Senaste kommentarerna i forumet

Det går inte att tvinga någon att sluta dricka. Jag har försökt alla metoder. Blev arg, var ledsen, försökte prata, ställde ultimatum. Inget funkar om inte den som dricker vill sluta och inser sina problem. Vi var ihop i 20 år, jag och min man, numera ex. Det eskalerade mer och mer för varje år. Jag var tvungen att gå till slut. Han har fortsatt dricka.
Man kan bara hoppas att dom tar hjälp till slut.

Har han ingen som han kan prata med som kan hjälpa honom och prata förstånd med honom? Det känns ju inte direkt som han har något att vinna på detta. Man önskar ju att det fanns en lösning på något vis.

Ännu en dag i kaos. Känns som allt eskalerar. Hot om polisanmälan, försöker desperat få kontakt med mig, lever i en sån galenskap att det inte går att prata, blandat in andra i ett stort kaos. Pekar ut mig som galen men har ingen självinsikt om vad han själv ställer till med.
Det är sa galet och så destruktivt att jag stänger bara av. Nu dusch och på väg till ett nattpass.
Gud hjälp oss allihop från denna vånda.
Hur har ni det forumvänner?

Att spara pengar går tyvärr inte när man knappt får pengarna att räcka hela månaden som det är nu. Utgifterna skulle minska betydligt efter en flytt, men för att kunna flytta behöver man ju ha någon form av bostad att flytta till. En övernattningslägenhet hade annars varit bra för att åtminstone ha någonstans att ta vägen när det krisar (vilket det gör ganska ofta) men utan bostadsbidrag är det tyvärr en omöjlighet (och bostadsbidrag får man ju inte utan diverse adressändringar). Ja, du har rätt, att spara ihop pengar är en absolut nödvändighet.

Alkotester anses tydligen "kränkande" av myndigheterna och används därför inte mer än ett par gånger i samband med umgängestillfällen. Om umgängesföräldern bara ser till att vara nykter vid dessa tillfällen kan den ju supa hejvilt vid resterande tillfällen. Hur resonerar egentligen myndigheterna? Om umgängesföräldern har tillbringat det senaste decenniet antingen full eller bakis kan man ju omöjligen lita på att den helt plötsligt ska förändras.

Ett annat problem är ju att umgängesföräldern, även om den är nykter just när barnen överlämnas, mycket väl kan hälla i sig ett tiotal starköl direkt efteråt. Vad händer då med barnen? Man har ju ingen som helst möjlighet att övervaka vad som sker om man själv har flyttat därifrån.

Kan ju fungera olika i olika kommuner. Mig hade de inget enskilt samtal att erbjuda, bara medberoendegrupper... Ring och bolla med dom hur de kan hjälpa dig! Spara ihop en ”dra åt helvete” budget så att du kan fly med barnen. Tolerera ingen alkohol alls om barnen ska träffa sin pappa. Då blir valet hans. Hävda att det är för barnens bästa och att du skyddar dem genom att kräva det. Trots fortsatt tjafs om barn/nykterhet i 4 års tid så är beslutet att lämna det bästa jag har tagit. Sonen har fått en bättre mamma och får förhoppningsvis en bättre och tryggare uppväxt sammantaget.

Tack för ditt svar, Heleena. Jag har för mig att Familjerätten även erbjuder separata samtal för parter som av någon anledning inte vill träffa varandra. Om din sons pappa inte vill gå dit över huvud taget är det till nackdel för honom i en eventuell vårdnadstvist.

Här känns det som att valet står mellan att:
- stanna kvar och fortsätta låta familjens liv styras av ett fyllo (fortsätta ta allt ansvar för barnen, ekonomin och hemmets skötsel, aldrig kunna lämna barnen ensamma med deras pappa och dygnet runt behöva vara på sin vakt till den mån att man själv nätt och jämnt hinner/orkar sköta arbete/studier medan barnen märker och påverkas alltmer för varje år som går),
- "rymma" med barnen (hur nu det skulle gå till att få tag i en bostad utan pengar), riskera att förlora vårdnaden eller åtminstone tvingas lämna barnen varannan vecka eller liknande hos deras pappa som på sin fritid antingen är redlöst berusad eller bakis med hemska humörsvängningar.

