Senaste kommentarerna i forumet

Vilken jobbig situation, speciellt med tanke på att du nyligen mist din mamma. Du är förstående och inser att din pappa inte mår så bra, men hur är det för din del? Du har mist din mamma och har en pappa med alkoholproblem. Vem bryr sig om dig?

Min erfarenhet är att antabus får man delad på vårdcentralen eller någon alkoholmottagning. Det tar man inte på egen hand. Så fort han inte har någon alkohol i blodet kan han återuppta medicineringen med antabus och det brukar ju inte ta mer än ett dygn. Tyvärr låter det inte som han är helt motiverad att vara nykter. Vill man det så tycker jag precis som du att man ser till att inte ha alkohol hemma. Det bör inte vara ditt ansvar att din pappa håller sig nykter. Mitt råd till dig är att sök någon form av hjälp för egen del.

Min pappa har tagit antabus innan men hade ett återfall igår. Mamma gick nyligen bort och han mår som ni nog förstår inget vidare så tar antabus för att hålla suget i schack. Igår drack han ”lite” vilket gör mig fruktansvärt ledsen. Som vuxet barn undrar jag om någon har några råd? När kan han ta en antabus igen? Har försökt föreslå flera gånger att vi ska hälla ut det vi har i spritskåpet eftersom ingen av oss dricker men enligt honom ska man ha det för gäster och det har gått bra innan så varför ska han inte klara det nu (det funkar uppenbarligen inte). jag vill att det ska vara hans val, inte ett ultimatum. Ursäkta röran i texten, är så förvirrad bara.

Åh Morgonsol, precis så. Du är så klok och dina råd är som näring.
Hur lever han nu? Träffas ni ibland eller du brytit helt?
De tänker utifrån känsla och inte logik, de ska bara ha och ha och ha. Antingen är det svart eller vitt allting. Han vill att vi flyttar ihop igen och jag undrar hur människan tänker.
Det positiva i detta är ju att han har bett om och fått rätt omfattande hjälp, bra så för honom.
För mig då vad vill/behöver jag?
Stabilitet, trygghet och hjälp och stöd med att gå vidare i mitt liv. Hitta glädjen i vardagen, känna en nöjdhet med mitt liv, vara trygg med mig själv vad gäller alla relationer med gränssättning.
Jag är nöjd med att känna att livet är helt ok nu.
Är så tacksam för att forumet finns och skriva i. Hoppas att jag en dag kan hjälpa andra i samma situation. Jag får nog ändra mina tankar kring allt, det kanske är så att man lär sig av allt. Om livet, om att det finns olika perspektiv och att allt det här sammantaget är en möjlighet att lära sig om sig själv.
Känner att jag svamlar.
Kommer lösa ditt inlägg fler gånger Morgonsol för det är så viktigt det du skriver. ❤️✨

Nu låter det som.att han får bra hjälp! Skulle tro han är livrädd o vill ha dig att skylla på. Bara låt honom va, Nora. Var snäll mot dig o inse det är sjukdomen i honom som pratar. Det är inte ditt fel att han är sjuk eller skyller.på dig o tynger ner dig. Der har han ordnat själv. Du hjälper både honom o dig genom att du tar hand om dig. O gränssättning är så viktigt!! Ja försökt komma fram till nåt ihop med min A. Det gick jättebra tills hans svajade. De lever ju helt i känslorna o tänker inte. Därmed kunde han ringa onykter eller skriva skit till mig som bröt ner migo gjorde mig så ledsen flera dar. Då fick det bli ingen kontakt. Han som bäddade för det. Han får ta ansvar!!! Haft dåligt samvete men ju mer ja frisknar till själv så inser ja att nej, ja ska inte känna skuld. Ja har varit så snäll!! Svarat, stöttat, lyssnat. Å ja blev bara tröttare o mer o mer ledsen. Neej. Tillslut kände ja att nu måste ja byta taktik här för detta håller inte för mig. O han tar bara allt han fåro bara fortsätter o fortsätter . O sen ältas gamla grejer o han talar om hur svår ja är attha en relation med. Men det är ju han som vill hålla mig kvar!! Finnsﾆingen logik. Bara detta kaos som är hela tiden mellan oss. Sjukdomen..han får bli frisk med den alldeles utomordentliga hjälp han får nu. Ja tänker aldrig va hans mamma. Ja är mamma till min flicka. Det räcker alldeles ypperligt. Vill man ha en relation med mig tar man ansvar för sitt mående o sina handlingar. O ger mig glädje, kärlek o allt ja förtjänar. ☺ Inte suga ut mig för det är ja färdig med. Kram !!

