Senaste kommentarerna i forumet

Känner att det är dags att starta en ny tråd.
I förra tråden handlade det om att nå botten i medberoende och nu livet vidare.
Under några dagars isolering har insikterna sjunkit in, medberoendet tränades in och formades redan som barn och jag har sökt samma situationer igen som vuxen.
Jag har kommit till insikt av den enkla anledningen att jag är färdig med att leva så, jag har inte ansvar för någon annan än mig själv och resten är mitt val.
Första steget är att sätta tydliga gränser och den som inte vill/klarar av att respektera det kan omöjligen finnas kvar i mitt liv.
Det känns som en befrielse men också skrämmande och som en sorg som väller fram, vilken försummelse av sin tid på jorden.

Jag som alltid varit så stark för andra, haft mod osv känner mig plötsligt som en nyfödd (låter säkert löjligt) men plötsligt försvann känslan av att vara ensam med att ha hela världen på sina axlar.

Skickar alla er som behöver en styrkekram ?

Bara så du vet att om socialförvaltningen inte kan erbjuda din pappa lämplig vård så får man köpa tjänsten. Så gör man i regel vad det gäller behandlingshem, men även samtalskontakt i någon form kan man köpa. När en anmälan inkommer till socialförvaltningen så är det deras ansvar att se till att din pappa inte blir allvarligt sjuk eller i värsta fall avlider pga sitt missbruk. Då kan du i princip släppa det hela, men det är ju inte lätt som anhörig.

Vi första kantakten med din pappa brukar man erbjuda frivillig vård och det måste han ju själv samtycka till. Googla lite på behandlingshem för missbruk så kanske du kan påverka honom.

Om han inte erbjuds något så har han rätt till ett beslut som man överklaga till förvaltningsrätten. Inget konstigt och behöver man hjälp så är socialförvaltningen skyldiga att hjälpa till.

Vad det gäller AA så är texterna inte anpassade efter vår tid kan man säga. Det är amerikanskt dessutom och skrivet för länge sedan. Det ska finnas någon klausul som säger att dom inte får ändras, men det handlar om gud så som man själv uppfattar det. Fördelen med AA är att du inte är ensam och du kan få en sponsor du kan kontakta vid behov. T.o.m när han besöker dig kanske det finns någon AA grupp att besöka.

Lycka till och som du säger det är viktigt att göra något och det kan ju faktiskt vara så att din pappa får några bra år.

mig massor i det du skriver! Känner mig ofta ledsen för att min mamma inte har orken och förmågan att göra sin röst hörd. Får ofta en känsla av att jag är den enda som bryr mig om henne. Utan mig hade hon varit helt försvarslös på något sätt känns det som Hon kan inte be om hjälp som hon inte riktigt vet att hon behöver. Min mamma och pappa skiljde sig när jag var vuxen. Då började pappa dricka. Tror inte han riktigt visste vad och vem han var efter 35 år med min mamma. Dom första 10 åren efter skilsmässan söp han, dom senaste åren har det varit ett lägre men dock "varje dag intag". Vi har haft mycket konflikter om det, han har vägrat erkänna att han har problem. Jag å min sida har försökt tvinga fram att han ska ta tag i sitt drickande. För två år sedan gav jag upp och jag har inte sagt ett ljud om hans drickande, inte tagit en konflikt om det. Blev så otroligt förvånad och glad före jul när han berättade att han slutade dricka i höstas och känner sig jättemotiverad och stark. Jag hoppas hans kropp inte har tagit allt för stor skada utan att han får många bra år nu. Jag är som du 53 år. Jag har tre fina vuxna barn som det har gått bra för. Mot alla odds har man fått ett mycket bra liv. Glad att höra att du också har fått hjälp att bearbeta barndom mm. Och va bra att du har gjort en orosanmälan! Kanske är det en utsträckt hjälpande hand din pappa behöver! Hoppas han får hjälp och också tar emot den. Som du säger, hemskt att stå vid sidan av när en människa som står en nära skadar sig själv. Kram

Tusen tack för tipset om orosanmälan! Jag har skickat in en sådan nu på direkten via kommunens hemsida.

