Senaste kommentarerna i forumet

i det Viola canina skriver:
"Å andra sidan verkar han ju inte riktigt lycklig i relationen.
Om han skulle älska dig skulle han väl inte hålla på så där.
Ni har båda en chans att bli lyckliga på var sitt håll."
Flisan 87 om din sambo inte är lycklig så beror det säkerligen på hans missbruk och inte på er relation. Och tror visst att han kan älska dig jättemycket trots aggressiva utspel i samband med fylla. Mitt ex var likadan (aggressiv och elak i samband med fylla) och i nyktert tillstånd sa han att tvärtom så ville han konstigt nog såra dom han älskade mest när han var full. Han begrep själv inte varför men det drabbade alltid mig och hans barn Jag trodde honom eftersom han visade mycket kärlek. Till slut insåg jag dock att kärlek inte räckte om han inte tog ansvar för sina problem.
Har tyvärr inte någon positiv berättelse att delge när det gäller förändring eftersom det inte gjorde det i vårt fall. Det enda jag kan säga är att det är bättre att börja fokusera på sig själv. Inte lägga jättemycket energi, hopp och fokus på din sambos förändring. Det är hans resa, inte din. Jag tyckte det var otroligt skönt när jag inför mig själv erkände just att jag inte kunde styra över honom. För varje gång han blev full kände jag att JAG hade misslyckats. Och hade just den där känslan "att om han verkligen älskade mig skulle han sluta dricka". Men det senare, har jag insett, var min känsla som inte alls hade med sanningen att göra. Men som sagt kärlek räcker inte alltid, jag behövde ett sunt liv också. Lider med dig för jag vet hur svårt det känns när man älskar någon som å ena sidan är fantastisk men å andra sidan har väldigt destruktiva sidor. Många kramar

Vi har gemensam vårdnad om vissa barn och då får man inte flytta med barnen utan den andre förälderns medgivande.
Utan dem kan jag naturligtvis inte flytta.
Jag kan tänka mig att din sambo kommer på att han kan visa upp fem öl och gömma undan några till.
Ungefär så brukade min förre sambo göra.
Då är det lätt hänt att man börjar leta och räkna.
Det är slöseri med tid.
Om de fem ölen är så viktiga för honom så har han ändå problem.
Det borde räcka med att du blir obekväm för att han ska låta bli helt.
Jag tycker att han borde kontakta någon psykolog eller liknande för att reda ut varför han blir så arg.
Kanske är han arg även nykter men utan att visa det.
Då kan problemet gå att lösa, kanske hos någon parrådgivare eller liknande.
Det kan också vara så att själva alkoholen orsakar ilskan.
Vissa har gener för att bli aggressiva när de dricker.
I så fall borde han verkligen låta bli.
Jag känner faktiskt inte till någon med alkoholproblem som har hållit sina löften om att sluta.
Det brukar bara hålla en kort tid för att sedan börja om igen.
Säkert finns det någon annan här som har lyckats bättre ...

Varför är du så fast i det förhållande du har nu då du inte kan lämna viola canina?

Frågade honom igår hur han tänkt lösa problemet och hans lösning är att bara köpa hem 5 öl åt gången så att det inte blir mer. Mitt motsvar: "du fattar att det gäller för resten av ditt liv".

Vi vet båda att det inte kommer funka längre än en månad. 5 öl blir till 7 som blir till 9 och plötsligt är vi där att "det är lika bra att ha en platta hemma så man slipper fara dit så ofta".

Och jag vet inte om jag var otydlig tidigare men det här händer bara när det är vi två, aldrig någonsin med barnen hemma. Så varannan helg ungefär.

Finns det ingen här som faktiskt har en anhörig som lyckats ändra på sig och hållt sina löften?

