Senaste kommentarerna i forumet

Han har varit tyst i sociala medier sedan i november, när han ballade ur senast och jag skällde ut honom och sa att han måste söka hjälp. Då pratade jag med hans chef.

I natt var det dags igen. Vaknade till ett svamligt fyllemeddelande fullt av självhat imorse, skickat 01:12. Ett säkert bevis på att han druckit, det är bara då han är uppe och lallar.
Jag orkar inte ens reagera på det han skriver. Känner att stressen bara stiger i magen. Utgår från att han inte sökt hjälp och inte fattat allvaret. Jag orkar inte ha det så här mer. Blockerade honom i sociala medier nu och försöker ignorera känslan av "Men borde jag inte se till att han får hjälp, tänk om det är allvarligt" etc etc.
Jag är ju inte skyldig att hjälpa honom. Jag har försökt! Men han har ingen sjukdomsinsikt och är troligen i värre skick än någonsin. Usch vad jobbigt det är att se.
Ville bara skriva av mig. Vet att ni förstår känslan...

Åh vad glad jag blir att höra ifrån dig, höra att du är fri ❤ jag önskar så att du och jag blir fri från alla dåliga minnen en dag ? Ja vi gick ju i samma veva, det var skönt och rätt och beslutet vad det enda riktiga för oss båda, och jag är så tacksam för detta forum. Har tänkt på dig så mycket, hur du har gjort för att finna ro, börjar du känna hopp inför framtiden? Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt, jag har haft kraften att flytta, jobba och ta hand om barn. Men jag har sådan ångest och hittar ingenstans att vila ifrån tankarna som mal, tänkte i veckan ta lite time out men då blir nån sjuk på jobbet, osv.
Jag skrev ett brev, till mannen inte till den beroendesjuke. Han kommer inte kunna ta in vad som står, han är inte där än men skönt för mig att förklara i text om saknaden, om varför jag kastade in handduken och frågan varför han var så dum, varför han inte berättade innan vi gifte oss. Att man kan inte skylla alla händelser på sjukdomen, vilket han aldrig gjorde men jag och det var det jag började förstå.
Min offerkofta blir så jävla tung ibland och det spelar ingen roll hur mycket man förstår, läser och få svar så är det nog bara tiden som kan läka. I morgon fyller min yngsten år, redan ifjol åkte mannen iväg till den ouppvärmda sommarstugan när gästerna för han pallade inte, i -20 grader väntade han där i 5tim och så kan jag ändå sakna honom så att vi kunde vara en familj imorgon för att fira, fast det var länge sen han var där. Och samtidigt vill jag inte ha honom, så märkligt att jag då ändå inte kan känna lugnet och känna mig tacksam för att slippa. Imorgon är en ny dag, en dag närmare för oss att få må bra på riktigt?❤

Fina morgonsol, hur har du det?
Vi är så lika i reaktionsmönster verkar det som. Känner igen det du beskriver om tid och uppfattningen om tid i allt detta som hänt. Jag blir arg på mig själv när jag börjar känna för mkt och liksom säger till mig själv att du har ju vetat vad du gett dig in i.
Min mammas röst, fast jag inte har kontakt med henne idag så ekar den där.
De senaste dagarna har jag gråtit, gråtit som ett barn och det känns rätt lugnande efteråt.
Det känns läkande. Kan skriva flera sidor men det är nog tråkig läsning för alla andra.
Det har gått en månad sedan jag körde honom till avgiftningen snart och bara ett par veckor sedan jag valde att bryta kontakten helt. Det får ta tid och jag kommer ge det tid.
Jag vill aldrig någonsin igen ge mig in i det medberoendemönster jag har latent inom mig. Det behöver brytas en gång för alla.
Så för nu och en tid framåt så behöver jag ensamtid och tid för reflektion.
Får erkänna att jag känner mig helt vilsen, alla planer om framtiden och hur det skulle se ut har ju fullständigt raserats.
Kram på dig morgonsol.

Jag har rest stytom efter wks... Dock efter en graviditet.

Jag har läst många trådar härinne där föräldrar tror att barnen inte märker eller inte lider av deras drickande. Ofta har de nog fel. Jag tänker att du kanske kunde prata med din mamma en gång, och berätta hur du känner. Sen ska du inte behöva tjata och be igen, förändringsarbetet är hennes, men att visa att du ser vad som pågår har du all rätt till, och kanske kan det få din mamma att vakna upp. Om hon dricker varje dag kan hon behöva professionell hjälp för att sluta, du kan ju föreslå henne att börja med att kontakta Alkoholhjälpen. Har du någon annan vän du kan få stöd av? Tufft att vara själv i detta. Men stöd kan du också få här på forumet. Ta hand om dig och kom ihåg att det är din mamma som har ansvar för sitt drickande, du kan inte göra mer än säga hur du känner. Och var förberedd på att hon kanske försöker bortförklara och skylla ifrån sig, men håll fast vid vad du ser och upplever, du har all rätt att uttrycka det.
Styrkekram till dig!