Tyvärr verkar familjerätten det enda stället som går att vända sig till, förutom jurist. Men får du ensam vårdnad så har ju pappan umgängesrätt ändå. Mitt problem är att familjerätten är frivillig och att båda föräldrar måste ringa och boka tid. Har varit i samma sits sedan 4 år tillbaka.
Helt sjukt egentligen. Pappan till mitt barn lämnar prover vad gäller jobbet och körkort. Men för att ha ett barn hemma behöver han inte påvisa någon nykterhet. Oron gnager fortfarande varenda gång sonen är där!
Stå på dig, hävda att dina barns bästa just nu är att dom är med dig. Förstår att det är skitjobbigt!

Du ställer en fråga som är svår att svara på egentligen. Insikten måste ju komma inifrån men borde ju gå att trigga igång utifrån. Åtminstone borde det gå att putta processen i rätt riktning, men frågan är hur. Har någon någonsin funnit ett svar på detta som är någorlunda generellt?

Ja, det kanske är så att dörrarna jämt är öppna men att man ibland är sin egna fiende. Jag har egentligen inga svar för jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag vill gå vidare och framåt i mitt liv nu. Är det inte dags att vi gör det nu?
Fick precis ett sms efter två dagars tystnad efter ett massivt sms regn av hot: nu skulle det betalas tillbaka. Vips så hade jag pengar. Det stod något om att rätt ska vara rätt....Nu ska han liksom sminka över situationen med att göra "rätt för sig". Tack, men nej tack. Det blir som en teater mer än autentiskt. Nu ska man vara den som gör rätt för sig istället för att ta tag i det verkliga problemet. Glöm det.
Jag accepterar inte längre det här känner jag. Komma in i mitt liv och klampa, härja, slänga skit, försvinna, ljuga, skita i allt, hota mig, påstå att man älskar mig, osv osv utan ärlighet och utan en tanke på hur jag blir påverkad, det passar mig helt enkelt inte längre.
Jag swischade tillbaka pengarna och blockade honom där också. Jag tycker han tar sig friheter som han inte har.
Kan tyckas dumt att inte ta emot pengar som egentligen är mina men något som är viktigare för mig det är att jag bestämmer i mitt liv och om det är ngt chockerande som hänt så ser man till först om det är ok. Att direkt börja dirigera och betala tillbaka och ordna som om jag vore ett objekt, det accepterar jag inte längre.
Jag bara känner att jag accepterar inte längre att ha någon som inte respekterar mina gränser i mitt liv.
Jag vet att jag är tjatig, kanske till och med barnslig men det ger något att skriva det. Det blir på riktigt och jag vet hur lättmanipulerad jag varit tidigare, det får vara slut på det.
Just idag känner jag mig stark och helt på det klara med att det är banne mig inte jag som lyfter glaset för någon annan och jag vägrar vara någon känslomässig papperskorg för någon annan.
Det har varit min roll sedan jag var ett litet barn i mina närmaste relationer men jag börjar bli rätt medveten om att jag förtjänar och har rätt att begära att bli behandlad med respekt.
Det gör ni också kära forumsystrar.
Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
<3

Tyvärr verkar det vara så att Familjerätten i alla lägen blint fokuserar på "barns rätt till båda sina föräldrar" och ser det som en självklarhet att "barn mår bäst i sin invanda miljö".
Dessutom är det, som sagt, ord mot ord som gäller i den här situationen.
Inga vittnen finns.
På grund av alkoholistens instabila temperament vågar man inte heller chansa på att kommunen ställer upp eftersom myndighetskontakter skulle kunna utlösa någon form av hämndaktion.

Vilken jobbig situation för dig! Jag har haft väldigt god hjälp av Familjerätten som är en kommunal inrättning. Inte när det gäller det problem som du har utan det var annat. Men kanske kan dom hjälpa dig!? Jag antar att Familjerätt finns i alla kommuner. Tror att dom hörde till Socialkontoret. Ta med så mycket dokumentation du har och kan när det gäller hans missbruk mm Hoppas det löser sig!

I det aktuella fallet har alkoholisten tidigare kallats till ett möte på socialkontoret, med anledning av rattfylla, och då, som tidigare nämnts, tackat nej till hjälp med motiveringen att den inte har något problem.

Socialsekreteraren accepterade detta utan följdfrågor och sa även att det är helt okej att dricka hemma.

Faktum är att alkoholisten i flera år har ägnat sig åt regelbunden fyllekörning, dock utan att ha åkt fast mer än ett par gånger.