Nu ringde han mig och berättade om planen vidare. Han ska blåsa dagligen, få prata med en alkoholterapeut en gång i veckan och gå på AA samt få medicin mot suget. Jag svarar helt utnött, är givetvis glad för hans skull men rätt färdig efter gårdagens hot om att lämna allt och det isf är mitt fel om han faller. Det blir lika mkt bråk idag. Jag lägger på luren och svarar att mitt liv är för kort för att bråka för att få andrum. Att han ska glädjas åt att han nu fått en behandlingsplan. Han fortsätter tjafsa om att jag tkr jag är felfri och han värdelös (hans ord).
Känner att det får vara bra nu för min del och det blir inte bra för mig om jag inte sätter tydliga gränser.
På måndag ska jag ta kontakt med kommunen och be om anhörig stöd, få hjälp med gränssättning och mig själv.
Det känns som det ljusnar ändå. Kan släppa honom eftersom han får hjälp och fokusera på mig själv. Mitt första löfte är att om blir det bråk så bryt, andra löftet är att skapa mina helt egna rutiner som jag aldrig avviker från.
Solen skiner ute och livet går framåt. 1 april flyttar jag till min nya lya, jag ska möblera och måla så det blir mysigt.
Blev så inspirerad av dig Morgonsol med att få in härliga energier i hemmet.
Ska försöka tänka så med hela mitt liv, ha in härliga energier.
Idag blir en härlig dag, det har jag bestämt.
✨✨✨✨✨

EmmaLisa.
Jo, jag har blivit det. Och t ex roliga klipp och bilder på Facebook som inbegriper alkohol. Jag har blivit rätt känslig. Fick till och med olustkänsla då min kompis öppnade en läskburk för jag har hört så många burkar öl som öppnas. Men det är ju en annan sak ... Man reagerar väl bland annat för att man sett följderna av alkohol. ?

Jag var och lämnade min dator samt andra grejer innan jag for iväg till jobbet till honom. Det var inte nog, han fortsätter tjafsa med mig och tillslut kom det berömda: "nu lämnar jag och allt är ditt fel."
Jag släpper det här känner jag. Sanningen är nog den att det finns hjälp men han tar inte den helt enkelt. Jag kan inte göra något mer och det enda sättet att inte bli manipulerad igen är att bryta helt.
Tack för att ni finns, det betyder så mycket. Ni hjälper till att påminna om vad som är friskt i det hela för det här är helt sjukt.
Jag skrev till honom att det är hans liv och han själv som sätter krokben för sig själv. Skrev också att jag förstår att han försöker hitta någon att skylla på för att han ger upp, det berömda beteendet.
Suck.

Du borde inte behöva "ta samtalet". Det är väl självklart att man ska vara nykter när man är hemma med sina barn. Om han inte inser det själv tror jag att han har problem.

Jag har varit med om samma sak. Själv lämnade jag inte barnet ensamt med pappan när jag väl fick reda på hur det låg till. Resten av pappaledigheten tillbringade han sedan drickande på heltid någon annanstans medan jag först hade barnet med mig på jobbet och sedan hos en nära släkting som ställde upp som barnvakt. Till slut sade jag upp mig från mitt jobb.

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver om att vara den som får ta hand om allting. Hos mig har det varit så att oavsett om jag har varit arbetssökande, föräldraledig, distansstuderande eller heltidsarbetande (och ofta en kombination av dessa saker) har jag förväntats fixa allt (och tvingats lyssna på högljudd kritik för minsta lilla oreda). I bland tror jag att min sambo låter bli att hjälpa till och själv stökar till så mycket han orkar för att få en anledning att klaga och sedan "tröstsupa" för att han har en sådan värdelös sambo som inte ens klarar av att hålla hemmet perfekt.

Jag bör nog inte komma med några råd, för jag har inte lyckats lösa mina egna problem (som faktiskt har funnits där i två olika relationer). Samtidigt inser jag nu i efterhand att jag redan från början borde ha ställt krav på att de tog sin del av hushållsarbetet. Jag borde ha reagerat dumpat personerna innan det gick för långt. Framför allt borde jag inte ha ursäktat deras drickande med "stress", "eventuell depression" eller intalat mig själv att jag överreagerade.

