Senaste kommentarerna i forumet

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet!

Du ställer en viktigt fråga. Att väcka motivation hos en annan person kan vara riktigt svårt speciellt om en själv liksom vill motivera till en speciellt plats. Den där sköra linjen mellan att få någon att känna sig trängd och i behov av att försvara sig och att vara hjälpsam till en förändring.

Jag hoppas att du får exempel från andra användare här, ibland tar det ett tag innan en tråd får fart och jag ser att du har fler trådar där du fått respons. Ett tips, om du vill ha, är att skriva i en tråd. Tillexempel klippa in ditt inlägg här i en tråd som fått svar? Du gör så klart det som blir bäst för dig!

Ett annat tips är att ringa alkohollinjen, kanske har du redan gjort det?, där kan du både prata om det där kommande "samtalet" och öva på det! ( 020 844 448 )

Avslutar med att säga att du är klok som tar situationen på allvar. Det är stort att verkligen sätta ord på vad som händer.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag skulle vilja lägga mig under förnekelsens filt. Stoppa huvudet i sanden. Hålla för öronen och skrika högt. Sätta på favoritmusiken, discolampan och dansa som om det inte finns någon morgondag. Låtsas som om mitt faktiska liv just nu inte finns.

Så kommer sorgen och sköljer över. Luften går ur och jag blir helt tom. Och trött.

Det är måndag. Och i eftermiddag när jag ringde mannen för att kolla status på hämtning och mat hörde jag att det var alkoholisten som var hemma. Tänk så fort en glömmer att det faktiskt finns en alkoholist därhemma.

Jag kände hur luften gick ur mig. Jag orkar inte parera alkoholen. Det finns inte energi för det. Och ingen som helst lust. Jag försökte förhandla med alkoholisten. (Alltså på riktigt, hur tänkte jag? I efterhand inser jag hur överrumplad jag blev).

Konsekvenser! Du måste ge konsekvenser som känns, ekar mitt inre. Jag tänker att jag måste ta sonen och övernatta någon annanstans än hemma. Förbannar Corona igen. Vi har inte knutit an till någon förutom svärmor eftersom vi flyttade i februari /mars förra året. Och de är 70+. Dem har vi inte hälsat på inomhus på väldigt länge. Och hur hysteriskt verkar det inte att åka och sätta sig någonstans utan packning? Vår alkoholist har inte varit arg när han dricker sedan han var på behandlingshemmet. Han är trött. Försöker knyta kontakt. Vill vara med. Vill vara nära. Vill prata. Om mjuka saker. Vill kramas. Vill ligga i knä.

Ringer svärmor och berättar status. Säger att jag ska vara förberedd imorgon. Packa en väska. Och det var bra att jag uttalade det. Så det blev gjort. Annars hade jag förnekat att jag hade tänkt den tanken och blivit lika överrumplad imorgon.

Jag lyckades uppbringa energi vid 23 och packade en väska. Och nu ligger jag här. I en tom säng. Sonen som jag vill skydda från sin pappas härliga dofter och dåliga omdöme ligger och sover bredvid sin pappa. Det var helt omöjligt för sonen att somna. Ville såklart ha uppsikt över pappa och känner oro.

Mannen vaknade till precis och sökte upp mig. Ville vara nära och prata. Är rastlös. Förstår hur det kommer sig att sonen ligger där och känner inte stolthet över det.

Imorgon är en annan dag. Jag skulle vilja ta timeout. Ligga under förnekelsens filt. Gärna under en palm. På en sandstrand.

Ni som också har barn med en aktiv alkoholist.
Låter ni barnen träffa sin andre förälder under former som alkoblås innan och efter umgänge? Ett förkläde som följer med och övervakar nykterheten? ”Barnvaktar” ni själva alkoholisten medan den träffar barnen?
Mina barn saknar sin pappa. Han vill träffa den men vill inte bli nykter. Jag står rådlös.

