Senaste kommentarerna i forumet

❤️ Känner så igen mig i din beskrivning. Försöker att inte tänka på de fina stunderna, kanske ett sätt att värja sig från ännu mer smärta.
Styrkekram till dig morgonsol, så glad att du finns på forumet.
❤️

Jag känner att jag inte har något pokerfejs men inte orkar säga något när barnen är vakna. Stämningen för hela familjen blir ju dock inte superkul när jag sitter vaksam och grubblar.
Nu när det var nytt år och nya tider så skulle vi skippa socker, kolhydrater och han såklart alkohol. Nu har han druckit, käkar godis, chips och annat och min respekt tryter. När jag tagit upp att han bör sluta med alkohol så har jag fått höra att jag är sockerberoende och ”inte så perfekt själv” Nu har jag tagit mig samman men så rasar han och jag känner en sån vrede.
Bor på ett sätt så att det skulle vara svårt på många sätt att dela oss, ekonomiskt, hitta boende etc. Men funderar verkligen på om jag kan ta det såhär ett decennie till.
Undrar hur ni andra i andras
trådar lyckats vara känslomässigt avstängda och bara påpeka utan att bli så besvikna/ledsna/uppgivna?

Å köket ! Var ju det ja skulle skriva om ! Det blir superfint ! Ja är väldigt nöjd med det.

Men precis! Samma känslor går man igenom. O man lider men utan resultat! Det kostar bara. Ja känner på riktigt nu att ja kommer inte vilja bjuda in honom i mitt liv igen. Ja har hoppats så länge å nu känner ja bara att : nej, ja vill kunna lita på.min partner. Inte misstänka, va orolig o rädd. Ja är ledsen för ja hade velat det skulle bli ett fint slut på vår relation. Vi trivdes så fantastiskt bra ihop. Kunde skratta hejdlöst. Hade samma intressen o visioner. Saknade honom alltid när han inte var i min närhet. Men ja är rädd för honom o alla ord som sårat mig så.

Det är nästan som ett sjätte sinne man utvecklar, det där att man märker direkt när de har druckit.
I bland vet jag inte ens vad det är jag reagerar på, men någonting är det.
Faktiskt känner jag mig, förutom allmänt rädd för hur mycket som ska drickas och rädd för eventuella utbrott, även förolämpad av smygdrickande.
Jag som redan innan jag träffade min nuvarande sambo hade levt många år tillsammans med en person som drack för mycket, jag märker när någon har druckit.
Att min nuvarande då försöker låtsas som att han inte har druckit gör mig alltså väldigt irriterad.
Om inte annat lär jag ju märka det när tomma ölburkar trillar ner på mig om jag råkar öppna något av köksskåpen, liksom ...
Ändå låtsas han som ingenting.
Varför kan han inte lägga sina burkar på det vanliga stället, där resten av familjen lägger sin pant?
Vi vet alla att han dricker.
De äldre barnen påpekar att han somnar på konstiga platser, vid konstiga tillfällen.
"Håll käften" är hans standardkommentar.
Dessa perioder av smygdrickande varvas med perioder av öppet drickande.
Jag tycker att själva osäkerheten är jobbig.
Det vore bättre om han någon gång då och då sa att "i kväll tänker jag dricka lite öl" och sedan göra det.
I bland tror jag att jag håller på att bli knäpp när jag går omkring och diskret sniffar på hans andedräkt för att få det bekräftat.
Suck ...
Jag går omkring på helspänn för det mesta.
Det är nog inte så hälsosamt.

