Senaste kommentarerna i forumet

Sitter här efter en kväll där han drack och jag vill inte. Men så svårt att ta steget eftersom han inte gjorde bort sig, hade varit mycket lättare då. Så sjukt nog hoppas jag på att han gör bort sig ikväll och att kvällen spårar ur med elakheter! Herregud jag hör hur detta låter. Jag funderar idag på om jag kanske fattar ett beslut utan en förstörd kväll. Jag känner att vi är så långt ifrån varandra när jag hör hans resonemang och argument och bortförklaringar. Nej, jag är gift med en elak människa och han var nog sådan innan A kom in i bilden. Får fundera lite till...

Ariadnes. Gör som Flinta när han slänger ut Dino på trappan. Ärligt talat, du har fått nog! Ta hjälp här och i medberoende grupp som Alanon. Rädda ditt liv ??‍♀️??❤️

Kaprifol. Ja, vad gör man med oron.
Har några som står mig nära med alkoholberoende. "Nu svarar inte hon/han på telefon, vad händer?" "vad händer med jobb?", "borde jag ställa ultimatum, vad händer då, vänder mig ryggen och drickande blir värre?" m.m. Många tankar ...

Jag har börjat med att tänka att jag inte kan leva deras liv. Där har jag tyvärr ingen kontroll och rabblat detta för mig själv. Om igen. Som ett mantra. Då har det åtminstone känts mindre jävligt. Men jag kan ju ända visa mitt stöd i deras situation.

Idag har jag bokat in en kompisträff, det händer inte så ofta för min energi har gått till annat. Men man måste ju göra något gott för en själv och inte vrida ut och in på sig själv till dem med alkoholberoende. Man dras med ner annars. Blir väldigt jobbigt.

Sköt om dig. ?

Jag är en vuxen dotter med man och två barn. Istället för att njuta av vår mysiga fredagskväll igår satt jag för hundrade gången och oroade mig för pappa, varför hade han inte svarat på mitt sms? Visst tar det längre tid för honom att svara nu generellt? Emellanåt tänker jag att jag ska ringa honom men är rädd för att mötas av den sluddriga rösten. Han är aldrig aggressiv eller elak, ”bara” småfull. Det klart att jag är tacksam för att slippa det när jag läser här på forumet. Men samtidigt så blir det så svårt att distansera sig. Har svårt att skydda mig själv när han inte agerar ut, det känns som att jag är skyldig att fortsätta ringa och bry mig om... hade han varit aggressiv kanske jag mer hade känt att det var ok att inte höra av sig så mycket för sådant ska man inte ”behöva ta”. Jag säger inte att jag tror det är enkelt då, men detta är så hopplöst svårt. Just nu känner jag bara att jag måste höra av mig, alltid för hans skull, för han är ensam. Ibland känner jag mig rädd för att han ska ta livet av sig, och på vilken skuld jag skulle känna då, som inte gjorde mer. Men jag orkar inte. Vad får honom att tro att jag orkar ha en pappa som man inte vet var man har?

Luddigt inlägg, ursäkta för det. Men hur gör ni andra för att inte oroa er så mycket? Ibland äter det upp mig.

Jag har tidigare försökt fråga pappa när han varit sluddrig osv, han har alltid skyllt på annat men har vid någon enstaka gång sagt att det varit pga alkoholen. Men att han har ett missbruk? Nej nej, absolut inte!

Just det där med att sätta sig själv främst och se till egna behov tycker jag är svårast. Jag har börjat se mitt eget medberoende tydligare men jag vet inte hur jag kommer vidare. Jag vet inte vad jag vill. Det känns som om jag helt tappat bort mig själv. Vi har blivit ganska isolerade under de här åren. Han hittar fel på alla mina vänner. Jag brukar bjuda hem mina barn eller gå ut och äta pizza med mina vuxna barn en gång i veckan. Det tycker han är för ofta och kallar det perverst. Jag förstår ju att han vill hålla folk utanför för att lätt kunna dricka och jag har låtit det gå för långt.
Och jag behöver göra upp med mig själv. Inte bara som partner utan även som vän, mamma och kollega. Jag försöker ställa upp för alla, jämt. Jag suddar ut mig själv.

