skrev Viola canina i Alla hjärtans dag
skrev Viola canina i Alla hjärtans dag
Ni som har förhållanden med alkoholister - firar ni alla hjärtans dag i dag?
Firar ni varandras födelsedagar och liknande, eller festar er partner på egen hand vid sådana tillfällen?
Ger ni varandra julklappar, eller slocknar er partner under julfirandet?
skrev Nora81 i Nykter i två månader. Jag orkar inte längre..
skrev Nora81 i Nykter i två månader. Jag orkar inte längre..
Efter en veckas tystnad så kommer ett sms om att jag ska hämta mina saker och lämna hans. Jag känner direkt magont på sättet han skriver att jag svarar att jag är sjuk.
Sakerna ska bara ställas utanför dörren, kom senast det datumet och nu går vi vidare åt varsitt håll.
Jag avvaktar pga att jag är fullständigt utmattad och orkar inte mer trauman.
Sitter med en klump i halsen och det känns som en mardröm att vara i.
Gissar att de hjälpåtgärderna som erbjudits redan inte räcker till, känns precis som det brukar vid ett återfall.
Självklart vill jag ha mina saker men blir paralyserad av allt som hänt och hur det blivit varje gång han bett mig hämta saker som han ska ställa utanför sin dörr.
Herrgud vilken sjukdom och herregud vilken mardröm att leva runt. Hoppas att det går fort över denna gång.
Var det alla hjärtans dag idag??
skrev Nora81 i Det är nog dags!
skrev Nora81 i Det är nog dags!
Så fint budskap Backen123. Tack detsamma. Det är inte lätt. Styrkekram tillbaka ❤️
skrev Backen123 i Det är nog dags!
skrev Backen123 i Det är nog dags!
Jag tänker när jag läser runt och kan konstatera att inget är lätt, lämna, vara kvar med barn utan barn. Psykisk misshandel är slitigt för alla, och det är vad alkoholisten utsätter oss för om det gått långt. Ilskan, skulden dom lägger över på oss, i mitt fall även ett relationsmissbruk. Vi hamnar såklart i ett läge med sorg, ilska, ångest och oro. Oro för ens egna barn, oro för en själv för hur länge vi håller psykiskt och fysiskt. Jag visste ingenting om anhöriga till alkoholister utan bara om föräldrar till knarkande ungdomar, lite light sådär och där det gått bra.
Jag tycker verkligen det här måste belysas mycket mer. Hos vårdcentralerna kan dom nästan ingenting om alkoholism, där duckats det oftast, i massmedia skrivs det litegrann men jag tycker Socialstyrelsen måste ta tag i det här, och framförallt lyfta fram även riskbruk. Jag är i kontakt med försäljning via Systembolaget och ser vilka mängder som går iväg, varje vecka och det är många med barn som är i riskbruk. Nu klarar ju det flesta det och jag umgås med flera där det dricks endast i glada sällskap fast det är mycket. Men vi vet vad det kan vara start till... I mitt fall så gick jag tidigt om man jämför, men jag hade satsat allt för mannen i mitt liv, köpte hus, gifte oss. Anade aldrig omfattningen av att han "misslyckades" på några fester. Efter vårt bröllop så störtdök han, men jag fattade nog inte heller då, kände aldrig alkoholdoft och så utan såg bara ilskan. Trodde det var mitt fel, så dumt men jag gick länge så, i 2år. Det tog mig hårdast, sorgen av att han inte ville ha mig. Efter att jag gått så är det fortfarande det som gör ondast, det brustna hjärtat. Jag känner ingen oro eller rädsla, jag känner ångest inför alla tuffa beslut som jag måste ta, bodelning, skilsmässa för han gör inget åt saken. Han sitter kvar, är nykter. Och jag sitter här, jobbar med både svartsjuka, ilska och ledsamhet över det som inte vart. Så det jag vill ha sagt, det är inte lätt att gå, det är det svåraste oavsett om det är kort eller lång tid för dom är sjuka och spelar inte med samma spelregler som i en "vanlig" separation, tiden efter är jobbig oavsett och det kommer ta tid jag förstår det idag, så mitt tips är ta hjälp av vänner, anhöriga prata, prata våga berätta om det sjuka, om längtan tillbaka om sorgen, det är så skönt och ger så mycket. Ge dig själv en kram, va snäll mot dig själv och påminn dig vad jävla bra du är som står ut oavsett om du är kvar eller gått. Och när jag var kvar så drömde jag om hur jag ville leva mitt liv när jag slapp det här, när jag då bestämt mig men ännu inte vågade. Drömde hur jag skulle umgås med vänner, mina barn, inreda osv. Fick det tipset och det var så vilsamt, och lite hämnd mot mannen, han skulle bara veta ?? och jag gjorde saker med mig själv, med mina barn fast det inte kändes så kul men såhär efteråt så var det också bra, byggde upp självkänslan lite.
