Senaste kommentarerna i forumet

Vi blir kloka tillsammans, Nora

Jag har själv vart i det där dilemmat "älskar den nyktra mannen och hatar den onyktra". Man ser personen som två olika individer och det blir som att man lever två olika liv. Man tror också att bara han slutar dricka så löser sig allt. Man lägger problemen på alkoholen. Åtminstone trodde jag det, bara han slutar dricka så får vi det bra. Det i sin tur gör att man själv är totalt utlämnad till något man själv inte kan styra ett dugg över. Även om man tror att man kan: genom samtal, hot, gråt, ilska mm. Börja fokusera på dig själv och barnen så klart. Vad kan du göra för dig själv för att du ska ha det bättre och stabilare. Träna på att tänka på din man som EN person som å ena sidan har många bra egenskaper men å andra sidan lider av sjukdomen alkoholism. Försök komma till ro med att du inte kan göra något för att bota hans sjukdom. Han kan göra något åt sin sjukdom men inte du. När man förlikar sig med det sparar man oändligt mycket energi och får bättre ork och tänker klarare tankar. Det bästa jag gjort var att kasta hoppet över bord. Om man inte har massor med hopp och förväntningar gällande någon annan så blir man inte heller så tillintetgjord av besvikelse. Svår situation för dig med små barn och ett arbete att sköta. Det är mycket även om man är två om det men du är ju faktiskt ensam. Och har dessutom en man som borde leverera men som istället tar din energi. Kanske kan du börja organisera dig mer som en ensamstående mamma. Även om du inte är redo att lämna mannen så verkar det som det är lättare för dig om du inte räknar med honom. Det leder mest till besvikelse och frustration. Lider med dig! Många kramar

Snälla du, lämna honom medan du har chansen. Ni kan väl bli särbos åtminstone, eftersom du fortfarande älskar honom. Du kan ge honom en tankeställare, ge honom en chans att reda ut vad han prioriterar i lugn och ro.

Om du inte lämnar honom lär du honom att han kan fortsätta strunta i vad du tycker. Framför allt utsätter du barnen för en stor risk.

Se bara till att få det dokumenterat på något sätt, att han faktiskt dricker när han är tillsammans med barnen. Håll det inte hemligt. Att hålla det hemligt är som att uppmuntra honom att fortsätta på samma sätt.

Tänk lite längre än en hotellnatt. Om ni skulle separera på allvar, skulle han då kräva "varannan vecka"? Det vore inte bra, åtminstone inte just nu. Därför bör du få problemet dokumenterat, för barnens skull.

Om han vill fortsätta vara tillsammans med dig är det dags för honom att visa det genom att söka hjälp. Jag menar inte "lova att sluta själv" eller "lova att söka hjälp" utan att faktiskt göra någonting.

Om han inte gör det måste du ta tag i situationen. Det går inte över. Jag har varit i samma situation två gånger och gjort misstaget att lita på personer som har betett sig som han. Det blev bara värre och värre.

Om det blir så att ni måste separera, då är det faktiskt bättre att göra det nu, medan ni fortfarande tycker om varandra, än att vänta år efter år tills ni är så less på varandra att ni över huvud taget inte kan samarbeta om någonting längre.

Det känns förstås hemskt att lämna någon som man älskar. Chansen finns emellertid att han, medan du är borta, inser att han saknar dig så mycket att han måste skärpa sig. Stannar du finns kvar där nu finns helt enkelt inte den chansen.

Jag tog samtalet, jag sa som det var. Jag älskar dig och jag litar på dig när du är NYKTER men inte annars. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig hela j#v tiden och det gör så ont i mig när jag ser hur du väljer alkoholen när du är ensam med barnen. Vad gör du om något händer? Vad gör du om du måste sätta dig i bilen och åka? Han grinade och grinade, han ångrar sig och ska inte göra det igen, han ska bättra sig och säga nej till alkohol hos sin pappa (som också är alkoholist) men nu hade det igen. Jag jobbade två kvällar, åker vid 14:30 och kommer hem 23:30 och han är full. Jag bröt ihop, grinade och var förtvivlad. Frågade om han hade köpt mer öl (det är det som han dricker mest av) och det hade han. Jag tog barnen som var vakna och gick och la oss. Dagen efter grinade jag hela vägen till jobbet, skrev att han inte skulle dricka men när jag kommer hem så är han full igen.
Jag älskar mannen när han är nykter men hatar honom när han är full, hur fan gör man? Pratar med hans mamma? Pratar med hans pappa? Ingen av våran släkt vet om detta, ja förutom hans pappa då som tycker att det är okej att bjuda på alkohol när han är själv med barnen. Jag orkar inte mer, funderar om jag ska ta barnen och åka till ett hotell och sova där? Kan man göra så? Kan man bara lämna?

