Senaste kommentarerna i forumet

Som du skriver Nora, vad skönt med uppvaknandet. Hoppas han nu förstår att det är dags på riktigt
Ja det är härligt med forumet
Och du Morgonsol, kul med renovering, jag byter kök jag med om en månad. Synd bara att min ex man vägrar lösa ut mig så jag får chansa och låna till mitt nya boende. Nu ringde han och berättade om en vattenskada så imorgon blev det försäkringsbolag. Bra jobbat av honom som är hemma hela dagarna

Hej och tack för att du delar med dig. Ja det är vansinnigt att leva i det där, inte förrän man kommer bort i från det som processen att läka kan börja. Jag gick för 4 mån, har skrivit rätt mycket under 2 års tid och det är så skönt, som dagbok för att få råd och stöd. Det som jag har svårt att komma över är som dina upplevelser, elakheter. Varför är dom så dumma och som i ditt fall, sen ringa och be om ursäkt. Dom vet ju, så även om dom är sjuka så är dom ytterst ansvarig för allt dumt.

Jo dessvärre är det ju svårt att ha koll. Enligt samtal hos familjerätten är det fortfarande den nyktra föräldern som har skyldighet att se till att barnen har det bra. Här står man ju ganska ensam som mamma utan ”bevis” då magkänsla oftast är det man går på (vilket typ alltid stämmer).
Apropå adressändring, kolla om din hemförsäkring täcker juristkostnad, så kanske det går att ta kontakt med en jurist och få hjälp? Ta hand om er!

Ja, hoppas det. Kram Morgonsol och tack för din omtanke.

Nora!
Oj! Hoppas han når nån slags botten o börjar tänka till riktigt. Ta hand om dig! Kram

Igår körde jag in honom på avgiftning. En vecka ska han vara där och börjar förstå vad han gjort. Hallucinerat, polisanmält mig, kopplat in andra människor och nu har han bett om hjälp om att sluta dricka. Den stora chocken och förhoppningsvis uppvaknandet.
Jobbet har stängt pga corona.
Livet i en torktumlare.
Jag måste ändå säga att det känns bättre att det verkligen kommer fram hur allvarligt illa det är än att leva i den där förnekelsen och själv bedrägeriet.
Livet är konstigt. Är så glad att jag har er här att kunna prata och ventilera med och lära mig och inspireras av. Kram

För två år sedan flyttade jag ifrån mitt ex. För ungefär ett år sedan berättade jag för första gången någonsin för någon om vad han utsatte mig för i relationen. Jag hade levt i tystnad och bara tagit det i 6 års tid.
För någon vecka sedan ringde han mig och spelade in på telefonsvararen (jättefull) och sa att han hade gjort fel i relationen och att han skulle ta livet av sig. Detta är något han sagt ett antal gånger under relationen. Det är hemskt och tragiskt men det kändes alltid bara som ett sätt att få mig att stanna kvar. Det var ju synd om honom, när han sa att han inte ville leva längre.
Jag vet att han behöver hjälp, av en proffesionell. Jag fattade kanske inte riktigt det då, utan trodde att jag kanske kunde hjälpa. Men jag blev ju bara en medberoende. Tack och lov insåg jag till slut att jag inte var den som kunde hjälpa honom. Det finns inget jag kunde göra. Jag behövde hjälpa mig själv.
Under vår tid tillsammans var han full ungefär varje helg, ibland oftare. När han kom hem med en kasse från systembolaget, då visste jag att det närmaste dygnet skulle vara ett rent helvete. Det skulle bli timmar av elaka ord, om att jag är ful, tråkig, värdelös. Och HÖG musik i vår lägenhet. Musiken spelade han ofta fram till 7-8 på morgonen dagen efter och jag fick noll sömn på nätterna. Det fanns ingenting jag kunde göra för att sänka musiken. Jag försökte på alla sätt jag kunde komma på (gömma fjärrkontroller, sänka i smyg när han kolla bort, skrika, be på mina bara knän) inget. När jag försökte sänka och han såg det sparkade han mig, tryckte ner mig och höll fast mig, ställde sig i vägen så jag inte kunde röra mig. Jag var rädd. Jag ställde till slut ett ultimatum, alkoholen eller mig. Han valde mig i 3 veckor sen kom han hem med en kasse och sa ”du kan fan inte bestämma över mig”. Då blev det nästan ännu värre. Jag kom på mig själv med att tänka ”shit vi har vassa knivar i köket, kan jag gömma dom någonstans” jag var rädd för mitt liv. När jag hade tänkt dom tankarna ett par gånger var det som att jag vaknade upp och kände att jag var tvungen att rädda mig själv. Jag bestämde mig för att lämna. Allt tog sin tid men att lämna är det absolut bästa beslutet jag någonsin tagit i mitt liv. Det har krävts timmar i terapi och bearbetning av detta. Men idag mår jag mycket bättre. Jag har en sund relation med en ny partner som knappt dricker en droppe. Visst har jag varit rädd för att lita på att han ska behandla mig bra, men jag övar och tar mig igenom det och jobbar mot min lycka. Det blir bra!

