Senaste kommentarerna i forumet

Det är ömsesidigt, känner som du i processen och känner igen mig i det du beskriver.
Så fint att du lyssnar på dina egna signaler och ger dig själv det du behöver Morgonsol. Det är så klart din rätt, din rätt att må bra och ingen blir hjälp av något annat egentligen,

Idag lämnades alla mina saker utanför min port med önskan från hans sida om att vi inte skulle ses. Jag fick ett SMS om att jag kunde få praktisk hjälp med senare flytt och han underströk att det är sån han är. Tidigare i veckan ville han inte ha med mig att göra mer..
Jag kände efter ett tag och valde att svara att jag vill avsluta helt idag.
Jag är inte intresserad längre att hålla dörrar halvöppna, oklarheter kring vad kontakten handlar om osv. Ovissheten kostar bara och det brister i ärlighet, öppenhet och vilka intentioner som ligger bakom.
Jag väljer att göra det som känns bra för mig och det jag vill. Jag slår inte undan fötterna hos någon som behöver hjälp men jag vill ha respekt.
Respekt för min tid och engagemang, det förutsätter ärlighet och att man bär sina problem annars blir det trassel, kaos och sårade känslor som inte gynnar någon. Jag vill inte låta som en "von oben" men det är en sak att man har missbruksproblem och psykisk ohälsa, en helt annan sak att vara elak, ljuga och ta mig för givet.

Dagens insikt är att när jag själv sätter gränser och inte väntar på att människor ska respektera de utan jag respekterar mina gränser själv så behåller jag lugnet inom mig, har självkontroll.
Så var det inte tidigare, jag hade ingen självkontroll och jag började bete mig som han gjorde i sitt missbruk.
Jag är tacksam över att jag hittat det verktyget och förstår att det enda sättet att få friskhet i situationen är att hjälpa sig själv.

Har funderat över om jag ska outa mig som jag gör här på forumet men jag är inte bekymrad över om någon känner igen mig. Jag har inte outat någon annan och det är min sanning.

Hoppas det kommer fler insikter på vägen....Stor "må väl" kram till dig Morgonsol.

Det är det jag gör, ordnar saker själv, i alla fall de saker som är möjliga att ordna.
Jag är inte tillsammans med min sambo och hoppas inte på någonting beträffande honom.
Det stadiet har jag för länge sedan passerat.
På den tiden då vi var ett par firade vi emellertid inte heller varandras födelsedagar eller i princip någonting annat.
Kanske beror det på hur man har vuxit upp, för i min familj har födelsedagar alltid varit viktiga.
Min fundering gällde huruvida det är vanligt, att inte ens uppmärksamma sina barns födelsedagar, eller om det också beror på alkoholen eller någonting annat som eventuella depressioner, hur man är som person eller vad som helst.
Du missuppfattar helt mina avsikt med inlägget ovan.
Jag har för mig att du även tidigare har missuppfattat mig.
Provocerad blir jag i alla fall inte, för jag känner inte att det stämmer in på min situation - "offerkofta" - haha, om du kände mig skulle du knappast välja det ordet ...
Säkert är det jag som uttrycker mig så otydligt att du missförstår mig.
Jag skriver inte så strukturerat utan mer om de tankar som dyker upp.
Det gäller ofta livet i allmänhet, inte just om mina egna känslor.
Mitt inlägg handlade inte om hur jag känner inför min sambo i nuläget utan mer om att jag är intresserad av att förstå hur människor tänker och fungerar (vi är ju så olika).
Sedan undrade jag bara, rent allmänt, hur andra har det.
Ursäkta att jag återigen har lett in dig på fel spår.
Vi verkar inte riktigt tala samma språk, du och jag.

Du blir provocerad av det jag skriver viola.
Det är inte min avsikt alls.
Jag minns bara såväl,när jag fick sitta och vara ledsen och arg över allt möjligt i mitt liv som kom sig av att jag levde med en beroende.

Jag fick rada upp en massa saker som inte var som det skulle och liksom frottera mig i det.
Jag trodde att jag blev starkare över att se vad som var fel och inte acceptera det.
Men någonstans så sjönk jag alltmer ner i dyn och det enda jag hade kvar var bitterhet och ilska.

