Senaste kommentarerna i forumet

Din man är lika mitt ex, han var också nykter men det fanns ingen glädje eller känsla av försoning, vi hade det bara bra om jag bjöd till med förslag, god mat, utflykter. Vet jag låg sista tiden i min säng på kvällarna och bara ville därifrån eller att han skulle försvinna. Vi gick och la oss olika tider och jag sa yes varje gång han gick till "sitt" rum. Men idag efter att jag gått, 5 mån senare kan jag sakna det fina som fanns, eller det fina som inte blev men då får jag påminna mig om stressen och oron, den är nog viktigast att hålla i minnet så man inte viker ner sig igen. Jag vill på nå vis bekräfta att det gör ont så förbannat att lämna en beroendesjuk, för vi vet att dom är sjuka, och vi har oftast en massa eberabetade känslor kvar, skam och sorg. Att lämna någon sjuk till sitt öde strider mot allt vi lärt oss, ger en känsla av skuld. Ett tips är att berätta för dina närmaste, kommer han ur sitt beroende kommer han få en massa respekt från dom som vet, och du får sätta ord på dina känslor, gå inte ensam i detta ?

Hej igen!

Jag söker fortfarande intervjupersoner till min studie om det är någon som är intresserad.
Kontakta mig gärna på: josefine.bjorkman1@outlook.com

Hälsningar
Josefine Björkman

Jag har inte sett det så förut. Men visst är det utelämnande att jaga efter och se om han mår bra. Han vet var han har mig och blir omhuldad på det sättet. Men det är läskigt att lämna honom åt sig själv, jag vet ju att han inte tar hand om sig.

Jag är precis som du, tycker inte om att vara i det negativa. Jag förlåter och blir sams igen efter nån dag, för att jag inte vill vara ett ledset offer. Jag tar initiativ till försoningskramar efter bråk och kan ibland säga förlåt (för att jag exempelvis varit arg etc) så att vi blir sams, även om han brutit löften eller betett sig fult.

Min sambo är alltså inte som mångas andras, som ber om ursäkt och lovar bättring. Han lovar i princip ingenting, och säger sällan någon om problemet utan sticker huvudet i sanden. Det gör han helt säkert för att han kan. Att jag gråter eller skäller är visst inte konsekvenser för honom.

När det gäller ekonomin så kommer vi nog dela upp och göra en plan, när han väl hör av sig. Men just nu är den helt gemensam. Han tjänar mycket mer än mig så jag har hittills tjänat på det, och kommer få det tufft nu ensam med barnen.

kan se om du kan sätta gränser runt din ekonomi? Går det att begränsa så han inte kan använda pengar som skall gå till andra viktiga saker? Svårt det där men om du försöker tänka ut en lösning som du själv kan styra över utan inblandning från honom. Om du försöker få tag på honom tar du fortfarande ansvar för honom. Och om han klickar bort dig fortsätter han lägga över ansvaret på dig och klampa över dina gränser. Om du låter bli att ringa honom (tro mig jag vet hur svårt det är) så låter du också bli att utlämna dig till honom. När jag ser tillbaka på hur jag själv agerade (jagade honom på telefon, han svarade inte, jag skickade desperata sms, han svarade på två dagar senare när han hade supit klart och var bakis) så inser jag att jag möjliggjorde för honom att fortsätta. Jag fanns ju där ändå och brydde mig även om jag satt gränsen att inte vara i samma hus när han söp.
Var ofta som du är nu så ledsen och då kom tvivlet på mig själv. Trodde att jag fattade fel beslut bara för att jag var ledsen. Så var det inte, jag hade bara svårt att stanna kvar i "negativa" känslor. Trodde jag var tvungen att åtgärda dom direkt. Men ibland, som i ditt fall nu, är man ledsen på grund av någon annans beslut (att fortsätta supa i det här fallet). Då kan man inte göra något mer än att helt enkelt stanna kvar i det ledsna. Du kan inte få honom att sluta dricka, det måste han göra. Många kramar ♥️

Tack Nordanäng. Idag på morgonen är jag inte så kaxig. Gråter en skvätt i sängen innan jag ska upp och bjuda barnen på frukost. Det är lov hemma hos oss och pappa är borta. Jag behöver få tag i honom för att se om han har någonstans att ta vägen som inte ruinerar oss som det hotell han är på nu. Men han trycker bort mitt samtal.