Måste bara berätta. Min son träffade på sin arbetsplats en kamrat som han tyckte väldigt mycket om. Beskrev att det var så roligt på jobbet när han var där, men han hade mycket allvarliga missbruksproblem och var ganska ofta frånvarande. Dom hade också kontakt privat och han besökte min son, sov ibland över när han blivit utslängd av sina föräldrar. Jag har aldrig upplevt att min son tyckt så mycket om någon och på olika sätt försökte min son hjälpa honom att komma ifrån sitt missbruk bl.a. genom att lära honom meditera när suget efter droger kom. Att beskriva någon med så mycket värme och kärlek har jag aldrig hört min son göra, vilket gjorde att jag gärna ville träffa honom. P.ga av corona och en stängd arbetsplats blev det inte möjligt och igår fick vi beskedet att han var död 24 år gammal.. En fin kille med diverse diagnoser och utan förutsättningar att hantera livet är borta för alltid.

Så klokt Morgonsol.? Du är så full av klokskaper.

Vi som är medberoende, kanske det oftast är så att vi har svårt att säga ifrån, att vara bestämd. Bara en tanke.
Hade kontakt med någon i dag, en vän. Hade svårt att säga ifrån. Att vi bara är vänner. Bollade med dottern om detta.
Och då stod allt klart. Mycket ärligare både mot mig och han som är en vän, att säga ärligt vad man känner. Att vi bara var vänner. Så han inte trodde något annat.
Ja man lär sig varje dag i sitt nya liv. Att stå upp för sig själv.

Ja tycker det är mycket svårt att ha kontakt då de är så duktiga på att vända o vrida på allt. Manipulera o skapa konflikter o sen skylla på mig ! Ja mår inte så dåligt så att ja behöver ha konflikter! Ja startar dom aldrig . Men hålla på med sån skit o älta o reda ut.. för att sen komma fram till åter igen att ja har att göra med en sjuk människa med ett kaos inom sig . Hur ska vi då kunna ha en sund relation ? Det går inte! Så har man alla dessa känslor för den friska personen men vad hjälper det ? Vad har vi för relation om vi har kontakt? Jo en orolig, destruktiv, otrygg o ledsam relation . Han blir inte frisk med mig vid sin sida. Han hittar bara nåt att spy ut sin ångest över. Så han mår lite bättre. Istället för att se hans verkliga problem. O innerst inne vill han inte såra mig så ja tänker att ja gör det lättare för honom att hålla mig undan. Ja tror det är det allra bästa i vårt fall . Längre fram vet ja inte nåt om men skulle chansen finnas att vi hittar in i en relation som är frisk- då blir det så. Men nu är ingen idé o försöka mer. Han behöver jobba med sitt o ja med mitt. Utan att vi stör varann. Utan trygghet funkar inte ja o kan bygga vidare i mig. O det vill ja❤ Han får bygga sig. Ingen annan kan göra det åt honom

Helt hopplös när det gäller gränser och att stå upp för mig själv när jag är öga mot öga.
Bäst för mig är när jag har avstånd för jag är alldeles för mesig och räddhare när det gäller. Har så svårt ibland för att utrycka vad jag vill och när bra av. Får All tid dåligt samvete av att inte hjälpa eller ställa upp och höra dom han vill eller säger.
Önskar jag hade öite av din bestämdhet?
Azalea?

Hoppas du får en underbar retreat i helgen och kan samla på dig massvis med bra energi.
Massvis med kramar till dig??Azalea

All denna reklam mellan tv programmen för vin känns så fel.
Alkoholen förskönas överallt på Facebook och i filmer, håller helt med dig om det.
Jag tror inte att ändra tänker på det då mycket men vi är som blodhundar och ser det överallt.