Vilket gör mig så ledsen när jag helt plötsligt ser att det inte längre är alkoholfri öl som är hemma vid soffan och hojtandet vid fotbollen blir på annan nivå. Har haft lugnt och skönt sedan början av januari när sviterna efter nyår gick ur kroppen men nu smygs det igång igen och jag orkar inte ta upp detta. Men känner rent spontant att jag går direkt i försvarsställning och går upp en beredskap för att det kommer bli knas. Nu har det dock varit lugnt och han är inte märkbart berusad men när jag och barnen somnat är jag rädd att han kommer tuta i sig. Men säkert oxå gömma flaskor oxå. Det stör mig så att jag blir som en snokande detektiv som försöker hålla koll fast jag inte ens orkar ta upp diskussionen. Jag vill bara att vi ska ha ett nyktert liv med barnen tillsammans.

Förstår, jag lovar, förstår precis vad du menar.
Känslan av att bara få nog av att gå igenom samma känsloregister om och om igen utan någon som helst utveckling. Ska tillåta mig alla känslor så jag till slut får nog av det.
Ska iväg på en second hand marknad och tänkte för en kort stund att jag skulle piffa upp gamla saker, har tänkt länge på det men inte kommit igång.
Så roligt för dig med köket idag.
Hoppas att du tittar in och skriver hur det blev.
Kram på dig!

Försöka fokusera på det som kan ge mig energi o lyfta mitt sinne ! Sån energi det gått åt senaste tiden att älta, analysera, gråta o va så frustrerad. Försöka ha kontroll på nåt som inte går... o hoppas på förändring hos den andre. Vänta o vänta. Bli arg. Ha tålamod igen.. för o sen bli utmattad o besviken . O då få honom att känna sig värdelös med. Nej fy faan på ren svenska vilken spiral som är outtröttlig. Ja blir matt bara av tanken nu.

Vad spännande med köksluckorna! Och hela hemmet.
Känner som du med att mitt hem ska bli min Borg. Längtar till 1 april, så får jag min nya lya.
Är så nyfiken, kan tänka mig att det blir riktigt mysigt och fint hemma hos dig med den energin utstrålar.

Nu är köksluckorna klara o ja ska hämta dom imorgon! Så spänd ! Vill ha det fint hemma ☺? Mitt hem ska va min borg. Här ska ja trivas , va trygg o må bra. Kommer fortsätta fixa här hemma för o få.det precis så fint ja vill ha det.

Så bra att du har pratat med din omgivning om det. Det är ingen lätt situation att vara i men du är verkligen stark och verkar ha koll på saker.
Man lämnar helt enkelt när man själv känner att man inte vill vara med längre eller inte har någon tro på det längre, det finns inget rätt svar.
Styrkekram <3

Jag vet att det inte är mitt fel och skyller ingenting på mig själv i den här situationen.

Har berättat allt för mina vänner och för min mamma, sånt som jag aldrig berättat för någon. Har förberett dom på att jag kanske kommer behöva stöd framöver och har stenkoll på Hemnet för framtida boenden.

Har sparat pengar redan så jag ska kunna köpa en egen bil och har ett bra jobb så jag vet att jag och barnen klarar oss utan problem.

Jag vill hoppas och vill tro att det här ska bli bra, men innerst inne vet jag nog hur det kommer bli. Och jag är förberedd på det i praktiken i alla fall. Men känslomässigt är man nog aldrig redo.

En månad. Det är ingen tid med tanke på hur många år jag levt med det.

Vad ska du göra med svaret?
Det blir lätt så att man ger dem en månad ... och sedan en månad till ... hur länge som helst.
Jag är expert på att göra det misstaget.
Kanske är du mer handlingskraftig.
Det är nog de flesta, när jag tänker efter.
Jag har, inför mig själv, brukat ursäkta deras beteende med att "han ju har det så jobbigt just nu, det löser sig med drickandet sedan" eller "det var nog ändå mitt fel att han blev så arg, för det var ju den där lilla detaljen som jag inte hanterade helt perfekt".
Månaderna blir till år.

Jag frågade honom rakt ut idag om han hade lämnat mig ifall jag krävt att han skulle bli nykterist. Det skulle han.

Känns ju kul att höra...