Hej!
Jag är en tjej på 17 år som lever med min mamma och hennes man måndag till fredag, och hos min pappa och hans familj ungefär varannan helg. Nu är det så att min mamma och hennes man dricker mycket vin, och då menar jag varje dag. Detta tycker jag är jobbigt då jag inte vill ta hem kompisar, och jag känner inte att jag vill göra aktiviteter tillsammans med de längre så som till exempel gå på konserter, eftersom att de då oftast är väldigt berusade. Jag vill så gärna att detta ska få ett stopp, men jag är jätterädd att jag inte ska få bo hos de längre. Jag trivs jättebra hemma hos mamma men på kvällar och helger vill jag bara sjunka ner i sanden för de dricker alldeles för mycket. Jag är rädd att min pappa ska tvinga mig att bo hos honom igen eller att soc eller något inte tillåter mig att bo hos mamma... Vad ska jag göra?

Jag tror det måste få ta den tid det tar. Och det är olika för alla. Till slut har man fått nog.
Om någon annan säger gå. Det går inte att göra det om man inte själv är mogen.
Det är som med den som dricker, ingen kan säga till den att sluta förrän den själv vill.

Men ändå så svårt att gå.
Jag stannade i 10 år och kämpade innsn jag lämnade för ett år sedan.
Jag har fortfarande en tung tid framför mig nu med bodelning men måste klara det också.

Jag har tänkt så mycket också på all tid som gått förlorad, alla år som inte går att få tillbaka. Det var all tid oro, ilska, trötthet och en massa drama att hantera.

Men jag försöker tänka att min startsträcka innan jag var färdig till att gå var så lång för att jag skulle bli redo.
Redo att inse att jag inte kunde förändra eller hjälpa honom.

Men nu ångrar jag såå att jag inte vågade ta steget tidigare.

Kram Azalea?

Min sambo beter sig likadant som din bortsett från det dåliga samvetet efteråt (min sambo lovar aldrig att han ska förändras).
Nu känner jag ju inte din sambo, så jag kan förstås ha fel, men om han inte håller vad han lovar verkar det ju som att han är lika nedbrytande att vara tillsammans med som min sambo är.
Jag tror inte att män som beter sig så här alls har någon avsikt att förändras.
Om din sambo vill förändras bör han åtminstone kunna tala om hur han tänker lyckas med det.
Har han till exempel bokat tid för aggressionshanteringsterapi?
Uppenbarligen kan eller vill han ju inte förändras på egen hand.
Om han inte kan så bör han söka någon form av hjälp.
Är det så att han inte vill - ja, då vill han ju inte utan snackar bara skit.
Även jag har barn sedan tidigare.
Min sambo har inte direkt någon positiv inställning till dem.
Om jag hade en chans att lämna min sambo skulle jag definitivt göra det.
Därför är mitt råd till dig att lämna din sambo, både för dina barns skull och för din egen skull.
Du älskar honom, i alla fall vissa sidor hos honom, men han har ju samtidigt de där andra sidorna.
Han känner nog inget behov av att förändras när han märker att du, trots allt, accepterar honom som han är.
Det är nämligen så han tolkar situationen när du kommer tillbaka till honom.
Jag talar av erfarenhet.
I alla fall är det vad jag har kommit fram till angående mina dåliga förhållanden som har sett ut ungefär så där.
Vad du än gör så vill jag råda dig att i alla fall inte skaffa några gemensamma barn med din sambo.
Om han beter sig på det där sättet mot dina "egna" barn och mot dig så skulle han knappast bete sig bättre mot ett gemensamt barn.
Det har jag tyvärr fått erfara.
Du kanske inte kan lämna honom så länge du fortfarande älskar honom.
Det är svårt, jag vet.
Å andra sidan verkar han ju inte riktigt lycklig i relationen.
Om han skulle älska dig skulle han väl inte hålla på så där.
Ni har båda en chans att bli lyckliga på var sitt håll.
När du minst anar det kan det sedan dyka upp någon ny man som behandlar dig bättre.
Tänk inte på honom med andra tjejer.
Det behöver du inte bry dig om.
Bryt bara kontakten den dag du väljer att lämna honom.
Det spelar ingen roll hur fantastisk han är när han är nykter.
Hans fulla personlighet är ju ändå en del av honom, innerst inne.
Det är svårt att förstå hur någon kan bete sig som två olika personer.
Antagligen är det ingen idé att ens försöka förstå.
Man mår ändå bättre utan sådana personer.
Jag har, som sagt, gått igenom samma sak och blivit väldigt bitter.
Sådan vill du inte bli.
Dina barn förtjänar bättre.