Den nyktra föräldern anser inte alls att det är "helt okej" att alkoholisten dricker hemma eftersom barnen då tvingas stå ut med alkoholistens beteende.

Alkoholisten bryr sig inte, har aldrig brytt sig, om vad den nyktra föräldern anser om saken.

Vad kan den nyktra föräldern göra för att ta sig själv och barnen ur en till synes oändlig fångenskap?

Min sambo dricker varje helg. Detta har pågått i 4 år och jag tycker det är så jobbigt. Han dricker 5 liter vin och 6-8 starköl och en halv eller hel jäger men säger att han inte har problem. Han jobbar mån till torsdag 40 timmars vecka och direkt när han kommer hem på torsdagen börjar drickandet. Jag har sagt att jag vill att han drar ner på det och han säger att han har en plan men det händer inget.. hans dotter med barn har dragit sig undan och ett tag hade de ingen kontakt han förstod inte att det berodde på alkoholen hur ska man få de att vakna upp? Förstår att det är en sjukdom och jag älskar honom för han är världens finaste för mig men jag vet inte hur jag ska orka. Kattis

Ikväll har jag skrivit brevet om skilsmäsa, inte skickat men tränar på att inte ducka, linda in så mycket. Skrev det dåliga, hur man inte gör mot dom man älskar. Skrev även ner dom fina minnena jag spar, det kanske gör ondare än ilskan. Startar inte upp fighten fult, utan kommer skicka med alla handlingar så kan han slicka på kuvertet och skicka. Ansvar, ansvar. Hoppas jag lägger på lådan imorgon. Släpper taget nu några timmar, inte manipulera, inte tvinga. Låta Gud öppna dom rätta dörrarna när tiden är rätt ? God natt

Fick upp en text på mitt Instagram konto: Be och släpp taget. Försök inte, manipulera inte och tvinga inte fram nånting. Försök bara. Gud öppnar de rätta dörrarna i rättom tid.
Fin text, jag vilar i dom där jag kan lägga ifrån mig ansvaret från allt, inkl mig själv. Gud är kraft, för mig nånting större efter insikt i 12-steg modellen, vilsamt. En högre kraft även om den finns inom dig.
Kul med nya jobbet och lägenhet, grattis, nån verkar ha öppnat dom rätta dörrarna redan ? härligt

Det har varit en tung dag med inslag av positiva överraskningar. Tänker att jag fortsätter skriva här som en dagbok, annars försvinner en i sin ensamhet. Jag vill inte det längre.
Började mitt nya jobb idag och fick ett sånt lugnt och skönt intryck. Det kändes verkligen som att jag kan trivas där.
Sedan fick jag erbjudande om en visning på en lägenhet. Fick se lägenheten virtuellt. Kände direkt att jag ville tacka ja till den och det gjorde jag. Så nu håller jag alla tummar och tår för att jag ska få nycklarna i april. En större lägenhet med balkong, fina trägolv och jättemysigt.
Försöker jobba med mig själv men tycker det är svårt. När jag inget hör från honom så blir jag orolig och påminner mig om att släppa, det är oavsett inget jag kan göra något åt. Jag behöver distans för att samla mig. Försöker påminna mig om, när livet känns tufft att det är bättre så här. Nu har jag en chans att få sinnesro igen. Fokusera på mig själv och hitta min egen glöd, leva enligt mina värderingar och så. Hitta en acceptance i situationen. Det är vad det är och om ett tag så kan jag nog se att allt detta var till det bättre.
Fantiserar om hur jag ska möblera lägenheten och drömmer mig bort. Det känns både hoppfullt och vemodigt allt.

Håller med dig, Nora ! Blir så glad när ja ser att någon av er skrivit. Ger mental styrka på nåt vis . O trygghet. Istället för o va " trygg" i en dysfunktionell relation. Det ät falsk trygghet. Ja är inte trygg med att plötsligt få se elaka kommentarer i ett mail. Det har ja inte gjort mig förtjänt av. Nej, hellre pepp o samhörighet med er, tjejer ☺?❤ . Kram

Så härligt att logga in på forumet och läsa era inlägg.
Tröttiz: jag är så glad för att du håller på att förändra det. Tänk dig när du kan säga "jag mår bra" Ett motto för 2021?
Morgonsol: Heja Heja dig. Precis: Makten över våra liv.

