Senaste kommentarerna i forumet

Vill så gärna skriva nåt tröstande.

Jag är i samma situation. 3 års kaos med flera behandlingshem för min son. Nu senast LVM i 6 mån och han återföll samma dag han kom hem. Han är 24 år och allt han drömt om tas ifrån honom bit för bit. Det är en fruktansvärd känsla att kämpa för sitt barn men inse hur maktlös man är. Det jag kan säga är att genom dessa år har jag nog läst och lyssnat på allt. Varit som besatt att hitta lösningar och jag har hört många fina berättelser om de mest hopplösa fallen som rest sig och blivit nyktra och fått bra liv. Sedan är man ju så otroligt rätt för precis det du beskriver. Det är så många faror kring missbruket. Din dotter är säkert rädd för sig själv i de stunder hon vågar tänka på vad hon utsätter sig för. Jag vet att min son är det!

Beroende är en fruktansvärd kraft och det är så svårt för oss att förstå. Jag tänker att människor förlorar armar och ben, förlorar sina barn, har vänner och partners som dör av sitt missbruk och nånstans säger deras berondehjärna till dem att det enda som får dem att stå ut med den smärtan kring allt som händer är att döva sig med mer droger/ alkohol.
Jag hoppas det vänder! Vägrar ge upp. Nån sorts balans av villkorslös kärlek och gränssättning. Jag har efter många samtal med anhörigkurator och samtalsgrupper med råd om hur jag som anhörig ska göra bestämt mig för att plocka bitar av det men samtidigt göra det som känns rätt i magen för mig.

Hur mår hon nu? Hoppas det vänder för er!
Kram

( ps. ett tips lyssna på beroendepodden , en intervjupodd med Annelie Ståhl själv nykter alkoholist, där finns många hoppfulla berättelser om tillfrisknande)

Så klarsynt du är och det är en fröjd för mig att läsa.
Känner att det lyfte mig också och ger mig ny kraft. Kraft som jag behöver nu.
Jag tappade det helt i fredags och kraschade, tog på mig en tung och riktigt tjock offerkofta och bröt ihop på jobbet. Jag tror det har med att jag sovit dåligt och det gör mig att att jag lät mig påverkas av honom.
Den biten är ju färdig för mig och jag har mått väl länge nu men plötsligt bara rämnade allt.
Är glad ändå att det går fortare nu att samla ihop sig och se förbi det som har varit och se framåt istället.
Offerkoftan är inlåst och nu lyfter jag blicken igen.
Tack söta Nora81 för att du väckte mig.

Kram till dig och ha det så mysigt i din nya lya🧡🧡Azalea

Det fortsätter i samma dur. Vill inte längre kalla det återfall då jag efter två år ser att han egentligen är en periodare som inte på riktigt gett upp sin drog alkoholen.
SMS och samtal som för mig är helt meningslösa att svara på eller engagera mig i längre.
Känner mig rätt färdig med att delta i detta fullständigt meningslösa spel och inser att mitt medberoende mönster äntligen börjat läka och det gör mig väldigt tacksam.
Jag är tacksam och tar med mig vidare det fina samtalet vi hade då han var nykter men lämnar resten. Accepterar att han är en sjuk människa som kan hålla sin sjukdom i schack om han så bestämmer sig för det. Jag vill ändå ha utveckling och möta människor som vidgar mitt perspektiv nu.
Tänker på alla de känslor av kaos, förtvivlan och övergivenhet jag känt alla tidigare gånger missbruket fått grepp om honom, påminner mig om det för att förstå att jag nog slutit cirkeln och lärt mig av allt detta.
Inser fullt ut just nu att klyschan "man kan inte förändra någon annan utan man får förändra sig själv" stämmer väldigt bra. Alla har vi vår väg att vandra och val att ta. Jag har tagit mitt och han har tagit sitt.