Menmen, ger det någon månad så lär jag ha svar.

Ja, kanske är det så det fungerar, Nordäng.
I mitt förra förhållande valde jag att lita på min missbrukande sambo om och om igen.
Jag gjorde verkligen allt för att uppmuntra honom att sluta med sina beteenden.
För varje gång behandlade han mig sämre och sämre.
Till slut blev han väldigt våldsam.
Efter många år med den mannen testade jag en helt annan strategi när jag insåg att min nye sambo hade alkoholproblem.
Jag har inte tjatat alls.
Först efter att myndigheterna började uppmärksamma hans drickande och en del av de dumma saker han gjorde i fyllan tog jag upp ämnet.
Jag har föreslagit alla möjliga lösningar, men när han för första gången erkände inför mig att han hade ett problem sa han att det problemet var jag.
Nu blir det bara värre och värre här.
Det känns som att alla mina relationer är dömda att misslyckas.
Därför vill jag bara få vara i fred.
Nu råkade jag byta samtalsämne, förlåt ...

också att det går bra för er! Kanske kan du försöka tänka att hans problem är hans ansvar. Det förstår man ju såklart rent förnuftsmässigt. Men så agerar man tvärtemot. Jag gjorde också överenskommelser med mitt ex gällande hans drickande (på mitt initiativ). Som han bröt ganska omgående eller sa att han hade missuppfattat. Jag blev lika besviken varje gång. När jag tänker tillbaka tänker jag att jag bara skulle släppt honom fri att göra som han själv ville. Jag var som en övervakare och polis i vårt förhållande. Jag blev någon jag inte ville vara och det var bara mitt eget "fel" eller val att jag blev sån. Då tyckte jag att det var han som gjorde mig sån. I efterhand har jag insett att jag hade ett val hela tiden. Varför en del alkoholister blir elaka är något jag har funderat mycket på men har fortfarande ingen aning. Tror dom känner mycket skam och vi som är nära "tjatar" mycket, skäller och gråter. Alkohol plus skam kanske blir elakheter. Närstående blir en slags trigger av skammen.

Jag hoppas att det går bra.

Önskar att jag förstått hur alkohol kan vara så viktigt. Visst, jag tycker också om att ta ett par vinglas till maten men hade jag valt mellan min sambo och alkoholen hade jag inte ens tvekat. Det är ju bara en helglyx och inget annat.

Har beslutat nu att ge det en absolut sista chans. Han vet att han har kniven mot strupen nu och att han med 100 % säkerhet förlorar mig om det händer igen, och jag kommer stå för det med all säkerhet!

Jag tänker så här. Du beskriver så bra vad som är problemet och du utgår från din egen upplevelse. Är det helt omöjligt att säga det du skriver till din mamma? Du vet bäst, men du uttrycker det väldigt bra och i bästa fall kan det bli början till en förändring. Glöm inte att det viktigaste är att du mår bra.

Ja, bara efter några dagar känner jag mig lättare, mer i balans, mer närvaro i möte med andra människor och friare på ngt sätt.
Det är nästan skrämmande när jag inser hur allting påverkat mig och hur sjukt allting är kring alkoholisten. Det är ju inte för en anhörig att ta ansvar för, det krävs ju professionella människor som ger stöd när de behöver det.
Det är fantastiskt väder ute och jag är så innerligt tacksam över att känna mig lugn, lugnet är en lyx.
Känner ingen som helst dåligt samvete, blir mest chockad över hur illa jag låtit mig bli behandlad egentligen och att jag skulle satt gränser mkt tidigare.
Önskar er alla en skön fredag fast jag vet att helgen är ångestframkallande för mycket många.
?

Jag tror också att det med största sannolikhet beror på missbruket om inte Flisans sambo är lycklig i förhållandet.

Det jag menade var att Flisan uppenbarligen inte mår bra av sin sambos beteende, oavsett vad sambons beteende beror på, och att det då nog kan vara bäst för dem båda att försöka bli lyckliga utan varandra.