?Azalea

Jag insåg idag när han ville att jag skulle flytta ihop med honom och gifta mig med honom att han inte har förmågan att ta in hur hans beteende påverkat mig eller att han behöver behandling. Jag reagerar ordentligt på det och sa ifrån att du måste ju förstå att det inte funkar, du har ju ens inte påbörjat en behandling. Men då heter det att jag har temperament och att jag måste ta ansvar för att jag blir så arg, jag frågar honom om han verkligen inte kan förstå orsaken till det men.... Det kan han inte.
Jag går igång igen men säger att du behöver först förstå orsakerna och konsekvenserna av ditt beteende. Nu vill han inte ha mer kontakt för så kan han ju inte ha det, att jag flyger på honom.
Morgonsol, jag förstår att du inte frågar honom om hur det går för då blir det hela ditt problem igen säkert.
Jag får göra som du och bryta helt för jag behöver ta ansvar för vad jag själv engagerar mig och inte.
Jag mår inte bra av att ha kontakt med honom helt enkelt för att han är sjuk.
Manipulationen kommer smygande och vips så har man allt ansvar överöst på en själv.
Det går inte längre.

Har jobbat med missbruk och antabus ser jag som en tillfällig nödlösning. Inget som leder till varaktig nykterhet. Naturligtvis finns undantag men det är min erfarenhet. Man behöver lära sig hantera livet på ett annat sätt dvs lära sig hantera känslor som triggar igång ett missbruk. Det finns olika behandlingsformer men det handlar ju i grunden om motivation.

Socialförvaltningen ansvarar för missbruksvården och brukar erbjuda behandling både i öppenvård och på behandlingshem. Man kan få samtalskontakt med olika inriktning, gruppbehandling vilket ofta är enligt tolvstegsmodellen. Sedan finns ju AA på de flesta ställen. Ni kan tillsammans besöka ett öppet AA möte, men tyvärr är det kanske endast online för tillfället. Men som sagt motivationen är det viktiga. Hoppas ni hittar något som passar och bra att du söker hjälp för egen del.

Ja tror han fortsätter ta hjälp men ja är inte 100. O ja tänker inte fråga. Ja vill inte lägga mig i utan han väljer själv. Han vet dock att han o ja har inte en chans i framtiden om han inte blir frisk. Han skriver då o då men ja svarar inte. Enda sättet för mig att behålla sinnesro. Ja går i gång nåt så inåta helvette när han är jobbig o inte mår bra. Eller är onykter då. Därför tar ja bara hand om mitt mående. Å det är inte så bara har ja märkt. Ja inte expert än på att hantera mitt eget liv men det är det enda liv ja har ansvar att hantera . O min dotters då så det är där ja ska lägga mitt krut.

Ja vill också ha stabilitet o trygghet, som du ❤

Hur dom tänker? För stunden. Inte ett eller två steg längre. Som barn.

Är som du så otroligt tacksam för det här forumet. Det ger så mycket här. Dels att bli hjälpt . Få kunskap o insikter och att hjälpa andra med ! Ge o ta liksom. Ja blir så glad när du tycker det hjälper dig att läsa mina inlägg !

Kram !!!

Tack för svaret, jag ska vända mig till någon på måndag för jag orkar inte. Får fin hjälp från min man men jag känner att jag behöver göra något för pappa också. Jag förstår liksom var han kommer från, att när allt redan är piss och man mår dåligt gör man vad som för att må bättre om än för 10 minuter. Jag vill hjälpa honom men fattar inte hur. Han har antabus utskrivet, men finns det inget annat? Han säger själv att han får sådan ångest av att dricka och att han inte ska göra om det men alkoholismen en slug jävel som smyger sig på. Känner mig så hjälplös bara.

Tack för svaret, jag ska vända mig till någon på måndag för jag orkar inte. Får fin hjälp från min man men jag känner att jag behöver göra något för pappa också. Jag förstår liksom var han kommer från, att när allt redan är piss och man mår dåligt gör man vad som för att må bättre om än för 10 minuter. Jag vill hjälpa honom men fattar inte hur. Han har antabus utskrivet, men finns det inget annat? Han säger själv att han får sådan ångest av att dricka och att han inte ska göra om det men alkoholismen en slug jävel som smyger sig på. Känner mig så hjälplös bara.

Vilken jobbig situation, speciellt med tanke på att du nyligen mist din mamma. Du är förstående och inser att din pappa inte mår så bra, men hur är det för din del? Du har mist din mamma och har en pappa med alkoholproblem. Vem bryr sig om dig?