Skrev meddelande två ggr igår och det försvann. Det lät så härligt det du beskrev om köket.
Önskar dig och er en härlig dag med.
Vi hörs! Kram

Vill önska er tjejer en underbar dag! Ni finns dagligen i mina tankar. Kram !!

Välkommen hit till Forumet! Du har redan fått många bra synpunkter! När det gäller kontakt eller inte kontakt med dina föräldrar: kanske kan du hitta en medelväg? Kontakt på dina egna villkor. Att bryta helt gör det ofta svårare för en själv. Man får dåligt samvete, tänker nästan mer på dom när man brutit kontrakten än när man har kontakt. Jag har också en turbulent uppväxt i bagaget (mamma psykiskt sjuk). På senare år även alkohol inblandat. Jag har också brutit med mina föräldrar många gånger genom åren. Och så har man börjat träffa dom igen....tills man fått nog nästa gång. På senare år har jag haft regelbunden kontakt men hållt dom på behörigt avstånd. Inte lagt mig i deras liv utan bara träffat dom på mina villkor och i den utsträckning som jag känner att jag orkar. Jag gör inga dramatiska uppbrott längre. För min egen skull! Dom får ta hand om sina egna problem. Jag följer med mamma till sjukhuset en gång i månaden för medicinering av sin sjukdom. Om hon följer med frivilligt, gör hon inte det får hon själv ta konsekvenserna. Tycker du ska fokusera på din egen familj och dig själv nu. Svårt men det går! Som någon sa ovan: man måste erkänna för sig själv att man är maktlös inför andras problem. Jobbiga ord att förlika sig med men numera känns som som en trygghet för mig. Typ "just det ja, jag kan inte göra något åt detta, det måste dom ta ansvar för själva". Många kramar

Hur tar man sig ur detta? Förstår att det ser olika ut hur mycket medberoende man är. Jag har försökt hjälpa och be honom söka hjälp, letat efter personen, försökt få denne att ta sitt föräldraransvar. Jag har inte städat upp efter min partner och de gömda ölbrk det har han fått göra själv. Han har fått förklara sig för barnen istället föe att jag pratade i hans ställe. Så, medberoende eller ej?

Användarnamn. ?
Det är jobbigt som anhörig.
Man kan ju inte riktigt hata sina anhöriga, det är själva alkoholen man hatar. Det finns en person vid sidan av missbruket som man älskar.

Alkoholen kan man som anhörig inte göra något åt, det är den som missbrukar som har den kontrollen. Man kan sätta gränser för sig själv liksom, vad man tycker att är / känns okej och inte. Till exempel nu vill inte jag prata med dig då du är onykter, välkommen att ringa mig nykter.

.

Jag lever inte heller med någon alkoholist nu längre men levde 14 år och skaffade barn med en alkoholist, och efter det så lyckades jag hamna i samma fälla igen och var tillsammans med en alkoholist till i 2 år, som jag lämnade i somras. Verkligen ett intressant och bra ämne att skriva om och jag skulle väldigt gärna vilja läsa resultatet sedan! Jag mailar dig!

Jätte jätte tack för ditt meddelande. Jag har aldrig pratat med andra som har det liknande.. Det känns som att det inte finns, jag blir så fundersam hur andra hanterar det. Jag önskade att jag hatade mina föräldrar det hade gjort allt så mycket enklare.

Precis allt du skriver stämmer och tack igen för råd. Precis vad jag behöver just nu.

Även om jag inte längre lever med en alkoholberoende man.
Men jag gjorde det i 20 år.

Det är väl den kampen vi anhöriga kämpar med. Kansla och förnuft. Känner igen att man vet vad man ska göra men det känns inte rätt.

Jag tänker så här att det viktigaste är att inse att man är totalt maktlös vad det gäller att få sina anhöriga att sluta med sitt missbruk. Kontakt tänker jag att man får ha så mycket man orkar. Det kan ju inte vara så det blir på bekostnad av din egen familj främst inte för barnen.

Jag tycker du ska fokusera på dig själv. Det är något du kan påverka. Berätta om möjligt lugnt och sansat för dina föräldrar hur du mår ch hur du påverkas av deras missbruk. Tala inte om vad dom ska göra. Sedan tycker jag också att du ska söka hjälp för egen del och berätta gärna det för dina föräldrar. Det finns kuratorer, anhörigprogram i kommunen, alanon och även anhörigveckor man kan åka på. Om du har fokus på dig själv och din familj så kanske du inte behöver säga upp kontakten med dina föräldrar bara se till att det inte påverkar dig lika mycket. Man har rätt och kanske även skyldighet att se sig själv som viktigast och utifrån detta hjälpa så gott man kan. När jag själv varit i situationen att jag varken vet ut eller in vad jag ska göra så har jag vänt fokus på mig själv. Sedan är det ju mycket jobbiga känslor man som anhörig ska hantera inte minst ilskan som maktlösheten väcker, men även mycket sorg.

Välkommen till Anhörigstödet!

Då jag läser ditt inlägg ser jag en klar, uppriktig och rörande bild. Du beskriver tydligt vad många med dig går igenom. Ditt val att starta en tråd visar din vishet i att söka information och den generositet att dela med dig av en situation som saknar facit och är komplicerad.

Jag hoppas att din tråd får fart, det kan ta ett tag. Ibland kommer det många nya användare samtidigt och då kan inlägg hamna i skymundan.

Varma hälsningar och hopp om att du stannar hos oss och berättar hur det går för dig.

Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

I flera år har jag grävt ned mig i förnekelse och medberoende. Låtsas som att det regnar.

Jag har båda mina föräldrar som är alkoholister. De har båda bra jobb och bor i stort fint hus. Mamma har varit sjuk (psykist) vid flera tillfällen under åren och pappa har genomgått hjärtoperationer samt haft stroke senaste åren.

Min familj har alltid varit i kaos, och jag vet att om alkoholen inte fanns så skulle det vara bra. Stabilt.

Min familj är ju perfekt annars.. Mamma och pappa är perfekta utan alkohol.

Min pappa blir aggresiv och kan knappt längre gå när han är onykter. Jag och mina syskon har gjort ALLT för att få detta att vända till någonting bra, i 10 år ha rvi försökt minst. Att pappa ska söka hjälp. Tyvärr låtstas vi om som att ingenting har hänt efter alla bråk eller fyllor hos min pappa. Sagt upp kontakten då och då, men inte hjälpt.

Min mamma medicineras dagligen och bör heller inte dricka alkohol men hon är nog den som förnekar det mest och vill inte se sanningen.

Oavsett ovastående så orkar inte mitt samvete mer. Jag orkar inte hjälpa eller försöka hjälpa dem mer. Vilken jag vet mycket väl inte ligger på mitt ansvar, men jag klarar det inte. Att bryta kontakten.

Jag är skyldiga dem livet, och de har alltid hjälpt mig och givit mig allt jag önskat.