Kom just fridfullt över mig igen idag. Förstod när jag ringde min man efter jobbet för att kolla status med hämtning och middag att det inte var någon vidare dag.
Full en måndag. Det var länge sen. Hade förnekat att det är möjligt...

Hamnade tillbaka till hur det var för ett år sen och allt handlade om konsekvenser som skulle kännas. Min första tanke var att vi inte skulle ses ikväll. Att jag måste skydda sonen och vi måste åka någon annanstans. Men helt oförberedd. Inte en pinal nedpackad. Och sen dök ordet "fridfullt" upp. Och jag hämtade sonen och åkte hem. Och gick in i min fridfulla bubbla.
Lagade mat. Dansade och sjöng. Busade med sonen. Tränade framför tvn. Försökte natta.

Sen någonstans gick luften ur mig. Fortfarande fridfullt. Och i förnekelse.

Sen tog jag mig i kragen och nu finns en packad väska för övernattning. Det känns inte fridfullt. Det gör mig så ledsen.

Hoppas att du har en fin start på 2021.
❤️

Hej, även om han döms till fängelse kommer han att kunna välja fotboja (i tråden skrivs om en man som fick fotboja; det betyder att han faktiskt dömdes till fängelse men valde att acceptera fotboja istället). Men om han är öppen med att han har allvarliga alkoholproblem kommer han med stor sannolikhet undan med vård, dvs gratis alkoholterapi (utan fotboja) och utan dagsböter. Efter en tid kan han få köra bil med alkolås efter ansökan. Så om han alltså medger att han har alkoholproblem med viss inlevelse och klargör att han vill bli fri från det kommer det bli bra. Be honom begära offentlig försvarare som hjälper honom, det kostar inte så mycket, typ 5000 kr som nämnts i tråden. Jävligt puckat att köra bil på fyllan, han ska vara glad att inget allvarligare hände. Jag tycker inte att du ska oroa dig för detta, det kommer att bli bra. Värre saker kan hända, det glöms bort. Det viktigaste är att han tar sig samman. Lycka till med studierna!

Jag lever med min sambo, man 40+, hans två barn sedan tidigare plus vår nyfödda dotter på 2 månader. Lång historia kort, jag har flera gånger under vårt förhållande (3år) tagit upp hans drickande, vi har haft rätt allvarliga samtal om detta, där jag även de två senaste gångerna sagt att jag kommer lämna honom om han inte skär ned och skärper sig, jag har tidigare haft ett förhållande med en man som misshandlade mig ibland när han drack, vilket min sambo vet om, jag blir otroligt stressad när han dricker och därför har jag bett honom att sluta.

Men han verkar inte kunna det?Han dricker varje helg, varje ledig dag (semester och lov är det nästan non-stop) han har dock slutat dricka vardagar när han jobbar sedan jag ställde ultimatum, men han har gjort det tidigare. Nu är det inga brutala mängder, men jag tycker det är för mkt? Förra helgen satte han i sig 10 starköl och en hel flaska rödvin själv från middagen och till midnatt. Han dricker ensam, jag dricker aldrig med honom.

När jag konfronterade honom dagen efter försökte han skylla på att JAG druckit upp flaskan, och ställt ut den i återvinningen? Jag dricker inte..
När jag pressade honom erkände han att han druckit upp den, men jag blev otroligt sårad att han t.o.m. försökte anklaga mig för att komma undan?

Han har även druckit när han var ensam hemma med barnen, när jag konfronterade honom tyckte han jag överdrev och att han aldrig "får göra något utan skäll" men jag tycker inte man dricker en droppe om man är ensam hemma med tre barn? Varav en bebis.

