Senaste kommentarerna i forumet

Morgonsol.
Cirka Några dagar / vecka i medel.
Vet inte hur situationen ser ut.
Om han lämnat mig och liksom bara stängt mig ute. "Försvunnit" ... Vi har inte hörts på över 1 vecka, inte setts på 2 veckor.
Han har sagt att han grubblar en massa och inte vill vara social. Depression säkerligen i någon form.

Grejerna är få förstås, men en med affektionsvärde. Har han lämnat mig är det ju onödigt att han har dem tänker jag.

Nora 81.
Tack. Det har han inte. "Bara" ett medel på några dagar / vecka.
Har ju inte mycket grejer där, men grejer med affektionsvärde.

Ja du Tröttiz, känner igen det där. Vanligtvis vill de dricka alkohol ifred och inte bli påminda om verkligheten i en sån svacka.
Problemet är bara att man behöver sina grejer. Själv väntar jag på att få hänta mina grejer så allt är samlat hemma hos mig. Först en fylla på 1,5 vecka och sedan avgiftning en vecka.
Jag önskar jag kunde ge ett vettigt råd för jag vet hur förtvivlat jobbigt det är. Det är inte bara det känslomässiga kaoset utan även praktiska kaoset.
Jag brukade vänta in honom tills han började nyktra till igen efter 1 vecka men det funkar kanske inte för alla. Har han långa fylleperioder?
Styrkekramar Nora

Tröttiz. Vet inte hur hans dryckesmönster ser ut. Brukar han dricka nåra dar i streck? Tror han vill va ifred bara. Är det viktiga saker för dig? Hur ser er sitiation ut nu? Har inte riktigt läst det på ett tag. Har ni sagt att ni inte ska höras?

Nora 81 och Morgonsol.
Jag har dilemmat att jag inte får tag i min partner. Undrar om det är hans sätt att göra slut genom att bara "försvinna" ... Eller hans sätt att få dricka utan "tjat".
Jag har ju lite saker hos honom. Lurar lite på att fara dit och knacka på. Eller är det ett "big nono" . ? Jag får ju inte tag på honom och han ser ju att jag försökt nå honom och inte hört av sig.

Jag känner igen det där, att han dricker varje ledig dag. Själv har jag många gånger tänkt att det hade varit bra om min sambo hade varit tvungen att jobba även under helgerna. Konstigt nog klarar han av att inte dricka under arbetstid (tror jag). Så fort han slutar öppnar han den första ölen. Tänk om han hade velat skärpa sig när han kom hem i stället ... Jobbet betyder mer för honom än vad hans egna barn gör. De har ju inte en chans att lämna honom. Hans chef kan ju anställa någon annan i stället.

Är det fler som har anhörig med Kosakoffs syndrom?
Min syster fick den akuta fasen Weineckes/Kosakoffs dec 2016. Innan jag fick iväg henne till sjukhus hann det gå flera månader. Hjärtsvikt, benödem med sår, balansproblem. Jag tom stod ansikte mot ansikte med en sjuksköterska som la om hennes ben och frågade varför de inte tog in henne och kollade varför full av vätska, att hon drack. De gjorde inget mer än la om benen och undvek mig, den väldigt besvärande och otrevliga systern.. Hon fick åka akut in våren 2017, låg inlagd på sjukhus två månader med två månader på habilitering för att lära sig gå igen. Gick bra ett tag hemma men började dricka igen och nu katastrof. Efter flera orosanmälningar har det äntligen blivit aktuellt med lvm-utredning
Vet någon om prognos av Kosakoffs om fortsatt supande? Mer än döden... Och denna förnekelse!!

Jag hittar inget sätt att ta mig själv och barnen härifrån. Min sambo dricker för mycket och har så gjort i många år. Jag orkar inte längre se mina barn utsättas för hans beteende (full eller bakis) år efter år, men jag får inte flytta med barnen utan hans tillåtelse. Vi har nämligen gemensam vårdnad. Gissa om jag har ångrat att jag skrev under det där papperet när barnen föddes! Den underskriften har förstört så mycket. "Varannan vecka" skulle aldrig fungera eftersom han verkligen dricker helt sjuka mängder alkohol. Vad ska jag göra?

Nu undrar jag alltså om någon här har varit i en liknande situation och lyckats lösa problemet? Jag känner nämligen inte till några "lyckliga slut" i det verkliga livet. Om du finns - hur bar du dig åt?

Nordäng, jag lever på det sättet. Jag har för länge sedan insett att jag inte kan räkna med min sambo. Jag har slutat förvänta mig att han ska hjälpa till eller hålla sina löften.