Min pappas enda kontakter med samhället är vården dit han går för sina hjärtrelaterade problem. Vården har kunskap om att han dricker men har inte, vad jag vet, erbjudit något stöd. Pappa kan inte hålla något hemligt, det har han aldrig kunnat. Så om han hade blivit erbjuden hjälp via vården så hade jag fått höra det. Något från kommunen har vi inte hört, men orten som han bor i är liten, så de vet troligen om att han har problem. Hans problem har pågått i 50 år minst. Pappa fick alkoholrehab via sitt jobb, för 35 år sedan. Då gick han på antabus, hade allvarlig leverpåverkan, och kontakt med AA. Han har inte bra minnen av AA för han upplevde att det var så religiöst kopplat till kyrkan och han har aldrig erkänt att han är alkoholist. Han kan vara nykter, det har han visat efter det att han körde rattfull, fick uppföljning CDT, böter och alkolås på bilen under 1 år. Han trillar alltid dit, förr eller senare. Han skulle behöva tvångsvård eller komma iväg någonstans kombinerat med samtal, tror jag. Jag tror inte heller att han hade tackat nej till ett sånt erbjudande.

De kontakter jag har på kommunhuset i min gamla hemkommun säger att de inte har något för äldre personer när det gäller alkoholism. Men jag kan ju ha förstått fel, jag hoppas det.

Känner helt och hållet igen mig i din beskrivning, har gått hos psykolog i flera år för att hantera min barndom, och problematik kring lämnande/döden/avsked. Min mamma blev sjuk när jag var ett par månader gammal och blev inlagd på psyket under 5-6 år, vilket skapade problem för mig. Jag valde som ung att distansera mig med hjälp av avstånd, det är 80 mil mellan mig och mitt föräldrahem, och det hjälpte till en början. (Jag är 53, har familj och ett mkt bra liv.) Min mor var väldigt sjuk både psykiskt och kroppsligt och han "tröstade" sig med alkohol. Ingen av mina föräldrar har varit aggressiva, snarare tvärtom. Deras situation var otroligt tärande, mamma kunde ringa varje dag för att prata om sina demoner, problem och önskningar. Men nu har hon fått frid och slipper plågas mer. Jag känner inte (längre) ansvaret att bära pappa på mina axlar. Det ansvaret kände jag alltid för dem bägge när jag var yngre. Jag vet att jag inte kan rädda honom från alkoholen. Men frustrationen att stå bredvid och se honom tyna bort är så stor. Han är den gamla stammen, så han frågar inte efter hjälp hos vården för det "pinsamma" problemet alkoholism. Hade han erbjudits hjälp hade han säkert tagit emot den, men han ber inte om hjälp och vill inte vara till besvär för något han själv åsamkar. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Tycker gränsdragningen mellan att känna sig empatisk och påverkad av situationen samtidigt som jag vet att jag inte har ansvar för hans liv är så svår. Fick dock ett bra tips här, så jag har gjort en orosanmälan på honom nu. Har inga höga förhoppningar över att kommunen kommer att sträcka ut en hand, men jag har åtminstone agerat. Det är precis som om jag står bredvid en person som vill ta livet av sig och människor runtomkring bara tittar på. Vill jag vara en sån människa?

Någon åldersgräns vad det gäller kommunens ansvar finns det inte. Däremot kanske man tycker att din pappa inte kan tillgodogöra sig viss behandling, men enskilda samtal fungerar ju för alla.

Undrar vad din pappa vill själv. Han verkar ju väkdigt ensam och på flera orter finns både Länkarna och inte minst AA.

Det du beskriver är ju skäl för att göra en orosanmälan till socialen då din pappa utsätter sig ju för allvarlig fara genom sitt missbruk. Vill bara berätta att om det skulle leda till tvångsvård så väljer man institution/behandlingshem efter personens behov och det finns väldigt trevliga ställen att vara på om man är äldre.