Jag undrar fortfarande om jag gjort rätt som satt ner foten så hårt eller om jag är ett kontrollfreak med för höga krav.

När jag läser vad jag skrivit om de dåliga stunderna vi haft så känner jag att det är någon annan det handlar om, och att vi egentligen har det bra, till och med nu morgonen efter. Men procentuellt så är det dåliga större än vad jag vill erkänna tror jag.

Det här är för svårt. Jag älskar honom ju och vill tex inte se honom må dåligt, och inte heller se honom med en annan kvinna. Men för min skull kanske jag inte borde hänga kvar när jag inte får den trygghet jag behöver.

är att fortsätta skriva här regelbundet oavsett om allt är "bra" eller om det är "dåligt". Då kan du följa dig själv och se hur du sakta förändras och går i en annan riktning. När jag läser början på min egen tråd tänker jag, hjälp vem var hon den där dramadrottningen? Jo hon var jag, då på den tiden för inte så länge sedan. När man är mitt i saker märker man inte skillnaden men om man kan läsa om sig själv för ett eller två år sedan så ser man tydligt vad som har hänt. Du har redan kommit en bra bit på vägen, fortsätt på din väg. Du förtjänar att ha det bra och stabilt! Kram

❤️ Tack. Jag har länge inte förstått hur det fungerar, och accepterat sånt jag inte borde. Jag jobbar med min självrespekt nu med gränsdragningen bla. Jag förtjänar att få fokusera på barnen helhjärtat och inte mansbarnet. Att ingen utomstående vet hur vi har det är en faktor till att jag stannat, jag har inte kunnat reflektera med någon och inte litat helt på mig själv. De normala perioderna utan ett för stort intag och incidenter har också gett falskt hopp, han dricker inte så ofta eller mycket som många här gör, så jag har trott att det skulle kunna lösa sig ändå.

Ni på forumet har visat att viljan måste komma inifrån, vilket är en stor sorg att inse, för att jag trott mig kunna hjälpa. Det är också jobbigt att läsa att det finns så få lyckosamma exempel, men det är också nyttigt att se. Jag kan inte stånga mig blodig.

Att låta det gå så långt att man förlorar sin familj är sjukt tycker jag.

Så tuff sanning ? Men å förändras för omgivningens skull- då bottnar det inte i honom själv . Han har inte nått sin känslomässiga botten utan verkar göra det för din skull. Det är inte hållbart i längden. Det krävs en oerhörd vilja o engagemang att bli nykter. Att själv vilja är en av grundmotiven att lägga av för gott. Att ge dom konsekvenser är det mest kärleksfulla vi kan göra. Ord betyder tyvärr inget utan handling är det som räknas. Verkar som du gett detta lång tid. Du o barnen blir väldigt lidande . Var finns din egen självrespekt ? ❤ Som medberoende tappar man den o det är heller inte sunt för dig. Du ska inte behöva tjafsa om samma sak om igen. Det tar på psyket o självrespekten med. Låt han komma till insikt själv. Ja lovar. Tjat är inte vägen dit. Detta går djupare än så . Kram ❤

Jag har inte träffat eller pratat med mannen på ca 3veckor, bara det att jag inte vet hur länge sen det är känns skönt. Lämnat skilsmässopapperna i lådan, så får han också ta ansvar. Jag känner riktigt att jag får vila, ångesten har inte sugit tag i mig sen jag fick iväg papperna och bara det i sig är gudomligt, 2 steg framåt. Rädslan att träffa honom gör att jag undviker promenader när den lokala butiken fortfarande är öppen osv, men även det kommer ju lägga sig. Har sagt till dom som är mina vänner att jag vill inget höra om honom. Men jag vet också att vi har rätt tuffa saker att ta tag i, men det tar vi då. God natt alla kämpar ?

