Senaste kommentarerna i forumet

Hejsan. Min pappa är alkoholist. Det är först nu, eller ja de senaste två åren som jag verkligen förstår att han är det. Förr var det inte lika illa. Nu är det nästan varje helg han dricker. Och det är inte lite, han ljuger och döljer hur mycket han dricker. Han har aldrig gjort något mot mig eller min mamma, han är mest obehaglig.

När jag var mindre så drack han bara när mamma inte var hemma, när det bara var vi två hemma. Det slutade ofta med att jag inte kunde väcka honom eller att jag grät för att han var ”annorlunda” eftersom jag inte förstod vad som var fel. Han sa själv att han ”bara är lite trött”. Jag berättade aldrig för mamma att det var så eftersom jag visste att det var något hon inte ville att jag skulle få uppleva. Hennes pappa var också alkoholist. Jag berättade för kanske 5 år sen för det var då han började dricka så framför mamma också. Hon säger att hon snart inte orkar mer. Jag förstår henne. Jag vill att hon ska må bra. Samtidigt får jag panik om vi tre inte skulle leva som en familj längre. En annan tanke är vad som skulle hända om pappa bodde ensam. Jag vill inte ens tänka på det för jag får panik.

Nu blev detta väldigt långt men jag har ingen annan att prata om detta med. Förutom mamma. Hon säger att hon heller inte har någon att prata med förutom mig. Vi skäms för detta, även fast det inte är vi som ska göra det. Det känns som han bara blir värre. Jag får upp hoppet ibland när han inte dricker på ett tag men då slår det till som en smäll sen istället. Extra mycket helgen efter. Nån gång så har han varit stupfull 16.30. Förra månaden drack han så mycket att han spydde svart spya på golvet och hickade i en vecka efter och han ”förstod inte varför han hade så kraftig hicka”. Han har också fått en himla attityd på senaste. Jag är inte rädd, bara arg och besviken. Förstår inte hur han kan välja alkoholen framför mig och min mamma? Hur man kan supa sig redlös när man är själv hemma med sin 10 åriga dotter? Jag förstår att det egentligen inte finns något jag kan göra. Det är hans val att ens vilja sluta hålla på såhär. Önskar bara att det fanns något som kunde få honom förstå att alkoholen inte hjälper om man mår dåligt. Det är min teori till att han dricker så mycket, men det vill han inte erkänna.

Om det är någon som läser detta som kan ge mig eller min mamma tips (hon vet inte att jag skriver detta) så skulle jag vara tacksam.

Ni alla här är otroligt starka!

Hej @råttan96! Du måste vara rädd om dig och det finns inte så mycket att göra här. Din mamma måste vilja att sluta dricka själv. Hennes drickande måste få konsekvenser och och du måste börja med att sätta gränser för dig själv. Det finns grupper för medberoende som du kan gå på. Gå in och kolla på AA’s hemsida eller CO-anon. Det kan hjälpa med att dela med sig av sina upplevelser för att veta att du inte är ensam i det här. Kram till dig ❤️

@råttan96 du ska vara rädd om dig och snäll mot dig. Din mamma måste sluta dricka och det kan du tyvärr inte göra åt henne. AA har möten för anhöriga och kommunen brukar ha utbildningar för anhöriga/medberoende. Ta all hjälp du kan få, kan kommunens socialtjänst kontaktas?
Var rädd om dig🧡

@Janice jag förstår hur du menar, men jag skulle säga att det är *svårare* att stanna än vad det är att lämna. Betydligt svårare.

Jag vet inte vad jag ska göra längre jag har inga extra pengar och min egen mentala hälsa är inte den bästa. Min mamma är sjukskriven och de pengar hon får köper hon alcohol för. Hon har inte råd att betala hyran och vill inte flytta hem till mormor för då kan hon inte dricka lika fritt. Hon har " lånat" så mycket pengar av familje medlemmar att det finns ingen kvar att låna ifrån. Vad ska jag göra?

@Carisie
God morgon och tack för din respons. Ja, det kommer inte att bli bättre och jag tar med mig dina ord 🫶🏻

@Janice God morgon ☀️ Alkoholism är en progressiv sjukdom dessvärre och det finns inte mycket som talar för att det blir bättre. Jag har varit där du är också 😓 Mannen som är nykter är även mannen som är full. Du kan bara ansvara för dig och ditt liv. Jag upprepade sinnesrobönen många gånger då had blev anklagad för saker och då jag aktivt konfronterade och bag honom sluta dricka.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Med eller utan "gud" så har den substans och det blir lättare att ta in vad jag själv kan ändra. Jag hoppas du finner råd 🙏🏼🩵