Han har tidigare blivit ordinerad att gå till beroendekliniken av Soc för sitt drickande (orosanmäalan) innan vi träffades, men han ljög och gick aldrig dit, påstod att han blivit bättre och inte behövde det, detta fick jag endast reda på av en bekant till honom, han har inget sagt själv. Jag orkar snart inte mer och jag känner mig så orkeslös, finns det något att göra eller borde jag ge upp? :(

Ja, det är absolut något som jag funderar på just nu. När detta är slut så tänker jag att ordna en vecka eller helg för mig och dottern. Det tror jag vi behöver och för min del också för att lära känna mig själv mer och för dottern så hon förstår att det ligger utanför hennes makt och att pappa är sjuk.

Hej,
Jag har en pappa som hela livet haft problem med alkohol. Det började när jag bara var runt året när han och mamma separerade på grund av att han drack för mycket.
Han har alltid varit en ”funktionell” alkoholist, där han går till jobbet och fungerar i vardagen och har ett specifikt mönster. Det börjar med en öl som med tiden blir alltfler och till slut går det så långt att han förlorar jobbet. Detta har hänt ett flertal gånger under åren. Sen ordnar han upp det igen, får nytt jobb och så samma visa igen.
Jag har sporadisk kontakt med min pappa, pratar i telefon ibland och träffas nån gång ibland. Han har tydligt valt att ha begränsad kontakt med oss, varför vet jag inte. Men gissar på att han skäms och vet att han sabbat det med oss och tycker synd om sig själv. Vi har aldrig riktigt pratat om hans alkoholproblem under uppväxten och jag tycker inte att jag blivit påverkad så mycket av det under min uppväxt. Han drack aldrig när vi var besök osv. Förutom en incident som hände när vi jobbade på samma jobb, han drack för mycket, däckade och tänkte köra moped hem och jag och mina vänner fick köra hem honom och övertyga om att köra hem var dumt. Då såg jag även hans aggressiva tendenser.
Anledningen att jag nu skriver och söker råd är att min pappa återigen har ramlat dit och den här gången rejält. Han kom full till jobbet, blåste med för hög promillehalt och har blivit av med jobb och körkort. Han har även en ny familj sedan några år tillbaka där två barn på 4 och 12 år bor under samma sak. Jag har sett min pappas aggressiva tendenser när han har druckit och han har normalt sett låg stubin. Hur mycket jag än älskar min pappa kan jag tyvärr inte helt med säkerhet veta att dessa barn mår bra under samma tak som honom och det grämer mig. Vad ska jag göra? Hur går man vidare med det här?
Det positiva är att pappa för första gången pratade öppet om sina alkoholproblem och berättade för mig vad som hänt.
Det jag behöver råd med är väl egentligen om jag ska försöka hjälp honom och hur isåfall?
Hade det bara handlat om honom vet jag helt ärligt inte om jag hade orkat, men när det är barn med i bilden kan jag inte riktigt släppa det. Inga barn ska behöva växa upp med en förälder som är alkoholpåverkad för jämnan, kanske aggressiv och må dåligt. Tacksam för hjälp!

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet. Ser att du har startat en tråd. Om du vill får du gärna berätta mer. Kanske dök något upp som behövde prioriteras eller så kanske det var svårt att navigera här?
Att starta en tråd och söka sig till ett forum som detta har ofta föregåtts av många tankar. Här är du inte ensam.

Ett varmt välkommen och med hopp om att forumet kan vara hjälpsamt för dig.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Morgonsol ; Jag fick tipset Korpberget, det ligger ca15 mil ifrån mig. 6000:-, helpension. Men när jag kollade upp fanns inga veckor inplanerade i vår. ? Sthlm och neröver landet är för långt bort för mig, och det är väl mest nämndemansgården som det skrivs mest om, el dyker upp först om man googlar. Azalea vart gick du? Tänk vad häftigt om några av oss kunde sammanstråla? ?❤

Fast jag lämnat och det gått en tid så funderar jag också på om jag skulle behöva gå någon kurs eller så för mitt medberoende. Ett avslut. Något för min egen del. Så jag inte faller tillbaka i ett sådant här förhållande igen.
Någon som vet vad som finns och som är bra?