Är första gången jag skriver eller kontaktar någon angående det här.

Jag och min sambo har varit ett par i 5 år. Märkte ganska tidigt att han kunde bli lite väl full när han drack och oftast bli arg på mig, på andra personer, mina ex eller vad som helst av olika anledningar. Alltid med otroligt dåligt samvete dagen efter.

Det eskalerade och var droppen för mig när han en natt berättade hur mycket han hatade och avskydde mina barn (vi har inte gemensamma barn). Så jag lämnade honom efter ett år av "tomma hot".

Han blev förkrossad och i ett halvår kämpade han för att få mig tillbaka, lovade att han gjort förändringar. Han gick bland annat ner väldigt mycket i vikt och jag trodde det var pga mindre öl. Så jag flyttade tillbaka. I 10 månader var det helt bra, han drack på helgerna men aldrig så han blev aggressiv. Tills i maj förra året då problemen återkom. Han blir så arg, en helt annan människa än han annars är. Han lovar VARJE gång att han ska förändras men gör det inte. Nu har jag sagt att jag inte orkar mer och han vädjar efter EN SISTA chans. Jag vill ge honom den, samtidigt känner jag att jag stoppar mitt eget liv eftersom jag vet att det är en tidsfråga bara.

Men jag älskar honom så jävla jävla mycket och bara tanken på honom med en annan tjej krossar mitt hjärta. Min yngsta dotter har vuxit upp med honom och ser både honom och hans två barn som sina syskon. Det krossar mitt hjärta ännu mer att ta isär dom :(

Han ÄR ju en fantastisk och underbar människa när han inte dricker sig så full.

Vad ska jag göra? Kan han förändras? Eller är det jag som är naiv! Snälla hjälp mig!

Jag tror att det handlar om olika varianter av en gen som styr hur mycket av enzymet monoaminoxidas man har. Detta enzym påverkar flera signalsubstanser, bland annat dopamin. Genen sitter, om jag inte minns fel, på X-kromosomen, vilket skulle förklara varför män oftare än kvinnor blir alkoholister. Varken för mycket eller för lite av enzymet är bra. Jag minns inte exakt hur det fungerar eftersom det var länge sedan jag läste om det. Det gäller inte specifikt alkoholberoende utan även andra beroenden och även en del andra "psykiska" besvär. Sedan finns ju "den finska alkoholgenen" som nog är vanlig även i Sverige (ja, den finns faktiskt, det är alltså ingen myt). Den förklarar varför en del börjar slåss när de blir fulla.

Ett fyllo blev jag sambo med för att jag var väldigt ung och väldigt naiv. Nu skulle jag aldrig ha tittat åt en sådan person. Olika beroenden avlöste liksom varandra hos den personen. Det var bara problem ända tills det slutade i katastrof. Nästa person var jag mer försiktig med, efter dåliga erfarenheter från det föregående förhållandet, men den nya personen, som inte alls verkade dricka mer än andra i början av förhållandet, började festa mer och mer för att de senaste åren ha supit ner sig ganska ordentligt. Är det bara tillfälligheter - eller beror det faktiskt på mig?

Du har nog rätt i att alkoholmissbruk handlar om känslor och inte logik. Jag har faktiskt inte tänkt så långt.

Dålig självkänsla, ja, så är det nog. Efter några år blir det nog ännu mer så, när man dels får höra det direkt av personen, dels om och om igen blir bortvald.

Har haft svårt med sjukdomsbegreppet, men när jag läser definitionen på sjukdom blir det lättare att acceptera tycker jag. Ett funktionshindrande tillstånd som sätter normala funktioner ur spel, man kan inte använda sig av sina funktioner till fullo. Precis som du skriver tycker jag att det är ens skyldighet att ta emot hjälp.