Kram, gumman.
Du är insiktsfull. Du har så rätt. Du har ansvar för dig o han för sig. Tror det blir jättebra med din nya lägenhet. Då kan du än mer bygga din egen trygghet o ditt eget liv. Tror på att vara självständig. Båda bör vara det i en relation. Vilja vara nära varann o allt men ändå inte beroende av den andre så att man hellre är ihop trots full av destruktivitet mellan. Du vet ja tycker du är bra ❤Kram

Känns som måndag hela veckan just nu. Efter att ha fått en förklaring, ett förlåt och ett ansvarstagande så är det booom tillbaka till samma hjulspår igen. 7 veckors nykterhet.
Han triggar igång konflikter, drar sig känslomässigt undan och jag har ingen aning om han dricker men ett återfall är antingen det som sker just nu eller så är det återfall i beteende.
Jag backar utan ord och diskussioner, ser det mer som en test för mig att inte återfalla i ett lika destruktivt mönster med honom. Jag känner mig ganska trygg i mig själv och den här gången står jag stabilt, han klarar inte av att rycka mattan under mina fötter.
Jag vet väldigt väl att jag har ansvar för mig själv och han har ansvar för sig själv fullt ut.
Fokuserar hellre på min nya lya och min känsla för mig själv. Inser hur viktigt det är med gränser, sätta sina gränser och hålla sig inom de gränserna. Inom de gränserna står jag tryggt oavsett vad andra gör.

Önskar alla en solig och fin helg. Styrkekramar!

Så förfärligt, men först vill jag säga att det handlar inte om förnuft utan helt och hållet om känslor. Som anhöriga inriktar vi oss ofta på att hitta argument som ska få vår anhöriga att äntligen inse att det måste bli ett slut. Det svåra tycker jag är att inse att vi kan faktiskt inte påverka situationen speciellt mycket. Kanske kan vi vara vaksamma så att vi inte underlättar ett fortsatt missbruk genom att t.ex reda ut ekonomin.

Om man är bekväm med sjukdomsbegreppet så är det en dödlig sjukdom och jag förstår att du tänker att om inte dessa konsekvenser får din dotter att bestämma sig för att bli nykter vad ska då behöva hända.

Behandling är ju bra, men det är motivationen som är viktigast tänker jag och den varierar ju. Min son har haft ett mycket destruktivt missbruk, med flera överdoser och jag har tvingats "acceptera" att leva med oron och den fullt realistiska insikten att han kanske inte överlever.

Idag är han drogfri, men det har visat sig att han har svåra psykiska problem och droger har varit ett sätt att hantera detta. I efterhand kan jag se att det fanns en logik i det hela. Just nu har jag inte oron som ständig följeslagare, men jag minns hur förfärligt det var.

Jag har gått flera anhörigprogram och det har varit min räddning. Personligen kan jag säga att det som jag haft mest nytta av och som gett mig mest ro är när jag lyckats förlika mig med tanken att jag inte kan göra något för att min son ska bli drogfri. Jag kan försöka ta hand om mig själv och det har även varit till nytta för min son tror jag. Han har därmed sluppit åtminstone en del av sina skuldkänslor.

En sak jag lärde mig under att anhörigprogram är att det är enorma krafter i beroendet och det har inget med den friska personen att göra. Det finns inget förnuft, ingen logik utan beroendet styr. Fick också rådet att inte konfontera, skuldbelägga osv utan enbart berätta vad som gör mig ledsen och orolig.

Sitt barns missbruk är något av det mest smärtfyllda man kan uppleva och ofta också förenat med mycket skuld och skam.

Slutligen vill jag säga att det du beskriver gör att en orosanmälan till socialförvaltningen är berättigad. Din dotter utsätter sin hälsa för allvarlig fara och kan behöva tvångsvård om han inte samtycker till eller klarar att genomgå behandling under frivilliga former.