Kanske skulle det gå att lösa hans aggressionsproblem om han ville söka hjälp, men eftersom han tydligen inte vill det verkar det omöjligt att lösa.

Det går heller inte, tror jag, att övertyga någon annan om att den personen borde sluta dricka.

Jag undrar om en alkoholist över huvud kan älska någon?

Min sambo var också "två olika personer" förut.

I bland var han hur snäll som helst och i bland var han verkligen inte snäll.

På senare tid har han uppenbarligen börjat hata mig lika mycket oavsett om han är full eller nykter.

Jag har ingen aning om varför han hatar mig så mycket.

Alkohol påverkar personligheten även på lång sikt.

Alla människor förändras förstås med tiden, även vi som inte har alkoholproblem, men jag tror inte att man kan räkna med att få tillbaka den gullige killen som man en gång blev tillsammans med.

Det går bara åt en massa onödig energi när man tjatar och hoppas.

Det du skriver, Nordäng, om att ditt ex ville såra dem han älskade - varför gör de så?

Jag har märkt att min sambo, när han har en dålig dag, inte ger sig förrän han har fått någon annan att gråta.

Länge har jag undrat varför han beter sig så.

Jag kan liksom inte relatera till det alls, att man själv skulle må bättre av att göra någon i familjen ledsen.

Är detta fenomen vanligt förekommande?

Varmt välkommen till forumet! Vad modigt av dig att skriva här för att kunna få stöd. Det låter som att du befinner dig i en tuff situation. Att du vill kunna umgås med din mamma och hennes man samt ta hem vänner utan att vara orolig. Du önskar att bo kvar hos din mamma, men utan att alkohol är med i bilden. Det är en klok önskan, du har rätt att kunna må bra och känna dig trygg i ditt hem. Din rädsla över att inte få bo kvar hos din mamma verkar hindra dig från att prata med din pappa.

Finns det någon annan vuxen du kan prata med i din närhet som du litar på? Vi på alkoholhjälpen har utbildning och erfarenhet om socialtjänsten och om hur deras arbete brukar gå till om du vill veta mera. Det finns även organisationer som Maskrosbarn eller BRIS som vänder sig till ungdomar som befinner sig i liknande situationer som du. Vad tror du skulle passa dig? Fråga gärna oss om du undrar något mer och hoppas det här forumet ska kunna vara hjälpsamt för dig.

Tror inte han vill erkänna det för sig själv heller, och det är problemet. Idag var det inte heller "5 öl" som var dealen utan det har ändrats till "5 öl är inte skrivet i sten utan jag måste dricka ansvarsfullt". Suck :(

Han är också förbannad för mig för att jag inte tror på att han kommer lyckas och att jag borde stötta honom. Men hur stöttar man någon som inte ens vill erkänna att han har problem? Det är JAG som blivit utsatt och kallad för diverse elakheter man någonsin kan komma på, det är jag som är i botten. Det är jag som fick skulden förra gången jag lämnade honom och inte berättade för någon VARFÖR av respekt till honom.

Men nu ska jag plötsligt stötta honom och lita på honom "den här gången".

Fan, det är så jävla jävla svårt ? Vill ju så gärna tro på honom men jag kan inte!!

Vilken belastande situation du beskriver, att dels behöva se din syster så illa däran men också att kämpa för att hon ska få den vård hon behöver. Det här är ett lite långsamt forum, ibland kan det ta ett tag innan en tråd "tar fart". Även om du inte ännu fått några konkreta svar på din fråga, så får du gärna skriva mer och berätta om hur du har det och hur den här situationen påverkar dig.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Här startade du en tråd med en titel som väcker nyfikenhet. Kanske blev du avbruten, kanske behövde du samla tankarna ytterligare. Skriv gärna igen, om du vill, och berätta om hur du har det!

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet