Senaste kommentarerna i forumet

Tack för svar’ det känns som att det faktum att jag börjat ställa krav har börjat hjälpa. Han pratar till och med om att skaffa ett jobb. Han tänker ATG han kan fortsätta dricka ibland. Oavsett så verkar mitt krav på separation göra att han äntligen börja ta tag i sina problem. Undrar varför jag inte gjort detta tidigare. Men det gäller ju också att genomföra det. Och det är inte lätt.

Sökte mig hit som anhörig. Ville ha stöd o få kunskap om medberoendet. Snubblade av en slump över forumet då ja googlade lite på nätet.

Tycker forumet är långt över förväntan vad ja trott kunde finnas i form av anonymt stöd o mötesplats för både beroende o medberoende. Ja får nya insikter on mig o medberoendet o forumet har varit en del till att ja kommit fram till beslut som ja behöver ta. Ja känner också att ja betyder nåt för några andra. Gläder mig mycket. Istället för att spela hjälte o tro ja kan rädda min alkoholist så får ja här betyda något för någon.

OliviaD.
Dels för att få stöd från andra i egenskap av att vara anhörig, alltså av dem i samma situation som jag.
Dels för att få förståelse om beroende. Där har läsning framförallt i forumet "Förändra ditt drickande" varit betydelsefullt.
För att förstå mera om själva beroendet.

Det som är mindre bra är att människor tolkar ord olika, vilket lett till endel missförstånd. En sak tas emot illa av en person, vilket var helt annat än det skribenten avsåg.

Hej alla anhöriga på Alkoholhjälpen!
Jag heter Olivia och är praktikant på Alkoholhjälpen sedan 1 månad tillbaka och kommer vara med er fram till 28 april. Det har varit en fröjd att få vara del av ert forum och se vilken kunskap och stöd ni ger varandra. Ni kommer säkert fortsatt se mitt namn här i forumet då jag tillsammans med rådgivarna övar på att ge er största möjliga support.
För att få lära känna er och forumet lite bättre så har jag några frågor till er som jag skulle vara så tacksam för om ni ville svara på:
* När du sökte dig till Alkoholhjälpen första gången, vad hade du för förväntningar på forumet och varför sökte du?
* Vad har du kunnat få för hjälp från Alkoholhjälpen? Berätta gärna om dina intryck och erfarenheter. Vad har varit bra och är det något som har varit mindre bra?

Trevlig helg önskar jag er!

/Olivia, praktikant på alkoholhjälpen

Jag har fixat med admin så de ska ha mailat dig min e-postadress?

Håller med dig, Nora. Manipuleringen är mycket svårt att hantera. Å det hör inte hemma i relationer. För mig bygger en relation på Ärlighet, trygghet, respekt och omtanke.. Ja kontaktat admim ! Kram

Tack för din text <3 @olyckligmake Det är så svårt när man är så van att försöka göra allt bra, inför sig själv bortförklara drickandet och bristen på kärlek för att man inte vill inse att det är kört. Jag ska läsa både boken och dina inlägg. Tack!

Läste ditt inlägg och fick vänta lite innan jag svarade, det känns ibland så svårt att ge push och pepp när vi har med en sjukdom att göra som får oss anhöriga på fall, gång på gång. I mitt fall har jag längtat efter ilskan i sorgearbetet och jag tror den är här nu. Jag har inte haft kontakt med mannen på 2 veckor, skrev ett brev och la på postlådan med skillsmässohandlingarna, sms honom och sen släppte nåt. Bra att fly verkligheten, kan en jurist hjälpa dig? Jag tänker mig en tvångsförsäljning för egen del, man förlorar på det och det kanske kickar igång min ex man. Hoppas du får en lugn helg, att pusselbitarna faller på plats i ditt sinne efter ytterligare en orkan ❤?

Vad som händer med honom ... är vad han väljer själv.
Det där att man vobblar, det känner jag igen.
Själv har jag undan för undan låtit gräns efter gräns passeras.
Vobblandet är ett tecken på att man fortfarande låter sig styras av den andre.
Var och en måste på något sätt få göra sitt eget val.
Det finns ju ingenting som egentligen hindrar att man eventuellt gör ett nytt försök senare, om det visar sig att den andre verkligen tar tag i sitt liv.