Offerkofta som du kanske hört talas om.
Det låter ju inte så trevligt att ha på sig,men det är svårt att hänga bort den.

Men om man utan betänkande hänger upp den på kroken och står naken och oskyddad så gör det först väldigt ont.
Men efter ett tag så börjar man se möjligheter och kan försiktigt ändra på livet.
Med små steg i rätt riktning där man får känna sig gladare och starkare.

Så länge man har fokus på att hoppas på förändring eller normal gemenskap och inte får den,så får man fortsätta ha koftan på sig.
Men om man slutar hoppas och bara rakt av ser verkligjeten i vitögat så brukar saker börja hända.
Vi är värda att få må bra och ha förväntningar på gemenskap glädje och närhet.
Men så länge en beroende dricker så får man försöka ordna den saken själv, på andra områden i livet.
Man bryter liksom loss sin bubbla ur viet,men på ett bra sätt och ger sig själv ett annat värde.

Skönt att höra!
Hos oss var själva julafton lugn, men på juldagskvällen blev sambon full och ville kasta ut mig.
Våra födelsedagsfiranden har han inte velat vara med på under de senaste åren, bara ignorerar familjens födelsedagar och firar sin egen någon annanstans.
Alla hjärtans dag firar vi inte heller tillsammans, om någon firar den så är det jag och barnen.

Viola canina.
Vi firade inte Alla hjärtans dag. Det var dock ett gemensamt beslut. Personligen tycker jag den dagen är så överreklamerad och känns tramsigt.

Vi har gett varandra julklappar och födelsedagspresenter. Under julen drack partnern, men drack sig inte onykter. Den senaste julen var harmonisk och trevlig.

Låter bra, Nora! Känner igen mig i sorgen du beskriver. Att försummat sig själv så länge och sin egen tid på jorden. Utplånat sig själv. Det är inte kärlek till sig själv. Våra liv inte mindre värda än någon annans . Frisk som sjuk. Så skönt att du får insikter !! Vi är rätt mycket i samma tankar, du o ja. Glad att du delar med dig. ?

Ja försöker just nu hitta balans mellan o va aktiv och att återhämta mig. Och att va ensam med mig själv. Se o känna efter.. vilka är mina behov? O lyssna på dom. Det är som att lära sig / barnet på nytt. Men Gud vad ja är värd detta nu !! Inte en dag för tidigt.. Har försummat mig själv så länge !!

Kram. Vi kämpar!❤

Jag fortsätter skriva här för det hjälper. På onsdag får jag tillbaka mina saker och har allting samlat igen. Fick meddelanden igår och idag men jag jobbar med mig själv. Känslor som dyker upp lär jag mig att hantera på ett mognare sätt än tidigare.
Vill bara tipsa om en man som har videos på youtube som hjälpt mig de senaste dagarna.
Hoppas det är ok för admin.
https://www.youtube.com/watch?v=nagE2MS2zrk
Ha en fin dag alla, ta hand om er!

Inte klokt!!
Gör ont i hjärtat när du beskriver situationen du är fast i och jag har verkligen full respekt för hur du tänker. Jag skulle heller aldrig lämna mina barn hos en jag inte litar på. Aldrig!
Om man ansöker om skilsmässa så blir det vårdnadstvist, antar jag... inte skoj
Önskar jag kunde säga ’gör så här så blir det bra’ men jag vet inte :(

Det går ju inte att flytta med barnen utan den andres godkännande om man har gemensam vårdnad. Man bryter mot lagen då. Kvar kan man ju inte heller lämna dem när den andre föräldern inte tar hand om dem. Inte ens på halvtid skulle det fungera. Svensk lag ser inte till barnens bästa.

Så bra för dig, i situationen du befinner dig, att dina barn är så stora, och dessutom dina egna, att de klarar sig själva. Då är du fri att ta tag i ditt eget liv. Du har alla chanser i världen att bli lycklig. Om inte mannen din skärper sig kan du lämna honom när som helst. Om och när det sker är helt upp till dig när du känner dig redo.