Jag som hastigt lämnade min alkoholist för 5 månader sedan, inser att jag inte är anhörig längre!
Många tårar, mycket sorg men befriande!
Nu är huset sålt och därmed aldrig mer kontakt med den man som gjort mej illa i 24 år.
Det finns ett slut om man tar ett stort och tydligt steg.
Jag har aldrig " talat ut" med honom, inte sagt " sanningen". Det känner jag som befriande.
Du och jag följde varandra en tid, så jag fick ett infall att se hur det går för dej.
Jag önskar dej frihet och kraft att gå vidare ?????❤

Nora det är helt förståeligt. Att leva på utan att gå in här varje dag .. Nej det är svårt att förstå den här sjukdomen. Är nog det som retar mig mest. Inte få ihop allt så det blir begripligt. Blir mycket grubblerier i mig o det retar mig att ja har dessa tankar i mitt huvud. Vill inte ha dom där. Men sen inser ja vid närmare eftertanke att det var inte så.värst längesen ja lämnade. Min tids uppfattning stämmer inte riktigt.. det hänt så mycket att det känns som det gått.längre tid än det har gjort. O klart ja måste tillåta mig att bearbeta detta o separationen. Ja stannar i alla fall upp nu o reflekterar. Det är framsteg. Ja har trygghet omkring mig. Ja söker mig till människor som är bra för mig. Ja försöker göra saker ja mår bra av o utveckla de talanger ja har. Våga leva liksom. Kram till dig. Hoppas du mår ok.

Morgonsol, har inga svar på varför det är så. För jag får det inte heller till att stämma. Det skrämde mig många gånger, den där aggressiviteten.
Ilskan kommer över mig ibland hur fan man kan bete sig så illa mot någon man säger sig älska och ibland orkar jag bara inte tänka på det.
Har känt mig trött och i min egna bubbla i några dagar och därför inte varit inloggad så mkt.
Hoppas det är bra med dig.

Kram

Så fint att höra att du mår bra. Det glädjer mig verkligen.
Det går ganska bra med mig också. Tror mest att det är Covid och de stränga reglerna och social nedstäning här i Norge som påverkar mig mest om dagen. Aningen ensam kanske, men inte beroende eller påverkad av nån eller nått annat (ja bortsett från barnen då) - så det är fint.

I höstas, när jag var som allra räddast så loggade jag in i detta forumet nästan varje dag, och ofta så kändes det som du fanns här. Du tipsade om boken som jag har läst om och om igen. Du skrev uppmuntrande ord och det kändes som du verkligen förstod och levde mitt liv, precis samtidigt. Och det betydde massor før mig. Du betydde massor för mig.

Jag tänkte därför, och kanske det är dumt av mig, men går det att dela information med administrationen (tex mitt namn/mail) så kan man höras av enklare på en annan plattform. Jag är så sällan här inne nuförtiden, men jag skulle gärna vilja følja deg. Høra hur du har det ibland, chatta, lite enklare, lite mindre offentligt. Är det ens en möjlighet?
Och om du inte vill så förstår och respekterar jag självklart det :)

En fundering såhär på kvällen. Är alkoholister besatta av Djävulen på nåt vis ? Den ondskan som kommer från dom är över allt ja varit med om. Å tycker det satt spår i mig. Ja tänker på detta varje dag. Får verkligen inte ihop bilden av honom. Det är bara så skruvat allt ihop. Han som älskade mig så. O ändå behandlade mig som sämsta. Varför förstöra ALLT? Inte va rädd om mig alls. Är dom så sjuka att dom inte kan tygla sig alls?? Uppenbarligen... Det är så.svårt att förstå tycker ja. Helt galet. Han har alltså sabbat allt mellan oss. Bra jobbat. Ja är så jävla arg !!

Välkommen hit. Du berättar att dina föräldrar dricker alkohol dagligen, att det börjar direkt när de kommer hem och att de ibland blir flummiga och ofta somnar på soffan. Det är fullt förståeligt att du har funderingar över det, och väldigt klokt av dig att söka stöd här! Det finns vissa sätt att definiera om drickandet är riskabelt, eller om en person har ett beroende, om du vill läsa mer om var de gränserna går finns information på www.alkoholhjalpen.se/fakta.