Förfärliga känslor du bär på just nu. Inget hopp och en ständig rädsla för din sons liv, som dessvärre är realistisk. Du har också upplevt hur livet skulle kunna vara eftersom du fått lite lugn och ro under LVM tiden. Det svåraste av allt att bli besviken när man hoppats så mycket. Sedan finns ju saknaden och längtan efter sitt barn. Minns hur glad jag var när min som kom hem efter han varit sex månader på LVM. Jag var så glad men när jag ringde honom innan vi skulle träffas, märkte jag att han var påverkad. Hela tillvaron rasade och jag försökte intala mig att det här är bara en ond dröm, det har egentligen inte hänt. Det var för smärtsamt och sorgen jag kände var obeskrivlig, något av det värsta jag upplevt. Någonstans där är du kanske just nu.

Vill ju gärna ge några råd, någor som kanske kan lindra ditt lidande. Jag lever ju själv med döden närvarande hela tiden, ibland är det lättare av någon anledning. Jag försöker tänka på hur det är just nu inte vad som kan hända. Enkla saker som att vi var och matade änder förra veckan och dom åt ur min sons hand, vilket han tyckte var roligt. Mycket av vår smärta orsakar vi själva genom våra katastroftankar, men samtidigt är det en dödlig sjukdom det jan man inte bortse från. Prata med någon eller skriv om dina katastroftankar gå inte och bär på det själv är mitt råd.

Du har gjort allt du kan självklart, så mycket mer än vad man som förälder förväntas göra. Det har dessvärre inte hjälpt din son att bli drogfri men han vet att du finns där. Jag har ju också upplevt dessa outhärdliga känslor och när jag inte hittat någon utväg, när jag tvingats stanna kvar i känslan, har även den allra värsta smärtan ebbat ut..❤

Ariadnes. Ja man får gå med på mycket...tills man inser att det är den andre som styr allt. Närhet, avstånd, tillgänglig eller inte tillgänglig...möjlig att kommunicera med eller inte...you name it. Till slut känner man inget själv för man måste stänga av sig för att spela alla roller man blir placerad i. Då är man farligt ute. Det kan vara svårt att hitta tillbaka till sig själv. Hat är en bra motor, men bara tillfälligt. Till slut blir den tärande. Ta hand om dig! Sätt gränser ?

Nordäng. Man själv är fler än två, det var en bra beskrivning. Bra detta med att nöja sig med en nykter dag. Då kan de vara ganska sura, minns en gång jag sa att han var trevligare onykter (blandmissbruk) för då var han iaf glad. ????

en tröst att inte vara ensam, att dela detta med andra. Men stanna inte vid det. Man nöjer sig med dom nyktra (bakfulla) dagarna och tycker man har det bättre. Det kanske man har jämförelsevis men har man det som man verkligen vill ha det? Kanske kan du börja tänka på och skriva ner hur du vill att ditt liv ska vara. Då har du det som en nivå och nöjer dig inte med "bakfulla dagar". Känner igen mig i det du skriver om att man vänder om, sviker sig själv, har sex/närhet och "låtsas" att allt är bra för en kväll eller två. Sen kommer det en "dålig" vecka. Ja karusellen fortsätter snurra och man åker med. Man tycker alkoholisten är två personer men man själv är ännu fler. Ibland tänkte jag att mina jobbkontakter hade beskrivit mig på ett sätt, mina barn på ett sätt, mina vänner på ett och min partner på ytterligare ett sätt. Jag levde upp till allas förväntningar. Numera inser jag att det är jag själv som bestämmer vem jag är och skall vara. Börja din egen resa, vänd fokus till dig själv. Vad kan du göra för dig själv för att ditt liv ska bli bättre. Vad kan du göra för att inte påverkas i samma grad av om han är full eller nykter? Många små saker gör stor skillnad och skapar distans. Fortsätt skriva här och följ dig själv och få stöd från oss andra. Kram

Mindre än en månad är kvar på min sons LVM. Nyss pratade jag med honom och han hade varit ute ett dygn och druckit med några därifrån. Han har inte tillfrisknat nåt på de här månaderna och jag börjar känna sån oro och ångest över hans hemkomst. Han säger själv att det kommer bli likadant igen, att hans liv får bli så här, att det får bli LVM igen.
Jag vet inte hur jag ska klara det .Jag har precis fått en känsla av hur mitt liv skulle kunna se ut om vi inte hade detta i vårt liv.
Jag har gjort allt man kan för både honom och mitt eget mående . Nu har jag tappat allt hopp om ett tillfrisknande. Hur ska jag kunna leva med den ständiga rädslan för hans liv.
Jag förstår det bara inte..