Vet inte om du läst min tråd, där har jag skrivit om min resa fram till att jag vågade begära skilsmässa, om alla bråk, alla tetror med vin, smygdrickande, psykisk misshandel där allt alltid varit mitt fel, mitt egna humör, hur dåligt jag mått de senaste 5 åren pga av min nu exfrus drickande.
Min riktiga vändning var när jag läste/lyssnade på boken "Djävulsdansen, bli fri från ditt medberoende " i våras, kan verkligen rekommendera dig att läsa den.
Den boken fick mig att inse, förstå att jag skulle aldrig kunna hjälpa henne att sluta, att det inte skulle bli bättre.
Vi är flera som läst boken och fått hjälp av att läsa den för att lättare förstå vår (medberoendes) situation.
Det är en tuff resa att gå igenom men jag kan iallafall prata för mig själv när jag säger att det blir bättre, barnen kommer att förstå utan att de säger det, du kommer att må bättre om du tar steget och går vidare.
Visst finns det jobbiga situationer i detta men det blir bättre!
Styrkekramar till dig?

Tycker att manipuleringen är svår att hantera i i kärleksrelationer. Det är så lätt att dras in i den geggiga gröten med känslor, manipulation, ständiga oinfriade löften. Hur stark och klar man än är så behöver man tid att se att det samma mönstret upprepar sig bara. Så länge a inte klarar av att vara ärlig och lägger ifrån sig ansvaret utanför sig själv så går det inte.

Ja, kontakta admin morgonsol ❤️

Hoppas att ni kan få till Bodelningen snart så att ni/du äntligen kan få gå vidare och inte ha dessa banden kvar.
Först då blir det lättare att gå vidare, även om det är svårt.
Jag väntar själv oxå på att få sälja vårt hus och göra bodelning efter att jag begärde skilsmässa i höstas, jag har bott själv i knappt 3 månader nu och det är så fantastiskt skönt att slippa se, flaskorna, möta den dimmiga blicken, alla bråk och diskussionerna.

En styrkekram till dig. ?

Det låter som att alkoholen har tagit över helt om han dricker varje dag.
Det är en svår situation men du har säkert tänkt igenom det här så många gånger och tillslut landat i att du inte orkar leva med honom om han dricker.
För mig som anhörig och ha varit i samma situation så kan jag bara ge dig rådet att du får ta beslutet utifrån dig själv och oavsett hur han väljer att göra så är det ett beslut han får ta ansvar för själv.
Det är väl det enda kan som kan rädda dig och han också om han vill.
Jag har också hört det där många gånger att han ska minska drickandet men det tror jag inte på.
Det viktigaste är att du, inom dig själv, bestämmer dig för var din gräns går och håller den.
Det har hjälpt mig massor att skriva av mig på forumet men också läst inlägg på bägge sidor.
Mvh Nora

Jag lever med en sambo som missbrukat i många år. Senaste två åren har det blivit ohållbart. Han får inte ihop liv och jobb hans huvudsysselsättning är att dricka. Han har inte varit nykter en enda dag på ett år. Nu har jag tröttnat och vill lämna. Det har gjort att han börjat ta tag i sitt liv och sökt behandling. Så nu tycker han att jag ska stanna. Han har bättrat sig på många sätt, börjat hjälpa till lite hemma, ta lite mer ansvar och har minskat sitt drickande något. Men han har ingen ambition att sluta helt, utan bara dra ner. Han har legat på extrema nivåer innan. Så nu till min fråga, måste man kräva nolltolerans och varför? Hans hälsa har definitivt tagit stryk och hans hjärna. Jag har aldrig försökt kontrollera hans drickande, det hade varit omöjligt eftersom han dricker innan mest han kommer hem. Det skulle innebära konstant bråk och det pallar jag inte. Det enda jag gjort är att jag förklarat att jag inte kan leva med honom när han dricker. Vilket uppenbarligen inte räcker. Jag är definitivt en möjliggörare eftersom jag ser till att familjen funkar och försörjer oss, vilket gör att han obekymrat kan hålla på utan konsekvenser. Stjälper jag honom genom att låta detta fortsätta eller hjälper jag honom, nu mör han ska minska? Naturligtvis så är det enligt honom mitt fel att han dricker eftersom jag inte stöttar honom tillräckligt och ger honom kärlek, bla bla. Men det går jag inte på, men jag tror honom att han kommer att falla djupt om jag lämnar honom. Kan man ha det på sitt samvete? Eller kommer det att rädda honom? Jag är trött på detta och vill bli fri från detta destruktiva energikrävande förhållande, men naturligtvis vobblar jag och faller tillbaka i sorg och ånger. Varje dag pendlar jag mellan dessa ytterligheter. Vad har ni för erfarenheter?
Vad väntar om man låter drickandet fortgå, i mindre mängd? Vad väntar om han bli helnykterist? Blir det en sur, bitter gubbe? Vad händer om man lämnar i fritt fall?