De som dricker använder ofta drickandet som ett sätt att slippa tänka på tråkiga, jobbiga saker. Han säger "aa vi måste prata" men tänker kanske "nu ska jag nog ta och dricka en skvätt så att jag slipper tänka mer på det här jobbiga samtalsämnet just nu".

Tiden liksom stannar när man dricker, samtidigt som den går fortare. Man missar en massa annat, vilket nog ofta är precis vad man är ute efter, oavsett om man inser det eller inte. Den nyktra personen bredvid fastnar lätt i något slags mellanläge där ingenting blir gjort för att man väntar in den andre.

Känslan av overklighet och tvivel på mig själv var det som gjorde att jag hittade hit.
Är det verkligen så farligt, överdriver jag, många har det värre, är det värt att flytta för detta, hur ska han klara dig, våra gemensamma vänner... listan är lång på alla tankar som kommer upp.

Öppnade upp igen igår för att vi måste prata, att jag undrar vad han vill och känner? Vill han fortsätta dricka precis som han själv vill, så behöver jag veta det. Då är det ju ingen idé för mig att försöka kämpa, då måste jag övertyga mig själv att jag är viktig och att mina känslor ska jag ta på allvar - alltså att då är alternativen att stanna på hans villkor och köpa läget eller lämna relationen.
Men inte ett ord kom från honom, endast ”aa vi måste prata” men sen inte ett annat ord. Tillfällen fanns absolut för något ord, att bara säga något... men nä, helt tyst och låtsas som vanligt.
Känns som jag håller på att explodera inombords!
Vi har inga gemensamma barn, och bara mina som bor hos oss (de är 20+) och på väg ur boet.
Till er som har små barn så lider jag med er!! Men snälla ni, flytta!! För er egen skull och barnen, ni är värda att må bra och känna er trygga i ert eget hem - så viktigt!!
Styrkekramar!!

Jag känner så väl igen dethär samtalsämnet, likadant för mig! Han tror fortfarande att jag inte märker att han blir mer och mer konstig vartefter kvällen går, och prata om det går varken full eller nykter. Jag fick också upp ögonen på allvar för vad han håller på med när jag började hitta gömda både ölburkar och tomma starkspritsflaskor i allt från bokhyllan bakom böcker, bland kläder i både skåp och hall, bland verktyg, i bastun och i badrumsskåptet, i stort sett alla förråd... jag lyfte ibland demonstrativt fram det jag hittat medan han såg på, med påföljd att han glor på mig som att detdär har inte han nåt att göra med, som om dom inte fanns..som jag var galen och inbillade mig fastän tomflaskorna står mitt på bordet! Jag har formligen exploderat ett antal gånger, sagt exakt vad jag känner och tycker och att jag vägrar leva så. Oftast säger han ingenting. Inget alls. Tittar som igenom mig. Går ut efter en stund utan att säga ett ljud. En enda gång fick han ur sig ett Jamen inte ska väl nån behöva flytta...Han fattar inte och det tro jag inte era gör heller. Vilken stress och galen ångest man bär på när man inte vet om man kan lita på sina egna upplevelser och känslor, när man alltid blir bemött av tystnad. Sen ska allt vara som vanligt och så får man höra man är sur jämt och ska laga problem av skitsaker. Den skitsaken ledde för mig till att jag skaffade egen bostad. Han fattar fortfarande inte.

Ja, det är mycket som är annorlunda nu. Man går varandra lätt på nerverna när man umgås för mycket. Hos mig är det lite annorlunda, för min sambo är ute och festar större delen av sin lediga tid. Han bryr sig inte om pandemin. Själv umgås jag med barn hela dagarna. När min sambo är hemma skriker han, vilket leder till att jag får huvudvärk, vilket leder till att jag inte orkar göra allt som måste göras i ett hem nog effektivt, vilket leder till mer skrik ... För mig kommer det inte att bli bättre efter pandemin, om den över huvud taget tar slut, men jag tror absolut att det kommer att bli bättre för många andra människor. Som världen ser ut just nu är det svårt att planera. Mycket ändras ju - arbetsplatser som stänger, skolor som stänger och öppnar igen ... Hela samhället verkar lite instabilt.