Era motton är mina motton för 2021 <3.
Kram på er

Sant, Tröttiz. Man lever bara på. Bra att ha bilder o mål. Kram!

Nora och Morgonsol. Det vi får fråga oss är hur vi vill att vårt liv ska se ut? Att utgå från det. Vi har bara ett liv, då är svaret på denna fråga betydelsefull. Och vad gör att vi mår bra? Min numera bortgångna mamma frågade mig ofta: "hördu min skrutt, är du lycklig?" Nu kan jag konstatera - nej mamma, jag är inte lycklig, men jag håller på att förändra det.
Ha en fin helg.
?

Vi kan ta makten över våra liv tillsammans❤

Tröttiz o Nora heja oss !! Vi är kvinnor som börjar inse rätt saker. Ensam är inte stark. Ja får mycket kraft från såna som ni. Vi hjälper varann. Lite i taget.. bara det att någon läser här o ser mitt framsteg. Ingen annan vet o ger mig cred för vad ja åstadkommer med mig själv. Bara att få lite beröm. Ett kärleksfullt ord. Gör så mycket.

Halkade in nyss på denhär tråden och upptäcker att den känsla jag haft på sistone faktiskt platsar i er diskussion: fridfull. Men inte i förnekelse som du säger HI, utan mer jordad på riktigt. Runt mig blossar fortfarande eländet på flera håll, men nånstans inom mig finns ändå en frid. Att skammen inte är min för de konsekvenser han fått av sitt drickande, att oron för framtiden är onödig för så mycket är bortom min kontroll. Att mina barn just nu mår bra, vi har vårt eget boende där vi myser, lagar mat tillsammans, åker pulka, har långa samtal vid matbordet, spelar spel...Jag kan trots ännu många återstående problem känna frid. Ett lugn att jag är mig själv mer igen, att jag klarar mig. Bryt ihop och gå vidare, eller vad dom brukar säga? Forumet har också för mig varit en livlina, tycärr redan i flera år då min resa tar den tid den tar, men utan forumet skulle den resan aldrig ens börjat. Jag är så tacksam för alla er som frikostigt delar med er av erfarenheter och tankar, det är en värdefull samling unika mänskor vi har här. En glad vinterhälsning och distanskram till er alla!

Känner så väl igen det ni skriver, den där sekunden när man plötsligt bara får kraften tillbaka och a djävulen får stå tillbaka! För mig kom nog den stunden för några år sen när jag blev kontaktad av en helt främmande kvinna som ville att jag vet vad min man håller på med bakom ryggen på mig (andra kvinnor som hon själv på nätet..) och henne kunde jag tacka för ärligheten. Min man fick då över sig all min ilska och frustration som grott i många år. Han satt tyst och mållös medan jag hällde ur mig allt, precis allt som är åt helsike med oss! Om det hjälpte honom? För nån vecka men sen fortsatte han som vanligt. Om det hjälpte mig? Ja massor! Det var orsaken till att jag nu har eget boende och kan ha distans till honom, jag tog tillbaka mitt liv i den stunden! Och du Backen123 är nog snällare än jag för jag skulle nog inte ställa upp på att vakta mannen för att han inte borde vara ensam enligt någon...Inte har han heller funnits där för mig när så mitt liv hängt på det, jag har slutat vara vårdare, mamma, älskare och fixare åt mannen. Den stund han kan börja vara allt det åt mig också kan jag återvärdera mitt beslut. Den dagen har jag slutat hoppas på, nu sätter jag mig själv först. Allt annat har varit naivt och bara lett mig till att ge upp mer och mer av mig själv utan att få nåt tillbaka och bara mera krav, skäll, och bekymmer.

Tack för svar!
Har funderat på socialtjänsten men har tagit emot så mycket då pappa har varit den som tagit sig an hans frus barn och deras gemensamma son mest. Han har vad jag har sett varit en bra pappa. Men jag vet ju som sagt inte vad som försiggår bakom stängda dörrar, och träffar dom alldeles för sällan för att kunna göra en bedömning. Hans fru är från Thailand och har svårt att prata svenska, så känns svårt att prata med henne.
Som du säger är det vi vuxna som måste ta ansvar när barnen inte kan, och jag kan inte släppa känslan i maggropen att jag bör göra något. Så att kontakta socialtjänsten är förmodligen det enda rätta. Barn mår inte bra av att vara under samma tak som någon som dricker oavsett om dom är aggressiva eller inte.