Jag lever sedan två år tillsammans med en man som dricker regelbundet. Han sköter arbete mån-fred utan problem men är i stort sett onykter från fredag kväll till söndag kväll varje helg. Han har haft en hög alkoholkonsumtion redan så vi träffades men jag upplever det som det var mindre i början än nu, jag tror han ökat på allt eftersom relationen blev allvarligare. Han är medveten om sitt drickande och säger att det gör att han mår bra onykter. Senaste året har han dock börjat bli dum emot mig när han är full och det blir tjafs varje helg. Jag ogillar konflikter medans han går igång på det. Nu känner jag att jag inte kan eller vill leva ett sånt här liv längre. Vi pratar om att gå isär men alltid när han är onykter och då blir samtalen inte värst konstruktiva. Han säger tydligt att han är som han är och inte kommer att sluta dricka. Nykter är han jättebra och jag trivs med honom, då. Men oroar mig alltid inför helg då allt ” dåligt” jag gjort under veckan ska diskuteras. Jag är så trött på att hålla en fasad gentemot omgivningen och vill lämna men det är så svårt…

Jag skulle funderat både en och två gånger över att ha en relation med någon som har helt andra värderingar rörande alkohol än vad du har. Mitt ex söp som en svamp och hade gjort det i minst 25 år. Det går inte att leva med en alkoholist. Det bästa som hade kunnat hända var att vår relation tog slut. Ta hand om DIG först!

@marre8
När jag dricker beter jag mig precis som din sambo. Jag har alkoholproblem och får kontrollförlust när jag dricker. Som många andra har jag inte druckit regelbundet utan någon helg här och där. Jag kommer aldrig kunna dricka normalt och den enda vägen för mig är att bli helt nykter. Min man mår som du när jag är ute och svirar, då jag kan komma intrillande vid morgontimmarna efter ha varit på någon efterfest (jag är 40+ nu...). Jag mår fruktansvärt efteråt och ångrar mig alltid. Jag skulle nog säga att konsekvenserna blir värre och värre ju fler år som passerar om man inte bryter med alkoholen. Kanske är din sambo en av dom få som kan lära sig att dricka måttligt? Han bör nog i alla fall ta sig ett längre uppehåll och fundera på sin relation till alkohol. Jag vill inte låta negativ, men då jag är precis som du beskriver så vet jag hur destruktivt det är. Jag kämpar nu för att bryta helt med alkoholen, för min skull och för mitt förhållande. För jag går inte att leva med om jag dricker, dom tillfällena förstör jag allt. 💔 Lycka till 🩷

Det har nu gått tre dagar sedan jag fick nog och krävde att vi måste bo isär ett tag för att situationen varit ohållbar under en lång tid och jul&nyår mest bestod av alkohol.

Två av dessa dagar har han haft vår dotter (själv) och skött sig helt exemplariskt. Han har gjort saker som han ALDRIG gör annars som att tvätta och fläta hennes hår, leka, laga mat osv. Jag är i chock men samtidigt glad att han skött sig och varit nykter.

Har varit väldigt orolig att lämna dom två ensamma för jag har varit livrädd att han ska vara påverkad under tiden, men kanske är det bra om jag släpper taget lite(så länge han sköter sig) så han faktiskt får prova på att ta ansvar själv? Har någon erfarenhet av detta?

Låter som att din sambo har problem med att avbryta sitt drickande. Han behöver ”träna” på det. Tycker inte att du ska ge upp ännu, men tala om för honom vad han behöver göra för dig gällande detta och vad konsekvensen blir. Om han sedan bryter löftet två gånger så ser du till att konsekvensen blir av. Man kan alltid få en chans, men inte två..
Lever jag så? Nä…. Tyvärr. Man vet hur man borde göra men kärleken är så blind..
Jag hoppas innerligt att det löser sig för er