Nu har jag kommit till att jag sagt upp kontakten med mina pappa då han efter en miljon gånger åter igen gjort bort sig. Dricker dygnet runt på helgen och skadar min mamma och mina syskon så pass mycket (psykiskt). Jag är rädd att min mamma ska bli sjuk igen och ibland skulle jag tro att om en olycka hade hänt pappa så hade saker blivit bättre. För det är det enda som skulle hjälpa.

Jag vill hitta ett sätt att tänka bort dem. Jag har liksom medvetandet där och vet vad som är rätt och fel, men mina känslor är inte med mig. De förlåter och förlåter och får mig hela tiden till att älska mina föräldrar igen och ha kontakt med pappa.

För att jag älskar honom. Jag klarar inte av att se honom ledsen. Så ibland har jag haft kontakt med honom bara för att inte ha detta dåliga samvete.

Jag är rädd att jag går sönder. Nu när mitt liv tillsammans med både barn och sambo är perfekt, så vill jag inte det.

Det finns ingenting jag kan göra, men jag kan inte bara gilla läget. Det är så otroligt orättvist att mina föräldrar är i liv, men ändå ska jag säga upp kontakten med dem?

Det är lönlöst att ens skriva av sig. Jag har dock aldrig gjort det förr, men allt annat har jag gjort och ingenting får mig att känna rätt.

Jag känner igen mig i din situation. Min make gör ungefär likadant. Vi har tre barn tillsammans. Han dricker inte heller längre några hutlösa mängder, annat än när han har sina kompisar på besök. Annars dricker han dom allra flesta lediga dagarna, och alltid fredag+lördag. Ljudet av klirrande is i ett whiskeyglas... det kan nog vara det värsta jag vet.

Igår skulle han prova sin gjutna grill för första gången. Eftersom han är från ett annat land testade han den genom att göra en traditionell långkoks-gryta över öppen eld. Jag gick på långpromenad för jag behövde vara ensam. När jag kommer tillbaks ca kl 15 springer han med sitt konjaksglas i högsta hugg. Fyller på så fort det är tomt. Går in och ut med snöiga skor på trägolvet i köket, struntar i att det blir stora vattenpölar på golvet vid dörren som riskerar att skada golvet. Tycker jag bara gnäller och att han, precis som TS sa, ”inte får göra nånting utan att få skäll”... lyfter sedan upp den stora, tunga, trebenta gjutjärnsgryta upp på induktionshällen inne så att det blir tre sprickor i hällen. Det ser han såklart inte, och jag orkar inte bråka mer.

Efter maten skulle vi alla se på handbollsmatchen, vi, barnen och mina föräldrar. Han ”somnar” i soffan innan kl 17.00 medan mina föräldrar håller god min genom hela matchen och talar inte om ”elefanten i rummet”. Han ser inte en sekund av matchen utan vaknar först kl 20. Häller direkt upp en till whiskey. Idag åkte han till jobbet kl 8.00.

Nåt som känns oroväckande, men som jag inte vet om det behöver vara det än, är att det känns som att han för över ett beteende på vår 8,5-årige son. Han älskar sport som sin far, men pappa kan inte se en enda match utan att det måste drickas någonting. Samma med sonen, fast då såklart med coca-cola eller liknande. Jag bara undrar vad som händer i framtiden om ett barn inpräntas med en viss dryckeskultur, kommer han också slentriandricka alkohol varje gång det visas sport? Jag vet inte..

Allt jag vet är att jag skriver här igen, och det säger ju något.

Hej!

Jag heter Josefine Björkman och jag studerar på Mastersprogrammet inom sexologi på Malmö Universitet. Jag skriver nu mitt examensarbete som handlar om kvinnliga partners till män med alkoholproblem. Med min uppsats vill jag belysa och utöka kunskapen kring hur det är att leva i en relation med en man som har alkoholproblem och hur relationen och samlivet ser ut. Vidare vill jag undersöka på vilket sätt mannens alkoholproblem påverkar den kvinnliga partnerns sexualitet och sexuella hälsa från hennes perspektiv.