@LaLaLintott
Känner med dig och känner igen mig. Har själv en vuxen dotter med svårt alkoholberoende. Liknande det du beskriver. Har tyvärr inga bra svar på dina frågor, funderar på samma saker, gjort samma saker. Allt jag kan säga är att det är en svår sjukdom, en riktig skitsjukdom helt enkelt. Och för oss som är föräldrar är det förödande. Hela mitt liv kretsar kring detta nu, med ständig oro, ständig ångest. Min stora skräck är att inget ska funka när det gäller henne. Men, mitt hopp är fortfarande att behandling mot beroendet (som min dotter också får) ändå ska ha effekt ,till sist. Just nu tänker jag mycket på hur jag själv ska orka leva med denna situation. Även om jag har ett visst hopp om att det ska bli bättre till slut, inser jag (liksom du, antar jag, efter många förhoppningar och besvikelser) så inser jag att det kommer att ta tid i så fall. Stödkramar till dig.

Hej.
Undrar hur det har gått för dig?
Hoppas du har fått någon slags ordning i en tuff situation.
Styrkekramar!

@Tröttiz
Klart att det blir för mycket till slut :(
Alkhohol är värdelöst... man blir så egencentrerad oxå. Näe fyfaan, jag har förstört tillräckligt för mig själv. Nu räcker de.

@Juztme
Grattis till 3 veckor! 🤗
Mm ... Känner igen det där. Min pojkvän har gjort slut på fyllan.
Men nu är gångerna så att säga "förbrukade" och han har sagt sitt sista förlåt till mig. Det tragiska är att fastän han ångrar det, lär han fortsätta med det till nästa tjej.
För han vet att han dricker mycket, men vill inte ta tag i det. Inte ens för sina barn. 😪 Detta sug ...

Sköt om dig. 🍀

Jag tillhör oxå en av dom som blir elak när jag dricker. :( jag har förstört så mycket pga mitt missbruk. Jag hatar mig själv för allt de onda jag har sagt.. jag har nu varit nykter i 3 veckor. Har antabus och campral. Jag antar att man måste förlora allt som nånsin betytt något innan man vaknar. Jag kan aldrig ta tillbaka skiten jag vräkt ur mig på fyllan, och det får jag leva med..den ångern vill jag inte ha mer..

Vill bara titta in och säga att du gör helt rätt i att sätta gränser. När jag började sätta gränser kom energin tillbaka. Det är inte lätt och jag känner med dig och vet hur det är med den psykiska misshandel man utsätts för.
Styrkekram till dig. Ta hand om dig själv och ta tillbaka dina rättigheter som människa.
Kram ❤️

Härligt 👌
Jag stannade också länge, 10 år, innan jag hade landat och kommit till min slutpunkt.
Kunde då också med gott samvete säga att jag hade gjort allt för att stötta, skälla, hjälpa you name it.
Känns tryggt att veta och nu ska vi lägga all den kraften på bara oss själva.
Lycka till med allt fix o don, det är ju mycket som ska ordnas, och hoppas du hittar ett fint hem till dig❣

Bamsekram🧡Azalea

Häftigt att testa lite nya rön. Funkar det då är det ju ett stort plus.
Ja jisses denna ilska alltså.......Den är jobbig eftersom man inte är van utan jag har alltid smugit undan och hållt tyst.
Nu är det så himla skönt att kunna använda ilskan till att få saker gjorda.

Men nu är vi på väg på riktigt ❣ Mot en framtid som vi själva väljer hur den ska vara och det kommer att vara lite snirkligt och kämpigt vissa dagar men det går över. Är så underbart att vi har varandra längs stigen🧡
Ha en mysig kvälll🧡Azalea

Ilska är bra. Det ger energi till att orka! Så vi snälla omtänksamma som bara vill gott har mycket att hämta från ilskan. När det går för långt och vår A trampar för långt över gränsen. Så ta tillvara de stunder av ilska som kommer, vi är värda så mycket mer än att bli trampade på. Hälsningar från en som också fick nog till slut.