Än så länge är min sambos drickande ”bara” problematisk på så sätt att han alltid måste gå på efterfest, och allt vad det innebär, medan jag är hemma. Han är inte ute så ofta, en handfull gånger per år men vi är båda 30+ och jag förstår inte varför man behöver gå på en trött efterfest för att bara hälla i sig mer öl med några random man träffat ute under kvällen. Men senast det hände trillade han in vid 7 på morgonen, jag hade under natten hört av mig vid 3 tillfällen för att höra vart han var och om han var okej. Jag fick svaret ”jag är snart hemma” ett par gånger och sedan valde han att inte svara på sms eller när jag ringde senare. De hade druckit sedan 13 ish, och varit iväg på event under dagen. Fått höra efteråt att han ringt en annan tjej vid 4-tiden. Detta har hänt tidigare för ca 1 år sen. Vem vet hur många gånger det hänt som jag inte fått reda på… för bägge gångerna har jag hört det från nära och bekanta efter att han ljugit om det och följt det genom att radera samtalshistoriken. Dagen efter är han alltid genuint ledsen och visar sånt otroligt självhat. Men ändå fortsätter det hända. Han har nu erkänt, för sig själv och mig, att han har problem och tappar konsekvenstänk när han är ute med grabbarna. Han har bokat tid hos en psykolog, för ett första möte. Men jag vågar inte tro att han kan bryta gamla mönster. Jag ser liknade tendenser hos hans pappa (som jag gissar inte har adresserat sina alkoholproblem). Jag vill inte fråga om han varit otrogen rakt ut för att jag innerst inne känner att det kan vara sant. Jag vill så gärna bara förlåta honom och återgå till vardagen men är så himla rädd att hans problem fortsätter och förmodligen blir värre med åren. Hans beteende framkallar känslor och beteende hos mig som jag absolut avskyr, jag vill inte vara svartsjuk och alltid behöva veta vart han är, vem han är med osv osv. Jag vill inte vara den personen. Men jag har helt tappat tilliten. Vi bor ihop och har pratat seriöst om att bilda familj, men hans drickande får mig att inte vilja skaffa barn med honom (fast jag så gärna vill det).

Ja, första steget är ju att veta om man vill vara i relationen eller inte. Ett tips kan vara att föra bok på hur många dagar som är bra och hur många som är dåliga över en månads tid. Gör kryss i en kalender för bra, till exempel. Då blir det väldigt visuellt tydligt vad man står ut med. En väninna fick det tipset angående en demenssjuk förälders sjukdomsbild, men jag tycker det funkar även för beroendesjukdomar. Är det för många dåliga dagar behöver man stöd, eller gå.

@Åsa M tack för svar. Jag förstår hur du tänker, jag försöker få han och flytta lite odramatiskt till och börja med, att vi ska fortsätta vara tillsammans men särbo. Så får han bevisa att han kan bli frisk innan han får komma tillbaka. Men jag ser ju vad alla skriver, så det ser ju mörkt ut. Händer inget får jag nog göra som du sa med tydlighet och kanske även då inse att det får vara slut. Det e ju så svårt de dagar man trivs 😏😐

Hej @kitkat och välkommen hit! Du startade en tråd men stannade vid rubriken. Vill du berätta lite mer om din situation?

@Åsa M idag har jag tagit kontakt med trygga vuxna, så får se hur det går väntar på svar.

Du ska inte lasta dig själv för en annan människas beteende, men det är starkt att du ser och tar ansvar! Jag tror det kan underlätta om du bestämmer ett datum och säger det till honom. "Jag vill att du ska ha flyttat ut senast den 1 juni." Då blir det tydligt för er båda, han fåren skarp deadline att förhålla sig till, och du kan planera in tex låsbyte och annat om du vill begränsa hans tillgång till huset efter det. Jag hade en kompis som gjorde så med sitt ex och det slutade med att hon fick begära handräckning av polisen för att få ut karln, men ut kom han till slut.

Har du funderat på att boka tid hos en kurator? Det är bra att prata med någon utanför bubblan.

Mitt ex var likadan. Jag ville prata och han ville låtsas som ingenting. Relationen höll inte.

@@oro jag har samma situation. Tystnad- när jag frågar och vill prata drar han sig undan. Vill inte umgås med någon -jag har behov av att prata men med vem?

Visst hjälper det att läsa vad man själv har skrivit! Jag har skrivit dagbok hela livet och det hjälper verkligen, särskilt under kriser. Man slutar ifrågasätta sig själv och vad man har upplevt. Det är sorgligt att tiden bara går och inget blir bättre - missbrukaren kommer aldrig göra någon positiv förändring, det är den friska i relationen som måste agera. Annars har man det så där i all evighet. Man får bara ett liv, har man tur blir det långt. Det enda man kan påverka är vem man lägger sin tid på.

@flingis va skönt hoppas han kommer iväg snart. Tyvärr kommer ingen av oss att ha råd att bo kvar så vi måste sälja huset. Så det känns som det kan ta tid. Så lite orolig för att starta den han kommer inte bli rolig att leva med varken för mig eller barnen.

Förstår dig. Har ungefär samma sits. Man blir hemma eller gör saker själv. Sambon mer el mindre alltid påverkad. Men jag har påbörjat processen att säga han behöver flytta. Men det är inte kul 😑

@Åsa M nej jag har ju möjliggjort drickandet , så det ligger på mig. Han är ledsen o säger han inte klarar sluta dricka utan mig, men det går ju tydligen inte ändå tänker jag. har jag sagt jag vill han flyttar, men problemet är o hitta boende. Han säger det kan ta tid o hitta… tröttsamt