Jag skriver i ert forum för att söka kvinnor som skulle vara intresserade av att delta i min studie genom intervjuer. Jag söker kvinnor som är 18 år och uppåt, utan övre åldersgräns som lever i en relation med en man som har alkoholproblem som påverkar relationen, samlivet och sexualiteten på något sätt.

Jag kan tyvärr inte här bifoga mitt informationsbrev där all information finns angående min uppsats, genomförande samt kontaktuppgifter till mig finns. Men skicka gärna ett mail till mig på adressen nedan så skickar jag informationsbrevet till dig.

Tack på förhand!

Med vänliga hälsningar

Josefine Björkman
josefine.bjorkman1@outlook.com

Ja håller på att göra om-renovera lite i min lägenhet. Nu ska ja få positiv energi o glädje av att trivas i mitt hem☺ Ny färg på köksluckor och målat om mitt kakel. Vill skapa en trivsam miljö för mig o dottern. Ha kreativa projekt får mig att känna lust o glädje. Ska fortsätta så. Att se vad ja själv kan åstadkomma får mig att se vad som är realistiskt och inte. Vad klarar jag? Från ide' till att göra det. På egen hand! Ja kan?

Du gör ändå rätt, Nora!
Du förstår vilken galen värld du tvingas hantera om du har kontakt med honom. Å slungas in i djävulsdansen igen som aldrig tar slut. Det hjälper varken honom eller dig. Det bästa är när det blir synligt för fler hur sjuk han är. Du å ja är inte de personerna som kan få våra A att fatta. Då hade de fattat vid det här laget. Detta ligger på ett sånt djup plan att de kommer ej ge upp förrän det står mellan liv o död. Tror jag. Ja vet ju inte om min A är nykter nu. Han skrev att han varit det en tid, då för ett par veckor sen innan ja la hans mail i skräp posten. Men vad betyder ett par veckor? O vad säger det om hans självinsikt? Jobbar han med sitt inre? Att han är.nykter ett tag innebär inte att han gett upp . Det är lurigt som fasen. Det tar lång tid. Att bry oss om oss själva är den finaste handlingen vi kan göra. Ska dom falla till botten kan dom inte samtidigt ha en hand att hålla i . Då faller dom ju inte. Skönt att du har ditt nattjobb. Ja utan jobb hade ja inte varit så stabil som ja är trots.allt. Kram !!

Tappad igen: jo han har människor att prata med och hjälp att få men det vrids alltid till att hamna i samma situation igen.

Backen123: jag känner så igen det du beskriver. Det är som att leva twillightzone. Det är nog viktigt att ta till sig det som beroendemottagningen sa för det har gått så långt att nu får staten faktiskt ta över. Det finns inget jag kan göra mer.

Det spelar ingen roll längre ens om han kontaktat min arbetsgivare eller polisanmält mig, tvärtom det vore bara skönt för då blir det verkliga problemet synligtgjort tillslut. Det kommer bli jobbigt att dölja hur illa det är eftersom han själv har blandat in andra. Nu fick hans vän reda på att jag bott på skyddat boende pågrund av hans supande tex.
Det är bara rent vansinne allt och en kan bara hoppas att han slutligen inser att han behöver professionell hjälp.
Skönt med nattjobb i allt kaos, det är jag tacksam för.

Tänker på din text, vi lever i en krigszon vi anhöriga som lever med A i dess värsta form. Men vi ska iväg med barn, jobb, kalas och le och vinka. Jag berättade för min 20 åriga systerdotter ikväll att när hon tog studenten var min man försvunnen, låg och söp i stugan. Jag stod för maten på tillställningen, log och vinkade.
Jag tror tappadigen att när dom är A såhär så handlar det mest om ilska och frustration, utåt sett är man sitt glada trevliga jag, lägger locket på, och har nog gjort så länge. Så det blir som aktiva vulkaner till slut, på beroendemottagningen sa man till mig efter att jag flyttat, att du kan inte göra mer, nu får staten ta över i form av polis, ambulans eller behandling. Otäckt men sant ?