Jag vet det är svårt, jag vet hur mycket man kan engagera sig. Ringa, maila, skjutsa, peppa, följa med. Och så länge vi finns och gör allt detta så behöver dom ju inte själv ta ansvar. Balansgången mellan medmänniska och medberoende, men om jag tolkar dig rätt så vet du ju nu att du kan inte göra mer. Jag gav fan till slut, och då fixade han rätt mycket själv. Från början tänkte jag några gånger att jaha nu går det bra, promenera, äta lite bättre, ha kontakt med sjukvården osv. Men nu tycker jag det är jätteskönt ? kämpa på

Hans ångest är hans o den blir han inte av med genom att tynga ner dig med den. Säg stop! Att du förstår men orkar inte höra. Det är hans ångest , hans sjukdom. Hjälp finns att få på flera olika sätt om han är motiverad för o tillfriskna. Låt honom inte tynga ner dig, det leder ingen vart !!

Låter jobbigt för dig, Nora ?
Finns ju privata beroendeterapeuter med. Ja också hört att det kan va svårt o få rätt behandling via vc därför de är inga experter på beroenden. Vill han inte ha hjälp av en beroendeterapeut? Vill han inte gå på AA? Där finns ju alla likasinnade o det stödet

Är det fler än jag som stör sig på alkoholromantiken överallt? I film och tv blomstrar den. Ibland i film känns det mer ok när det har en kontext, då de ibland visar den kritiska sidan med att någon dricker för mycket etc. Men ibland i familjeprogram som På Spåret mfl, så dyker det upp helt utan förvarning vin och öl-frågor i var och varannat program.

Sådan normalisering är jobbig, och om mina barn snappat upp anledningen till våra gräl så lär det förvirra även dem.

Tack gros19. När jag läser det jag själv skrivit för mindre än en månad sen så ser det komiskt ut. Och helt orimligt i sak, även om det inte är speciellt välskrivet i affekt. Han är som två personer, och det skrämmer mig när den dumma själviska människan dyker upp. Läser jag så undrar jag vem som vill leva med en sån människa.

Nu har jag inte varit här inne på ett tag. Han har nämligen inte druckit och inte heller betett sig på helgkvällar på ett tag. Jag går in här och läser för att minnas och inte bli för bekväm med situationen. Allt är nämligen helt normalt i perioder. Jag vet inte vad som grundar sig i alkoholbesvär och vad som är hans psykisk ohälsa, de smälter nog ihop en del. Men när han mår bra så är han rolig, närvarande och ansvarstagande, en fantastisk pappa och man. Vi har haft underbara veckor nu sedan förra konflikten, men jag måste minnas att det är skört och sätta mig och barnen först.

Det är nog också en framgångsfaktor, att jag inte är som ett plåster på honom och försöker ha ett eget liv också. Det är mycket troligt att det inte håller i längden så bra att öva och känna efter vad jag tycker om.

I måndags körde jag in honom till polikliniken för avgiftning. Han hade delirium och jag fick klämt in honom där trots att det inte fanns lediga platser. Nu ringer han och säger att han inte får hjälp, inte fick träffa läkaren för vårdplanering idag utan på måndag när han ska skrivas ut. Klagar på allt och säger att han inte får hjälp. Jag känner att jag spricker snart. Gubben har blivit medicinerad för ett livshotande tillstånd och ska ha allt klart med detsamma. Han säger att han är livrädd för vad som händer när han kommer ut och fortsätter klaga.
Vad ska jag göra mer? Det finns VC, det finns psykologer, osv men jag orkar inte längre höra det här tugget. Försöker säga att du får ta allt som erbjuds och inte ge dig, för med den här inställningen kommer du ingen vart. Känns som att jag måste bära hela världen på mina axlar och samtidigt får jag dåligt samvete. Känner mig totalt dränerad och uppgiven. Orkar inte längre det här. Hoppas bara att han kommer in på en flera månaders behandling, jag mäktar inte med detta.

Starkt av dig Backen123. Blir så glad när jag läser att du tar hand om dig själv som no1. Du är en inspiration.