Det är svårt att lämna någon som är en kär, även om man hatar alkoholisten så finns den fina människan där. Jag har också liksom du jobbat med att försöka förstå och läsningen här samt läsning av böcker, senaste var Djävulsdansen har gett mig förståelse. Ja, sen 5 dagar är ju vi på väg att gå skilda vägar igen. Och för mig är det slutgiltigt, om han blir nykter kommer vi kanske att bli vänner i framtiden. Men om han gör som han tänker så väljer han att dricka och det får han göra ensam. Jag känner mig inte bitter eller ångrar något, jag behövde denna tid och det är en befrielse. Jag är bara sorgsen och unnar honom allt gott. Vilket jag nu kan göra eftersom han hållit sig nykter och resonabel i drygt en vecka. Han hoppade över helgvinet och blir då annorlunda, men jag vet ju att detta hänger på en skör tråd och kommer kanske att förändras. Hoppas du någonstans kan hitta lite ro i att du var tvungen att lämna ❤

Nu har det gått några dagar och jag står benhårt fast i mitt beslut, jag har tagit till alla verktyg jag har för att stå på mig. Det var projekt övertalning, ge mig 3 månader - jag ska visa att jag tar det på allvar, göra behandling, prata med kurator, ta antabus ja, vad du vill. Som du hör, han är inte redo att göra det som krävs och han vill inte ge upp drickandet. När jag har motstått alla övertalningsförsök känns det som att han är lättad, han ser fram emot att få dricka fritt (spekulerar jag i). Men jag känner mig fri och ser fram emot framtiden och det är härligt. Ska nu gå och prata med kurator och beroendeterapeut, så jag får kommer en längre bit på vägen i mitt medberoende. Jag har också läst min tråd och är så tacksam över den. Jag kan svart på vitt se hur svårt jag hade det för ett år sedan och nu är det bara aningens bättre. Så skönt att luta mig mot detta. Jag kan också känna för egen del - nu vet jag. Jag gav honom 1,5 år till och förklarade vad som stod på spel. Han tog inte chansen utan slarvade bort den, så nu får han ta konsekvenserna. Och jag kan känna att jag har gjort allt, jag behöver aldrig fundera, "tänk om det hade gått..." Så nu är vi i full fart att leta nytt boende och ska sälja det vi har.

I veckan var jag på min första session EMD= ögonrörelse terapi. Terapin går ut på att jobba bort PTSD i form av ögonrörelser. Ska definitivt ge det en chans för der är via HC och godkänt av socialstyrelsen. Hur som, under behandlingen jag ska tänka på jobbiga händelser ( ni vet, det är hur många som helst, där man varit rädd, känt oro osv så allt går ihop som en gröt) och sen i omgångar svara hur det känns. Först kändes inget speciellt, sen kommer ilskan riktad mot honom, jag upprepade nog meningen jävla idiot minst 10 gånger 😅 rätt förlösande men samtidigt ingen skön känsla av ilska, jag vill bara det ska vara över. Märker hur jag gått från stöttande, ett hopp till att fy fan om det bara kunde vara över, minnen dyker upp hela tiden och jag tänker jävla idiot. Fick frågan av en väninna om påsken om vi skulle umgås, och så kom minnena jajustja ifjol slängde han ut mig, året innan blev han sur och drack upp ett helrör rom med jobbjour från deltidsbrandkåren sittandes mellan sina söner som hälsade på från norr, samt att han sms med ett ex under kvällen.
Det är säkert hjärnan som bearbetar men en ny upplevelse än ilskan man känner när man blixtrar till.
Exet har inte hört av sig sedan brevet och skilsmässopapperna, men jag har nu lagt allt på lådan till tingsrätten och det är så skönt ❤ hör att han är osynligare på byn och det är skönt, hoppas det beror på orden i brevet, där jag skrev att alla vet, och hur illa det varit för mig
Livet går vidare och snart blir det roligt igen hoppas jag 🙏❤

Jo så är det, han är med största sannolikhet påverkad på morgonen dvs han har promille i blodet. Om polisen gör en nykterhetskontroll så blir påföljden att körkortet dras in på en viss tid samt böter och i vissa fall kan man även dömas till fängelse.