Det sliter på en i längden. Förutom att man blir helt utmattad rent fysiskt förändras man själv till en väldigt pessimistisk person. För barnen är det inte heller bra, varken att ha en mamma som är konstant trött och besviken eller att, när de blir lite äldre, se att det fungerar att göra som pappan gör (låta mamman göra allt som är jobbigt).

I nuläget är det hur som helst viktigast att se till att inte barnen är ensamma med sin pappa när han dricker. Jag vet inte, Lingonet, hur du ska lösa det problemet. Kan du hitta någon annan barnvakt? Även om du från början kanske ville att pappan skulle ta hand om barnen så fungerar det ju uppenbarligen inte. Du måste lista ut hur du ska lösa det rent praktiskt. Kanske har du själv ledighet kvar att ta ut?

Jag vet att det är svårt att tänka klart när man dessutom är känslomässigt involverad, men dina barns pappa väljer att dricka. Det är utgångspunkten. Hur ska du hantera det? Kan du hitta någon annan bostad till att börja med? Jag menar inte att ni måste separera permanent, men för tillfället i alla fall ...

Du kanske kan kontakta någon på kommunen, eller någon alkoholmottagning (om det finns där ni bor), angående hans drickande? För mig har det aldrig varit aktuellt. Min sambo skulle bli galen på riktigt. Om du tror att din sambo skulle acceptera det så kanske det kan leda till någonting bra. Kanske kan det bli en knuff i rätt riktning för honom. Eftersom du fortfarande bryr dig om honom kanske det kan kännas bra även för dig att veta att du faktiskt har försökt hjälpa honom.

Vi blir kloka tillsammans, Nora

Jag har själv vart i det där dilemmat "älskar den nyktra mannen och hatar den onyktra". Man ser personen som två olika individer och det blir som att man lever två olika liv. Man tror också att bara han slutar dricka så löser sig allt. Man lägger problemen på alkoholen. Åtminstone trodde jag det, bara han slutar dricka så får vi det bra. Det i sin tur gör att man själv är totalt utlämnad till något man själv inte kan styra ett dugg över. Även om man tror att man kan: genom samtal, hot, gråt, ilska mm. Börja fokusera på dig själv och barnen så klart. Vad kan du göra för dig själv för att du ska ha det bättre och stabilare. Träna på att tänka på din man som EN person som å ena sidan har många bra egenskaper men å andra sidan lider av sjukdomen alkoholism. Försök komma till ro med att du inte kan göra något för att bota hans sjukdom. Han kan göra något åt sin sjukdom men inte du. När man förlikar sig med det sparar man oändligt mycket energi och får bättre ork och tänker klarare tankar. Det bästa jag gjort var att kasta hoppet över bord. Om man inte har massor med hopp och förväntningar gällande någon annan så blir man inte heller så tillintetgjord av besvikelse. Svår situation för dig med små barn och ett arbete att sköta. Det är mycket även om man är två om det men du är ju faktiskt ensam. Och har dessutom en man som borde leverera men som istället tar din energi. Kanske kan du börja organisera dig mer som en ensamstående mamma. Även om du inte är redo att lämna mannen så verkar det som det är lättare för dig om du inte räknar med honom. Det leder mest till besvikelse och frustration. Lider med dig! Många kramar

Snälla du, lämna honom medan du har chansen. Ni kan väl bli särbos åtminstone, eftersom du fortfarande älskar honom. Du kan ge honom en tankeställare, ge honom en chans att reda ut vad han prioriterar i lugn och ro.

Om du inte lämnar honom lär du honom att han kan fortsätta strunta i vad du tycker. Framför allt utsätter du barnen för en stor risk.

Se bara till att få det dokumenterat på något sätt, att han faktiskt dricker när han är tillsammans med barnen. Håll det inte hemligt. Att hålla det hemligt är som att uppmuntra honom att fortsätta på samma sätt.

Tänk lite längre än en hotellnatt. Om ni skulle separera på allvar, skulle han då kräva "varannan vecka"? Det vore inte bra, åtminstone inte just nu. Därför bör du få problemet dokumenterat, för barnens skull.

Om han vill fortsätta vara tillsammans med dig är det dags för honom att visa det genom att söka hjälp. Jag menar inte "lova att sluta själv" eller "lova att söka hjälp" utan att faktiskt göra någonting.

Om han inte gör det måste du ta tag i situationen. Det går inte över. Jag har varit i samma situation två gånger och gjort misstaget att lita på personer som har betett sig som han. Det blev bara värre och värre.

Om det blir så att ni måste separera, då är det faktiskt bättre att göra det nu, medan ni fortfarande tycker om varandra, än att vänta år efter år tills ni är så less på varandra att ni över huvud taget inte kan samarbeta om någonting längre.