Det är nog bland det bästa jag har gjort under min resa.
Det gav mig många förklaringar, förståelse och jag lärde mig så mycket om mig själv.
Jag tror att det var där jag fick min vändpunkt och började lägga kraften på mig själv och hur jag mådde samt att sätta gränser runt mig.
Kan ni göra veckan så är det en riktigt bra investering.

Kram från Azalea ?

Backen 123 funderar på anhörig vecka med. Vart i Sverige har du tänkt så fall?

Förnekelse är ju vanligt vid missbruk, att man döljer eller förringar sitt missbruk, speciellt för anhöriga tror jag. Det finns ju så mycket skam kopplat till beroende.

En viktig sak som jag fick lära mig under en anhörigvecka är att missbruk/beroende handlar enbart om känslor. Det har inget med logik och förnuft att göra så därför har det ingen effekt att konfrontera eller berätta om följderna av ett missbruk. Däremot kan du berätta för din pappa vad som gör dig ledsen och att du hjälper honom när han visar att han vill ha hjälp. Man måste må riktigt, riktigt dåligt för att bli motiverad till förändring, logiska argument är inte tillräckligt. Den beroende personen har inget med den friska personen att göra. Läs gärna Missbrukaren och jaget av Craig Nakken.

Det där med att man säger att det är tillfälligt fast det inte blir så i slutändan kan dock absolut vara något man har för avsikt att det ska bli som alkoholist. Ibland känner man kanske att man ska dra ner på drickandet senare, när man mår bättre men man orkar inte ta tag i det nu. Sen när man väl tar tag i det så kanske man lyckas ta sig ur det, men alltför ofta blir det att man faller tillbaka till det igen.

När man väl har ett beroende tror man ofta att man har en bättre kontroll än vad man faktiskt har. Man kan vara medveten att det sätt man dricker på just nu är ett riskbruk, men att man ska ändra på det, senare. Det man gör är väl att man ofta överskattar sin egen förmåga och alkoholens grepp om en. Det är min erfarenhet i alla fall. Jag tror inte att man säger att det är tillfälligt till en nära anhörig, trots att man vet att det inte är det, men säger det bara för att stoppa diskussionen. Jag tror att man säger det för att det är så man känner, men man inser bara inte hur svårt det är och ju längre tid det går, desto svårare blir det ju. Men jag tror också att det är svårt att förstå det tills man verkligen har sett det och förstått det själv.

Hej Alma,

Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver fast det i mitt fall gäller min pappa. Både detta att han alltid är snäll vid berusning och att han har skyllt på att det är tillfälligt när det i perioder eskalerat. Jag har också alltid tänkt att han självmedicinerar för att dämpa sin ångest.

Aspekten att det enligt dem är tillfälligt tycker jag gör det så svårt eftersom det tänder väldigt mycket hopp hos en som anhörig, o i mitt fall också en fel förnekelse i stil med att ”det är nog inte så farligt ändå”.. Bakslagen som sen kommit (är ju inte säkert att de kommer i din sambos fall) har tagit oerhört hårt.

Ta hand om dig och känn efter vad du mår bra av ?

Tack tröttiz och gros19 för att ni tagit er tiden att svara och för bra råd.

Det är ju detta som gör oron så giftig, att man dras ner. Ibland spelar det ingen roll hur bra och mysigt jag har det, den ligger där i bakhuvudet och spökar ändå. Det kan göra mig så arg att han sätter mig i denna sitsen. Jag känner mig oerhört ledsen över att min andra föräldraledighet upptogs mycket av oro för pappa, att ge stöd , höra av sig, uppmuntra att söka hjälp, tala om för honom att det är svårt att klara detta själv, tona ner skammen osv. Och så ständigt denna förnekelse som att ”jamen det är inte så farligt”. Jag vet att man inte kan hjälpa någon som inte vill själv och att det bästa är att ta ett steg tillbaka. Men fy vad det gör ont att distansera sig också. Och så tvivlet som kommer med det, ”tänk om han inte dricker så mycket ändå?” eller ”det kanske är som han säger”..