Tack alla för er stöttning! Står kvar vid min plan att lägga korten på bordet imorgon och berätta för min mamma och barnen och därefter lämna... För att stärka mig i mitt beslut så har jag läst alla anteckningar från förra sommaren... ingen rolig läsning...
Angående att vara full nästa dag. Jag märker inte på min man att han är full på morgonen, men han kan vara väldigt trött och seg. Om han nu druckit en kvarting på natten vid kl 01, och sen tar bilen kl 8 eller 10 på morgonen. Kan han åka fast då? Inatt drack han ju en kvarting mellan 01-02. Körde bil kl 10.00. Finns det alkohol kvar i blodet då??? Aldrig ens tänkt på det...

Säger samma
Säger samma, tvivla inte på dig själv. Om det hade varit normalt hade han druckit på kvällen med dig. Han är ju medveten om att han är beroende, annars skulle han inte smyga och gömma. Och hur mycket eller lite han dricker så är det ju inte ok för dig. Om det inte hade varit ett beroende så hade han lyssnat på dig och dragit ner på drickat eller slutat helt. Men nu är han beroende och kan inte sluta tvärt, förrän han får negativa konsekvenser av sitt drickande.
Jag kommer så väl ihåg en gång med min man, numera ex. Vi skulle på lördagsmorgonen åka till en närliggande stad och lyssna på ett band. Han ville inte köra, för han hade druckit på kvällen. Jag tänkte inte mer på det utan körde. När vi kom fram så betedde han sig så konstigt. Han ställde sig längs framför folk som stod och tittade och lyssnade på bandet, och tog en massa kort. Han var ganska blyg i vanliga fall, och skulle i normala fall inte gjort så. Då kom jag på, han hade druckit på natten, och var fortfarande full.
Så mycket konstigt som händer.

Två flaskor whisky i veckan tycker nog det stora flertalet är för mycket och även din sambo eftersom han dricker i smyg och det är definitivt inte normalt. Du har ingen anledning att tvivla på dig själv, så här vill du inte ha det även om det skulle finnas personer som skulle tycka det är "normalt". Jag känner ingen i alla fall. Tvivla inte på dig själv det finns ingen anledning.

Jag vacklade omkring i många år innan jag till slut vågade lämna.
Hade så ofta tankarna att jag överdrivit och att det nog inte var så farligt. Skrev otaliga dagböcker om alla möjliga händelser och draman som jag sen varit tacksam för. Det har bara varit att läsa dem så såg jag svårt på vitt att detta inte var normalt.
Till slut lämna de jag och är just nu mitt uppe i bodelning.
Gros19 har rätt i att det är konsekvensen av att du lämnar som kan få honom till insikt. Att sätta ner foten kan vara den mest kärleksfulla handlingen du kan göra. Det kanske kan få honom att vakna upp och kämpa för sitt liv och kanske att få tillbaka ett liv med dig. Om du vill🧡

Kram från Azalea🧡

Tack Skrållan och gros19! Ni ger mig styrka att våga och orka...Än har jag inte börjat vackla, står kvar vid min plan. Försöker tänka så här: han är sjuk och behöver hjälp. Hans sjukdom har gjort mig sjuk och jag behöver också hjälp...
För att inte vackla i mitt beslut. Kan ni bara ännu en gång svara på om det är normalt/ok att snitta på 2 flaskor whisky/vecka (4 kvartingar) i smyg efter att familjen lagt sig? Är så rädd att lämna och att folk ska tycka att jag överdriver...

@Backen123 Jag fick den helg jag ville ha. Vi har haft de så mysigt och fint. Men jag har endå den där oron, kan inte riktigt slappna av. Oron gnager i mig, har svårt att tro att han menar allvar.

Just i skrivandes stund sitter jag hemma i hans lägenhet. Jag skulle hämta mjölk från kylen hans, det mina ögon möttes av var inte direkt något som får mig att tro att han är på väg mot nykterhet. 10 st 5,2:er öl. Ska konfrontera honom så fort han kommer in. Han inger mig inget hopp eller tillit. Känner mig ledsen och återigen besviken.