Man regridiera när man är påverkad det är också min erfarenhet, delar i hjärnan "släcks ner" och i värsta fall blir nog skadorna permanenta.

Något som jag tycker vi anhöriga ofta fokusera på är att alkoholisten borde ha förstånd att inse att han måste sluta dricka pga alla negativa konsekvenser. Missbruk har inget med förnuftet att göra det handlar enbart om känslor och det har inget med den friska personen att göra. Så tror jag och därför biter inga logiska argument.

Vad det gäller hormoner m.m. så vet jag inte mycket och någon specifik gen för alkoholberoende tror jag inte man hittat ännu. Jag tycker ett psykologiskt synsätt är mer användbart för det kan man påverka. Kan nog finnas olika anledningar till att man väljer en partner med missbruksproblem, det är inget som "drabbar"en. Egentligen har man ju ingen relation utan den beroende personen har sin relation med drogen. Något vi har gemensamt vi anhöriga till missbrukare upplever jag är en dålig självkänsla, vi "förtjånar" inget bättre. Låter hårt kanske, men för de flesta är det nog så. Som tur är går det med en hel del jobb att utvecklas till en frisk och sund människa som kan ha relationer som berikar livet. Så tänker jag.

Hoppas du finner svar.

Du har missuppfattat mina inlägg.
Det är inte min sambo jag försöker förstå, vill jag börja med att poängtera.
Intresset är huvudsakligen vetenskapligt.
Struntar i min sambos "resa" gör jag sedan länge.
Däremot - jag skulle tro att det finns en relevant anledning till att inte bara jag utan även andra, enligt vad jag har sett både inom släkten och på annat håll, tenderar att upprepa dåliga partnerval.
Jag anser att det behövs mer forskning på området.
Om någon här vet mer än jag om hur detta fungerar - biokemiskt eller på annat sätt - vill jag gärna läsa om det.
Din förklaring är alltså psykologiskt orienterad - att du väljer män som är svagare än du.
Jag har observerat ett liknande fenomen - att kvinnor som "hamnar" i relationer med olika typer av missbrukare ofta är sådana som är benägna att ta mycket ansvar utan att det nödvändigtvis förväntas av dem.
Jag betraktar inte alkoholism som någon sjukdom, vill jag tillägga.
Man kan ha en medfödd risk (genetiskt).
Då bör man vara extra försiktig med alkohol.
Själva beroendetillståndet, när det väl har uppstått, kan liknas vid en sjukdom (eftersom hjärnan faktiskt då fungerar annorlunda) - men man har alltid ett eget val.
Det är som att ha en infektion och vägra ta antibiotika - då ska man inte heller klaga på att man har ont i halsen (eller vad det nu kan vara).
Att kalla alkoholism för en sjukdom gör bara saken värre.
Alkoholister vill alltid ha någonting att skylla på.
Avslutningsvis har jag inte en tanke på att "hjälpa" min sambo - det slutade jag med för länge sedan.
Varför skulle jag hjälpa någon som inte är intresserad av att få hjälp?
Att vi fortfarande bor under samma tak har helt andra orsaker.
Däremot vill jag gärna förstå hur saker och ting - exempelvis den mänskliga hjärnan - fungerar.

Välkommen hit till forumet.
Alla de tankar man har till varför ens partner gör si eller så.
Beter sig ditt eller datt.
Och själv står man där som en fågelholk och undrar hu det är möjligt då de normalt sett är vettiga personer som man en gång valde.

Det jag blev tvungen att förstå efter att ha brutit med mitt alkoholiserade ex var just det.
All vår möda att förstå,anklaga berömma stötta idiotförklara osv har ingen som helst effekt.
Utom möjligen att spä på den drickandes självförakt.

Som miss lyckad skriver,det är alkoholen som tar över människan och inget får till slut stå i deras väg.
varken fruar husdjur eller barn.
Mitt ex som var en fantastisk människa och som gjorde allt för alla runt sig kunde inte heller avstå.