Det är så jag känner nu också, att han har tappat respekten för mig för länge sedan. Jag har bett honom att lämna tidigare, men han stannar och väntar på att min ilska ska gå över. Vi har ett ohälsosamt sätt att kommunicera där bara jag pratar, medan han stänger av helt, man får inte ett ord ur honom. Lyckas man är det genom att göra honom tillräckligt arg, och det man får höra då är aldrig det man önskat.

Tror inte det är bra för honom heller med ständiga konflikter och diskussioner om att jag vill lämna om han inte skärper sig. Men jag önskar och ber honom så ofta om att han ska försöka vilja för oss! Men man når ju inte fram.

Att hamna i situation med tvång och agera mamma är förödande för relationen. Han borde själv ta ansvar och vara min partner, men det visar han ju inte.

Ännu en klok reflektion från dig, den tar jag med mig idag, jag lovar att undvika så att ex mannen inte tar energi från mig just nu ?❤ EmmaLisa lita på din magkänsla, som du skriver att efter ett träningspass behöver man nog inte folköl från affärn innan man åker hem. Din osäkerhet kommer nog per automatik efter flera års funderande, rätt eller fel, vi ställer ju oss dom frågorna hela tiden så till slut blir man kraftlös. Men din process är igång, hoppas han förstår det och tar tag i det här nu för er skull och för hans egen skull ❤

Det där med ultimatum gentemot någon annan är lite lurigt. Då blir det upp till en själv att kontrollera om ultimatumet respekteras. Kontrollerandet fortsätter: dricker han? Luktar han alkohol? Tomburkar? Och mycket annat. Ansvaret hamnar på något sätt på den som ställde ultimatum. Har själv gjort det när jag var tillsammans med mitt ex som drack. Till slut kände jag mig som en polis och ibland till och med som en mamma till en utflippad tonårspojk. Jag fick själv ett bra råd här på forumet: ultimatum skall utformas mer som ett löfte till sig själv. Skulle kunna bli: jag lovar mig själv att inte acceptera att min man super. Istället för: jag accepterar inte att du super! Man sätter gränser runt sig själv istället för gränser runt sin man. Förstår ditt dilemma, har själv varit i den där karusellen. Den bara fortsatte att snurra. Jag satte upp gränser för honom som han passerade hela tiden, jag tjatade och flyttade lite på gränserna. Den sista tiden gick det helt över styr, han tappade helt respekten för mig. Vilket jag i efterhand kan förstå för jag gjorde ju aldrig allvar fullt ut av mina "hot" om att lämna. Många kramar

Tack för att du skriver. Jag läser din input igen och igen och det känns så skönt att någon tycker att mitt ultimatum är rätt.

Han får mig ofta att tvivla på mig själv. Att jag är en sträng renlevnadsmänniska som borde ha lite överseende med att det blir lite tokigt ibland. För det mesta är han bara sliskig och jobbig. Men jag tror inte att det bara är jag. Om man dricker efter gymmet så borde det väl vara en proteindrink och inte öl kan jag tycka.

Han är ju påtvingad nykterheten så jag tror inte den är så läkande för honom. Han förstår att det är ett problem ibland, men sen argumenterar han med att ”alla andra får dricka på helger”. Han söker inte hjälp för den stress som han hävdar han medicinerar med alkoholen utan ligger som sagt och surar på helgerna hur slitigt jag än har det. Han har tidigare förstört en semesterresa med att ignorera mig mer eller mindre i två veckor, när han lovade att vara nykter men sen inte ville. Han ville visa mig att jag minsann inte skulle ha roligt när jag förhindrade honom att ha det.