Men som sagt först erbjuds man frivillig vård i någon form och det kan även vara på något behandlingshem. Har du fått besked om att han är för gammal för att få hjälp med sina alkoholproblem? Har jobbat många år med det här och åldern har aldrig setts som något skäl till att inte få hjälp.

och välkommen hit till Forumet! Svårt det där att nästan vara som en förälder till sin förälder. Jag är det också, framförallt när det gäller min mamma som, liksom din mamma gjorde, lider av en psykisk sjukdom. Jag har också försökt att "rädda och göra konstgjord andning" under större delen av mitt liv. Dom senaste åren har jag valt att distansera mig och jag har tränat mycket på att släppa ansvaret till dom själva. Känner med dig så mycket för det är hemskt att stå vid sidan av och inte kunna göra något. Inget som är hållbart i längden i alla fall. Det jag skriver om att jag har distanserat mig är numera en skön och trygg känsla: jag bryr mig mycket om mina föräldrar men jag känner inte det där tunga ansvaret. Det är skillnad på empati och ansvar. Jag gick i KBT för att lära mig detta. Tyckte det var jättebra! Först var jag väldigt för att inte säga extremt obekväm med att titta på mig själv och prata om mig själv. Var ju van sen barnsben att fokusera på andra. Efterhand lossnade det. Då kunde jag också börja sätta upp gränser runt mig själv, var slutar mitt ansvar och var börjar andras. Om du läser ditt eget inlägg så märker du att det är fokus på din pappa, vad du kan göra för honom, hur han mår mm. Skulle du kunna skriva om dig själv på samma sätt? Typ hur mår jag egentligen? Vad behöver jag? Orkar jag ta ansvar för någon annan som är vuxen och borde göra det själv? Jag klarade det inte, visste inte vad jag behövde eller ville. Det stod stilla i huvudet när jag började i KBT, jag gled hela tiden över på andra. Och jag fick dåligt samvete för att jag koncentrerade mig på mig själv. Kanske skrev du ett inlägg för att få tips när det gäller din pappa. Mitt tips är att vända fokus till dig själv och börja ta hand om dig själv. För det sätter spår att växa upp som vi har gjort. Fortsätt skriva och läsa här! Läs dina egna inlägg och följ dig själv och läs runt i andra trådar. Finns mycket att lära här och så får man alltid stöd och pepp. Många kramar

Tack, Nora. Ja fångar en ☺❤

Mina föräldrar hade en sån relation där det mesta kretsade runt min pappas livsvariga alkoholism (periodare) och min mammas psykiska sjukdom, Det har pågått under hela mitt liv. Jag har försökt hjälpa på alla de sätt jag kan och samtidigt leva mitt liv. När mamma slutligen gick bort 2016 var hennes största rädsla att alkoholen skulle ta över pappas fortsatta liv. Och där är vi idag. Han har druckit nonstop sen i julas och hamnat i depression kombinerat med ensamhet pga alkoholen. Han säger att han inte har något att leva för. Läget känns hopplöst och det finns inte heller någon hjälp att få från kommunen för en äldre person. Min pappa ska snart fylla 77 år. Jag bor långt ifrån min pappa, och vi hörs vid på telefon nu i coronatider. Är i valet och kvalet om jag återigen ska ta hem honom till mig så att han får piggna till och må lite bättre för att sedan åka hem och fortsätta dricka alkohol samtidigt som jag vet ju att det inte förändrar någonting. Jag älskar honom och det är så svårt att stå bredvid och se honom sakta ta sitt liv. Känner mig villrådig.

Du säger att han måste dricka för att stå ut med er, så säger min med. Och ändå kan de inte gå. Jag har ställt frågan många gånger om varför, men får inget svar. Tror de tycker det är bekvämt med allt vi gör. Min har sin image att se till, det passar sig nog inte att lämna fru och barn för flaskan tror jag. Kanske de tycker om oss också på något vrickat sätt ändå. Vem vet.

Hur gamla är dina barn? Om det är så att du väntar ut tiden. Det är tråkigt att du inte kan lita på honom alls med barnen och att han ändå kräver dem av dig.