Häromdagen sa han att han fått nog och hällde ut sin sista öl. Jag som hade lovat mig själv att jag aldrig mer skulle trösta och lindra ångest ställde upp i alla fall. Jag gjorde smoothies, ställde upp på sex och sov tätt intill. Jag svek mig själv igen. Och nu när jag kommer hem så är han onykter igen. Jag fick två nyktra, ja eller bakfulla, dagar.
På sätt och vis så är det bra. Det håller mitt hat vid liv. Jag blir mer beslutsam genom hatet. Jag ser klart och jag vet vad jag ska göra. Det är när han är nykter och ynklig som jag veknar. Ibland så försöker jag se på mig sälv genom mina barns eller min mammas ögon och tänker att så här skulle de inte vilja att jag har det. Det skulle göra dem så ledsna om de visste hur jag har det.
Märkligt nog finner jag tröst i alla fasansfulla berättelser här på forumet. Det ligger en tröst i att inte vara ensam.

De frågorna finner du nog själv svar på här i alla berättelser. Alla är unika, det värsta finns i varje berättelse.

Skriver att du skulle vilja komma i kontakt med någon som har en relation till en nykter missbrukare. Själv går jag ibland på alanon och i min grupp har dom flesta en relation med en nykter alkoholist d.v.s deras män är nyktra och har varit så en längre tid. Kanske kan du pröva någon alanongrupp där du bor. Tyvärr är det kanske endast på nätet just nu. Hoppas du hittar någon som passar.

Kan inte sova så jag läser lite här och ser du har en annan tråd angående anhörigvecka. Var själv på Rönneholms slott genom Nämndemansgården och det var ovärderligt, kostade 11.000 men frågan är om jag överlevt utan det. Hade nog inte haft min mentala hälsa i behåll i alla fall. Svårt att beskriva hur det var för det behöver upplevas. Vid sidan om alla kunskaper och insikter fanns det en sån kärlek mellan anhöriga och beroende som är väldigt svår att förklara.

En tid efter att jag genomgått anhörigveckan gick jag även ett sorgebearbetningsprogram på Rönneholm. Även det fantastiskt att kunna släppa det som varit, att sörja det som inte blev som man önskade eller drömde om. Jag kan nog säga att dom två sakerna är det bästa jag gjort för mig själv. Egentligen även för andra för det påverkar ju omgivningen att man har förlåtit och gått vidare. Hoppas det inte blir för mycket svammel för nu börjar jag bli trött. En sak till som var ganska rolig eller inte. Jag kan inte köra i mörker och sorgebearbetningen var under kvällstid vilket innebar att jag behövde sova över där. Då erbjöd man boende på slottet och det tackade jag ja till. Sedan kom man med en nyckel till mig. Jag förväntade mig att det var någon form av bed and breakfast, men jag hade hela slottet för mig själv.

Har du möjlighet att åka till Rönneholm så gör det. Jag hade gärna åkt dit varje år.

Ingen har enbart dåliga eller bra sidor. Men missbruk tar ju bort de bra sidorna. Man lever med två personer. Den anpassningen kallas medberoende. Detta är också en sjukdom. Beroende sjukdom. Tyvärr. Heja på alla som kämpar! ?