Ja covid gör att det blir lite ensamt de veckorna man inte har barnen.
Visst genom jobbet träffar jag folk men de är istort sett de enda sociala kontakterna man har idag tyvärr.

Jag får faktiskt säga samma sak som dig, på något sätt fanns du alltid där när det var som jobbigast i höstas och det hade varit kul att som du skriver att kunna ha kontakt utanför detta forum.
Vet inte hur admin kan göra men om ni kan hjälpa oss att få kontakt hade det varit kul.
?

Lucy74 spontant känner ja precis som ovanstående skriver att det är en försvarsmekanism att säga att han inte tror du älskar honom osv. Ja känner igen detta. " ja duger inte åt dig " så sa ja jo men ja älskar dig! , men inte beroendepersonen. Men ofta var det synd om honom enl. Honom. Ingår i sjukdomen. Se sig som ett offer. Å lägga över felen på sin partner är också försvar. Osv . Det går eg inte diskutera innan de söker hjälp är min uppfattning. Vi har vridit o vänt på allt i vår relation. Men ja förstod inte min del i det hela. Ja betedde mig inte särskilt smart för varken mig eller honom. Ja kunde inte va konsekvent själv tex med det ja sa. Då kan ja knappast begära att han ska va där. Ja var så skadad känslomässigt att ja svängde hit o dit o upp o ned. I våra känslor. Ja är sjuk själv. Att rucka på sina gränser o leva på ett sätt som är dåligt för mig är.inte särskilt sunt. En människa med självinsikt om.hur hen fungerar gör inte så..Den respekterar sig själv. Det är inte respektfullt för sig själv att låta sig tryckas ner eller att förlåta o förlåta hela tiden. Det är.skadligt för självkänslan. Så tänker jag...

Nora, mer än gärna. Vi stöttar varann bäst vi kan. Kontaktar ja admin för att få din mailadress då?

Jag och min fru har faktiskt också precis gått igenom en kris i vår relation. Den är egentligen inte löst än men vi har åtminstone börjat prata och vet att vi båda vill försöka. Kämpa lite till. Det är väldigt svårt sånt här. Man ser nackdelar, man ser fördelar. När man börjar fundera på att lämna verkar alla nackdelar samlas, när man sedan skall genomföra det verkar det konstigt nog vända om och alla positiva minnen dyker upp. Det man skall offra.
Otrohet är tufft att ta sig igenom. Ett stort svek som sätter djupa spår. (Egen erfarenhet) Vill man fortsätta tillsammans måste man vara beredd att släppa det gamla och tro på framtiden annars går det inte. Tror man inte på den kanske det är svaret man behöver.
Du kanske behöver fundera på om det finns många positiva delar kvar mellan er? Eller om det negativa har tagit över det mesta. Kanske kan det vägleda dig att gå vidare.

(Ser att vi skriver i Nora81's tråd, har du någon egen eller kanske starta upp en?)

Kram

Tack Pianisten för ditt svar. Jag har gett ultimatum, men han vill inte sluta dricka. HAn är dessutom rätt så taskig så jag vet inte hur mycket jag tycker om människan bakom, eller om den ens finns kvar. HAr väl äntligen förstått att oavsett vad som är vad, har jag mått dåligt och varit ledsen och orolig i förhållandet i typ 5 år. HAn har även varit otrogen så mycket av tilliten är borta. Har skyddat mig själv och honom genom att skylla på psykisk ohälsa och försökt göra honom glad. Men det är en dans som har tagit all min energi och säkert inte gynnat ngn. Inte heller barnen som man vill göra allt för. Smärtsamma insikter. Tror det är därför det tar så långt tid att förstå att det man gjort / gör är förgäves, för jag har investerat så mycket kraft, energi, kärlek och tid... Det gör det liksom ännu svårare att ge upp och gå...