Här är det sambon som äger huset, så han flyttar ingenstans.
Som sagt totalvägrar han även att skriva under någon adressändring för barnen.
Utan adressändring och medföljande bostadsbidrag har jag inte råd med lägenhet.
Det går heller inte att lägga undan pengar när jag står för i huvuddelen av hushållets utgifter nu (hans pengar går till tobak, alkohol, hans fritidsintressen, böter och liknande).
Jag begriper inte varför han inte bara accepterar att jag vill flytta härifrån.
Han är ändå borta mycket, går ut och super med kompisarna så ofta han kan.
När jag (och barnen) ändå är så irriterande att han måste supa för att stå ut med mig (oss) - varför inte bara vinka adjö och leva lycklig i alla sina dagar?
Nej, det är inte logiskt över huvud taget.
Jag undrar faktiskt om han har förlorat vitala delar av sin tankeförmåga, så många gånger som han har druckit sig mer eller mindre medvetslös ...
Att vara särbo fungerar inte heller alltid.
Oftast tar de nog chansen och förstör alltihop då.
Jag hade inte brytt mig.
Det vore ju hans eget val i så fall.
För barnens skull kan jag emellertid inte flytta ut.
Jag litar inte på honom som barnvakt i en timme, så hela idén om varannan vecka känns totalt verklighetsfrånvänd.

Jo så är det verkligen! Min tycker inte heller att han har något sådant problem. Men jag är förresten också jobbig och ett STORT problem tydligen. Så där är vi två. Jag pratade nyss med honom, om varför har vill fortsätta dricka när vi tar skada, och om första gången jag hittade honom medvetslös i badkaret som svämmat över. (Han vaknade inte när jag gav honom en örfil av ren förskräckelse och för att se om han levde.) Han kan se mig i ögonen men det går inte in. Han tycker fortfarande att jag ska låta honom dricka hemma med barnen och att incidenterna inte är så illa.

Har din inte heller någon som helst självinsikt eller förståelse? Man vill ju inte att de ska sluta dricka för att jävlas. Jag har försökt kompromissa i 10 år.

Jag har inte tänkt på särboförhållande. Min går att med stor möda och bråk kontrollera någorlunda i dagsläget, och flyttar han vill jag klippa banden för då kommer han förlora kontrollen helt. Som han gjort själv på resor etc.
Har du funderat på det, och vad tycker din i så fall om det som förslag. Skulle ju gynna dem och deras intresse att få vara ifred...

Distans gör gott för själen. Det har bara gått två dagar sedan jag satte tydliga gränser för hur man får behandla mig om man vill ha sig i sitt liv och jag drog mig undan. Jag har sovit väldigt djupt och börjar få min sinnesro tillbaka mellan ångestattackerna.
Jag inser att jag hittat ett verktyg som jag inte haft innan, att sätta gränser. Jag har för första gången på länge en känsla av tacksamhet och sinnesro, tar en dag i taget.
AA har bra råd som börjar sjunka in i mig som medberoende; ta det lugnt och en sak i taget.
Det viktigaste först och det är mig och mitt liv.
Skickar en stor styrkekram till alla er som behöver det idag
?

Hej! Hoppas att det är okej för dig Viola canina att jag lånar din tråd lite för att svara Clara. Det är såklart tråkigt att behöva infria negativa förväntningar, men som du befarade så har vi redigerat bort länken till din blogg. Tänkte att det kunde vara bra att ta tillfället i akt att berätta lite hur vi tänker, varför vi väljer att göra som vi gör.

För våra användares trygghets skull så redigerar vi alltid externa länkar som innehåller till exempel försäljning, desinformation, eller (som i ditt fall) personuppgifter. Du har en e-postadress på din blogg, och det räknas som en personuppgift. Eftersom vår erfarenhet är att anonymiteten är så viktig för att det här forumet ska vara en trygg plats för så många som möjligt så väljer vi att skydda den genom att ta bort personuppgifter (och länkar till personuppgifter) när de dyker upp i inlägg här.

En annan viktig aspekt av valet att inte länka användare vidare till andra, externa platser, är att vi i admi-gruppen är ett team av professionella som har möjlighet att ta hand om och agera till exempel om en person mår väldigt dåligt. Ett scenario skulle kunna vara att en person som har det svårt och mår akut dåligt besöker Alkoholhjälpen/Anhörigstödet, följer en länk till en extern plats (t ex en blogg) och skriver i kommentarsfältet där. Om den personen istället "stannar kvar" och kommenterar här hos oss har vi möjlighet att försöka ta kontakt med personen och erbjuda stöd.

