osv..
Han har alltid någon 0,5% i kylen som han sippar på när jag ser. Men han kan inte dölja alkohol lukten från det andra han druckit...

Då har ja fått beskedet .
Mannen ja älskar är död. Inget ja gjorde kunde rädda honom. Inget någon gjorde kunde rädda honom. Han förmodligen kommit för långt in i sin psykiska sjukdom😪 Tycker ordet alkoholist kan dra åt helvette. Tänker på det nu. Själva drickandet, ilskan, irritationen o allt annat från alkoholisten är bara symtom på sjukdomen. Kan man be en med kronisk smärta i rygg tex att sluta ha ont?? Säga till alkoholisten att sluta va irriterad på.omgivningen tex är ju lönlöst!! Han lider fruktansvärt själsligt. Mitt hjärta brister när denna fina människa lämnat mig. Ja hade hoppet in i det sista att han skulle göra allt. Tror.inte han orkade mer 😪Att leva i denna stress o galna värld så.länge😪😪😪 Känna att man sårar alla hela tiden inklusive sig själv. Känna att ingen förstår en.. ensamheten.. Mitt hjärta brister 💔😪

Ikväll körde min sluddrande man iväg med bilen igen! Han åker ofta utan min vetskap och ibland ringer han efter att han åkt.. alltså vad gör man? Ska man anmäla sin make?? Är det någon som har gjort det?
Någon gång har jag sagt rakt ut att jag inte vill att han kör. Eftersom att jag ser/känner att han druckit kanske andra också gör det säger jag till honom. Men han blir tvär, irriterad och idiotförklarar mig och kör iväg ändå!
Han blir lite stelare i gången men det tror jag inte folk kopplar till alkohol men däremot hans blick/blanka ögon och sega tal med sludder, tycker då jag är tydliga tecken. Pust..

@Backen123 Jag blev verkligen påverkad av dina erfarenheter. Fick en klump i magen när jag läste! Det verkar som att han var livrädd för att bli ensam eftersom han inte tordes berätta om sitt problem innan ni gifte er men även kontakten med alla dessa kvinnor😫
Förstår precis det där med att "äntligen få lugn och ro", jag var i stort behov av det när jag träffade min man och trodde att han kunde bidra med det i mitt liv.. jag var också naiv!
Ursäkta! Talets (formuleringens) gåva gick jag miste om i mitt arvsanlag tyvärr.. och tyvärr bidrar det till massor av onödiga missförstånd när maken ändå inte kan ta in information på ett nyktert vis. (Vilket är jätte jobbigt när man försöker komma till poängen men motparten fastnade på ett ord som inte hörde hemma).
Det jag menade.. Jag skrattar som att "Det var ju det jag visste hela tiden!", "Tror han att jag är så blind/blåst att jag går på hans lögner!", "Hur kan han göra så mot mig och dessutom försöka manipulera mig att vi har det bra iaf genom hans ansträngningar?"
Känner att det nästan blir som ett hån från hans sida! Det jag tänker på när jag känner stoltheten stukas.. Men att "skratta åt eländet" det krävs nog många år till innan jag klarar det!
Tilliten är ju som sagt totalraserad men tänkte om min reaktion kunde bero på att respekt och känslor för honom också är på nedgång?? Menar att jag borde blivit sårad istället för känslan av hånad?
Hoppas detta blev bättre förklarat.. förstår det ju knappt själv heller🙈

Känner du att du börjar "vakna" nu efter en tid av distans till honom och att det skulle vara därför känslorna kommer nu?
Såg en illustration om negativa tankar idag. Innan är de som ett svart stort moln över huvudet men efter att man skriver ner sina tankar har man förflyttat molnet till papperet och därmed "förminskat" det till en fläck på ett A4.
Jag känner att det lättar efter att ventilera här i forumet. Och vetskapen att ni som läser vet vad jag talar om är guld värt! 🧡

Jag har konfronterat honom då det gällt kvinnor ang sms och etc, det var så j... kränkande och det var under perioden vi gifte oss, det som skulle vara bästa tiden. Vi var så nya i relationen och hans alkoholism exploderade framför mina ögon, inget jag sett eller fattat. Jag såg det inte komma, jag var antagligen naiv... ville väl så gärna äntligen få lugn och ro. Han visade aldrig mina barn sin ilska eller fyllor, men han kunde bli omotiverat arg mot mig, dricka sig full och sen försvinna i flera dar och jag var så ledsen vad jag hade gjort för fel. Mitt ex är riktigt sjuk, visade sig senare att han varit sjuk i minst 10år, fått vård, antabus men sa inget till mig förrens det var för sent. Det fick jag veta efter vi gift oss, han fick behandling igen men det blev ingen succé. Han fortsatte gå på vita knogar och med återfall så jag gick och han är så besviken på mig. Till slut blir det så mycket ångest och skam så förnuftet försvinner på något vis för den beroendesjuke. Det blir så dumt var det gör med en och vi reagerar så olika. Hängde inte med där på slutet, blev din stolthet stukad eller menar du att du kan skratta åt honom och hans lögner, eller både och? 🙂
Nu efter 6 mån kommer min ilska, och det är skönt men samtidigt jobbigt, vill inte ha kontakt längre utan försöker nu bara få till en bodelning

@Backen123 Konfronterade du honom med din upptäckt eller har det stannat vid att du fick veta och sätta ord på känslan som du skriver?