Just nu känns det så befriande att han åkt. Jag är fri och lätt. Men det praktiska kommer ikapp sen och det faktum att jag älskar honom i botten och att han älskar barnen och på något sjukt sätt kanske också mig. Hur står man emot när han lovar saker sen?

Han är sjuk. Det är ju en psykisk sjukdom.. Han vill säkert att du ska kunna lita på honom men uppenbarligen är han fortfarande för sjuk för att du o han själv kan lita på att han inte dricker. Tycker du gör helt rätt som ställer ultimatum nu. Han måste inse själv att han behöver hjälp. Han kanske kan hålla sig nykter men frågan är vad som händer med psyket. Är han inne i en förändring i sig o hittar nya sätt att hantera sitt känsloliv? Förstår han sjukdomen? Förstår han att han är maktlös inför.alkoholen? Hört om andra.här inne som fått.hjälp av soss. Att låta sina barn bo med en förälder med alkohol problem verkar inte ses som nån bra lösning enligt många som jobbar på socialen. Ring o prata med dom skulle ja gjort. Lämna barnen med en alkoholiserad pappa är en hemsk tanke o ja förstår din oro. Kram

Jag har slitit med min sambos fem månaders påtvingade nykterhet. Sedan mitt ultimatum har han skött sig relativt bra (några snedsteg), men jag har tagit hand om nästan allt hemma, med barnen och samtidigt skött mitt heltidsjobb. Han tycks bara vänta in tiden då han kan börja dricka igen när jag inte står ut med han surande.

Emellanåt har vi haft underbara veckor där allt är glömt och han känts helt frisk. Jag har hoppats att tiden skulle bistå oss, men när han lämnat mig hemma med barnen för att gymma, så drack han igen på vägen hem. Inga stora mängder, köpt på Ica, men jag märkte ändå. Efter allt jag gör för familjen och mitt slit, hans frånvaro och alla mina förklaringar om hur det känns för oss när han väljer alkoholen, så belönar han mig såhär.

Han håller med om att drickandet spårade 2020, och att han ”aldrig vill dit igen”. Att jag ska lita på att han dricker lagom. Men han har fått likadana chanser i tio år och efter några månader så eskalerar det som vanligt. Tror han att jag är dum?

Jag har skickat iväg honom IGEN och försökt få honom att förstå att han ska flytta ut, annars gör jag det.

Min man är ofarlig och välfungerande, därför känner jag mig osäker ibland på mitt hårda ultimatum. Men i kombination med att jag aldrig fått några riktiga ursäkter för ”incidenterna”. Inte får det stöd jag behöver och bara ger och ger. Ska barnen behöva riskera att hitta honom däckad i badkaret, kanske drunknad? Ska han inte ta något ansvar?

Jag sumpar nu min ekonomi och trygga framtid. Han får fritt spelrum att dricka hur mycket han vill och han kommer vilja ha barnen hos sig.

Hur orkar man igenom det här?

Vad härligt att höra att det gick så bra❤Vila i den känslan nu. Kram!

Och så var det namnet. Hade varit bra om det framkom att det gäller även andra droger än alkohol.

Hemkommen och med känslan av läkning i hjärtat. Det blev ett respektfullt möte där bägge parter fick prata och jag kände mig hörd. Känslan av att höra att det är inte ditt fel var väldigt läkande. Han förklarade ur sitt perspektiv och jag ur mitt. Oavsett vad som händer så känner jag mig fri, det är nog så att sanningen är befriande.
Jag ser redan framemot att gå på second hand på lördag, är tacksam över att känna så, att rädslan, ångesten och hopplöshet är utbytt mot att se framemot saker.
Det var någon som sa att det går inte att göra något med det som varit, inte heller med framtiden utan bara i nuet och nu ska jag vila.
Kram!