Det är ju så han uppfattar mig och sen förstår ju inte barnen, tror jag, anledningen till att jag känner hoppet sippra ut. Jag känner att jag har fastnat i en roll där jag försöker hålla koll/parera och vara beredd och helt tappat vem jag vill vara.
Sen är ju den här pandemin lite något som är något utöver det vanliga. Vi är hemma till 80% tillsammans och det är inget som någon av oss skulle välja. Är osäker på hur mycket som beror på detta så tänker att hålla i, hålla ut under pandemin för att veta vad som är vad kan vara bra.

Jag skulle flytta utan tvekan vid det här laget, eftersom vardagen knappt fungerar över huvud taget, men han skulle inte godkänna barnens flyttanmälan. Så har det varit i flera år nu.

Min sambo har aldrig pratat med mig om personliga saker. Säkert gör han det med andra människor, till exempel med en förälder, med sina syskon och med sina vänner, om inte annat så när han har druckit.

Däremot kommenterar (kritiserar) han allt jag gör hemma och vill alltid tala om hur saker och ting (även sådant som han inte alls är insatt i) fungerar, så själva talförmågan är det inget fel på. Han verkar bara vilja hålla sina personliga tankar och känslor väldigt hemliga för mig.

Nej, det är inte skoj alls - speciellt inte när man har barn. För honom är jag en irriterande inneboende, och för mig är han ungefär som en fångvaktare.

Jag känner mig också ledsen, men samtidigt känner jag mig avstängd på något sätt. Inombords är det konstant panik, men jag försöker att inte visa det för någon.

Nä, han har alltid varit en mussla. Han pratar gärna om ’bra’ saker, social med vänner. Hemma pratar vi vardagliga saker. Tror han har ett stort behov att framstå som duktig och smart.
Han blir aldrig arg, stökig eller så när han är påverkad, vilket är skönt.
Jag känner mig bara så ledsen, som luften gått ur mig. Börjar tänka separera men tanken är läskig. Han tror nog inte att jag tar det så långt. Jag har sagt flera ggr sista åren att jag vill inte leva så här, men har låtit det rinna ut i sanden för jag har inte haft ork eller kraft (eller viljan).
Frågan jag ställer mig nu är - spelar det någon roll om han slutar dricka, vill jag stanna då? Vet inte...
Jag litar inte på honom, är arg besviken och förbannad - kan det gå över?
Man kan inte ändra på en person, han är som han är och jag har ofta irriterat mig på han ’jag är så bra’ och annat.
Vi är 50+ och jag har nog trott att vi kommer leva ihop resten av livet men nu vet jag inte.

Hur tänker du? Leva två olika liv men under samma tak är inte skoj :(

I badrumsskåpet brukar jag hitta tomma burkar. I källaren också, naturligtvis, och högt uppe i köksskåpen. Mest irriterande tycker jag nog att det är att hitta dessa små överraskningar på olika ställen i min bil.

Även min sambo låtsas som ingenting. Det är han expert på. Han låtsas helt enkelt att han inte hör mig. Det känns som att jag pratar med en staty eller kanske med en snögubbe.

Till och med dagarna efter de nätter då han har skrikit åt mig att jag ska ut ur hans hus har han låtsats som ingenting. Själv tycker jag att det är väldigt jobbigt att gå vidare som om ingenting hade hänt.

Samtidigt är det ju så enkelt att bara låtsas att allting är som det ska. Då blir det färre konflikter. Att leva ett låtsasliv som en mindre viktig person i hans liv har jag ägnat mig åt väldigt länge.

Det är så svårt att veta hur man ska agera när de bara ignorerar en. Man kan ju inte diskutera med en sådan person. Alltså kan man aldrig komma fram till någon vettig lösning.

Ska man själv också göra likadant - bara strunta i dem och leva sitt eget liv? Det är ju ganska trist. Du skulle behöva få din man att prata med dig på något sätt. Brukar ni kunna prata om andra saker?