Till slut blev vi tvungen att bryta då varken jag eller han orkade längre.

Då började mitt eget jobb på allvar med att försöka förstå varför jag stannar så länge och varför jag oftast haft detta mönster i mina relationer.
Dvs välja män som på något sätt var lite "svagare" än mig.
Jag såg mina egna ofullkomligheter och kunde börja jobba med dom istället för med hans.

Min skam var enorm när jag förstod vidden av hans sjukdom och hur han verkligen kämpat för att hålla sig ifrån och också för att skydda mig och de i mitt liv som for illa.
Men han förmådde helt enkelt inte avstå trots hjälp och övertalningsförsök utifrån.
Till slut skjutsade jag honom till behandlingshem så han hann vara nykter i 2,5 år innan han dog.

Men alkoholism slår hårt på alla människor och i alla sociala skikt.

Det vi som anhöriga kan göra för att hjälpa är att helt enkelt strunta i deras resa och fokusera på vår egen.
Fullkomligt omöjligt i mitt fall och även om det nu gått snart 7 år sen vi bröt så lider jag fortfarande av sviterna av medberoende.
MITT medberoende som alltid funnits där och som jag blev tvungen att granska under lupp i flera år.
Hoppas att du kan finna reda i dina tankar och låter bollen landa hos dig istället för hos honom.
Han kan nog inte i dagsläget ta emot den hur hårt du än kastar.

Som liten extraknorr på hur hårt törsten sitter för en del så fick jag läsa vad en beroende beskrivit:
"jag valde att inte ta självmord fast jag ville.För då kunde jag ju inte dricka mer"

Jag menar, det är ju så att kvinnor föredrar olika typer av partners i olika faser av menstruationscykeln.
När man är som mest fertil dras man till manliga män, medan man föredrar lite mindre manliga män (snällare och mer förstående) när man har PMS.
Det ultimata, rent biologiskt, sägs vara att "para sig" (vara otrogen) med en riktigt manlig man (sett till hormonstatus) för att bo tillsammans med och låta barnet/barnen tas om hand av en mjukare, snällare man, som har mer tålamod med exempelvis barn i trotsåldern.
Inte så romantiskt, kanske, men jag läste det i någon vetenskaplig artikel ...
Även hormonella preventivmedel påverkar vilken typ av män man attraheras av.
Därför undrar jag just vad det är som gör att vissa av oss gång på gång råkar välja män med alkoholproblem, om det också är hormonellt betingat.
Det är i alla fall inte lukten av gammal öl som lockar ...
Usch!

Det sistnämnda har jag också funderat på.
Kanske söker vi undermedvetet någon att ta hand om, som ett barn eller ett husdjur.
Det är säkert hormonellt.
Oxytocin, amningshormonet som även frisätts vid kramar, spelar säkert in.
På tal om hormoner hämmar ju alkohol produktionen av vasopressin, vilket är det hormon som bland annat ger män faderskapskänslor och gör så att de fokuserar på sitt förhållande i stället för att bara vilja ha tillfälliga sexuella förbindelser.
Antagligen är det därför som fyllon kan strunta i sina egna barn.
Samma hormon, eller rättare sagt brist på hormonet, är det förresten som gör att man lättare kissar ner sig när man har druckit alkohol.
Varför väljer vi då varandra, alkoholisterna och deras partners?
Jag börjar tro att det handlar om feromoner.
Djur använder sig ju av feromoner för att träffa rätt partner.
Är det helt enkelt så att omhändertagande kvinnor (i detta exempel) sprider speciella feromoner som attraherar alkoholiserade män och vice versa?
Tydligt är det ju att många kvinnor drabbas av det ena alkisförhållandet efter det andra, det även utan någon som helst barndomshistoria involverande alkohol.
Enligt många psykologer söker vi oss till samma typ av relationer som vi har upplevt i barndomen, men jag tycker inte att det stämmer in på människorna i min bekantskapskrets med dessa problem.