De tre frågorna sparar jag som en viktigt påminnelse till mig själv, tack för dem. Ta hand om er ✨

Hej Ulla,
Tack för ditt svar. Det kändes som en sån otrolig lättnad att få berätta för någon. Tror inte att jag insett hur mycket det har tyngt mig förrän nu.

Känner mig naiv som inte fattat hur missbruk kan se olika ut. När jag tänkte alkoholism tänkte jag den klassiska tv-varianten. En sur man i smutsiga kläder som sitter i en fåtölj och gormar. Jag hade aldrig tänkt på att en alkoholist kan vara en omtänksam, kärleksfull man med en framgångsrik karriär. Men ju mer jag tänker på det och läser om det, desto mer förstår jag att missbruk kan se helt olika ut hos olika personer.

Jag ska göra om du säger. Sätta mig ner med mina egna tankar. Jag finner otrolig ro i att skriva så kanske är en idé att börja skriva ner mina tankar. Och jag kommer definitivt läsa och skriva mer här.

Känner mig vilse och vet inte hur man tar sig framåt.

Hur gick helgen? Hur känns det idag? Som skrållan skrev så har jag också personligen svårt med allt som sårat och du skriver har han alltid varit elak. Usch vilka svåra frågor vi anhöriga måste tackla, hela tiden.
Jag funderar kraftigt på anhörigvecka, reda ut mitt inre och förhoppningsvis göra bokslut
En dag i taget ❤

Alma.
Din sista rad,jag vet att jag måste prata med honom kanske kan bytas till:
Jag vet att jag måste sätta mig ned med mig själv.
Prata med mig och fråga vad jag behöver och vill.

Det svåra när man lever med en missbrukare är att man så gärna lever på hoppet
Och kärleken.
Många missbrukare är jättefina;känsliga människor med mycket kärlek.
Att acceptera att hans resa är hans och din resa är din är det allra första steget i detta.
Att längta efter barn och nykterhet gör ni kanske båda två.

Men det du kanske ska göra är att tänka efter hur långt din egen hälsa ska äventyras.
Hur mycket oro hopp och förtvivlan du vill lägga ner?

Börja där och lägg hans funderingar problem och ställningstaganden på honom.
Framför allt,välkommen hit.
Fortsätt läsa och skriva.
Det ger enormt mycket och ställer ganska mycket frågor och insikter till en själv om man är beredd att öppna upp för det.

Min sambo blev utsatt för en rad hemska saker som liten vilket gav honom stark ångest. När han under tonåren kontaktade vården blev han rekommenderad valium men ville inte ta det pga att det är så beroendeframkallande. Han började istället självmedicinera med marijuana. I somras flyttade vi till Sverige från hans hemland där vi bott i 6 år. Jag hade förväntat mig att det skulle bli jättetufft för honom att vara utan marijuanan men det gick förvånansvärt bra. Han har arbetat jättemycket med sig själv och sin ångest under de år vi varit tillsammans och uttrycker ofta hur glad han är att ha kommit ifrån drogerna. Men dessvärre har han nu istället vänt sig till alkoholen. Han har alltid haft en oerhörd tolerans och kunnat dricka 0.5 flaska starksprit själv under en kväll. Men detta hände otroligt sällan. Sen vi flyttade till Sverige har det eskalerat och händer nu både oftare och i ännu större mängder. Han är nu uppe i två flaskor per helg (han dricker enbart fredag och lördag). Detta händer VARJE helg. Jag har förklarat bort det för mig själv. ”Det är ju semester”, ”han har det extra tufft nu”, ”det är bara i övergångsfasen efter marijuanan” osv. Den största anledning till att jag inte reagerat starkare är att hans missbruk inte ser ut som jag trodde att ett missbruk såg ut. Han blir aldrig otrevlig av alkohol. Lite klumpig men otroligt kärleksfull och omtänksam. Och det syns inte på honom vilka mängder han druckit. Sluddrar knappt ens och är otroligt charmig. Precis som han alltid är men en aning förstärkt.