Min erfarenhet är att antabus får man delad på vårdcentralen eller någon alkoholmottagning. Det tar man inte på egen hand. Så fort han inte har någon alkohol i blodet kan han återuppta medicineringen med antabus och det brukar ju inte ta mer än ett dygn. Tyvärr låter det inte som han är helt motiverad att vara nykter. Vill man det så tycker jag precis som du att man ser till att inte ha alkohol hemma. Det bör inte vara ditt ansvar att din pappa håller sig nykter. Mitt råd till dig är att sök någon form av hjälp för egen del.

Min pappa har tagit antabus innan men hade ett återfall igår. Mamma gick nyligen bort och han mår som ni nog förstår inget vidare så tar antabus för att hålla suget i schack. Igår drack han ”lite” vilket gör mig fruktansvärt ledsen. Som vuxet barn undrar jag om någon har några råd? När kan han ta en antabus igen? Har försökt föreslå flera gånger att vi ska hälla ut det vi har i spritskåpet eftersom ingen av oss dricker men enligt honom ska man ha det för gäster och det har gått bra innan så varför ska han inte klara det nu (det funkar uppenbarligen inte). jag vill att det ska vara hans val, inte ett ultimatum. Ursäkta röran i texten, är så förvirrad bara.

Åh Morgonsol, precis så. Du är så klok och dina råd är som näring.
Hur lever han nu? Träffas ni ibland eller du brytit helt?
De tänker utifrån känsla och inte logik, de ska bara ha och ha och ha. Antingen är det svart eller vitt allting. Han vill att vi flyttar ihop igen och jag undrar hur människan tänker.
Det positiva i detta är ju att han har bett om och fått rätt omfattande hjälp, bra så för honom.
För mig då vad vill/behöver jag?
Stabilitet, trygghet och hjälp och stöd med att gå vidare i mitt liv. Hitta glädjen i vardagen, känna en nöjdhet med mitt liv, vara trygg med mig själv vad gäller alla relationer med gränssättning.
Jag är nöjd med att känna att livet är helt ok nu.
Är så tacksam för att forumet finns och skriva i. Hoppas att jag en dag kan hjälpa andra i samma situation. Jag får nog ändra mina tankar kring allt, det kanske är så att man lär sig av allt. Om livet, om att det finns olika perspektiv och att allt det här sammantaget är en möjlighet att lära sig om sig själv.
Känner att jag svamlar.
Kommer lösa ditt inlägg fler gånger Morgonsol för det är så viktigt det du skriver. ❤️✨

Nu låter det som.att han får bra hjälp! Skulle tro han är livrädd o vill ha dig att skylla på. Bara låt honom va, Nora. Var snäll mot dig o inse det är sjukdomen i honom som pratar. Det är inte ditt fel att han är sjuk eller skyller.på dig o tynger ner dig. Der har han ordnat själv. Du hjälper både honom o dig genom att du tar hand om dig. O gränssättning är så viktigt!! Ja försökt komma fram till nåt ihop med min A. Det gick jättebra tills hans svajade. De lever ju helt i känslorna o tänker inte. Därmed kunde han ringa onykter eller skriva skit till mig som bröt ner migo gjorde mig så ledsen flera dar. Då fick det bli ingen kontakt. Han som bäddade för det. Han får ta ansvar!!! Haft dåligt samvete men ju mer ja frisknar till själv så inser ja att nej, ja ska inte känna skuld. Ja har varit så snäll!! Svarat, stöttat, lyssnat. Å ja blev bara tröttare o mer o mer ledsen. Neej. Tillslut kände ja att nu måste ja byta taktik här för detta håller inte för mig. O han tar bara allt han fåro bara fortsätter o fortsätter . O sen ältas gamla grejer o han talar om hur svår ja är attha en relation med. Men det är ju han som vill hålla mig kvar!! Finnsﾆingen logik. Bara detta kaos som är hela tiden mellan oss. Sjukdomen..han får bli frisk med den alldeles utomordentliga hjälp han får nu. Ja tänker aldrig va hans mamma. Ja är mamma till min flicka. Det räcker alldeles ypperligt. Vill man ha en relation med mig tar man ansvar för sitt mående o sina handlingar. O ger mig glädje, kärlek o allt ja förtjänar. ☺ Inte suga ut mig för det är ja färdig med. Kram !!