De gånger jag fått bekräftat mina misstankar om hans lögner angående alkoholen har jag fått en konstig reaktion, dock inte alla gånger..
Jag kan ha börjat skrattat och tänk att jag minsann inte är så blind och kan luras av honom! Är det här någon form för egenrättfärdigande från min sida? Är det vanligt att känna så?
Jag borde ju bli ledsen och inte tänka på mig själv på det viset.. som att min stolthet blir stukad..
Kan detta bero på att jag inte har respekt och så varma känslor för honom längre?

Åh vad jag kände igen det där, delvis känsln av vad finns i den där telefonen, oron som gnager som man inte kan sätta ord på. Min jag kunde inte motstå frestelsen utan tittade och mina misstankar bekräftades, ingen relation men mitt ex hade ett stort behov av att ha kontakt med andra.
Att sätta ord på den känslan är skönt, det här forumet är perfekt för det. Vi är så många som känner igen och det gör oss starkare i självkänslan, det är inte vårat fel ❤

En morgon när makens väckningslarm från telefonen gick igång, sprang jag upp och stängde av det så inte barnet skulle vakna. Maken blev orolig varför jag satt så länge vid hans telefon, satte sig upp och frågade om det gick bra med en klar stressad oro i rösten (han är rätt död på mornarna annars, vilket är förståeligt). Så nu har jag ju börjat misstänka andra saker också.. Han ljuger hela tiden om allt så förtroendet är ju totalraserat.
Jag har haft chansen ett par gånger att kika på hans telefon efter att han somnat, men jag har inte gjort det. Främst för att jag är rädd vad jag kommer att hitta. Men också för att det inte är speciellt uppbyggande i en relation att snoka..
Allt i mitt liv ligger som en öppen bok för honom, jag har inte det minsta att dölja för honom, han får gladeligen gå igenom hela min telefon om han så vill. Jag har ett helt rent samvete inför honom. Men det är så tydligt att det inte är samma från hans sida!
Bråkade ikväll, inte om alkoholen men jag känner ju att jag blir ännu mer irriterad på honom för andra saker, bara för att jag vet om hans problem. Ligger liksom i bakhuvudet hela tiden.
Att säga "jag älskar dig" har blivit som en Hej då-fras från min sida, med lite innebörd.. Han hör det på mitt tonläge ibland och blir anklagande direkt.
Jag får aldrig göra fel, då blir han elak och anklagande direkt. När han är påverkad lyssnar han aldrig och har redan tänkt ut ett svar från mig då han såklart tänkt det värsta och menar att det är så jag tänker! Usch så frustrerande det är då, ibland bryter jag inte tidigt nog tyvärr.
Är detta beteende en del av hans sjukdom också?? Blir lättare att förhålla sig till honom med fakta i tankarna.
Nu öppnade jag ventilen en vända, hoppas att det blev lite sammanhängande iaf..

@Azalea Tack så mycket! Jag har kollat upp Al-anon nu och ska planera in ett zoom-möte snarast. Låter spännande med ett 12-stegsprogram även för anhöriga!
Eftersom maken "plockar" i källaren eller bakom garaget från hemkomst från jobb och fram till läggdags, (jag ser han inte så ofta med andra ord) så kan jag nog vara med på ett Al-anon möte utan att få maken förnärmad!
Ska läsa andras inlägg oftare och se hur tankarna går hos andra.
Tack för tips och stöd🧡

@Nora81 Tack för svar, uppmuntran och erfarenhet! Ja, jag har tro på att ensamheten kan lindras en del genom att läsa och skriva här! Jag har pratat en hel del med mina vänner men jag tror att utbytet blir högre här, det är anonymt; så maken är inte utlagd och så finns ju alla ni med liknande erfarenheter här. Till slut kanske jag inte har samma behov att prata om makens problem med mina vänner, de känner att de inte kan göra något iaf men jag är ju glad bara för det lyssnande örat.
Tack igen!

Så oerhört slitsamt för dig, och jag känner verkligen med dig. Kan till och med säga att jag vet vad du får igenom, tyvärr.
Min man kom hem efter andra LVM för 5 veckor sedan och det har spårat ur helt. Kom hem full och fortsatt på den vägen. Ingen bättring alls.
Håller med Gros19👌 Nämdemansgården är väldigt duktiga och har en jätte erfarenhet både när det gäller beroende och anhöriga.
Jag gick anhörigveckan och det var det bästa jag kunde gjort.
Hör med dom om de har något online eller några andra tips till dig.

Kram från en medsyster🧡Azalea

Välkommen hit💛
Du har tagit ett stort steg genom att göra det. Här finns vi för varandra och vi har alla upplevt skiftande historier med missbruk eller beroenden i vår närhet.
Skriv av dig och det brukar faktiskt kännas som om det lättar bördan och vi stöttar varandra viljet gör att känslan av ensamhet inte blir så stor.
Alanon är också ett fantastiskt stöd att söka sig till och det finns nu via nätet.

Välkommen till oss 🧡Azalea