Jag har börjat prata med honom men känner mig ytterst obekväm och vet inte hur. Han erkänner själv att han har ett problem men att det är tillfälligt. Vi pratar om att skaffa barn inom en snar framtid och han säger hela tiden att han vill få drickandet under kontroll innan dess. Och att han vill göra det på egen hand. Grejen är den att han har imponerat mig på den fronten tidigare. Han slutade röka cigaretter när vi träffades eftersom att jag avskyr lukten och har aldrig rökt sen dess. Han slutade med marijuanan på ett imponerande sätt. När han väl bestämmer sig så brukar han aldrig återgå. Men jag tycker ändå att det här börjar bli obehagligt. Om inte annat för hans hälsa. Och jag vill absolut inte skaffa barn om han inte har detta under kontroll. Trots att det är min största dröm som jag längtat efter så länge.

Vet egentligen inte vad jag ville med det här inlägget. Skriva av mig tror jag. Få stöd och förståelse. Jag vet att jag måste prata med honom.

Tack Gros
Jag går hos kurator och jag pratar med vänner men just nu känns det övermäktigt. Som att jag inte klarar att ha det här i livet. Jag får ta en dag i taget. Dessa känslor brukar ju lätta lite precis som du säger. Sedan när han är hemma så får vi se vart allt landar. Även om det blir en strulig period så behöver det ju inte innebära död. Jag hoppas kunna känna hopp igen , då blir allt lite lättare att bära.

Jag orkar snart inte mer. Jag började jobba heltid igen efter mammaledigheten och bara det är en stor förändring. Men nu tyckts det som om HAN behöver dricka när han är ledig för att kunna ”komma ner i varv”. Vi har två små barn och hushåll att ta hand om plus allt annat som hör till. Men när han dricker så får jag ta allt med handling, städning, barn och planering. Matlagningen står han för men inte disken. Hur FAN rent ut sagt får man den man älskar att förstå att det inte fungerar om han dricker hela tiden. Jag får sådana katastrof tankar, tänk om han dricker när jag är på jobb och något händer. Jag vet att han har gjort det när han var pappaledig med äldsta sonen (som han berättade för några veckor sedan) och nu är dem två små barn.
Hur gjorde ni när ni tog det ”samtalet” med partnern?

Just oron är väl det vi har gemensamt, alla vi som har någon anhörig med missbruksproblem. Att inse sin egen oförmåga dvs sin maktlöshet är väl ett steg. Svårt att acceptera men du kan inte hindra honom från att ta livet av sig och inte heller få honom att sluta dricka. Allt detta är så smärtsamt att inse, men man har inget val om man inte ska gå under själv är min åsikt.

Genomgick ett anhörigprogram, kommunen erbjuder även det. Något jag fick med mig och som kändes väldigt främmande och otillåtligt, får man verkligen tänka så. Jag fick rådet att Innan jag gjorde något för min anhörige så skulle jag ställa mig själv tre frågor och svara ja på alla.

Kan jag det här?
Vill jag det här?
Är det bra för mig?

Något att öva på kanske. Givetvis finns det akuta lägen när man måste agera, men kanske kan du pröva att ställa dessa frågor och se hur det fungerar

Känner med dig. Jag har ju varit där. Ångesten lämna eller stanna? Jag lämnade till slut. Var tvungen, för att inte själv gå under. Trodde aldrig jag skulle göra det.
Vet också att jag tänkte det sista, jag vill inte att han försöker bli nykter nu. Jag hade nått min botten i medberoendet, och orkade inte mer. Man tänker, bara han blir nykter. Men det är ju så mycket mer. Så mycket som hänt som sårat.
En styrkekram till dig i dag?