Jag känner igen mig mycket i din historia. Min sambo har ett stort missbruk sen många år, vilket gått ut över arbete, karriär och familj. Länge har han inte sett problemet, Nu har jag börjat sätta krav och då är det jag som är problemet. Ena stunden så är mina krav att han ska sluta som är anledningen till att han måste dricka mer. Andra stunden är det att han inte får tillräckligt med uppskattning och stöd. När jag frågar vilket stöd han menar så är det att jag ska hindra honom att dricka? Vad man än gör så man skyldig. Jag ger inte tillräckligt med kärlek, etc. Hade jag bara stöttat så vore allt bra. Får rådet att prata med honom när han är nykter. Men det sker aldrig. Han dricker dagligen och börjar ganska tidigt på dagen. Vi ses i princip aldrig i nyktert tillstånd. Alla han intressen involverar alkohol.

Situationen status quo?
Håller han sig nykter?
Skriv gärna om du orkar - vi är många som följer din resa.
Kram!

sök hjälp hos en kurator inom kommunen. ( sök på anhörigstöd missbruk på kommunens hemsida) De har tystandsplikt och kommer kunna stötta dig även om du inte är redo att lämna ännu. De blir galna av missbruket. 2 personligheter. Man kan inte vinna mot drogerna om de inte själva vill lägga ned. Kanske att du kan vända på situationen genom att börja ta hand om dig själv och se ditt eget värde.
Lämnar du kan det bli ett uppvaknande . Det är fruktansvärt att se en människa man älskar förstöra sitt liv. Jag vet, jag är mamma till en son med allvarliga problem. Ta hand om dig <3

En sak till, Libban. Om jag förstått rätt kan man till socialkontor ringa och fråga om råd. ? De börjar inte med utredningar om man inte uppger sitt namn.

Libban. Jag har inte barn... Men blir så ledsen och frustrerad då jag hör och läser om vad barn är med i. Jag går i bitar. ? Samtidigt tänker jag att tanke på barns trygghet går först, på vilket sätt kan det säkerställas?

Gällande ultimatum, ställ inte sådana om du inte kan hålla dem. Då blir tanken den att aha, hon sade så men jag kan ändå göra si eller er så ...

?

Hillevi. Aosch, det där har jag i omgångar tänkt liknande :när ska jag gå? När är det nog liksom.
Jag har varit med om saker jag inte till mina närmaste vänner berättat om. Då är det nog så att man borde iväg. MEN - det är något som håller mig kvar lite till. För den jag är tillsammans med har goda sidor.

Tack för era svar ❤️

Hej! Du har ingen enkel situation. Du kämpar. Det är svårt när båda bär på beroende och missbruk. Du är värd en bättre chans att komma ifrån alkohol. Det är faktiskt bättre leva ensam än vara ensam i tvåsamhet. Kram! ?

Miah.
Du verkar inte ha det så lätt. Tänker på detta med soffan...Om du vill ha någon att träffa då och då för sex och samvaro finns många bättre alternativ. Han du är med nu är ingen friend with benefit. Lås dörren och ghosta. Sätt upp gränser och var tydlig. Lycka till! Kram! ??‍♀️?

Hillevi
Om du har varit medveten om att du är medberoende en längre tid och nu börjar förstå den roll du spelar tror jag att tiden håller på att rinna ut för med beroendet. Man tröttnar helt enkelt på sig själv och på att alltid ta ansvar för den andre. Titta till exempel på YouTube på en sida med doktor Romani. Hon beskriver till exempel narcissister i relation också till drog missbruk och hur de hittar ett lämpligt offer. Offret är ofta empatiskt, positiv, förlåtande, den som vill ändra på den andre mm. Det lärde mig väldigt mycket om mig själv att titta på dessa filmer. Jag förstod plötsligt min egen roll och att jag inte ville ha den rollen längre. Det handlar också om att sätta gränser. Den medberoende har ofta inte lärt sig att sätta gränser vilket utnyttjas av den personen som är i missbruk. Lär dig så mycket du kan och försök sedan ta ett klokt beslut för dig och din framtid. Kram!

Har haft en partner med blandmissbruk. Försök ställ krav. Lämna om möjligt. Du ska inte be om ursäkt för hans osunda val som du blir indragen i. Det tog mig nära tre år att inse allvaret. Vi är inte tillsammans nu, han ville inte sluta. Massor av problem. Din partner kommer inte ändra sig om han inte vill sluta. Tvärtom, det blir bara värre och värre. Thats it. Kram! ???‍♀️