Men, även om vi inte kan ha kvar länken till din blogg råder det ingen tvekan om att dina erfarenheter kan vara av stort värde för Viola canina och andra som besöker detta forum. Kan det vara så att det finns delar av din historia som skulle kunna klistras in här, kanske i en egen tråd? Med det sagt är det självklart du som väljer vad du vill dela med dig av här och inte. Vi har full förståelse för att du vill dela din berättelse på dina egna villkor.

Hoppas att det här tydliggör varför vi gör som vi gör. Fråga gärna om något fortfarande är otydligt!

Med hopp om en fin tisdag,
admi-teamet med Kristoffer vid pennan

Var försiktig så att du inte väntar för länge på att han ska göra någonting som är "dumt nog" - för, som sagt, gränserna förflyttas hela tiden!
Jag tyckte också om min sambo.
Det gör väl alla i början.
Egentligen är det nog bäst att separera innan man slutar tycka om varandra.
Annars kommer man ju inte att kunna samarbeta när det gäller barnen.
Kanske hade jag fortfarande kunnat tycka om min sambo om jag hade sluppit bo tillsammans med honom.
Det är ju lättare att vara trevlig mot någon som man slipper se varje dag, som man slipper se i alltför berusat tillstånd (eller vad det nu kan vara som man har tröttnat på).
Jag önskar att min sambo ville åka i väg till något behandlingshem eller liknande.
Det hade varit bra för oss allihop - både själva behandlingen och just att få lite lugn och ro, att slippa se varandra.
Han anser emellertid att han inte har något problem (förutom mig, jag är tydligen ett stort problem för honom).
Ekonomin är ett problem för mig också.
Med mycket pengar hade jag kunnat skaffa mig ett boende vid sidan om utan att behöva ansöka om bostadsbidrag (vilket man inte kan få utan att adressändringen är underskriven av båda föräldrarna).
Jag hade kunnat skaffa mig en riktigt bra advokat.
Ja, pengar hade varit bra att ha ...
Har du någon gång funderat på att bli särbo med din sambo?
Eftersom du tycker om honom kanske det vore en lösning, att fortsätta vara tillsammans men att ha separata bostäder.

Ja, man vänjer ju sig vid helt konstiga saker. Man förlorar liksom perspektivet. Folk runt omkring skulle nog bli ganska chockade om de fick veta vilka udda saker som har blivit vardag för oss. Att gömma saker har jag också erfarenhet av. Mest gömmer jag dock saker som jag inte vill att min sambo ska söndra (av misstag i fyllan eller med flit när han är bakis). Många människor kollar en extra gång att spisen är avstängd innan de går och lägger sig, men när man bor tillsammans med någon som dricker för mycket kan det bli så att man måste kolla spisen även under natten. Min sambo kan i alla fall få för sig att steka bacon vid alla möjliga tider på dygnet (för att sedan somna vid matbordet).

Jag förstår att du blir trött. Att han inte är våldsam är givetvis en förutsättning, men att dricka och skrika förstår jag försämrar era liv. Om han gör så regelbundet, och förstör exempelvis dina saker som straff eller för att demonstrera sin makt så kan nog en kvinnojour tycka att det är över gränsen ändå utan våld.

Jag förstår också att han inte beter sig så hela tiden och att man då gärna fokuserar på tiden som är lugn och normal. Speciellt om det inte finns någon enkel väg ut. Gränser för vad man kan acceptera suddas ut med tiden. Det har mina gjort. Jag hoppas det lugnar sig för er,och mest att det dyker upp ett sätt för dig att kunna välja att lämna om du skulle vilja det. Jag sitter ganska fast själv, lite av ekonomiska orsaker, för barnen, men mest av emotionella skäl för att jag tycker om honom och att han inte gjort något dumt nog än för att jag skulle lämna, vilket ju är lite bakvänt.