Vill önska alla en fin alla ❤ dag, med önska om styrka och mod att leva det liv man vill ha
skrev Viola canina i Rundgången fortsätter
skrev Viola canina i Rundgången fortsätter
I mitt fall är det så att jag länge har försökt vara diskret inför barnen.
Jag har knappt fått tillfälle att ta upp ämnet med min sambo eftersom vi faktiskt inte har varit ensamma med varandra mer än vid ytterst få tillfällen under de senaste åren.
Ett par långa samtal har vi haft via SMS, men de har inte lett till någonting.
Han har fortsatt som förut och gjort en massa knäppa saker.
Det har gjort mig väldigt desillusionerad, hans beteende.
Under de senaste månaderna har jag låtit undslippa mig en och annan kommentar om hans alkoholvanor, då i samband med att han själv har haft ett av sina utbrott.
Jag hoppas inte längre på någon förändring.
Alltför många gånger har jag blivit besviken.
Om jag skulle räkna hur många gånger han har blivit full efter att först ha sagt att han inte tänker dricka så skulle det snitta på en gång i veckan.
Till slut vänjer man sig vid att aldrig kunna lita på vad en sådan person säger.
Man distanserar sig känslomässigt.
När han får utbrott blir jag rädd, men jag visar det inte.
Dels vill jag inte ge honom den tillfredsställelsen, dels vill jag inte att barnen ska se att jag är rädd, för det skulle göra dem ännu räddare.
Arg på honom är jag ofta, men jag gör mitt bästa för att inte säga någonting.
Om jag skulle säga rakt ut vad jag tycker skulle han bara få ett till av sina utbrott.
Ingenting jag säger gör ändå någon skillnad.
När jag har försökt prata med honom i mer civiliserade situationer har han varje gång höjt volymen på teven eller liknande och inte alls kommenterat saken.
Han har en fantastisk förmåga att ignorera mig.
Själv har jag, åtminstone som det verkar för andra, stängt av mina känslor helt och hållet.
Jag har ett väldigt bra pokeransikte.
Ler gör jag tyvärr sällan.
Pokeransiktet har liksom fastnat i något slags allvarsamt läge på heltid.
Det ser nog ganska trist ut.
skrev Anonym 21523 i Stegen efter jag lämnat... hur jag gör för att bli fri bit för bit
skrev Anonym 21523 i Stegen efter jag lämnat... hur jag gör för att bli fri bit för bit
Jo så är det skrållan. Det var många under de här åren som sagt jag skulle lämnat, och det tog sin tid ??
skrev Anonym 21523 i Stegen efter jag lämnat... hur jag gör för att bli fri bit för bit
skrev Anonym 21523 i Stegen efter jag lämnat... hur jag gör för att bli fri bit för bit
Förstår att det tog tid ?
Men du tog steget ur det
Kram
skrev Nora81 i Rundgången fortsätter
skrev Nora81 i Rundgången fortsätter
Går det att leva med en partner utan att känna besvikelse och frustration över att de väljer alkoholen framför sig själv och relationen?
Det är svårt att acceptera att om de inte vill själva så lyssnar de inte. Beroendet är så starkt att det överröstar allt, kärleken, familjen osv. Tyvärr verkar det enda som funkar vara konsekvenser, dialog och samtal verkar inte ha någon större effekt.
Det är inte lätt, förstår att det måste vara svårare när det finns barn med i bilden.
skrev Nora81 i Nykter i två månader. Jag orkar inte längre..
skrev Nora81 i Nykter i två månader. Jag orkar inte längre..
❤️ Känner så igen mig i din beskrivning. Försöker att inte tänka på de fina stunderna, kanske ett sätt att värja sig från ännu mer smärta.