Min man dricker, inte jättemycket och inte varje dag men tillräckligt för att jag inte tycker om det. Fester hemma eller borta så blir han alltid väldigt full...
Några ggr sista åren har jag hittat vin eller öl som han gömt, vilket känns så konstigt. Sen jag fick totalt nog nu denna nyår (gäster hemma fast utomhus) och även denna gång fullast av alla så känns det som han smygdricker öl ännu mer. Han låtsas dricka bara 3,5 men det är ofta starköl i smyg. Nu senast i fredags kväll, han går på toaletten lääänge, och betedde han sig skumt. Jag gick in på toa direkt efter och då kändes han ännu konstigare... och mycket riktigt - jag hittade en stor starköl tom i badrummet.
Jag ställde fram den och sa att jag hittade den. Men nu, konstigast av allt, han pratar inte om det, säger absolut ingenting, även fast jag tagit upp det vid två tillfällen i helgen. Han är bara helt tyst och sen låtsas som allt är som vanligt.
Så här har han reagerat alla ggr som jag tagit upp alkoholen sista året.
Vad ska jag göra?

Ni som har förhållanden med alkoholister - firar ni alla hjärtans dag i dag?
Firar ni varandras födelsedagar och liknande, eller festar er partner på egen hand vid sådana tillfällen?
Ger ni varandra julklappar, eller slocknar er partner under julfirandet?

Efter en veckas tystnad så kommer ett sms om att jag ska hämta mina saker och lämna hans. Jag känner direkt magont på sättet han skriver att jag svarar att jag är sjuk.
Sakerna ska bara ställas utanför dörren, kom senast det datumet och nu går vi vidare åt varsitt håll.
Jag avvaktar pga att jag är fullständigt utmattad och orkar inte mer trauman.
Sitter med en klump i halsen och det känns som en mardröm att vara i.
Gissar att de hjälpåtgärderna som erbjudits redan inte räcker till, känns precis som det brukar vid ett återfall.
Självklart vill jag ha mina saker men blir paralyserad av allt som hänt och hur det blivit varje gång han bett mig hämta saker som han ska ställa utanför sin dörr.
Herrgud vilken sjukdom och herregud vilken mardröm att leva runt. Hoppas att det går fort över denna gång.
Var det alla hjärtans dag idag??

Så fint budskap Backen123. Tack detsamma. Det är inte lätt. Styrkekram tillbaka ❤️

Jag tänker när jag läser runt och kan konstatera att inget är lätt, lämna, vara kvar med barn utan barn. Psykisk misshandel är slitigt för alla, och det är vad alkoholisten utsätter oss för om det gått långt. Ilskan, skulden dom lägger över på oss, i mitt fall även ett relationsmissbruk. Vi hamnar såklart i ett läge med sorg, ilska, ångest och oro. Oro för ens egna barn, oro för en själv för hur länge vi håller psykiskt och fysiskt. Jag visste ingenting om anhöriga till alkoholister utan bara om föräldrar till knarkande ungdomar, lite light sådär och där det gått bra.
Jag tycker verkligen det här måste belysas mycket mer. Hos vårdcentralerna kan dom nästan ingenting om alkoholism, där duckats det oftast, i massmedia skrivs det litegrann men jag tycker Socialstyrelsen måste ta tag i det här, och framförallt lyfta fram även riskbruk. Jag är i kontakt med försäljning via Systembolaget och ser vilka mängder som går iväg, varje vecka och det är många med barn som är i riskbruk. Nu klarar ju det flesta det och jag umgås med flera där det dricks endast i glada sällskap fast det är mycket. Men vi vet vad det kan vara start till... I mitt fall så gick jag tidigt om man jämför, men jag hade satsat allt för mannen i mitt liv, köpte hus, gifte oss. Anade aldrig omfattningen av att han "misslyckades" på några fester. Efter vårt bröllop så störtdök han, men jag fattade nog inte heller då, kände aldrig alkoholdoft och så utan såg bara ilskan. Trodde det var mitt fel, så dumt men jag gick länge så, i 2år. Det tog mig hårdast, sorgen av att han inte ville ha mig. Efter att jag gått så är det fortfarande det som gör ondast, det brustna hjärtat. Jag känner ingen oro eller rädsla, jag känner ångest inför alla tuffa beslut som jag måste ta, bodelning, skilsmässa för han gör inget åt saken. Han sitter kvar, är nykter. Och jag sitter här, jobbar med både svartsjuka, ilska och ledsamhet över det som inte vart. Så det jag vill ha sagt, det är inte lätt att gå, det är det svåraste oavsett om det är kort eller lång tid för dom är sjuka och spelar inte med samma spelregler som i en "vanlig" separation, tiden efter är jobbig oavsett och det kommer ta tid jag förstår det idag, så mitt tips är ta hjälp av vänner, anhöriga prata, prata våga berätta om det sjuka, om längtan tillbaka om sorgen, det är så skönt och ger så mycket. Ge dig själv en kram, va snäll mot dig själv och påminn dig vad jävla bra du är som står ut oavsett om du är kvar eller gått. Och när jag var kvar så drömde jag om hur jag ville leva mitt liv när jag slapp det här, när jag då bestämt mig men ännu inte vågade. Drömde hur jag skulle umgås med vänner, mina barn, inreda osv. Fick det tipset och det var så vilsamt, och lite hämnd mot mannen, han skulle bara veta ?? och jag gjorde saker med mig själv, med mina barn fast det inte kändes så kul men såhär efteråt så var det också bra, byggde upp självkänslan lite.
Vill önska alla en fin alla ❤ dag, med önska om styrka och mod att leva det liv man vill ha