Men, drickandet är alltid ett problem om det skapar otrygghet eller oro hos dig som barn. Hur blir det här för dig? Skulle du vilja att dina föräldrar drack mindre? Tror du att det skulle gå att prata med dem om det i så fall, eller har du kanske redan gjort det?

Du är verkligen inte ensam om att vara i den här situationen, och det finns massor av stöd att få om du skulle vilja. Har du någon som du kan prata med om det här? Oavsett: skriv gärna mer här och berätta om hur du har det, vi finns här för dig.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Skriv precis som du vill, inget är fel. Forumet är till för att du ska kunna uttrycka det som är viktigt för dig och det växlar ju beroende på ens livssituation och hur man mår. Behöver inte ens stava rätt. Det som är viktigt tycker jag är att skriva om sånt som du vill höra andras åsikter om eller bara berätta om vad du upplever är svårt. Be om råd kanske, men som sagt inget är fel. Välkommen till forumet ❤

Nora. Det är så bra att vi verkar ha liknande resa?❤ Vi verkar förstå varann o ge varann kraft att gå i rätt riktning. Ja tycker ja vaknar upp när ja läser dina inlägg. Det ger mig insikter hur fel en missbruksrelation är på så många plan. SÅ destruktivt. Ja beundrar de kvinnor som klarar vara kvar i en destruktiv missbruks relation. Som kan ha gränser som respekteras av alkoholisten. Som inte tar åt sig av elakheter. Ja är inte den typen av person som är så pass hårdhudad. Men att gå var sannerligen ingen enkel sak så ja är väldigt stolt över mig. O tacksam. Att ja förstår att det är bäst men också klarade det känslomässigt. För det är där svårigheten ligger. Att veta med förnuftet att jag för bådas skull borde gå är en sak men att faktiskt göra det är en annan. Ja har behandlat min A som nån jäkla Gud. Nu inser ja att det finns en Gud o det är inte min A. (?)Hur underbar han än visat att han kan va nykter. Ja insett att ja har behov av att se upp till nån/nåt. Nån att alltid lita på. Det är inte min A. Det är en kraft större än jag. Ja kallar det Gud. Vet inte hur mycket du sätter din tillit till en högre kraft men.. ja får ihop bitarna när ja inser detta. Utan denna kraft går ja vilse. Så tacksam ☺ Det andliga i mig kommer fram nu. Ja växer !! Så tacksam !!

Xenia. Du har koll på skrivandet. ? Skriv gärna mera. ?

Hej, jag undrar vad som klassas som att dricka för mycket? Mina föräldrar dricker ungefär 1 vinflaska per dag och oftast dricker pappa 1 eller 2 ölflaskor också. De jobbar mycket och när de kommer hem brukar de direkt dricka. De blir inte väldigt påverkade men jag kan märka ibland att de är lite flummiga och inte nyktra. Båda somnar ofta på soffan, de gör fortfarande middag och allt sånt så jag bara undrar. Dricker de för mycket?

Ärligt talat förstår jag inte riktigt hur man skriver på det här forumet. Verkar knepigt värre för mig som inte är så teknisk..

Ja, visst är det läskigt att tänka sig en sådan stor förändring som en separation innebär!
Även för mig är det så - trots att jag är helt säker på vad jag vill!
När man har varit tillsammans med någon så länge så är man ju liksom ... van ... och vad som kommer att hända sedan har man ju ingen aning om.
Det är kanske först när ens vardag har blivit alldeles outhärdlig som man känner sig redo, även om det nog hade varit bättre att ta steget och bryta långt tidigare.
Jag vet att jag själv har en tendens att förlåta för mycket och överanalysera vad jag själv har gjort som har bidragit till olika problem.
I bland skulle jag nog må bättre av att vara lite mer impulsiv och våga förändra saker.
Just nu, som ofrivillig sambo, kan jag däremot inte se att jag har något annat val än att fortsätta som förut.
Ofta ser man först långt efteråt alla chanser som man faktiskt hade kunnat ta.

