Senaste kommentarerna i forumet

Om han inte själv förstår (eller vill förstå) så är det nog ingen idé att förklara för honom, tyvärr. Hade han brytt sig mer om dig än om alkoholen så hade han inte alls blivit vansinnig. Det är vad jag har kommit fram till efter två långa förhållanden med helt fel personer.

Att behöva oroa sig är inte hälsosamt. I första hand, om man har möjlighet, måste man prioritera sin egen hälsa. Jag vet att det inte känns så när man fortfarande har känslor för personen, men på lång sikt ...

Hej Snöflickan.
Så fint att du skriver här, så kände jag med när jag började skriva här. Att man inte är ensam och att det finns en värme, förståelse och stöd som man behöver. Jag känner igen mig i det du skriver att allt skulle hänga på mig; ansvaret för hur han mådde, om han drack osv speciellt när man till slut blir så frustrerad för att man inte når fram så är man bara arg och upprörd. Det var precis så för mig med och jag vill bara säga att dina reaktioner är fullständigt normala och det mest förtvivlade i allt är egentligen som du skriver: det spelar ingen roll vad vi gör eller säger för att de lever i förnekelse till den dagen de själva inser att det inte går längre.
Jag har levt med en a-sjuk man i 1,5 år och har kommit fram till att det enda jag kan göra är att backa.
Jag har bott hos honom och har fått flytta ut och in efter hur han supit eller varit nykter. Tagit in på skyddat boende för att ha tak över huvudet och nu äntligen har jag fått tillbaka min lägenhet. Här har jag iallafall en trygghet och börjar landa i det. Jag tror att precis som alkoholisten så behöver även vi som anhöriga komma till insikt att det är sjukdom och ett beteendemönster som bara kan brytas av att alkoholisten till slut själv tar ansvar för sin sjukdom och att vi som anhöriga också lägger allt ansvar på de för deras drickande och vi för vårt mående. Först då kan man tillfriskna annars blir det ett sjukt system av medberoende och beroende och ett evigt kaos som aldrig blir bra.
Jag har ingen bra lösning på hur man når fram till en alkoholist som inte vill lyssna, min erfarenhet är att det bästa man kan göra är att ta hand om sig själv, ha en tydlig gränssätttning för vad som är ok eller inte och sedan fullfölja det. Det får man göra när man själv känner att man är redo.
Hoppas det inte blev ett allt för svajigt svar.
Styrkekram till dig!

Har läst en del av era inlägg, (det var en lång tråd) och inser att jag inte är ensam om att ha det såhär. Det ni beskriver är så likt min situation till viss del. Jag älskar min sambo och vi har det bra när vi har det bra. Men sen är det som att jag måste bekräfta honom, annars dricker han. Men har nu insett att det inte spelar nån roll. Han dricker när han själv vill. Han skyller bara på att det är mitt fel. ? Mitt fel att jag blir arg och upprörd.
Jag ska fråga hur det är, jag ska bry mig, säga snälla saker men han bjuder aldrig till. Han ska göra det när han mår bättre heter det då. Att självmedicinera är ingen bra lösning.
Jag nåt liksom inte fram o kan prata om varför han dricker och vad vi kan göra åt det.
Som tur är har vi inga barn.

Hur ska jag få min sambo att förstå att han har alkoholproblem? Jag kan inte ta upp det och prata om det utan att han blir vansinnig? Detta dödar vår relation. Jag älskar ju honom men oron över drickandet tar död på mig.

Som medberoende kan man ha 3 lägen på sin partner!
Kontroll
Kritik
Möjliggörande
Man kontrollerar personens sätt att bete sig
Man kritiserar personen
Man möjliggör så hen kan fortsätta sitt missbruk
Så frågan är vem som är sjukast, hen som dricker eller hen som gömmer och städar upp hela skiten!
Båda får sin drog men alkolisten är iallafall fall full halva tiden medan medberoende är dysfunktionell hela tiden ..