Tänker att jag vill starta samtalsgrupper inom kommunen där man får träffas, prata av sig och ge stöd till varandra för anhöriga. Forumet är guld värt och en oerhörd hjälp.

" det här får stå för dig" tänker ja direkt att han inte vill ha nåt ansvar. Kämpa på . Kram

Nora81, tack!
Hoppas dagen blir bra!
Kram

Han mår bra av att dricka för att alkoholen höjer hans dopaminnivå. Det är så grundläggande att kärlek eller annat inte kan konkurrera med alkoholen på det sättet.

Han prioriterar att han själv mår bra, inte att du mår bra. Det finns ingen anledning för dig att slösa bort din tid på honom.

Han ser heller ingen anledning att sluta dricka för din skull eftersom du faktiskt fortfarande finns kvar där trots att han dricker. Mitt tips är att lämna honom (ja, det är svårt, jag vet) och fokusera på att leva ditt eget liv i stället.

Hem till huset, fixa med lite djur och skottning. Han berättar om samtalet med arbetsgivare och personalansvarig där han berättat om behandling, vården inom landstinget, bra gjort och han är mannen igen. Jag sa att jag vill skiljas (igen) men inget inlindat nu, han blir berörd men han kunde ändå prata om först skilsmässa och sen bodelning. Så säger han samma mening som förut, inte som hot eller så - det här får stå för dig, inte för mig. Jag kan inte läsa in vad han menar.
Han är nykter, ska få samtalskontakt men det räcker inte för mig, behandling var mitt krav, för mig själv, för oss, punkt. Så nu reatret i helgen, nya tag på måndag och då ta med mig papper för underskrift ?

Jag hade hoppats på anhörigvecka som en del i behandlingen med mitt ex, men det kommer inte bli så. Och det är helt ok ? ja tänk vad kul att träffas, vi som är systrar i detta. Äta och dricka gott utan oro och stress, få ansikten på varann. Den här helgen blir det Uppsala och retreat för mig, meditation, yoga och stresshantering ? fortsätter att göra bra saker för mig själv.
Det svåraste för mig är att lära mig sätta gränser, undra om det är så för er med. Jag uppfattas nog som rött bestämd och övertydlig, likväl så står jag där och känner mig osäker efteråt

Ville bara kika in och önska er en god natt sömn. Tack för att ni finns!

?

Snöflickan. Han märker att du blir ledsen, men då det gäller alkohol så kommer olika relationer i andra hand ... Såsom en relation till sin flickvän.

Sedan kan man också förstå att man är alkoholist, men att inte vilja göra något åt det. Tunga ord, men så ser jag på det.

Jag som anhörig är, liksom du, orolig. Då jag insåg att jag inte kan kontrollera hans drickande, utan började fundera på vad jag själv behöver, så började jag få lite mera ro. Låter kanske märkligt men så upplevde jag det.

Sköt om dig, och fundera på vad du vill leva i. Vad är viktigt för dig? ?

Jag bodde 1 vecka på Rönnehoms slott under min anhörigvecka.
Det var en rogivande miljö och gav så himla mycket.
Känner bara att man borde gjort Det fler gånger för att få påminnelse.
Ja, tänk så härligt om vi kunnat ses en vacker dag?Det hade varit härligt.

Bamsekram från mig till er?Azalea

Tyvärr har du nog rätt! I kväll när vi pratade lite så var det enda jag fick ur honom att han mådde bra av att dricka. Hur ska han då nånsin förstå att det sårar mig?

Jag har också lämnat för 1 år sedan efter otroligt många drama som blev bara värre med tiden.
Det har funnits många tillfällen som jag varit rädd och legat med hjärtklappning när jag skulle sova.
Det sjuka är hur man med tiden vänjer sig och tänker på gränser för vad man accepterar.
Men till slut, det tog 10 år, så lämnade jag och han har under senaste tiden varit inlåst via LVM i 1 år totalt .
Jag har fått gott om tid att läka och inse hur skönt jag har det nu när jag är själv.
Att alltid veta hur det är hemma när jag öppnar dörren vid hemkomst eller att planera in nåt till helgen och veta att det kan bli av.
Slippa oron att han är full eller allmänt bitter och elak den dag vi skulle hitta på något.
Jag har en bra bit kvar innan jag är helt fri och tufft kommer det att bli.
Men det är då så himla skönt att läsa hur det finns en framtid.

Stor kram Azalea?