Jag har inte heller känt till den här sidan så länge.
Det blir lätt så att man skriver lite osammanhängande när det handlar om ämnen som på något sätt berör en, i alla fall märker jag att jag själv skriver ganska virrigt i bland, men det är ju inga svenskuppsatser vi skriver, så det spelar nog ingen roll =)

för jag trodde det först var MIN olycklige make som skrev ;)
Tom en del datum stämde på ett ungefär för våran resa..
Även om jag inte verka har lika omfattande problem som din exfru så känner jag igen en del.
Skillnaden är kanske att jag själv tröttnat på mig själv med, -inte bara han!
Dock står vi ändå inför det stora valet fortsätta eller inte.
Min man ställer ultimatum: inte en droppe resten av livet om vi ska fortsätta.
Jag förstår att hans ultimatum bottnar i rädsla och omtanke men ogillar känslan av att inte få bestämma över mig själv och tror att det tyvärr skulle kunna orsaka att jag i framtiden dricker något i smyg istället.

Jag vill aldrig tillbaka till förra årets eskalerande konsumtion men min ambition just nu är att i framtiden (när den nu kan tänkas vara?) skulle kunna njuta av ett glas bubbel på 40årsdagen eller ett glas rött på en fin restaurang.
Däremot känner jag INTE att jag vill ha dom där slentrian-glasen och "det är ju fredag" osv i mitt liv längre. Jag är färdig med det. -vi pratar om något/några tillfällen över hela året framöver... kanske.. Jag kanske inte vill ha det heller sen för fördelarna utan alkohol märker man rätt snabbt =)

Precis som ditt ex har jag med haft kontakt med en annan kille (inte fysiskt jag heller) som väl -precis som alkohol fyllt någon slags tomhet.
Min man förknippar därför alkohol även med otrohet vilket säkerligen är en grund till hans ultimatum.

Jag har hittat ett perfekt boende att hyra. Måste bestämma mig här i dagarna.
Det är så kluvet.
Jag behöver ju tryggheten o familjen som mest nu egentligen. Samtidigt blir jag stressad och pressad.
Sen är det såklart den ekonomiska aspekten.
Och vad alla ska säga...
Sen måste inte separationen leda till en skilsmässa... utan en plats att andas på.
Jag har aldrig bott själv i hela mitt liv. Vem är jag?
Är lite rädd bara att vi ska stå på olika ställen känslomässigt av att göra resan var för sig...
Vi älskar varandra och kan inte se en framtid utan den andre men slitningarna är stora.

Så jag instämmer med ovanstående. Fortsätt gärna skriva för det är fint att läsa! =)

Morgonsol: du beskriver din situation precis som om det vore min situation. Uppvaknandet! Som du säger är jag så innerligt tacksam över och så glad att vi fått "uppvaknandet".
Jag har inga ord för för när jag tänker på det som varit. Det kanske inte behövs längre men det är ju en otrolig utveckling att reflektera över sina egna reaktionsmönster, gränssättningsförmåga och att hitta sitt friska jag i allt det sjuka. Du skriver att man inte vet vad som är sjukdomen eller personligheten hos de och så känner jag också.
Just nu känner jag bara att jag är glad att jag valt att lämna, jag trodde på hans ord och lägger ingen skuld på mig och han verkligen inte varit en god partner eller vad man nu ska kalla det.
Fint att vi har hittat tillbaka till vår känsla av värde igen och fokus på oss själva. För det är vårt ansvar, inget annat.
Tröttiz: vad skönt att höra att det ger dig kraft. Fortsätt göra saker som ger dig kraft. Det är det friska att växa, utvecklas och hitta vertyg till att hantera sig själv och det känner du allra bäst själv! Ingen blir hjälpt att dras ner och må dåligt.
Må väl och ta hand om er.

Kloka ord och ja, jag tror han tänker mycket men väldigt lite kommer ut.

Även fast det inte har varit mängder och inte varje dag så har jag haft en känsla i cirka 10 år nu, att jag ogillar hans alkoholdrickande. Han har ljugit om olika saker under åren (har jag märkt) och nu när jag själv 'vaknat upp' eller 'bägaren rann över-känslan' kom - så upptäcker jag att jag har starka tvivel på om jag kommer kunna lite på honom igen...

Känns som jag liksom vaknat upp och jag gillar inte världen jag bor i. Det måste bara landa i mig, tvivel blandat med säkerhet om vad jag måste göra. Allt blir läskigt och stort när jag tänker på det, tänker hur ska jag kunna backa nu - tycka om, förlåta, tillit och se en framtid men samtidigt känner jag paniken över att säga orden "separera"
Att läsa här och skriva av sig är så befriande, hade ingen aning om att den här sidan fanns tills jag upptäckte den häromdagen. Man lyckas sätta ord på vad man tänker och känner, att man inte är ensam, vad andra funderar på och hur livet ser ut.

Blev mycket nu och kanske inte så vettigt, mer ord som bara rinner ur mig.