Styrkekram till dig morgonsol, så glad att du finns på forumet.
❤️
skrev Konstant limbo i Rundgången fortsätter
skrev Konstant limbo i Rundgången fortsätter
Jag känner att jag inte har något pokerfejs men inte orkar säga något när barnen är vakna. Stämningen för hela familjen blir ju dock inte superkul när jag sitter vaksam och grubblar.
Nu när det var nytt år och nya tider så skulle vi skippa socker, kolhydrater och han såklart alkohol. Nu har han druckit, käkar godis, chips och annat och min respekt tryter. När jag tagit upp att han bör sluta med alkohol så har jag fått höra att jag är sockerberoende och ”inte så perfekt själv” Nu har jag tagit mig samman men så rasar han och jag känner en sån vrede.
Bor på ett sätt så att det skulle vara svårt på många sätt att dela oss, ekonomiskt, hitta boende etc. Men funderar verkligen på om jag kan ta det såhär ett decennie till.
Undrar hur ni andra i andras
trådar lyckats vara känslomässigt avstängda och bara påpeka utan att bli så besvikna/ledsna/uppgivna?
skrev Morgonsol i Nykter i två månader. Jag orkar inte längre..
skrev Morgonsol i Nykter i två månader. Jag orkar inte längre..
Å köket ! Var ju det ja skulle skriva om ! Det blir superfint ! Ja är väldigt nöjd med det.
skrev Morgonsol i Nykter i två månader. Jag orkar inte längre..
skrev Morgonsol i Nykter i två månader. Jag orkar inte längre..
Men precis! Samma känslor går man igenom. O man lider men utan resultat! Det kostar bara. Ja känner på riktigt nu att ja kommer inte vilja bjuda in honom i mitt liv igen. Ja har hoppats så länge å nu känner ja bara att : nej, ja vill kunna lita på.min partner. Inte misstänka, va orolig o rädd. Ja är ledsen för ja hade velat det skulle bli ett fint slut på vår relation. Vi trivdes så fantastiskt bra ihop. Kunde skratta hejdlöst. Hade samma intressen o visioner. Saknade honom alltid när han inte var i min närhet. Men ja är rädd för honom o alla ord som sårat mig så.
skrev Viola canina i Rundgången fortsätter
skrev Viola canina i Rundgången fortsätter
Det är nästan som ett sjätte sinne man utvecklar, det där att man märker direkt när de har druckit.
I bland vet jag inte ens vad det är jag reagerar på, men någonting är det.
Faktiskt känner jag mig, förutom allmänt rädd för hur mycket som ska drickas och rädd för eventuella utbrott, även förolämpad av smygdrickande.
Jag som redan innan jag träffade min nuvarande sambo hade levt många år tillsammans med en person som drack för mycket, jag märker när någon har druckit.
Att min nuvarande då försöker låtsas som att han inte har druckit gör mig alltså väldigt irriterad.
Om inte annat lär jag ju märka det när tomma ölburkar trillar ner på mig om jag råkar öppna något av köksskåpen, liksom ...
Ändå låtsas han som ingenting.
Varför kan han inte lägga sina burkar på det vanliga stället, där resten av familjen lägger sin pant?
Vi vet alla att han dricker.
De äldre barnen påpekar att han somnar på konstiga platser, vid konstiga tillfällen.
"Håll käften" är hans standardkommentar.
Dessa perioder av smygdrickande varvas med perioder av öppet drickande.
Jag tycker att själva osäkerheten är jobbig.
Det vore bättre om han någon gång då och då sa att "i kväll tänker jag dricka lite öl" och sedan göra det.
I bland tror jag att jag håller på att bli knäpp när jag går omkring och diskret sniffar på hans andedräkt för att få det bekräftat.
Suck ...
Jag går omkring på helspänn för det mesta.