Det känns förstås hemskt att lämna någon som man älskar. Chansen finns emellertid att han, medan du är borta, inser att han saknar dig så mycket att han måste skärpa sig. Stannar du finns kvar där nu finns helt enkelt inte den chansen.

Jag tog samtalet, jag sa som det var. Jag älskar dig och jag litar på dig när du är NYKTER men inte annars. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig hela j#v tiden och det gör så ont i mig när jag ser hur du väljer alkoholen när du är ensam med barnen. Vad gör du om något händer? Vad gör du om du måste sätta dig i bilen och åka? Han grinade och grinade, han ångrar sig och ska inte göra det igen, han ska bättra sig och säga nej till alkohol hos sin pappa (som också är alkoholist) men nu hade det igen. Jag jobbade två kvällar, åker vid 14:30 och kommer hem 23:30 och han är full. Jag bröt ihop, grinade och var förtvivlad. Frågade om han hade köpt mer öl (det är det som han dricker mest av) och det hade han. Jag tog barnen som var vakna och gick och la oss. Dagen efter grinade jag hela vägen till jobbet, skrev att han inte skulle dricka men när jag kommer hem så är han full igen.
Jag älskar mannen när han är nykter men hatar honom när han är full, hur fan gör man? Pratar med hans mamma? Pratar med hans pappa? Ingen av våran släkt vet om detta, ja förutom hans pappa då som tycker att det är okej att bjuda på alkohol när han är själv med barnen. Jag orkar inte mer, funderar om jag ska ta barnen och åka till ett hotell och sova där? Kan man göra så? Kan man bara lämna?

Måste bara berätta. Min son träffade på sin arbetsplats en kamrat som han tyckte väldigt mycket om. Beskrev att det var så roligt på jobbet när han var där, men han hade mycket allvarliga missbruksproblem och var ganska ofta frånvarande. Dom hade också kontakt privat och han besökte min son, sov ibland över när han blivit utslängd av sina föräldrar. Jag har aldrig upplevt att min son tyckt så mycket om någon och på olika sätt försökte min son hjälpa honom att komma ifrån sitt missbruk bl.a. genom att lära honom meditera när suget efter droger kom. Att beskriva någon med så mycket värme och kärlek har jag aldrig hört min son göra, vilket gjorde att jag gärna ville träffa honom. P.ga av corona och en stängd arbetsplats blev det inte möjligt och igår fick vi beskedet att han var död 24 år gammal.. En fin kille med diverse diagnoser och utan förutsättningar att hantera livet är borta för alltid.

Så klokt Morgonsol.? Du är så full av klokskaper.

Vi som är medberoende, kanske det oftast är så att vi har svårt att säga ifrån, att vara bestämd. Bara en tanke.
Hade kontakt med någon i dag, en vän. Hade svårt att säga ifrån. Att vi bara är vänner. Bollade med dottern om detta.
Och då stod allt klart. Mycket ärligare både mot mig och han som är en vän, att säga ärligt vad man känner. Att vi bara var vänner. Så han inte trodde något annat.
Ja man lär sig varje dag i sitt nya liv. Att stå upp för sig själv.

Ja tycker det är mycket svårt att ha kontakt då de är så duktiga på att vända o vrida på allt. Manipulera o skapa konflikter o sen skylla på mig ! Ja mår inte så dåligt så att ja behöver ha konflikter! Ja startar dom aldrig . Men hålla på med sån skit o älta o reda ut.. för att sen komma fram till åter igen att ja har att göra med en sjuk människa med ett kaos inom sig . Hur ska vi då kunna ha en sund relation ? Det går inte! Så har man alla dessa känslor för den friska personen men vad hjälper det ? Vad har vi för relation om vi har kontakt? Jo en orolig, destruktiv, otrygg o ledsam relation . Han blir inte frisk med mig vid sin sida. Han hittar bara nåt att spy ut sin ångest över. Så han mår lite bättre. Istället för att se hans verkliga problem. O innerst inne vill han inte såra mig så ja tänker att ja gör det lättare för honom att hålla mig undan. Ja tror det är det allra bästa i vårt fall . Längre fram vet ja inte nåt om men skulle chansen finnas att vi hittar in i en relation som är frisk- då blir det så. Men nu är ingen idé o försöka mer. Han behöver jobba med sitt o ja med mitt. Utan att vi stör varann. Utan trygghet funkar inte ja o kan bygga vidare i mig. O det vill ja❤ Han får bygga sig. Ingen annan kan göra det åt honom

Helt hopplös när det gäller gränser och att stå upp för mig själv när jag är öga mot öga.
Bäst för mig är när jag har avstånd för jag är alldeles för mesig och räddhare när det gäller. Har så svårt ibland för att utrycka vad jag vill och när bra av. Får All tid dåligt samvete av att inte hjälpa eller ställa upp och höra dom han vill eller säger.
Önskar jag hade öite av din bestämdhet?
Azalea?