Nu ringde han mig och berättade om planen vidare. Han ska blåsa dagligen, få prata med en alkoholterapeut en gång i veckan och gå på AA samt få medicin mot suget. Jag svarar helt utnött, är givetvis glad för hans skull men rätt färdig efter gårdagens hot om att lämna allt och det isf är mitt fel om han faller. Det blir lika mkt bråk idag. Jag lägger på luren och svarar att mitt liv är för kort för att bråka för att få andrum. Att han ska glädjas åt att han nu fått en behandlingsplan. Han fortsätter tjafsa om att jag tkr jag är felfri och han värdelös (hans ord).
Känner att det får vara bra nu för min del och det blir inte bra för mig om jag inte sätter tydliga gränser.
På måndag ska jag ta kontakt med kommunen och be om anhörig stöd, få hjälp med gränssättning och mig själv.
Det känns som det ljusnar ändå. Kan släppa honom eftersom han får hjälp och fokusera på mig själv. Mitt första löfte är att om blir det bråk så bryt, andra löftet är att skapa mina helt egna rutiner som jag aldrig avviker från.
Solen skiner ute och livet går framåt. 1 april flyttar jag till min nya lya, jag ska möblera och måla så det blir mysigt.
Blev så inspirerad av dig Morgonsol med att få in härliga energier i hemmet.
Ska försöka tänka så med hela mitt liv, ha in härliga energier.
Idag blir en härlig dag, det har jag bestämt.
✨✨✨✨✨

EmmaLisa.
Jo, jag har blivit det. Och t ex roliga klipp och bilder på Facebook som inbegriper alkohol. Jag har blivit rätt känslig. Fick till och med olustkänsla då min kompis öppnade en läskburk för jag har hört så många burkar öl som öppnas. Men det är ju en annan sak ... Man reagerar väl bland annat för att man sett följderna av alkohol. ?

Jag var och lämnade min dator samt andra grejer innan jag for iväg till jobbet till honom. Det var inte nog, han fortsätter tjafsa med mig och tillslut kom det berömda: "nu lämnar jag och allt är ditt fel."
Jag släpper det här känner jag. Sanningen är nog den att det finns hjälp men han tar inte den helt enkelt. Jag kan inte göra något mer och det enda sättet att inte bli manipulerad igen är att bryta helt.
Tack för att ni finns, det betyder så mycket. Ni hjälper till att påminna om vad som är friskt i det hela för det här är helt sjukt.
Jag skrev till honom att det är hans liv och han själv som sätter krokben för sig själv. Skrev också att jag förstår att han försöker hitta någon att skylla på för att han ger upp, det berömda beteendet.
Suck.

Du borde inte behöva "ta samtalet". Det är väl självklart att man ska vara nykter när man är hemma med sina barn. Om han inte inser det själv tror jag att han har problem.

Jag har varit med om samma sak. Själv lämnade jag inte barnet ensamt med pappan när jag väl fick reda på hur det låg till. Resten av pappaledigheten tillbringade han sedan drickande på heltid någon annanstans medan jag först hade barnet med mig på jobbet och sedan hos en nära släkting som ställde upp som barnvakt. Till slut sade jag upp mig från mitt jobb.

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver om att vara den som får ta hand om allting. Hos mig har det varit så att oavsett om jag har varit arbetssökande, föräldraledig, distansstuderande eller heltidsarbetande (och ofta en kombination av dessa saker) har jag förväntats fixa allt (och tvingats lyssna på högljudd kritik för minsta lilla oreda). I bland tror jag att min sambo låter bli att hjälpa till och själv stökar till så mycket han orkar för att få en anledning att klaga och sedan "tröstsupa" för att han har en sådan värdelös sambo som inte ens klarar av att hålla hemmet perfekt.

Jag bör nog inte komma med några råd, för jag har inte lyckats lösa mina egna problem (som faktiskt har funnits där i två olika relationer). Samtidigt inser jag nu i efterhand att jag redan från början borde ha ställt krav på att de tog sin del av hushållsarbetet. Jag borde ha reagerat dumpat personerna innan det gick för långt. Framför allt borde jag inte ha ursäktat deras drickande med "stress", "eventuell depression" eller intalat mig själv att jag överreagerade.

Jag vet det är svårt, jag vet hur mycket man kan engagera sig. Ringa, maila, skjutsa, peppa, följa med. Och så länge vi finns och gör allt detta så behöver dom ju inte själv ta ansvar. Balansgången mellan medmänniska och medberoende, men om jag tolkar dig rätt så vet du ju nu att du kan inte göra mer. Jag gav fan till slut, och då fixade han rätt mycket själv. Från början tänkte jag några gånger att jaha nu går det bra, promenera, äta lite bättre, ha kontakt med sjukvården osv. Men nu tycker jag det är jätteskönt ? kämpa på