HI
Haha, jajamensan! Här är det jädrar i mig girlpower! ? Stöttar vi varann blir vi starka . Det går att förändra. ?❤

Så typiskt att han krånglar med att lösa ut dig. Skrattade till av det Det du skrev om att det var bra jobbat av honom. Det är starkt av dig Backen123 att du ordnar upp så och jag hoppas verkligen du får löst ut honom och ta ett lån. Då får du ditt egna bo. Kram och ta hand om dig så länge!

Hej HI
Vad roligt att höra från dig. Ja, visst är det girl power här och nu kom det ännu mer girl power ?.
Jag har fått tillbaka min lgh och har fått kontrakt på en större lgh i april. Det har varit omtumlande och chockerande sedan sist jag skrev här men också också en del bra saker. Jag börjar få en stabil grund att stå på.
Hur går det för dig? Blev så glad när jag såg att du skrivit här.

Stor kram till dig HI och till dig Backen 123 och till dig Morgonsol.
❤️

Ville kolla hur det gått för dig Nora81 och här var det minsann girlpower! Härligt att läsa och känna er energi! Det är häftigt när passiviteten tar slut och ilskan tar vid. Då kan det hända saker.

Heja er! Stå på er annars gör någon annan det! <3

Varm kram till er alla!

Jag blir så glad och varm av dina rader. Så fint du beskriver hur din vardag ter sig idag.

Och ja, bryt ihop och gå vidare, det är så bra. Att vi ska vara så rädda för det i vårt samhälle, det är väl egentligen märkligt. För det händer något när vi bryter ihop. Att nå botten är bra. Då finns det möjlighet att klättra upp igen.

Och ja, vilka fantastiska människor det finns här. Det är ett fint och varmt ställe. Detta forum.
Stor varm kram till dig!

På något sätt så känns ni som de varma vindarna som smeker mig när jag ligger under en palm och får vara i min egen bubbla. <3

Återigen har det lugnat sig hemma hos oss. Min man är tillbaka och alkoholisten är bortflugen. Mannen säger sig ha förstått att det finns en alkoholist han inte kan kontrollera där inne. Att han sökt ny psykologkontakt med annat fokus. Fokus på nykterhet. Inte fokus på att experimentera. Han orkar inte längre. Senaste experimentet gick överstyr.

Jag berättade för min man när jag och sonen åkte hemifrån dagen efter jag skrev här senast att jag hade en packad väska för mig och sonen och att vi inte skulle komma hem om han fortsatte dricka. Jag ringde honom flera gånger den dagen (förra tisdagen) för att kolla status. Påminna om att väskan var packad. Påminna om nykterhet. Påminna om att jag kommer ringa socialtjänsten om vi inte kan åka hem idag. Och han bestämde sig. Istället för att ringa en vän och be om hemkörning från systembolaget så ringde han en psykolog.

Nu har det gått en dryg vecka. Jag har en packad väska för eventuellt nästa återfall. Har just nu digitalt anhörigstöd genom Nämndemansgården (tyvärr är deras anhörigveckor inställda pga Corona) och de trycker på att det är vanligt med återfall första året men de flesta väljer nykterheten efter det första året. Det blir ett år i april. Jag tänker att jag får ha lite is i magen och se var detta tar vägen.

Det liv vi har tillsammans när mannen är hemma och inte alkoholisten är bättre än vi någonsin haft det. Han bjuder in mig i sina tankar och i sitt mående. Han busar och skojar. Han planerar för sonen. Han lämnar och hämtar på förskolan. Och jag får egentid. Tid att reflektera. Tid att andas. Tid att ligga under filten. Tid för mig själv.

Och ikväll tar jag mig tid att skriva till er. Tack för att ni finns. <3

Nu har fyllegänget insjuknat i Corona efter nästan ett år av tätt umgänge på krogen. Nu ligger dom hemma och är tydligen rätt hårt drabbade. Ja vad säjer man, dom sket i alla uppmaningar och logik, fortsatte som förr. Tack och lov lämnade jag i höstas annars hade fanskapet säkert dragit hem det.
Vill inte uttala vad jag egentligen känner men ni kan väl gissa??