Det är nog inte så hälsosamt.
skrev Konstant limbo i Rundgången fortsätter
skrev Konstant limbo i Rundgången fortsätter
Vilket gör mig så ledsen när jag helt plötsligt ser att det inte längre är alkoholfri öl som är hemma vid soffan och hojtandet vid fotbollen blir på annan nivå. Har haft lugnt och skönt sedan början av januari när sviterna efter nyår gick ur kroppen men nu smygs det igång igen och jag orkar inte ta upp detta. Men känner rent spontant att jag går direkt i försvarsställning och går upp en beredskap för att det kommer bli knas. Nu har det dock varit lugnt och han är inte märkbart berusad men när jag och barnen somnat är jag rädd att han kommer tuta i sig. Men säkert oxå gömma flaskor oxå. Det stör mig så att jag blir som en snokande detektiv som försöker hålla koll fast jag inte ens orkar ta upp diskussionen. Jag vill bara att vi ska ha ett nyktert liv med barnen tillsammans.
skrev Nora81 i Nykter i två månader. Jag orkar inte längre..
skrev Nora81 i Nykter i två månader. Jag orkar inte längre..
Förstår, jag lovar, förstår precis vad du menar.
Känslan av att bara få nog av att gå igenom samma känsloregister om och om igen utan någon som helst utveckling. Ska tillåta mig alla känslor så jag till slut får nog av det.
Ska iväg på en second hand marknad och tänkte för en kort stund att jag skulle piffa upp gamla saker, har tänkt länge på det men inte kommit igång.
Så roligt för dig med köket idag.
Hoppas att du tittar in och skriver hur det blev.
Kram på dig!
skrev Morgonsol i Nykter i två månader. Jag orkar inte längre..
skrev Morgonsol i Nykter i två månader. Jag orkar inte längre..
Försöka fokusera på det som kan ge mig energi o lyfta mitt sinne ! Sån energi det gått åt senaste tiden att älta, analysera, gråta o va så frustrerad. Försöka ha kontroll på nåt som inte går... o hoppas på förändring hos den andre. Vänta o vänta. Bli arg. Ha tålamod igen.. för o sen bli utmattad o besviken . O då få honom att känna sig värdelös med. Nej fy faan på ren svenska vilken spiral som är outtröttlig. Ja blir matt bara av tanken nu.
skrev Nora81 i Nykter i två månader. Jag orkar inte längre..
skrev Nora81 i Nykter i två månader. Jag orkar inte längre..
Vad spännande med köksluckorna! Och hela hemmet.
Känner som du med att mitt hem ska bli min Borg. Längtar till 1 april, så får jag min nya lya.
Är så nyfiken, kan tänka mig att det blir riktigt mysigt och fint hemma hos dig med den energin utstrålar.
skrev Morgonsol i Nykter i två månader. Jag orkar inte längre..
skrev Morgonsol i Nykter i två månader. Jag orkar inte längre..
Nu är köksluckorna klara o ja ska hämta dom imorgon! Så spänd ! Vill ha det fint hemma ☺? Mitt hem ska va min borg. Här ska ja trivas , va trygg o må bra. Kommer fortsätta fixa här hemma för o få.det precis så fint ja vill ha det.
skrev Nora81 i Min sambo blir aggressiv men älskar honom
skrev Nora81 i Min sambo blir aggressiv men älskar honom
Så bra att du har pratat med din omgivning om det. Det är ingen lätt situation att vara i men du är verkligen stark och verkar ha koll på saker.
Man lämnar helt enkelt när man själv känner att man inte vill vara med längre eller inte har någon tro på det längre, det finns inget rätt svar.
Styrkekram <3
skrev Flisan87 i Min sambo blir aggressiv men älskar honom
skrev Flisan87 i Min sambo blir aggressiv men älskar honom
Jag vet att det inte är mitt fel och skyller ingenting på mig själv i den här situationen.
Har berättat allt för mina vänner och för min mamma, sånt som jag aldrig berättat för någon. Har förberett dom på att jag kanske kommer behöva stöd framöver och har stenkoll på Hemnet för framtida boenden.
Har sparat pengar redan så jag ska kunna köpa en egen bil och har ett bra jobb så jag vet att jag och barnen klarar oss utan problem.
Jag vill hoppas och vill tro att det här ska bli bra, men innerst inne vet jag nog hur det kommer bli. Och jag är förberedd på det i praktiken i alla fall. Men känslomässigt är man nog aldrig redo.
En månad. Det är ingen tid med tanke på hur många år jag levt med det.
skrev Viola canina i Min sambo blir aggressiv men älskar honom
skrev Viola canina i Min sambo blir aggressiv men älskar honom
Vad ska du göra med svaret?