Ja, med barn borde gränsen ligga lägre, samtidigt som det på ett sätt är svårare att lämna.

Som Villis skriver så undrar man när det är nog, och när man ger upp? Blir det bra? Vad är gränsen? För min del så vet jag att det inte är normalt att dra upp en slocknad man ut översvämmade badkar varje helg, eller gömma proppen på konstiga ställen och undvika att träffa släkt och vänner mm. Men med gradvis upptrappning så accepterar man konstiga saker till slut.

Emmalisa.
Ja, så länge de dricker kommer tyvärr relationer i skymundan, man kommer inte på första plats ...

Med barn måste beslutet att lämna vara lägre än annars tänker jag. Viktigt med trygghet.

Sköt om dig. ?

Bra, Nora!! Glad för din skull

Han har aldrig varit direkt våldsam mot mig personligen, utan det är saker (allt från kaffekoppar till fordon) som tenderar att gå sönder.

Jag accepterar att alla människor kan ha en dålig dag, men hans dåliga dagar infaller lite för ofta. Skrikandet är det som stressar barnen (och mig) mest.

Tyvärr finns det inga bevis.

Han beter sig inte så hela tiden, vill jag tillägga. I själva verket är han som många andra, förutom att han dricker lite mer och blir lite argare.

Vardagen fungerar, eftersom jag fixar i stort sett allt.

Jag blir bara så väldigt trött. Det var ju inte så här jag ville att mitt liv skulle se ut ...

Åh, vilken svår situation. Jag tycker att han verkar bete sig hotfullt nog för att ni skulle få plats på ett skyddat boende. De kanske åtminstone kan erbjuda ett stöd och utslussning. Det låter ju som att han ett hot för dig och att han inte ska ha något umgänge. Det är ju fruktansvärt att han kontrollerar, tvingar er kvar och terroriserar, det borde vara nog att du känner oro för att förarga honom.

Jag kommer lämna över det, sen får han göra vad han vill med det. Kanske ska klistra på barnklistermärken med döskallar och andra varningstexter så han förstår att det är ingen trevlig läsning, att han gör det på egen risk ? jag var ärlig, skrev exakt hur det kändes för mig, hur förbannat kränkt jag blev över kontakten med andra kvinnor, det han sa, vad jag sett och hört om honom från förr och från tiden här på byn. Hur otroligt otrevlig och dum han varit, mest som nykter.
Mitt uppe i alltihopa har jag dragit på mig en 50-års kris, tycker det går bara utför nu, finns ingen spänning och bus att se fram emot, vilk knappt dricka vin, men jag hade samma vid 30 och 40 så jag vet det är övergående ?

Han kommer garanterat att kräva varannan vecka - dels för att jävlas, dels för att slippa betala underhåll. Att umgås med barnen intresserar honom däremot inte. Han tycker mest att de är i vägen (och jag kan förstå att han tycker att de är jobbiga, det är nog de flesta barn till och från, men själv tycker jag att de bra stunderna med barnen uppväger allt det negativa). Som det är nu, och som det har varit i flera år nu, undviker han dem så mycket han kan. Att vara ute och festa är det enda som intresserar honom.

Soc-anmälan fungerar inte i mitt fall. Han skulle bli väldigt arg. Ofta blir han väldigt arg utan anledning, och jag vill verkligen inte ge honom den anledningen. Han finns i deras register med anledning av ett par rattfyllor och liknande, men enligt vad jag har läst (och även hört direkt från soc) har det ingen betydelse när det gäller vårdnad, boende eller umgänge.

Tack för ditt, svar, EmmaLisa.

Ja texten är verkligen fin, talar så direkt ? lärde mig samma i helgen, att om framtiden vet vi inget, så lev här.
Skönt MalmMia, skönt med lite kärlek också för även om din man är full så är ju dom känslorna sanna, men skuld, skam, suget eller att vara bakis ställer väl till det i nyktert tillstånd.
Låter som en bra plan du har, man kommer till en punkt, nytt bokslut när tiden är inne, oavsett om det gäller ens egen hälsa, att börja träna eller bryta upp ❤