Jag förstår mer och mer hur invecklat det är att leva med en alkoholist. Att ha svårt att gå, släppa taget ger så mycket skuld och dåligt samvete så det blir svårt att veta om det är just det eller pga kärlek till personen. Nu när jag inte lever med honom och ser hur han går tillbaka mer och mer i sin sjukdom så inser jag att för min del var det inte kärlek. Jag tycker inte synd om honom längre utan synd att tiden gick åt att försöka förändra han.... Det går inte. Med facit i händerna så går det inte. Jag vet att många sitter kvar och försöker få bukt på sina respektive, men det kommer handla om att tid går åt, tankar, att ständigt vara på sin vakt, och pendla mellan himmel o mest helvete. Du tänker kanske att ja jo men så var det för dig men min man/kvinna är annorlunda!!!! Nej tyvärr, gå så fort du kan, annars kommer hela dit liv handla om den andra

Vi vet ju att alkohol är beroende framkallande..Vissa av oss har genen, och är känsliga för missbruk..Vissa av oss har gener som gör att vi har stor benägenhet för alla typer av missbruk..Som mat, socker, jobb, droger, bekräftelsebehov, sex, ja man kan missbruka det mesta..Vissa av oss blir beroende direkt vid typ första glaset..För andra tar det årtionden..Att bli beroende av alkohol, är inte så konstigt..Det exponeras och görs reklam för överallt..Tror inte att vissa män vill varken kissa ner sig, eller vara den som förstör för familj och vänner..Att det upprepas hela tiden handlar väl om att personens hjärna är beroende av alkohol..Personen själv vill inte dricka och tappa kontrollen, men det sker just för att personens beroende hjärna har tagit över..Det som jag tycker är ännu konstigare är varför många personer väljer partners med missbruk om och om igen? Det måste ju finnas någon förklaring i vår egen barndom? Det är ju inte smart att göra samma misstag hela tiden? Intressanta tankar tycker jag också..

Din tråd är så hoppfull tycker jag. Många som skriver på anhörigsidorna har alkoholister i sin närhet som totalt förnekar. Du har en så person som skulle kunna skriva på ”förändra sitt drickande” (kanske gör det också). Vägen där är inte alltid spikrak. Trots ambitioner om nykterhet. Det återfall du beskrev härinne brukar gå till precis så, en test att dricka som funkar bra en eller ett par gånger och sen en krasch. Det är oerhört positivt att han tog sig upp och ur så snabbt och att ni pratar om det och att han pratar med en psykolog. Vi är många inne på a-sidorna som medicinerar med alkohol. Det gäller att identifiera vad man vill medicinera.
Om han jobbar mycket med sig själv finns mycket gott hopp om att han inte ska trilla dit igen tror jag. Du gör också helt rätt tänker jag, som så tydligt markerar att det inte är ok. Jag har gott hopp om er båda!

Om man blir erbjuden hjälp och tackar nej, trots att stora delar av ens liv redan har påverkats väldigt negativt av alkoholen, då anser jag att man fortsätter frivilligt.

Innan man har prövat medicinering/terapi/whatever vet man ju inte om det är värt ett försök.

Dessutom, om man vet om att man beter sig väldigt illa i fyllan och ändå inte låter bli att dricka - jag anser att det är ett medvetet val man gör, att man fattar ett beslut som går innebär att man fullständigt skiter i personerna runtomkring.

Det finns alltid någonting att skylla på - att chefen är en idiot, att sambon bara gnäller eller vad som helst - men man väljer att lyfta burken/flaskan/glaset till munnen helt själv.

Visst finns det genetiska förklaringar också, som D2-receptorn (att vissa människor dras till saker som är spännande medan andra hellre undviker risker).

Jag undrar mer hur uppväxtförhållanden påverkar personer i riktning mot överdrivet drickande eftersom de alkoholister som jag har haft oturen att känna har haft en del likheter beträffande relationerna till sina föräldrar.

Denna fråga kanske emellertid passar bättre i något psykologiforum någonstans.

Enligt den psykologi jag en gång i tiden läste är regression en av försvarsmekanismerna (det finns flera olika sådana).