Hoppas du får en underbar retreat i helgen och kan samla på dig massvis med bra energi.
Massvis med kramar till dig??Azalea

All denna reklam mellan tv programmen för vin känns så fel.
Alkoholen förskönas överallt på Facebook och i filmer, håller helt med dig om det.
Jag tror inte att ändra tänker på det då mycket men vi är som blodhundar och ser det överallt.

?Azalea

Jag insåg idag när han ville att jag skulle flytta ihop med honom och gifta mig med honom att han inte har förmågan att ta in hur hans beteende påverkat mig eller att han behöver behandling. Jag reagerar ordentligt på det och sa ifrån att du måste ju förstå att det inte funkar, du har ju ens inte påbörjat en behandling. Men då heter det att jag har temperament och att jag måste ta ansvar för att jag blir så arg, jag frågar honom om han verkligen inte kan förstå orsaken till det men.... Det kan han inte.
Jag går igång igen men säger att du behöver först förstå orsakerna och konsekvenserna av ditt beteende. Nu vill han inte ha mer kontakt för så kan han ju inte ha det, att jag flyger på honom.
Morgonsol, jag förstår att du inte frågar honom om hur det går för då blir det hela ditt problem igen säkert.
Jag får göra som du och bryta helt för jag behöver ta ansvar för vad jag själv engagerar mig och inte.
Jag mår inte bra av att ha kontakt med honom helt enkelt för att han är sjuk.
Manipulationen kommer smygande och vips så har man allt ansvar överöst på en själv.
Det går inte längre.

Har jobbat med missbruk och antabus ser jag som en tillfällig nödlösning. Inget som leder till varaktig nykterhet. Naturligtvis finns undantag men det är min erfarenhet. Man behöver lära sig hantera livet på ett annat sätt dvs lära sig hantera känslor som triggar igång ett missbruk. Det finns olika behandlingsformer men det handlar ju i grunden om motivation.

Socialförvaltningen ansvarar för missbruksvården och brukar erbjuda behandling både i öppenvård och på behandlingshem. Man kan få samtalskontakt med olika inriktning, gruppbehandling vilket ofta är enligt tolvstegsmodellen. Sedan finns ju AA på de flesta ställen. Ni kan tillsammans besöka ett öppet AA möte, men tyvärr är det kanske endast online för tillfället. Men som sagt motivationen är det viktiga. Hoppas ni hittar något som passar och bra att du söker hjälp för egen del.

Ja tror han fortsätter ta hjälp men ja är inte 100. O ja tänker inte fråga. Ja vill inte lägga mig i utan han väljer själv. Han vet dock att han o ja har inte en chans i framtiden om han inte blir frisk. Han skriver då o då men ja svarar inte. Enda sättet för mig att behålla sinnesro. Ja går i gång nåt så inåta helvette när han är jobbig o inte mår bra. Eller är onykter då. Därför tar ja bara hand om mitt mående. Å det är inte så bara har ja märkt. Ja inte expert än på att hantera mitt eget liv men det är det enda liv ja har ansvar att hantera . O min dotters då så det är där ja ska lägga mitt krut.

Ja vill också ha stabilitet o trygghet, som du ❤

Hur dom tänker? För stunden. Inte ett eller två steg längre. Som barn.

Är som du så otroligt tacksam för det här forumet. Det ger så mycket här. Dels att bli hjälpt . Få kunskap o insikter och att hjälpa andra med ! Ge o ta liksom. Ja blir så glad när du tycker det hjälper dig att läsa mina inlägg !

Kram !!!

Tack för svaret, jag ska vända mig till någon på måndag för jag orkar inte. Får fin hjälp från min man men jag känner att jag behöver göra något för pappa också. Jag förstår liksom var han kommer från, att när allt redan är piss och man mår dåligt gör man vad som för att må bättre om än för 10 minuter. Jag vill hjälpa honom men fattar inte hur. Han har antabus utskrivet, men finns det inget annat? Han säger själv att han får sådan ångest av att dricka och att han inte ska göra om det men alkoholismen en slug jävel som smyger sig på. Känner mig så hjälplös bara.

Tack för svaret, jag ska vända mig till någon på måndag för jag orkar inte. Får fin hjälp från min man men jag känner att jag behöver göra något för pappa också. Jag förstår liksom var han kommer från, att när allt redan är piss och man mår dåligt gör man vad som för att må bättre om än för 10 minuter. Jag vill hjälpa honom men fattar inte hur. Han har antabus utskrivet, men finns det inget annat? Han säger själv att han får sådan ångest av att dricka och att han inte ska göra om det men alkoholismen en slug jävel som smyger sig på. Känner mig så hjälplös bara.