#redigerat#

(där finns mejladress för lösenord också. först skämdes jag över hur jag hade det, på senare år det mest sånt jag inte vill att han ska läsa, samt sånt som inte barnen bör "trilla över" om de skulle råka hitta den.)

Jag vill gärna läsa din blogg!

Det bästa, har jag länge tänkt, vore om jag diskret kunde få tag i en lägenhet , flytta som en överraskning och sedan gå vidare därifrån. Tyvärr har jag ingen som kan/vill hjälpa till med det (det skulle krävas en borgensman för att underteckna själva hyreskontraktet eftersom min inkomst inte räknas som tillräckligt hög med tanke på antalet barn).

Barnen är för små för att förstå varför det är som det är. Han skulle strida till 100 procent - dels för att jävlas med mig så mycket som möjligt, dels för att slippa underhållet. Supa skulle han göra ändå. Barnen har hittills inte stoppat honom. Antingen skulle han supa i deras sällskap eller så skulle han lämna dem ensamma och bara dra. Båda alternativen är lika hemska att tänka på.

Suck d stämmer nog men hon har börjat gå på möten regelbundet och jobba i vuxnabarn stegen men Hon får inte in att hon är beroende av att må dåligt suck

Å fy fan vad jag lider med dig.

Hur gamla är barnen?

Jag gjorde till slut som så att jag, med hjälp av mina föräldrar köpte en lägenhet bakom min mans rygg. (En trea i Stockholm, inte så billigt. Fick låna till handpenningen.) När kontraktet var skrivet väntade jag till dagen därpå, och så mejlade jag honom på jobbet. "Jo, nu är det så här att jag har köpt en lägenhet för det här går inte längre." Han blev såklart vansinnig, det var därför jag gjorde det på arbetstid och inte när vi var ensamma hemma.
Sen följde en tid av förvirring, han vacklade mellan "det här blir bra för oss båda!", "du är galen och ond!" och "jag tänker inte sälja huset, du ska gå i personlig konkurs". Men jag stod på mig och drev hela försäljningen av vårt hus själv. Tog första bästa bud. Han köpte en mindre lägenhet i närheten. När jag sa att vi borde berätta för barnen gemensamt, att vi var sams och att det här blir bra för alla, sa han att han ensam skulle berätta för barnen att BARA mamma vill skiljas, för hon vill knulla andra farbröder. (Barnen var 7 & 9.) Jag fick rusa hem från jobbet för att förekomma.

Till slut flyttade vi, jag och mina föräldrar tömde huset medan han martyrade på luftmadrass i sitt nya hem. Vi gjorde en plan där barnen skulle vara hos honom tisdag, torsdag kväll, fredag frukost och söndag hela dagen. Det höll EN vecka. Sen träffade han "sitt livs kärlek" och var tvungen att foka på sin nya relation. Sonen sov hos honom två gånger, dottern aldrig. Det rann ut i sanden helt enkelt, han orkade inte. Trots det fick jag givetvis skiten, allt var mitt fel och jag "höll barnen ifrån honom" trots att det var han som ringde mig på väg för att träffa dem och "inte hittade hem". Jag har hundra såna historier, men jag lyckades faktiskt skydda barnen nästan hela tiden. Nu har det gått snart sex år sen jag köpte lägenheten. Vi bor fortfarande kvar. Han åker in och ut på behandlingshem, varvat med nyktra perioder där han fortfarande skyller allt på mig.

Ur myndighetssynpunkt var det enkelt för mig, för han hade så många orosanmälningar på sig. Dock kunde ju inte soc hjälpa till med nånting rent praktiskt gällande rutiner etc. De hänvisar till familjerätten, som han vägrar prata med. Efter några år begärde jag egen vårdnad, då la han sig platt. Det är skönt att slippa hans underskrift vid nya pass, vaccinationer, etc.

Är barnen tillräckligt stora för att du ska kunna prata med dem? Mina visste ju att pappa drack för mycket och att det inte var säkert för dem att vara med honom då. En enda gång gick dottern dit ensam en kväll för att sova, då slutade det med att hon ringde mig och bad att bli hämtad. Han satt i trappan, helt okontaktbar, när jag kom. Sen gick hon aldrig mer dit ensam en kväll. Tror du att din man skulle "orka" strida för halva tiden? Det är ju jobbigt att inte få supa ifred.