Vad är det som utlöser drickande?

Jag menar nu inte festande som "råkar" gå över i alkoholism utan mer de fall där personen i fråga dricker för att den "mår dåligt" - är det en speciell typ av person?

Är detta "mår dåligt" en bortförklaring, alltså att man egentligen mår dåligt just för att man under en längre tid har druckit för mycket eller är man en extra känslig person som från början har lätt för att må dåligt - på grund av gener eller till följd av hur man har behandlats som liten?

Det kanske är olika från fall till fall.

Flera män som jag känner har börjat dricka för mycket i samband med att deras fruar har blivit gravida.

Är det någon sorts panik som infinner sig - typ en medelålderskris - eller är det någon form av svartsjuka gentemot barnet som plötsligt får all uppmärksamhet?

Det är i det senare scenariot jag undrar över hurdan uppväxt mannen (i det här fallet) själv har haft, främst hurdan relation han har haft till sina föräldrar, om det kan spela in ...

Ursäkta att jag skriver så ostrukturerat nu, det var bara några tankar som dök upp...

Ja det är hemskt hur man kan vänja sig vid något som gör en så illa egentligen. Heja dig som tänker på dig själv nu och är i läkningsprocessen ❤️ Förstår precis vad du menar med känslan att få veta vad man kommer hem till. Man förtjänar att veta det, och man förtjänar ett tryggt hem. Kram till dig

Heja dig! ❤️ Jag skrev också väldigt mycket under senare tiden i relationen. Det hjälpte mig jättemycket, som du säger det blev ett sätt att få råd och stöd. Och alltid något jag kunde gå tillbaka till och läsa när jag vacklade i mitt beslut om att lämna och efter jag hade lämnat, men läste jag så var det lättare att fortsätta framåt.

Viola Canina.
Med risk för att jag missförstått ditt inlägg ... ? Berätta gärna mera hur du tänker om du tycker jag inte besvarar frågan.

Enligt mig finns ingen "mall" som säger vem som får alkoholberoende. Har man en trasslig uppväxt är man säkert extra "mottaglig" för det tänker jag, men beroendet tänker jag att även kan slå till mot den med lycklig uppväxt.

Att man "frivilligt försätter sig i detta stadium ..." Att man frivilligt gör det? ? Jag kan inte förstå att någon frivilligt försätter sig i ett destruktivt leverne. Det är väl ingen som säger till sig själv att nu ska jag bli alkoholist ...

?

Låter som du vandrar mycket lättare vidare, hela världen vilar inte längre på dina axlar och luften känns lätt och klar igen. Låter underbart! Unna dig att sväva fram och börja ditt nya liv med dig själv i centrum!

Efter att ha läst andras berättelser har jag förstått att det inte bara är männen i mina förhållanden som liksom har regredierat (förvandlats till någon sorts jättebebisar som inte tar ansvar för sig själva, än mindre för sina egna barn). Är detta någonting som är typiskt för män som dricker, eller fungerar alla män så? Kanske är det någonting jag gör som utlöser beteendet?

Efter den första tiden i förhållandet slutar till exempel männen i fråga att städa undan sin disk/tvätt och liknande. Det kanske är normalt att det blir så när man har vant sig vid sin partner - men varför gäller detta då inte alla män? Är det en uppfostringsfråga? Finns det då någon gemensam faktor i deras uppväxt som också orsakar det överdrivna drickandet?

Ett fyllo beter sig ju på många sätt likt ett litet barn - kan inte gå rakt, kan inte tala rent och har bröstet/flaskan/nappen i munnen hela tiden och (vissa av dem) förstår inte när det är dags att gå på toaletten. Finns det någon forskning på detta samband?

Jag vet inte riktigt vad jag är ute efter här, men det känns som om det borde finnas någon psykologisk förklaring (typ Freud) till varför vuxna människor frivilligt försätter sig i detta stadium. Vill de bli omhändertagna? Gulliga som små bebisar blir de ju definitivt inte ...