I mitt fall är det så att jag länge har försökt vara diskret inför barnen.
Jag har knappt fått tillfälle att ta upp ämnet med min sambo eftersom vi faktiskt inte har varit ensamma med varandra mer än vid ytterst få tillfällen under de senaste åren.
Ett par långa samtal har vi haft via SMS, men de har inte lett till någonting.
Han har fortsatt som förut och gjort en massa knäppa saker.
Det har gjort mig väldigt desillusionerad, hans beteende.
Under de senaste månaderna har jag låtit undslippa mig en och annan kommentar om hans alkoholvanor, då i samband med att han själv har haft ett av sina utbrott.
Jag hoppas inte längre på någon förändring.
Alltför många gånger har jag blivit besviken.
Om jag skulle räkna hur många gånger han har blivit full efter att först ha sagt att han inte tänker dricka så skulle det snitta på en gång i veckan.
Till slut vänjer man sig vid att aldrig kunna lita på vad en sådan person säger.
Man distanserar sig känslomässigt.
När han får utbrott blir jag rädd, men jag visar det inte.
Dels vill jag inte ge honom den tillfredsställelsen, dels vill jag inte att barnen ska se att jag är rädd, för det skulle göra dem ännu räddare.
Arg på honom är jag ofta, men jag gör mitt bästa för att inte säga någonting.
Om jag skulle säga rakt ut vad jag tycker skulle han bara få ett till av sina utbrott.
Ingenting jag säger gör ändå någon skillnad.
När jag har försökt prata med honom i mer civiliserade situationer har han varje gång höjt volymen på teven eller liknande och inte alls kommenterat saken.
Han har en fantastisk förmåga att ignorera mig.
Själv har jag, åtminstone som det verkar för andra, stängt av mina känslor helt och hållet.
Jag har ett väldigt bra pokeransikte.
Ler gör jag tyvärr sällan.
Pokeransiktet har liksom fastnat i något slags allvarsamt läge på heltid.
Det ser nog ganska trist ut.

Jo så är det skrållan. Det var många under de här åren som sagt jag skulle lämnat, och det tog sin tid ??

Förstår att det tog tid ?
Men du tog steget ur det
Kram

Går det att leva med en partner utan att känna besvikelse och frustration över att de väljer alkoholen framför sig själv och relationen?
Det är svårt att acceptera att om de inte vill själva så lyssnar de inte. Beroendet är så starkt att det överröstar allt, kärleken, familjen osv. Tyvärr verkar det enda som funkar vara konsekvenser, dialog och samtal verkar inte ha någon större effekt.
Det är inte lätt, förstår att det måste vara svårare när det finns barn med i bilden.