Det är en försvarsmekanism. Det första som måste övervinnas av en alkoholberoende är förnekelsen. Så länge man förnekar ett problemdrickande så kan man ju inte börja göra något åt det. Att anklaga och kritisera andra som påtalar sitt drickande är en del av förnekelsen.
Om han nu vägrar ta in det du säger, och om du fortfarande vill, hoppas, tror inners inne att de skulle kunna vara ni om drickat upphörde tänker jag att du får ställa ett ultimatum; - Så länge han inte förändrar sitt drickande så är det omöjligt för dig att bevisa motsatsen. Med andra ord, för att kunna visa honom att du tycker om personen bakom alkoholen ligger förändringen helt i hans händer. Eller hur?

Kram

Vi är på väg att separera (båda kollar lägenhet). Han vill inte, eller säger "det spelar ingen roll" men han är inte beredd att förändra sitt drickande om vi fortsätter. Jag har påtalade gånger sagt att det är min gräns. Han säger att han inte tror det handlar om drickandet utan att jag hatar honom som person. Har i både ord och handling demneterat detta säkert 1000 gånger. KAn det vara en del av alkoholismen? Att han skyddar sitt drickande genom att tro att jag är boven som hatar honom? Hur som, trots att jag i många år har stöttat och försökt göra allt för att han ska känna sig älskad (och därmed inte dricka, enligt min logik....) så drabbas jag av ångest att jag inte varit tillräckligt tydlig att ett alkholstopp hade räckt för att jag skulle vilja försöka, Tycker ofta så synd om honom trots att han aldrig tycker synd om mig, bryr sig om mina känslor, han har tom varit otrogen. Fattar inte vad det är för jäkla system i kroppen som gör att hjärnan och uppenbara insikter vara försvinner.

För pepp Gros19, Azalea och Skrållan ♥️
Att känna olika typer av känslor är ju precis som du skriver Gros19 livet liksom. Pandemin är verkligen en extra utmaning när det gäller ensamheten. Den begränsar men tycker också att den berikar. Man har lärt sig saker om sig själv och blivit ännu bättre på att njuta av det lilla här och nu i närmiljön. Kram till er♥️

Nora81.
Den väggen ja ... När kommer denna. Jag har emellanåt funderat på när det liksom är för mycket?När ska man kämpa och när ska man gå? Var finns gränsen. Jag lär väl märka det.
Det jag dock för länge sedan kom fram till är att, den dag jag känner mig otrygg så drar jag. För då finns det ju absolut ingenting att kämpa för.

Hej Tröttiz.
Min känslomässiga botten innebar att jag inte längre stog ut med situationen. Det var liksom att möta en vägg. Jag mådde så dåligt av att leva i kaoset att för att överleva så var jag tvungen att förändra situationen för mig själv.
Så jag flyttade hem, satte gränser för honom men han var så respektlös mot mig att jag inte hade ngt annat val än att bryta helt. Sakta börjar man resa sig från botten och förstå vilken djävla mardröm man levt i. Förnekelsebubnlan liksom spricker.
Kanske är det din botten eller kanske är du på god väg. Du valde att gå lång väg, i skit väder för att du ville bort ifrån det. Det är såna steg och episoder som tillslut samlas till en stor duns.
Var rädd om dig.

Det här med "känslomässig botten" undrade jag länge vad är, och om jag har en sådan.

Det kom jag fram till att jag hade eller har ... I någon form åtminstone. En kväll blev det för mycket, han var onykter och jag sade hejdå, jag gav en kort puss och så gick jag hem. I all världens oväder. Lång väg. Det helt enkelt räckte. Efter det såg jag vår situation utifrån ett uppifrån-perspektiv och sido - perspektiv. Vet inte riktigt hur förklara det. ? Jag blev med ens som starkare. Och såg tillbaka på alla knäppa saker som hänt, hjärnan snurrade som tillbaka. Märklig känsla. Vilka saker man varit med om som man inte ens nämnt för den andre dagen efter, som om det vore det naturligaste i världen. Sopat under mattan. Nya tag. Förnekelse och känslor är ingen bra kombo.

Kram på er! ?