Härligt att höra av dig! Det är skönt när insikterna landar på djupet även om det gör ont ibland. Har precis kommit hem från en lång härlig promenad på jakt efter blåsippor. Inga blommor än men gröna blad. Så underbart! Kram

Hej igen, stort tack för alla svar!

Jag blev så glad idag av alla svar som ramlat in under helgen. Här kommer en summering av det ni har svarat, för att klargöra att jag har fångat upp era perspektiv. Påpeka gärna om ni tycker något ska ändras eller läggas till:

* De flesta av er hittade alkoholhjälpen genom en webbsökning och har därför inte haft några specifika förväntningar på forumet. Ni har/ hade en anhörig som dricker/drack/brukande på ett sätt som har påverkat er och/ eller dem själva negativt. Ni har/ hade ett behov av stöd från andra med liknande erfarenhet. Flera av er har önskat få lärdom om beroende/ medberoende och hur det påverkar oss människor.

* Den hjälp som alkoholhjälpen har kunnat ge er är kunskap, trygghet och stöd. Flera av er berättar att det har varit skönt med ett forum utan stigma och skam, där ni istället blir bemötta med förståelse och värme.

Det som ni förklarar som mindre bra med forumet är att kommunikationen sker via skrift. Detta kan ge upphov till missförstånd ibland. Det finns också önskemål om att alkoholhjälpen utformar ett forum för föräldrar till vuxna barn. Utöver det beskriver ni en tacksamhet över forumet och personerna som är en del av det.

Allt gott önskar jag er och tack återigen för svaren!

Hälsningar,

Olivia

Sitter här och läser lite och jag vill egentligen bara säga det att om du är orolig för ditt ex så har du möjlighet att göra en orosanmälan till socialförvaltningen. Då lämnar du över ansvaret till dom och där finns möjligheten att hjälpa honom frivilligt eller ibland också med tvång. Anmälan kan även göras anonymt, men viktigt då att du inte först presenterar dig och sedan säger att du vill vara anonym. Vill bara berätta om du inte visste.

Nora. Ja. Så bra sagt. Ja..när ja är redo.
Tack snälla, fina du

Har många gånger känt att han är som en narcissist. Funderat på om han har diagnosen men det är säkert beroendet som vilseleder där. Lycka till idag, Nora. Förstår du är nervös. Man vill inte låta sig gå över sina gränser nu. Att få en att gå med på mer än man vill verkar va lite av deras favorit gren. Alltså sjukdomen- egot i dom övertalar oss till sånt vi egentligen inte vill. Håll på dina åsikter o det du vet är bäst för dig, Nora. Han vet inte ditt bästa o säkert inte sitt eget än så länge. KRAM

Så här var det för mig:
Jag sökte på Google och kom in på Alkoholhjälpen hemsida.

Orsaken till att jag sökte var att jag var mådde dåligt
pga kontakten med en person, beroende av alkohol.
Jag befann mig såsom i en laburint, och kunde inte hitta ut.

Det jag läste på diskussionsforumet gav mig större insikt.
Det var så mycket tänkvärt skrivet av både användare och rådgivare.
Även Carina Bångs manual för anhöriga blev till stor hjälp för mig.
Ett halvår senare klarade jag av att avsluta kontakten med personen.

Även fast jag inte längre är anhörig, så har jag behövt fortsätta läsa här.
Det är en process att tänka i nya, mer sunda banor.

Jag har valt att inte ha en egen forumtråd pga att jag inte orkat med det,
men i och med att jag har ett konto, så kan jag skriva mina hälsningar
och visa min uppskattning genom att sända forum-hjärtan.
❤️
Tack alla som gör detta forum möjligt!

.

Hej Nordäng,

Här är en till som gläds med dig att du haft en stabil start på året,
lärt sig saker om dig själv och låter vissa känslor passera,
och att du blivit ännu bättre på att njuta av det lilla här och nu.

Ja, härligt att våren är på ingång.
Jag ska göra som du; fylla på med en promenad i solen.

Varma hälsningar till dig och er andra som skriver. ♡

.