För mig har det inte blivit bra, och det är var just lögnerna som fick mig att sluta hoppas. I början var det små lögner om var han hade varit ("bilen gick sönder" när han inte kom hem förrän mitt i natten). Jag slutade fråga efter ett tag, accepterade bara att han hellre ville vara någon annanstans. Sedan kom de där helt absurda lögnerna om att han skulle gå ut och kolla om posten hade kommit (fast han då varje gång hoppade in i bilen och körde raka vägen till närmaste ställe där det gick att hitta öl eller sprit). Trodde han verkligen att jag inte märkte att han ofta stannade borta hela natten när han skulle kolla posten? Knappast. Han brydde sig bara inte. Numera gör inte jag heller det. Det är bättre att han dricker någon annanstans, för jag orkar inte ha honom hemma i det tillståndet. Jag tror inte att ett förhållande med så mycket lögner kan bli bra igen, för den som ljuger bryr sig inte. Om ett förhållande ska gå att fixa måste båda bry sig. Du skriver att din man inte dricker så jättemycket, så det kanske ännu finns hopp, men du bör nog inte acceptera att det håller på alltför länge till på samma sätt. Det blir nog lätt så att han vänjer sig vid att inte lyssna på vad du har att säga om hans drickande. Att släpa med honom till någon sorts professionell parrådgivare (om det är möjligt) kanske skulle hjälpa. Ofta har ju introverta personer egentligen mycket att säga, bara lite svårt att få ur sig det. Det kan också handla om tillit, att man går omkring och tänker på någonting som man inte törs berätta eftersom man inte vet hur den andre kommer att reagera. Finns det någonting som stressar honom i vardagen? Tror du att han själv någon gång har funderat på skilsmässa? Det kanske skulle gå lättare att prata om ni rent fysiskt förflyttade er någon annanstans, kanske utomhus eller i bilen på väg någonstans längre bort. Jag har märkt att många människor blir mer pratsamma i nya miljöer.

Har precis läst hela din tråd och det var mycket klokhet, sorglighet och värme som jag kommer ta med mig. HOppas du fortsätter skriva om hur era liv utspelar sig - mycket lärorikt och viktigt för många av oss här på forumet :)
Lycka till!

Jag ska faktiskt läsa lite mer på beroendesidorna.
Det vore faktiskt intressant att lära sig mer om hur "motparten" resonerar.
Själv har jag ju bara erfarenheter av att vara sambo med missbrukare, vilket har gjort mig själv till någon sorts ofrivillig nykterist.
Ja, att det tar ett år av nykterhet kan jag tänka mig stämmer.
Enligt böcker jag har läst om spelmissbruk skulle det ta minst ett halvår innan hjärnan hade återhämtat sig från beroende av spel, shopping och andra problembeteenden.
Jag kan tänka mig att alkohol tar längre tid att återhämta sig från eftersom det ju är en riktig kemikalie (eller hur man nu ska uttrycka det) som man tillför kroppen utifrån.
Går det att bli helt "frisk" - eller är hjärnan förändrad permanent efter till exempel ett decennium av mer eller mindre konstant alkoholtillförsel?
Det är förstås svårt att säga med tanke på att man på tio år hinner förändras ganska mycket som person även om man inte dricker ...

Igår, äntligen, kom första orden ur honom men jag blev så besviken (fast det var väntat :(
...jag är introvert, ledsen att jag inte lever upp till vad du vill, det är ett beteende, normalt att dricka några folköl, du överdriver, visst blir det lite för mycket ibland...
Men det som har hänt är gammalt, jag kan ändra det nu, behöver inte dricka alkohol, jag har kontroll på mig, är INTE alkoholist...
Så lät det igår, jag känner mig likadan idag - ledsen, låg, arg, besviken och förvirrad. Han ljög rakt i ansiktet på mig igår också angående besök på Systembolaget.
Kommer detta kunna bli bra?
?

Delar helt din uppfattning gällande beroendepersoner i allmänhet. Finns som alltid undantag. Var på en anhörigvecka tillsammans med personer som hade ett beroende. Från dom fick jag de bästa råden och mest förståelse. Kan nog säga även mest kärlek. Det jag framför allt minns och som jag haft mest nytta av, förutom fantastiska terapeuter. Har även varit på anhörigvecka uten beroendepersoner. Så intetsägande om jag jämför. När vi inte längre bär på alla jobbiga känslor som väcks när man har en relation (om man nu kan kalla det för en relation) med en beroendeperson då kan man se klart tycker jag.