Jag skrev mycket på min blogg under de där åren, man brukar inte få länka men säg till om du vill ha länken så kan jag försöka lägga ut den lite snabbt innan de plockar bort den. <3

/Clara

Tyvärr gäller inte hemförsäkringen konflikter som uppstår i samband med separation förrän tidigast ett år efter separationen. Annars var det ett bra tips!

Kanske hon går på vita knogar, biter ihop. Kämpar mot alkoholdjävulen. Min exman gjorde/gör så, därför gick jag, inget kul läge att leva i. Läs runt här så kommer du se hur lika det är i många loggar, ger tröst och det känns lite lättare för stunden ?

Min sambo som är nykter alkolist är så förbannat långsur efter vi bråkat det är som hon får nån sorts geggig dynga som hon går suga på och bli ett sånt offer där hon liksom kryper ihop och bara är i sin äckelbubbla åsså mår jag dåligt och försöker kramas och ge kärlek så stöter hon bara boet och säger saker som: d e bättre vi separerar och allt e skit o blabla , så innihelvete less på hennes dysfunktionella sätt , hade vi inte ett barn skulle jag dragit direkt , nån som känner igen sig?

Åh, Backen 123!?som om det inte vore nog med bekymmer. Kan han vägra lösa ut dig? Har du inte juridiken på din sida där?

Själv fick ja 3 nya mail igår från honom. Tror du dom lägger sig i skräppost?Nej. Bönar o ber om en ny chans. Ska bättra sig osv. Men hallå ! Bättra sig? Människan fattar inte att han är sjuk eller? Å var finns förståelsen för att JAG klarar inte av att leva i en ostabil relation. Ja ska själv tillfriskna och det går inte på 2 månader! Hur naiv får man va? Hur kan han tro det finns läge att börja om ? Efter allt som varit. Han lever verkligen i sin sjukdom. Bara hans behov. Tack men nej tack.

Depression och beroende ?
Tror att partnern inte bara är deppig, utan frågan om depression. Slutat jobba, spelar (inte om pengar), kommer sig inte för något. Överlever men lever inte. Alkoholen påverkar inte humöret på samma sätt som tidigare vad det verkar.

Hur kan man som anhörig vara stöd där, han vägrar hjälp utifrån.

Som du skriver Nora, vad skönt med uppvaknandet. Hoppas han nu förstår att det är dags på riktigt
Ja det är härligt med forumet
Och du Morgonsol, kul med renovering, jag byter kök jag med om en månad. Synd bara att min ex man vägrar lösa ut mig så jag får chansa och låna till mitt nya boende. Nu ringde han och berättade om en vattenskada så imorgon blev det försäkringsbolag. Bra jobbat av honom som är hemma hela dagarna

Hej och tack för att du delar med dig. Ja det är vansinnigt att leva i det där, inte förrän man kommer bort i från det som processen att läka kan börja. Jag gick för 4 mån, har skrivit rätt mycket under 2 års tid och det är så skönt, som dagbok för att få råd och stöd. Det som jag har svårt att komma över är som dina upplevelser, elakheter. Varför är dom så dumma och som i ditt fall, sen ringa och be om ursäkt. Dom vet ju, så även om dom är sjuka så är dom ytterst ansvarig för allt dumt.

Jo dessvärre är det ju svårt att ha koll. Enligt samtal hos familjerätten är det fortfarande den nyktra föräldern som har skyldighet att se till att barnen har det bra. Här står man ju ganska ensam som mamma utan ”bevis” då magkänsla oftast är det man går på (vilket typ alltid stämmer).
Apropå adressändring, kolla om din hemförsäkring täcker juristkostnad, så kanske det går att ta kontakt med en jurist och få hjälp? Ta hand om er!

Ja, hoppas det. Kram Morgonsol och tack för din omtanke.