Det blir lätt så att man ger dem en månad ... och sedan en månad till ... hur länge som helst.
Jag är expert på att göra det misstaget.
Kanske är du mer handlingskraftig.
Det är nog de flesta, när jag tänker efter.
Jag har, inför mig själv, brukat ursäkta deras beteende med att "han ju har det så jobbigt just nu, det löser sig med drickandet sedan" eller "det var nog ändå mitt fel att han blev så arg, för det var ju den där lilla detaljen som jag inte hanterade helt perfekt".
Månaderna blir till år.
skrev Flisan87 i Min sambo blir aggressiv men älskar honom
skrev Flisan87 i Min sambo blir aggressiv men älskar honom
Jag frågade honom rakt ut idag om han hade lämnat mig ifall jag krävt att han skulle bli nykterist. Det skulle han.
Känns ju kul att höra...
Menmen, ger det någon månad så lär jag ha svar.
skrev Viola canina i Min sambo blir aggressiv men älskar honom
skrev Viola canina i Min sambo blir aggressiv men älskar honom
Ja, kanske är det så det fungerar, Nordäng.
I mitt förra förhållande valde jag att lita på min missbrukande sambo om och om igen.
Jag gjorde verkligen allt för att uppmuntra honom att sluta med sina beteenden.
För varje gång behandlade han mig sämre och sämre.
Till slut blev han väldigt våldsam.
Efter många år med den mannen testade jag en helt annan strategi när jag insåg att min nye sambo hade alkoholproblem.
Jag har inte tjatat alls.
Först efter att myndigheterna började uppmärksamma hans drickande och en del av de dumma saker han gjorde i fyllan tog jag upp ämnet.
Jag har föreslagit alla möjliga lösningar, men när han för första gången erkände inför mig att han hade ett problem sa han att det problemet var jag.
Nu blir det bara värre och värre här.
Det känns som att alla mina relationer är dömda att misslyckas.
Därför vill jag bara få vara i fred.
Nu råkade jag byta samtalsämne, förlåt ...
skrev Nordäng67 i Min sambo blir aggressiv men älskar honom
skrev Nordäng67 i Min sambo blir aggressiv men älskar honom
också att det går bra för er! Kanske kan du försöka tänka att hans problem är hans ansvar. Det förstår man ju såklart rent förnuftsmässigt. Men så agerar man tvärtemot. Jag gjorde också överenskommelser med mitt ex gällande hans drickande (på mitt initiativ). Som han bröt ganska omgående eller sa att han hade missuppfattat. Jag blev lika besviken varje gång. När jag tänker tillbaka tänker jag att jag bara skulle släppt honom fri att göra som han själv ville. Jag var som en övervakare och polis i vårt förhållande. Jag blev någon jag inte ville vara och det var bara mitt eget "fel" eller val att jag blev sån. Då tyckte jag att det var han som gjorde mig sån. I efterhand har jag insett att jag hade ett val hela tiden. Varför en del alkoholister blir elaka är något jag har funderat mycket på men har fortfarande ingen aning. Tror dom känner mycket skam och vi som är nära "tjatar" mycket, skäller och gråter. Alkohol plus skam kanske blir elakheter. Närstående blir en slags trigger av skammen.
Min man dricker, inte jättemycket och inte varje dag men tillräckligt för att jag inte tycker om det. Fester hemma eller borta så blir han alltid väldigt full...
Några ggr sista åren har jag hittat vin eller öl som han gömt, vilket känns så konstigt. Sen jag fick totalt nog nu denna nyår (gäster hemma fast utomhus) och även denna gång fullast av alla så känns det som han smygdricker öl ännu mer. Han låtsas dricka bara 3,5 men det är ofta starköl i smyg. Nu senast i fredags kväll, han går på toaletten lääänge, och betedde han sig skumt. Jag gick in på toa direkt efter och då kändes han ännu konstigare... och mycket riktigt - jag hittade en stor starköl tom i badrummet.
Jag ställde fram den och sa att jag hittade den. Men nu, konstigast av allt, han pratar inte om det, säger absolut ingenting, även fast jag tagit upp det vid två tillfällen i helgen. Han är bara helt tyst och sen låtsas som allt är som vanligt.
Så här har han reagerat alla ggr som jag tagit upp alkoholen sista året.
Vad ska jag göra?